Konkurrens driver inte kvalitet

Det finns en allmän uppfattning om att konkurrens borgar för kvalitet, men bevisen för att det faktiskt fungerar på det sättet är inte på långa vägar så solida som många tror. Tvärtom finns det en hel del som talar för att konkurrensutsättning får motsatt effekt i många verksamheter. Inte minst inom vetenskap och utbildning, där det inte handlar om att producera något. När forskare tvingas konkurrera om vem som är bäst på att skapa ny kunskap, som ingen av naturliga skäl vet var den finns eller om det man söker efter ens existerar, blir det svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma vem som är bäst. För vad är det man antas vara bäst på? Enda sättet att hålla fast vid övertygelsen om att konkurrens är kungsvägen till akademisk kvalitet är att hitta på olika typer av nyckeltal som forskarna får konkurrera om. Och det kan man så klart bli bäst på. Men kunskap och lärande är något annat.

Eftersom alla konkurrenssituationer genererar vinnare ser det ut som om systemet fungerar, och på grund av att det är vinnarna som skriver historien blir systemet självbekräftande. Den som lyckats inom ramen för ett sammanhang vill så klart inte bli av med prestigen, pengarna och den makt som följer med positionen, och eftersom de som inte är framgångsrika i konkurrensen enkelt kan avfärdas som dåliga förlorare blir det svårt att granska systemet på ett vetenskapligt sätt. Frågan som vi måste ställa oss – i alla fall om vi menar allvar med att det är för kunskapens och den akademiska kvalitetens skull som samhället investerar i forskning och högre utbildning – är om det verkligen finns grund för övertygelsen om att kunskapsutvecklingen i vårt land främjas av att forskare konkurrerar om vem som drar in mest pengar, publicerar flest artiklar och oftast blir citerad. Finns det ett kausalt samband mellan nyckeltalen som forskarna konkurrerar om och kunskapen som samhället är behöver?

Inom ett och samma ämne kanske det går att hävda att det finns en viss kausalitet mellan konkurrens och kunskapskvalitet eftersom förutsättningarna liknar varandra och alla arbetar med liknade frågor – men det är fortfarande svårt att undersöka den saken på ett meningsfullt sätt. Jämför man forskare från olika vetenskapliga discipliner för att försöka utröna vem eller vilka forskare som är bäst rent objektivt blir fokuseringen vid nyckeltal inte bara missvisande, den påverkar dessutom värderingen av enskilda vetenskapsutövares kompetensen på ett högst olyckligt sätt. Eftersom det satsas olika mycket pengar på olika typer av forskning konkurrerar forskare verksamma i skilda discipliner inte alls på lika villkor. Inom prioriterade områden finns det mycket pengar att konkurrera om, och då kommer så klart fler forskare inom den disciplinen att lyckas, vilket får det att framstå som om dessa forskare är skickligare än de som är verksamma i områden där det finns mindre pengar.

Kunskap är omöjligt att konkurrera om, men eftersom konkurrensutsättningen inte kan eller får ifrågasättas idag, tvingas alla som vill bedriva forskning tävla om vem som får mest pengar och producerar flest publikationer och citeringar. Förutsättningen för att systemet ska fungera är att alla accepterar villfarelsen att det finns en kausalitet mellan kvaliteten i ansökningarna och kvaliteten i forskningsresultaten. Fast det som konkurreras om i forskningsfinansiärernas utlysningar är löften och ambitioner, inte resultat som går att granska vetenskapligt. Och det är omöjligt att göra en objektiv bedömning av vilken ansökan som de facto kommer att resultera i den bästa forskningen och den mest värdefulla kunskapen. Att misslyckas med att vinna medel i konkurrens säger ingenting om forskaren som författade ansökan. Trots att vi vet detta räknas det som en merit idag att äga "förmågan" att dra in pengar, vilket gör det snart sagt omöjligt att bedriva grundforskning som är förutsättningen för att få Nobelpris.

Akademin liknar idag allt mer ett gigantiskt och fruktansvärt dyrt luftslott byggt på förhoppningar löften. Eftersom kvaliteten i själva forskningen mäts i antalet artiklar, inte hur väl resultatet av forskningen håller för olika typer av granskningar, förvandlas den vetenskapliga världen till en maskin som producerar tomhet. Hela systemet bygger på antagandet om att konkurrens driver kvalitet, vilket blivit en sanning som inte får ifrågasättas. Och eftersom den som kritiserar systemet aldrig kommer att lyckas inom det sätts vetenskapens adelsmärke, den kritiska granskningen ur spel. Vill man lyckas som forskare idag tvingas man vara lojal mot systemet och cheferna som styr det, vilket i princip är motsatsen till hur vetenskapligt tänkande och forskning med kunskapen i centrum fungerar.

All kunskapsutveckling bygger på samverkan, så redan det är ett skäl att tänka om ifråga om vad som är bästa sättet att skapa förutsättningar för kunskapsutveckling. Forskare som tvingas konkurrerar med varandra och som måste bevaka sin position i ett system där kunskapen och kvaliteten tas för givet kommer inte att kunna vara fria i tanken och öppna i sitt sökande efter förståelse av den värld vi lever i. När vetenskapen konkurrensutsätts hämmas den kreativitet som är förutsättningen för att bli framgångsrik i sökandet efter ny kunskap som ingen på förhand vet var den finns, hur den ser ut eller om den ens existerar. Om det finns någon kausalitet ser den ut så här: Ju hårdare konkurrens, desto mer konformitet och mindre verkligt viktigt samt användbart vetande. Konkurrens leder till ökad stress och mindre transparens, vilket för in ett förödande moment av rädsla och osäkerhet i den akademiska kulturen. 

Och eftersom forskare i dagens akademiska system fungerar som ledningens verktyg i deras jakt på pengar – det är nämligen inte bara forskare som konkurrerar, det gör även högskolorna som chefer använder som stepping stones i en administrativ karriär som är långt mer lukrativ och mindre krävande än jakten efter akademiska titlar – skapas ett system där alla som verkar i det måste fokusera mer på att undvika att komma i konflikt med överordnade än det man utbildats för och det som är universitets kärnuppdrag. Idag är det dessutom ledningen som avgör vem som får lämna in ansökningar. Prefekterna kan alltså gynna vissa och hindra andra forskare att ens försöka lyckas i konkurrensen om medel. Hörde jag någon säga: vänskapskorruption?

Efter 30 år i den akademiska världen har jag inte bara upplevt förändringen i synen på vad forskning och jag vad forskare förväntas göra för att förvalta skattebetalarnas investering i deras utbildning och arbete. Jag ko olyckligtvis in i den akademiska världen innan den förändrades till oigenkännlighet och jag hann med nöd och näppe bli docent med hänvisning till hur det såg ut innan NPM implementerades och allt förändrades. Jag accepterade de nya reglerna och ställde in mig på att undervisa och bedriva forskning på min kompetensutvecklingstid. Jag gav upp alla ambitioner om att göra fortsatt karriär, vilket köandes okej eftersom jag tyckte det var roligt och givande att undervisa. Fast när ledningen gjorde sig av med mig tvingades jag inte bara inser att jag kastats ut från Högskolan Väst, de dömde mig samtidigt och utan att ge mig någon rimlig förklaring till ett liv utanför akademin. Jag får inga nya jobb, för det jag gjort som forskare (som bedömdes hålla för en docentur för drygt 10 år sedan) står sig inte i konkurrensen med yngre forskare som fokuserat på att jaga pengar och publikationer. Som lök på laxen är jag dessutom som 61-åring dömd till arbetslöshet, för jag anses dels vara för gammal, dels antingen för överkvalificerad eller utan kvalifikationer.  

Det har varit jobbigt att inse och acceptera detta, och det är fortfarande svårt att greppa. Men jag tror nu äntligen på framtiden igen. Kan jag bara navigera fram till hösten mellan den pest eller kolera som Arbetsförmedlingen och a-kassan innebär, vinner jag en frihet som ingen kan ta ifrån mig. Min plan är att ägna resten av mitt liv åt det jag gjorde som doktorand, alltså studera och skriva. Och eftersom jag framöver inte behöver anpassa mig efter några chefer eller regler som ingen kan förklara rimligheten i kommer jag i åtnjutande av en frihet som både är mer värd än pengarna jag hade kunnat tjäna och den professorstitel som prefekten och rektorn på Högskolan Väst såg till att jag aldrig kommer att få chansen att försöka meritera mig till.

Vem kan och får bli professor idag?

Det är många år sedan nu som jag insåg att jag aldrig kommer att bli professor. Även om insikten initialt fyllde mig med sorg kunde jag ganska snart vila i känslan av stolthet över vad jag åstadkommit sedan disputationen och att jag bedömts vara docentkompetent. Titlar har inget egenvärde för mig, det var och är fortfarande kunskapen och möjligheten att utvecklas intellektuellt – samt förtroendet att få vara med och skapa förutsättningar för andras lärande – som lockar och ger mitt liv riktning och mening. Vi ser tydliga tecken på betygsinflation i skolan och den högre utbildningen, och det gäller även akademiska titlar. Och eftersom professor är den högsta och finaste titeln kommer hela utbildningssystemet att påverkas negativt om innebörden i ordet professor förflackas, vilket det finns tydliga tecken på idag. Jag vill försöka förklara varför jag tror att det blivit så, men det kräver en del ord, så den som snabbt vill ha exempel på vad jag menar kan scrolla ner till slutet.

Vi har nationella kriterier för examen på kandidat- och magisternivå, och dessa är utförligt beskrivna i termer av mål som studenterna ska visa att de lever upp till och som lärarna ska utgå från när studenternas kunskaper bedöms. I teorin fungerar upplägget, men i praktiken ute på högskolorna är det långt ifrån självklart att resultatet blir det önskade och det blir inte lättare att försvara kunskapens kvalitet när högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen. Vetande är en egenskap eller förmåga som måste ta sig in i kroppen på den som studerar, vilket gör det svårt att bedöma vad någon annan faktiskt och på riktigt kan och vet. Tyvärr respekteras de där svårigheterna inte, vilket naturligtvis får konsekvenser.

Varje år i samband med utnämningarna och utdelningen av Nobelprisen varnar forskarna som får priset för minskade anslag till grundforskningen, som är nyfikenhetsdriven, tålamodsprövande, tillitsbaserad och där kreativitet är en förutsättning. Trots att vi vet vad som krävs för att kunna bedriva forskning med potential att belönas med Nobelpris blir vetenskapen allt mer tillämpad och styrd uppifrån av samma principer som arbetet inom tillverkningsindustrin. Inser man att inte ens världens mest respekterade forskare har makt och inflytande nog att påverka synen på hur vetenskapligt arbete behöver organiseras för att utfallet ska bli det önskade förstår man vad det är för krafter som är i rörelse och hur svårt det är att värna det vi alla säger oss vilja ha, nämligen relevant och användbar kunskap av högsta kvalitet. Det som utmärker grundforskning är att det inte finns några garantier för att nå på förhand uppgjorda mål. 

Eftersom högskolans ekonomiansvariga ser det som slöseri med resurser att lägga pengar på något som inte går att kontrollera utfallet av, och eftersom deras makt över akademin är större än forskarnas blir vetenskapen mer och mer tillämpad och målstyrd för varje år som går. Det är en fatal villfarelse eftersom den typen av kunskap som belönas med Nobelpris ofta kommer hela mänskligheten till gagn, och dess relevans och användbarhet sträcker sig dessutom (idealt sett) långt in i framtiden, vilket gör att värdet på kunskapen inte går att räkna på eller kalkylera med.

Henry Fords löpande band och den typ av ledning som praktiserades där är en inflytelserik bild av ett framgångsrikt företag som problematiskt nog har kommit att bli mall för all organisering av allt arbete. Eftersom produktionstänkandet hotar att underminera högskolans förutsättningar att skapa användbar kunskap av hög kvalitet finns det en poäng att reflektera över alternativa metaforer, som ligger mer i linje med det tankearbete som högskolans kärnverksamhet handlar om. 

Om vi liknar arbetet som rektor för en högskola eller ett universitet vid en trädgårdsmästare eller landskapsarkitekt istället för en produktionsledare minskar risken att akademiska miljöer behandlas lika vårdslöst som den ovärderliga regnskogens mångfald, vilken idag tragiskt nog skövlas och ersätts med monokulturella odlingar av oljepalmer, majs eller någon annan kortsiktigt profitabel gröda. Kulturen på högskolan är den mylla som kunskapen växer ur och får sin näring från, därför är det inte order uppifrån eller storslagna produktionsmål som behövs för att värna kunskapens kvalitet, utan rätt näring, lagom med vatten, tålamod och inte minst förståelse för vilka växter som trivs tillsammans och som kan hämta kraft från varandra. Studenterna växer under sin tid i den akademiska miljön till lovande skott som kan sprida sig i samhället och slå rot i andra organisationer. 

Om vi såg studenterna som förvaltare av det kunskapsarv som deras lärare på högskolan har som uppgift att vidareutveckla, istället för kunder, vilket dagens studenter betraktas som, skulle arbetet som lärare på höskolan förändras i grunden. När Sverige hade ett utbildningssystem i världsklass och högskolan var en bildningsinstitution där studenterna bedrev självständiga studier med avancerad kunskap och kvalificerade kompetenser som mål, ansågs det inte finnas något behov av chefer. Det fanns en rektor, några dekaner, ett antal prefekter och någon som planerade undervisningen på avdelningen. Och så fanns det kunniga och ansvarstagande sekreterare som skapade förutsättningar för lektorerna att ägna så mycket av arbetstiden som möjligt åt kärnverksamheten: undervisning och forskning. 

Idealet som dåtidens akademiska ledarskap och meriteringssystem byggde på var: Primus Inter Pares, den främste bland likar. Det ordet och den synen på vem som är bäst skickad att leda landets forskare och ansvara för kvaliteten i den högsta utbildningen som finns, är idag lika obsolet i den akademiska världen som bildning. Orden finns kvar och det talas ofta om vilket stolt arv akademin har att förvalta, men det blir liksom i talet om den akademiska frihet som är förutsättningen för den grundforskning som i lyckliga fall kan leda till Nobelpris, ofta bara retorik. Och övertygelsen om att doktorer och professorer är något man kan producera med hjälp av chefer som pekar med hela handen och som kräver mätbara resultat leder oundvikligen till att det går inflation i betygen. 

Inom kort har den krympande skaran forskare som fortfarande har minnen av den tid som flytt gått i pension och därmed kan avfärdas som nostalgiska drömmare, i alla fall om de dristar sig till att ifrågasätta nyordningen. Vilka forskningsresultat kommer då att belönas med Nobelpris? Det är den avgörande frågan, för Nobelpris är inte något slags universell standard. Pristagare kommer att utses så länge Nobelstiftelsen har pengar att dela ut. Men vad som anses värt att belöna med ett pris förändras över tid och beror på kultur. Ett led i arbetet med att återupprätta kunskapsnationen Sverige är att granska kriterierna för professorstiteln, vilket det blivit dags för nu.

Jag tror inte att det är möjligt eller önskvärt att återinföra de gamla stolsprofessurerna, men det är olyckligt om vi väljer att bortse från att anledningen till att ingen kunde avsätta den gamla tidens professorer var att landets främsta forskare inte skulle behöva ta några andra hänsyn än kunskapen. Professorernas anställningstrygghet sågs innan NPM infördes i akademin lika lite som den akademiska friheten som en individuell löneförmån; både friheten, ansvaret och tryggheten betraktades som viktiga förutsättningar för kunskapsutvecklingen i vårt land. Idag när man dels befordrar professorer i enlighet med kriterier fastställda av högskolans ledning (snarare än av företrädarna för ämnet), dels betraktar det som ett led i högskolans kvalitetsarbete att producera så många professorer som möjligt, handlar arbetet i den akademiska världen i praktiken inte längre om att värna förutsättningarna för forskare att följa kunskapen dit den tar dem, utan om att kunna peka på mätbara resultat.

Det utlyses fortfarande professurer, men anställningstryggheten (om det nu existerar någon, med tanke på hur det gick till när jag avskedades) är den samma för lektorer och adjunkter. Idealet om Inter Primus pares, som liksom systemet med relativa betyg hade ett inbyggt skydd mot inflation har man i "rättvisans" och produktionslogikens namn övergett, men de som söker de utlysta tjänsterna jämförs trots allt fortfarande mot varandra och det är den som bedöms vara mest kompetent som får tjänsten. Även om jag tycker att det är synd att man inte ser värdet med de klassiska professorerna som belönades med den prestigefulla titeln sent i livet, som en belöning för sin livsgärning, är systemet med att utlysa professurer oproblematiskt.

Men eftersom önskan att meritera sig är stark och högskolorna dessutom vill ha många professorer infördes någon gång runt millennieskiftet – i samma veva som det beslutades att avhandlingen inte skulle vara ett livsverk utan ett slags körkort – möjligheten att inom ramen för tjänsten som lektor ansöka om att befordras till professor. Och det är konsekvenserna av och problemen med den typen av produktionsorienterat tänkande som jag vill peka på här. Det som skiljer professorer som sökt och fått en utlyst tjänst i konkurrens, från professorer som erhållit titeln genom att ansöka om befordran, är stor även om det finns regler och bedömningskriterier som ska följas (eller kanske just därför). 

När jag satt i högskolestyrelsen för Högskolan Väst ändrades reglerna för befordran till professor, och jag har för mig att det gjordes på direktiv från utbildningsdepartementet och att det gällde alla högskolor. Fram till att ändringen trädde i kraft kunde ledningen för institutionen inte neka någon att ansöka om befordran. De nya reglerna flyttade alltså makten över beslutet till prefekten. Kriteriet för befordran var institutionens behov av kompetens, vilket lät och fortfarande låter rimligt även om kompetensen inte sitter i själva titeln. Det är dock en avgörande skillnad mellan behov av kunskap och kompetens, och begär efter nyckeltal (alltså antalet medarbetare med professorstitel). Om man ser det som ett produktionsmål och ett kvalitetskriterium att ha många professorer påverkas incitamentet för ledningen att låta medarbetare ansöka om befordran på ett annat sätt än om man betraktar det som ett sätt att belöna forskare för kvaliteten i deras bidrag till kunskapsutvecklingen.

Ett tecken på medvetenheten om att det finns en risk att det går inflation i professorstiteln, och som ett sätt att försöka stävja konsekvenserna av den vänskapskorruption som alltid riskerar att utvecklas i alla hierarkiska organisationer, har man på senare tid infört generella regler som säger att det bara är möjligt att bli befordrad till professor i det ämne man är anställd i, vilket långt ifrån alltid är det ämne man forskar om. Jag var till exempel anställd som lektor i kulturvetenskap, vilket hade inneburit att jag endast hade kunnat bli befordrad till professor i det ämnet. Hade jag velat försöka bli professor i etnologi (som jag disputerat och är docent i) hade jag varit tvungen att konkurrera med andra forskare om en utlyst tjänst där man söker efter just en professor i etnologi.

Jag vill illustrera problemet med befordringsprofessorer genom att rikta blicken mot Högskolan Väst som jag tvingades lämna för några veckor sedan. Där installerades nyligen en professor i kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria, som har skrivit sina flesta artiklar om AIL och som arbetar på en institution där man forskar och undervisar om ekonomi och it. Jag har inte längre någonting med den institutionens prioriteringar att göra, men jag kan inte låta bli att uttrycka oro över vart den akademiska världen är på väg. På vilket sätt ligger det i institutionens och högskolans intresse att låta någon med en så pass apart och ospecifik titel lyfta 15000:- mer i lön än lektorerna? Och om det nu är en professor i just kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria som ledningen ansåg sig ha behov av, varför utlyste man då inte en sådan tjänst? Och framförallt, varför lät man en professor i sociolog och en i pedagogik och inte två professorer i kulturvetenskap (eller tre som var kravet tidigare) granska underlaget till utnämningen? Bedömarna var dessutom tvungna att följa högskolans egna kriterier för professorstiteln, de fick alltså inte användning av sina generiska professorskompetenser i bedömningen. Jag vill inte tro att det faktum att professorn är nära vän med prefekten spelade någon roll när beslutet om att låta hen meritera sig till professor togs, men eftersom en högt ansedd, internationellt känd och mycket välrenommerad kollega på samma institution i samma veva nekades att lämna in ansökan om att befordras till professor, är det svårt för mig att skaka av sig känslan av att allt inte gått rätt till.

Om professor blir en titel som man belönas med för att man känner prefekten eller för att ledningen för högskolan vill att det ska se ut som att kompetensen bland medarbetarna är hög har utnämningen förlorat sin mening. Där och när det är möjligt att bli professor i kulturvetenskap med inriktning mot idéhistoria, eller professor i företagsekonomi med inriktning mot AIL, som är ett annat exempel från HV, är det ett tecken på att synen på vad titeln professor står för förändras i grunden. Vad innebär det att vara professor i ett ämne, med inriktning mot ett helt annat? Att vara professor i Företagsekonomi med inriktning mot marknadsföring eller organisering, handlar om att precisera kompetensen, men att vara professor i en kombination av två helt olika ämnen är obegripligt och borde inte vara möjligt.

De klassiska professorerna erövrade titeln i det ämne de forskat om: Etnologi, Idéhistoria, Företagsekonomi, Informatik eller Sociologi. De befann sig högst upp i en hierarki där det krävdes bred och djup kunskap inom ämnet för att nå den aktade positionen. Det finns fortfarande många sådana professorer i den akademiska världen och de flesta är helt klart kompetenta, men risken är att titeln professor förlorar sin status om det går inflation i den, och en sådan utveckling skulle oundvikligen gå ut över kunskapskvaliteten generellt i samhället. Om man kan bli professor i ett så pass smalt ämne att ingen annan är verksam i det blir det svårt att bedöma kvaliteten i forskningen och lätt att bli världsledande, med då blir allt bara en lek med ord.

Ålderism i akademin, eller inte

I senaste numret av Universitetsläraren finns en artikel om förmodad åldersdiskriminering i den akademiska världen. Ämnet intresserar mig, inte minst för att jag (snart) fyller 61 år och är en docent i etnologi som nyligen kastades ut i arbetslöshet och därför tvingas söka nya lektorat i mördande konkurrens efter att ha arbetat 23 år på samma högskola. Jag tror dock att orsaken till att den som fyllt 45 idag har svårt att få ett nytt jobb är en annan än den som lanseras i artikeln, i alla fall i dagens högskolevärld.

Trots att flera lärosäten, som Göteborgs, Karlstads och Lunds universitet, arbetar aktivt mot ålderism går tjänsterna framför allt till yngre sökande. Universitetslärarens genomgång visar att den vanligaste åldern vid en nyanställning är mellan 25 och 44 år. Efter 45 års ålder är vägen till en ny tjänst brantare och för den som har passerat 55-årsstrecket är det ännu svårare.

Ålderism existerar så klart, men huvudförklaringen till att äldre akademiker har svårt att få en ny tjänst tror jag snarare handlar om andra saker. Det är olyckligt om alla analyser rörande problem i samhället landar i att det handlar om strukturell diskriminering, det är nämligen relativt enkelt att hitta strategier för att komma tillrätta med just det, särskilt som det varken saknas insikt om problemet eller vilja att göra något åt den typen av problem.

Enligt lagstiftningen kring statliga anställningar är det skicklighet och kvalifikationer som ska styra och ingen får sorteras ut på grund av stigande ålder. Nyligen har regeringen också gett Arbetsgivarverket i uppdrag att följa upp hur statliga myndigheter arbetar för att möjliggöra ett längre arbetsliv. I uppdraget ingår bland annat att redovisa åldersfördelningen bland statligt anställda, med särskilt fokus på äldre arbetstagare.
”Det är viktigt att staten som arbetsgivare är ett gott föredöme som tar vara på kompetensen hos medarbetare, oavsett ålder, och skapar förutsättningar för ett längre arbetsliv”, skriver arbetsmarknadsdepartementet i ett pressmeddelande.

För att kunna komma till rätta med svårigheterna för kompetenta och erfarna akademiker att få en ny anställning tror jag att vi behöver göra som Hoola Bandoola band (om nu någon minns dem?), det vill säga "söka svaret någonstans mycket längre upp". Jag misstänker i alla fall starkt att problemet som sägs handla om ålderism bottnar i och är en konsekvens, dels av kollegiets minskade makt, dels av rådande syn på (behovet av) ledning och administrering av det arbete som utförs på högskolan av landets högst utbildade människor. Om vi verkligen vill göra något åt den misstänkta diskrimineringen menar jag att den granskande blicken behöver riktas mot linjens chefer och besluten som tas av högskolornas ledningar.

Även om min prefekt valde att runda LAS som är tänkt att fungera som ett slags skydd mot åldersdiskriminering för att göra sig av med mig är jag övertygad om att orsaken till att jag sparkades inte handlar om hur gammal jag är. Allt talar i mitt fall för att jag "råkade" bli övertalig på grund av att jag varit kritisk mot ledningens syn på vad en högskola är och hur man på bästa sätt tillvaratar skattebetalarnas intressen och skapar förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling. Känslan är att ledningen på högskolan som jag arbetade på fram till för några veckor sedan såg det som att jag kritiserade dem personligen, vilket inte är fallet. Min kritik har alltid riktats mot konsekvenserna av NPM.

Att man riskerar att avskedas för att man engagerar sig i frågan om hur man värnar den akademiska kvaliteten på bästa sätt är ett tecken på att något är allvarligt fel. Och om ledningen vill ha lydiga anställda som följer order och därför gör sig av med äldre, kompetent och vetenskapligt meriterad personal, handlar problemet så klart inte om ålderism. Min prefekt utnyttjade med stöd av rektorn sin makt till fullo. Hen valde att delegera själva meddelandet av beslutet till avdelningschefen, och när jag efterfrågade en förklaring till beslutet att göra sig av med mig hänvisade hen till sekretess för att slippa svara. Så borde ingen chef kunna agera, men eftersom facket är svagt eller kanske rädda om sina egna jobb, finns inget som hindrar dagens chefer från att göra som de önskar. Även HR-ansvariga kan gömma sig bakom regler som skapats av dem själva.

Anna Jutterdal, personalchef vid Stockholms universitet kommenterar statistiken i ett mejl:
”Ålder är inte något som diskuteras vid rekrytering. Som statlig myndighet ska vi anställa utifrån förtjänst och skicklighet. Jag kan inte bekräfta att vi anställer få personer över 50 år. Och om så vore fallet har jag inte något enkelt svar”, skriver hon.

Tvärtemot personalchefen på Stockholms Universitet – som uppenbarligen känner sig trygg med att det finns statistik och nyckeltal som gör att administrationen kan svära sig fri från skuld – tror jag att det finns ett enkelt svar på frågan varför man inte anställer personer över 50. Och mitt svar handlar om att dagens fixering vid produktion av nyckeltal leder till att alla som finns och verkar i akademin idag förväntas värdera det som mäts, alltså det som cheferna anser att högskolan ska producera. Om och när produktion av nyckeltal accepteras som högskolans syfte och uppdrag kan ledningen hänvisa till siffror och regler som visar att allt är i sin ordning när misstänkt ålderism diskuteras. Och om siffrorna inte ger cheferna stöd för sin uppfattning är "lösningen" idag att man ska "se över sina rutiner". Jag menar att det är detta, alltså NPM och fixeringen vid måluppfyllelse och mätbarhet, som leder till att äldre akademiker får svårt att hävda sig i konkurrensen om utlysta tjänster.

Min poäng är att ansvariga i citaten ovan lägger betoningen på samma saker som alltid gällt i den akademiska världen, nämligen: kompetens, förtjänst och skicklighet. Alla är rörande överens om att det är dessa kvaliteter som ska avgöra vem som får de utlysta tjänsterna, inget annat. Man glömmer dock eller väljer att bortse från, att innebörden i begreppen är föränderliga och kulturellt upprätthållna. 

Jag inledde mina studier på Universitetet 1991, alltså i samma veva som besluten om det som senare kom att benämnas NPM togs. Kollegiets makt var emellertid stor på den tiden och cheferna och administratörerna var långt, långt färre än idag. Därför dröjde det många år innan förändringen slog igenom på allvar. Professorerna av den gamla stammen gick dessutom inte att sparka eftersom anställningstrygghet på den tiden (när Sverige hade ett utbildningssystem som världen såg på med avund) betraktades som en garant för kunskapskvalitet. Högskolornas ledningar fick dock med tiden successivt allt mer makt över verksamheten, bland annat genom att skapa en linjeorganisation och anställa fler chefer och administratörer. Och istället för att utlysa nya stolsprofessurer när innehavarna gick i pension fick fler forskare möjlighet att meritera sig till professorer enligt fastställda regler som ledningen, inte kollegiet, har makten över. 

Fram till att jag blev docent 2011 räknades, i alla fall i etnologiämnet, monografier skrivna på svenska som meriterande. Bedömningen av min ansökan om befordran var dessutom kvalitativ och utgick från ämnets akademiska traditioner. Fokus i bedömningen låg alltså på innehållet, det vill säga kvaliteten i den kunskap som min forskning resulterat i. Några år senare när jag började fundera på om det fanns en chans för mig att bli professor insåg jag att förutsättningarna förändras i grunden. Idag är alla som ansöker om att meriteras till professor, i alla fall på Högskolan Väst, hänvisade till samma kriterier oavsett vilket ämne man forskar om, och betoningen i bedömningen ligger på form snarare än innehåll. "Förmågan" att vinna medel i konkurrens och storleken på anslagen (som ledningen kan dra over-head-kostnader från) räknas till exempel som ett viktigt kriterium, liksom antalet artiklar skrivna på engelska och publicerade i högt rankade internationella tidskrifter. 

Idag betyder kompetens något annat än när jag inledde min akademiska karriär och jag har under alla år varit allt för fokuserad på att göra ett så bra jobb som möjligt och insåg därför försent att det jag skrivit genom åren inte längre räknas som vetenskapliga meriter. Under min doktorandutbildning talades det aldrig om vikten av att ha en publiceringsstrategi, och eftersom jag levt i tron att högskolelagens skrivningar om forskarens frihet faktiskt betyder något har jag aldrig förstått varför jag skulle skriva artiklar istället för böcker, särskilt som det formatet inte lämpar sig för förmedling av den kunskap jag vill. förmedla. Högskolelagens § 6 säger att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt, men den skrivningen betyder i praktiken ingenting, trots att "alla" säger sig värna den akademiska friheten.

Att vi ens talar om vikten av att ha en strategi för PUBLICERINGEN av vetenskapliga resultat säger allt om vad som prioriteras i dagens högskolevärld och vad man menar med kompetens. Vi är många som liksom jag kom in i den akademiska världen innan NPM fick genomslag och synen på vad som räknas meriterande förändrades. Och vi har hela tiden fokuserat på att skapa så bra kunskap som möjligt. Problemet är att definitionen av akademisk kvalitet förändrats, vilket gjort att våra meriter och kompetenser inte räknas. Det är inte ålderism, och lösningen på problemet är inte att se över några rutiner. Enda sättet att komma tillrätta med problemet, om vi nu ser det som ett problem som vi behöver komma tillrätta med, är att följa högskolelagen och placera kunskapen i centrum.

Förändringen i synen på vad som är meriterande leder intressant nog även till paradoxer: Så länge jag var anställd på Högskolan Väst räknades jag som docentkompetent och min titel kunde användas av cheferna och administrationen som bevis för att man levde upp till högskolans kvalitetskriterier (som stipulerar att man ska ha vetenskapligt meriterad personal som undervisar och handleder studenter), men efter att jag blev uppsagd kan jag inte ens konkurrera om ett vikariat som innehåller exakt samma arbetsuppgifter. Tjänsten jag sökte i höstas och, får jag anta, alla andra tjänster som jag här under arbetslösheten tvingas söka, gick och kommer att gå till yngre forskare som kom till och etablerade sig i akademin senare än jag och därför har utbildats till forskare i en annan kultur än den jag fostrades i. Högskolans samhällsuppdrag är dock fortfarande att skapa förutsättningar för studenternas lärande och kunskap av högsta kvalitet, vilket jag alltid satt en ära i att leva upp till.

Nu när jag börjat kolla efter utlysningar ser jag dessutom att man i en del fall bara räknar de artiklar som publicerats (och forskningsanslagen som vunnits i konkurrens), under se senaste fem, sex åren, vilket kan tolkas som ett tecken på att erfarenhet betraktas som ett problem. Efter att jag blev docent bestämde jag mig för att försöka lämna ett substantiellt bidrag till forskningen, vilket tar tid. Och jag valde att fokusera på att skriva läroböcker parallellt med arbetet på mitt Magnum opus, dels för att det tar tid att skapa den typen av verk, dels eftersom det påstås att pedagogiska meriter är lika viktiga som vetenskapliga. Trots att jag har skrivit sju läroböcker och två vetenskapliga böcker under de senaste sex åren och dessutom aldrig någonsin vilat på lagrarna och alltid sökt nya och svårare utmaningar har jag dock inte en chans att hävda mig i konkurrensen. 

Om vi inte lyfter blicken och börjar diskutera hur samhällets investering i forskning och högre utbildning förvaltas på bästa sätt finns en uppenbar risk att vetenskapen låses fast i ett evigt nu, vilket gör det svårt att se den typen av långsiktiga förändringstendenser, (till exempel i synen på kompetens i den akademiska världen) som är mitt forskningsområde. Ålderismen är inte problemet, utan ett av symptomen på den underliggande sjukdom som jag menar att NPM är. 

Vill vi ha en högskola som fungerar på det sätt som högskolor behöver fungera för att akademin ska kunna leva upp till de högt ställda förväntningarna som med rätta finns på vetenskapen måste man börja mäta det man sätter värde på, och om det visar sig att akademisk frihet, bildning och kunskapskvalitet inte går att mäta måste man i konsekvensens namn upphöra med mätandet och organisera det akademiska arbetet med utgångspunkt i tillit till medarbetarnas kompetens och omsorg om den akademiska kvaliteten. Gör man det är jag övertygad om att ålderismen försvinner utan att högskolornas ledningar behöver se över några rutiner.

Det akademiska klassamhället

På den tiden när vi talade om universitetet som ett elfenbenstorn befolkades högskolevärlden främst av överklassens och den uppåtsträvande medelklassens barn. Behovet av välutbildad arbetskraft är dock stort i alla samhällen som aspirerar på att vara kunskapssamhällen, och eftersom intellektuell kompetens och studieförmåga är jämnt fördelat bland befolkningen byggdes högskolesektorn ut rejält under 1990-talet och man började arbeta med insatser för breddad rekrytering. Om många får chansen att försöka kommer fler att lyckas och det kommer alla till gagn. Även om det varit en stor utmaning för mig i min roll som lärare är jag en varm anhängare av ambitionen att erbjuda plats på högskolan för hälften av varje årskull.

Tyvärr har våra politiker fått för sig att alla som påbörjar en utbildning också ska få en examen, vilket går på tvärs mot allt jag lärt mig om kunskap och lärande. Tillgång till högre utbildning kan i sig aldrig vara ett problem, men om vi tar för givet att samhällets behov av kunskap med hög nivå och god kvalitet tillgodoses bara för att universiteten fortfarande heter universitet är vi mer än lovligt naiva. Beslutet att knyta högskolans ekonomi till genomströmningen, alltså till inrapporteringen av betyg och examina är på god väg att helt avakademisera högskolesektorn. Arbetet med både undervisning och forskning präglas idag allt mer av en förödande produktionslogik. Fokuseringen på produktionen av nyckeltal leder till att lärare som sätter en ära i att värna kunskapen och kvaliteten betraktas som ett hinder på vägen, både mot studenternas utlovade examen och ledningens lönsamhetsmål, och därför riskerar att få sparken, vilket gör att det växer fram en tystnadskultur som bidrar till cementeringen av rådande ordning.

Eftersom jag efter 23 år på Högskolan Väst kastas ut i arbetslöshet om en vecka borde jag kanske inte bry mig om vad som händer med universitetssektorn, men det var aldrig för att göra mina chefer nöjda som jag tog anställning som lektor. Jag har tagit mitt arbete som lärare och forskare på största allvar i alla år och jag är oförmögen att sluta bry mig om den värld som jag tillbringat hela mitt vuxna liv i. Jag har dessutom alltid sett det som att det är på skattebetalarnas uppdrag jag arbetar, och eftersom sökandet efter kunskap ger mitt liv både mening och riktning bryr jag mig nästan mer nu än när jag var mitt uppe i min livsgärning. Just nu känns det som att jag kommer att engagera mig för högskolans väl och ve så länge jag lever. Jag vill åtminstone göra vad jag kan för att mina barnbarn ska få möjlighet att bedriva högskolestudier tillsammans med erfarna, kunniga och engagerade lärare som ägnar sig åt forskning parallellt med undervisningen eftersom det är det som är utmärkande för undervisningen på universitetet. Jag är absolut inte nostalgisk, och om förändringen av högskolan inte påverkade kunskapskvaliteten skulle jag inte ha några problem med den. Min kritik mot NPM och försämrade möjligheter att arbeta akademiskt med lärande har alltid handlat om att värna kunskapen och kvaliteten för framtida generationer.

Idag handlar undervisning allt mer om att hålla produktionen av nyckeltal på en jämn och hög nivå och därför har innebörden i begreppet lektor förändrats i grunden. När kurserna blir så pass målstyrda och kvalitetssäkrade att kompetensen att vara högskolelärare (i det ordets verkliga betydelse) i praktiken inte längre behövs leder det till att allt fler lektorer söker sig bort från undervisningen. Jag förstår dem, för kursansvar, föreläsande och handledning är inte längre särskilt intellektuellt utmanande. Delvis beroende på att dagens studenter är instrumentella i sin syn på studier, delvis på en växande och helt meningslös administration. I utlysningarna av nya lektorstjänster sägs det fortfarande att man lägger lika stor vikt i bedömningen av de sökande vid undervisningserfarenhet som vid kompetens att bedriva forskning, men kan man inte visa förmåga (?!) att erhålla forskningsmedel i konkurrens kommer man i praktiken inte att kunna få ett lektorat.

När kunskapskvalitet anses vara något som går att kvalitetssäkra genom att flytta lärarnas kompetens till system och manualer som all undervisande personal tvingas att följa kringskärs friheten och arbetet blir mindre intellektuellt stimulerande, därför blir lärardelen av lektoraten självklart mindre eftertraktade och många lektorer som kan undervisar följaktligen allt mindre. Men om lektoraten inte innehåller både forskning och undervisning är det som jag ser det inte längre ett lektorat. Högre utbildning kan aldrig bli högre om lektorerna inte forskar parallellt med undervisningen, så tjänsten lektor borde namnskyddas och kvalitetssäkras. Tyvärr hör jag sällan någon tala om det.

Även om arbetet som lärare över tid blivit mindre intellektuellt stimulerande och trots att allt fler studenter idag bryr sig mer om sina betyg än kunskapen har jag alltid betraktat undervisningen som ett hedersuppdrag. Jag har dessutom alltid satt en ära i att förvalta mina 20 procent i kompetensutveckling på bästa sätt och har sedan 2020 gett ut åtta böcker (sex läroböcker och två böcker som bygger på min kulturvetenskapliga forskning), och här i vår kommer jag ut med ytterligare en lärobok. Och eftersom jag fick sparken mitt i karriären håller jag dessutom på och slutredigera mitt livsverk om kultur som jag hyser goda förhoppningar om att få utgivet under hösten. Tyvärr ligger valet att skriva böcker mig i fatet eftersom det enda som räknas meriterade är engelska artiklar i högst rankade tidskrifter.

Jag har alltid sett det som att undervisningen främjar forskningen och vise versa. Även om jag valde att hoppa av den destruktiva konkurrensen om medel (när jag upptäckte att bara den som vet vad hen ska komma fram till har en chans att få pengar), har jag under alla år ägnat mig åt (grund)forskning vid sidan av undervisningen. Detta har jag insett den hårda vägen missgynnar mig i jakten på ett nytt lektorat. Men det blir dessutom allt tydligare för mig att det vuxit fram ett slags klassamhälle i akademin. På Chalmers har man till exempel skapat ett A-lag med forskare som bara forskar och ett B-lag som bara undervisar.

Längst ner i hierarkin befinner sig lektorerna som inte har externa forskningsmedel och därför får undervisa på mer eller mindre heltid, vilket jag alltså gjort trots att det placerar mig längst ner i hierarkin. Jag valde att satsa på undervisning eftersom jag levt i tron om att det alltid kommer att behövas undervisande lektorer. Över lektorerna som driver undervisningen på institutionerna svävar lektorerna som drar in pengar, skriver artiklar och handleder doktorander (som idag framförallt lär sig skriva artiklar och söka pengar). De är så pass eftertraktade att de rankas högre även även till lektorat där betoningen ligger på undervisning och de har en bättre löneutveckling. Överst i det akademiska klassamhället finns cheferna som inte sällan är lektorer som slutat forska och valt att göra administrativ karriär (vilket ger ett substantiellt lönelyft). Cheferna ansvarar för att kontrollera att högskolan lever upp till ledningens (som huvudsakligen består av representanter för näringslivet) produktionsmål.

Även inom forskningen finns en hierarki. Men den är svårare att se eftersom vi accepterar att bara 10 procent av de som söker medel för att bedriva forskning får pengar, och på grund av att vi dessutom tar för givet att de lyckliga få som erhåller medel i den mördande konkurrensen är bättre på att forska än de som inte får pengar. Sanningen är att skillnaden mellan ansökningarna som vinner bifall och de som får avslag, i alla fall så länge vi jämför de ansökningar som tillhör den övre halvan av dem som lämnas in, i princip är obefintlig. Dessutom är det aldrig självklart att den som är bra på att skriva ansökningar också är bra på att bedriva forskning som leder till ny och relevant kunskap. Det faktum att vi accepterar att högskolornas administrativa apparat ska få ofta långt över hälften av pengarna som söks och erhålls i over-head, och dessutom tror att dessa saker inte påverkar kunskapskvaliteten, är ett tecken på att akademin utvecklas till ett slags klassamhälle där makt går före rätt. Och då har jag ändå inte skrivit något om att forskare som vill fortsätta bedriva forskning tvingas lägga en stor del av tiden som pengarna möjliggör åt att söka nya medel. 

Jag menar att detta är en fullkomligt förödande utveckling, men eftersom jag inte längre har en position i systemet antar jag att min oro över utvecklingen och argumenten jag lutar mig mot kan avfärdas som uttryck för ett särintresse (trots att jag går ut i, som det verkar, permanent arbetslöshet om några dagar). Det är så här som klassamhällen reproduceras. Och när mina generationskamrater går i pension om några år bleknar det kollektiva minnet av hur det såg ut och fungerade i Högskolesverige när vårt land hade ett utbildningssystem som andra länder drömde om och kom hit för att studera.

Akademisk frihet ska inte (behöva) försvaras

En av paneldiskussionerna på Fekis (företagsekonomernas årliga ämneskonferens) i Kalmar förra veckan handlade om hur den akademiska friheten ska försvaras. Att frågan ens behöver ställas ser jag som ett allvarligt tecken i tiden, för det visar att forskarnas frihet att följa kunskapen dit den tar dem är ifrågasatt, och bara misstanken om att så är fallet utgör i sig ett hot mot högskolan som institution. Eftersom den akademiska friheten är en förutsättning för all kunskapsutveckling blir det faktum att friheten diskuteras på ett akademiskt seminarium, (istället för det som forskare gör av friheten) en bekräftelse på att högskolan inte längre sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i första rummet. Det blir dessutom lite av en kvasidiskussion eftersom makten över frågan inte ligger hos kollegiet – om det nu finns några sådana organ kvar. På Linnéuniversitetet har man, som jag förstår det, avskaffat dessa helt – utan hos linjens chefer som betraktar forskarnas krav på frihet som ett problem eftersom det innebär kontrollförlust.

Även om högskoleledningarna säger att den akademiska friheten är viktig att försvara blir det ofta på samma sätt som med talet om bildning, en läpparnas bekännelse eftersom man inte både kan äta kakan och ha den kvar. Den akademiska friheten hotas på grund av att forskarna och lärarna tvingas underordna sig den produktionslogik som systemen för kontroll och synen på ledarskap utgår från. NPM bygger nämligen på tanken att företrädarna för kollegiet okritiskt ska följa order uppifrån, vilket är motsatsen till den frihet och tillit som sant akademiska ledare måste ge och visa dem som ansvarar för högskolans kärnuppdrag, alltså forskning och undervisning (inte produktion av nyckeltal). Den den intellektuella strålglans som universiteten fortfarande har uppstod på den tiden när arbetet styrdes kollegialt och handlade om att värna förutsättningarna för att bedriva grundforskning och ge studenterna möjlighet att bedriva självständiga studier. Problemet är att vi har fått för oss att kompetenta människor som på skattebetalarnas bekostnad gått igenom landets längsta och dyraste utbildning inte går att lita på utan måste kontrolleras av chefer som ibland inte ens är disputerade. 

Kunskap är ingen produkt utan en dynamisk process och en ömtålig, mellanmänsklig kvalitet. Studenters lärande och forskares sökande efter ny kunskap står och faller med en rad olika faktorer och komplexa samband; dels med graden av intresse och engagemang, dels med tiden som finns till förfogande för tänkande och intellektuellt stimulerande samtal med kollegor, dels med friheten att inte behöva ta några andra hänsyn än de som är relaterade till kunskapen och dess kvalitet. Friheten i den akademiska världen fungerar med andra ord som vattnet för simlärarna, det handlar om något essentiellt.

Det som ställer till det är att problemen som vi reagerar på och debatterar idag är konsekvenser av beslut som togs på 1990-talet. Friheten har inte avskaffats med hjälp av ett enda beslut som skulle kunna ändras, genom åren har den istället successivt kringskurits som ett resultat av många olika, ofta vällovliga och tillsynes triviala, beslut. När det fortfarande gick att göra något åt saken togs friheten för given. Nu när det går upp för allt fler att friheten är hotad innebär det problematiskt nog att forskarna (alltså de som drabbas av att friheten kringskärs) måste rikta tid och fokus mot annat än forskningen och undervisningen, vilket oundvikligen leder till att kunskapen förflackas. Paneldiskussionen blir därför tragiskt nog en bekräftelse på att makten över förutsättningarna att utveckla kunskap har glidit forskarna ur händerna. Så länge ledare värderas högre än lektorer i universitetsvärlden kommer både friheten och kunskapen att vara hotad.

Ytterst handlar frågan om vem som ska ha makten över det akademiska arbetets innehåll och utformning; kollegierna eller linjens chefer? Vill vi försvara friheten är det inte den vi ska tala om utan maktens olika utryck och vad den gör med människor. Vi måste vidare förstå, uppmärksamma, respektera, samt inte minst lära oss hantera, det faktum att vi människor absolut har förmågan att tänka rationellt, men att vi oftare använder den förmågan för att försvara beslut tagna med utgångspunkt i känslor. Det är viktigt att förstå det eftersom många också har svårt att skilja mellan person och position, vilket riskerar leda till att chefer som utsätts för kritik dels tar det personligt, dels kan få för sig att de ska använda sin makt för att straffa individer som är kritiska – och eftersom cheferna i staten kan avskeda vem de vill om de bara hänvisar till en arbetsbrist som de slipper motivera genom att hänvisa till sekretess, borde det inte komma som en chock för någon att många lektorer drar sig för att kritisera arbetsledningen som därigenom stärker sin makt. Tystnadskulturen som breder ut sig på landets högskolor och universitet är inte bara förödande för den akademiska kvaliteten, den är också ett tecken på avsaknad av frihet.

När Johan Forsell säger att "universiteten är statliga myndigheter som lyder under regeringen”, är det ett allvarligt tecken i tiden, för han ger uttryck för en syn på relationen mellan politisk makt och vetenskap som är oförenlig med byggandet av ett demokratiskt kunskapssamhälle. Autonomireformen, som Forsell och andra politiker nu ifrågasätter, skulle leda till ökad frihet sas det. Men eftersom högskoleledningarnas tolkning av begreppet akademisk frihet är att den handlar om deras möjligheter att ta vilka beslut de vill, inte om forskarnas lagstadgade frihet att välja syfte, metod och publiceringssätt ökade istället styrningen och kontrollen internt på högskolorna. Ökade basanslag, som nämndes som en lösning i paneldiskussionen, kan naturligtvis användas för att ge forskare tid och möjlighet att bedriva grundforskning, men så länge vi håller fast vid tanken att universitet ska ha en (växande) linjeorganisation som dels har makt att bestämma vad forskarna ska göra, dels fokuserar på att högskolan inte ska halka efter i konkurrensen med andra lärosäten om vilken organisation som producerar mest tomhet, kommer den AKADEMISKA friheten att vara hotad.

Vi satsar idag mer pengar på forskning än någonsin tidigare, men till vad används pengarna? Vi vet att over-head-kostnaderna har ökat dramatiskt sedan 1990-talet, vilket innebär att allt mindre av pengarna som investeras i forskning faktiskt används till att utveckla kunskap. Trots att vi vet att forskning och undervisning är omöjligt att effektivisera accepteras det så kallade effektivitetsavdraget som efter 30 år har lett till att tiden som lärarna kan ge studenterna minskat dramatiskt. Lärande och kunskapsutveckling är långsamma processer som tar den tid de tar, och respekteras inte detta faktum går det oundvikligen ut över den akademiska kvalitet som friheten är en garant för.

En annan helt avgörande aspekt, som vi sällan talar om när vi diskuterar den akademiska friheten, är betydelsen av (anställnings)trygghet. Den som känner oro över om hen ska förlora jobbet på grund av sina forskningsresultat eller sitt engagemang för akademisk kvalitet kommer inte att kunna följa kunskapen dit den tar hen. Det är nog varken önskvärt eller möjligt att återinföra de gamla professurerna, men det är olyckligt om vi i diskussionen om forskares frihet väljer att bortse från att anledningen till att ingen kunde avsätta den gamla tidens professorer var att de inte skulle behöva ta några andra hänsyn än just kunskapen. Professorernas anställningstrygghet sågs på den tiden när högskolan fortfarande var en sant akademisk institution lika lite som den akademiska friheten som en individuell löneförmån; både friheten, ansvaret och tryggheten betraktades med rätta som garanter för kunskapsutvecklingen i vårt land.

Idag när man dels befordrar professorer i enlighet med kriterier fastställda av högskolans ledning, (snarare än av ämnesföreträdare och med utgångspunkt i den forskning som har bedrivits) dels betraktar det som ett mål att "producera" så många professorer som möjligt, handlar utnämningen i praktiken inte längre om att premiera exceptionella forskningsinsatser eller om att värna förutsättningarna för framstående forskare att följa kunskapen dit den tar dem. Idag handlar möjligheten till meritering på många lärosäten snarare om att ge vissa utvalda (lojala?) medarbetare chansen att göra karriär och få hög lön, vilket skapar grogrund för en vänskapskorruption som är svår att komma tillrätta med så länge högskolans chefer kan och får avskeda vem de vill utan att behöva avge de verkliga skälen för detta.

Dagens högskola är fylld av den här typen av frågor och komplexa problem, och en helt central förutsättning för att vi ska kunna diskutera dessa saker på ett sant akademiskt sätt är den frihet som idag alltså är hotad. Vi sitter fast i en ond cirkel som måste brytas. Om högskolan ska kunna återakademiseras måste friheten försvaras och tilliten till landets högst utbildade återupprättas. Det finns inga enkla lösningar, men kollegialitet är en demokratisk styrmodell som bygger mer på goda argument än på formell makt, och Inter Primus Pares är en kunskaps- och kvalitetsfrämjande ledarskapsmodell som leder till att den medarbetare som kollegorna respekterar mest får hedersuppdraget att leda arbetet.

I tystnadskulturer växer ingen kunskap, bara oro

När jag för ganska många år sedan nu, på en utbildning för nyblivna ledamöter i högskolestyrelsen, lyssnade på Sverker Gustavsson, professor emeritus i statsvetenskap, sa han något som stannat kvar i minnet, nämligen att det som kännetecknar högre utbildning är att studenterna utvecklar följande egenskaper: kreativitet, integritet och civilkurage. Han sa också att den tankefrihet som är förutsättningen för att kunskap ska kunna hålla hög akademisk kvalitet idag svårligen kan utnyttjas av andra än galna doktorander och professorer som blivit emeritus. Med hänvisning till egen erfarenhet kan jag nu addera ytterligare en kategori till den där listan, nämligen lektorer som sagts upp från sin anställning. Detta menar jag behöver uppmärksammas och reflekteras över, för om det krävs av en att man antingen är galen, pensionerad eller uppsagd för att kunna utnyttja den akademiska frihet som står inskriven i högskolelagen, är det ett tecken på att något är fundamentalt fel i universitetsvärlden.

Det finns ingenting positivt med att förlora jobbet, men en sak är i alla fall bra med att ha fått beskedet. Jag anfäktas inte av oro och hämmas inte längre i mitt tänkande av rädslan över att kanske bli uppsagd. Även om jag just nu lever i ett slags limbo och känner mig som en levande död när jag kommer till campus vet jag vad som gäller, och jag slipper ta hänsyn till en hel del av det som tidigare fick mig att känna mig kontrollerad, misstänkt och förminskad, vilket är befriande. Oron över att bli av med jobbet går inte att hantera på något konstruktivt sätt, den äter sig in, förstör nattsömnen och tar fokus från arbetet, vilket är förödande för den akademiska kvaliteten. Mitt problem är att jag fortfarande bryr mig om arbetet som jag alltid satt en ära i att utföra på bästa sätt, så helt fri är jag inte förrän i februari när jag (som det ser ut nu) kastas ut i arbetslöshet och ekonomisk osäkerhet.

Eftersom prefekten som sa upp mig, efter 23 år på högskolan, valde att inte bara utmana LAS och turordningsreglerna genom att placera mig i en krets om två personer där båda får gå, utan dessutom, med stöd från rektorn och utan att facket reagerar, vägrar att förklara grunden för beslutet på ett tydligt och begripligt sätt, får det som konsekvens, dels att jag inte kan skaka av mig misstanken att jag får gå på grund av mitt engagemang för kunskapen och den akademiska kvaliteten, dels att ingen av mina kollegor på Högskolan Väst vet vilka principer och kriterier som gäller för uppsägning ifall ledningen i framtiden beslutar om nya neddragningar. Och den allmänna osäkerhet som detta ger upphov till på arbetsplatsen hanterar olika medarbetare på olika sätt. De som har integritet och möjlighet byter jobb, går i pension i förtid eller säger upp sig och gör något annat. Andra gör allt för att visa sin lojalitet med ledningen och bevakar linjens intressen på möten och i lärarlagens arbete. Den stora massan lider dock i tystnad, vilket leder till att sjukskrivningarna ökar.

För att forskare och högskolelärare ska kunna använda sin forskarkompetens och utföra arbetet på ett sätt som gör att resultatet håller hög akademisk kvalitet måste klimatet på arbetsplatsen präglas av respekt för kunskapsarbetets komplexitet och lärandets dynamiska karaktär. I en sant akademisk miljö är kunskapen placerad i centrum, det är högt i tak och kritik välkomnas, i alla fall kollegial kritik som bygger på goda argument och som luftas av omsorg om verksamhetens akademiska kvaliteter. Växer det fram en tystnadskultur på högskolan är det den akademiska friheten som försvinner först. Därför är det så viktigt att kunskapen är placerad i centrum och att maktfördelningen mellan kollegiet och linjeorganisationen är balanserad, samt att alla – i både ord och handling samt teori och praktik – vill, kan och får värna högskolans akademiska kvaliteter utan att riskera uppsägning på oklara grunder.

En av vetenskapens mest utmärkande egenskaper är den positiva synen på kritik, vilket människor med makt i alla tider haft svårt att hantera. Och eftersom vi vet att den som har makt i alla fall indirekt kontrollerar kunskapen blir framväxten av en tystnadskultur i högskolevärlden ett problem som måste uppmärksammas och tas på största allvar. Vi ser idag allt fler tecken på bristande förståelse och respekt för detta bland politikerna i Sverige, och ännu tydligare i Europa. Trenden är tydlig och föraktet för kunskapen förs idag fram allt mer öppet. Att vicepresidenten i USA, J. D. Vance i ett tal i början av året, med hänvisning till och beundran för Richard Nixon, sa att professorerna, (vilket i den amerikanska kontexten väl betyder lärarna) är våra fiender, är en varningssignal att ta på största allvar. Forskare som följer och respekterar kunskapen utgör nämligen bara ett hot mot den som inte gör det.

Känner forskare den minsta rädsla inför att följa kunskapen dit den tar dem kommer det oundvikligen att påverka kvaliteten i det vetenskapliga arbetet och den högre utbildningen. Tystnadskulturen som vuxit fram på högskolan – i kombination med produktionsfixeringen och effektiviseringslogiken som ger upphov till ett fiktivt behov av fler chefer som får allt mer makt och möjlighet att kontrollera att landets högst utbildade lydigt följer order uppifrån – är fullkomligt förödande och hotar på sikt alla i den akademiska världen, även cheferna eftersom skattebetalarnas investering i universitetet i samma stund som kunskapsuppdraget överges, förvandlas till en "onödig" utgift som kan avskaffas eller reduceras av populistiska politiker som dels lockar väljare med löften om sänkt skatt, dels ser forskare som ett hot mot deras strävan efter makt.

Ingen vet vilka kunskaper som kan komma att behövas i framtiden, därför är det så viktigt att forskare inte tvingas ta några andra hänsyn än de som kunskapen kräver. Men om lektorernas arbete styrs mot strategiska och mätbara mål reduceras inte bara landets högst utbildade människor till utbytbara kuggar i ett väloljat produktionsmaskineri, högskolan upphör dessutom att vara en plats för intellektuell utveckling. Och eftersom den akademiska friheten kan sägas vara alla andra fri- och rättigheters moder är det helt avgörande att man som lektor inte känner sig rädd för att bli av med jobbet för att man väljer att ta strid för den akademiska kvaliteten med utgångspunkt i vetenskapens principer. Om lektorer känner oro går det inte att hindra framväxten av en tystnadskultur, oavsett hur mycket man vill det. Ingen ledningsstrategi eller kvalitetssystem i världen kan nämligen övertrumfa kulturens makt över tankar och handlingar. 

När jag försöker initiera diskussioner om dessa saker märker jag att många vill läsa vad jag skriver, men ytterst få vill diskutera hoten mot den akademiska friheten offentligt, och bara misstanken om att det beror på rädsla för att stöta sig med linjens chefer skrämmer mig mer än den arbetslöshet jag i februari tvingas ut i på grund av mitt engagemang för akademins unika och ovärderliga kvaliteter. Ingen är oundgänglig och mina erfarenheter och upplevelser är naturligtvis inget bevis för något, men de är en indikation på att det kanske ligger något i det som Sverker Gustavsson talade om på den där utbildningsdagen.

Högskolans nya kärnverksamhet: ledarskap och administration

Att allt inte står rätt till i akademin och att synen på vad som är högskolans kärnverksamhet har förändrats har jag haft på känn länge, långt innan jag utan att få någon rimlig förklaring blev uppsagd (vilket gör att jag inte kan skaka av mig känslan av att det beror på att jag valde att hantera min sorg över utvecklingen genom att skriva en debattartikel där jag ställde frågan om pengar är ett medel eller ett mål för högskolans verksamhet, och författade boken En svanesång för universitetet, som handlar om förutsättningarna för akademiskt kvalitetsarbete). Om jag tidigare hyste något slags hopp om att universitetet i närtid trots allt skulle kunna bli en plats där kunskapen står i centrum utraderades det helt här i veckan när jag läste, dels en artikel i senaste numret av Universitetsläraren: "Chefsdimman ligger tät inom akademin", dels en artikel i Curie: "Rapport: Lärosätenas kultur bidrar till ökad administration." De där texterna visar indirekt men tydligt att högskolans kärnverksamhet idag i praktiken är ledarskap och administration.

I Universitetsläraren intervjuas HR-chefen vid Karlstad universitet, som ger sin bild av det akademiska landskap som jag som lektor med åren fått allt svårare att känna igen mig i. Det är symptomatiskt att det är en HR-chef som blir intervjuad och inte någon organisationsforskare. Idag är det nämligen inte företrädarna för kollegiet (alltså lektorerna och professorerna) som äger makten över definitionen av vad ett universitet är och vilka sysslor som anses viktigast, utan cheferna, som blir fler och fler för varje år som går och som tänker så här:

Den som vill vara chef över så många personer som möjligt på ett statligt lärosäte kan förslagsvis söka jobb på Karlstads universitet. Förra året hade en chef där i snitt 43 medarbetare under sig, flest bland samtliga lärosäten. 

Under 2014 var det 41 medarbetare per chef i Karlstad. Året före gjorde man en organisationsförändring där antalet institutioner minskade från 30 till 12, säger Ingrid Ganrot, HR-chef vid Karlstads universitet. 

– Jag skulle kunna ge dig en omfattande beskrivning eftersom jag varit med i alla de 15 senaste årens omorganisationer, diskussioner och dialoger. 

Hon beskriver förändringen som radikal. Institutionerna växte och prefekterna fick betydligt större så kallade kontrollspann, ett annat ord för fler medarbetare per chef. 

– Det byggde också på att de (prefekterna, reds anm) skulle få en väldigt bra stödstruktur och ett bra administrativt stöd runt omkring sig, med proprefekter, studierektorer, ämnesföreträdare, prefektstöd, HR, kommunikation, ekonomi och så vidare. 

Under årens lopp har förändringen utvärderats och nu är man på väg i motsatt riktning. Man önskar sig i stället en högre chefstäthet, säger Ingrid Ganrot. 

– Utvärderingarna har pekat på att det funnits vissa problem med det här. Att arbetsbördan för cheferna, prefekterna framför allt och de med stora kontrollspann, har blivit för stor. Och att medarbetarna kan uppleva cheferna som otillgängliga. 

I slutet av 2024 bestämde man därför att prefekterna skulle kunna tillsätta underställda chefer, så kallade proprefekter med personalansvar. Hittills har fem proprefekter med personalansvar tillkommit. Det kan bli några fler under det kommande året, enligt Ingrid Ganrot.

När jag ställer dessa ord i relation till min vardag som lektor – alltså den vardag som kommer att förändras radikalt i februari när jag efter ett års uppsägningstid (riskerar att) kastas ut i arbetslöshet efter 23 år på Högskolan Väst och 27 år i statlig tjänst – blir det uppenbart att chefernas syn på vad som är en lämplig arbetsbörda för dem själva skiljer sig radikalt från synen på vad som idag anses vara en lämplig arbetsbörda för lektorer. På många av kurserna som jag ansvarar för och undervisar på är det idag ofta långt fler än dubbelt så många studenter (med sämre förkunskaper och som förväntar sig mer hjälp), än när jag började undervisa 2003. Och timtilldelningen har i vissa fall halverats. Det faktum att lärare som kritiserar den här utvecklingen och den här typen av prioriteringar riskerar att förlora jobbet, medan cheferna (som är immuna mot uppsägning) får mer stöd och färre medarbetare att kontrollera, är en tydlig indikation på vad som idag räknas som högskolans kärnverksamhet.

Ingen talar om lärares behov av en stödstruktur, men det har jag å andra sidan aldrig känt något behov av. När Sverige hade ett utbildningssystem som andra länder kom hit för att studera eftersom det gjort Sverige till en aktad kunskapsnation – alltså långt innan 2014 som i artikeln utgör något slags baseline – praktiserades ett kollegialt styre med utgångspunkt i kunskapens och lärandets kvalitetskrav och då var cheferna få och ledarskapet akademiskt. Vad lektorer behöver för att utföra sitt arbete på ett bra sätt och med hög kvalitet är frihet, tillit och tid samt möjlighet att utveckla och upprätthålla sina kunskaper och sin akademiska kompetens.

Artikeln i Curie handlar om den ökade administrationen som NPM ger upphov till, mycket beroende på att vi fått för oss att fler ledare är lösningen på snart sagt alla problem (trots att forskningen om ledarskap, som jag för övrigt undervisat om i över 10 år, visar något helt annat, särskilt i den akademiska världen). I den artikeln står följande att läsa:

Karin Åmossa, samhälls­politisk chef på Sulf, välkomnar rapportens kart­läggning men tycker att den enbart belyser en liten bit av det administra­tiva pusslet. 

– De generella regelverken är viktiga och måste självklart följas. Men vi oroas över det totala trycket på våra medlemmar från en mängd arbetsuppgifter som inte upplevs ha med kärnuppdraget att göra, säger hon. 

Hon tror att en betydande del av administrationen skulle kunna minskas, och även hon ser att lärosätena själva till viss del kan effektivisera arbetet. 

– På många håll har det skett en organisationsförskjutning som innebär att det administrativa stödet har gått från ett verksamhetsnära till ett mer centraliserat stöd. Det gör att medarbetarna känner att de blir lämnade med mindre konkret stöd och får mer eget ansvar för administrationen. 

Att flytta stödet närmare kärnverksamheterna tror hon är en viktig åtgärd för lärosätena, men också att diskutera vad som är ”lagom” när det kommer till de administrativa uppgifterna. 

– Administrationen är till för kärnuppdraget, inte tvärtom. Det måste finnas en rimlighet i hur man löser uppgifterna, och det är viktigt att inte dras med i en ambition av att visa och rapportera allt på bästa sätt, säger Karin Åmossa och fortsätter: 

– Jag tror att den här kulturen till viss del beror på att regeringen lägger tonvikt på konkurrens och profilering av lärosätena, vilket även smittar av sig på hur lärosätena tar sig an de administrativa uppgifterna. 

Sveriges system för forskningsfinansiering skapar också mycket stress, påpekar Karin Åmossa. Och här har hon ett tydligt budskap till regeringen. 

– Att öka basanslagen till lärosätena på bekostnad av de externa medlen skulle vara ett mycket effektivt sätt att minska administrationen. Det skulle skapa bättre möjligheter för lärosätena att fokusera på att skapa den bästa forskningen och utbildningen.

Det jag slås av när jag läser artiklarna är att både behovet av fler chefer och mer administration tas för givet, vilket blir begripligt när man inser att administrationen inte är "till för kärnuppdraget", utan har förvandlats till kärnuppdraget. Om det är det ökande antalet chefer som drivit fram den här förändringen, eller om det är den förändrade synen på vad som är kärnuppdraget som drivit efterfrågan på mer administration och fler chefer, är svårt att uttala sig om. Men faktum kvarstår, kollegiet har idag ingen makt i den akademiska världen och kunskapen behandlas som en formalitet, som något man kan producera enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin.

Lösningen på problemet med en ökande administrativ börda – som riskerar att förvandla samhällets investering i forskning och högre utbildning till ett gigantiskt slöseri med pengar eftersom det innebär att over-head-kostnaderna växer samtidigt som både tiden som finns att fördela till undervisning och lärarnas andel av arbetsstyrkan minskar – tror jag inte är ökade basanslag, för det löser möjligen symptomen på kort sikt, men gör inget åt den underliggande sjukdomen. Så länge synen på vad som är högskolans kärnuppdrag är den samma som idag skulle ett ökat basanslag bara skapa utrymme för ännu fler chefer, administratörer, kommunikatörer, controllers och jurister, (som alla vill och får göra karriär). Universiteten och högskolorna i Sverige får fortfarande betalt för att bedriva undervisning och forskning, inte för att leda och administrera arbetet.

På Karolinska Institutet (som är Sveriges mest ansedda vetenskapliga organisation), läser jag i artikeln i Universitetsläraren att cheferna där i snitt ansvarar för 6 medarbetare. Det kostar naturligtvis pengar att organisera arbetet på det sättet, och både chefernas och administratörernas löner betalas med hjälp av samma medel som forskarna drar in (i konkurrens från de statliga forskningsfinansiärerna, vilka också har chefer och en administrativ apparat som kostar pengar). Vill man öka effektiviteten och dra ner på kostnaderna borde man minska antalet chefer och avskaffa administrationen, men det kommer så klart ingen chef någonsin att föreslå, för det skulle innebära att de själva riskerar att bli av med jobbet. När man tvingas göra besparingar är det följaktligen lärare och forskare (som inte är lojala med "kärnuppdraget") som sägs upp, vilket ökar andelen chefer och gör det ännu svårare för de som får vara kvar att värna kunskapen och kvaliteten. När jag ser reklaminslag på TV där man uppmanar människor att skänka pengar till forskning går mina tankar alltid till högskolornas over-head-kostnader, som på vissa lärosäten äter upp närmare hälften av pengarna som givarna med rätta tror bekostar forskarnas löner och deras utrustning. 

Så länge behovet av chefer normaliseras och den växande administrativa bördan anses vara en kvalitetsindikator i den akademiska världen kommer kunskapen att vara satt på undantag i vårt land. Och eftersom lektorerna reducerats till orderföljare och utförare av standardiserade tjänster, vilket förändringen i synen på vad som är högskolans kärnuppdrag oundvikligen leder till, går nu avakademiseringen av universiteten snabbt. Jag skrev en bloggpost om min oro över denna utveckling bara någon vecka innan jag fick beskedet att min prefekt beslutat att placera mig i en krets om två där båda förlorade jobbet (ett beslut som hen vägrar förklara på annat sätt än med hänvisning till en arbetsbrist som jag inte förstår eftersom kurserna som jag undervisar på ska fortsätta ges, framöver av kollegor till mig som får behålla jobbet eftersom de gjort annat än undervisa), men vet så klart inte om uppsägningen beror på det. Jag ångrar mig hur som helst inte för jag har alltid sett det som att mitt arbete handlar om att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för studenternas lärande, och jag anser att jag har en skyldighet gentemot skattebetalarna att påtala problem och brister inom högskolan.

Om någon kan övertyga mig om att den förändring som vi ser i synen på vad ett universitet är och vad dess kärnuppdrag ska vara, är positiv och önskvärd, lovar jag som den forskare jag är i själ och hjärta att tänka om. Men i väntan på det funderar jag på vad jag som 60-åring ska göra av kunskaperna, kompetenserna och erfarenheten av att forska och undervisa – som skattebetalarna har gjort möjligt och som jag är gränslöst tacksam för att jag fått chansen att skaffa mig – när min anställning på Högskolan Väst upphör i februari nästa år. Jag blir allt mer osäker på om jag kan, vill och orkar försöka få en ny anställning som lektor på något annat lärosäte. Kulturen på landets högskolor verkar sorgligt nog vara i princip den samma överallt. Och allt detta gör mig bedrövad, för är det någon gång i vårt lands historia vi behöver kunskap är det nu.

Jag har aldrig skrivit texter som denna för att kritisera någon individ, det är av omsorg för kunskapen och den akademiska kvaliteten jag engagerar mig i den här typen av frågor. Det "goda" som uppsägningen fört med sig är att jag nu kan skriva om förändringen och det jag menar behövs för att återupprätta kunskapsnationen Sverige, utan att behöva oroa mig för att få sparken.

Fast jobb i akademin; tvångströja eller möjlighet?

Nästa vecka håller jag min, vad jag vet just nu, sista föreläsning och det triggar många tankar och river upp känslor av sorg. Och i februari nästa år kastas jag ut, eller kanske snarare in, i en ny, okänd och högst osäker fas i livet. Om dessa saker inte påverkade mig hade arbetet som jag haft i över 26 år nu inte betytt något för mig, så jag hoppas att ni som läser vad jag skriver på Flyktlinjer har överseende med upptagenheten av beslutet, som i någon mening rör alla som arbetar som lärare och/eller forskare på högskolan. I grund och botten är jag ingen som ältar. Det är när jag närmar mig avgörande tillfällen som det är svårt att värja sig mot tankarna på det jag utsätts för och tvingas gå igenom. Och jag tillåter mig att skriva om det eftersom det handlar om kulturen på högskolan, och den påverkar alla som är en del av den.

Det är inte så att jag identifierar mig med min position på Högskolan Väst, men arbetet som lektor (alltså möjligheten att kunna försörja sig på att utveckla kunskap och skapa förutsättningar för andras lärande) har varit en mycket stor del av mitt liv. Sedan hösten 1991 – fast egentligen redan när jag sa upp mig från bageriet och började på Komvux 1989 – har kunskapen och lärandet upptagit snart sagt hela min vakna tid och det är också vad som ger mitt liv mening. För mig är därför uppsägningen inte, som rektorn för högskolan jag arbetat på de senaste 23 åren (och som han bara arbetat på i ett par år) okänsligt uttryckte det i ett mail: "ett tufft besked att få". För mig var både beslutet – och inte minst det förnedrande inkompetenta sätt som det förmedlades på samt ledningens vägran att förklara varför man valde att kringgå LAS för att bli av med mig – FÖRÖDANDE, både eftersom jag känner mig sviken av högskolan som jag gav mina bästa år i arbetslivet och för att jag blir av med min försörjning och dessutom förlorar möjligheten att undervisa, vilket jag älskar och är en uppgift som jag genom alla år har tagit på största allvar. 

Rektorn på HV har sedan han disputerade hoppat mellan olika chefspositioner inom både näringslivet och akademin, så jag förstår att han tänker, agerar och uttrycker sig som han gör. Men jag minns tydligt vad han sa när han presenterade sig på institutionen för första gången och jag frågade honom hur han såg på bildning. Han svarade då att det var oerhört viktigt för honom. Exakt hur viktig bildningen i realiteten är för honom blev dock tydligt året efter när vi på ett institutionsmöte informerades av den ansvarige för forskningen på institutionen om att vi framöver – för att inte halka efter i den interna konkurrensen om pengar på högskolan – måste tänka och agera som rektorn sagt vid ett strategiskt möte: "Get shit done!" Den synen på lektorers arbete och högskolans samhällsuppdrag, menar jag är oförenlig med strävan efter bildning eftersom den gör det omöjligt att värna den akademiska kvaliteten i verksamheten. Så uttrycker sig inte en akademisk ledare. Rent intellektuellt förstår jag alltså varför jag får gå, men jag kan och kommer aldrig att kunna acceptera att jag dumpas och att mina kunskaper, min erfarenhet och mitt engagemang för kunskapskvalitet kastas på sophögen på grund av kortsiktiga ekonomiska hänsyn.

Ledningens motiv till uppsägningen är arbetsbrist och den beror på att budgeten ska vara i balans 2026. Fast det verkar den redan vara, jag ser nämligen på hemsidan att man nyanställer och att rektorn tackar medarbetarna som är kvar för sina insatser under omställningen och uppmanar alla att nu blicka framåt. Att osynliggöras på det sättet, trots att jag genom alla år har kämpat för högskolans bästa i såväl med- som motgång, smärtar. Jag tror inte att jag någon gång tidigare i liver har känt mig så ensam som jag gör när jag kommer till campus i dessa dagar. Det gör lika ont att höra mina kollegor skratta och umgås som vanligt i fikarummet som att möta någon som med panik i blicken plockar upp mobilen och vänder på klacken i korridoren när jag kommer mot hen. Men det är nästan ännu värre att stöta på någon som hälsar glatt och säger att det var länge sedan vi sågs, som om allt var som vanligt. Jag förstår så klart psykologin bakom, men det gör det inte lättare att hantera mina känslor av sorg.

Även om jag alltid betraktat det som att jag arbetar på skattebetalarnas uppdrag har jag sedan jag fick fast anställning på HV 2003 varit lojal med min arbetsgivare. Jag har genom åren undervisat i olika ämnen, från grundnivå till forskarutbildningen och på alla högskolans fyra institutioner. Och jag har dessutom ägnat en stor del av min forskningstid åt HVs profilområde AIL. Dessutom har jag haft flera kollegiala förtroendeuppdrag. Tacken för mitt engagemang är att jag som 60-åring, utan förklaring, kastas ut i ovisshetens landskap just när jag står i begrepp att skörda frukterna av alla åren i kunskapens tjänst. 

En viktig anledning till att jag har så svårt att hantera uppsägningen handlar om obegripligheten i det faktum att kurserna som jag har skapat och ansvarat för i många år ska fortsätta ges av kollegorna på avdelningen som på grund av att de gjort annat än att undervisa får behålla sin anställning. Det där har jag fruktansvärt svårt att acceptera. Och att det enda mina fackliga företrädare säger är att chefer i staten kan och får göra väldigt mycket som de vill, gör naturligtvis inte saken lättare att bära.

I våras levde jag i en känsla av overklighet, och det tog hela semestern att acceptera och lära mig leva med beskedet som jag som synes fortfarande har svårt att förstå. För att bearbeta det som hänt och för att hitta en väg framåt i livet har jag här under hösten funderat på vad en anställning som lektor bör innebära och vad ett sådant arbete måste innehålla för att begreppet lektor inte ska förlora sin innebörd. Resultatet av det arbetet är att jag blir allt mer osäker på om jag vill försöka få en ny anställning inom den nya och allt mer avakademiserade högskolevärld som idag snabbt växer fram, där linjens chefer i enlighet med NPM dikterar villkoren för "lärandet" och "kunskapsutvecklingen" med det ekonomiska resultatet i fokus. Friheten jag känner här under uppsägningstiden, när ledningens makt över mig och det jag gör i rollen som lärare och forskare minskat betydligt, är dessutom berusande. Även om jag är ledsen och besviken känner jag mig äntligen fri att följa kunskapen dit den tar mig, vilket är vad jag alltid velat göra. Så även om det tar emot att erkänna det (eftersom jag vill arbeta som lektor) inser jag att livet just nu är bättre än någonsin, samt att min identitet ligger mer i lärandet och skrivandet än i anställningen. Även om titeln eller den akademiska karriären aldrig var viktig för mig kommer jag ju alltid att vara en filosofie doktor som visat sig vara docentkompetent; det kan ingen ta ifrån mig. Det går, som jag brukar tänka, att ta mig ur högskolan, men ingen kan ta högskolan ur mig!

Jag står alltså vid ett vägskäl i livet och har att välja mellan att acceptera chefernas order och fokusera på att producera nyckeltal, eller följa kunskapen och värna den akademiska kvaliteten. Kunskapen och kvaliteten känner jag att jag både kan och vill fortsätta arbeta med och göra vad jag kan för att värna, men nu när jag efter många år av en smygande känsla av instängdhet blivit av med tvångströjan som anställningen som lektor med tiden allt mer varit förknippad med, blir jag mer och mer osäker på om jag vill arbeta i den avakademiserade värld som högskolesektorn utvecklats till. Jag känner allt mer att och hur jag inte är intresserad av att kompromissa med det jag lärt mig genom åren som student och forskare för att få behålla en anställning. I den ålder jag befinner mig och med den erfarenhet jag har skaffat mig är min personliga och intellektuella integritet och mentala hälsa viktigare än ekonomisk trygghet! Men om jag hittar en arbetsplats där bildning inte bara är ett ord man slänger sig med för att vinna gillande, utan verkligen betyder något, där det finns tid och möjlighet att följa kunskapen dit den tar mig, är jag så klart intresserad av ett fast jobb. Att få möjlighet att avsluta mitt vetenskapliga yrkesliv på insidan av den akademi jag vigt mitt liv åt och fortfarande är lojal med, är så klart min dröm.

Jag har aldrig haft några problem att underordna mig och följa regler som jag förstår och ledare jag respekterar – det jag har svårt för är att följa order eller tvingas arbeta under inkompetenta chefer som säger det som låter bra men sedan gör något annat och därefter skyller på medarbetarna eller någon annan när resultaten uteblir. Jag vill arbeta i en akademisk organisation och tillsammans med människor som liksom jag fokuserar på kunskapen och värnar den akademiska kvaliteten och som hjälper varandra att bygga en intellektuellt stimulerande och lärande miljö. Eftersom jag fått ynnesten att forskarutbilda mig och meritera mig till docent på skattebetalarnas bekostnad är kunskapen den kompass jag vill orientera mig i tillvaron med hjälp av, inte kortsiktiga ekonomiska intressen – eftersom det leder samhället i helt fel riktning och dessutom hotar demokratin och den långsiktiga hållbarheten. 

Kunskap och lärande är levande, mänskliga egenskaper som inte går att kontrollera, det är viktigt att förstå och respektera att inför vetandet är alla följare. Därför kan högskolan aldrig bli akademisk inom ramen för nuvarande syn på ledning och organisering av arbetet, som bygger på att man så effektivt som möjligt ska "tjäna" pengar på att producera nyckeltal. Den lagstadgade akademiska friheten är motsatsen till den tvångströja som lektorer tvingas kränga på sig för att få arbeta som lärare och forskare. Om ledare i akademin anammar en produktionslogik kommer högskolan inte att kunna förvalta samhällets investering i forskning och högre utbildning, för det ska vara möjligt måste hela organisationen fokusera på att skapa så bra förutsättningar som möjligt för människors självständiga lärande. 

Ledarskapet inom akademin kan bara vara akademiskt och kunskapsfokuserat om det utgår från det ideal som tanken om primus inter pares bygger på, vilket är latin och betyder den främste bland likar. En sant akademisk ledare blir man inte för att man är bra på att tvinga fram resultat (är det så man ser på uppdraget är det i näringslivet och tillverkningsindustrin man hör hemma); rektor för ett universitet eller en högskola borde vara ett hedersuppdrag som tilldelas den som är mest respekterad av sina forskar- och lärarkollegor, inte en stepping stone i någons personliga karriär.

Kollegiet, som ledare och följare

Människans fallenhet att följa auktoriteter är evolutionär. Men det handlar också om ett val. Vi människor är inga offer för vår biologi, vi har också intellektuella förmågor och kan lyfta oss över det givna. Samtidigt är vi sociala varelser som påverkas av kultur och som alltid förhåller oss till hur andra tycker och tänker. Det där är inga åsikter utan en beskrivning av hur vi människor fungerar, enskilt och i grupp. Utgångspunkten för alla diskussioner om vilket samhälle vi vill leva i måste ta dessa saker i beaktande. Tar vi inte vara på kunskaperna vi har tillgång till, och ständigt utvecklar både den individuella och kollektiva förmågan att agera i enlighet med vad vi vet och vad som kan anses klokt, kommer biologin att styra. Kunskapen är dock inte given, den går inte att googla fram utan kräver alltid något av den som ska lära. Dessutom måste vetenskapen respekteras, annars handlar det som sägs i namn av forskning om känslor förklädda till vetande.

Det finns en anledning till att universitetet initialt och under hela sin uppväxtfas styrdes av kollegiet, alltså av de mest kunniga och erfarna, i samverkan. Det är nämligen enda sättet att både utveckla relevant kunskap av hög kvalitet och hålla den aktuell. Idén med linjestyrning går på tvärs mot allt det där, det är en hierarkisk modell som bygger på att landets högst utbildade och mest kompetenta ska tvingas följa order av människor som tilldelats en maktposition. Även om representanter för kollegiet kan peka på forskning som visar att det cheferna påstår är fel och den väg de pekar på leder bort från högskolans ursprungliga mål, tvingas de följa order uppifrån. Hur hamnade vi där?

Kunskap är inget man kan tvinga fram, trots det ökar andelen chefer och administratörer i dagens högskolevärld. Linjens makt över resultatet av det akademiska arbetet blir större och större för varje år som går. Och dessa siffror pekar stadigt uppåt eftersom de med ledningsuppdrag är immuna mot uppsägningarna som tvingas fram när ekonomin blir sämre, vilket den blir när over-head-kostnaderna ökar samtidigt som ersättningen från staten minskar. 

Tecknen på att mänskligheten är på väg in i en kunskapskris blir fler och fler, vilket gör det svårare och svårare att hantera demokratin som står och faller med medborgarnas kollektiva kunskaper (och, givetvis, respekt för vetenskapen). Den här utvecklingen har pågått länge nu, så pass länge att bilden av hur det en gång var, då när Sverige var en ledande kunskapsnation, fördunklats i det allmänna medvetandet. Folk idag vet mer om Andra världskriget än om förhållandena i den akademiska världen på runt Millennieskiftet (trots att få lärdomar dras av den kunskapen). Därför uppfattas den här typen av inlägg som en partsinlaga eller som gnäll, särskilt om de skrivs av någon som jag som blivit uppsagd från sin lektorstjänst. Allmänhetens bild av forskare är minst sagt grumlig, och det utnyttjas av dem som liksom USAs vicepresident ser professorerna som administrationens fiende.

Vi människor verkar vara betingade att lita på auktoriteter och lyda chefer. Det är så som makt fungerar i praktiken, den kommer underifrån, inte uppifrån. Position går konsekvent före person, och eftersom tid anses vara en bristvara läggs allt mindre tid och möda idag åt reflektion. Och då blir det känslorna som styr, inte kunskapen. Kollegiets dilemma handlar om just detta. Det enda "vapen" forskarna har till sitt förfogande är kunskap. Men det är ett vapen som bara fungerar där och när forskningens resultat respekteras (notera att jag inte skriver forskarna, för det är naturligtvis också en position). Och så är det inte längre. Det kanske aldrig har levt i ett kunskapssamhälle, men skillnaden mellan då och nu är att cheferna tagit över akademin och att forskarna reducerats till utövare av tjänsten forskning. 

Politikerna kontrollerar idag kunskapen i allt högre grad, genom att förbjuda forskning som inte ligger i linje med ledande partiers övertygelser. Det är så här som totalitarism fungerar, och vårt samhälle rör sig snabbt i den riktningen. Donald Trump betraktar Harvard och andra universitet i USA (och även Sverige) som sina fiender eftersom företrädarna för vetenskapen har mage att ifrågasätta hans order. Om vetenskapen inte ger stöd åt politiken som förs är anses det idag legitimt att kräva av forskarna att de ska anpassa kunskapen efter politiken, trots att det inte behövs forskning för att se hur tecknen på att vi är på god väg att föröda det moderna samhället och den enda plats i universum där människan kan leva som människa.

Det finns inga syndabockar, bara offer. Och det finns heller inga enkla lösningar eller tydliga orsaker. Människans hjärna och vår kognition verkar dock ha en fallenhet att använda sina intellektuella förmågor mer till att förklara varför det blivit som det är, än för att se till att det blir så bra som möjligt. Forskning visar att det är så, men eftersom det är en typ av forskning som inte upplevs spännande för gemene man är det få som tar till sig insikten och ännu färre som reflekterar över dess implikationer. Därför får populisterna som talar till känslorna mer makt, och därmed också inflytande över vetenskapen. Och i den onda cirkel sitter vi alla problematiskt nog fast. 

Den samlade tiden i dagens samhälle som läggs på att titta på kattvideor överstiger vida tiden som läggs på konsumtion av nyheter, och eftersom det endast är forskning som passar in i mediernas affärsplaner som har en chans att nå ut i samhället blir bilden av vad vi vet förvrängd. Allmänhetens bild av forskare är den som visas upp i Aktuellt, där bara karismatiska forskare som kan komma med snabba och enkla svar bjuds in för att förklara problemen som ligger högst upp på den snabbt föränderliga agendan. Vilka ämnen är det som tas upp och frågor som besvaras i TV-programmet Fråga Lund, och vilken typ av forskare får sitta i panelen? Det klassiska bildningsprogrammet har förvandlats till ren underhållning. Programmet leds av en komiker och bygger på att forskarna ger korta och underhållande svar på lustiga frågor, och för att hålla publikens uppmärksamhet uppe smäller det med jämna mellanrum. 

Inte konstigt att dagens studenter kommer till högskolan och kräver att få saker, varför skulle de tänka och agera på något annat sätt när det nu ser ut som det gör i världen? Cheferna på högskolan ser det ju dessutom som sin uppgift att producera poäng och examina, så snabbt och effektivt som möjligt. Det är bara ett krympande fåtal besvärliga lektorer som snart ska gå i pension som värnar högskolans akademiska kvalitet och respekterar kunskapen. Och dessa kan avfärdas som nostalgiska drömmare. Det är som sagt så vi människor fungerar, men det är inte så kunskap fungerar, och samhällen som inte bygger på en stabil grund av kunskap går förr eller senare under. Det kan inte presidenten för världens mäktigaste nation ändra på, trots att han, enligt egen utsago, (ivrigt påhejad av jasägande ministrar och lojala anhängare) anser sig vara världens bästa och klokaste president. 

Även om vi idag förfogar över mer kunskaper än någonsin i historien är den kollektiva förmågan att förstå och hantera insikterna sämre idag än innan Sverige började bygga upp den folkskola som vid slutet av 1900-talet utvecklats till ett av världens bästa utbildningssystem. Vi har med andra ord goda chanser att återuppbygga en skola värd namnet och skapa en högre utbildning där kunskapen står i centrum. Det är dock omöjligt att förena med drömmen om valfrihet, önskan om målstyrning, strävan efter effektivisering och blind tro på auktoriteter.

En svanesång för universitetet

Igår kom min bok En svanesång för universitetet från tryck. Det var med blandade känslor jag öppnade kartongen och bläddrade i boken som jag levt med och arbetat på under ett ganska långt tag nu. Jag började skriva på den när jag valdes in i Institutionsnämnden. Anledningen till att jag skrev boken var att jag upplevde det som att min omsorg om kvaliteten, som är INs uppdrag att värna, och min syn på akademisk frihet, mötte en del motstånd. När jag på möten och i andra sammanhang ställde frågor om motiven för olika beslut och pekade på risker märkte jag att det uppfattades som kritik mot ledningen, vilket kändes ganska märkligt och inte så lite otacksamt. Jag tänkte dock att reaktionen berodde på att man sällan får tid att utveckla sina tankar. Resultatet av det arbetet är boken som getts ut av h:ströms förlag i Umeå, vilket är en stad som ligger mig mycket varmt om hjärtat eftersom jag disputerade där 2003, i en helt annan akademisk kultur än dagens.

Att jag efter 22 år på samma högskola blev uppsagd från min tjänst som lektor i samband med slutredigeringen av boken kom som en chock, och eftersom jag inte får någon förklaring till beslutet (annat än svepande formuleringar om arbetsbrist och behovet av en budget i balans) kan jag inte skaka av mig känslan av att tankarna jag lyfter i boken, i alla fall delvis, bidragit till beslutet att avskeda mig. Därav mina blandade känslor inför utgivningen.

Boken är ingen nostalgisk längtan efter den tid som flytt. Det jag vill är att starta upp ett samtal om vad högskolan är och bör vara. Jag är kritisk mot och försöker visa vad NPM och uppdelningen mellan en linje med allt mer makt och ett kollegium vars inflytande stadigt minskar, gör med förutsättningarna för studenternas lärande och lektorernas möjligheter att utveckla och värna den kunskap som skattebetalarna med rätta förväntar sig att investeringen i forskning och högre utbildning ska resultera i. Jag oroas över utvecklingen och det skrämmer mig att kunskapen inte värderas högre och att förståelsen för förutsättningarna för kvalitet och akademisk frihet är så dåligt utvecklad.

Så här skriver jag i förordet till boken: Det är svårt att säga när det började, men jag har under en ganska lång tid nu levt med en smygande känsla av att den akademiska miljön blir allt mindre akademisk och allt mer produktionsorienterad för varje år som går. Det som började som en sten i skon har med tiden, just eftersom jag som lektor är utbildad för och arbetar med tänkande i olika former, kommit att utvecklas till ett blödande skavsår. Språket är mediet och intellektet är verktyget i mitt yrke, som i grund och botten handlar om att utveckla ny kunskap samt skapa förutsättningar för studenternas och allmänhetens (livslånga) lärande. Forskning och undervisning är både ett komplext problem och en dynamisk process, inte något slags produkt eller standardiserad tjänst. Skavet bottnar i den allt tydligare insikten om att allt mer av det som för bara några år sedan sågs som självklarheter idag uppfattas som problematiskt i den akademiska världen. Det växande gapet mellan ideal och verklighet i högskolevärlden är en viktig anledning till att jag författat den här boken. Jag hade dock inga planer på att skriva detta förord förrän mitt arbetsliv i ett enda slag förändrades efter att jag lämnat manuset till förlaget. Efter närmare 22 års lojalt arbete i kunskapens tjänst fick jag beskedet att jag kommer att sägas upp på grund av en arbetsbrist som jag inte förstår. 

Eftersom jag inte får någon förklaring till beslutet vet jag inte med säkerhet varför mina chefer valt att kringgå turordningsreglerna och utmana lagen om anställningssäkerhet genom att placera mig i en krets om två personer där övertaligheten är just två, trots att kurserna som jag skapat och undervisat på under flera år ska ges även framöver. Men jag kan inte skaka av mig misstanken att beslutet åtminstone till dels har att göra med att jag försvarat kunskapen och tagit strid för den akademiska kvalitet som den här boken handlar om. Det har med tiden blivit att mer uppenbart att mina tankar om kunskap och mitt engagemang för de kvaliteter som gör högskolan till en akademisk miljö går på tvärs mot ledningens syn på vad som är vårt uppdrag. Särskilt när vi kom tillbaka efter pandemin har jag allt oftare känt mig tvungen att ställa kritiska frågor rörande ledningens beslut i olika sammanhang. Det var för att slippa känna mig som en besvärlig medarbetare jag skrev boken. Jag trodde nämligen att mina tankar om vad som gör en högskola till en högskola uppfattades som kritiska på grund av man aldrig riktigt får tid att förklara hur man tänker på ett möte där kritiken lätt uppfattas vara riktad mot individer, trots att den handlar om konsekvenser av olika beslut. 

Beskedet om uppsägning var ett av de jobbigaste jag fått. Samtidigt var det som sagt länge sedan jag kände mig hemma i den akademiska världen. Jag har dock alltid tänkt att jag är precis där jag vill och ska vara, givet mina kunskaper och kompetenser samt mitt engagemang för akademisk kvalitet. I skrivande stund vet jag inte vad jag ska göra under resten av mitt yrkesliv. Hittar jag ingen arbetsgivare inom den akademi som jag alltid varit lojal med och som jag gett 26 av mina bästa år ser jag det som ett tecken i tiden som gör det jag försöker säga här ännu mer betydelsefullt, för idag är kunskap av hög kvalitet viktigare än någonsin. På senare tid har det tagits allt fler beslut som på olika sätt utmanar det livslånga lärandet. Studieförbunden och Komvux arbetar till exempel i hård motvind, skolpengen minskar och den högre utbildningen urholkas av det effektivitetsavdrag som all statlig verksamhet tvingas underkasta sig. Det saknas därför inte angelägna uppgifter att arbeta med. 

Jag vill göra vad jag kan för att bidra till en återakademisering av högskolan, så trots att jag förlorade jobbet under arbetet med boken ångrar jag inte något av det jag sagt, skrivit eller gjort. Uppsägningen gör inte mitt engagemang för universitetet mindre, tvärtom. Eftersom demokratin och kunskapen är varandras ömsesidiga förutsättningar oroas jag av att utbildningssystemet och den akademiska världen håller på att förvandlas till en väloljad produktionsapparat där landets högst utbildade människor betraktas som utbytbara kuggar i ett maskineri vars mål är att skapa mer (tomhet) snabbare. Det som går att producera behöver vi nämligen inte, och det vi behöver går inte att producera, bara skapa förutsättningar för.

Ny kunskap och relevant forskning kan bara uppstå i en miljö där den akademiska friheten värnas och där man respekterar insikten om att alla försök att tvinga in kunskapen i en enda form är förkastliga. Hade jag valt att göra det som gynnar min personliga karriär, alltså fokuserat på att söka externa medel i konkurrens och skriva artiklar som bara en liten krets av forskare läser, hade jag kanske fått behålla jobbet. Men då skulle kunskaperna som min forskning resulterar i aldrig spridas till allmänheten som behöver dem. Jag har alltid tagit den så kallade tredje uppgiften på stort allvar. Trots att det missgynnat mig i karriären har jag valt att blogga (på flyktlinjer.blogspot.com har jag publicerat över 4700 inlägg om kunskap, lärande och kultur sedan starten 2011) och skriva böcker. Jag har alltid tänkt att jag arbetar på skattebetalarnas uppdrag, och då blir det viktigare att skriva texter som läses av många än att skriva artiklar som i bästa fall bara når ett fåtal forskare. Det var aldrig för att få ett välbetalt arbete som jag sökte mig till universitetet, det var för att få möjlighet att göra något meningsfullt med mitt liv, som inte bara gynnar mig.

Vid skrivbordet i Lerum, omgiven av mina älskade böcker, en regnruskig dag i januari 2025

Eddy Nehls

Innehållsförteckning: 

Förord
Prolog

Kapitel 1
Osäkerhet är en förutsättning man måste lära sig leva med

Frihet är bra, men kontroll är bättre, eller?

Kognitiva misstag och mer eller mindre medvetna typer av bias

Vi behöver både kunna lägga pussel och skapa mosaiker

Vart är akademin på väg: Uppåt eller neråt i vetandets hierarki?

Grundforskning, som pedagogik och managementprincip

Systematiskt kvalitetsarbete i högskolevärlden är som ett ostämt piano

Kapitel 2
Det vi vill ha, och det vi kan få och behöver

Hur klokt är det att tänka rationellt i alla lägen?

New Public Management, en akademisk återvändsgränd?

Digitalisering är kanske svaret, men inte på alla frågor

Lärande och intelligens är sociala och analoga förmågor

Låt oss dra lärdom av evolutionen


Kapitel 3
Den akademiska kvalitetens kontinuum

Kunskapsutveckling är en dynamisk, mellanmänsklig process

Kulturell homeostas och mellanrummens betydelse

Om förmågan att tänka i bilder

Samtal vs Debatt

Kapitel 4
En akademisk, kvalitetsdrivande kunskapsorganisation?

Kunskap och demokrati är varandras förutsättningar

Konsekvenser av att högskolan betraktas som vilken statlig myndighet som helst

Studenten i centrum, eller kunskapen och kvaliteten?

Motivation och betydelsen av att få och kunna misslyckas

Självständighet, progression och intellektuell utveckling

Vad hände med det högre seminariet?

Bildningshögskolan är möjlig, om vi vill och gör vad som krävs

Epilog