Om vikten av att syna samband har jag skrivit om här förut, och jag tänkte utmana mig själv lite idag. Så här mot slutet av terminen kommer den stora tröttheten rullande in, en bedövande känsla av matthet uppfyller mig. Att sprida det kritiska tänkandets evangelium är ingen dans på rosor, det kostar på. För att orka behöver jag utmaning, och om ingen annan ger mig den får jag hitta på en själv.
Det gångna året har varit turbulent på många sätt, privat såväl som akademiskt. Ett märkligt (akademiskt) år är snart till ända. Aldrig har det känts så otacksamt att vara lärare, aldrig tidigare under mina år som lärare har jag mötts av så mycket motstånd, så mycket ovilja att lära och ta ett eget ansvar för sin utbildning. Aldrig förut har så många, så tydligt visat så mycket osjälvständighet.
”Det är svårt”, får jag höra. Klart det är svårt. Detta är utbildning på högsta nivå! ”Det är för mycket att göra”, sägs det, ofta. Märkligt att det upplevs som mer att göra, när vi sänker kraven för att möta studenternas önskningar!? Förstår inte. För första gången på 20 i akademin känner jag olust inför att gå till jobbet. Det är en ovan känsla som smugit sig på mig här under året.
Jag tappar sakta tron på och entusiasmen inför mitt arbete, som allt mindre och mindre för varje år som går, handlar om det jag anser att en akademi ska handla om: Kunskapssökande och kritiskt granskande. Dagens akademi är en fabrik som producerar resultat.
Kanske kommer glädjen tillbaka under sommaren. Hoppas det. Vad ska jag göra annars? Skrämmande! Har som sagt aldrig känt så här. Förhoppningsvis är det en fas. Alla är missnöjda med sitt arbete någon gång, och jag har haft tjugo år av (i princip) ren glädje. Gott så! Eller är det så man ska se på det. Rent egoistiskt. Att jag kan vara nöjd? Nej!
Den tappade tron på akademin hänger ihop med allt annat. Uppgivenheten handlar inte om mig och mitt (arbets)liv, inte om oengagerade studenter som är mer intresserade av poäng, CSN och att bli serverade färdigförpackad kunskap. Resignationen handlar om att detta är en samhällstendens.
Min tappade tro handlar om att jag ser ett samhälle i sönderfall, en fasad som krackelerar. Tillvarons bräcklighet har kommit ikapp mig. Förhoppningsvis är det en övergående fas vi bevittnar, men lika fullt är det av yttersta vikt att varningssignalerna tas på största allvar. Samhällets långsiktiga överlevnad är det som står på spel.
Sjöberg, Obama, Juholt och spriten, har i högsta grad med detta att göra. Ett snabbt svep över dagens tidningar, med den kulturvetenskapligt kritiska blicken finkalibrerad, ger vid handen att något håller på att hända. Mitt framför ögonen på oss håller världen på att falla samman. Ytan krackelerar, och under denna finns den råa natur som människan till största delen består av.
Detta handlar inte om kritik mot ytlighet, det handlar om att ytan är det fundament vilket mänskligheten vilar på. Samhället, kulturen och allt som förknippas med detta är inget annat, och kan inte vara något annat än, yta. Ett tunt lager av fernissa. Ett mycket ömtåligt lager som måste vårdas. Inget som går att ta för givet.
Kennedys ord, fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land, är aktuellt fortfarande. Det är i högsta grad aktuellt. Fråga inte vad samhället/kulturen, akademin, medmänniskorna kan göra för dig. Gör inte det, för om den frågan blir till norm leder det till allas undergång. Fråga istället vad du kan göra för samhället/kulturen, akademin och medmänniskorna. Samhället/kulturen, akademin och medmänniskorna, det är allas ansvar och det skapas i och genom allas handlingar. Det finns ingen utsida, bara immanens. Hög tid att inse det, att fler agerar i enlighet med den insikten. För allas skull, och just därför av högst egoistiska skäl!
Sjöberg, först (se även här). Han visar modigt att övergrepp finns överallt i samhället, under ytan. Starkt att gå ut med det. Många kommer att kunna hämta mod ur detta och få hjälp att bearbeta sina upplevelser. Samtidigt finns en överhängande fara att boken blir inledningen på en jakt efter pedofiler. Dessa monster som verkar i det fördolda. Det är så föreställningen ser ut. Kontroller av alla som söker sig till idrottsrörelsen, det är lösningen. Nej, det är inte lösningen. Pedofiler är inga monster, de finns överallt som ett slags ytterlighetsuttryck för människans sexualitet. Enda lösningen på detta stora samhällsproblem är att se förbi ytan. Vara vaksam på signaler, även hos (eller framförallt hos) hyllade och framgångsrika människor! Kritiskt tänkande, inte hårdare straff och strängare kontroller! Det är den enda lösningen. Och en vilja att faktiskt lyssna på dem som har modet att berätta.
Obama, eller egentligen Donald Trump, därefter (här finns mer att läsa). Misstänkliggörandet av Obamas vandel, här i form av insinueringar om att han inte skulle vara född i USA, manar till eftertanke. Vad handlar politik om, egentligen? Handling, eller yta. USA är med expressfart på väg mot undergången. Valet av Obama fyllde mig och många andra med hopp. Äntligen en klok människa, med visioner, på världens mäktigaste position. Vad blev det av detta? Ingenting! Politik handlar om makt, och den viktigaste styrmekanismen är väljarnas plånböcker. Donald Trump är inte intresserad av något annat än makt och pengar för pengarnas skull. Och det politiska systemet ger honom inflytande och utrymme. Republikanerna ägnar sin makt och sitt inflytande åt att motarbeta Obama. Politik handlar med andra ord om yta. Inget annat! Minsta motståndets lag. Detta försiggår mitt framför ögonen på oss. Inget sker i det fördolda. Återigen, kritiskt tänkande. Om den förmågan, den kompetensen, försvinner eller urvattnas, då är mänsklighetens långsiktiga överlevnad i fara. Läget är akut!
Juholt så, som förtvivlat försöker göra sig ett namn. Syns man inte finns man inte. Detta är kanske inte ett lika tydligt tecken på ett samhällsproblem, men bara det faktum att vi som bor här i VG-regionen snart skall gå till val igen, vilket är helt bortglömt. Ingen fattar varför, egentligen. Ingen bryr sig. Inte allmänheten. Orka, när det finns viktigare saker att engagera sig i (och här får läsaren själv botanisera bland dagens rubriker). Det handlar om yta, och lösningen är en bred, kunnig, engagerad befolkning som tar ansvar och som har förmågan (och intresset samt orken) att tänka kritiskt. För allas bästa!
Spriten, slutligen. Artikeln i SvD får illustrera hur enkelt det kan vara att praktisera kritiskt tänkande. Hur viktigt det är att se förbi ytan. Med enkla knep och självklara frågor går det att upptäcka problem. Det behövs egentligen bara lite omtanke, och en vilja att se. Även om artikeln i DN (här) pekar på komplexitet.
Svårare än så är det inte! Det svåra är att inse att det inte finns några enkla lösningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar