Ett försök att påbörja ett samtal kring detta skulle kunna handla om att fundera kring enskilda aktörers ansvar. Och för att börja det samtalet på ett oväntat sätt, för att stjäla en tanke från någon annan i sann Deleuzisk anda ska ett citat från Karen Barad (2007:178) uppmärksammas. Hon talar här om att världen byggs upp av segmenterade linjer (jfr Deleuze & Guattari 2003a:208ff).
Vi har ansvar för de segmenteringar som vi hjälper till att utföra, inte för att vi står bakom urvalet (och inte heller kan vi frånsäga oss ansvar för att ”vi” har blivit ”utvalda” av någon/något annan/t), utan därför att vi utgör en aktiv del av universums materiella tillblivelse. Segmenteringar [eller brott] utförs inte av uppsåtliga individer utan av större materiella arrangemang av vilka ”vi” utgör en ”del.” (Min, lätt tolkande, översättning av Barad 2007:178).Enskilda aktörer är aldrig och kan inte vara suveräna. Vad som är möjligt att göra och vad som blir utfallet av den process som skapar världen bestäms av sammanhanget som helhet. Agensen är med andra ord fördelad i nätverket och utspridd mellan aktörerna. Och det får som konsekvens att ansvar aldrig kan vara något kopplat till enskilda individer. Likafullt kan det finnas en poäng att tala om ansvar istället för det mer anonyma ordet delaktighet, eftersom ansvar är ett ord laddat med lite mer agens.
Ett enkelt svar på frågan om kreatörer, författare, filmpublik och bokköpare samt andra aktörer har något ansvar för produkterna som skapas och konsumeras är naturligtvis att det har man inte. Det finns i alla fall inga lagar eller andra konventioner som reglerar kreatörens ansvar för den färdiga produkten och det är nog något man ska akta sig för att införa också. Men så lätt ska inte frågan släppas.
Även om ingen kan lastas med ansvar betyder det inte att man inte kan tänka sig att ansvarsfulla och medvetna kreatörer, publik, och så vidare, gör sig aktivt medvetna om sitt ansvar för de sammanhang de ingår i. Givetvis är det möjligt att kreatörer tar på sig ett ansvar för karaktärerna, miljöerna och handlingarna man skapar och iscensätter, utan att det skulle handla om förkastlig censur. Ansvaret handlar alltså, för tydlighetens skull, inte om att alla bör göra som i filmen Hip, hip, hora där inslagen med alkohol presenteras som ett slags skrämselpropaganda. Den filmen riktar sig till unga flickor; med budskapet: Drick inte för mycket för då vet du inte vad killarna gör med dig! Det handlar heller inte om den typ av ansvar som filmare som Staffan Hildebrand tog på sig på åttiotalet i filmer som G och Stockholmsnatt och det handlar således heller inte om att piska upp någon moralpanik, a la Studio S (1970-talets debattprogram i public service, där de flesta problematiska kulturföreteelser möttes med rop på totalförbud).
Ansvaret som åsyftas utgör snarare motsatsen till anförda exempel och får absolut inte tolkas som att någon enskild individ ska kunna ställas till svars på det sätt som man ofta ser i dagens samhälle, till exempel efter tsunamikatastrofen vid julhelgen 2004. Det torde ha framgått, men bör kanske förtydligas, att alla medborgare i ett givet samhälle har ett ansvar i kraft av sin delaktighet, men därav följer inte att enskilda individer är skyldiga till vad som händer.
Varken enskilda samhällsmedborgare, genier eller auteuren är ensamma, alla aktörer ingår i nätverk. Ansvaret är kopplat dels till individens egenskap av språkbrukare, konsument och deltagare i den demokratiska processen, dels till individens del i universums tillblivelse enligt Barads tanke. Det som uppfattas som människors vardagliga verklighet är omöjlig utan en lång rad aktörers aktiva handlingar. Frågan man kan ställa sig då är om det inte är så att förändring till syvende og sidst kräver lika mycket handling som bevarandet av det rådande.
