Sannfinländarna först, som uppvisar tydliga paralleller till Sverigedemokraterna. Det som förvånar mig mest rörande dessa båda partier, det är reaktionerna på deras framgångar. Det förvånar mig att dessa möts med förundran och avsky. För det är allmänt bekant och omöjligt att bortse från, att valresultat kommer från djupet av folkmassan som går till valurnorna.
Valresultat, förutsatt givetvis att allt gått rätt till, speglar folkets tankar och önskningar. På gott och ont. Detta vet alla, så klart. Men just därför förvånar det mig att reaktionen blir så stor. Ledaren på SvD visar på hur tankegångarna går.
Fallet Stubb är ett exempel på hur Timo Soini och uppstickarpartiet Sannfinländarna i takt med stigande opinionssiffror grep problemformuleringsprivilegiet inför gårdagens riksdagsval. Såväl utgångspunkterna för den politiska diskussionen som den faktiskt förda politiken har redan fått en sannfinländsk touch.När denna typ av fenomen skall förklaras söks svaret alltid hos ledarna. Samma gäller, slår det mig, problemen i skolan, som skall lösas så att säga uppifrån. Lärarna och rektorerna, ger vi bara dem mer makt och bättre utbildning, högre lön och större anseende, då kommer problemen att lösas. Och ser vi bara till att hitta nya, mer karismatiska politiker inom de etablerade partierna, då kommer folket att rösta rätt igen.
Folket, basen som samhället ytterst vilar på, den betraktas som ett slags oändlig resurs. Och den skall uppföra sig som prognoserna säger, eller enligt normer för vad som är rätt. Hittar denna artikel i DN, som visar hur det kan ta sig uttryck. Att kunderna skulle sprida bra och säljande rykten, det finns tydligen inte i föreställningsvärlden. Folket har fel och vet inte sitt eget bästa.
Om kartan inte stämmer med terrängen, följ kartan. Det verkar på fullaste allvar vara så man tänker i samhällets ledande skikt. Att Sannfinländarna och Sverigedemokraterna skulle kunna vara tecken på att folket faktiskt har en egen vilja, och att de kan tänka själva. Och på att folket är missnöjda med dem som leder, det är en tanke som inte får nämnas. För det strider mot den logik som makten lever efter.
Jag menar sannerligen inte att Sannfinländarna eller Sverigedemokraterna är oproblematiska. Tvärt om är jag djupt oroad över alla främlingsfientliga tendenser, och över problemen i skolan och så vidare. Men jag väljer att förlägga problemet någon annanstans. Vad som behövs för att komma till rätta med problemen är en ny syn på och bättre förståelse för hur ett samhälle är organiserat och hur dess delar hänger ihop.
Samhället emmanerar alltid underifrån, aldrig uppifrån. Slutsatsen blir att det är de växande klyftorna i samhället som är problemet, och ledarnas förakt och ointresse för folket. Lösningen måste vara att minska klyftorna och att göra fler konkret delaktiga i samhället. Det går inte att bjuda in till dialog, med armbågen. Det går inte att skylla på okunnighet eller något annat om rösterna inte speglar maktens syn på hur det borde vara. Folket har aldrig fel!
Därför har alla som ogillar folkets vilja och önskningar ett ansvar att göra något åt grundproblemen. Bara så kan skutan vändas. Bara så uppnår vi långsiktig hållbarhet. Vägen fram, vägen mot långsiktig hållbarhet, går via minskade klyftor och ökad delaktighet. Och det målet kan bara uppnås om inehavarna av makten, den ekonomiska, den politiska och den kulturella, inser fakta. Samhället utgår från basen. Världen byggs underifrån.
Hittills har det handlat om människor, och om det mäniskor gör mot varandra. Men för att kunna leva och verka som människa behöver alla mat. Och det är samma med den. Den kommer någonstans ifrån. Och den produceras idag inte alltid på bästa sätt, även om företagen vill få oss att tro det. Bregottfabriken ser inte ut som på TV, det vet de flesta.
Och så länge som problemen inom matindustrin förnekas eller bortträngs, så länge kommer frågan att förbli olöst. Så länge fokus uteslutande är riktat mot det pris som konsumenten betalar för maten, så länge kommer problemen att finnas kvar. För att kunna ta rationella beslut avseende maten behövs information om hela processen, hela kedjan och allt som händer på vägen, spridas. Och nu menar jag inte skräckpropaganda, utan information, sakligt kritisk information. Och som jag förstår saken är det precis vad man får om man läser Jonathan Safran Fores bok, Äta djur.
Man får till exempel veta att fiskindustrin dumpar så kallad skräpfångst, eller bifångst i en omfattning som vida överstiger den fisk som hamnar på talriken. Om matföretagen får välja undanhålls den informationen från konsumenterna. Och om ekonomin får styra i enlighet med sin logik blir den informationen till företagshemligheter. Vem tjänar på det? Det är frågan som fler borde ställa!
Mat hämtas ytterst från jorden, och jorden är den enda plats i Universum som människor kan leva på. Det sambandet kan och får inte bortträngas. Långsiktig hållbarhet är ingen politisk utopi, det är en nödvändighet. Och det finns inga genvägar.
Allt och alla är sammankopplade, med varandra och med jorden! Världen är ett nätverk uppbyggt av aktörer, mänskliga såväl som icke-mänskliga. Vägen som leder till långsiktig hållbarhet går via insikten om att världen växer underifrån!
Det är inte folket det är fel på, och inte ledarna. Det är organiseringen av samhället som utgår från felaktiga premiser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar