För några år sedan påbörjade jag ett bokprojekt. Av en massa olika anledningar har manuset blivit liggande. Det kommer nog aldrig att publiceras. Inte i den form som det var tänkt, men tankarna är ändå värda att få ett eget liv. Jag tycker det, och har därför ägnat helgen åt att fördela en del av de tankarna som fanns med i manuset i ett antal bloggposter.
Under den övergripande rubriken Diskursens ordning finner den som är intresserad mina tankar om och min förståelse av Michel Foucaults bok med samma titel. Jag tror att det går att läsa bloggposterna utan inbördes ordning, men de är publicerade i följande ordning. Och det kan finnas en poäng med att läsa dem i följande ordning:
Första bloggposten, Andra bloggposten, Tredje bloggposten, Fjärde bloggposten, Femte bloggposten, Sjätte bloggposten, Sjunde bloggposten, Åttonde bloggposten, Nionde bloggposten, Tionde bloggposten, Elfte (och sista) bloggposten
Frågor, invändningar och kritik, alla synpunkter, tankar och reflektioner tas emot tacksamt. Och jag svarar mer än gärna på frågor om oklarheter. Detta är mitt sätt att förstå och använda Diskursens ordning. Det finns andra.
För den som vill ha ett tips på en bra introduktion till Foucault kan jag rekommendera Roddy Nilssons bok, Foucault. En introduktion, utgiven 2008, på Egalite förlag.
Bäst är dock att läsa honom själv!
Visar inlägg med etikett Diskursens ordning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Diskursens ordning. Visa alla inlägg
söndag 3 april 2011
Två citat, ett (tanke)universum
För att visa hur konsekvent Foucault var i sitt arbete, och för att illustrera hur medveten han var om att även han och hans verksamhet är resultatet av diskursiva processer, vill jag innan dessa bloggposter avslutas presentera ytterligare två citat från Diskursens ordning. Så här börjar boken.
Vill man ta Foucault på allvar kan man försöka ta till sig insikten om att vad som behövs för att kunna värja sig mot delar av de effekter som diskursens maskineri ger upphov till. För det första kan och bör fler framstående människor och experter öppet och ärligt tala om vad de inte kan. Det är viktigare än vad det faktiskt kan, för det visar var gränsenför vetandet finns. Och det gör dem vi litar på och vars händer vi lägger våra liv, lite mer mänskliga.
För det andra (och framförallt) behövs en bred, beläst och engagerad allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Bara så kan ett balanserat och långsiktigt hållbart samhällsklimat skapas.
Medvetenheten om detta behöver öka betydligt i samhället, och det är här som jag menar att ämnet kulturvetenskap har sin kanske viktigaste pedagogiska uppgift.
Om detta förhållande, vars upprätthållande Foucault går igenom i sin förläsning, är han mycket väl medveten, därför tvekar han att träda in i rollen. Genialitet, förstådd på detta sätt, blir det samlade resultatet av en kollektiv process där mängden, det vill säga det stora flertalet, är en minst lika betydelsefull komponent som experterna, vilket inte handlar om någon ringaktning av deras arbete. Snarare är det en strävan efter att balansera förhållandet i kunskapsprocessen, mellan enskilda individer och den kontext där dessa verkar. Kunskap skapas med andra ord genom kollektiva förhandlingar i mycket högre grad än upptäcks av solitära genier.
Det andra citatet som jag vill uppehålla mig vid är hämtat från slutet av boken (Foucault 1993:49).
Kunskap springer inte ur huvudet på unika individer, den är alltid resultatet av ett sammanhang och dess värde är alltid relaterad till detta sammanhang och de konsekvenser den ger upphov till där.
Om det handlar Diskursens ordning. Läs den!
Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller idag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det – som om den genom ett ögonblicks spänd tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och istället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg – ett litet tomrum, den punkt där det skulle kunna försvinna.Redan här i bokens allra första rader finner man en rad intressanta iakttagelser och ledtrådar till en förståelse av helheten. Dessa ord fångar andemeningen i det som sedan följer. Kunskap springer inte ur huvudet på genier, hur gärna vi än vill tro det. Kunskap är ett kollektivt projekt vars mening och värde endast går att uttala sig om i efterhand, och de individer som av övriga tillskrivs epitetet geni är i grund och botten bara helt vanliga människor.
Vill man ta Foucault på allvar kan man försöka ta till sig insikten om att vad som behövs för att kunna värja sig mot delar av de effekter som diskursens maskineri ger upphov till. För det första kan och bör fler framstående människor och experter öppet och ärligt tala om vad de inte kan. Det är viktigare än vad det faktiskt kan, för det visar var gränsenför vetandet finns. Och det gör dem vi litar på och vars händer vi lägger våra liv, lite mer mänskliga.
För det andra (och framförallt) behövs en bred, beläst och engagerad allmänhet som förhåller sig kritisk till allt som hävdas med bestämdhet. Bara så kan ett balanserat och långsiktigt hållbart samhällsklimat skapas.
Medvetenheten om detta behöver öka betydligt i samhället, och det är här som jag menar att ämnet kulturvetenskap har sin kanske viktigaste pedagogiska uppgift.
Om detta förhållande, vars upprätthållande Foucault går igenom i sin förläsning, är han mycket väl medveten, därför tvekar han att träda in i rollen. Genialitet, förstådd på detta sätt, blir det samlade resultatet av en kollektiv process där mängden, det vill säga det stora flertalet, är en minst lika betydelsefull komponent som experterna, vilket inte handlar om någon ringaktning av deras arbete. Snarare är det en strävan efter att balansera förhållandet i kunskapsprocessen, mellan enskilda individer och den kontext där dessa verkar. Kunskap skapas med andra ord genom kollektiva förhandlingar i mycket högre grad än upptäcks av solitära genier.
Det andra citatet som jag vill uppehålla mig vid är hämtat från slutet av boken (Foucault 1993:49).
Den kritiska delen av analysen ägnar sig åt systemen för inneslutande av diskursen. Den försöker lokalisera och avgränsa principerna för diskursens inordning, uteslutning och knapphet. Låt oss, för att leka med orden, säga att den praktiserar ett slags engagerad likgiltighet. Den genealogiska delen av analysen ägnar sig däremot åt de serier som det faktiska utformandet av diskursen bildar. Den försöker få grepp om diskursens bekräftande makt – och med detta menar jag inte en makt som skulle vara motsatsen till makten att negera, utan makten att konstituera objektsdomäner om vilka man kan bekräfta eller negera olika påståenden som sanna eller falska. Låt oss kalla dessa objektsdomäner för positiviteter och – för att ännu en gång leka med orden – säg att om den kritiska stilen kännetecknas av en flitig likgiltighet, då är det genealogiska humöret en glad positivism. En sak måste i vilket fall som helst påpekas: uppfattar man diskursanalysen på detta sätt kommer den inte att avslöja allmängiltigheten hos en mening. Tillsammans med en grundläggande bekräftande makt drar den i stället fram spelet hos en påtvingad knapphet i ljuset. Knapphet och bekräftande, när allt kommer omkring är det knappt om bekräftanden: absolut inget generöst meningsflöde, absolut ingen det betecknandes monarki. Och nu kan de som har brister i sitt ordförråd säga, om de tycker det låter bra trots att de inget förstår, att detta är ju strukturalism.Här värjer sig Foucault mot alla former av kategoriserande och klassificerande av tänkande och vetenskap. Behöver man en etikett på upphovsmannen till en tanke för att kunna förstå den, då har man inte förstått någonting. Det är så jag läser citatet, och det manar till eftertanke samt riktar fokus mot idéerna samt dess innehåll och bort från det subjekt vilket ikläder sig rollen som dess förmedlare.
Kunskap springer inte ur huvudet på unika individer, den är alltid resultatet av ett sammanhang och dess värde är alltid relaterad till detta sammanhang och de konsekvenser den ger upphov till där.
Om det handlar Diskursens ordning. Läs den!
Förslag på kulturvetenskapems användbarhet
Ett sätt att ta till sig tankarna som förmedlas i Diskursens ordning kan vara att försöka tänka på vad resonemangen får för konsekvenser för det vetenskapliga hantverket. Och då är det viktigt att man inser att om man skall ta Foucault på allvar måste man plocka ner alla utövare av vetenskap från elfenbenstornet som de, eller snarare vi eftersom även jag räknas dit, på många sätt faktiskt befinner oss i och verkar inom, åtskilda från världen.
Enskilda forskarsubjekt utgör bara en av många olika aspekter som måste till för att kunskapsproduktion skall kunna sättas i verket. Vetenskap framskrider inom ramen för specifika sammanhang, vilka inte uteslutande består av mänskliga, utan i lika hög grad av icke-mänskliga aktörer (såsom teknologier och materialitet). Vetenskapen måste, just därför, i högre grad än idag inse och göra sig aktivt medveten om hur beroende all kunskapsutveckling är av öppenhet, kommunikation och kritiskt förhållningssätt. Annars är risken stor att man skapar ett nytt medeltida ”prästerskap” som oantastligt och utan insyn tillåts tolka verkligheten efter för vanligt folk outgrundliga principer och metoder, vilket i onödan sätter gränser för mänskligheten och kan få förödande konsekvenser.
Skall vi få en vetenskap som kan bidra till att hitta långsiktigt hållbara lösningar på alla de svåra problem som mänskligheten står inför är Michel Foucault en ovärderlig källa till inspiration för fortsatt arbete. Diskursens ordning är en bok som hjälper oss att se på oss själva och de sammanhang vi lever i med nya ögon. Den avslutas med att Foucault lägger fram en plan för sitt kommande arbete vid Collège de France.
Arbetet tänker han sig, skall följa två spår. Det ena talar han om i termer av kritisk analys, och här tänker han sig att utgå från omkastningsprincipen. Det arbetet handlar om att undersöka spelet eller förhandlingarna som resulterar i det färdiga resultatet, vetenskaplig kunskap. Arbetet handlar också om att undersöka gallringen av vad som kan och får förmedlas i sanningens namn. Den kritiska blicken riktas med andra ord från resultatet av det vetenskapliga arbetet, till att studera vägen dit.
Den vetenskapliga gren som i dagens vetenskapssamhälle tydligast har arbetat vidare med denna typ av frågor är STS, (Science and Technology Studies, eller Science, Technology and Society, som det också kan utläsas) där det stora namnet är Bruno Latour som är en av upphovsmännen till ANT (Actor, Network Theory, eller Aktör, nätverksteori som det heter på svenska).
Det andra spåret som Foucault nämner är genalogiska analyser där han tänker sig att arbeta med diskontinuitetsprincipen, specificitetsprincipen och exterioritetsregeln. Det arbetet har, om man frågar mig, fått sin bästa beskrivning av sociologen Mats Beronius i boken Genealogi och Sociologi. Nietzsche, Foucault och Den sociala analysen, från 1991.
Den genealogiska metoden är vid sidan av den Arkeologiska, vad Foucault är mest känd för. Den brukar beskrivas i termer av härkomstanalys. Arkeologin går ut på att leta sig bakåt i tiden genom att i arkiven avtäcka lager av lager, tidsålder för tidsålder, utan att på förhand bestämma sig för vad man söker efter. Härigenom upptäcker man även det som förkastats. Foucault har omtalats i termer av bakgårdarnas och avskrädeshögarnas historiker. Den arkeologiska metoden är förutsättningslös på ett helt annat sätt än reguljär historisk forskning som letar efter på förhand bestämda uppgifter.
Om den genealogiska metoden, som ursprungligen formulerades av Nietzsche, skriver filosofen Hans Ruin (2000) i artikeln, ”Hägerström, Nietzsche och den svenska nihilismen.”
Här finns mycket inspiration att hämta. Vilka är förutsättningarna som leder fram till det kulturella utfall som går att iaktta? Det skulle kunna vara ett slags programförklaring till ämnet Kulturvetenskap.
Enskilda forskarsubjekt utgör bara en av många olika aspekter som måste till för att kunskapsproduktion skall kunna sättas i verket. Vetenskap framskrider inom ramen för specifika sammanhang, vilka inte uteslutande består av mänskliga, utan i lika hög grad av icke-mänskliga aktörer (såsom teknologier och materialitet). Vetenskapen måste, just därför, i högre grad än idag inse och göra sig aktivt medveten om hur beroende all kunskapsutveckling är av öppenhet, kommunikation och kritiskt förhållningssätt. Annars är risken stor att man skapar ett nytt medeltida ”prästerskap” som oantastligt och utan insyn tillåts tolka verkligheten efter för vanligt folk outgrundliga principer och metoder, vilket i onödan sätter gränser för mänskligheten och kan få förödande konsekvenser.
Skall vi få en vetenskap som kan bidra till att hitta långsiktigt hållbara lösningar på alla de svåra problem som mänskligheten står inför är Michel Foucault en ovärderlig källa till inspiration för fortsatt arbete. Diskursens ordning är en bok som hjälper oss att se på oss själva och de sammanhang vi lever i med nya ögon. Den avslutas med att Foucault lägger fram en plan för sitt kommande arbete vid Collège de France.
Arbetet tänker han sig, skall följa två spår. Det ena talar han om i termer av kritisk analys, och här tänker han sig att utgå från omkastningsprincipen. Det arbetet handlar om att undersöka spelet eller förhandlingarna som resulterar i det färdiga resultatet, vetenskaplig kunskap. Arbetet handlar också om att undersöka gallringen av vad som kan och får förmedlas i sanningens namn. Den kritiska blicken riktas med andra ord från resultatet av det vetenskapliga arbetet, till att studera vägen dit.
Den vetenskapliga gren som i dagens vetenskapssamhälle tydligast har arbetat vidare med denna typ av frågor är STS, (Science and Technology Studies, eller Science, Technology and Society, som det också kan utläsas) där det stora namnet är Bruno Latour som är en av upphovsmännen till ANT (Actor, Network Theory, eller Aktör, nätverksteori som det heter på svenska).
Det andra spåret som Foucault nämner är genalogiska analyser där han tänker sig att arbeta med diskontinuitetsprincipen, specificitetsprincipen och exterioritetsregeln. Det arbetet har, om man frågar mig, fått sin bästa beskrivning av sociologen Mats Beronius i boken Genealogi och Sociologi. Nietzsche, Foucault och Den sociala analysen, från 1991.
Den genealogiska metoden är vid sidan av den Arkeologiska, vad Foucault är mest känd för. Den brukar beskrivas i termer av härkomstanalys. Arkeologin går ut på att leta sig bakåt i tiden genom att i arkiven avtäcka lager av lager, tidsålder för tidsålder, utan att på förhand bestämma sig för vad man söker efter. Härigenom upptäcker man även det som förkastats. Foucault har omtalats i termer av bakgårdarnas och avskrädeshögarnas historiker. Den arkeologiska metoden är förutsättningslös på ett helt annat sätt än reguljär historisk forskning som letar efter på förhand bestämda uppgifter.
Om den genealogiska metoden, som ursprungligen formulerades av Nietzsche, skriver filosofen Hans Ruin (2000) i artikeln, ”Hägerström, Nietzsche och den svenska nihilismen.”
Vad lägger Nietzsche i begreppet genealogi? På vilket sätt skiljer sig enligt honom en moralens genealogi från en moralens historia? Jo, den sortens moralhistoria som han framför allt återfinner bland engelska författare (och som hos oss kunde exemplifieras av Westermarck) kännetecknas av att den saknar en genuin känsla för just det historiska. Med detta menar Nietzsche en förmåga att också se på vilket sätt de moraliska begreppen själva har en historia och en uppkomst, inte bara deras faktiska användning. Nietzsches berömda exempel i Moralens genealogi är tanken att värdeomdömet gott inte härrör från dem som bevisats godhet, utan tvärtom från dem som själva uppfattade sig som goda, det vill säga de mäktiga och högsinnade. Och hans fortsatta kritik inbegriper ju kritiken mot den pervertering som äger rum av sådana ursprungliga aristokratiska värden när de omtolkats av de kristna, som lyckats skapa en omvänd värdeskala genom att inympa skuld hos dessa naturliga värdebärare. Utan att behöva gå in på detta specifika argument och dess rimlighet så illustrerar det tydligt den genealogiska ansatsen enligt vilken också våra egna till synes neutrala moraliska begrepp måste ses i sin historicitet, det vill säga i sin historiska konstruerade karaktär, som effekter av en maktkamp som fortfarande lever kvar i deras användning. Ingen statisk begreppsanalys kan renodla deras innebörd och säkerställa deras mening. För som Nietzsche skriver: ’att tala om rätt och orätt i och för sig är fullständigt meningslöst’ istället måste vi underkasta våra moralbegrepp en historisk-genealogisk analys. En sådan analys förutsätter att vi lämnar den dogmatiska filosofin och metafysiken bakom oss, vilket för Nietzsche också är att tänka ’bortom gott och ont’. Det kanske starkaste uttrycket för detta slags analys, som också haft ett starkt genomslag för mer moderna filosofiska genealoger som Foucault och Deleuze är den andra delen av Moralens genealogi som behandlar samvetets uppkomst, som följden av en långsamt och med våld utövad uppfostran som gått hand i hand med skapandet av ett religiöst medvetande, där människan förinnerligat en yttre makt.Foucaults mest kända genealogiska arbeten är de tre böckerna om sexualitetens historia som också blev det sista han gjorde. Och där är det alltså sexualitetens härkomst som analyseras, det vill säga hur växte den rådande synen på sexualitet fram? Vilka maktspel och vilket maskineri (slump, åtskillnad och materialitet, i samspel) är det som har drivit fram denna syn, och vilka effekter har synen på sexualitet haft på enskilda människor och deras subjektsformering? Utgångspunkten för arbetet är att den syn på detta som är rådande idag har en historia, och det är denna Foucault följer, ända tillbaka till det antika Grekland.
Här finns mycket inspiration att hämta. Vilka är förutsättningarna som leder fram till det kulturella utfall som går att iaktta? Det skulle kunna vara ett slags programförklaring till ämnet Kulturvetenskap.
Förslag till svar på frågan om vad som är kulturvetenskapens uppgift II
Att arbeta med inspiration från Foucault handlar för mig om att göra sig uppmärksam om att man aldrig på förhand kan bestämma vad som är betydelsefullt och vad som är trivialt, vad som skall undersökas och vad som skall lämnas obeaktat. Det handlar om att förstå betydelsen av att uppmärksamma hela det sammanhang där det man undersöker existerar. Vanligt inom humaniora är annars att göra som man ibland gör inom etnologin (vilket är det ämne som jag disputerade i), det vill säga först bestämma sig för hur det man vill studera (till exempel kultur) ska definieras, och sedan studera precis det och lämna allt som faller utanför den specifika definitionen därhän.
Etnologiämnets historia är dessutom en provkarta på den typ av vetenskapliga strider som kan följa i spåren av en konventionell inställning till kunskap. Ämnet handlade länge om det gamla bondesamhällets artefakter, det vill säga pinnharvar, slagor och andra tröskredskap eller olika gårdstyper. Dess förekomst över landet kartlades och analyserades med särskilt fokus på spridningsvägar och funktion (se t.ex. Bringéus 1990). Efter 1980-talets uppgörelse med det gamla övergavs intresset för artefakter till förmån för människornas sedvänjor och gemensamma tankegods (jfr Ehn & Löfgren 1996).
Striderna har genom ämnets historia ofta handlat om vem som har den bästa definitionen av begreppet kultur. Det som förenar ”renläriga” etnologer, den blinda fläck som egentligen aldrig har ifrågasatts, är att svaren på forskningsfrågorna i princip uteslutande sökts hos människan, vilket medfört att allt annat lämnas därhän. Tar man Foucault ad notam inser man att sådana förhållningssätt är problematiska eftersom det finns mer i samhället och kulturen som är av betydelse än man förmår se om man envisas med att dela upp vetenskapssamhället i olika ämnen som var och ett specialiserar sig på en på förhand bestämd aspekt av helheten.
Foucault beskriver i nästa passage av föreläsningen vägar ut ur ett sådant tänkande och han lanserar fyra begrepp som kan tjäna som utgångspunkt för arbetet: händelse, serie, regelbundenhet och möjlighetsvillkor. Var och en av dessa svarar mot principerna ovan: händelse ersätter skapelse, serie ersätter enhet, regelbundenhet ersätter originalitet och möjlighetsvillkor används som alternativ till betydelse. De fyra sista begreppen (betydelse, originalitet, enhet, skapelse) har dominerat mycket av arbetet inom vetenskaperna genom att man där varit ense om att söka efter skapelsepunkter, enheten hos verk, epoker eller ett tema eller tecken på individuell originalitet (Foucault 1993:38).
Foucault identifierar två knäckfrågor som måste lösas innan arbetet kan ta sin början. För det första, om diskursen skall behandlas som en serie händelser, vilket Foucault hävdar att man bör, hur definierar man då begreppet händelse? Frågan ger upphov, menar han, till filosofiska eller teoretiska problem som är fruktansvärt svåra att lösa. Han skriver att,
Just eftersom händelsen till dels är ett resultat av slumpen innebär det att utfallet inte går att i detalj reglera eller beräkna, men förstår man bara att detta är principen för världens och vetandets framskridande så inser man att det naturligtvis hjälpligt går att påverka möjlighetshorisonten som föreligger och ur vilken slumpens utfall genereras. Något mer exakt vetande om världen går inte att uppnå, det är en viktig premiss som går att härleda ur detta påstående.
Det andra problemet som Foucault pekar på rör tanken om att diskurshändelserna måste behandlas som serier av harmonierande händelser vilka för att bli begripliga måste hållas åtskilda. Här efterlyser han en definition av begreppet åtskillnad. Han skriver att,
Sedan följer ett citat som jag betraktar som bokens och tankemodellens själva nav, passagen är central för min förståelse av Foucaults diskursteori. I citatet finns en öppning mot ett nytt tänkande, en ny, spännande och fruktbar utmaning för kulturvetenskapen som tyvärr hittills i allt för hög grad har försummats.
Etnologiämnets historia är dessutom en provkarta på den typ av vetenskapliga strider som kan följa i spåren av en konventionell inställning till kunskap. Ämnet handlade länge om det gamla bondesamhällets artefakter, det vill säga pinnharvar, slagor och andra tröskredskap eller olika gårdstyper. Dess förekomst över landet kartlades och analyserades med särskilt fokus på spridningsvägar och funktion (se t.ex. Bringéus 1990). Efter 1980-talets uppgörelse med det gamla övergavs intresset för artefakter till förmån för människornas sedvänjor och gemensamma tankegods (jfr Ehn & Löfgren 1996).
Striderna har genom ämnets historia ofta handlat om vem som har den bästa definitionen av begreppet kultur. Det som förenar ”renläriga” etnologer, den blinda fläck som egentligen aldrig har ifrågasatts, är att svaren på forskningsfrågorna i princip uteslutande sökts hos människan, vilket medfört att allt annat lämnas därhän. Tar man Foucault ad notam inser man att sådana förhållningssätt är problematiska eftersom det finns mer i samhället och kulturen som är av betydelse än man förmår se om man envisas med att dela upp vetenskapssamhället i olika ämnen som var och ett specialiserar sig på en på förhand bestämd aspekt av helheten.
Foucault beskriver i nästa passage av föreläsningen vägar ut ur ett sådant tänkande och han lanserar fyra begrepp som kan tjäna som utgångspunkt för arbetet: händelse, serie, regelbundenhet och möjlighetsvillkor. Var och en av dessa svarar mot principerna ovan: händelse ersätter skapelse, serie ersätter enhet, regelbundenhet ersätter originalitet och möjlighetsvillkor används som alternativ till betydelse. De fyra sista begreppen (betydelse, originalitet, enhet, skapelse) har dominerat mycket av arbetet inom vetenskaperna genom att man där varit ense om att söka efter skapelsepunkter, enheten hos verk, epoker eller ett tema eller tecken på individuell originalitet (Foucault 1993:38).
Foucault identifierar två knäckfrågor som måste lösas innan arbetet kan ta sin början. För det första, om diskursen skall behandlas som en serie händelser, vilket Foucault hävdar att man bör, hur definierar man då begreppet händelse? Frågan ger upphov, menar han, till filosofiska eller teoretiska problem som är fruktansvärt svåra att lösa. Han skriver att,
Om diskurserna skall behandlas som mängder av diskurshändelser, vilken status måste då ges åt begreppet händelse, ett begrepp som filosofer så sällan tagit någon hänsyn till? En händelse är naturligtvis varken en substans eller en accidens, varken kvalitet eller process: händelsen hör inte till kropparnas ordning. Och likväl är den inte immateriell: det är alltid på materialitetens nivå som den får, som den är effekt. Den har sin plats och består inom relationer och samexistens spridning och omprövning, ackumulation och selektion av och mellan materiella element. En händelse är varken en handling eller en egenskap hos en kropp. Den inträffar som effekt av och i en materiell spridning. Låt oss säga att händelsefilosofin paradoxalt nog bör röra sig i riktning mot en okroppslig materialism. (Foucault 1993:40).En filosof som arbetade i samma anda som Foucault och som har tänkt vidare på just detta problem är Gilles Deleuze. Han tänker på världen i termer av icke-linjär process, vilket accentuerar dess händelsekaraktär. För att kunna omsätta en sådan tanke praktiskt krävs att man ställer upp på och acceptera att tillvaron i hög grad styrs av slump (jfr Deleuze 2006:209, 2006:253, 1990:164ff). Slumpen, eller händelsen kan liknas vid kastandet av en tärning. Alla möjliga framtidsscenarion föreligger inte vid varje givet tillfälle. Vad som helst kan inte hända som ett resultat av slumpen. Men vad som faktiskt kan ske om en stund bestäms obönhörligen av förutsättningarna som uppstår ur det som hände nyss. Har man accepterat detta kan man utan problem plocka in slumpen i förståelsen, och den illustrerar då att vad som helst av ett begränsat antal möjliga scenarion kommer att realiseras; alltid fler än ett, men färre än många.
Just eftersom händelsen till dels är ett resultat av slumpen innebär det att utfallet inte går att i detalj reglera eller beräkna, men förstår man bara att detta är principen för världens och vetandets framskridande så inser man att det naturligtvis hjälpligt går att påverka möjlighetshorisonten som föreligger och ur vilken slumpens utfall genereras. Något mer exakt vetande om världen går inte att uppnå, det är en viktig premiss som går att härleda ur detta påstående.
Det andra problemet som Foucault pekar på rör tanken om att diskurshändelserna måste behandlas som serier av harmonierande händelser vilka för att bli begripliga måste hållas åtskilda. Här efterlyser han en definition av begreppet åtskillnad. Han skriver att,
Här rör det sig förstås varken om en följd av ögonblick i tiden eller om mångfalden av olika tänkande subjekt, utan om de censurer som spränger ögonblicket och sprider ut subjektet över en mångfald möjliga positioner och funktioner. En sådan åtskillnad drabbar och ogiltigförklarar också de minsta eller mest obestridliga av de enheter som man traditionellt erkänner: ögonblicket och subjektet. Under och oberoende av dem måste vi mellan dessa åtskilda serier föreställa oss relationer som inte är successions- eller samtidighetsrelationer i ett eller flera medvetanden. Vi måste, utanför alla tids- och subjektsfilosofier, utarbeta en teori för åtskilda systematiseringar. (Foucault 1993:41).Slutsatsen som går att dra av dessa insikter är att man måste acceptera och införliva osäkerheten som en kategori inom händelseproduktionen. Foucault påminner om frånvaron av en teori som hanterar relationen mellan slump och tanke.
Sedan följer ett citat som jag betraktar som bokens och tankemodellens själva nav, passagen är central för min förståelse av Foucaults diskursteori. I citatet finns en öppning mot ett nytt tänkande, en ny, spännande och fruktbar utmaning för kulturvetenskapen som tyvärr hittills i allt för hög grad har försummats.
Jag är rädd att jag i den lilla förskjutning som vi ämnar låta verka inom idéhistorien och som består i att behandla inte de föreställningar som kan finnas bakom diskurserna, utan diskurserna själva som distinkta och regelbundna händelseserier – att jag i den ser något som påminner om ett litet (och kanske avskyvärt) maskineri vilket gör det möjligt att introducera slump, åtskillnad och materialitet vid tänkandets själva rötter. En tredubbel fara som en viss form av historieskrivning försöker besvärja genom att berätta om den kontinuerliga utvecklingen hos en ideal nödvändighet. Tre begrepp som borde göra det möjligt att koppla tankesystemens historia till historikernas praktik. Tre riktningar som det teoretiska utvecklingsarbetet borde följa. (Foucault 1993:41f).Denna passage har för mig kommit att bli till ett slags nyckel för att förstå vad kulturvetenskap skulle kunna vara, vilket som utgör dess undersökningsobjekt.
Förslag till svar på frågan om vad som är kulturvetenskapens uppgift I
Den vetenskapliga verksamheten både kan och bör undersökas, men inte nödvändigtvis för att ifrågasätta dess resultat. Men om man vill analysera uppkomsten av och yttringarna för den fruktan som Foucault finner utryck för, och om man istället för att utplåna den samma vill försöka förstå den, då finns det tre saker man kan göra menar Foucault. Tre svåra saker eftersom tänkandet instinktivt tvekar inför dem.
För det första måste man ifrågasätta den i samhället utbredda viljan att uppnå sanning. För det andra måste man återge diskursen dess händelsekaraktär, det vill säga man måste lära sig inse att världen inte framskrider linjärt, utan präglas av ständiga diskontinuerliga brott. För det tredje måste man upphäva det betecknandes makt, det vill säga öka medvetenheten om att kunskap om världen, för att erkännas som adekvat kunskap om världen, idag måste passera genom vetenskapssamhället innan den erkänns som just kunskap om världen. Men kunskap kommer inte till mänskligheten i ren form, den är alltid förmedlad.
Svårare än så är egentligen inte Foucaults ”programförklaring.” Det är, säger han i föreläsningen, detta han vill arbeta med under sin tid vid Collège de France. Det är dessa teman han vill undersöka. Temana svarar mot de funktionsgrupperna som nämnts i tidigare bloggposter: Det grundade subjektet, den ursprungliga erfarenheten och universell förmedling. Och för att undersöka dem drar Foucault upp fyra metodologiska riktlinjer för det fortsatta arbetet.
För det första lägger han fram en omkastningsprincip. Den går i korthet ut på att förmedla insikt om att där man tidigare har sökt efter källan till och kontinuiteten som kunskapen förmedlas genom, det vill säga författaren, disciplinen och viljan till sanning. Där måste man istället lära sig upptäcka det spel, de handlingar och förhandlingar som ger upphov dels till uppdelning av vad som skall benämnas kunskap och vad som inte är att betrakta som kunskap. Dels till gallringen av vad som kan och får förmedlas i sanningens namn. Omkastningsprincipen handlar med andra ord om att rikta den kritiska blicken från resultatet av det vetenskapliga arbetet, till att studera vägen dit.
För det andra för han fram en diskontinuitetsprincip. Under gallringssystemen härskar en stor, obegränsad, kontinuerlig och tyst diskurs som förträngs eller tystas av förhandlingarna och gallringssystemen. Foucaults projekt går ut på att ge denna diskurs ordet, att lyfta fram den i ljuset för att på det sättet medvetandegöra den. Bara då kan man förhålla sig till den. Och det måste man, om man vill uppnå fördjupad kunskap om världen och de sammanhang människorna verkar inom.
Diskontinuitetsprincipen kan hjälpa oss att,
Jag läser detta, inte som ett försök att utplåna ”problemet”, utan som en uppmaning till ökad insikt om sakernas tillstånd. Men andra ord, det är detta som är själva förutsättningen för arbetet med att öka förståelsen för logikerna och mekanismerna bakom samhället och kulturen. Här finns också förklaringen till att det ibland är omöjligt att förstå vissa praktiker. Men om man vet bakgrunden till och kan förklara varför det ser ut som det gör ökar chanserna till att man kan utforma strategier för att möta problemen.
Man måste vara medveten om att det inte går att utplåna denna grundläggande förutsättning. Diskurser kommer alltid att finnas och påverka skeendet utan att det går att de dem. Men just genom att göra sig medveten om denna tingens ordning, för att knyta an till Foucaults genombrottsverk, Les Mots et les choses (Foucault 2002), går det att öka förståelsen för hur strategierna för en bättre vetenskap skulle kunna utarbetas som på ett bättre sätt än idag svarar mot de problem och utmaningar som mänskligheten står inför. Vad Foucault ger oss är en uppsättning verktyg, arbetet måste vi utföra själva.
Nästa sak som förs fram är en specificitetsprincip. Den är tänkt att hjälpa oss att inse att världen och vår kunskap om världen är två helt skilda saker, och det är något man måste acceptera för att kunna fortsätta arbetet med att förstå världen. Foucault skriver att,
Diskursen är att betrakta som en kedja av diskontinuerliga händelser, och när man tycker sig se regelbundenhet och kontinuitet så är det för att vetenskapen pekar ut detta för oss och inte nödvändigtvis för att det är en egenskap inneboende i världen. Det är just därför som det är så oerhört viktigt att studera vetenskapen som en praktik, och inte bara studera resultatet av det vetenskapliga arbetet. Återigen, detta handlar inte om kritik mot utövarna av vetenskap eller resultatet av deras arbete. Det handlar om att förstå hur det går till när kunskap blir kunskap och att det alltid är resultatet av mänskliga handlingar.
Foucaults fjärde princip eller metodkrav benämns i termer av en exterioritetsregel. Den handlar om att göra sig medveten om att det är problematiskt att lämna diskursen för att söka efter en tänkt dold kärna i dess djupa inre. Det handlar om att inse det meningslösa i att söka efter essensen hos en tanke eller en betydelse, om hur viktigt det är att förstå att det enda som existerar i världen är tillblivelse, förändring och överlagringar av mening.
Foucault argumenterar för att man bör utgå från diskursen själv, att man bör undersöka hur den ter sig, leta efter vilka regelbundenheter den uppvisar och istället för att leta i dess inre rikta uppmärksamheten mot de yttre villkoren för dess möjlighet. En vetenskaplig praktik som arbetar efter denna princip söker efter upphovet till diskurshändelsernas slumpmässiga serie och det som bestämmer dess gränser. Det handlar med andra ord om att undersöka principerna för världens tillblivelse, istället för att försöka avtäcka dess innersta väsen.
För det första måste man ifrågasätta den i samhället utbredda viljan att uppnå sanning. För det andra måste man återge diskursen dess händelsekaraktär, det vill säga man måste lära sig inse att världen inte framskrider linjärt, utan präglas av ständiga diskontinuerliga brott. För det tredje måste man upphäva det betecknandes makt, det vill säga öka medvetenheten om att kunskap om världen, för att erkännas som adekvat kunskap om världen, idag måste passera genom vetenskapssamhället innan den erkänns som just kunskap om världen. Men kunskap kommer inte till mänskligheten i ren form, den är alltid förmedlad.
Svårare än så är egentligen inte Foucaults ”programförklaring.” Det är, säger han i föreläsningen, detta han vill arbeta med under sin tid vid Collège de France. Det är dessa teman han vill undersöka. Temana svarar mot de funktionsgrupperna som nämnts i tidigare bloggposter: Det grundade subjektet, den ursprungliga erfarenheten och universell förmedling. Och för att undersöka dem drar Foucault upp fyra metodologiska riktlinjer för det fortsatta arbetet.
För det första lägger han fram en omkastningsprincip. Den går i korthet ut på att förmedla insikt om att där man tidigare har sökt efter källan till och kontinuiteten som kunskapen förmedlas genom, det vill säga författaren, disciplinen och viljan till sanning. Där måste man istället lära sig upptäcka det spel, de handlingar och förhandlingar som ger upphov dels till uppdelning av vad som skall benämnas kunskap och vad som inte är att betrakta som kunskap. Dels till gallringen av vad som kan och får förmedlas i sanningens namn. Omkastningsprincipen handlar med andra ord om att rikta den kritiska blicken från resultatet av det vetenskapliga arbetet, till att studera vägen dit.
För det andra för han fram en diskontinuitetsprincip. Under gallringssystemen härskar en stor, obegränsad, kontinuerlig och tyst diskurs som förträngs eller tystas av förhandlingarna och gallringssystemen. Foucaults projekt går ut på att ge denna diskurs ordet, att lyfta fram den i ljuset för att på det sättet medvetandegöra den. Bara då kan man förhålla sig till den. Och det måste man, om man vill uppnå fördjupad kunskap om världen och de sammanhang människorna verkar inom.
Diskontinuitetsprincipen kan hjälpa oss att,
inse att det inte finns något osagt eller otänkt som genomkorsar världen och vävs samman med alla dess former och händelser och som det gäller att äntligen artikulera eller tänka. (Foucault 1993:37)Diskurserna måste istället behandlas som,
åtskilda praktiker vilka korsas och ibland närmar sig varandra men lika ofta är ovetande om eller utesluter varandra. (Ibid).Här handlar det om att lära sig se att olika sammanhang inom sig är fullkomligt logiska och konsistenta, men att olika diskurser sinsemellan är icke-kompatibla. För att kunna samtala och uppnå förståelse krävs således att man befinner sig inom samma diskurs.
Jag läser detta, inte som ett försök att utplåna ”problemet”, utan som en uppmaning till ökad insikt om sakernas tillstånd. Men andra ord, det är detta som är själva förutsättningen för arbetet med att öka förståelsen för logikerna och mekanismerna bakom samhället och kulturen. Här finns också förklaringen till att det ibland är omöjligt att förstå vissa praktiker. Men om man vet bakgrunden till och kan förklara varför det ser ut som det gör ökar chanserna till att man kan utforma strategier för att möta problemen.
Man måste vara medveten om att det inte går att utplåna denna grundläggande förutsättning. Diskurser kommer alltid att finnas och påverka skeendet utan att det går att de dem. Men just genom att göra sig medveten om denna tingens ordning, för att knyta an till Foucaults genombrottsverk, Les Mots et les choses (Foucault 2002), går det att öka förståelsen för hur strategierna för en bättre vetenskap skulle kunna utarbetas som på ett bättre sätt än idag svarar mot de problem och utmaningar som mänskligheten står inför. Vad Foucault ger oss är en uppsättning verktyg, arbetet måste vi utföra själva.
Nästa sak som förs fram är en specificitetsprincip. Den är tänkt att hjälpa oss att inse att världen och vår kunskap om världen är två helt skilda saker, och det är något man måste acceptera för att kunna fortsätta arbetet med att förstå världen. Foucault skriver att,
Världen står inte i maskopi med vår kunskap, det finns ingen prediskursiv försyn som gör den vänligt stämd gentemot oss. (1993:37)Han menar med andra ord att det är viktigt att göra sig medveten om att diskursen är ett slags våld som utövas mot tingen, att det är en mänsklig praktik som påtvingas världen. Vetenskap handlar inte om att dechiffrera världen, utan om att konstruera verktyg för att förstå principerna som ligger bakom skeendet som ger upphov till världen, och givetvis även till samhällen samt kultur.
Diskursen är att betrakta som en kedja av diskontinuerliga händelser, och när man tycker sig se regelbundenhet och kontinuitet så är det för att vetenskapen pekar ut detta för oss och inte nödvändigtvis för att det är en egenskap inneboende i världen. Det är just därför som det är så oerhört viktigt att studera vetenskapen som en praktik, och inte bara studera resultatet av det vetenskapliga arbetet. Återigen, detta handlar inte om kritik mot utövarna av vetenskap eller resultatet av deras arbete. Det handlar om att förstå hur det går till när kunskap blir kunskap och att det alltid är resultatet av mänskliga handlingar.
Foucaults fjärde princip eller metodkrav benämns i termer av en exterioritetsregel. Den handlar om att göra sig medveten om att det är problematiskt att lämna diskursen för att söka efter en tänkt dold kärna i dess djupa inre. Det handlar om att inse det meningslösa i att söka efter essensen hos en tanke eller en betydelse, om hur viktigt det är att förstå att det enda som existerar i världen är tillblivelse, förändring och överlagringar av mening.
Foucault argumenterar för att man bör utgå från diskursen själv, att man bör undersöka hur den ter sig, leta efter vilka regelbundenheter den uppvisar och istället för att leta i dess inre rikta uppmärksamheten mot de yttre villkoren för dess möjlighet. En vetenskaplig praktik som arbetar efter denna princip söker efter upphovet till diskurshändelsernas slumpmässiga serie och det som bestämmer dess gränser. Det handlar med andra ord om att undersöka principerna för världens tillblivelse, istället för att försöka avtäcka dess innersta väsen.
Vetenskap, föga mer än en glimt av sanning i färd att födas
Principer för kunskapsproduktion
Vad kännetecknar den era som inleddes någon gång runt skiftet 17- 1800? Vilka är denna periods centrala ledmotiv? Foucault räknar upp tre teman som han menar är utmärkande för moderniteten och samtidigt historiskt sett nya. Det vill säga han hittar i arkiven inga tecken på eller uttryck för att dessa processer, eller hur man nu ska benämna dem, skulle ha funnits tidigare i historien. Dessa är för det första det grundade subjektet, vilket är ett slags instans som ger liv åt språkets tomma former. Det som brukar benämnas subjektet är en historiskt ny företeelse och det är först vid denna tid i historien som detta fenomen uppstår. Det handlar alltså om ett speciellt sätt att se på människan som individ.
Ett slags motsatt tema till subjektet är den ursprungliga erfarenheten, som dock ger upphov till samma konsekvenser är det andra temat. Foucault skriver att erfarenheten antas, innan den samlats i ett cogito, genomströmmas av betydelser som föregår erfarenheten (Foucault 1993:34). Subjektet och föreställningen om ursprungliga erfarenheter är vad som ordnar världen runt omkring oss människor, och det är också detta som gör världen tillgänglig för oss, i ett slags primitivt igenkännande. Inom ramen för denna process, uppstår en primär samhörighet med världen vilken är förutsättningen för att man överhuvudtaget skall kunna tala om världen, förstå den, samtidigt som man är mitt inne i den.
Det är med andra ord föreställningen om subjektet och den ursprungliga erfarenheten som leder tänkandet i riktning mot uppfattningen om att det är möjligt att beteckna och benämna världen. Det är dessa historiska teman som är upphovet till tanken om att det går att bedöma och lära känna världen i sanningens form. (Ibid:34).
Det tredje temat handlar om möjligheten av det som Foucault benämner universell förmedling vars konsekvens är att diskursens realitet, det vill säga insikten om att världen drivs framåt i och genom ett slags maskineri, mörkas eller bortträngs. Diskursen är, skriver Foucault,
Här, i ovanstående passage, tror jag man kan finna ett frö till vanföreställningen om att Foucault ser världen och diskursen som synonym för språk. Jag vill dock inte att detta skall läsas som någon kritik mot dem som har använt Foucault på det sättet. Foucault själv är ju noga med att man får använda hans tankar på det sätt man själv finner användbart och bra.
Min läsning av passagen i synnerhet och Foucault i allmänhet är emellertid att han lägger tonvikten vid spelet, och det inbegriper väldigt mycket mer än språket. Språket är en viktig del av diskursen, men det är en hänsynslös och olycklig förenkling av grundtanken att sätta likhetstecken mellan diskurs och språk, vilket framgår av fortsättningen på citatet ovan. Foucault (1993:36) skriver att,
Foucaults förklaring till att detta förhållande har uppstått går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har uppstått) finns ett begär efter sanning och en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Eftersom detta är ett felaktigt antagande, hur spritt det än är, ägnar Foucault som synes en stor del av föreläsningen åt att försöka förklara hur dessa övertygelser kommit att bli så omhuldade.
En viktig förklaring som förs fram är att filosofin kommit att betraktas som idealvetenskap. En annan förklaring (se Foucault 1993:32f) är att den traditionella idéhistorian har underblåst sådana tendenser genom sitt sökande efter,
Begäret efter ideala sanningar ser Foucault som en konsekvens av övertygelsen om att det i världen skulle finnas en immanent rationalitet, möjlig att upptäcka. Foucault ägnar därför mycken möda på att visa hur tankarna på och övertygelsen om världens inneboende rationalitet genom historien upprätthållits genom en rad strategier såsom exempelvis begränsningar och utestängningar och han hävdar att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier, vilka han benämner diskursernas lag, som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten.
Uppkomsten av dessa strategier, viljan att begränsa och stänga ute, förklarar Foucault är ett resultat av vetenskapens kamp om inflytande i samhället. Det är alltså, väldigt förenklat, enskilda vetenskapsmäns och kvinnors (även om de varit få i historien) kamp för överlevnad i en speciell kontext som är upphovet till den rådande synen på kunskap.
Sanning betraktad på detta sätt blir mer en konsekvens av det sammanhang forskningen skapas inom än en egenskap inlagd i världen. Agensen, det vill säga förmågan att få något att hända, förflyttas därmed från solitära mänskliga subjekt till det sammanhang där kunskapen uppstår, och sammanhang består alltid av såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer. Konsekvensen av sådana tankar blir att man intresserar sig mer för resultatet av handlingar än av intentioner, tolkningar och uttalanden.
Utan en bred och allmän tro på en immanent rationalitet, det vill säga en i världen nedlagd men djupt förborgad evig sanning hade inte vetenskapen haft den position i samhället som den har idag. Vetenskapens anseende blir, med en sådan förståelse, något som upprätthålls i en relation mellan vetenskapsvärlden och det omgivande samhället, i och genom ett sammanhang bestående av såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer.
Förnekandet av detta spel och av det faktum att förhållandet är kontextuellt upprätthållet, har fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare bortträngts (Foucault 1993:32f). Skälet till att uppmärksamma detta, att undersöka tankens rimlighet, kort sagt skälet till att man bör analysera rimligheten i detta väl underbyggda påstående (med hjälp av ”arkeologiska” grävningar i otaliga arkiv), är att det borde ligga i allas intresse att granska kunskapsproduktionen på samma sätt som vi granskar medierna, politikerna och alla andra makthavare i samhället.
Den uppgiften är allt för viktig för att överlåtas till ett så kallat peer-rewiew förfarande. Vilka andra makthavare tillåts granska sig själva? Detta får nu inte uppfattas, vilket är en mycket vanlig missuppfattning när diskursteori kommer på tal, som någon kritik mot varken utövarna av vetenskap eller resultatet som arbetet genererar. Det handlar uteslutande om en önskan om att processen som leder fram till resultaten måste bli mer transparant. Frågan som ställs är alltså inte; är resultatet sant eller ej, utan hur gick det till när kunskapen blev kunskap, och vilka aktörer samt teknologier var inblandade och hur?
Låt mig vara tydlig med att jag är övertygad om att vi behöver vetenskapen. Önskan om att den borde granskas närmare handlar, med stöd i ovanstående tankar, om att den möjligen skulle kunna bli ännu bättre. Vetenskapen skulle, om man bättre kunde ta hänsyn till de inneboende problem som processen bär på, kunna bli effektivare och snabbare kunna möta samhällets behov.
Vad kännetecknar den era som inleddes någon gång runt skiftet 17- 1800? Vilka är denna periods centrala ledmotiv? Foucault räknar upp tre teman som han menar är utmärkande för moderniteten och samtidigt historiskt sett nya. Det vill säga han hittar i arkiven inga tecken på eller uttryck för att dessa processer, eller hur man nu ska benämna dem, skulle ha funnits tidigare i historien. Dessa är för det första det grundade subjektet, vilket är ett slags instans som ger liv åt språkets tomma former. Det som brukar benämnas subjektet är en historiskt ny företeelse och det är först vid denna tid i historien som detta fenomen uppstår. Det handlar alltså om ett speciellt sätt att se på människan som individ.
Ett slags motsatt tema till subjektet är den ursprungliga erfarenheten, som dock ger upphov till samma konsekvenser är det andra temat. Foucault skriver att erfarenheten antas, innan den samlats i ett cogito, genomströmmas av betydelser som föregår erfarenheten (Foucault 1993:34). Subjektet och föreställningen om ursprungliga erfarenheter är vad som ordnar världen runt omkring oss människor, och det är också detta som gör världen tillgänglig för oss, i ett slags primitivt igenkännande. Inom ramen för denna process, uppstår en primär samhörighet med världen vilken är förutsättningen för att man överhuvudtaget skall kunna tala om världen, förstå den, samtidigt som man är mitt inne i den.
Det är med andra ord föreställningen om subjektet och den ursprungliga erfarenheten som leder tänkandet i riktning mot uppfattningen om att det är möjligt att beteckna och benämna världen. Det är dessa historiska teman som är upphovet till tanken om att det går att bedöma och lära känna världen i sanningens form. (Ibid:34).
Det tredje temat handlar om möjligheten av det som Foucault benämner universell förmedling vars konsekvens är att diskursens realitet, det vill säga insikten om att världen drivs framåt i och genom ett slags maskineri, mörkas eller bortträngs. Diskursen är, skriver Foucault,
föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon. Eftersom allt till slut kan anta diskursens form och eftersom allt kan sägas och diskursen kan sägas om allt, kan också alla ting som visat och utbytt sin mening återvända till självmedvetandets tysta inre (Foucault 1993:35).Härefter följer en central passage i Diskursens ordning, där Foucault resonerar kring diskursen som ett spel, ett skriftspel om den relateras till subjektet, ett läsespel om den relateras till den grundade erfarenheten, och ett utbytesspel om den relateras till universell förmedling.
Här, i ovanstående passage, tror jag man kan finna ett frö till vanföreställningen om att Foucault ser världen och diskursen som synonym för språk. Jag vill dock inte att detta skall läsas som någon kritik mot dem som har använt Foucault på det sättet. Foucault själv är ju noga med att man får använda hans tankar på det sätt man själv finner användbart och bra.
Min läsning av passagen i synnerhet och Foucault i allmänhet är emellertid att han lägger tonvikten vid spelet, och det inbegriper väldigt mycket mer än språket. Språket är en viktig del av diskursen, men det är en hänsynslös och olycklig förenkling av grundtanken att sätta likhetstecken mellan diskurs och språk, vilket framgår av fortsättningen på citatet ovan. Foucault (1993:36) skriver att,
Det verkar som om alla förbud, hinder, trösklar och gränser ordnats för att åtminstone delvis bemästra diskursens snabba spridning, på så vis att dess rikedom berövas sin farligaste del och att dess oordning ordnas i figurer som undviker det mest okontrollerbara. Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus.Exempel på utryck för denna fruktan inför diskursens brus och inbrytningar i tankespelen finns det hur många som helst, men jag väljer att här ignorera dem eftersom detta inte är en poemisk text. Jag reser inga anspråk på att sitta inne med den rätta tolkningen av Foucault. Och skälet till det är att jag ställer upp på Foucaults grundtankar om att tänkandet, även mitt och mina kollegors, allas tänkande, styrs av diskursens spel.
Foucaults förklaring till att detta förhållande har uppstått går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har uppstått) finns ett begär efter sanning och en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Eftersom detta är ett felaktigt antagande, hur spritt det än är, ägnar Foucault som synes en stor del av föreläsningen åt att försöka förklara hur dessa övertygelser kommit att bli så omhuldade.
En viktig förklaring som förs fram är att filosofin kommit att betraktas som idealvetenskap. En annan förklaring (se Foucault 1993:32f) är att den traditionella idéhistorian har underblåst sådana tendenser genom sitt sökande efter,
skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten.Historievetenskapen, hävdar han vidare, har allt för lättvindigt tilldelats äran av att vara den vetenskapliga disciplin som ”avslöjade” de förhållanden som idag lett fram till en mer försiktig och relativistisk vetenskapssyn, eller med Foucaults terminologi, ett diskursperspektiv.
Begäret efter ideala sanningar ser Foucault som en konsekvens av övertygelsen om att det i världen skulle finnas en immanent rationalitet, möjlig att upptäcka. Foucault ägnar därför mycken möda på att visa hur tankarna på och övertygelsen om världens inneboende rationalitet genom historien upprätthållits genom en rad strategier såsom exempelvis begränsningar och utestängningar och han hävdar att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier, vilka han benämner diskursernas lag, som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten.
Uppkomsten av dessa strategier, viljan att begränsa och stänga ute, förklarar Foucault är ett resultat av vetenskapens kamp om inflytande i samhället. Det är alltså, väldigt förenklat, enskilda vetenskapsmäns och kvinnors (även om de varit få i historien) kamp för överlevnad i en speciell kontext som är upphovet till den rådande synen på kunskap.
Sanning betraktad på detta sätt blir mer en konsekvens av det sammanhang forskningen skapas inom än en egenskap inlagd i världen. Agensen, det vill säga förmågan att få något att hända, förflyttas därmed från solitära mänskliga subjekt till det sammanhang där kunskapen uppstår, och sammanhang består alltid av såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer. Konsekvensen av sådana tankar blir att man intresserar sig mer för resultatet av handlingar än av intentioner, tolkningar och uttalanden.
Utan en bred och allmän tro på en immanent rationalitet, det vill säga en i världen nedlagd men djupt förborgad evig sanning hade inte vetenskapen haft den position i samhället som den har idag. Vetenskapens anseende blir, med en sådan förståelse, något som upprätthålls i en relation mellan vetenskapsvärlden och det omgivande samhället, i och genom ett sammanhang bestående av såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer.
Förnekandet av detta spel och av det faktum att förhållandet är kontextuellt upprätthållet, har fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare bortträngts (Foucault 1993:32f). Skälet till att uppmärksamma detta, att undersöka tankens rimlighet, kort sagt skälet till att man bör analysera rimligheten i detta väl underbyggda påstående (med hjälp av ”arkeologiska” grävningar i otaliga arkiv), är att det borde ligga i allas intresse att granska kunskapsproduktionen på samma sätt som vi granskar medierna, politikerna och alla andra makthavare i samhället.
Den uppgiften är allt för viktig för att överlåtas till ett så kallat peer-rewiew förfarande. Vilka andra makthavare tillåts granska sig själva? Detta får nu inte uppfattas, vilket är en mycket vanlig missuppfattning när diskursteori kommer på tal, som någon kritik mot varken utövarna av vetenskap eller resultatet som arbetet genererar. Det handlar uteslutande om en önskan om att processen som leder fram till resultaten måste bli mer transparant. Frågan som ställs är alltså inte; är resultatet sant eller ej, utan hur gick det till när kunskapen blev kunskap, och vilka aktörer samt teknologier var inblandade och hur?
Låt mig vara tydlig med att jag är övertygad om att vi behöver vetenskapen. Önskan om att den borde granskas närmare handlar, med stöd i ovanstående tankar, om att den möjligen skulle kunna bli ännu bättre. Vetenskapen skulle, om man bättre kunde ta hänsyn till de inneboende problem som processen bär på, kunna bli effektivare och snabbare kunna möta samhällets behov.
Foucault ifrågasätter inte sanningen, han undersöker förutsättningarna för den!
Det västerländska tänkandets ursprung och kännetecken
Efter att ha gått igenom diskursens regleringsmekanismer byter Foucault spår i föreläsningen genom att ställa sig frågan om det inte är så att filosofin, som den kommit att praktiseras i västerlandet, svarar mot en hel del av regleringsmekanismerna som han identifierat. Försiktigt lanseras därefter tanken att filosofin kanske till och med har förstärkt tendenserna.
Inom filosofin (och tanken har därifrån spridit sig till hela det vetenskapliga samfundet) utgår man från och idealiserar sanningen som den egna verksamhetens, samhällets och världens främsta utvecklingsprincip. Filosofin förutsätter att det finns en i världen nedlagd rationalitet, möjligt för oss människor att upptäcka, om vi bara skaffar oss tillräckligt bra instrument. Och denna immanenta rationalitet reglerar filosofins ritualer, samfund, läror, discipliner och pedagogik. Alla regleringsmekanismer drar så att säga åt samma håll. Diskursens verkningsgrad förstärks dessutom genom att dess existens förnekas.
Exempel på detta finns överallt inom akademin där sanningen är något som aldrig får ifrågasättas, eller ens diskuteras. Att ställa upp på tanken att sanningen finns i världen för oss människor att upptäcka, det är själva förutsättningen för att man överhuvudtaget skall få träda in i den akademiska läran, för att kunna bli en del av dess samfund, läran. Och det i sin tur är vad som krävs för att det man säger skall erkännas ute i samhället som värt att lyssnas på och tas på allvar. Men vad händer om denna syn på sanning, att den finns är evig och möjligt att avtäcka, överges? Vad får det för konsekvenser för oss som lever på jorden idag om detta inte skulle visa sig vara en adekvat beskrivning av sakernas tillstånd? Det är en brännande fråga som ägnas alldeles för lite uppmärksamhet.
Betänk att Foucault inte för fram någon alternativ syn på hur man kan/bör se på sanningen om världen, han analyserar bara den process som har lett fram till den rådande synen som finns idag. Ibland får man höra att Foucault skulle ifrågasätta sanningen, och att han själv skulle ha en annan syn på begreppet. Men när jag läser hans originaltexter finner jag inget sådant, bara mer eller mindre empiriskt underbyggda brottningar med innehållet i arkiven.
Genom att arbeta som en arkeolog i arkiven och inte som en sanningssökare, (det vill säga någon som letar efter belägg för sin tes) genom att förutsättningslöst granska mänsklighetens kvarlåtenskap i form av alla upptänkliga typer av dokument, inte bara sådana som innehåller den information som eftersöks, hjälper Foucault oss att förstå själva principen för hur världen, vetandet, makt och subjekt frambringas.
Det är av central vikt att man inte behandlar Foucault som en historiker. Han skriver inte västerlandets historia, vad han skriver fram är ett nytt sätt att se på kunskapsproduktion. Och det är denna jag skulle vilja se använd mycket mer inom ämnet kulturvetenskap. Det finns något där som kulturvetarna än så länge bara snuddat vid. Vi är med andra ord långt ifrån färdiga med Foucault.
Med utgångspunkt i ovanstående reflektioner kan man fundera över varför det fortfarande produceras kommentarer till ”de gamla grekerna” och varför den intellektuella historien börjar just där? Med Foucaults terminologi skulle en tänkbar förklaring till detta kunna vara att diskursens ordning, genom sin verkan över tid, har gett upphov till detta utfall. Då är det diskursen som sådan som upprätthåller föreställningen om sanningen som nedlagd i världen. Det är diskursen som så att säga tvingar alla som vill syssla med vetenskap att anamma den utgångspunkten och bara den. Huruvida det är sant eller ej, det kan ingen veta.
Ett ämne som kulturvetenskap, det är bestämt redan innan matchen har börjat, kommer att vara förlorare i ett sådant system. Och det är ju precis vad vi ser idag. De mest ansedda vetenskaperna är de som tagit till sig och som gjort diskursen om sanning till sin ledstjärna. Naturvetenskaperna, med fysiken i spetsen, har tolkningsföreträde, får mest pengar och det är dess utövare som får tillgång till det offentliga rummet och som man lyssnar mest på. Detta får nu inte uppfattas som någon kritik av verksamheten som bedrivs inom dessa ämnen. Det är absolut inte vad det handlar om. Att kritisera fysikerna vore idiotiskt eftersom alla vet att det är med hjälp av resultatet av deras arbete som det samhälle vi lever i och med, på gott och ont, har byggts.
Kritik leder ingen vart, men samtal kan göra det!
Efter att ha gått igenom diskursens regleringsmekanismer byter Foucault spår i föreläsningen genom att ställa sig frågan om det inte är så att filosofin, som den kommit att praktiseras i västerlandet, svarar mot en hel del av regleringsmekanismerna som han identifierat. Försiktigt lanseras därefter tanken att filosofin kanske till och med har förstärkt tendenserna.
Inom filosofin (och tanken har därifrån spridit sig till hela det vetenskapliga samfundet) utgår man från och idealiserar sanningen som den egna verksamhetens, samhällets och världens främsta utvecklingsprincip. Filosofin förutsätter att det finns en i världen nedlagd rationalitet, möjligt för oss människor att upptäcka, om vi bara skaffar oss tillräckligt bra instrument. Och denna immanenta rationalitet reglerar filosofins ritualer, samfund, läror, discipliner och pedagogik. Alla regleringsmekanismer drar så att säga åt samma håll. Diskursens verkningsgrad förstärks dessutom genom att dess existens förnekas.
Ända sedan sofisternas spel och vandel uteslöts, ända sedan man mer eller mindre framgångsrikt tystat deras paradoxer, tycks det västerländska tänkandet ha försökt se till att diskursen får så lite plats som möjligt mellan tanken och ordet. Det tycks som om det försökt få diskurserandet [Detta är en term som är uppfunnen av bokens översättare, Mats Rosengren, och den syftar på alla aktiviteter som har med talande att göra, det vill säga även tomt prat] att endast framstå som ett speciellt förhållande mellan att tänka och att tala: antingen en tanke iklädd sina tecken och synliggjord av orden eller, omvänt, spelet hos språkets egna strukturer såsom producerande en meningseffekt. (Foucault 1993:33).Vad som beskrivs här är ett slags projekt som drivs framåt av handlingar såsom förbudet. Utestängningen av sofisterna ur den filosofiska gemenskapen, det filosofiska samfundet, är med andra ord resultatet av en strid som vanns av Sokrates och hans filosofiska skola. Som alltid är det vinnaren som skriver historien, och resultatet av denna/dessa handlingar påverkar oss fortfarande idag. Hyllar vi Platon och Aristoteles för att de är kloka, eller är det så att vi har annammat deras definition av klokskap och därför ser dem som kloka?
Exempel på detta finns överallt inom akademin där sanningen är något som aldrig får ifrågasättas, eller ens diskuteras. Att ställa upp på tanken att sanningen finns i världen för oss människor att upptäcka, det är själva förutsättningen för att man överhuvudtaget skall få träda in i den akademiska läran, för att kunna bli en del av dess samfund, läran. Och det i sin tur är vad som krävs för att det man säger skall erkännas ute i samhället som värt att lyssnas på och tas på allvar. Men vad händer om denna syn på sanning, att den finns är evig och möjligt att avtäcka, överges? Vad får det för konsekvenser för oss som lever på jorden idag om detta inte skulle visa sig vara en adekvat beskrivning av sakernas tillstånd? Det är en brännande fråga som ägnas alldeles för lite uppmärksamhet.
Betänk att Foucault inte för fram någon alternativ syn på hur man kan/bör se på sanningen om världen, han analyserar bara den process som har lett fram till den rådande synen som finns idag. Ibland får man höra att Foucault skulle ifrågasätta sanningen, och att han själv skulle ha en annan syn på begreppet. Men när jag läser hans originaltexter finner jag inget sådant, bara mer eller mindre empiriskt underbyggda brottningar med innehållet i arkiven.
Genom att arbeta som en arkeolog i arkiven och inte som en sanningssökare, (det vill säga någon som letar efter belägg för sin tes) genom att förutsättningslöst granska mänsklighetens kvarlåtenskap i form av alla upptänkliga typer av dokument, inte bara sådana som innehåller den information som eftersöks, hjälper Foucault oss att förstå själva principen för hur världen, vetandet, makt och subjekt frambringas.
Det är av central vikt att man inte behandlar Foucault som en historiker. Han skriver inte västerlandets historia, vad han skriver fram är ett nytt sätt att se på kunskapsproduktion. Och det är denna jag skulle vilja se använd mycket mer inom ämnet kulturvetenskap. Det finns något där som kulturvetarna än så länge bara snuddat vid. Vi är med andra ord långt ifrån färdiga med Foucault.
Med utgångspunkt i ovanstående reflektioner kan man fundera över varför det fortfarande produceras kommentarer till ”de gamla grekerna” och varför den intellektuella historien börjar just där? Med Foucaults terminologi skulle en tänkbar förklaring till detta kunna vara att diskursens ordning, genom sin verkan över tid, har gett upphov till detta utfall. Då är det diskursen som sådan som upprätthåller föreställningen om sanningen som nedlagd i världen. Det är diskursen som så att säga tvingar alla som vill syssla med vetenskap att anamma den utgångspunkten och bara den. Huruvida det är sant eller ej, det kan ingen veta.
Ett ämne som kulturvetenskap, det är bestämt redan innan matchen har börjat, kommer att vara förlorare i ett sådant system. Och det är ju precis vad vi ser idag. De mest ansedda vetenskaperna är de som tagit till sig och som gjort diskursen om sanning till sin ledstjärna. Naturvetenskaperna, med fysiken i spetsen, har tolkningsföreträde, får mest pengar och det är dess utövare som får tillgång till det offentliga rummet och som man lyssnar mest på. Detta får nu inte uppfattas som någon kritik av verksamheten som bedrivs inom dessa ämnen. Det är absolut inte vad det handlar om. Att kritisera fysikerna vore idiotiskt eftersom alla vet att det är med hjälp av resultatet av deras arbete som det samhälle vi lever i och med, på gott och ont, har byggts.
Kritik leder ingen vart, men samtal kan göra det!
Foucault sysslar inte bara med språk!
Fyra kontrollmekanismer
Två av de utestängnings- eller regleringsmekanismer som styr diskursens ordning har definierats och diskuterats i tidigare bloggposter, externa och interna, men det finns fler. En tredje grupp procedurer som fungerar som ett slags kontroll för diskurser är de fyra mekanismer som till skillnad från de båda tidigare inte handlar om att,
Ritualer nämner Foucault som den mest synliga och påtagliga formen för reglering av diskursens deltagare. Ritualen bestämmer så att säga reglerna för hur den som vill skaffa sig inflytande över diskursen kan/får agera. Det handlar vidare om vilka möjliga positioner som finns att tillgå inom diskursen samt hur dessa skall organiseras i förhållande till varandra och vem som hamnar var.
Ritualerna som finns inom, till exempel, akademin är många, gamla och strikt formaliserade, men samtidigt högst levande och bestämmande för hur vardagen och verksamheten organiseras för alla som vill vara en del av en specifik gemenskap. Vad talar man om i vilket sammanhang? Hur bör man vara klädd? Vilka är de anmodade referenserna och vem bjuds in i gemenskapen som fullvärdig medlem, och på vilka premisser? Sådana och liknande frågor regleras huvudsakligen i och genom de ritualer som tas förgivet inom akademin, inte som man kanske gärna vill tro genom lagar och förordningar. Ritualen bestämmer,
Nästa instans för reglering benämns i termer av lära, som kan vara av religiös, politisk eller filosofisk karaktär. Dessa skiljer Foucault från samfunden då läror har en tendens att spridas som ett slags smitta från individ till individ. Lärans regleringsförmåga är mycket mer subtil och dold, även för dem som är medvetna om lärans existens.
Foucault skriver att läran skenbart liknar den vetenskapliga diskursen som (i sin ideala form) uteslutande reglerar utsagans form och innehåll, men inte den som framför utsagan. Men den som anslutit sig till en lära kommer förr eller senare att finna sig underkastad den samma, både som fysiskt subjekt och tänkande varelse.
Den som vid upprepade tillfällen misslyckas med att rätta sig efter lärans premisser blir utesluten ur gemenskapen, vilket torde göra det uppenbart att en lära kan fungera som regleringsinstrument för vad som är möjligt att säga. Foucault skriver vidare att,
Slutligen nämner Foucault pedagogiken eller snarare den sociala tillägnelse som pedagogiken (mer eller mindre uttalat och medvetet) syftar till att effektuera i tal av undervisning. Detta får dock inte läsas som kritik mot någon specifik pedagogik eller mot utbildning i allmänhet, det handlar istället om att uppmärksamma det faktum att alla sätt att lära, när man väl har tillägnat sig dem, obönhörligen kommer att förhindra alternativa lärprocesser som skulle kunna ge ett annat utfall. Lära måste alla, formellt såväl som informellt, och därmed finns det inget sätt att komma undan denna typ av reglering.
Viktigt att lägga märke till när man tillägnar sig dessa tankar är som sagt att man förstår att det är omöjligt för någon att ställa sig utanför diskursen. Diskursen är allomfattande och innesluter samt reglerar allt och alla. Liknande tankegångar återfinns hos 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza som menar att frihet bara är möjligt inom ramen för ett samhälle.
Det räcker inte att ha en genuppsättning som tillhör Homo sapiens sapiens för att räknas in i gemenskapen människa, människa blir man först i samverkan med andra, först genom att vara del av ett kulturellt sammanhang. Den som ställer sig utanför är helt och hållet utlämnad till den egna kroppens förmåga. Inga mediciner eller teknologier skulle finnas att tillgå, inget språk och ingen kultur. En sådan individ skulle heller inte kunna reproducera sig. Eremiten har möjligen valt att ställa sig utanför samhället, men han eller hon är lika fullt beroende av det. Att aktivt ta avstånd från samhället, liksom diskursen blir alltså bara till ett slags bekräftande av det/den samma.
Samhället och diskursen har liksom för övrigt universum ingen utsida, allt som existerar finns och verkar således på insidan. Och diskursen, just genom att den inte går att värja sig ifrån, kommer därför att påverka alla.
Därför går det heller inte att tala om en diskurs, diskursen är alltid allomfattande och knyter samman allt och alla i ett och samma sammanhang. För att förstå denna tanke är det av yttersta vikt att göra sig av med vanföreställningen att diskurs går att översätta till språk. Språket utgör ett viktigt moment i diskursen, men det är likafullt bara en aspekt av helheten. Språket samverkar och är ihoptrasslat med samt måste förstås i relation till allt det övriga. Alltså även materialiteten.
Två av de utestängnings- eller regleringsmekanismer som styr diskursens ordning har definierats och diskuterats i tidigare bloggposter, externa och interna, men det finns fler. En tredje grupp procedurer som fungerar som ett slags kontroll för diskurser är de fyra mekanismer som till skillnad från de båda tidigare inte handlar om att,
besvärja de krafter de bär med sig, inte heller om att besvärja deras slumpmässiga framträdande, utan om att bestämma villkoren för diskursernas inträde i spelet, om att påtvinga de individer som håller dem regler för att därigenom hindra att vem som helst får tillträde till dem. Denna gång rör det sig om en gallring bland de talande subjekten. Ingen kommer in i diskursens ordning om han inte uppfyller vissa krav eller inte från början är kvalificerad för att uppfylla dem (Foucault 1993:26).Här handlar det alltså om vem och vad som bjuds in i diskursen, in i det ständigt pågående samtal som utgör och samtidigt skapar kultur. En bärande tanke för Foucault är att inget kan sägas stå utanför diskursen, allt av betydelse finns så att säga på insidan, är immanent. Därmed kommer regleringarna egentligen att handla om på vilken nivå i diskursens hierarki ett specifikt fenomen hamnar, och inte om vad som tillhör och vad som inte tillhör diskursen.
Ritualer nämner Foucault som den mest synliga och påtagliga formen för reglering av diskursens deltagare. Ritualen bestämmer så att säga reglerna för hur den som vill skaffa sig inflytande över diskursen kan/får agera. Det handlar vidare om vilka möjliga positioner som finns att tillgå inom diskursen samt hur dessa skall organiseras i förhållande till varandra och vem som hamnar var.
Ritualerna som finns inom, till exempel, akademin är många, gamla och strikt formaliserade, men samtidigt högst levande och bestämmande för hur vardagen och verksamheten organiseras för alla som vill vara en del av en specifik gemenskap. Vad talar man om i vilket sammanhang? Hur bör man vara klädd? Vilka är de anmodade referenserna och vem bjuds in i gemenskapen som fullvärdig medlem, och på vilka premisser? Sådana och liknande frågor regleras huvudsakligen i och genom de ritualer som tas förgivet inom akademin, inte som man kanske gärna vill tro genom lagar och förordningar. Ritualen bestämmer,
ordens förmodade eller påtvingade effektivitet, vilka effekter de skall ha på dem som de riktas till och gränserna för deras tvingande värde. De religiösa, juridiska, terapeutiska och delvis också de politiska diskurserna kan knappast skiljas från denna ritualisering som samtidigt bestämmer både enstaka egenskaper hos och passande roller för de talande subjekten (Foucault 1993:28).Nästa regleringsinstans utgörs av vad Foucault kallar Diskurssamfunden. Dessa fungerar på lite annorlunda sätt genom att delvis vara slutna. Ett samfund, även icke-formaliserade sådana, håller sig alltid med mer eller mindre tysta och, för den oinvigde, osynliga regler. Foucault nämner rapsoderna i det antika Grekland som ett slags idealtyp för det han har i åtanke. De bevarade inom gruppen kunskapen om vilka minnestekniker som fungerar och hur dessa används. Härigenom kom de att utöva inflytande över innehållet i det som traderades. Idag, menar Foucault, finns det knappast några diskursamfund, men den funktion de har inom diskursen lever fortfarande i högönsklig välmåga. I samtiden finns överallt exempel på former för tillägnelse av framgångsfrämjande hemligheter som inte går att ersätta med något annat. Skrivakten nämner Foucault (Ibid:29) som ett exempel,
såsom den i dag institutionaliseras av boken, utgivningssystemen och författarrollen.Han nämner även tekniska och vetenskapliga hemligheter som på olika sätt cirkulerar och sprids inom speciella kretsar och som det gäller att man skaffar sig tillgång till om vill bana sig väg mot toppen av hierarkin inom just den gemenskapen.
Nästa instans för reglering benämns i termer av lära, som kan vara av religiös, politisk eller filosofisk karaktär. Dessa skiljer Foucault från samfunden då läror har en tendens att spridas som ett slags smitta från individ till individ. Lärans regleringsförmåga är mycket mer subtil och dold, även för dem som är medvetna om lärans existens.
Foucault skriver att läran skenbart liknar den vetenskapliga diskursen som (i sin ideala form) uteslutande reglerar utsagans form och innehåll, men inte den som framför utsagan. Men den som anslutit sig till en lära kommer förr eller senare att finna sig underkastad den samma, både som fysiskt subjekt och tänkande varelse.
Den som vid upprepade tillfällen misslyckas med att rätta sig efter lärans premisser blir utesluten ur gemenskapen, vilket torde göra det uppenbart att en lära kan fungera som regleringsinstrument för vad som är möjligt att säga. Foucault skriver vidare att,
Kätteri och ortodoxi är inte ett resultat av fanatiska överdrifter av lärans mekanismer – de tillhör mekanismernas grundvalar. (Foucault 1993:30). Läran verkställer en dubbel underkastelse: de talande subjekten underställs diskursen och diskursen underställs, så förutsätts det åtminstone, gruppen av talande individer. (Ibid:31).Det är med andra ord inte bara religiösa fundamentalister som formerar sig i läror, sådana finns överallt och reglerar på olika sätt och i olika sammanhang vad som är möjligt att säga och göra.
Slutligen nämner Foucault pedagogiken eller snarare den sociala tillägnelse som pedagogiken (mer eller mindre uttalat och medvetet) syftar till att effektuera i tal av undervisning. Detta får dock inte läsas som kritik mot någon specifik pedagogik eller mot utbildning i allmänhet, det handlar istället om att uppmärksamma det faktum att alla sätt att lära, när man väl har tillägnat sig dem, obönhörligen kommer att förhindra alternativa lärprocesser som skulle kunna ge ett annat utfall. Lära måste alla, formellt såväl som informellt, och därmed finns det inget sätt att komma undan denna typ av reglering.
Viktigt att lägga märke till när man tillägnar sig dessa tankar är som sagt att man förstår att det är omöjligt för någon att ställa sig utanför diskursen. Diskursen är allomfattande och innesluter samt reglerar allt och alla. Liknande tankegångar återfinns hos 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza som menar att frihet bara är möjligt inom ramen för ett samhälle.
En människa som leds av förnuftet är friare i en stat, där hon lever i enlighet med ett allmänt beslut, än i ensamhet, där hon inte hyser någon annan än sig själv. (Etiken Teorem 73).En vanlig invändning mot ett sådant uttalande är att hänvisa till eremiten som ensam lever helt i enlighet med sina egna regler, vilket vid en första anblick kanske låter som det enda sättet att uppnå frihet. Men betänk då att begreppet människa, det vill säga allt det som idag läggs däri, förutsätter att en lång rad livsnödvändiga funktioner delegeras till andra i det sammanhang man därigenom blir beroende av. Begreppet människa förutsätter på detta sätt ett kollektiv eftersom människan inte är solitär. Och för att vara en fri människa krävs följaktligen att man delar tillvaron med andra.
Det räcker inte att ha en genuppsättning som tillhör Homo sapiens sapiens för att räknas in i gemenskapen människa, människa blir man först i samverkan med andra, först genom att vara del av ett kulturellt sammanhang. Den som ställer sig utanför är helt och hållet utlämnad till den egna kroppens förmåga. Inga mediciner eller teknologier skulle finnas att tillgå, inget språk och ingen kultur. En sådan individ skulle heller inte kunna reproducera sig. Eremiten har möjligen valt att ställa sig utanför samhället, men han eller hon är lika fullt beroende av det. Att aktivt ta avstånd från samhället, liksom diskursen blir alltså bara till ett slags bekräftande av det/den samma.
Samhället och diskursen har liksom för övrigt universum ingen utsida, allt som existerar finns och verkar således på insidan. Och diskursen, just genom att den inte går att värja sig ifrån, kommer därför att påverka alla.
Därför går det heller inte att tala om en diskurs, diskursen är alltid allomfattande och knyter samman allt och alla i ett och samma sammanhang. För att förstå denna tanke är det av yttersta vikt att göra sig av med vanföreställningen att diskurs går att översätta till språk. Språket utgör ett viktigt moment i diskursen, men det är likafullt bara en aspekt av helheten. Språket samverkar och är ihoptrasslat med samt måste förstås i relation till allt det övriga. Alltså även materialiteten.
Kommentarer, författare och vetenskapliga discipliner. Tre hinder för kunskap!
Tydligt framskrivna regler behövs inom alla typer av verksamheter, och de tre externa utestängningsmekanismerna som presenterades i föraa bloggposten om Foucaults bok Diskursens ordning, uppfattas nog inte som problematiska av någon. Det är ganska enkelt att hålla med om att det är så det ser ut, även för den som inte har god inblick i akademin. Och det får absolut inte läsas som en kritik av sakernas tillstånd. Den som uppfattar Foucault som en kritiker läser honom som Fan läser bibeln. Vad han är intresserad av är mekanismerna bakom olika typer av skeenden, framförallt är han intresserad av relationen mellan makt, vetande och subjekt.
Vad är makt? Hur uppstår makt och hur fungerar den, vad gör den? Vilka effekter ger den upphov till? Vad är kunskap, och hur arbetar dem som säger sig vilja uppnå kunskap? Vilka argument och metoder lutar sig den mot som reser anspråk på att sitta inne med sanningen? Vad är en människa? Vilka är kännetecknen på en individ, och vilka likheter och skillnader finns mellan olika definitioner av begreppet människa? Och hur hänger makten, vetandet och subjekten samman? Samt hur har relationerna mellan storheterna sett ut och förändrats genom historien? Det är detta som Foucault är intresserad av.
Foucault presenterar inte och reser inga anspråk på att sitta inne med svaren på frågorna, han visar bara på olika alternativa sätt att gripa sig an dem. Det är ett konstruktivt sätt att läsa honom som rimmar väl med hans berömda påstående om att man skall ta det man hittar i hans arbeten som fungerar för ens egna syften, använda det på det sätt som fungerar för det man vill göra, och lämna det övriga därhän. Hjälp på vägen för att komma dithän kan man få genom att sätta sig in i de tre inre utestängnings- eller regleringsmekanismerna: Kommentaren, Författarprincipen och Vetenskapens organisering i åtskilda discipliner.
Först (och främst) lyfter Foucault fram kommentaren som ett slags utestängningsmekanism. Därför vill jag vara tydlig med att denna text inte får läsas som en uttolkning av Foucaults text, den är inget substitut. Jag kommenterar inte Diskursens ordning, jag använder den för att förstå vad man bör ta hänsyn till för att kunna forska på ett bättre sätt om kultur. Målet med genomgången är att fler själva skall läsa hans bok, i original. Jag vill hjälpa läsaren att hjälpa sig själv, inte bli utnämnd till förste uttolkare av Foucault. Det är ett helt centralt påpekande, och en uppmaning till kritisk läsning. Lita inte på vad jag säger, men använd gärna det jag skriver som inspiration till eget arbete med originaltexterna. Vi människor är många gånger lata. Läser hellre översättningar, sammanfattningar, kommentarer och uttolkningar än ger oss i kast med originalen. Det kan tyckas vara en vinst, men om man sätter sig in i vilka konsekvenser det får inser man förhoppningsvis hur dyrköpt och riskabelt ett sådant förfarande är, inte bara för en enskild forskare utan framförallt för vetenskapen som institution.
Att kommentera eller tolka innehållet i en text, att presentera vilka som är författarens intentioner, kort sagt att göra anspråk på att sitta inne med den rätta tolkningen av ett verk, det är ett intrikat (och mycket vanligt) sätt reglera och stänga ute. Framförallt beroende på att det huvudsakligen sker på ett omedvetet plan. Alla som skriver kommentarer, som tolkar texter och som försöker skriva fram betydelser gör det, förutsätter jag, av välvilja, inte för att vilseleda. Likafullt kan verksamheten resultera i just vilseledande. Men det är nu inte detta Foucault pekar på i första hand, vilseledanden går ju att avvärja genom att kontrollera originaltexten och jämföra den med uttolkningen. Det är också vad jag uppmanar läsaren att göra. Min text ersätter inte Foucaults.
Kommentaren och uttolkningar blir ett slags utestängningsmekanismer i kraft av att de passiviserar läsaren och försvårar en kritisk reception av originalet. Skillnaden mellan vad som är vad, det vill säga vad som är den kanoniserade ”primärtexten” och kommentaren till den samma är, menar Foucault varken stabil, konstant eller absolut. Han menar vidare att det inte finns någon given uppdelning mellan å ena sidan kategorin grundläggande och/eller skapande diskurser och, å den andra, texterna som repeterar, förklarar eller kommenterar. Båda utgör delar av samma system. Härigenom ingår både originaltexten och uppsjön av kommenterar i en och samma samtalsordning, och den originaltext som lyckas knyta till sig flest kommentatorer och uttolkare kommer att bli mer inflytelserik än andra i bruset av texter som slåss om uppmärksamhet i det begränsade utrymme som finns. Foucault menar att det inte finns något sätt att utplåna detta förhållande. Men man kan så att säga vaccinera sig mot dess baksidor genom att förhålla sig sunt kritisk till alla uttolkningar och att så gott det går själv bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt står i den text man hänvisar till.
Den andra inre utestängningsmekanismen är intimt sammanlänkad med den första. Det är författaren, det vill säga det subjekt som utnämns till upphovsman till det verk som kanoniserats som original. Han eller hon skall nu inte betraktas som individer av kött och blod, vilket vore att ta saker som inte undersökts förgivet. Foucault menar istället att man bör se författaren som en funktion i ett större maskineri, en kugge i diskursens ordning. Författaren är en princip för gruppering av diskursen och om den kopplas samman med kommentaren/uttolkningen stärks effekten på samma sätt som ett flöde blir starkare när det förenas med andra flöden.
Foucault bemöter de kritiker som hävdar att han tagit död på människan, genom att skriva att det vore absurt att förneka existensen av individer som skriver och som hittar på berättelser, vetenskapliga såväl som litterära. Men den som påbörjar ett bokprojekt, under rådande omständigheter, är hänvisad till att förhålla sig till författarfunktionen, just eftersom den är så pass etablerad och har så pass många konnotationer knutna till sig. Upphovsmannen är i dagens samhälle i det närmaste dyrkad, och skyddas genom lagen, även om alla vet att det inte existerar något sådant som en unik tanke.
I inledningsraderna till anförandet tvekar Foucault att ta till orda i Collège de France, det får här sin förklaring. Han vet hur svårt det är att skilja det som sägs från den som säger det, och att det som sägs obönhörligen kommer att ställs i relation till det upphovsmannen tidigare har sagt och alla de associationer som individen väcker. Författarfunktionen har en hel uppsättning logiker kopplade till sig och att bryta mot dessa är svårt.
Foucault försökte, vid upprepade tillfällen, bland annat genom att ställa som krav för att bli intervjuad en gång, att tidningen inte avslöjade vem det var som uttalade sig (Foucault 2008:11-19). Och att man i efterhand har gjort just det, avslöjat att det var Foucault som intervjuades, säger en hel del om västerlandets begär efter att få veta vem som säger vad, egentligen. En indikation så god som någon på att form går före innehåll när relevansen i vad som sägs bedöms.
Foucault skriver vidare att alla som vill författa en text har att förhålla sig till denna inneboende logik, vilket får till följd att allt det man skriver och även det man inte skriver, det man betraktar som ett utkast till verket och det som lämnas åt sidan som ovidkommande, hela tillkomsten av texten regleras av författarfunktionen som sådan.
Diskursens ordning är med andra ord svår att reglera och omöjlig att styra i en på förhand bestämd riktning, dess resultat går däremot att studeras i efterhand via de konsekvenser den ger upphov till. Och det är en uppgift som passar som hand i handske för en kulturvetare. Kunskapen behövs för att kunna öka förståelsen i samhället kring vilka åtgärder som kan vara verksamma och vilka som inte är det, för att utjämna ojämlikheter och för att öka hållbarheten.
Den tredje inre utestängningsmekanismen som Foucault pekar på är kunskapens organisering i discipliner. Denna princip menar han står i opposition till de två andra. Han skriver att,
För att en sats skall räknas som hörande till en specifik disciplin måste den uppfylla denna disciplins regler och villkor för vad som kan erkännas som sant och riktigt. Och sådana inomvetenskapliga regler är många gånger är strängare och mer komplexa än det som kännetecknar den rena och enkla sanningen.
Det går som sagt inte att ställa sig utanför diskursen, men man kan trots allt försöka göra sig medveten om vilka mekanismer man själv är med om att underblåsa och vilka man skulle kunna försöka att undvika. Och detta är viktiga lärdomar för alla som vill förstå vilka logiker som ligger bakom ett kulturellt skeende och vad som styr produktionen av kunskap. Foucault skriver avslutningsvis att,
Och som manual till analyser av kultur passar innehållet i Diskursens ordning synnerligen väl, men det gäller att parera alla de grund och blindskär som lurar på färden. Läser man Foucault på hans egna premisser, kritiskt och med fokus på det som går att använda, blir det enklare att förstå innehållet än om man i texten letar efter vad som står där egentligen och om det är sant eller inte.
Vad är makt? Hur uppstår makt och hur fungerar den, vad gör den? Vilka effekter ger den upphov till? Vad är kunskap, och hur arbetar dem som säger sig vilja uppnå kunskap? Vilka argument och metoder lutar sig den mot som reser anspråk på att sitta inne med sanningen? Vad är en människa? Vilka är kännetecknen på en individ, och vilka likheter och skillnader finns mellan olika definitioner av begreppet människa? Och hur hänger makten, vetandet och subjekten samman? Samt hur har relationerna mellan storheterna sett ut och förändrats genom historien? Det är detta som Foucault är intresserad av.
Foucault presenterar inte och reser inga anspråk på att sitta inne med svaren på frågorna, han visar bara på olika alternativa sätt att gripa sig an dem. Det är ett konstruktivt sätt att läsa honom som rimmar väl med hans berömda påstående om att man skall ta det man hittar i hans arbeten som fungerar för ens egna syften, använda det på det sätt som fungerar för det man vill göra, och lämna det övriga därhän. Hjälp på vägen för att komma dithän kan man få genom att sätta sig in i de tre inre utestängnings- eller regleringsmekanismerna: Kommentaren, Författarprincipen och Vetenskapens organisering i åtskilda discipliner.
Först (och främst) lyfter Foucault fram kommentaren som ett slags utestängningsmekanism. Därför vill jag vara tydlig med att denna text inte får läsas som en uttolkning av Foucaults text, den är inget substitut. Jag kommenterar inte Diskursens ordning, jag använder den för att förstå vad man bör ta hänsyn till för att kunna forska på ett bättre sätt om kultur. Målet med genomgången är att fler själva skall läsa hans bok, i original. Jag vill hjälpa läsaren att hjälpa sig själv, inte bli utnämnd till förste uttolkare av Foucault. Det är ett helt centralt påpekande, och en uppmaning till kritisk läsning. Lita inte på vad jag säger, men använd gärna det jag skriver som inspiration till eget arbete med originaltexterna. Vi människor är många gånger lata. Läser hellre översättningar, sammanfattningar, kommentarer och uttolkningar än ger oss i kast med originalen. Det kan tyckas vara en vinst, men om man sätter sig in i vilka konsekvenser det får inser man förhoppningsvis hur dyrköpt och riskabelt ett sådant förfarande är, inte bara för en enskild forskare utan framförallt för vetenskapen som institution.
Att kommentera eller tolka innehållet i en text, att presentera vilka som är författarens intentioner, kort sagt att göra anspråk på att sitta inne med den rätta tolkningen av ett verk, det är ett intrikat (och mycket vanligt) sätt reglera och stänga ute. Framförallt beroende på att det huvudsakligen sker på ett omedvetet plan. Alla som skriver kommentarer, som tolkar texter och som försöker skriva fram betydelser gör det, förutsätter jag, av välvilja, inte för att vilseleda. Likafullt kan verksamheten resultera i just vilseledande. Men det är nu inte detta Foucault pekar på i första hand, vilseledanden går ju att avvärja genom att kontrollera originaltexten och jämföra den med uttolkningen. Det är också vad jag uppmanar läsaren att göra. Min text ersätter inte Foucaults.
Kommentaren och uttolkningar blir ett slags utestängningsmekanismer i kraft av att de passiviserar läsaren och försvårar en kritisk reception av originalet. Skillnaden mellan vad som är vad, det vill säga vad som är den kanoniserade ”primärtexten” och kommentaren till den samma är, menar Foucault varken stabil, konstant eller absolut. Han menar vidare att det inte finns någon given uppdelning mellan å ena sidan kategorin grundläggande och/eller skapande diskurser och, å den andra, texterna som repeterar, förklarar eller kommenterar. Båda utgör delar av samma system. Härigenom ingår både originaltexten och uppsjön av kommenterar i en och samma samtalsordning, och den originaltext som lyckas knyta till sig flest kommentatorer och uttolkare kommer att bli mer inflytelserik än andra i bruset av texter som slåss om uppmärksamhet i det begränsade utrymme som finns. Foucault menar att det inte finns något sätt att utplåna detta förhållande. Men man kan så att säga vaccinera sig mot dess baksidor genom att förhålla sig sunt kritisk till alla uttolkningar och att så gott det går själv bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt står i den text man hänvisar till.
Den andra inre utestängningsmekanismen är intimt sammanlänkad med den första. Det är författaren, det vill säga det subjekt som utnämns till upphovsman till det verk som kanoniserats som original. Han eller hon skall nu inte betraktas som individer av kött och blod, vilket vore att ta saker som inte undersökts förgivet. Foucault menar istället att man bör se författaren som en funktion i ett större maskineri, en kugge i diskursens ordning. Författaren är en princip för gruppering av diskursen och om den kopplas samman med kommentaren/uttolkningen stärks effekten på samma sätt som ett flöde blir starkare när det förenas med andra flöden.
Foucault bemöter de kritiker som hävdar att han tagit död på människan, genom att skriva att det vore absurt att förneka existensen av individer som skriver och som hittar på berättelser, vetenskapliga såväl som litterära. Men den som påbörjar ett bokprojekt, under rådande omständigheter, är hänvisad till att förhålla sig till författarfunktionen, just eftersom den är så pass etablerad och har så pass många konnotationer knutna till sig. Upphovsmannen är i dagens samhälle i det närmaste dyrkad, och skyddas genom lagen, även om alla vet att det inte existerar något sådant som en unik tanke.
I inledningsraderna till anförandet tvekar Foucault att ta till orda i Collège de France, det får här sin förklaring. Han vet hur svårt det är att skilja det som sägs från den som säger det, och att det som sägs obönhörligen kommer att ställs i relation till det upphovsmannen tidigare har sagt och alla de associationer som individen väcker. Författarfunktionen har en hel uppsättning logiker kopplade till sig och att bryta mot dessa är svårt.
Foucault försökte, vid upprepade tillfällen, bland annat genom att ställa som krav för att bli intervjuad en gång, att tidningen inte avslöjade vem det var som uttalade sig (Foucault 2008:11-19). Och att man i efterhand har gjort just det, avslöjat att det var Foucault som intervjuades, säger en hel del om västerlandets begär efter att få veta vem som säger vad, egentligen. En indikation så god som någon på att form går före innehåll när relevansen i vad som sägs bedöms.
Foucault skriver vidare att alla som vill författa en text har att förhålla sig till denna inneboende logik, vilket får till följd att allt det man skriver och även det man inte skriver, det man betraktar som ett utkast till verket och det som lämnas åt sidan som ovidkommande, hela tillkomsten av texten regleras av författarfunktionen som sådan.
Kommentaren begränsade diskursens godtycklighet genom spelet hos en identitet som skulle ha formen repetition och samma. Författarprincipen begränsar samma slumpmässighet genom spelet hos en identitet i form av individualitet och själv” (Foucault 1993:21).Här blir det tydligt att Foucault tänker i termer av ett system med olika delar, ett maskineri som drivs av en helt egen logik som styr vad blir möjligt att säga och göra, och att denna är för genomgripande och allomfattande för att kunna regleras av människor, som bara utgör en liten del av maskineriet.
Diskursens ordning är med andra ord svår att reglera och omöjlig att styra i en på förhand bestämd riktning, dess resultat går däremot att studeras i efterhand via de konsekvenser den ger upphov till. Och det är en uppgift som passar som hand i handske för en kulturvetare. Kunskapen behövs för att kunna öka förståelsen i samhället kring vilka åtgärder som kan vara verksamma och vilka som inte är det, för att utjämna ojämlikheter och för att öka hållbarheten.
Den tredje inre utestängningsmekanismen som Foucault pekar på är kunskapens organisering i discipliner. Denna princip menar han står i opposition till de två andra. Han skriver att,
Den motsätter sig den senare eftersom en disciplin definieras av en objektsdomän, en samling metoder, en korpus av påståenden som hålls för sanna, ett spel av regler och definitioner och av tekniker och instrument. Allt detta bildar ett slags anonymt system som kan disponeras av vem som vill eller kan, utan att dess mening eller validitet skulle ha något att göra med den som råkade uppfinna det. Men disciplinens princip står också i motsättning till kommentarens: det man utgår från inom en disciplin, i motsats till i en kommentar, är varken en mening som måste återupptäckas eller en identitet som måste återupprepas utan i stället vad som krävs för att konstruera nya yttranden. För att en disciplin skall vara möjlig krävs en möjlighet att formulera, att i det oändliga formulera nya påståenden. (Foucault 1993:22).Alla discipliner består av såväl sanningar som misstag och detta är helt i sin ordning. Men, och detta är något som bör uppmärksammas mycket mer, misstagen, vilka varken får uppfattas som överblivet skräp eller något främmande för en disciplin, har positiva funktioner, är historiskt verksamma och spelar en roll som ofta är oskiljaktig från sanningarnas (ibid).
För att en sats skall räknas som hörande till en specifik disciplin måste den uppfylla denna disciplins regler och villkor för vad som kan erkännas som sant och riktigt. Och sådana inomvetenskapliga regler är många gånger är strängare och mer komplexa än det som kännetecknar den rena och enkla sanningen.
Inom sina egna gränser erkänner varje disciplin sanna och falska satser men skjuter en hel teratologi av vetande utanför marginalen. (Foucault 1993:24).För att ett uttalande skall kunna räknas som ett uttalande inom en disciplin (och det är alltså bara uttalanden som kommer från discipliner som erkänns värde) måste det uppfylla en lång rad komplicerade och tunga fordringar, vilka fungerar som utestängningsmekanismer. Ett centralt citat från Diskursens ordning är följande:
Det är alltid möjligt att man råkar säga det sanna i utanförskapets vildmark, men i det sanna är man endast om man lyder ’diskurspolisens’ regler, vilka man måste aktivera på nytt i varje diskurs. (Ibid:25).Det är med andra ord viktigt att skilja mellan sanning som ett påstående och som en faktisk realitet. Om det jag hävdar stämmer överens med verkligheten då är det sant, men sanningen kan bara uttalas av den som befinner sig inom en disciplin och som där följer dess regler. Hur många gånger han man inte, för att bilda sig en uppfattning om relevansen i en bok man vill läsa, kollat referenserna längst bak. Och om de författare som man anser bör finnas med inte finns där, då läser man inte boken.
Det går som sagt inte att ställa sig utanför diskursen, men man kan trots allt försöka göra sig medveten om vilka mekanismer man själv är med om att underblåsa och vilka man skulle kunna försöka att undvika. Och detta är viktiga lärdomar för alla som vill förstå vilka logiker som ligger bakom ett kulturellt skeende och vad som styr produktionen av kunskap. Foucault skriver avslutningsvis att,
Disciplinen är en kontrollprincip för diskursproduktionen. Den fixerar gränserna för diskursen genom spelet med en identitet vars form är en ständig reaktualisering av reglerna. Man brukar ofta se outtömliga källor till skapandet av diskurser i en författares produktivitet, i kommentarernas mångfald och i utvecklandet av en disciplin. Må så vara, men icke desto mindre är de tvångsprinciper. Antagligen kan man inte förklara den positiva och mångfaldigande roll de spelar om man inte ger akt på deras begränsande och tvingande funktion (Foucault 1993:26).Det leder som sagt tanken fel att uppfatta Foucaults arbete som sanningen om hur det är. Min läsning av texten utgår istället från att det skall behandlas som ett verktyg för eget arbete, som uppslag till egna undersökningar.
Och som manual till analyser av kultur passar innehållet i Diskursens ordning synnerligen väl, men det gäller att parera alla de grund och blindskär som lurar på färden. Läser man Foucault på hans egna premisser, kritiskt och med fokus på det som går att använda, blir det enklare att förstå innehållet än om man i texten letar efter vad som står där egentligen och om det är sant eller inte.
Tre utestängningsmekanismer
En subjektiv men öppen och genomlyst läsning av Diskursens ordning
Boken som här utsätts för en subjektiv men öppen och genomlyst läsning är på inget sätt enkel, men den är heller inte på långa vägar så svår som man kan få för sig. Mycket av svårigheten handlar om att dess litterära kvaliteter så att säga lätt lägger sig mellan tankeinnehållet och stör perceptionen. Det är lätt att haka upp sig på formen. Men när jag istället försökte se formen som ett slags grädde på moset märkte jag att boken öppnade sig och gav mig en läsupplevelse av rang och en hel massa viktiga insikter om världen. Först när jag tog Foucault på allvar, det var när jag läste honom på det sätt han själv har sagt sig vilja bli läst, då lossnade för mig i mitt tänkande kring kultur. Därför vill jag dela med mig, i förhoppningen om att kunna hjälpa andra att se förbi formen och därmed hitta en egen förståelse. Ibland tenderar förklaringar och utläggningar av snåriga och abstrakta verk att bli lika svåra och abstrakta som det som skall förklaras, vilket är olyckligt. Tyvärr premieras detta inom delar av kulturvetenskapen, men då vill jag uppmana mina läsare att komma med invändningar och kritik.
Tre (externa) utestängningsprocedurer
Diskursens ordning börjar med att Foucault lägger fram följande hypotes, där han:
Tre externa utestängningsmekanismer menar Foucault reglerar dels vem som får tala, dels vem som kommer att kunna tillerkännas statusen av geni inom respektive sammanhang. Dessa är för det första, Förbudet. För det andra, Motsättningen mellan Förnuft – Vansinne och för det tredje, Motsättningen mellan Sanning – Det falska.
Den tredje mekanismen anser Foucault vara den viktigaste, mest genomgripande och även mest försåtliga på grund av dess tendenser till osynliggörande av individen som står bakom uttalandet. Genom att tala om sanning och genom att göra anspråk på att sitta inne med sanningen uppnås två saker. För det första placeras påståendet utanför och görs avskilt från den som uttalar det, uttalandet står för sig själv och det uppfattas därigenom lätt som att det inget har att göra med den som presenterar det. Därför är det så oerhört viktigt att man gör sig aktivt medveten om att vetenskap är en verksamhet som bedrivs av män och kvinnor, kompetenta män och kvinnor visserligen, men lika fullt människor av kött och blod med allt vad det innebär. Momentet av osynliggörande och den kraft detta bär på drabbar läsaren av vetenskapliga texter där rönen presenteras som sanningar. Läsaren ställs därigenom så att säga inför ett vattentätt och fullbordat faktum, vilket förpassar honom eller henne i ett tillstånd av passivitet eftersom det inte går att resa invändningar mot resultatet utan att hela resonemanget kullkastas. Om detta sätt att arbeta på upphöjs till ideal för vetenskapligt utövande ger det lätt upphov till makt eftersom forskaren/experten hela tiden är den som ligger steget för och därigenom innehar initiativet.
Socialpsykologen Johan Asplund (2003) har som sagt skrivit om liknande saker och om problemen som följer i dess spår. Han menar att väldigt mycket av den vetenskap som produceras och även många av de vetenskapliga metoder som hålls högt inom akademin strävar efter att presentera så noggranna kopior som möjligt av det man undersökt, vilket kan sägas vara så långt man kan gå i strävan efter sann kunskap om världen. Men vad tillför sådan forskning världen egentligen? Detta menar jag är berättigade frågor. Om framställningen istället får läsaren att tänka till och att tänka annorlunda kan studien bli ett incitament till förändring, utan att vetenskapen bestämmer världens vara. Det är ett sätt att bemöta Foucaults insikter. Exakta kopior, perfekta resultat och hyllade experter däremot riskerar att hämma den kollektiva kreativitet som behövs i ett samhälle för att hantera tillvarons komplexitet. Mycket talar för att det dessutom blir lättare att värdera resultatet om det finns identifierbara luckor i resonemanget (och det finns det i alla resonemang, även hos den mest hyllade professor, Inget konstigt eller problematiskt med det) samt om även tänkbara alternativ till valda tolkningar skrivs fram när resultatet av vedermödorna presenteras. Men genom att kravet på sanning (utan att man egentligen har först någon diskussion kring vad man lägger i begreppet) hålls så pass högt som idag är fallet inom vetenskapen kommer det att få återverkningar för vad som blir möjligt att säga, i vetenskapens namn. Och detta menar Foucault är att betrakta som ett slags utestängningsmekanism.
För att illustrera hur det kan fungera och vilka konsekvenser det får för vardagen inom olika vetenskapsgrenar kan man tänka på relationen mellan etnologiämnet och historia. Många historiker lutar sig mot traditionen av källkritik och hävdar med hänvisning till etnologernas utbredda användning av muntliga källor att etnologi inte är en vetenskap. Att etnologi skulle kunna vara en annan typ av vetenskap, med andra kriterier för relevans och metoder för kontroll av resultatet, det föresvävar sällan eller aldrig kritikerna.
Antingen strävar man efter sanning, eller också gör man det inte, så lyder diskursens lag. Det är ganska enkelt att se vilka konsekvenser detta får. Den vetenskap som har lättast att bevisa att det man kommer fram till är sant kommer att vara den vetenskap som får mest prestige, pengar och följaktligen flest utövare och beundrare. Den logiken ligger så att säga inbyggd i tänkandet, och det är just logiken bakom skeendet som Foucault är intresserad av att undersöka.
Foucault visar hur vetenskapen, ända sedan sofisterna underkändes som vetenskapsmän, eller för att använda terminologin från Diskursens ordning, utestängdes från den vetenskapliga gemenskapen, har arbetat efter övertygelsen om att sanningen är något som finns nedlagd i värden, för oss att upptäcka. Men det är, och kan per definition bara vara ett antagande. Det finns ingen möjlighet för oss människor att testa den hypotesen. Det finns ingen position man kan inta, utanför världen, där man på ett objektivt sätt kan testa olika tesers hållbarhet. Vi är helt enkelt hänvisade till den här världen, och allt och alla befinner sig i samma sammanhang. Ingen kan på allvar hävda att tanken om att sanningen finns inlagd i världen inte har varit en framgångsrik hypotes, men betyder det att det inte finns några alternativa förhållningssätt? Knappast!
Donna Haraway är bara en i raden av dem som i Foucaults efterföljd har kritiserat det ideal som finns kopplat till en sådan syn på kunskap och vetenskap. Genom snart sagt hela hennes produktion finns en röd tråd av kritik mot det hon benämner ”The modest witness” (se t.ex. Haraway 1997:23), som är ett slags vetenskaplig idealposition vars kännetecken och utgångspunkt är att det är möjligt att som forskare inta rollen som osynlig och objektiv uttolkare av världen. Möjligen, men i så fall bara delvis, fungerar det att inta ett sådant förhållningssätt om man forskar om kvarkar, men inom samhälls- och kulturforskning är det omöjligt.
Eftersom all forskning är beroende av ett omgivande samhälle som tilldelar den resurser och varifrån man hämtar nya utövare finns det inga vattentäta skott mellan verksamheterna, alla är med andra ord beroende av varandra, och följaktligen påverkar allt vartannat.
Utestängningsmekanismerna eller procedurerna som hittills har behandlats och som genom historien har lett fram till detta vetenskapliga ideal, menar Foucault är externa. Han skriver vidare:
Vad som presenterats hittills är alltså externa och mer eller mindre medvetna mekanismer som reglerar vem som får tala, när han eller hon får tala och hur det som sägs skall värderas. Det är förhoppningsvis inte speciellt svårt att ställa upp på detta, men när Foucault sedan övergår till att diskutera tre inre utestängningsprocedurer blir resonemanget lite mer abstrakt men också mer intressant.
Fortsättning förljer, i nästa bloggpost om Diskursens ordning.
Boken som här utsätts för en subjektiv men öppen och genomlyst läsning är på inget sätt enkel, men den är heller inte på långa vägar så svår som man kan få för sig. Mycket av svårigheten handlar om att dess litterära kvaliteter så att säga lätt lägger sig mellan tankeinnehållet och stör perceptionen. Det är lätt att haka upp sig på formen. Men när jag istället försökte se formen som ett slags grädde på moset märkte jag att boken öppnade sig och gav mig en läsupplevelse av rang och en hel massa viktiga insikter om världen. Först när jag tog Foucault på allvar, det var när jag läste honom på det sätt han själv har sagt sig vilja bli läst, då lossnade för mig i mitt tänkande kring kultur. Därför vill jag dela med mig, i förhoppningen om att kunna hjälpa andra att se förbi formen och därmed hitta en egen förståelse. Ibland tenderar förklaringar och utläggningar av snåriga och abstrakta verk att bli lika svåra och abstrakta som det som skall förklaras, vilket är olyckligt. Tyvärr premieras detta inom delar av kulturvetenskapen, men då vill jag uppmana mina läsare att komma med invändningar och kritik.
Tre (externa) utestängningsprocedurer
Diskursens ordning börjar med att Foucault lägger fram följande hypotes, där han:
antar att diskursproduktionen i varje samhälle på en och samma gång kontrolleras, väljs ut, organiseras och fördelas av ett visst antal procedurer vilkas roll är att avvärja dess makt och hot, att bemästra dess slumpmärighet och att kringgå dess tunga, skrämmande materialitet. (Foucault 1993:7).Citatet ger en inblick i hur Foucault skriver. Många skräms som sagt av stilen och uppfattar den som elitistisk och utestängande. Men man bör betänka att Foucault själv respekterar sin läsare och han var också noga med att påpeka att hans texten är att betrakta som ett slags verktygslådor att hämta inspiration till för sitt eget tänkande. Innan man ger sig kast med Foucaults texter bör man vara medveten om att här finns inget färdigt system att rekonstruera, bara tankeverktyg, linjer och möjligheter som väntar på att iscensättas och brukas av läsaren, efter eget huvud. Det måste snarare betraktas som själva antitesen till elitism, som djup respekt för läsaren och en ödmjuk syn på sig själv.
Tre externa utestängningsmekanismer menar Foucault reglerar dels vem som får tala, dels vem som kommer att kunna tillerkännas statusen av geni inom respektive sammanhang. Dessa är för det första, Förbudet. För det andra, Motsättningen mellan Förnuft – Vansinne och för det tredje, Motsättningen mellan Sanning – Det falska.
Den tredje mekanismen anser Foucault vara den viktigaste, mest genomgripande och även mest försåtliga på grund av dess tendenser till osynliggörande av individen som står bakom uttalandet. Genom att tala om sanning och genom att göra anspråk på att sitta inne med sanningen uppnås två saker. För det första placeras påståendet utanför och görs avskilt från den som uttalar det, uttalandet står för sig själv och det uppfattas därigenom lätt som att det inget har att göra med den som presenterar det. Därför är det så oerhört viktigt att man gör sig aktivt medveten om att vetenskap är en verksamhet som bedrivs av män och kvinnor, kompetenta män och kvinnor visserligen, men lika fullt människor av kött och blod med allt vad det innebär. Momentet av osynliggörande och den kraft detta bär på drabbar läsaren av vetenskapliga texter där rönen presenteras som sanningar. Läsaren ställs därigenom så att säga inför ett vattentätt och fullbordat faktum, vilket förpassar honom eller henne i ett tillstånd av passivitet eftersom det inte går att resa invändningar mot resultatet utan att hela resonemanget kullkastas. Om detta sätt att arbeta på upphöjs till ideal för vetenskapligt utövande ger det lätt upphov till makt eftersom forskaren/experten hela tiden är den som ligger steget för och därigenom innehar initiativet.
Socialpsykologen Johan Asplund (2003) har som sagt skrivit om liknande saker och om problemen som följer i dess spår. Han menar att väldigt mycket av den vetenskap som produceras och även många av de vetenskapliga metoder som hålls högt inom akademin strävar efter att presentera så noggranna kopior som möjligt av det man undersökt, vilket kan sägas vara så långt man kan gå i strävan efter sann kunskap om världen. Men vad tillför sådan forskning världen egentligen? Detta menar jag är berättigade frågor. Om framställningen istället får läsaren att tänka till och att tänka annorlunda kan studien bli ett incitament till förändring, utan att vetenskapen bestämmer världens vara. Det är ett sätt att bemöta Foucaults insikter. Exakta kopior, perfekta resultat och hyllade experter däremot riskerar att hämma den kollektiva kreativitet som behövs i ett samhälle för att hantera tillvarons komplexitet. Mycket talar för att det dessutom blir lättare att värdera resultatet om det finns identifierbara luckor i resonemanget (och det finns det i alla resonemang, även hos den mest hyllade professor, Inget konstigt eller problematiskt med det) samt om även tänkbara alternativ till valda tolkningar skrivs fram när resultatet av vedermödorna presenteras. Men genom att kravet på sanning (utan att man egentligen har först någon diskussion kring vad man lägger i begreppet) hålls så pass högt som idag är fallet inom vetenskapen kommer det att få återverkningar för vad som blir möjligt att säga, i vetenskapens namn. Och detta menar Foucault är att betrakta som ett slags utestängningsmekanism.
För att illustrera hur det kan fungera och vilka konsekvenser det får för vardagen inom olika vetenskapsgrenar kan man tänka på relationen mellan etnologiämnet och historia. Många historiker lutar sig mot traditionen av källkritik och hävdar med hänvisning till etnologernas utbredda användning av muntliga källor att etnologi inte är en vetenskap. Att etnologi skulle kunna vara en annan typ av vetenskap, med andra kriterier för relevans och metoder för kontroll av resultatet, det föresvävar sällan eller aldrig kritikerna.
Antingen strävar man efter sanning, eller också gör man det inte, så lyder diskursens lag. Det är ganska enkelt att se vilka konsekvenser detta får. Den vetenskap som har lättast att bevisa att det man kommer fram till är sant kommer att vara den vetenskap som får mest prestige, pengar och följaktligen flest utövare och beundrare. Den logiken ligger så att säga inbyggd i tänkandet, och det är just logiken bakom skeendet som Foucault är intresserad av att undersöka.
Foucault visar hur vetenskapen, ända sedan sofisterna underkändes som vetenskapsmän, eller för att använda terminologin från Diskursens ordning, utestängdes från den vetenskapliga gemenskapen, har arbetat efter övertygelsen om att sanningen är något som finns nedlagd i värden, för oss att upptäcka. Men det är, och kan per definition bara vara ett antagande. Det finns ingen möjlighet för oss människor att testa den hypotesen. Det finns ingen position man kan inta, utanför världen, där man på ett objektivt sätt kan testa olika tesers hållbarhet. Vi är helt enkelt hänvisade till den här världen, och allt och alla befinner sig i samma sammanhang. Ingen kan på allvar hävda att tanken om att sanningen finns inlagd i världen inte har varit en framgångsrik hypotes, men betyder det att det inte finns några alternativa förhållningssätt? Knappast!
Donna Haraway är bara en i raden av dem som i Foucaults efterföljd har kritiserat det ideal som finns kopplat till en sådan syn på kunskap och vetenskap. Genom snart sagt hela hennes produktion finns en röd tråd av kritik mot det hon benämner ”The modest witness” (se t.ex. Haraway 1997:23), som är ett slags vetenskaplig idealposition vars kännetecken och utgångspunkt är att det är möjligt att som forskare inta rollen som osynlig och objektiv uttolkare av världen. Möjligen, men i så fall bara delvis, fungerar det att inta ett sådant förhållningssätt om man forskar om kvarkar, men inom samhälls- och kulturforskning är det omöjligt.
Eftersom all forskning är beroende av ett omgivande samhälle som tilldelar den resurser och varifrån man hämtar nya utövare finns det inga vattentäta skott mellan verksamheterna, alla är med andra ord beroende av varandra, och följaktligen påverkar allt vartannat.
Utestängningsmekanismerna eller procedurerna som hittills har behandlats och som genom historien har lett fram till detta vetenskapliga ideal, menar Foucault är externa. Han skriver vidare:
Naturligtvis finns det många andra procedurer för att kontrollera och begränsa diskurser. Dem jag talat om hittills verkar så att säga från utsidan. De fungerar som utestängningssystem och berör utan tvivel den del av diskursen som sätter begär och makt i spel (Foucault 1993:15f).Vad Foucault här beskriver är ett slags självorganiserande system. Diskursen lever så att säga sitt eget liv, och det gör den eftersom det är en process som genereras och drivs av en lång rad aktörer i samverkan. Diskursen finns inte hos någon av delarna i systemet och den går inte att styra, den uppstår i mellanrummen mellan aktörerna och den går bara att studera utifrån effekterna den ger upphov till, dess verkan i världen.
Vad som presenterats hittills är alltså externa och mer eller mindre medvetna mekanismer som reglerar vem som får tala, när han eller hon får tala och hur det som sägs skall värderas. Det är förhoppningsvis inte speciellt svårt att ställa upp på detta, men när Foucault sedan övergår till att diskutera tre inre utestängningsprocedurer blir resonemanget lite mer abstrakt men också mer intressant.
Fortsättning förljer, i nästa bloggpost om Diskursens ordning.
lördag 2 april 2011
Diskursens ordning: Läsanvisningar
Den teoretiker som jag genom åren i akademin funnit mest användbar, och som gett min flest uppslag att arbeta med för att förstå den värld jag lever i, är Michel Foucault. Sammantaget är det nog så. Det var med honom allt började. Och fortfarande upptäcker jag nya sidor och aspekter av hans texter. Dessutom återfinner jag hos många av dem jag läser just nu, rötter och tanketrådar från Foucault. Han är ständigt aktuell, och en teoretiker som vi är långt ifrån färdig med. Om ni frågar mig!
Hans tankar om kunskap, subjekt och makt kan sägas vara den fasta punkt som hela min vetenskapliga produktion utgår från och kan förstås i relation till, även om jag idag övergett en del av premisserna. Därför vill jag här, och i en serie bloggposter göra en närläsning av hans bok Diskursens ordning, från 1970 (som utkom på svenska 1993, på Brutus Östlings förlag). Boken är en översättning av Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France.
Boken finns med i en lång rad akademikers referenslistor, framförallt inom ämnet kulturvetenskap, även om det är osäkert hur många som faktiskt har läst verket i original. När man tar del av och sätter sig in i receptionen av denne inflytelserika filosof blir det tyvärr uppenbart. Det finns vidare en utbredd förståelse, både bland hans beundrare och efterföljare och bland hans motståndare, om hur han skall läsas och vad han menar egentligen. Men då detta inte är platsen för polemik, utan för samtal, vill jag påpeka att jag inte vill att min läsning skall uppfattas som bättre än någon annan.
Jag skall försöka visa i detalj hur jag har arbetat med att försöka förstå texten, och om jag redogör för vad jag anser att den säger till mig, då tror jag att läsaren enklare kommer att kunna bilda sig en egen uppfattning om dess innehåll. Det är nämligen mycket fruktbarare och intressantare att samtala med någon som själv har läst och jobbat med texten som diskuteras än med en som upprepar andras tankar och synpunkter. De mest rabiata motståndarna som finns inom akademin är nämligen de som inte själva har någon uppfattning utan bara upprepar andras åsikter och synpunkter.
Diskursens ordning är en bok som har omtalas som en av de svåraste böcker man kan läsa. Och visst är boken svår, men den är inte oöverstigligt svår och den omfattar dessutom inte mer än 56 sidor. Den förtjänar att läsas i original (åtminstone i översättning, för det måste erkännas att jag inte behärskar franska), just eftersom diskurs idag är ett så pass urvattnat begrepp att det i princip kan betyda vad som helst. När ett begrepp används på det sättet som diskurs gör idag har det förlorat sin relevans. Ibland översätts det rakt av med ”talet om”, andra gånger fungerar det som synonym för språk. Ibland påstås det vara ett ontologiskt begrepp, ett uttalande om världens vara, ibland en epistemologisk teori om hur man kan se på kunskap. Självklart innebär alla definitioner av begrepp konsekvenser för användningen av dem, för utfallet av det vetenskapliga arbete som bedrivs med hjälp av begreppen. Diskurs som synonym för språk, menar jag och skall försöka visa, är en hänsynslös förenkling av Foucaults begrepp diskurs.
Vad Foucault gör i föreläsningen är dels att beskriva och kritiskt granska tillblivelseprocessen ur vilken det västerländska tänkandet framsprungit, dels presentera ett antal konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med premisserna för det som brukar benämnas det moderna projektet.
Motivet för att dekonstruera premisserna för samhället och tänkandet om det samma är väldigt enkelt, för så som den vetenskapliga verksamheten är organiserad idag underblåser den tendenserna till makt som redan finns där utan att man behöver göra något. Vetenskapen kämpar för att vara höljd över varje misstanke, och just det gör den perfekt för utövande av härskartekniker. Foucault uppmanar därför alla som sysslar med vetenskap att släppa taget om tankarna och acceptera att dessa alltid uppstår och förändras inom ramen för sammanhang som aldrig uteslutande består av människor.
Den gängse uppfattningen – såväl ute i samhället bland ”vanligt folk” som inom delar av akademin – är att vetenskapen är resultatet av en lång mänsklig utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad, sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Otvivelaktigt åtnjuter vetenskapen, hur man än definierar begreppet, mycket hög trovärdighet och respekt i samhället, (oftast med rätta, bör påpekas). Men eftersom det innebär makt varje gång ett fenomen tillskrivs något sådant har alla, både vetenskapare och allmänheten en skyldighet att förhålla sig skeptiska till allt som hävdas i namn av vetenskap. Det är den kanske viktigaste lärdomen som jag har fått av min läsning av Diskursens ordning.
Foucaults förklaring till vetenskapens höga anseende går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har uppstått) finns ett begär efter sanning och en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Eftersom detta är ett felaktigt antagande, hur spritt det än är, ägnar Foucault en stor del av föreläsningen åt att förklara hur dessa övertygelser kommit att bli så omhuldade. Filosofin, till exempel, präglas av en vilja att veta. För vetandets egen skull, vilket implicerar att det är möjligt att nå kunskap, om något. Sådana förgivettaganden bör man fundera över. Speciellt när det gäller frågor som har med kultur att göra. Frågor rörande kultur har per definition inga entydiga svar och att använda forskningen för att söka efter sådana kan till och med vara skadligt eftersom man som forskare då tar makten över och bestämmer innebörder i sådant som per definition är obestämbart.
Foucault visar att det är av yttersta vikt att reflektera noga över på vilka sätt den fråga man vill utforska är möjlig att besvara samt hur man kan leverera ett svar som inte i onödan låser fast det som undersökts. Vidare bör man göra sig medveten om att vetenskapligt sökande efter kunskap är ett sätt att förstå världen, men inte det enda. Och att vetenskap är en verksamhet styrd av socialt upprätthållna konventioner som dessutom, i kraft av sitt goda rykte och höga anseende, besitter en ansenlig grad av makt och inflytande. Tyvärr kringskärs allt för ofta möjligheterna till detta av vetenskapsvärldens starkt prestationsinriktade och konkurrensutsatta klimat. Eftersom det i dagens hypersnabba, globala och ständigt uppkopplade värld finns allt färre tillfällen till kritisk eftertanke och fördjupad, förutsättningslös debatt riskerar man att hamna i en situation där den vetenskapliga infrastrukturen, mer än forskarnas kritiska tänkande, kontrollerar vad som blir god vetenskap.
Foucaults storhet, om man frågar mig, ligger i hans ödmjuka inställning till sin egen person och i hans strävan efter att alltid sätta läsaren i fokus. Ett exempel på detta finner man i förordet till boken The Order of Things.
Hans tankar om kunskap, subjekt och makt kan sägas vara den fasta punkt som hela min vetenskapliga produktion utgår från och kan förstås i relation till, även om jag idag övergett en del av premisserna. Därför vill jag här, och i en serie bloggposter göra en närläsning av hans bok Diskursens ordning, från 1970 (som utkom på svenska 1993, på Brutus Östlings förlag). Boken är en översättning av Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France.
Boken finns med i en lång rad akademikers referenslistor, framförallt inom ämnet kulturvetenskap, även om det är osäkert hur många som faktiskt har läst verket i original. När man tar del av och sätter sig in i receptionen av denne inflytelserika filosof blir det tyvärr uppenbart. Det finns vidare en utbredd förståelse, både bland hans beundrare och efterföljare och bland hans motståndare, om hur han skall läsas och vad han menar egentligen. Men då detta inte är platsen för polemik, utan för samtal, vill jag påpeka att jag inte vill att min läsning skall uppfattas som bättre än någon annan.
Jag skall försöka visa i detalj hur jag har arbetat med att försöka förstå texten, och om jag redogör för vad jag anser att den säger till mig, då tror jag att läsaren enklare kommer att kunna bilda sig en egen uppfattning om dess innehåll. Det är nämligen mycket fruktbarare och intressantare att samtala med någon som själv har läst och jobbat med texten som diskuteras än med en som upprepar andras tankar och synpunkter. De mest rabiata motståndarna som finns inom akademin är nämligen de som inte själva har någon uppfattning utan bara upprepar andras åsikter och synpunkter.
Diskursens ordning är en bok som har omtalas som en av de svåraste böcker man kan läsa. Och visst är boken svår, men den är inte oöverstigligt svår och den omfattar dessutom inte mer än 56 sidor. Den förtjänar att läsas i original (åtminstone i översättning, för det måste erkännas att jag inte behärskar franska), just eftersom diskurs idag är ett så pass urvattnat begrepp att det i princip kan betyda vad som helst. När ett begrepp används på det sättet som diskurs gör idag har det förlorat sin relevans. Ibland översätts det rakt av med ”talet om”, andra gånger fungerar det som synonym för språk. Ibland påstås det vara ett ontologiskt begrepp, ett uttalande om världens vara, ibland en epistemologisk teori om hur man kan se på kunskap. Självklart innebär alla definitioner av begrepp konsekvenser för användningen av dem, för utfallet av det vetenskapliga arbete som bedrivs med hjälp av begreppen. Diskurs som synonym för språk, menar jag och skall försöka visa, är en hänsynslös förenkling av Foucaults begrepp diskurs.
Vad Foucault gör i föreläsningen är dels att beskriva och kritiskt granska tillblivelseprocessen ur vilken det västerländska tänkandet framsprungit, dels presentera ett antal konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med premisserna för det som brukar benämnas det moderna projektet.
Motivet för att dekonstruera premisserna för samhället och tänkandet om det samma är väldigt enkelt, för så som den vetenskapliga verksamheten är organiserad idag underblåser den tendenserna till makt som redan finns där utan att man behöver göra något. Vetenskapen kämpar för att vara höljd över varje misstanke, och just det gör den perfekt för utövande av härskartekniker. Foucault uppmanar därför alla som sysslar med vetenskap att släppa taget om tankarna och acceptera att dessa alltid uppstår och förändras inom ramen för sammanhang som aldrig uteslutande består av människor.
Den gängse uppfattningen – såväl ute i samhället bland ”vanligt folk” som inom delar av akademin – är att vetenskapen är resultatet av en lång mänsklig utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad, sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Otvivelaktigt åtnjuter vetenskapen, hur man än definierar begreppet, mycket hög trovärdighet och respekt i samhället, (oftast med rätta, bör påpekas). Men eftersom det innebär makt varje gång ett fenomen tillskrivs något sådant har alla, både vetenskapare och allmänheten en skyldighet att förhålla sig skeptiska till allt som hävdas i namn av vetenskap. Det är den kanske viktigaste lärdomen som jag har fått av min läsning av Diskursens ordning.
Foucaults förklaring till vetenskapens höga anseende går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har uppstått) finns ett begär efter sanning och en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Eftersom detta är ett felaktigt antagande, hur spritt det än är, ägnar Foucault en stor del av föreläsningen åt att förklara hur dessa övertygelser kommit att bli så omhuldade. Filosofin, till exempel, präglas av en vilja att veta. För vetandets egen skull, vilket implicerar att det är möjligt att nå kunskap, om något. Sådana förgivettaganden bör man fundera över. Speciellt när det gäller frågor som har med kultur att göra. Frågor rörande kultur har per definition inga entydiga svar och att använda forskningen för att söka efter sådana kan till och med vara skadligt eftersom man som forskare då tar makten över och bestämmer innebörder i sådant som per definition är obestämbart.
Foucault visar att det är av yttersta vikt att reflektera noga över på vilka sätt den fråga man vill utforska är möjlig att besvara samt hur man kan leverera ett svar som inte i onödan låser fast det som undersökts. Vidare bör man göra sig medveten om att vetenskapligt sökande efter kunskap är ett sätt att förstå världen, men inte det enda. Och att vetenskap är en verksamhet styrd av socialt upprätthållna konventioner som dessutom, i kraft av sitt goda rykte och höga anseende, besitter en ansenlig grad av makt och inflytande. Tyvärr kringskärs allt för ofta möjligheterna till detta av vetenskapsvärldens starkt prestationsinriktade och konkurrensutsatta klimat. Eftersom det i dagens hypersnabba, globala och ständigt uppkopplade värld finns allt färre tillfällen till kritisk eftertanke och fördjupad, förutsättningslös debatt riskerar man att hamna i en situation där den vetenskapliga infrastrukturen, mer än forskarnas kritiska tänkande, kontrollerar vad som blir god vetenskap.
Foucaults storhet, om man frågar mig, ligger i hans ödmjuka inställning till sin egen person och i hans strävan efter att alltid sätta läsaren i fokus. Ett exempel på detta finner man i förordet till boken The Order of Things.
This foreword should perhaps be headed “Directions for use”. Not because I feel that the reader cannot be trusted – he is, of course, free to make what he will of the book he has been kind enough to read. What right have I, then, to suggest that is should be used in one way rather than another? When I was writing it there were many things that were not clear to me: some of these seemed too obvious, others too obscure. So I said to myself: this is how my ideal reader would have approached my book, if my intentions had been clearer and my project more ready to take form.Det blir även mitt förord till fortsättningen av denna serie bloggposter.
Vad kan vi lära av Michel Foucault?
Detta är den första av en serie bloggposter om den franske filosofen Michel Foucault. Närmare bestämt om hans bok Diskursens ordning, som klätts i svensk språkdräkt av Mats Rosengren.
Den viktigaste lärdomen jag har fått från Foucault är det är först när man på allvar börjar lyssna mer på vad som sägs än vem som talar, först när många människor tänker själva, som möjligheterna med ämnet kulturvetenskap kommer att kunna realiseras. Utan att föregripa läsningen av Diskursens ordning menar Foucault att om man verkligen vill analysera orsakerna till människors fruktan för kaos, komplexitet och motsägelser, och om man istället för att förneka förekomsten av sådana inslag på allvar vill sätta sig in i frågan om hur man kan hantera verkligheten, vilket kan sägas vara en central uppgift för kulturvetare, måste man bestämma sig för att göra tre saker.
Man måste för det första ifrågasätta sitt begär efter sanning. Det vill säga, man måste förlika sig med att sanning är och kan bara vara något som existerar i människors medvetande, och man måste acceptera att bara för att man inte kan veta om något är sant för evigt så kan man fortfarande vara säker på att stora delar av den kunskap som hålls för sann är och kommer under överskådlig tid att vara giltig. Förnekandet av en absolut och evig sanning betyder inte att allting är lika giltigt, vilket är ett irriterande missförstånd som häftar vid Focucault men som helt saknar grund. Att förhålla sig kritiskt till begreppet sanning, har inget att göra med kritik av de kunskaper som produceras inom vetenskapen!
För det andra måste man återge diskursen dess händelsekaraktär, vilket innebär att fokus helt enkelt riktas från att betrakta världen som något som är, till att betrakta samhället och kultur som storheter under ständig tillblivelse, som föränderligt, flytande kontexter skapade genom handling och interaktion mellan aktörer. För att förstå detta kan man tänka på det i termer av ökad medvetenhet om att vetenskap bedrivs av människor och för människor, på gott och ont. Det handlar om ett något mer ödmjukt förhållningssätt till resultatet av det vetenskapliga arbetet, och om insikten om att vetenskapen inte går att skilja från den dom utför arbetet. Självklart ska man inom vetenskapen fortsätta den verksamhet man framgångsrikt har bedrivit, men man bör tona ner sanningsanspråken något och göra sig aktivt medveten om att vetenskapsmän och kvinnor, som alla andra människor, också har andra behov än att söka sanning och att det är svårt att i varje moment vara helt på det klara med vad som är vad. Vetenskap är en mänsklig verksamhet med allt vad det innebär. Det är en aspekt av akademin allt för sällan uppmärksammas.
För det tredje måste man upphäva det betecknandes makt. Det vill säga om man verkligen vill förstå världen måste man acceptera att det inte finns någon allmängiltighet hos någon mening, att alla påståenden kommer någonstans ifrån och är situerade i tid och rum. Arbetet med att nå insikt om detta kan utföras på olika sätt. Ett sätt kan vara att försöka öka medvetenheten om att det finns en ansenlig makt kopplad till den dyrkan av ”upphovsmannen” som är utbredd i vårt samhälle. Tänkande är i mycket hög grad en kollektiv process. Diskursen, menar Foucault: ”är föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon. Eftersom allt till slut kan anta diskursens form och eftersom allt kan sägas och diskursen kan sägas om allt, kan också alla ting som visat och utbytt sin mening återvända till självmedvetandets tysta inre” (Foucault 1993:35).
Michel Foucaults inflytande över de humanistiskt- samhällsvetenskapliga ämnena kan inte underskattas. Jag vill hävda att ämnet kulturvetenskap, så som vi känner det idag, hade sett helt annorlunda ut om han inte funnits och jag tror inte jag är ensam om att uppfatta saken på detta sätt.
Den franske filosofen Gilles Deleuzes (2006:260) ord om sin kollega och vän är därmed fortfarande i högsta grad aktuella. Han skriver att Foucaults arbete, ”reconnects with the great works that have changed what thinking means for us.” Och han skriver vidare att Foucaults arbete ännu inte har fått fullt genomslag i vetenskapsvärlden. Det må vara så, vilket bland annat historiker brukar hävda, att Foucaults arbeten rymmer en del faktafel, men det betyder inte att han blivit obsolet. Tvärt om blir sådana påpekanden snarare till ett slags bekräftelse på relevansen i hans tankar som delvis går ut på att ifrågasätta idealet av att skriva en in i minsta detalj exakt historia, inte för att upphöja slarv till vetenskap, utan för att exakthet ifråga om historia och kultur är ett omöjligt mål.
Nu är vi igång!
Den viktigaste lärdomen jag har fått från Foucault är det är först när man på allvar börjar lyssna mer på vad som sägs än vem som talar, först när många människor tänker själva, som möjligheterna med ämnet kulturvetenskap kommer att kunna realiseras. Utan att föregripa läsningen av Diskursens ordning menar Foucault att om man verkligen vill analysera orsakerna till människors fruktan för kaos, komplexitet och motsägelser, och om man istället för att förneka förekomsten av sådana inslag på allvar vill sätta sig in i frågan om hur man kan hantera verkligheten, vilket kan sägas vara en central uppgift för kulturvetare, måste man bestämma sig för att göra tre saker.
Man måste för det första ifrågasätta sitt begär efter sanning. Det vill säga, man måste förlika sig med att sanning är och kan bara vara något som existerar i människors medvetande, och man måste acceptera att bara för att man inte kan veta om något är sant för evigt så kan man fortfarande vara säker på att stora delar av den kunskap som hålls för sann är och kommer under överskådlig tid att vara giltig. Förnekandet av en absolut och evig sanning betyder inte att allting är lika giltigt, vilket är ett irriterande missförstånd som häftar vid Focucault men som helt saknar grund. Att förhålla sig kritiskt till begreppet sanning, har inget att göra med kritik av de kunskaper som produceras inom vetenskapen!
För det andra måste man återge diskursen dess händelsekaraktär, vilket innebär att fokus helt enkelt riktas från att betrakta världen som något som är, till att betrakta samhället och kultur som storheter under ständig tillblivelse, som föränderligt, flytande kontexter skapade genom handling och interaktion mellan aktörer. För att förstå detta kan man tänka på det i termer av ökad medvetenhet om att vetenskap bedrivs av människor och för människor, på gott och ont. Det handlar om ett något mer ödmjukt förhållningssätt till resultatet av det vetenskapliga arbetet, och om insikten om att vetenskapen inte går att skilja från den dom utför arbetet. Självklart ska man inom vetenskapen fortsätta den verksamhet man framgångsrikt har bedrivit, men man bör tona ner sanningsanspråken något och göra sig aktivt medveten om att vetenskapsmän och kvinnor, som alla andra människor, också har andra behov än att söka sanning och att det är svårt att i varje moment vara helt på det klara med vad som är vad. Vetenskap är en mänsklig verksamhet med allt vad det innebär. Det är en aspekt av akademin allt för sällan uppmärksammas.
För det tredje måste man upphäva det betecknandes makt. Det vill säga om man verkligen vill förstå världen måste man acceptera att det inte finns någon allmängiltighet hos någon mening, att alla påståenden kommer någonstans ifrån och är situerade i tid och rum. Arbetet med att nå insikt om detta kan utföras på olika sätt. Ett sätt kan vara att försöka öka medvetenheten om att det finns en ansenlig makt kopplad till den dyrkan av ”upphovsmannen” som är utbredd i vårt samhälle. Tänkande är i mycket hög grad en kollektiv process. Diskursen, menar Foucault: ”är föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon. Eftersom allt till slut kan anta diskursens form och eftersom allt kan sägas och diskursen kan sägas om allt, kan också alla ting som visat och utbytt sin mening återvända till självmedvetandets tysta inre” (Foucault 1993:35).
Michel Foucaults inflytande över de humanistiskt- samhällsvetenskapliga ämnena kan inte underskattas. Jag vill hävda att ämnet kulturvetenskap, så som vi känner det idag, hade sett helt annorlunda ut om han inte funnits och jag tror inte jag är ensam om att uppfatta saken på detta sätt.
Den franske filosofen Gilles Deleuzes (2006:260) ord om sin kollega och vän är därmed fortfarande i högsta grad aktuella. Han skriver att Foucaults arbete, ”reconnects with the great works that have changed what thinking means for us.” Och han skriver vidare att Foucaults arbete ännu inte har fått fullt genomslag i vetenskapsvärlden. Det må vara så, vilket bland annat historiker brukar hävda, att Foucaults arbeten rymmer en del faktafel, men det betyder inte att han blivit obsolet. Tvärt om blir sådana påpekanden snarare till ett slags bekräftelse på relevansen i hans tankar som delvis går ut på att ifrågasätta idealet av att skriva en in i minsta detalj exakt historia, inte för att upphöja slarv till vetenskap, utan för att exakthet ifråga om historia och kultur är ett omöjligt mål.
Nu är vi igång!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)