Monarkin står stark, förhållandevis. Det finns i alla fall ingen samlad opinion mot, eller någon stark rörelse för alternativa sätt att styra Sverige. Eller England, som idag manifesterar just detta i och med all uppståndelse inför bröllopet där.
Kontinuitet, behovet av stabilitet, och tryggheten i det bestående. Den är utbredd. Det märker man vid sådana tillfällen. Lite paradoxalt, med tanke på att förändring, förnyelse och omväxling är norm på så många andra områden i dagens samhälle.
Kultur är just det. Paradoxal, motsägelsefull och sällan logisk. Ändå är det alltid logik, förnuft och tydliga regler som antas vara lösningen på människors kollektiva problem. Häri ligger utmaningen för kulturvetaren. För att överleva, inom akademin och i samhället, krävs en dubbel kompetens.
Kvinnor brukar avkrävas det, dubbel kompetens, för att överleva inom organisationer och för att kunna göra karriär. Samma med människor som på andra sätt avviker från normen. Vill man i sådana sammanhang och under sådana omständigheter slå sig fram och få sin röst hörd krävs att man både kan tala maktens språk, och att man kan se förbi och hantera den logik som råder där. Den behöver aldrig den som uppfyller normen, vilket är en styrka, men också en svaghet (eftersom det man vinner i makt förlorar man i flexibilitet).
Det sägs att män bara läser böcker av män, medan kvinnor läser böcker av både manliga och kvinnliga författare. Det är ett annan exempel på den påtvingade dubbla kompetens som avkrävs dem som inte uppfyller normen. Förhållandet ger kvinnor (kvinnor som stämmer överens med den feminina schablonen vill säga) en vidgad kompetens, ökade erfarenheter och ökade möjligheter att klara sig i en föränderlig värld. Men det är samtidigt en svaghet. Paradoxalt nog är denna dubbla kompetens vad som krävs av kvinnor och minoriteter, för att överhuvudtaget få tillgång till de sammanhang som betyder något. De måste prestera mer och ha fler kompetenser för att överleva.
Kvinnors kompetens blir på detta sätt bortkastad. Den skulle kunna användas till att bygga och upprätthålla ett bättre samhälle. Tyvärr är det inte så det ser ut. Män, män och åter män återfinns på maktpositionerna i samhället, alternativt en manlig logik. Frustrerande, det är bara förnamnet, att se detta och samtidigt veta att det skulle kunna vara annorlunda, och bättre.
Samma gäller för kulturvetaren, vi som studerar resultatet av interaktionen mellan människor. Den kollektivt upprätthålla storhet som benämns samhället eller kulturen. Det är ett studieobjekt som inte inrättar sig efter människornas önskningar om hur det borde vara. Kulturen är emergent. Den följer sin egen logik. Kulturen är paradoxal. Per definition är den motsägelsefull.
Det är den viktigaste insikten en blivande kulturvetare måste lära sig att hantera. Komplexitet, att det inte går att förutsäga vad som skall hända framöver. Det i den som alla samtal om kultur börjar. Framtiden skapas i och genom handling, här och nu. Ständigt. Allas samlade handlingar ger upphov till resultatet, kultur. Och det är detta som kulturvetaren studerar och försöker förstå.
Den dubbla kompetensen behövs för att kunna förmedla insikterna om dessa tingens inneboende natur, till dem de berör, och inom akademin. Kulturvetaren kommer således aldrig att kunna ägna all sin tid åt att studera kulturen, åt det primära uppdraget. Kulturvetaren måste alltid snegla på och förhålla sig till den kultur som skapas inom akademin. Den utgår från (en manlig) logik och en övertygelse om att allt går att förklara. Att alla frågor har, ett och ett enda, svar. Det manifesteras genom att fysiken är mönstervetenskapen, par excellance.
Kulturvetaren framstår därför, och bara därför, som flummig. I förhållande till den akademiska normen, och ställd vid sidan av många andra vetenskapsutövare, ser kulturvetenskapen ovetenskaplig ut. "Hur ska ni ha det? Är det si eller så?", får man ofta höra om man dristar sig till att fälla utalanden utanför den egna kretsen. Svaret att det är både och, det accepteras inte. Det var inte vad vi beställde.
Dubbelbestraffning, talas det om ibland som en härskarteknik. Den drabbar både kvinnor och kulturvetare. När vi talar om hur det är. När vi håller oss till sanningen. När vi framhärdar i att komplexitet och paradoxer är resultatet av våra vetenskapliga undersökningar. Håller vi oss till den vetenskapliga normen, då accepteras inte resultatet som vetenskap. Kulturvetaren står därför ständigt i valet mellan att göra karriär, få forskningsmedel och anseende. Eller att stå på sig, hålla sig till resultatet av det vetenskapliga arbetet, och därigenom förlora i anseende. Paradoxalt? Jo tack!
Det är ungefär så som mina tankar går denna vackra fredagsmorgon. På väg till ännu en dag i akademin, på ett tåg som strular. Godståget som blockerar vår väg har fel på bromsarna. Det borde inte vara så, ingen vill att det ska vara så. Alla vet att det beror på eftersatt underhåll. Alla med bara en liten inblick förstår sambandet mellan bristande underhåll, tighta tidsramar, pressad ekonomi, och kaos i tågtrafiken. Ingen vill ha det så. Ändå är det sanningen om statusen på Sveriges infrastruktur. Paradoxalt, visst. Men likafullt med sanningen överrensstämmande.
Och nu undrar vän av ordning. Vad har detta med monarkin och det förestående bröllopet i England att göra!? Allt, precis allt. Det är mitt svar. Fasthållandet vid monarkin är paradoxal. Kungen har ingen makt. Monarkerna i västvärlden är bara kuttersmycken. De tillför inte samhället något annat än fägring, och kontinuitet.
Fokus riktas härigenom mot fel saker. Bort från det som är viktigt och långsiktigt hållbart, mot yta och drömmar om fornstora dagar. Mycket talar för att kontinuitet är både bra och viktigt, men kontinuitet för kontinuitetens skull är förödande!
Vi lever inte i världen som den borde vara, i världen som vi vill att den ska vara. Vi lever i och får den värld vi förtjänar, på gott och ont. Och just det gör att det finns hopp. Just det faktum att världen alltid kommer att vara resultatet av majoritetens samlade handlingar, inte dess tankar och drömmar. Det är hoppet jag klamrar mig fast vid. Det hopp som gör att jag orkar, även om det många gånger känns otacksamt.
Vem tjänar på att komplexiteten och paradoxerna förnekas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar