”Idag kan man inte lita på någon och det är tråkigt”

Klockan 05.00 ringer alarmet. Stures lastbil står parkerad på en rastplats i anslutning till en vägkrog i Greding, södra Tyskland. Dagen före lossades kaffepulvret på en omlastningsterminal i gamla DDR. Annars körde vi raka spåret genom Tyskland tills klockan blev halv sju på kvällen. Vi stannade utanför en vägkrog på en större parkering för lastbilar. Vi åt en rejäl middag bestående av tysk husmanskost inne på restaurangen. Efter maten gick Sture en hälsningsrunda bland svenska lastbilsförarkollegor på parkeringen. När Sture, efter det, ringt sin hustru från en telefonautomat satte vi oss med var sin öl och pratade i lastbilen tills det blev dags att lägga sig.

Sture är stressad nu på morgonen och utan någon vidare morgonritual startas lastbilen och vi ger oss iväg. Efter en stund när det börjat ljusna stannar vi på ett litet rastställe i alphyddestil. Sture vill egentligen bara låna toaletten för en snabb morgontvätt, men stället drivs som familjeföretag och därför kan han inte med att bara göra det, säger han. Vi sätter oss därför i restaurangen och beställer var sin kopp kaffe som vi får serverad oss vid bordet. När vi druckit ur, betalat och lämnat lite dricks, kan vi äntligen och med gott samvete gå på toaletten och borsta våra tänder.

07.15 är vi tillbaka i lastbilen. Sture är nu riktigt stressad eftersom stoppet blev längre än vad han anser sig ha tid med. Ute skiner solen från en klarblå himmel. Det ser ut att bli en fin dag. Sture gör ett försök att få in svenska nyheter på radion och nu lyckas det bättre än kvällen innan, även om det brusar. Vi närmar oss Augsburg som är första destinationen, lossningsordningen ändrades aldrig. Sture inser nu att han har en gammal karta och att vägarna är ombyggda. ”Det är vanligt i Tyskland idag”, säger han. Vi kommer därför in fel i stan och omvägen blir ganska stor. Några broar är för låga för lastbilen att passera under. Sture svär en del över detta och irritationen och stressen blir mer påtaglig desto fler omvägar han tvingas göra.

08.05 är vi äntligen framme vid första lossningsstället. Firman ligger trångt till och det är svårt att backa in, men till slut står lastbilen parkerad på gårdsplanen. Sture hoppar ut och drar undan kapellet på ena långsidan av trailern. Han talar nästan inte alls med den buttre och tystlåtne mannen som lastar av parkettbuntarna med truck. Lossningen avklaras därför förhållandevis snabbt. Efteråt visar Sture mig hur noga han rullar ihop spännbanden och lägger dem i en prydlig hög på golvet i trailern. ”Ordning och reda måste det vara”, säger han. Vi hjälps sedan åt att sy ihop trailerns kapell. Klockan 08.30 är vi på väg mot nästa destination som ligger i Istmaning, en förort till München. Vädret är nu strålande.

09.15 närmar vi oss München via en ringväg för att inte fastna i trafiken. Sture berättar om olika episoder med poliser på kontinenten. Han hävdar att han som yngre jämt diskuterade och ifrågasatte allt om han blev stoppad. ”Jag gav mig aldrig, men det var när man var ung, och främst på östsidan”, säger han. ”Idag orkar jag inte längre”. Körtiden till Istmaning tar längre tid i anspråk än Sture beräknat. Det är inte tillåtet för tunga lastbilar att köra överallt och han hindras därför på några ställen. Sture säger dock att han med åren lärt sig att inte brusa upp över sådant, eller för andra trafikanters tokigheter. ”Man mår bara dåligt själv, men den inställningen är jag ensam om på åkeriet”, säger han och konstaterar att ”Jobbet är inte stressigare än man gör det till”.

10.15 är vi framme vid lossningsställe nummer två. Sture har inte besökt firman tidigare, men han har hört av kollegor att, ”det ska vara tillmötesgående och trevlig personal här”. Efter en stund kan vi konstatera att det stämmer. Sture pratar glatt med förmannen som sköter lossningen med en skraltig truck. Stämningen på firman är familjär och hela personalen engagerar sig i oss. När lossningen är klar bjuds vi in på kontoret. Sture skojar och tigger till sig en reklammugg. Vi blir bjudna på kaffe och Sture tackar ja även om det tydligt märks att han inte vill ha. Detta blir den andra koppen kaffe på fastande mage. När påtår bjuds tackar han dock nej. Sture frågar personalen om vägen till nästa lossningsdestination. Förmannen erbjuder sig då att ringa dit och förvarna. När vi kommer tillbaka till lastbilen berättar Sture hur viktigt det är att vara trevlig mot personalen och att det underlättar för kollegorna. ”Man har igen det när man kommer tillbaka någon gång och själv kanske är i knipa. Men det förstår inte alla”, säger han.

11.20 åker vi igen mot sista firman innan bilen är tom. På vägen dit stannar Sture på en mack för att tvätta framrutan och backspeglarna. Vid sidan om oss står en kvinnlig lastbilsförare och tankar. När hon åker iväg tittar Sture föraktfullt efter henne och säger: ”Den där var väl mer manlig än vilken karl som helst”. Väl inne i lastbilen säger han också, ”Kvinnor och lastbilar hör inte ihop. Det går väl bra så länge det bara handlar om att köra bilen, men så fort det händer något är dom ju helt borta och behöver hjälp”. För att komma ifrån ämnet, som jag finner besvärande, frågar jag om det är vanligt att han tar upp liftare. ”Det sker endast i undantagsfall”, säger han. Nästan inga lastbilsförare tar upp liftare idag, säger han också. ”Idag kan man inte lita på någon och det är tråkigt”, säger han.

12.00 kommer vi fram till firman som är ett litet familjeföretag beläget på landsbygden en bit utanför München. Alperna avtecknar sig vid horisonten. Våren har redan kommit hit. Det är riktigt varmt och träden börjar få knoppar. Solen som skiner utgör en skarp kontrast till den vinter vi lämnade (och snart ska återvända till) där hemma.

Personalen ska egentligen gå på lunch men eftersom man blivit förvarnad blir vi omhändertagna ändå. Problem uppstår dock under lossningen. Firman äger endast en gammal truck som går tungt och slirar i gruset på den sluttande uppfarten. Sture måste vända lastbilen. Till slut, efter en hel del trixande, är de sista buntarna med parkettgolv avlastade. Efteråt blir vi inbjudna på kaffe (igen!), i det privata boningshuset bredvid firman. Sture tackar ja och vi visas in i köket och tar plats vid ena änden av bordet. Hela familjen sitter och äter knödelsoppa. Eftersom jag inte talar tyska hamnar jag utanför och känner mig ganska obekväm i det privata sällskapet. Sture talar och skojar dock hela tiden med familjemedlemmarna under tiden som han tvingar i sig kaffet. Efter en stund frågar man om vi vill äta med dem. Detta erbjudande avböjer Sture lite tafatt och generat. Vi tackar för oss och går istället. På väg mot lastbilen berättar Sture återigen hur viktigt det är att tacka ja till sådana inbjudningar, även om han nu är dålig i magen av allt kaffe. ”Det är ett bra sätt att träna sin tyska”, säger han.

13.10 har vi sytt ihop trailerns kapell. Sture kör en liten bit på vägen tillbaka mot München. Han vet ännu inte var bilen ska lastas och vågar därför inte köra så långt. ”Vi kan bli skickade vart som helst…”. Klockan 13.30 stannar vi på en liten rastplats invid landsvägen. Solen har gått i moln. Sture skickar ett meddelande till speditören i Sverige, via satellitsändaren: ”Jag är loss nu”. Därefter äter vi – äntligen! Sture vill inget kaffe ha efter maten.

”Nu får vi stå här och vänta på lastbesked, det kan komma när som helst. Det kan dröja till åtta i kväll”, säger Sture. Under tiden skickar han några meddelanden på skoj till kollegor ute i Europa. Efter maten samtalar vi om våra barn. Sture berättar om sin son. En gång i skolan fick han i uppgift att läsa en bok och att skriva en recension. Sture säger att sonen inte kunde välja någon bok. Han var inte alls intresserad av att läsa. Lärarinnan föreslog då en bok av Jonas Gardell. ”Den tänker jag inte ens ta i. Han är ju bög”, svarade sonen, säger Sture. Han berättar att lärarinnan sagt att hon skulle tala med pojkens far. ”Ja gör du det, han tycker likadant”, kontrade sonen. ”Jag hatar bögar. Och nu talas det om att de ska få skaffa barn?!”, fortsätter Sture upprört och berättar hur onaturligt han anser det vara. Han säger också att han inte gillar män med hål i örat. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationen och kommenterar inte uttalandet. Jag tänker frustrerat på vad Sture sagt tidigare, att alla människor är lika mycket värda. Efter en stund blir tystnaden smått pinsam i lastbilen. Bara dieselbrännaren surrar tyst. Jag försöker blunda en stund och Sture tar fram en bok med kåserier av Herman Lindqvist.

Klockan 14.30 händer något anmärkningsvärt. Utan förvarning kommer som en vit vägg av dimma rakt mot oss. Temperaturen faller snabbt, fyra fem grader, och det börjar storma, hagla och snöa. Hela lastbilen skakar i vinden. Sture bryr sig först inte. Han fortsätter läsa. Men när marken efter en stund börjar täckas med snö börjar han resonera med sig själv om han ska köra närmare motorvägen? Han vill inte riskera att blir insnöad. Läget är dock inte akut ännu och han bestämmer sig för att avvakta.

16.30 står vi fortfarande och väntar. Sture visar tecken på irritation över lastbeskedet som dröjer. Det har i alla fall slutat snöa och vädret förbättras sakta. ”Det är drygt och onödigt att behöva vänta så här länge”. Han hämtar två öl som vi dricker under tystnad och sänder ett nytt meddelande till åkeriet. När inget svar kommer sänder han ytterligare ett meddelande, ”för att sätta blåslampan på dem”. Sture berättar att han inte alls är nöjd med speditörens sätt att sköta sitt arbete. ”Dom har inte själva varit ute och kört. Speditörerna tror att dom vet hur det är här ute. Det blir jobbigt när dom lovar omöjliga saker till kunder. Det är ju vi förare som får ta det sedan”, säger han uppgivet.

Klockan 17.20 kommer äntligen besked från speditören. Vi ska åka västerut, förbi München, och nästa dag lasta tjugotvå ton gjutgods utanför Landsberg. Sture startar lastbilen och vi åker genast. I ett litet samhälle innan vi kommer upp på huvudvägen är det dåligt skyltat. Helt utan förvarning, mitt i en kurvig nerförsbacke, kommer vi fram till en viadukt som Sture i sista stund inser är för låg. Lastbilen går inte under. Han panikbromsar och backar sedan lastbilen förbi kön som växer bakom honom. Ingen olycka inträffar och Sture behandlar bilen smidigt och säkert. Han blir varken stressad eller irriterad.

19.00 är vi framme i närheten av fabriken där vi ska lasta på morgonen dagen efter. Vi står på en minimal parkering utanför ett stängt väghotell. Sture pratar med en tysk förare från samma åkeri som också står parkerad här för natten. Vi ska snart gå och äta på en restaurang en liten bit bort efter vägen. Det blåser, snöar och är minusgrader ute.

21.30 är vi tillbaka i lastbilen. Vi har ätit en trerättersmiddag med två stora öl och en snaps till kaffet på ett riktigt fint värdshus med bordsservering. ”Sådana middagar hör till ovanligheterna”, säger Sture. Han tror sig kunna lova att vi är hemma någon gång under lördagen. Godset som ska lastas på morgonen är brådskande och måste vara i Köping på söndagen. Därför talar mycket för att trailern går direkt hem. ”Men man kan aldrig vara säker”, säger han.