Genom att samtala kring ansvarsfrågan går det att öka medvetenheten om vilken makt över människors ”mentala kartor” som till exempel film har. Detta får inte tolkas som att jag skulle tro att någon går ut och mördar för att han eller hon sett våldsfilmer på video, vilket är befängt. Men sådant som man inte tänker på, sådant som inte går på tvärs mot allmänna värderingar och djupt rotade vanor, mot det är alla öppna för influenser och då fungerar filmen och litteraturen som en reglerande teknologi med förmåga till agens.
Dryckesvanor är en sådan sak, något man kanske inte tänker så mycket på som en vana. När man till exempel ser en film där vindruvan Pinot Noir nämns som ett mantra genom hela filmen, och där druvan visar sig kunna användas som metafor för livet och för att beskriva sig själv, då, det visar inte minst försäljningssiffrorna, påverkas väldigt många att köpa vin av den druvan. I relation till sådana konsekvenser kan såväl publiken som kreatören och hela den kontext, den abstrakta maskin som filmen utgör, sägas vara ansvarig.
Ansvaret kan utsträckas också till andra aspekter av mänskligt liv. Om man som filmare ställer upp på tanken om diskursernas makt, skulle man kunna tänka sig att man lägger ner möda på att försöka hitta alternativ till dagens iscensättningar av såväl män och kvinnor som alkohol och droger. Man kan till exempel fråga sig om det verkligen inte spelar någon roll att det enbart (i princip) är män som får spela karaktärsroller där hela det komplexa registret av mänskliga känslor spelas ut. Kvinnornas karriär som skådespelare är i förhållande till männens mycket kortare. Hur ofta får man se en äldre kvinna spela en huvudroll? Och när tröttnar publiken på att se Sean Connery, Robert De Nero eller Jack Nicholson? Vart tog deras jämnåriga skådespelarkollegor Britt Ekland, Shirley MacLaine eller Kim Basinger, vägen? Självklart gör skildringarna något med vår syn på manligt och kvinnligt. Samma sak gäller naturligtvis etnicitet, sexualitet och så vidare. Varför finns det så få stjärnor i filmens värld som inte är vita, heterosexuella, män? Att öka den kollektiva medvetenheten om detta sakernas tillstånd skulle kunna vara ett konstruktivt sätt att ta ansvarsfrågan på allvar.
I anslutning till filmer som Sideways och Fröken Sverige skulle man kunna tänka sig en debatt kring det faktum att rollkaraktärerna sällan blir synligt berusade även om de dricker en hel del. En konsekvens av det kan sägas vara att det gynnar alkoholproducenterna eftersom deras produkter därmed framställs som ofarliga och något som bara ger njutning. Om man som kreatör vill att ens rollfigurer ska dricka alkohol, eller använda andra droger, kan man då inte tänka sig att man lägger lite mer kraft på regin av skådespelarna, åtminstone om det är en film vars handling i övrigt strävar efter att vara realistisk. Hur troligt är det att man efter att ha druckit så pass mycket vin som man gör i Sideways under middagen och senare under kvällen, fortfarande uppträder som om man vore nykter? Gör man det är man gravt alkoholiserad.
När det gäller en sådan film som Sideways blir frågan emellertid genast komplicerad. Här handlar det om vuxna människor och det går inte att förneka att alkoholen i den filmen spelar en betydelsefull roll. Man kan fråga sig om berättelsen överhuvudtaget hade kunnat iscensättas utan vinets ”hjälp.” Det man kan fundera över skulle dock, i alla fall om man ställer upp på värdet av ett sådant samtal, kunna vara exponeringen av flaskornas etiketter. Om det nu verkligen är så att filmmakarna inte erhållit ekonomiska bidrag från några vinproducenter varför då presentera vissa varumärken på ett sätt som liknar produktplacering? Givetvis kan man också diskutera hela projektet, är det lämpligt att framställa vin på det sätt man gör?
Listan över tänkbara aspekter möjliga att förutsättningslöst samtala kring kan göras i princip hur lång som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar