Vikten av att lära sig se gorillorna

Trots att ämnet är viktigt för alla känner jag mig tvingad att inleda med en spoiler alert. Saken är den att utgångspunkten för veckans bloggpost är ett av de starkaste pedagogiska exemplen jag kommit i kontakt med. Problemet som jag brottas med är att det finns en risk att effekten uteblir om experimentet som resonemanget handlar om förklaras. Det säger dock något så pass viktigt om hur vi människor fungerar att det vore snudd på oetiskt att inte göra något av det. 

Den pedagogiska kraften i experimentet illustrerar jag genom att peka på ett annat exempel. Jag hade läge vetat att man aldrig ska hälla vatten på brinnande olja, men ingen hade förklarat varför. Jag trodde att anledningen var att oljan skulle flyta på vattnet och sprida elden i köket om man hällde vatten i den brinnande pannan. Så är det inte och den insikten träffade mig som ett knytnävsslag i magen när jag var på studiebesök på en brandstation. Jag kommer aldrig att glömma vilken kraftig explosion det blev när brandmannen hällde lite vatten i en kastrull med brinnande oljan i.

Experimentet som jag har i åtanke är lika kraftfullt, men på ett annat sätt. Det avslöjar nämligen en allvarlig brist i den mänskliga kognitionen som många är omedvetna om. När jag själv utsattes för experimentet hade jag inte hört talas om det. Det var i ett av Henrik Fexeus TV-program som det dök upp. Han stod i en studio och riktade blicken rakt mot tittarna och förklarade förutsättningarna och vad han ville att vi skulle göra. Vi skulle få se en grupp människor stå i ring och kasta basketbollar mellan sig, och vår uppgift var att titta noga och räkna hur många framgångsrika passningar vi kunde observera. Sedan drogs klippet igång. Jag kollade noga på rutan och räknade till 22. Sedan kom Henrik tillbaka och frågade om vi såg gorillan?! Jag fattade ingenting. Han visade klippet igen och jag har fortfarande svårt att känna mig helt säker på att det inte var ett nytt klipp han visade. Andra gången jag såg det kändes det nämligen omöjligt att jag skulle kunna missa killen i gorilladräkt som vandrade mellan spelarna som kastade bollar till varandra. 

Hade vi inte uppmanats vara så starkt fokuserade på att räkna passningarna hade vi helt säker sett gorillan eftersom det är en detalj som så tydligt sticker ut. Det jag lärde mig är dels att den mänskliga perceptionen och kognitionen har brister, dels att vår uppmärksamhet är selektiv och att vår hjärna saknar förmåga att multitaska. Insikten om detta är minst lika viktig som förståelsen för varför man inte ska hälla vatten i brinnande olja även om konsekvenserna är mer utdragna och lågintensiva. För mig som etnolog har experimentet kommit att bli ett viktigt verktyg i arbetet med att förstå konsekvenserna av samtidskulturens allt snabbare förändringshastighet, vars intensitet ökar i takt med att kraven på effektivisering gör det. Den viktigaste förutsättningen för att utveckla förståelse för kulturens betydelse är tid, perspektiv och möjlighet till reflektion.

Det som händer just nu i världspolitiken visar verkligen på betydelsen av den kunskap som experimentet ger oss. När Donald Trump bombar Iran samtidigt som Epsteinfilerna släpps är det svårt att inte se det som ett försök att dölja en gorilla som finns mitt framför ögonen på oss alla. Det är dock ett närmast övertydligt exempel på vilseledande som dessutom är lätt att genomskåda även utan hänvisning till experimentet med gorillan. Orsaken till att jag inte inledde med hänvisningen till det krig som ("fredsfursten") Trump startat i mellanöstern är att man lätt kan få för sig att vetskapen om att ledare och andra kan förleda blicken på en gör att man ser gorillorna. Jag tror att det är helt centralt att man förstår att det INTE är så det fungerar. 

I den jäktade, resultatorienterade och målfixerade värld vi lever i, där det sällan finns tid att stanna upp och tänka efter förlorar vi alla mer eller mindre uppmärksamheten på den övergripande bilden och missar därför helt säkert många gorillor, trots att de finns mitt framför ögonen på oss. Poängen jag vill göra är att experimentet med gorillan handlar om att uppmärksamma ett slags bias som alla har och drabbas av. Om vi tror att vi är bra på att avslöja bedragare och deras agenda blir vi lättare att förledas eftersom vi då letar efter en speciell typ av gorilla. Poängen med denna bloggpost är att försöka bidra till ökad, generell medvetenhet om hur lätt det är att missa helt centrala aspekter av kulturen, med potentiellt förödande konsekvenser. 

Vad jag försöker säga tar att arbetet med att lära sig förstå den mänskliga kognitionens förtjänster och brister är väl investerad tid. Även om kunskapen inte utgör någon garanti för att man ser allt som finns att se är den viktig eftersom insikten om den här typen av bias gör en ödmjuk inför det faktum att man aldrig kan lita till 100 procent på sin egen blick och uppmärksamhetsförmåga. Experimentet fungerar även som påminnelse om vikten av att aldrig lita helt och fullt på den som säger sig vara säker på sin sak, och särskilt inte den som försöker få en att rikta uppmärksamheten mot ett speciellt ställe. Telefonförsäljare som är ett samtidsfenomen som blivit allt vanligare är ett bra exempel på risken som jag försöker peka på. De flesta som trakasserar oss via telefonen försöker inte lura oss, men de vill påverka våra beslut genom att få oss att fokusera på det som försäljarna vill. 

Jag blir allt mer övertygad, ju mer jag lär mig och ju äldre jag blir, att den viktigaste kunskapen inte handlar om vad jag anser mig veta, utan allt det jag inte vet och särskilt det som inte går att veta något om. Det är med andra ord inte mer kunskap om fler detaljer som behövs, utan en generell förståelse för hur vi människor och den värld vi lever i fungerar. Och det är inte fler experter vi behöver, utan mer tid för reflektion och inte minst ödmjukhet. Om misstänksamheten ökar finns en risk att vi tänker och agerar precis på det sätt som Donald Trump och andra ledare med totalitära ambitioner vill att vi ska agera, tvärtemot våra egna, långsiktiga intressen.

Akademiska titlar, mål eller medel?

Förra veckans bloggpost handlade om vem som kan och får bli professor idag och jag pekade på problem kopplade till nuvarande syn på vad som räknas meriterande i den akademiska världen. Jag inser att det finns väldigt mycket mer att säga om synen på och poängen med akademisk meritering – både för enskilda akademiker och lärosätena som organisation – och eftersom jag just nu har en massa tid att förvalta fortsätter jag reflektera över frågan; här med utgångspunkt i min syn på kunskap, akademisk kvalitet och den forskning om kultur som jag ägnat mitt liv i vetenskapens tjänst åt. Tre saker reflekterar jag över här: 1. Hur ser den perfekta fördelningen ut mellan antalet studenter, doktorander, lektorer, docenter och professorer? 2. Hur förhåller sig mina egna meriter till andras? 3. Ska akademiska titlar fungera som (produktions)mål, eller bör man se möjligheten att meritera sig som ett medel för samhällets generella strävan efter att utveckla bästa möjliga kunskap?

Jag tänker mig att det finns ett idealt ratio mellan de olika kategorierna människor som finns och verkar i akademin och att antalet studenter bör styra fördelningen. Vill vi att hälften av varje årskull ska studera på högskolan måste vi först och främst stanna upp vid och reflektera över frågan om vad som är lämpligt att studera (alltså vilka ämnen som ska erbjudas och hur resurserna ska fördelas mellan disciplinerna). Lika viktig är frågan om vem som ska avgöra detta (politikerna, högskoleledningarna eller kollegiet). Även här tror jag det finns ett idealt ratio, mellan de akademiska ämnena och vetenskapliga områdena. Fördelningen mellan naturvetenskap och teknik samt humaniora och samhällsvetenskap kan diskuteras, men dynamiken mellan är helt central för akademins akademiska kvaliteter. Samtalen om vad som är bäst får därför inte urarta i en destruktiv debatt om vilket ämne som är viktigast och vem som ska få mest pengar. 

När frågan om hur man uppnår balans mellan ämnena är löst och man kommit fram till hur stor högskolesektorn ska vara, blir nästa helt centrala fråga hur många lektorer som behövs, och där menar jag att det generellt sett inte skiljer sig mellan de olika ämnena annat än på marginalen och beroende på vilket pedagogiskt upplägg man väljer. Jag menar att ungefär en lärare per 30/40 studenter är bra för kvaliteten i verksamheten, oavsett vilket ämne man undervisar i. Idag fördelas resurserna problematiskt nog olika och ämnen som teknik- eller vårdklassats får mer resurser, vilket motiveras med att det behövs dyr utrustning för att bedriva undervisning där. Det sättet att tänka är djupt olyckligt. För att kvaliteten generellt ska kunna värnas behöver pengarna som går till utrustning och lärarledd tid delas upp i i olika poster.

Det finns säkert behov av adjunkter, men för att den högre utbildningen ska kunna sägas vara högre krävs att lektor är normen och att ansvaret för utbildningen vilar på disputerade lärares axlar. Och eftersom forskning ingår som en del i lektorernas tjänster (50/50 menar jag är en lämplig fördelning), antingen på heltid i perioder eller parallellt med undervisningen, behövs det dubbelt så många lektorer som antalet studenter indikerar. Vill man satsa mer på forskning finns det utrymme för fler lektorer, men eftersom kontinuitet och långsiktighet är avgörande för kvaliteten är det viktigt att satsningarna är väl genomtänkta, och kravet på att alla lektorer både forskar och undervisar ser jag som helt centralt. 

Om lärarna på högskolan inte är disputerade och aktivt bedriver forskning blir det svårt att se vad som skiljer högskolan från gymnasiet, och det är ett mycket bättre kvalitetskriterium än tanken på att undervisningen ska vara "forskningsförankrad", vilket kan betyda lite vad som helst (till exempel att adjunkter använder vetenskapliga artiklar i undervisningen). Om forskningen inte är en integrerad del av utbildningen och om lärarna inte själva forskar blir det svårt att hävda att undervisningen är akademisk. Om den utveckling vi ser idag fortsätter, alltså om det växer fram ett A-lag av forskare och ett B-lag av högskolelärare, kommer skillnaden mellan gymnasiet och studier på universitetet på sikt att utplånas, och då hotas återväxten av nya stjärnforskare. Vill man forska måste man också undervisa, och vise versa.

Antalet doktorander är en annan begränsande faktor som avgör hur många docenter och professorer som behövs, alltså hur stor andel av lektorerna som ska erbjudas möjlighet att stiga i graderna. Även här är det viktigt att behovet av kunskap styr fördelningen, inte enskilda individers önskan att meritera sig. Idag håller docenttiteln problematiskt nog på att tappa sin betydelse och status, vilket är djupt olyckligt. Jag ser docent som den viktigaste titeln eftersom jag anser att det är den gruppen som är bäst skickad att driva forskningen och kunskapsutvecklingen. Idag är docent bara ett steg på vägen mot professor, som allt fler blir vid allt yngre ålder. Jag är övertygad om att vetenskapen och kunskapens kvalitet gynnas av att professor är en exklusiv titel som ett fåtal belönas med, sent i karriären och som en belöning för exceptionella insatser i vetenskapens tjänst. Om professorstiteln blir en fjäder i hatten för unga forskare finns en risk att motivationen att fortsätta bedriva forskning vars resultat håller hög kvalitet minskar, vilket är djupt olyckligt. Professorernas uppgift i en akademi som sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i centrum är att förvalta arvet av tidigare generationers arbete genom att leda forskarseminarier och agera som ämnesföreträdare. Det är inte upp till mig att avgöra vilken fördelning mellan de olika kategorierna som är bäst, men jag menar att det är just fördelningen som behöver diskuteras, på ett principiellt plan, för att undvika att frågan blir en kamp om vem som är bäst på att försvara sina personliga intressen. 

Det är som synes en grov skiss jag presenterar, och det finns en viktig poäng med det. Jag ser nämligen ett stort behov av diskussion om generella principer för forskningen och den högre utbildningen. Bara så kan kollegiets makt över verksamheten hävdas. Om framtida generationers behov av kunskap ska kunna säkras kan och får akademin inte tas över av företrädare för andra intressen än rent vetenskapliga. Tanken på att den som är forskarutbildad måste ledas och kontrolleras (och att chefer i akademin ska ha högre lön än lektorerna) är för mig helt obegriplig, inte minst eftersom det sättet att tänka leder till att (kostnaderna för) administrationen ökar och resurser omfördelas, från kollegiet till linjen, på ett djupt olyckligt sätt. Om förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling inte värnas blir samhällets investering i forskning och högre utbildning ett gigantiskt slöseri med skattemedel. 

Med det sagt byter jag nu spår och reflekterar över mina egna meriter. Jag har ingen aning om ifall jag har vad som krävs för att bli professor, men om jag skulle skriva en motivering till varför jag valde att göra som jag gjorde, vilket resulterade i att jag fick sparken samtidigt som några av mina jämnåriga kollegor belönades med professortstiteln, skulle den bygga på resonemangen nedan. Och jag ser tankarna om det jag har gjort som utgångspunkt för en generell diskussion om vilka kriterier som ska gälla för de olika akademiska titlarna, vilket jag menar är lika viktigt att diskutera som frågan om vad som kan sägas vara den ideala fördelningen mellan de olika kategorierna av människor som finns och verkar i den akademiska världen.

Även om jag accepterat faktum, att jag inte kommer att bli professor, är det fortfarande en sorg jag bär på. Sorgen handlar mer om den förändrade synen på vad som räknas meriterande än om att min egen akademiska karriär fick ett abrupt slut när jag på oklara grunder avskedades. Min plan för resten av arbetslivet var fram till uppsägningen att fortsätta undervisa och forska på tiden för kompetensutveckling som jag hade i tjänsten, och det var jag både nöjd med och tacksam för. Nu tvingas jag istället reflektera över vad jag vill göra med resten av mitt liv och hur jag ska använda kunskapen och kompetensen som jag byggt upp genom åren av studier och forskning. 

Det är lätt att okritiskt följa pengarna, publiceringsmöjligheterna, order från ledningen eller flocken, men om det är vad som förväntas av en forskare har jag svårt att se att det är vetenskapligt sökande efter kunskap man ägnar sig åt. Vi människor är dock sociala och det är bekvämt att inte utmana normen. Hade jag jagat forskningsmedel och producerat artiklar på samma sätt som en del av mina generationskamrater och kollegor valde att göra är chansen stor att jag hade varit professor idag, men det hade inneburit att jag tvingats kompromissa med det jag lärt mig och det jag tror på. Jag menar allvar med min forskning och anser att den som reser anspråk på att vara professor inte bara ska producera mer av samma som det som gjorde hen till docent. När jag blev docent i etnologi 2011 bestämde jag mig därför för att gå min egen väg, och det beslutet ångrar jag inte. 

Min ambition var och är fortfarande att lämna ett substantiellt bidrag till forskningen, vilket är svårt i etnologi och kulturvetenskap. En sak som utmärker kulturen är nämligen att den är fylld av paradoxer. Och det faktum att det krävs av en som kulturforskare att man utmanar normer och grundläggande antaganden, både i samhället och den akademiska världen, för att kunna säga något nytt och oväntat om kulturen som alla har sin egen erfarenhet av och uppfattning om, är en helt central aspekt av kulturvetenskapen. Paradoxen handlar om att kunskapen som min forskning resulterat i går på tvärs mot många chefers och högt meriterade akademikers grundläggande (och därför oreflekterade) antaganden om vad som är normalt och önskvärt inom vetenskapen. Det ligger helt enkelt i sakens natur att kulturvetare som ägnar sig åt grundforskning och som följer kunskapen dit den tar dem förr eller senare ställs inför valet att antingen vara lojal mot forskningsuppdraget eller mot arbetsledningen och kulturen på avdelningen, institutionen och högskolan de arbetar på. 

Som kulturvetare riskerar man att uppfattas som en oppositionell avvikare, inte för att man är obstinat utan för att forskningsresultaten går på tvärs mot rådande kulturella uppfattningar om vad som är vetenskap. Därför är det symptomatiskt att jag blev av med jobbet just när jag stod på tröskeln till att ta nästa steg i min vetenskapliga gärning. Förr eller senare var jag nämligen tvungen att kommunicera resultatet av forskningen, och om jag inte argumenterade för det jag gjort och var sann mot min syn på vetenskap vore jag ingen forskare och absolut intet professorsämne. När jag insåg vartåt det barkade, och det var långt innan högskolans ledning började tala om nedskärningar för att få budgeten i balans, tvingades jag rannsaka mitt samvete. Och jag valde att vara mer lojal med kunskapen och högskolelagen än med cheferna och kulturen som utvecklats på Högskolan Väst liksom i stora delar av den akademiska världen idag.

Det där valet var enkelt eftersom jag genom alla år har ägnat en stor del av min vakna tid åt att tänka på och skriva om det ämne som jag först studerade på grundnivå i sex år, sedan som doktorand i lika många år, innan jag utvecklade mina färdigheter som forskare under åtta år (fram till att min ansökan om att bli docent godkändes). De första åren som docent ägnade jag åt att fundera över hur jag skulle gripa mig an ämnet på nya sätt, vilket ledde till att jag fördjupade mina teoretiska kunskaper. Det arbetet resulterade i tre böcker som jag valde att publicera open access på nätet (det finns länkar till publikationerna på Diva Portal och i min CV här på bloggen). De där böckerna handlar inte om att presentera några resultat, istället brottas jag med olika filosofiska teorier och ingångar till förståelse för mitt forskningsämne. För mig representerar de där tre böckerna ett slags brygga. Jag behövde tiden det tog och utmaningen det krävde för att utvecklas intellektuellt.

När jag publicerat böckerna kände jag ett stort behov att skriva läroböcker för att bidra till återakademiseringen av den högre utbildningen. 2020 kom den första boken ut och sedan dess har jag skrivit sju böcker. Två av läroböckerna handlar om vetenskapligt tänkande, två om vetenskaplig metod, en om teori och en om kunskap. Den senaste läroboken handlar om studier av kultur och den lämnade jag till förlaget i samband med att jag kastades ut i arbetslöshet. Den kommer ut senare i vår. Jag har fått lära mig den hårda vägen att arbetet med läroböcker inte bara anses vara bortkastad tid, det ligger en dessutom i fatet när man söker akademiska tjänster. Trots att det sägs i många utlysningar att pedagogiska meriter räknas lika mycket som vetenskapliga anses författande av läroböcker inte som en merit, vilket för mig är helt obegripligt. Jag ångrar dock inte att jag valde att skriva böckerna, tvärtom är jag stolt över dem.

Vid en ytlig granskning av mina publikationer och min väg genom akademin ser det ut som att det saknas en tydlig röd tråd i min forskargärning, men det är jag i så fall inte ensam om. Genom åren har jag lyssnat på många professorer som svarar på frågan vad de forskat om genom att räkna upp vilka artiklar de skrivit och var dessa publicerats. Ofta handlar de prestigefulla publikationerna om samma ämne, ibland med utgångspunkt i samma empiri, och därför är det långt ifrån självklart att det går att se någon progression i kunskapsbidraget, som dessutom bara anses vara aktuellt under de senaste fem åren. Detta är en djupt olycklig konsekvens av att antalet artiklar och var de publicerats anses viktigare än innehållet, alltså kunskapsbidraget.

Jag hade ingen tydlig plan för min forskning, men så här i efterhand ser jag att det finns ett genomgående tema som jag närmat mig från olika håll, nämligen förutsättningar för förändring. En av mina nätpublikationer gav jag titeln "Studier av förändring, i rörelse" (den har laddats ner från Diva över 5000 gånger). Förändringen både av kulturen som är mitt studieobjekt och miljön där jag arbetat som forskare är en viktig orsak till att det dröjde innan jag blev docent och att det sedan tog drygt 10 år innan jag kände mig redo att färdigställa och försöka få mitt magnum opus publicerat. Problematiskt nog hann den akademiska kulturen förändras så pass mycket under min karriär att det jag gjort nu inte längre räknas meriterande, vilket är värt att reflektera över och viktigt att förhålla sig kritiskt till, givet att det är kunskap med lång hållbarhet vi vill ha och anser oss behöva.

Jag har skrivit åtta vetenskapliga monografier har varit (med)redaktör för två antologier. Jag har skrivit sex peer-reviewade artiklar och 25 bokkapitel och konferenspreceedings. Och jag har recenserat 34 vetenskapliga böcker. Genom åren har jag presenterat min forskning på 36 vetenskapliga konferenser och har varit på 10 pedagogiska konferenser. Att bloggen inte räknas som en vetenskaplig merit har jag inga problem med, men det talas ibland om universitetets tredje uppgift och det är så jag har sett på bloggandet. Sedan starten 2011 har jag publicerat närmare 5000 inlägg där majoriteten på ett eller annat sätt har med min egen forskning eller vetenskap i allmänhet samt högre utbildning att göra. 

Min bok om Nietzsche såg jag som ett första steg på vägen mot en ansökan om att bli professor, men redan innan den boken kom ut tvingades jag inse att den akademiska kulturen förändrats radikalt och att det nog inte skulle kunna bli så. Därför skrev jag boken "En svanesång för universitetet", både för att bearbeta min egen sorg över utvecklingen, och för att peka på betydelsen av och och försvara innebörden i begreppen akademisk kvalitet och akademisk frihet. Både 2024 och 2025 gav jag ut en lärobok och en akademisk bok, och parallellt med dessa skissade jag på de två böcker som förhoppningsvis kommer ut i åt. Metodboken om kultur är som sagt på väg, men finansieringen av mitt stora verk om mellanrummen är ännu inte säkrad. Boken är dock i princip färdig så på något sätt ska jag se till att den kommer att publiceras. Jag har dessutom ett halvfärdigt bokprojekt i datorn som fått sättas på vänt på grund av arbetslösheten, om moral som är en annan viktig aspekt av kultur. Jag har med andra ord fått upp ångan och börjat skörda frukterna av tiden och mödan jag lagt på studier och forskning.

Att i princip ingenting av det jag skrivit eller gjort under alla år i akademin idag räknas meriterande fyller mig med sorg, men jag är som sagt kulturforskare och jag förstår förändringen även om jag vägrar förhålla mig passiv och okritisk till den. Om organiseringen av arbetet och den akademiska kulturen leder till avakademisering av Högskolesverige är det naturligtvis inget jag som forskare kan förväntas förhålla mig neutral till, och om det är vad som krävs av mig för att bli professor tackar jag självklart nej. Jag har fått betala ett högst pris för den övertygelsen, men om enda sättet att fortsätta forska om kultur är att göra det utanför akademin har jag inget val. Kunskapen var och är viktigare än den trygghet som en fast anställning ger.

Slutligen tror jag att enda sättet att värna kunskapen är att förändra vår syn på akademiska titlar. Att betrakta examina och titlar som ett produktionsmål menar jag är helt förkastligt. Att få en titel kan och får inte vara ett mål i sig, varken för enskilda forskare eller för lärosätena. Det kan absolut vara en drivkraft, men finns det inte någon övergripande plan eller tanke med meriteringen finns en risk att systemet blir kontraproduktivt, alltså att mer fokus riktas mot formen än mot innehållet.

Vetenskapliga kulturer och kunskapens krav

Kultur är en dimension av livet och samhället som i hög grad lever sitt eget liv. Det handlar om en faktor som man måste räkna med, men som inte går att räkna på. Och den påverkar i högsta grad förutsättningarna att utveckla och använda kunskap. Idealiseringen av sanningen är till exempel kulturellt upprätthållen. Trots att det är ett problematiskt begrepp lever föreställningen om att sanning är ett enkelt och självklart mål för all vetenskap, vilket gör det svårt att diskutera ämnet förutsättningslöst. Det faktum att kulturvetenskap och humaniora behandlas styvmoderligt medan ingenjörsvetenskap och fysik värderas högt, är en annan konsekvens av kultur. Bildningen som är på väg ut och produktionslogiken som präglar högskolans verksamhet allt mer visar också på kulturens makt över tanken och är en illustration av den företagsekonomiska iakttagelsen att kultur äter strategier till frukost. Vill man verkligen veta hur världen och verkligheten fungerar på riktigt måste man acceptera kulturens existens och förstå dess effekter, men tyvärr lever vi i en kultur som förnekar sin egen existens, vilket gör att vi sitter fast i ett moment 22. 

Det finns inga genvägar till kunskap och vetandet blir aldrig bättre än de förutsättningar som finns att utveckla och förvalta insikterna. Det är lätt att hålla sig med bildningsideal och säga att kunskapen ska vara i centrum för högskolans verksamhet, men det är inte strategierna som ledningen presenterar eller vad som sägs i högtidstal som räknas. För att kunskapen ska kunna hålla hög kvalitet kan den inte tvingas fram uppifrån; liksom kultur utvecklas, upprätthålls och förändras allt vetande mellan människor, i vardagen och över tid. Kunskapens kvalitet står och faller med den akademiska miljön och kulturen påverkar utfallet mer än vad många tror. Förhoppningsvis blir flykten av forskare från prestigefulla universitet i USA här under Trump en väckarklocka, men det är för tidigt att uttala sig om. Eftersom kultur fungerar som den gör är det troligare att man saknar kon först när båset är tomt och det intellektuella landskapet är förött.

Den mänskliga hjärnans fallenhet att använda logiken i högre grad till att förklara varför det blev som det blev – i efterhand och även om utfallet inte blev bra – snarare än till att utveckla och följa kunskapen, hämmar framväxten av en bildningskultur. Vi människor har dessutom en fallenhet att lyssna mer på vem som talar och mindre på vad som faktiskt sägs, och den som har makt möts alltid med mer respekt och mindre kritisk medvetenhet än den som inte har det. Därför värderas det som forskare säger högre än det som sägs av andra, oavsett vad forskarna säger och oberoende av om de bygger sina påståenden på forskning eller ej. Trots att Max Tegmark är fysiker presenteras han i medierna som AI-forskare och han antas vara en lika stor auktoritet när han uttalar sig om IT som när han talar om teoretisk fysik. 

Den här typen av bias döljer det faktum att vi idag tenderar att värdera det vi mäter, snarare än att mäta det som värderas. Idag är det därför viktigare var man som forskare publicerar sig än vilka kunskaper man skapar och kommunicerar till allmänheten (som lyssnar mer uppmärksamt på den som bekräftar deras fördomar än den som presenterar forskningsresultat som går på tvärs mot den allmänna uppfattningen). Kulturens inflytande över tänkande leder också till att den som påpekar dessa saker riskerar att uppfattas som illojal mot högskolans ledning och därför riskerar att bli av med jobbet, vilket riskerar leda till att det växer fram en lydnads- och tystnadskultur inom högskolevärlden som hämmar kunskapsutvecklingen i hela samhället. 

Kulturen övertrumfar på dessa och många andra sätt kunskapen, i alla fall så länge vi inte uppmärksammar detta faktum och tillsammans gör vad vi kan för att det inte ska bli så. Vad jag försöker peka på här är att kunskapen inte är antingen sann eller falsk, det handlar istället om en uppsättning insikter som får sin mening och blir användbara eller förkastas inom ramen för ett kulturellt sammanhang, vilket alltid är mer eller mindre kunskapsorienterat. Kulturen påverkar helt enkelt kunskapen mer än kunskapen påverkar kulturen. Eftersom kunskap är något som skapas av människor och för människor har allt vetande en social dimension, och så länge den ignoreras kommer ingen verklig kunskapskultur att kunna växa fram. 

Ju mer jag tänker på dessa saker desto viktigare framstår Högskolelagens paragraf 6, som stipulerar att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Den skrivningen finns där just för att kulturen och känslorna inte ska ta över. Men trots att vi vet hur viktig den paragrafen är för kunskapens kvalitet låter vi kulturen äta lagens andemening till frukost. Och vi använder vår intellektuella förmåga till att förklara varför det är logiskt och riktigt att låta den göra det. Den akademiska friheten, som paragrafen finns för att värna, blir bara ett ord om linjeorganisationens chefer i kraft av den makt som titeln ger ledningen tvingar fram ökad genomströmning och kräver mätbara resultat av forskarna för att den egna högskolan ska vinna i konkurrensen om krympande ekonomiska resurser med andra högskolor.

Målet med all forskning och undervisning är kunskap, ingen säger i alla fall något annat. Och eftersom kunskap upphör att vara kunskap i samma stund som verkligheten — alltså det kunskapen utvecklats för att förstå eller förklara — förändras, är och kan vetande inte vara något annat än en dynamisk process som i hög grad påverkas av kultur. Att kunskap i dagens akademiska värld problematiskt nog kan betraktas som en produkt som man med principer hämtade från Lean Production och med hjälp av New Public Management effektivt antas kunna tillverka och konkurrera om och med är ett resultat av kultur. Och när den här tanken slagit rot kommer den bedömningskompetens som alltid varit vetenskapens signum och som är en förutsättning för allt verkligt viktigt och användbart vetande att uppfattas som ett uttryck för subjektivt tyckande, vilket används som argument, dels för att skära ner på humaniora, dels för beslutet att högskolan ska fokusera på mätbara nyckeltal, (inte kunskap och lärande). 

Ett av samtidens allvarligaste problem är att det akademiska arbetet leds med utgångspunkt i en produktionslogik som är inkompatibel med kunskap, vilket döljs av det faktum att allt fler, både forskare och chefer, bryr sig mer om sin egen ekonomi och karriär än om kunskapen och därför använder sin makt och den kognitiva förmågan för att "förklara" varför det är budbäraren som är problemet, inte budskapet. Om du som läser vad jag skriver känner så, betänk att jag inte har något att vinna på att påpeka dessa saker, som bygger på egen och andras kulturforskning. Eftersom jag blivit uppsagd från jobbet (på grund av att jag valde att följa kunskapen snarare än den allt mer kulturförnekande kulturen som växer fram inom akademin) har jag dock inget att förlora på att skriva om det jag lärt mig om mitt studieobjekt. 

Så länge jag av ekonomiska skäl inte tvingas ägna tiden åt att fokusera på min egen försörjning är jag fri att skapa kunskap i enlighet med Högskolelagens paragraf 6. Men när lagen skrevs var (väl) inte tanken att man skulle tvingas att bli uppsagd för att kunna följa den, eller?

Den som vill läsa mer om min syn på vad som är högskolans uppdrag och vad man kan och bör göra för att en kunskapskultur ska växa fram i universitetsvärlden kan läsa mer i min bok En svanesång för universitetet.

Någonting som är ingenting men som ändå betyder allting

I fredags skickade jag manuset till boken om mellanrummen till fyra förlag. Givetvis hoppas jag att boken ska bli utgiven, särskilt som det känns som det viktigaste jag skrivit, men jag vet också att chansen är liten. Konkurrensen är mördande på de stora och välkända förlagen. Därför är planen att ge manuset en chans till efter sommaren, på några mindre men välrenommerade förlag. Fast detta är en bok som riktar sig till en bred allmänhet, och förutsättningen för att nå ut på det sätt jag önskar är att något stort förlag nappar. I väntan på besked ska jag jobba med lärobok om kunskapsteori, och skissa på ett förslag till nästa bok om kulturteori. Här delar jag ett utdrag från inledningen till Omvägar till kunskap. Förslag till formulering av en mellanrummens filosofi.

Det enkla är ofta det som är allra svårast att lära sig förstå och behärska och så är det med kultur som alla lever mitt i och har lika nära till. Kultur uppfattas av allt för ofta som ett trivialt vardagsfenomen, vilket gör det svårt att nå ut till allmänheten med den viktiga kunskap som kulturvetenskapen förfogar över. Många tänker olyckligtvis att de redan vet allt de behöver veta om kultur, men det är snarare okunskapen eller ointresset som talar eftersom man brukar säga att det finns över 200 olika definitioner av begreppet kultur inom forskningen – samtidigt ligger det en hel del i den tanken. Kultur är nämligen ett mångfacetterat och föränderligt fenomen och en ansenlig del av kunskapen finns i betraktarens ögon, vilket gör att alla har sin syn på det som kulturvetaren studerar.

Mellanrum ingenting i kraft av sig själva men de sätter ändå sin prägel på allting. Universum består till största delen av ”tomhet” eller mörk energi (se Danielsson 2015) och det vi ser och kan ta på byggs upp av atomer och elektroner, men det är dynamiken mellanelementarpartiklarna som ger molekylerna sina unika egenskaper. Livet består på samma sätt inte bara av händelser och företeelser man minns utan minst lika mycket eller mer av till synes helt innehållslösa transportsträckor. Vi sover bort en tredjedel av livet och många lägger en hel del tid på pendling fram och tillbaka till jobbet, som för en ansenlig del av befolkningen endast betraktas som ett sätt att få mat på bordet och tak över huvudet. En hel del människor lever för helgen och längtar efter semestern eftersom det är då man kan göra saker som verkligen betyder något för en. Jakten på måluppfyllelse, kvalitetssäkring och effektivitet bygger på samma syn på tillvaron. För att kunna utveckla förståelse för mellanrummen och dess helt avgörande betydelse för livet och samhället måste man tänka i nya banor, man måste lära sig få syn på analysera sina grundläggande antaganden och det som tas för givet. Hälften av tiden jag jobbat med den här boken har ägnats åt att försöka förstå vad det är jag skriver om egentligen, resten har handlat om hur insikterna ska förmedlas på bästa sätt. Länge såg jag detta som en bok om kulturteori, men med tiden växte insikten om mellanrummens betydelse. Kunskapen som förmedlas är flyktig och kontextbunden, vilket gör det hopplöst svårt att förklara. Fast svårigheten ligger egentligen i att förstå hur enkelt det är egentligen. Det låter kanske paradoxalt, men kultur är ingenting i kraft av sig själv, och det är därför förståelsen för mellanrummen är så viktig.

En av de mest populära TV-serierna någonsin är Seinfeld som kallades ”a show about nothing” eftersom den handlar om triviala aspekter av tillvaron som alla känner igen men som man sällan talar om trots att det är detta som livet de facto består av. Vad har du gjort idag? Ingenting; är ett ganska vanligt replikskifte. Det låter som en motsägelse men är på många sätt en träffande beskrivning av den kanske största delen av livet, som i dagens uppkopplade, målfixerade och konkurrensutsatta samhälle betraktas som något ovidkommande eller som ett utrymme för ytterligare effektiviseringar. Ingenting kan uppenbarligen vara någonting och ibland, som i fallet med mellanrummen betyder det allting. Jag har funderat massor på hur man utan att förenkla kan visualisera mellanrummen samt dess dynamik och betydelse för livet och vardagen. Ibland använder jag en PowerPoint som börjar med en vit sida där jag placerar ut en figur. Poängen är att mellanrummet finns där före figuren, men det är först när ytterligare en figur placeras i bilden som det är meningsfullt att tala om det som ett mellanrum. Det handlar om en öppen plats som saknar gräns och som båda parter har lika nära till, men ingen har tillgång till den fulla bilden eller den definitiva förklaringen, vilket blir tydligt när ytterligare en figur läggs till. Mellanrummens dynamik förändras än mer när en till, och en till och ytterligare en, eller ett, för även djur och objekt kan fungera som referenspunkter, läggs till helheten.

För att kunna förstå vad den här boken handlar om måste man acceptera att mellanrummen både är ingenting och allting på samma gång, och att deras inflytande över det som sker är större och viktigare än det som går att studera direkt. Och samma gäller för kunskapen om och förståelsen för kultur som alla har sin egen och högst legitima uppfattning om och som dessutom förändras hela tiden. Först när man släpper på kravet att veta något exakt eller bestämt om kultur kan förståelsen framträda. Det viktigaste i den här boken är med andra ord det som inteuttalas, det mest betydelsefulla innehållet står att finna mellan orden och raderna samt avsnitten och kapitlen, men framförallt mellan mina tankar och läsarens tolkningar av det som satts på pränt. Boken handlar om mellanrummen i eget namn, eller om ingenting, just eftersom allt det andra, det som går att fånga och beskriva, inte går att förstå på ett rättvisande sätt utan att mellanrummens skenbara tomhet och påstådda meningslöshet beaktas. Kunskapen om kultur finns i helheten och framträder först efter ett tag, därför kan förståelsen för mellanrummen per definition inte förmedlas genom en effektiv och logiskt stringent redogörelse som börjar med detaljerna och därifrån bygger upp en fungerande helhet. Mellanrummens filosofi är inte ett solitt bygge. Bokens titel är Omvägar till kunskap, just för att man aldrig når fram till mellanrummen trots att man har dem alldeles framför sig.

Jag vet inte om jag lyckas ro projektet i land, men boken är ett ärligt försök att klä mina förvärvade kunskaper och utvecklade förståelse för mellanrummen i ord. Hur tydlig och pedagogisk förklaringen än blir kommer den bara delvis att kunna fånga vad som krävs för att uppnå förståelse för kultur, därför går det inte att läsa passivt eller i jakt på fakta. På samma sätt som jag i min roll som lektor på högskolan ser mig själv som student, och mina studenter som lärare (Nehls 2020, 123ff), ser jag läsaren som medskapare till den kunskap och förståelse som boken syftar till att skapa förutsättningar för. Innehållet i den här boken kan per definition inte presenteras i form av en en linjär redogörelse för minakunskaper som via en kristallklar frekvens utan brus överför ett färdigt budskap till en passiv mottagare som förväntas lyssna och lära. Ambitionen är istället att skriva på ett sätt som gör att det uppstår resonans i överföringen, vilket är tänkt att skapa just den kontrastverkan som behövs för att se vardagen med nya ögon och ge perspektiv på det invanda. Texten är därför utformad för att bråka med grundläggande uppfattningar om hur saker och ting är och fungerar. Ibland blir det oundvikligen väldigt abstrakt och delar av innehållet i boken balanserar av nödvändighet på gränsen till obegriplighet. Tyvärr är förståelsen för och tålamodet med sådana texter dåligt i både vetenskapen och samhället idag. Inom den estetiska kulturvärlden ser det annorlunda ut, vilket är värt att reflektera över. Under en poesiuppläsning kan författaren utmana intellektet hos åhörarna eftersom det inte är tänkt att alla ska förstå allt, åtminstone inte direkt eller på något förutbestämt sätt. I sådana sammanhang bejakas alltså mellanrummen och dess obestämbara öppenhet utgör en viktig och integrerad del av upplevelsen. Konstutställningar går man på för helhetsupplevelsens skull och man behöver inte förstå allt, i alla fall inte på exakt samma sätt som konstnären eller någon annan, för att få ut något av besöket. Mellanrummens filosofi är inte ett konstprojekt, men texten är medvetet utformad för att vara lika intellektuellt utmanande som experimentell poesi, avancerad jazz eller konceptkonst. Samma sak kommer att förklaras på många olika sätt och man måste inte förstå allt för att utveckla sådan kunskap om och förståelse för kultur som tar sin utgångspunkt i mellanrummen. Det som krävs för att förstå är framförallt tid och tålamod. Bokens titel är omvägartill kunskap delvis för att poängtera att det inte går att skynda på eller målstyra lärande, alla försök att effektivisera den typen av mellanmänskliga processer är dömda att misslyckas.

Min publiceringsstrategi är att inte ha någon

I dagens akademiska värld förväntas man ha en publiceringsstrategi. Det anses vara en kvalitetsindikator. Trots att det står i högskolelagen att forskaren är fri att välja syfte, metod och sätt att sprida resultaten av forskningen avkrävs den som vill göra akademisk karriär en strategi för publicering. Om man verkligen var fri att tänka och handla som man vill vore det oproblematiskt, men så är det inte. Man förväntas tala om vilka tidskrifter man siktar på och hur många artiklar man planerar att skriva. Ju fler publikationer desto bättre, i så högt rankade tidskrifter som möjligt, är principen. Min publiceringsstrategi är att inte hålla mig med någon sådan. Jag är forskare och kunskap är mitt mål. Först när jag utarbetat ett resultat som jag anser värt att sprida väljer jag form för publicering och börjar söka efter en lämplig utgivare. Jag valde Under Strecket som medium för att sprida mina tankar om etnologins (problematiska) framtid, och mina tre inledande försök rörande mellanrummets filosofi valde jag att publicera open access på nätet. Bloggar gör jag för att komma vidare i mitt tänkande och för att jag lär mig massor om hur kultur fungerar genom att publicera hugskott och även mindre genomtänkta tankar här på Flyktlinjer. Artiklar skriver jag, om jag skriver några, efter att boken, som är det medium som passar bäst för kunskapen jag producerar, publicerats, eller om jag blir inbjuden. På samma sätt som syftet alltid avgör vilken metod man ska använda är det kunskapen som styr vilket medium som är bäst.

Just nu står jag i begrepp att kontakta några utvalda förlag för eventuell utgivning av min bok om mellanrummen som blir färdig inom de närmaste veckorna. Blir den antagen blir det mitt tredje steg upp på den akademiska trappan, eller snarare min egen intellektuella utveckling (eftersom detta idag är två olika saker). Första steget tog jag i och med avhandlingen som gjorde mig till filosofie doktor. Andra steget tog jag med min bok om alkohol och droger som låg till grund för ansökan om docent. Boken om mellanrummen ser jag som mitt bidrag till kulturforskningen. Ska jag någon gång bli professor kommer den boken att ligga utgöra basen i ansökan, tillsammans med mina tre läroböcker. Här nedan ska jag försöka visa hur den boken hänger ihop med övriga böcker. Vid en ytlig betraktelse ser det ut som min forskargärning saknar röd tråd, men det är inte så jag ser på saken.

När jag arbetade med avhandlingen visste jag inte riktigt själv vad och varför jag gjorde som jag valde att göra. Som doktorand var jag fortfarande student och gick en utbildning. Jag följde konventionerna och mina handledares kloka råd och tog tacksamt till mig deras förslag. Det blev en konventionell, empiritung avhandling. Jag samlade underlag till analysen med hjälp av metoderna deltagande observation, livsloppsintervjuer och samlade därutöver även in en massa olika typer av skriftligt material. Syftet var att undersöka förutsättningar för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, och teorin hämtade jag från maskulinitets- och genusforskningen. Även om jag som sagt inte riktigt hade koll på vad det innebär att uttala sig som forskare med stöd i resultatet av en empirisk undersökning lärde jag mig enormt mycket under åren som doktorand. Arbetet med avhandlingen gjorde mig till forskare.

När jag efter disputationen fick en anställning på Högskolan Väst, på institutionen för Omvårdnad, hälsa och kultur, tog jag upp ett gammalt intresse för alkohol och droger. Jag skrev min C-uppsats i etnologi om nyktra alkoholisters strävan efter nykterhet i Länken och AA. Tanken var i början av projektet att jag skulle använda samma metod som i avhandlingen, det vill säga göra ännu en klassisk etnologisk studie av ett vardagligt (sic) fenomen, men mitt intresse för teori (och min önskan om att bli bättre på att förstå och hantera den) tog överhanden och studien om alkoholen och drogerna i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna blev en i princip helt teoretisk studie. Jag samlade i alla fall inte in någon egen empiri som analyserades på något systematiskt sätt, mycket beroende på att jag under arbetet med boken Kung Alkohol. Och andra drogaktörer, allt mer kom till insikt om hur problematiskt det är, utifrån ett kunskapsperspektiv, att tänka och agera så. Verkligheten går inte att dela upp i mindre, avgränsade delar eftersom det inte finns några vattentäta skott inom kulturen och mellan olika fenomen. Teorin som jag använde och studien som helhet handlar inte om att bekräfta eller förkasta en hypotes, det handlar om en uppsättning verktyg jag använder för att skapa kunskap om ämnet. Verktygen är dock inte bara något jag använder i analysen, de förklaras på sätt som är tänkta att göra det möjligt även för en bred och intresserad allmänhet att själv använda verktygen för att bygga upp förståelse för alkoholens och drogernas roll i vardagen och tillvaron, vilket jag under arbetet med den boken allt mer kom att inse är viktigare än det resultat som studien resulterade i.

Mitt akademiska skrivande har alltid handlat om både kunskapen jag sökt och min egen intellektuella utveckling. Jag har alltid tyckt att det är mitt ansvar att inte bara leverera svar på olika frågor, och absolut inte att producera resultat för resultatproduktionens skull, utan hela tiden lära mig mer. Strävan efter bildning är absolut personlig, men eftersom det är en förutsättning för kunskapsutvecklingen i samhället är min kunskapsutveckling inte bara ett personligt projekt. När jag blev docent tänkte jag att jag har ett ansvar att inte bara fortsätta producera texter för min egen meriterings skull. Jag bestämde mig för att syftet med mitt nästa projekt skulle vara att skapa ett substantiellt bidrag till kunskapsutvecklingen inom etnologin i synnerhet och kulturforskningen i allmänhet. Och för att kunna utveckla teorin om mellanrummen, som min nästa bok handlar om, var bildning och förmågan att tänka utanför ramarna en förutsättning. Bildning är inget man någonsin blir färdig med, vilket passar mig perfekt. Jag ser inte mina egna studier eller forskningen som ett mål, det är vägen som är målet och även förutsättningen för att kunskapen inte ska gå i stå och den akademiska världen ska bli en självrefererande bubbla utan kontakt med omvärlden.

Jag har ingen aning om ifall boken om mellanrummen blir antagen på något förlag eller ens om jag har något viktigt att säga, men min ambition har varit att skapa verktyg som kan användas för att utveckla förståelse för kulturen som alla lever i och både påverkar och påverkas av. Både arbetet med att utforma teorin -- som jag ser som ett verktyg som alla ska kunna (och även behöver) använda för att lära sig se och förstå tillvarons komplexitet -- och skrivandet har varit enormt utvecklande och lärorikt. Dilemmat med denna bok är samma som med förra boken, innehållet riskerar att uppfattas som lite för trivialt för akademiker och lite för abstrakt för allmänheten. Boken om mellanrummen riskerar alltså att hamna mellan stolarna. Så kan det mycket väl bli, men jag gick in i projektet med öppna ögon och med siktet inställt på ny kunskap, och nu är jag där jag är. Hade jag tagit kravet på en publiceringsstrategi på allvar hade jag varken vågat ge mig i kast med eller sett värdet med ett så pass osäkert och långvarigt projekt som arbetet med boken visat sig vara. Söker man kunskap finns nämligen aldrig några garantier för någonting, det arbetet är intellektuellt och går inte att styra mot några på förhand definierade mål. 

Det var för kunskapens skull jag sökte mig till akademin och som jag ser det är det för kunskapens skull som skattebetalarna investerar i forskning, och därför är min publiceringsstrategi att inte ha någon.

Hur lång tid tar det att skriva en bok?

New Public Management bygger på allt verksamheter kan tidssättas, målstyras och kvalitetssäkras. Att skriva böcker kan nog inte sägas ingå i mitt arbete, därför är det på fritiden jag skriver mina viktigaste texter, men forskningen jag bedriver ska kommuniceras till allmänheten på något sätt och boken är det medium jag använder. Frågan i rubriken är alltså viktig: Hur lång tid tar det att skriva en bok? Jag väntar på ett kontrakt på nästa lärobok och där finns en deadline. Om drygt ett år ska den vara klar, så det går absolut att sätta datum för deadline. Men det går ändå inte att avgöra hur lång tid det tar att skriva eftersom skrivande inte handlar om att producera en viss mängd ord, skrivande handlar om att sätta ord på tankar och skapa logiska kedjor av resonemang som leder till förståelse. Skrivande är en verksamhet som pågår även när man är borta från tangentbordet, och läser man inte vad andra skriver blir det svårt att uttrycka sig klokt. Det handlar alltså om en komplex helhet som inte går att tränga in i en form. Alla dagar är inte lika och inspirationen kommer och går. Plötsligt knackar det på dörren, tåget är förenat eller man blir sjuk. Tillvaron fungerar så och skrivandet är en integrerad del av den skrivandes liv.

Idag här på morgonen blev jag klar med ännu en vända med boken om mellanrummen. Nu får den vila tills efter jul. Jag behöver få perspektiv till texten för att kunna se den med läsarens ögon. Arbetet med den boken påbörjades för åtta år sedan. Den heter Omvägar till kunskap eftersom det är så texten och tankarna vuxit fram. Jag har arbetat intensivt med boken under det senaste året och den version som nu börjar bli klar har funnits i drygt tre år. Planen är att bli färdig här i vår, men exakt när vet jag inte eftersom det ligger bortom min kontroll. Jag vet alltså inte hur lång tid det tar att skriva en bok. Ingen vet eftersom forskning och lärande är skapande verksamheter.

Genom åren har jag skaffat mig kompetens att orientera i den allt mer kontrollerade och målfokuserade akademiska världen, men ju mer jag lär mig desto mer bedrövad blir jag av att tvingas låtsas som att det går att veta hur lång tid det tar att skiva en bok, skapa och förbereda sig inför en föreläsning. Inte ens möte vi anmodas att dela i går att tidsbestämma, de drar konsekvent över tiden och skapar dessutom behov av fler möten. Jag mår dåligt av att se hur den akademiska verksamheten blir allt mer oakademisk eftersom det var för kunskapen jag sökte mig till högskolan. Trots att jag talar med stöd i forskning betyder det jag säger ingenting i mötet med linjeorganisationens krav på kontroll, även av det okontrollerbara.

Kulturvetarens dilemma

Arbetet med boken om mellanrummen tar sig innanför huden. Med och motgångar i skrivandet påverkar upplevelsen av världen och tillvaron. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan hybris och känslan av meningslöshet. När det går bra och det är flyt i texten, språket är levande och tankarna som sätts på pränt hänger ihop, när exemplen jag finner och utvecklar är fyndiga känner jag mig oövervinnerlig. Och när det går trögt, när textpassagen jag arbetar med bjuder motstånd, när jag upprepar mig och fastnar i plattityder och upprepningar, ansätts jag av tvivel och känner mig värdelös. Igår blev jag färdig med ännu en genomarbetning av manuset som helhet och tog helg med en skön känsla av att ha tagit ett stort kliv framåt, men idag är jag inte lika säker längre. Nästa vecka ska jag fila på detaljerna och se över problematiska passager. Innan helgen ska manuset skrivas ut och läsas, noga, både med fokus på språket och logiken i upplägget och argumentationen. Jag flyttar allt mer in i känslan av att snart vara färdig. Boken om mellanrummen kan sägas utgöra essensen av tio års bloggande. Antalet timmar jag lagt ner på projektet är fler än jag orkar räkna. Skrivandet, tänkandet och läsande som ligger till grund för boken har utgjort en stor del av mitt liv. Hade jag arbetat mot ett mål hade jag aldrig blivit färdig. För mig har vägen hela tiden varit målet och därför spelar det ingen roll vad som händer med boken när jag anser att den är färdig, projektet står och faller inte med att boken antas på ett erkänt förlag. På något sätt, i någon form kommer texten att publiceras under nästa år. Det är dags att sätta punkt och ta nästa steg i min intellektuella utveckling.

Jag är oerhört glad och tacksam över att kunna förena mitt arbete med skrivande (ungefär hälften av författandet har utförts på fritiden), men det är ändå med ambivalens jag ser på resultatet. Kulturvetenskapens dilemma är att forskningen handlar om något som alla har en egen förstahandsuppfattning om, vilket gör att många anser sig vara experter på det jag skriver om och därför inte drar sig för att kritisera eller avfärda allt som de med hänvisning till sina personliga upplevelser inte anser vara fel eller problematiskt. Dagligen, både som lärare och forskare, och särskilt på sociala medier, stöter jag på ett akademikerförakt som gör mig bedrövad. Vem är du att tala om för mig hur det är och fungerar? Som kulturvetare anklagas jag för att vara elitist eller flummare om jag använder filosofiska begrepp och för att vara aktivist om jag kritiserar politiker som lägger fram förslag som strider mot allt jag kan och vet. Jag kan tala med de lärda på latin och med bönder på bönders vis, men som kulturvetare riskerar jag hela tiden att dra på mig kritik från båda håll. Forskare från andra discipliner anklagar ofta kulturvetare för att vara ovetenskapliga och allmänheten avfärdar inte sällan texterna som obegripliga. Båda lägren anser sig veta allt som behöver vetas om kulturen, om de nu inte helt avfärdar den genom att hänvisa till sin egen realistiska världsbild som minsann bygger på fakta. Det är med andra ord många gånger otacksamt att vara kulturvetare. Fast det var aldrig för att få bekräftelse eller för att göra karriär jag sökte mig till och stannade kvar på högskolan -- det var och är för kunskapens skull jag studerar, forskar, undervisar och skriver.

Dåliga dagar ansätts jag av tvivel. Såren i själen från åren av mobbing i skolan sitter djupt och påverkar mig fortfarande, fyrtio år senare. Skrivande leder både till självkännedom och till kunskap och förståelse för den värld vi lever i. Och när man skriver på toppen av sin intellektuella förmåga och lägger ner hela sin själv i arbetet blir det en hudlös verksamhet. Jag blottar mitt inre för världen och dåliga dagar spelas det på mina känsligaste strängar. När jag tvivlar på boken tvivlar jag oundvikligen på mig själv. Jag är öppen för att jag kan ha fel och vet att jag inte självklart har något viktigt att säga; det är mitt ansvar som forskare att ha den inställningen och även vara tydlig med det. Det blir dock ett problem i det samhälle vi lever i där säkerhet dyrkas och den som vinner debatter hyllas. Som forskare förväntas jag producera resultat, men den synen på vetenskap strider mot att jag lärt mig, därför vägrar jag och väljer jag att skriva böcker. Att gå sin egen väg kostar på av många olika anledningar, men det är så jag gjort i hela mitt liv och det har bevisligen fungerat, så jag fortsätter. Jag är härdad och även om jag känner mig sårbar vet jag att jag klarar mig på något sätt. Så länge jag gör det jag tror på och ger människor det jag på goda grunder kan argumentera för att de behöver är och förblir jag en vinnare.

Vad är forskarens ansvar och arbetsuppgift egentligen?

Royal och minor science är två tanketraditioner, två uppsättningar vetenskapliga verktyg eller kompetenser som är bra till olika saker. Royal science kan liknas vid ett imponerande byggnadsverk av tegelsten och murbruk. Om det fuskas med grunden eller om byggstenarna och bruket inte håller högsta kvalitet rasar konstruktionen. Det tar tid att bygga den här typen av konstruktioner. Tegelsten för tegelsten växer monumentet till en imponerande höjd med tiden, förutsatt att grunden är stabil, delarna passar ihop och ingenjörerna inte räknat fel på hållfastheten. Ingen av arbetarna vid bygger behöver ha den fulla överblicken och man kan tryggt lita och bygga vidare på tidigare generationers arbetsinsatser. Vissa byggen står emot tidens tand och kan likt pyramiderna beundras långt efter att upphovsmännen dött och begravts. Nomadologi bygger på en annan kompetens; som kan liknas vid byggandet av vackra sandslott på stranden. Här handlar det också om att bygga något, men redan under arbetet vet man att resultatet förr eller senare kommer att sköljas bort av vågorna. Kompetensen handlar både om att veta var man ska bygga och hur man bygger. Bygger man allt för långt upp, där vågorna bara i undantagsfall når, är sanden för torr, och väljer man att bygga precis i strandlinjen hinner man inte klart innan allt raseras. Förmågan att bygga sandslott är förkroppsligad och svår att föra över till något slags manual eller tekniskt system; den utvecklas och förfinas genom åren när man tvingas starta om varje gång vågorna sköljt bort resultatet och genom att hela tiden sträva efter att bli bättre. Sandslott byggs inte som äreminnen över någon eller något, de skapas för att beundras i stunden och för att inspirera andra att skapa något eget. Denna bok må vara mitt livsverk men den är inte ett äreminne över mig som författare utan en välfylld verktygslåda vars värde står i direkt relation till verktygens användbarhet och den kunskap om livet, tillvaron och kulturen som (eventuellt) blir resultatet av arbetet med verktygen. Utan förståelse för olika vetenskapers olika uppsättningar verktyg och insikter eller om all forskning betraktas som en och samma verksamhet riskerar kunskapen som humaniora bidrar med att framstå som obegriplig, och humanisterna får lägga en massa tid och resurser på att värja sig mot fördomar, förklara missförstånd och kämpa mot illvilja och ointresse. Där och när klarhet är idealet och bara det som går att definiera exakt accepteras som vetenskapligt godtagbara resultat kommer både den som arbetar med det som är vagt till sin natur och kunskapen som forskningen resulterar i att betraktas som ovetenskaplig. Inte för att forskaren slarvat eller för att kunskapen är oanvändbar, utan för att den akademiska kulturen och det omgivande samhället inte förmås uppskatta resultatet.

Vad är vetenskapens uppgift egentligen, och vilket ansvar har jag som forskare; på vems uppdrag arbetar jag? Jag har alltid tänkt att det är på skattebetalarnas uppdrag och för samhällets bästa jag arbetar. Min ambition som lektor med möjlighet att forska i tjänsten har alltid varit att utveckla och sprida viktig och användbar kunskap samt att främja lärande. Den ökande territorialiseringen av både den akademiska världen och samhället vi lever i, strävan efter kontroll, målstyrningen och systemen för kvalitetssäkring gör det allt svårare för mig att använd kunskaperna och kompetenserna som jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad och leva upp till mina egna ambitioner. Jag har svårt att se att det gynnar kunskapsutvecklingen om kultur att jag lägger den lilla forskningstid jag har i tjänsten på att gå kurser för att lära mig bli bättre på att skriva forskningsansökningar, vilket krävs för att kunna hävda sig i den mördande konkurrensen om medel. Hur kan det sägas vara ett uttryck för klok och ansvarsfull förvaltning av skattebetalarnas pengar att först anställa doktorander som får betalt under fem år för att utbilda sig till forskare och sedan tvinga dem att använda den högst begränsade tid i tjänsten som är avsatt till forskning åt att konkurrera med varandra om medel när man vet att över nittio procent av ansökningarna avslås och att ofta över sextio procent av pengarna går till over-head-kostnader? Kostnaderna för kontrollen, styrningen och kvalitetssäkringen av forskningen är enorma, vilket skulle kunna vara motiverat om det faktiskt ledde till nya och användbara kunskaper – men om man måste nå målen som lagts fast i forskningsplanen, om det anses vara ett mått på kvalitet i forskningen är det inte forskning man ägnar sig åt dels eftersom forskningen måste vara fri, dels eftersom det ligger i sakens natur att man aldrig kan utlova några resultat på förhand. Det man konkurrerar om och söker bifall för när man skriver ansökningar är i praktiken godkännande av forskningsidéer, vilket går på tvärs mot högskolelagen som säger att forskare fritt får välja forskningsproblem, forskningsmetod och hur resultaten ska publiceras. Territorialiseringen av forskningen är helt uppenbart en kulturell process som hotar att ta död på forskningens vitalitet och därför har jag valt att bryta mot konventionerna, det är som jag ser det mitt ansvar som forskare. Strävan efter en strikt kontrollerad och målstyrd samt kvalitetssäkrad forskning är oförenlig med strävan efter en klok förvaltning av skattebetalarnas medel. Kontrollen och styrningen likriktar forskningen, tar död på vitaliteten i akademin och förvandlar forskare till maskiner eller utförare av tjänsten forskning vars mål är att producera resultat, vilket är något annat än kunskap.

Utvecklingen i både akademin och det omgivande samhället, som i snabb takt rör sig i riktning mot allt mer territorialisering oroar, och eftersom jag arbetar på skattebetalarnas bekostnad har jag ett ansvar att bjuda motstånd mot försöken att kontrollera forskningen vars frihet till och med stipuleras i lag samt att verka för deterritorialisering och främja framväxten av en levande akademi där kunskapen står i centrum. Det handlar inte (bara) om mig och mina möjligheter att forska utan om samhället och dess långsiktiga hållbarhet -- det spel vi spelar är ett spel med mycket höga insatser och stora risker. 

Några principer för en mer levande vetenskap

Utgångspunkten för mellanrummens filosofi är att vetenskap är en skapande verksamhet och att kunskap är något som uppstår i och adderas till samt förändrar helheten, den är immanent, inte transcendent. Följaktligen är det på insidan och mellan människor som både problemen och lösningarna som kulturvetaren arbetar med står att finna. Samtalet som är både en metod och en kunskapspraktik är ett sätt att temporärt förena det oförenliga; ett sätt att hålla samman livet som hela tiden trotsar alla försök att fånga det en gång för alla i en enda teori som förklarar allt och som fungerar överallt, alltid. En mer samtalande syn på kunskap handlar om att närma sig såväl vetandet som verkligheten med respekt för allt som inte går att veta och med utgångspunkten att kunskapen liksom verkligheten är ett slags multiplicitet som varken går att beskriva i detalj eller förstå fullt ut. För den som söker kunskap och förståelse är okunskap istället början på en resa in i den okända terräng som framtiden alltid utgör. Samtalet är en alternativ bild av både forskning, kultur och kunskap; en mer användbar och konstruktiv syn på sanning som inte låser fast utan öppnar upp och som lägger större vikt vid begreppets funktion än vid dess form. Kulturvetenskapen producerar inte avbilder av verkligheten, den skapar berättelser och verktyg som kan användas för att påverka kulturens tillblivelseriktning. Alla som vill kan och får vara med i kunskapsutvecklingen. Principen är att alla som har något att tillföra behövs, inte bara vetenskapligt skolade forskare. Den som visar minsta tecken på försvar av kunskap eller som försöker bygga murar och upprätthålla gränser diskvalificerar sig själv eftersom det sättet att se på kunskap tar död på samtalet och den intellektuella, mellanmänskliga process som leder till fördjupad förståelse för tillvaron. Vetenskapligt tänkande är en förvärvad egenskap som behöver hållas levande och utvecklas för att kunna användas – ytterst handlar det om förmågan att ta ansvar för alla beslut som tas.

All ny kunskap är alltid delvis resultatet av slump och den går därför inte att planera eller utforma strategier för och det finns inga entydiga modeller och detaljerade handlingsplaner som gäller överallt, alltid. Kunskap är något man gör sig redo för och strävar efter; ett mål man aldrig når fullt ut. Försöken att pressa in allt vetande i ett och samma system, vars kod forskarna försöker knäcka i jakten på makt och erkännande som upphovsman, är förödande för vetenenskapen om kultur. Ytterst få av mänsklighetens banbrytande kunskapsgenombrott är resultatet av planering och regelföljande. Dagens standardiseringsiver och kontrollfokusering är med andra ord förödande för utvecklingen av förmågan till kritisk självständighet, som är nödvändig för att kunna åtnjuta den lagstadgade forskningsfriheten. Ska man verkligen kunna lära sig vad forskning är och vad som krävs av en för att utveckla ny kunskap genom att undersöka något med vetenskapliga metoder måste man upparbeta förmåga att utmana regler och arbeta efter principer. Principer handlar mer om vad och varför än om hur. Problemet med regler är att de oftast är utformade för att man ska kunna följa dem utan att behöva förstå dess andemening. För att bygga upp förståelse för principer krävs en väl utvecklad förmåga till självständigt arbete, kritiskt tänkande och inte minst kreativitet.

Tänkandets högsta princip måste vara kunskapen, vilken ingen äger eftersom den uppstår mellan kunskapssökande individer och det man försöker förstå. Kunskap är inte samma som sanning eller fakta, den har ingen minsta beståndsdel eller yttersta princip utan kräver tolkning för att bli meningsfull och användbar. Tanken på det sunda förnuftet är en existentiell övertygelse, en önskedröm, ett ideal; inte något man kan ta för givet. Premissen att sanningen är en och odelbar är inte en beskrivning av verkligheten utan en vetenskapligt sanktionerad uppfattning om sakernas tillstånd. Sanningen är helt enkelt ett hopplöst begrepp och en för människan övermäktig uppgift. Det som fungerar kan och ska givetvis hållas för sant, men alla övertygelser måste kunna överger eller modifieras när de inte fungerar längre, annars är det inte forskning man ägnar sig åt. Mellanrummets filosofi utgår från att tänkande inte handlar om att upptäcka sanningar samt att forskning handlar om att skapa kunskap i dialog och kontinuerligt och gemensamt granska resultatet av arbetet. Principen är att forskningsresultat och svar på vetenskapliga frågor är inledningen på samtal, inte slutpunkten för debatter (vars mål är att utse vinnare).

Representationstanken, alltså tanken om original och kopior, utmanas genom påpekandet att kulturvetare arbetar med icke verifierbara hypoteser, vilket kräver ett annat angreppssätt än resultat som andra forskare kan och ska försöka replikera eller falsifiera. Eftersom det man inte kan verifiera heller inte kan avfärdas är debatten en värdelös metod i sökandet efter kunskap (om kultur). För att lära sig hantera kulturens mångfald krävs samtal. Och för att inse det måste man förstå att teori är ett ord som betyder olika saker i olika sammanhang. För kulturvetare är teorier verktyg för analys, eller icke verifierbara hypoteser tänkta som underlag för samtal. Patriarkatet, till exempel, som är ett rött skynke för många och som gör att genusvetenskapen väcker så starka känslor, är ett förslag till förklaring om hur det skulle kunna vara. Förenklat går den tanken ut på följande. Forskaren som undersöker relationer mellan män och kvinnor och som utgår från ett genusperspektiv ställer sig frågan: Låt oss säga att det finns något sådant som ett patriarkat, det vill säga en struktur som ger män och manlighet makt över kvinnor och kvinnlighet, hur kan man då förstå den empiri som samlats in. Patriarkatet är ett slags antagande, men det är inte ett påstående om verkligheten som går att bekräfta eller förkasta. Empirin som analyseras är hämtad från verkligheten, den är inte hittepå. Men eftersom verkligheten är mångtydig kan den förstås på olika sätt och det finns bra och dåliga tolkningar. Men vad som är vad går inte att avgöra en gång för alla. Utgår man från att resultatet av vetenskap är representationer tvingas man försvara sina resultat och då för man in ett olyckligt moment av makt i sökandet efter kunskap.

Kunskap om kultur kan bara nås genom att kasta ur sig tankar som inte alltid måste vara genomtänkta, för att se var de landar, hur de tas emot och vilken förändring de ger upphov till. För att tänka nytt behöver man bryta mönster, vara missanpassad och gå sin egen väg, därför är detta den kanske viktigaste principen. Öppenhet och mer frihet för det stora flertalet är avgörande för att främja framväxten av ett mer intellektuellt moget och värdigare samhälle där kunskapen står i centrum, vilket aldrig kan uppstå som ett resultat av lydnad eller följande. Yttrandefriheten och demokratin, som är en förutsättning för en öppen och levande akademi, bygger på att man kan och får tänka som man vill, men utan gemensam respekt för komplexitet går det inte att hantera friheten. Både både kunskapens, demokratins och frihetens dilemma är att strävan efter kontroll så enkelt tenderar att bli sitt eget syfte och utvecklas till ett självändamål.

Varsamhet och ödmjukhet

Inte bara det vackra och välformulerade rymmer mening och kunskap. Erfarenheten har lärt mig att imperfekta och ofärdiga texter ofta väcker större lust till samtal än perfekta. Därför skriver jag ogarderat och har valt att inte rensa bort alla hugskott och mindre genomtänkta tankar. En perfekt text tystar och tvingar på läsaren författarens övertygelser eftersom den som vill resa kritik mot en vattentät och helt igenom logiskt koherent text tvingas ha minst lika mycket på fötterna som forskaren som skrivit den. En öppen och trevande text som väcker fler tankar och frågor än vad som besvaras är enklare att reagera på och tänka med. 

Valet att skriva ogarderat handlar inte om att göra slarvighet till en dygd utan om att jag faktisk tror på pedagogiken som ligger invävd i tanken om att en sprucken vas håller längst, som jag lånat från Ulf Lundell. Det som är skadat men älskat vårdar man mer än det starka och friska. Det finns ett slags hoppfullt budskap i tanken på att det som är stukat men ändå håller ihop är mer värdefullt än den eller det som är helt och oövervinneligt. Det som är kantstött måste behandlas med varsamhet, och det gäller lika för ting, tankar och människor. Tänk om det var normen, om den tanken var utgångspunkten för sökandet efter kunskap. Omhändertagande, lyhördhet och gemenskap skulle i så fall främjas på ett helt annat sätt. Idag behandlas den som är sjuk med misstänksamhet och det som är vagt avfärdas som nonsens. 

Jag tolkar orden som en påminnelse om att det är bättre att lägga den mesta tiden och energin på kontinuerlig revidering av det man håller för sant, tillsammans med kloka medmänniskor, än att försöka utforma den perfekta kursen, forskningsprojektet eller tillvägagångssättet och sedan köra på den linjen tills strategin blivit obsolet och därefter göra om den från grunden. Omvägar kostar pengar, hämmar effektivitet och kan leda till annan, icke efterfrågad kunskap, och just därför är det så viktigt att intressera sig för det som är fragilt och vagt samt att inte bortrationalisera misstagen och överflödet.

Varför är det fel att drömma?

”Tanken är fin, men den är inte realistisk”, får jag höra ibland. Fast hur bevisar man vad som inte fungerar? Avsaknaden av bevis är som sagt inte bevis på avsaknad, den insikten är en av vetenskapens grundbultar, ändå är det påfallande ofta forskare som utan att undersöka saken närmare säger sig veta vad som är dunkelt tänkt och vad som inte fungerar. Tyvärr håller vetenskap på att bli en formaliserad och regelföljande verksamhet när jakten på effektivitet leder till att unika kunskaper och personliga kompetenser flyttas från forskare till system, vilket gör att det finns allt mindre utrymme för kreativitet och skapande inom forskningen. Vet man inte vad man ska komma fram till blir det svårt att vinna medel i den benhårda konkurrensen om vems ansökan som är bäst. Kraven på prestation blir allt hårdare och pressen som många i akademin känner av riskerar att ta död på friheten och nyfikenheten som krävs för att skapa ny kunskap. Allt fler forskare producerar allt mer av samma och att allt fler gräver dessutom ner sig allt djupare i allt smalare hål, vilket går ut över överblicken och förståelsen för helheten.

Under den här rubriken är ambitionen att visa att nästan vad som helst kan fungera som utgångspunkt för samtal om kultur. Författaren David Foster Wallace får illustrera den tanken eftersom hans sätt att klä kunskap i ord och beskriva det obeskrivbara är beundransvärd. Foster Wallace är död, men orden finns kvar och tankarna lever vidare; dock bara så länge de läses och samtalas om. Texter heter en samling av hans noveller som gavs ut på svenska 2013 och den är inte bara skriven på ett vackert språk, den är dessutom fylld av vishet och där visas prov på en extraordinär iakttagelseförmåga. 

Jag kan förstå om det här inte låter så värst kul eller fräscht eller ens särskilt inspirerande. Men detta är, såvitt jag kan se – och om man avlägsnar all retorisk bullshit – Sanningen. Ni får ta det hur ni vill. Men om ni tycker att jag hytter finger och predikar som någon annan Dr Laura, då avfärdar ni mig nog för lätt. För det här handlar inte om moral, eller religion, eller dogmer, eller stora snitsiga teorier om livet efter döden. Sanningen handlar om livet före döden. Den handlar om hur man ska orka leva till trettio, eller kanske femtio, utan att hela tiden behöva fundera på om man inte borde skjuta skallen av sig. Det handlar om något så enkelt som medvetenhet. Medvetenhet om något så grundläggande och så verkligt, så svårt att få syn på, att vi hela tiden måste påminna oss själva, om och om igen: ”Detta är vatten. Detta är vatten.” Det är ofattbart svårt att lyckas med det, att förbli levande och medveten, dag efter dag. (Foster Wallace 2013:297)

Vackra och kloka ord om humaniora och vad som är syftet med (en humanvetenskaplig) utbildning och kunskap. Texten är skriven av en lärd författare beskriver meningen med kunskap och utbildning mycket bättre än många akademiker som är mitt uppe i och fullt upptagna av att göra karriär. Orden om vatten syftar på en inledande berättelse om några fiskar som blir uppmärksammade på att de lever och verkar i vattnet, som de fram till dess inte uppmärksammat eller förstått värdet av. Jag brukar använda den liknelsen för att förklara vad kultur är och vad kulturvetenskap handlar om, men jag kommer inte i närheten av den elegans i uttrycket som David Foster Wallace visar prov på.

Vikten av balans mellan förundran och fakta

Människans vilja att veta är stark och behovet av trygghet är stor, så det är inte konstigt att strävan efter kontroll är så utbredd. Problemet är att verktygen för att nå kontroll idag utvecklats och metoderna förfinats; så till den milda grad att förmågan att förundras håller på att gå förlorad. Blir det inte som man trodde eller önskade, om planen inte följs och målen inte nås, betraktas det automatiskt som ett misslyckande, trots att vi vet att de största upptäckterna och innovationerna inte arbetades fram i enlighet med en plan. Om livet går ut på att jaga lycka genom att sträva efter på förhand uppgjorda mål och tillvaron handlar om att undvika besvikelse, kommer en allt större del av existensen att bestå av transportsträckor och väntan på nästa måluppfyllelse. Kontrollbehovet leder till förmågan att förundras riskerar att gå förlorad.

Vardagen är fylld av magi om man bara lär sig se, förstå och uppskatta dessa inslag i tillvaron. Överraskningar och avvikelser från planen kan vara problematiska och skrämmande, men det oväntade kan också vara början på något nytt och berikande. Gör man sig av med det ena förlorar man oundvikligen det andra. Serendipitet är en egenskap som handlar om att lära sig hantera överraskningar och finna nya vägar fram, som alltid finns där men som stängs och blir osynliga om förmågan att förundras saknas. Möjligheterna måste upptäckas och ibland uppfinnas för att gagna mänskligheten och berika tillvaron, men när det enda som räknas är evidens, effektivitet och Sanning utarmas fantasin som är en förutsättning för att upptäcka att världen består av mer än det som möter den vetenskapliga blicken. Frön till innovationer och möjligheter finns överallt men oavsett hur stark viljan att veta och begäret efter kontroll är kan ingen på förhand veta vem, vad, vilken, var, när eller hur.

Mycket talar för att förmågan att förundras gick förlorad i samband med att humaniora och bildning började betraktas som slöseri med tid eller onödiga kostnader, den offrades alltså på effektivitetens, säkerhetens och måluppfyllelsens altare. Där övertygelsen om att kvalitet kan säkras är stark, där rättning i ledet är mantrat och det är viktigare hur man skriver än vad man skriver, förlorar vetenskapen sin vitalitet. Det blir en exercis, ett uppvisande av perfektion. Men livet är inte perfekt. Ett hjärta är så oändligt mycket mer än vad läkarvetenskapen lyckas fånga med sin statistik och sina modeller. Drömmar är en lika verklig och viktig del av livet som alla fakta och all evidens. Ett glas till hälften fyllt med vatten är bara just det. Ett glas till hälften fyllt med vatten. Fast vad betyder det? Realisten förstår inte frågan, hen utgår från att det hen ser är hela sanningen och att den insikten är den enda som behövs. Realisten ser kostnader där den som har förmågan att förundras och finner glädje i upptäckandet ser potentiella investeringsmöjligheter. Problemet är att realisterna vill veta hur det är egentligen och därför inte intresserar sig för det som skulle kunna bli. Realisten har inte fel, poängen är att det har inte drömmaren heller. Båda har rätt och det är i mötet mellan kompetenserna som kunskap uppstår och när det råder balans mellan egenskaperna blir samhället levande och kan utvecklas.

Evidens är viktigt och inget vi klarar oss utan, men för att förstå vad vetenskapen säger krävs tolkning. Fakta eller siffror talar aldrig för sig själva. Livet är fyllt av paradoxer och komplexitet och det spelar ingen roll hur mycket man försöker kontrollera kulturen, den kommer ändå alltid att spränga ramarna, förr eller senare. Om kunskapen inte är lika levande som det den handlar om förlorar den sin mening. En tillvaro tömd på mening är tom, iskall och död. Visst kan det vara kittlande att avslöja ett mind blowing trolleritrick men känslan är snabbt övergående och lämnar en tomhet efter sig. Vissa saker ska helt enkelt inte avslöjas, för det går inte att sjunka tillbaka i okunskap sedan när man väl fått sin nyfikenhet stillad. Vi människor är meningssökande varelser, den egenskapen är inprogrammerad i vårt DNA, men det är sökandet som gör livet värt att leva. Det är vägen som är målet, och så vidare. Karin Boye är inte ensam om att ha insett det. Lyriken och konsten är fylld insikter och klokhet som bara kan nås indirekt, genom att inte förklaras.

”Tanken är fin, men den är inte realistisk”, får jag höra ibland. Fast hur bevisar man vad som inte fungerar? Avsaknaden av bevis är som sagt inte bevis på avsaknad, den insikten är en av vetenskapens grundbultar, ändå är det påfallande ofta forskare som utan att undersöka saken närmare säger sig veta vad som är dunkelt tänkt och vad som inte fungerar. Tyvärr håller vetenskap på att bli en formaliserad och regelföljande verksamhet när jakten på effektivitet leder till att unika kunskaper och personliga kompetenser flyttas från forskare till system, vilket gör att det finns allt mindre utrymme för kreativitet och skapande inom forskningen. Vet man inte vad man ska komma fram till blir det svårt att vinna medel i den benhårda konkurrensen om vems ansökan som är bäst. Kraven på prestation blir allt hårdare och pressen som många i akademin känner av riskerar att ta död på friheten och nyfikenheten som krävs för att skapa ny kunskap. Allt fler forskare producerar allt mer av samma och att allt fler gräver dessutom ner sig allt djupare i allt smalare hål, vilket går ut över överblicken och förståelsen för helheten.

Om vi aldrig varit moderna faller kritiken mot postmodernismen

Fortsätter utveckla gårdagens tanketråd

Michel Foucault är den tänkare som kanske allra mest förknippas med postmodernismen. Han är en av 1900-talets viktigaste tänkare eftersom han väckte en rad frågor som fortfarande i högsta grad är aktuella. Jag instämmer i vad Deleuze (2006:260) säger om sin vän och kollega.

[Foucaults texter] återknyter till de framstående arbeten som har förändrat innebörden i betydelsen av tänkandet. Dess transformation av filosofin har bara börjat.[1]

Hans installationsföreläsning vid Collège de France, Diskursens ordning, från 1970 (Foucault 1993) är en bok som ibland omtalas som en av de svåraste böcker man kan läsa, och visst är boken svår, men inte oöverstigligt svår och den omfattar trots allt inte mer än 56 sidor. Den förtjänar att läsas. För när känslan kryper sig på att man nästan håller på att drunkna i andrahandsreferenser och böcker som mer eller mindre fruktbart (fast på sinsemellan olika sätt) använder sig av kanoniserade teoretiker och texter kan det vara en lämplig signal på att det är dags att gå till källan för att själv bilda sig en uppfattning om teorins innehåll och användbarhet. Gör man det upptäcker man inte sällan hur tankar har en tendens att förändras när de traderas och tolkas i led efter led. Diskurs är till exempel ett begrepp som idag används på väldigt många olika sätt i olika sammanhang. Ibland översätts det med ”talet om”, andra gånger fungerar det som synonym för språk, vilket är en hänsynslös förenkling av Foucaults begrepp diskurs (jfr Barad 2007:146f). En del av problemet är att varken kritikerna eller försvararna av postmodernismen läser originaltexterna för att själv bilda sig en uppfattning om vad som faktiskt står där.

Vad Foucault gör i föreläsningen är dels att beskriva och kritiskt granska tillblivelseprocessen ur vilken det västerländska tänkandet framsprungit, dels presentera ett antal konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med premisserna för det som brukar benämnas det moderna projektet. Och bryta sig loss från det invanda måste man göra enligt Foucault om man vill förstå den värld man lever i. Ett sätt att göra det på är att ifrågasätta begäret efter sanning. Foucault (1993:36) menar att diskursen måste återfå sin händelsekaraktär och att betecknandets makt behöver upphävas. Vidare uppmanas alla som sysslar med vetenskap att släppa taget om tankarna och acceptera att dessa alltid uppstår och förändras inom ramen för stokastiska system vilka aldrig uteslutande består av människor. Den gängse uppfattningen – såväl ute i samhället bland ”vanligt folk” som inom delar av akademin – är att vetenskapen är resultatet av en lång mänsklig utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad, sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Otvivelaktigt åtnjuter vetenskapen, hur man än definierar begreppet, mycket hög trovärdighet och respekt i samhället, (oftast med rätta, bör påpekas). Men eftersom det också innebär makt varje gång ett fenomen tillskrivs något sådant (jfr resonemanget om experterna ovan) har alla, både vetenskapare och allmänheten en skyldighet att förhålla sig kritiska. Det är den kanske viktigaste lärdomen man kan få av Diskursens ordning.

Foucaults förklaring till vetenskapens höga anseende går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och synen på subjektet har uppstått) finns ett begär efter sanning och en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Eftersom detta är ett problematiskt antagande, hur spritt och accepterat det än är, ägnar Foucault en stor del av föreläsningen åt att förklara hur dessa övertygelser kommit att bli så omhuldade. En förklaring till förhållandet är att filosofin betraktats som idealvetenskap. Foucault (1993:32f) menar vidare att den traditionella idéhistorian har underblåst sådana tendenser genom sökandet efter, ”skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten.” Allt för sällan tas därigenom ”den outtömliga skattkammaren av dolda betydelser” (Foucault 1993:38) på det allvar den förtjänar. Tron på att alla frågor går att besvara är en grundläggande uppfattning som så att säga ligger dold och inbäddad i kulturen, vilket kräver analys och kritisk medvetenhet, alltså samtal, inte debatt, för att avslöja och medvetandegöra. Foucault diskuterar ingående hur tankarna på och övertygelsen om den inneboende rationaliteten genom historien upprätthållits genom en rad begränsningar och utestängningar, och han hävdar att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier, vilka benämns diskursernas lag, som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten. Uppkomsten av sådana strategier, viljan att begränsa och stänga ute, förklarar Foucault, är ett resultat av vetenskapens kamp om inflytande i samhället. Det är alltså, väldigt förenklat, enskilda vetenskapsmäns och kvinnors (även om de varit få i historien) kamp för överlevnad i en speciell kontext som är upphovet till den rådande synen på kunskap. Sanning betraktad på detta sätt blir mer en konsekvens av vardagen inom vetenskapen än en egenskap nedlagd i världen. Inser man det har fokus förflyttats från de mänskliga subjekten till hela det sammanhang där kunskapen uppstår. Utan en bred och allmän tro på en immanent rationalitet, det vill säga en i världen nedlagd, djupt förborgad evig sanning, menar Foucault, hade inte vetenskapen haft den position i samhället som den har idag. Vetenskapens anseende förstås med andra ord som en kollektivt omhuldad övertygelse, vilken upprätthålls i en relation mellan vetenskapsvärlden och det omgivande samhället. Utan stöd för verksamheten, från breda lager av medborgarna, hade vetenskapen som den ser ut idag inte varit möjlig. Förnekandet av detta spel, av att förhållandet är kontextuellt upprätthållet, har ända sedan sofisterna uteslöts ur (det västerländska) samhällets intellektuella gemenskap, någon gång under den tidiga antiken, fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare bortträngts (Foucault 1993:32f). 

Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus. (Foucault 1993:36).

Detta ska inte läsas som en kritik av det arbete som utförts i vetenskapens namn. Foucaults slutsats är istället att alla vetenskaper måste tillägna sig själv och även öppna upp mer för ett kritiskt samtal kring såväl verksamhetens utförande som dess underliggande premisser. Det vill säga den som vill bedriva arbete i vetenskapens namn måste sträva efter att presentera arbetet på ett så tydligt och väl genomlyst sätt som möjligt och inga anspråk på att ha kommit fram till några definitiva svar bör resas. Lärdomarna man kan dra av detta är dels vikten av att ständigt göra sig öppen för att tänka annorlunda och okonventionellt, dels att man måste acceptera världens komplexa oöverblickbarhet, och att man hela tiden måste hålla insikten aktuell om att man aldrig kan nå fullständig kunskap om något, åtminstone inte om det ”sociala” eller det ”kulturella.” Men framförallt måste man inse att oöverblickbarheten inte är ett problem.

Eftersom människan är sprungen ur världen och samtidigt lever i världen kommer hon att utgöra en del av det hon undersöker, oavsett vilken fråga som undersöks. Fysikern och filosofen Karen Barad (2007) menar att mänskligheten måste möta universum halvvägs och göra sig medveten om att människan som biologisk varelse är ”hoptrasslad” med världen och att ingen absolut gräns finns mellan subjekt och objekt. Föreställningen om att människan är av jord kommen måste helt enkelt införlivas tydligare i tänkandet. Det handlar om att förstå betydelsen av att beakta hela det sammanhang där det man undersöker finns. Vanligt inom humaniora är annars att göra som man ibland gör inom etnologin (vilket är det ämne som jag disputerade i), det vill säga först bestämma sig för hur det man vill studera (till exempel kultur) ska definieras, och sedan studera precis det och lämna allt som faller utanför den specifika definitionen därhän. Etnologiämnets historia är en provkarta på den typ av vetenskapliga strider som kan följa i spåren av en konventionell inställning till kunskap. Ämnet handlade länge om det gamla bondesamhällets artefakter, det vill säga pinnharvar, slagor och andra tröskredskap eller olika gårdstyper. Dess förekomst över landet kartlades och analyserades med särskilt fokus på spridningsvägar och funktion (se t.ex. Bringéus 1990). Efter 1980-talets uppgörelse med det gamla övergavs intresset för artefakter till förmån för människornas sedvanor och gemensamma tankegods (jfr Ehn & Löfgren 1996). Striderna har genom ämnets historia ofta handlat om vem som har den bästa definitionen av begreppet kultur. Det som förenar ”renläriga” etnologer, den blinda fläck som egentligen aldrig har ifrågasatts, är att svaren på forskningsfrågorna i princip uteslutande sökts hos människan, vilket medför att allt annat lämnas därhän.

Vägar ut ur ett sådant tänkande finns beskrivet, till exempel, hos Foucault (1993:38). Han menar att om man vill ändra på förhållandet kan man införliva följande fyra ledord i det analytiska arbetet: 1. Händelse, bör användas istället för tankar på skapelse. 2. Serie, fungerar som alternativ till alla uppfattningar om att det finns enhet i världen. 3. Regelbundenhet, motsvarar tankar om originalitet. 4. Möjlighetsvillkor, förs fram som alternativ till sökandet efter betydelser.

Jag är rädd att jag i den lilla förskjutning som vi ämnar låta verka inom idéhistorien och som består i att behandla inte de föreställningar som kan finnas bakom diskurserna, utan diskurserna själva som distinkta och regelbundna händelseserier – att jag i den ser något som påminner om ett litet (och kanske avskyvärt) maskineri vilket gör det möjligt att introducera slump, åtskillnad och materialitet vid tänkandets själva rötter. En tredubbel fara som en viss form av historieskrivning försöker besvärja genom att berätta om den kontinuerliga utvecklingen hos en ideal nödvändighet. Tre begrepp som borde göra det möjligt att koppla tankesystemens historia till historikernas praktik. Tre riktningar som det teoretiska utvecklingsarbetet borde följa. (Foucault 1993:41f).

I citatet (där Foucault drar upp riktlinjerna för arbetet inom Collège de France) finns en öppning mot ett nytt tänkande, en ny, spännande och fruktbar utmaning för vetenskapen som tyvärr hittills i allt för hög grad försummats. Passagen har för mig kommit att bli till ett slags nyckel för att förstå hur en teori om mellanrummen kan utvecklas. Jag har inga problem att kallas postmodernist, men det är inte så jag ser på mig själv – jag är forskare och jag söker kunskap med hjälp av alla vetenskapliga metoder och verktyg jag har tillgång till och behärskar. Jag tror varken på människan eller förnuftet; jag är människa och som människa är jag del av mänskligheten som i sin tur är del av livet på jorden. Min utgångspunkt bygger på Bruno Latour tankes om att We have never been modern, eftersom det är meningslöst att strida om definitioner. Jag värnar kunskapen, bryr mig om vart mänskligheten som helhet är på väg och undersöker vilka konsekvenser olika sätt att tänka, vara och verka i världen ger upphov till samt försöker engagera fler i strävan efter insikt och förståelse för kulturen vi alla tillsammans både påverkar och påverkas av. Att leva är att uppleva och alla begränsningar av människors önskan att tänka fritt är problematiska. Att följa sin vilja att veta och vara fri att upptäcka ny kunskap på kunskapens egna premisser är avgörande för forskningen och därför är friheten också inskriven i lagen. Jag arbetar med rörligt sökarljus och anpassar forskningen efter verkligheten samt låter intresset och behovet av kunskap avgöra var jag väljer att lägga betoningen. Kunskap är liksom kultur en dialog, inte en dikotomi. Jag är inte särskilt intresserad av etiketter och vad saker och ting kallas, jag är intresserad av funktion och framtiden, det som skulle kunna bli. 

---

[1] ”reconnects with the great works that have changed what thinking means for us. Its transformations of philosophy has only begun.”

Vad är vetenskapens mål och mening?

Vetenskap handlar om att undersöka världen och verkligheten, om att söka kunskap och förståelse för olika aspekter av tillvaron. Inom alla vetenskapliga discipliner finns exempel på både excellens, medelmåttighet och problem. Möjligen går det att finna fler problematiska forskningsresultat inom det som benämns postmodernism än inom naturvetenskapen, men det ger ingen rätten att avfärda ett helt fält på anekdotisk grund eller för att man hittar enstaka citat i olika texter som låter konstigt. Forskare som försvarar vetenskapen genom att sprida osanningar och förklenande åsikter om olika varianter av postmodernism uttalar sig inte med stöd i forskning och gör därmed vetenskapen en björntjänst. Den typen av pseudovetenskapliga debatter är ovärdiga. Betänk att det inte finns någon postmodernistisk motsvarighet till Paulo Macchiarini som fick sina bluffartiklar publicerade i några av världens mest prestigefulla, vetenskapliga journaler och vars forskning ledde till lidande och död. Betänk även att bluffen avslöjades av en nitisk och kunskapsälskande, granskande journalist.

Vetenskapens uppgift är den samma över hela linjen; kunskap är målet. Fast om det bara finns utrymme för ett enda sätt att bedriva vetenskap kommer kunskapen med tiden att utarmas. Liksom överallt annars måste det finnas utrymme för mångfald inom vetenskapen. Om man accepterar tanken att sanningen måste försvaras och att det bara finns en väg till kunskap legitimeras debatten som metod. Kunskapen är emellertid allt för viktig och värdefull för att man ska kunna avgöra vetenskapliga kontroverser på det sättet. Debatten polariserar och skapar en illusion om att endast en kan ha rätt. Enstaka frågor kan möjligen avgöras genom att låta två likvärdiga förslag mötas i ett slags debatt, men att ställa hela vetenskaplig fält ställs mot varandra på det sättet är pinsamt ovetenskapligt och ovärdigt en akademi och ett samhälle med ambitionen att bli ett kunskapssamhälle. Synen på postmodernism kan sägas vara ett slags indikator på kunskapens status i samhället. Om vetenskapen inte tål att granskas kritiskt är det inte mycket bevänt med den, och om sanningen måste försvaras, hur vet vi då att det är sanningen som forskarna kämpar för och inte makt och inflytande för egen del? En berättigad frågan är dessutom: Vems postmodernism talar vi om, kritikernas eller företrädarnas? Om kritikerna hade rätt och alla forskare som klumpas ihop under den missvisande rubriken postmodernism har fel vore det ett avslöjande av enorm betydelse, en vetenskaplig skandal av gigantiska mått. Det faller på sin egen orimlighet, för ingen äger nämligen sanningen, den talar för sig själv och om någon hävdar något i namn av vetenskap är det enkelt att kontrollera och stämmer det inte är det lätt att falsifiera. Att Paulo Macciarini tilläts komma dit han kom och att han fick härja som han gjorde utan att stoppas är en viktig påminnelse om att vetenskapen långt ifrån alltid lever upp till sina egna ideal och inte enbart handlar om att sträva efter sanning. Hur väl akademin kan hantera postmodernistisk kritik är ett mått på kunskapens verkliga status i samhället. Jag försvarar kunskapen i alla lägen och anser att postmodernismen ska granskas lika minutiöst som allt annat som sägs i namn av vetenskap.

Postmodernismen upptäckte förekomsten av relativism och undersökte tillvarons kontingenser, men hävdade aldrig att ”anything goes”, att min sanning är lika god som din. Paradoxalt nog är det precis detta som kritikerna av postmodernismen ofta gör sig skyldiga till när man säger att postmodernismen är ett hot mot kunskapen och att den vetenskap de själva företräder är den enda, rätta vägen. Ska något kritiseras i namn av vetenskap finns det regler att följa och krav att leva upp till, att svepande avfärda något med hänvisning till sin egen auktoritet har inget med forskning att göra och bekräftar snarare relevansen i det man kritiserar. Kritikerna skjuter sig själva i foten när de utan kunskap om det man känner misstro mot och vill bekämpa skriver debattartiklar och driver populistisk opinion som inte bygger på något annat än anekdotisk ”bevisföring” (se Hämäläinen 2019). Postmodernism (som här är en grov generalisering) handlar inte om att ifrågasätta för ifrågasättandets skull. Det handlar om att undersöka både världen och kunskapen om den kritiskt. Forskning om forskning handlar det om, och forskningen bedrivs inte för att försvaga vetenskapen, utan om att försöka bidra till att göra den bättre, mer användbar (Latour 200). Postmodernism handlar om att lära sig förstå och hantera begreppet sanning på ett sätt som fungerar och leder till bättre kunskap. Det är så långt från relativism, postsanning och alternativa fakta man kan komma.

Postmodernisterna ställde nya frågor och undersökte andra perspektiv på världen och vetandet än man gjort tidigare inom vetenskapen. Man tog inte för givet att allt var ordnat till det bästa inom vetenskapen och utsatte akademin och arbetet med att skapa kunskap för samma kritiska granskning som vetenskapen använder för att skapa kunskap om världen. Postmodernisterna undersökte relationen mellan makt och vetande för att skapa bättre kunskap och visade att sanningen inte var ett så självklart begrepp som man tidigare trodde, och den självklara lärdomen av dessa insikter borde vara att behandla kunskap varsamt och att anta ett mer ödmjukt förhållningssätt till vetenskapen och dess resultat. Att skjuta på budbäraren eller försöka koppla samman postmodernism med faktaresistens och kunskapsförnekelse är arrogant och ett uttryck för maktfullkomlighet. Att koppla samman postmodernism och postsanning är en debatteknik som tar fokus från huvudfrågan: Vad är sanningen? Hur når man kunskap, och hur ser relationen mellan makt och vetande ut? Att ställa den typen av frågor är inte det samma som att hävda att det inte finns någon sanning alls.

Postmodernismen lade märke till att de stora berättelserna inte höll vad de lovade. Framsteget visade sig vara en myt, som Georg Henrik von Wright (1993, 54) övertygande argumenterat för. Jag finner hans ord och inställning till kunskap klok.

Jag vill plädera för vad jag kallar en avmytologiserad rationalism. Att överge tron på framsteg som en historisk nödvändighet är inte lika med att överge arbetet för framsteg som en uppgift. Denna uppgift är, som jag ser den, väsentligen kritisk.

Skillnaden mellan modernism och postmodernism i vetenskapen handlar om anspråken som resultaten presenteras med, inte om relevansen eller sanningshalten i påståendena. Postmodernistisk vetenskap är lika vetenskaplig som all annan vetenskap. Kritikerna visar dock att man inte förstår och utgår från att deras sätt att bedriva vetenskap är det enda möjliga sättet. Därför gör man en stor sak av det faktum att en del uttalanden av postmodernister innehåller felaktigheter rörande matematik, och med utgångspunkt i det menar man att man skjutit hela teoribygget i sank, trots att det aldrig förts fram som ett alternativ till naturvetenskaplig forskning. Och man bortser dessutom från att de matematiska exemplen bara är ett sätt bland många att förklara teorin man lanserar. Matematiken är ett pedagogiskt grepp, bland många andra, för att förklara och nå ut med tankarna. Matematiken används för att förklara teorierna, inte tvärtom. Det är som man inte vill förstå och istället för att engagera sig i ett samtal om problemen för att försöka hjälpa till att förbättra analysverktygen väljer man att avfärda och smutskasta filosoferna. Postmodernisterna kritiserar de stora berättelserna och ställer sig frågande till vetenskapens anspråk, medan försvararna av naturvetenskapen ifrågasätter kritikerna. Rimliga invändningar riktade mot verksamheten bemöts med personangrepp. 

Kritisk reflektion är postmodernismens adelsmärke, liksom analys och tolkning. Det är inte en vetenskapsgren som leder saker i bevis, för dels handlar forskningen om sådana saker och aspekter av livet, samhället och kultur som inte går att bevisa, dels handlar forskningen om att förstå förändring och hur ett annat, bättre och mer hållbart, jämställt och demokratiskt samhälle skulle kunna byggas. Resultatet av det arbetet blev att sanningar som tagits för givna utmanades och det visade sig att sådant man utgått från var nödvändigt i själva verket handlade om att det studerats utifrån ett och ett enda perspektiv när det faktiskt var möjligt att studera det från olika perspektiv, med olika resultat. Svaren som forskningen resulterade i handlade inte om en eller ett, den eller det bästa, sanningen med stort S, förutsägelser om framtiden eller evigt giltiga svar. Eftersom sammanhangen och helheten togs med i beräkningen, eftersom den postmoderna forskningen vidgade perspektivet, istället för att fokusera på isolerade delaspekter av helheten, kom man fram till andra svar och kunde peka på alternativa förklaringar. Resultatet bygger på vetenskapliga analyser, men eftersom arbetet utgår från andra frågor än de vanliga blir svaren annorlunda. Det är dock samma verklighet man studerar, med samma krav på vetenskaplig stringens, så det handlar inte om att bana vägen för eller legitimera alternativa fakta, tvärtom.

Postmodernism handlar om att undersöka verkligheten och om att granska förgivettagna föreställningar om hur det. Uttalanden med högt ställda sanningsanspråk undersöks kritiskt, inte för att presentera alternativa sanningar utan för att försöka falsifiera. Relationen mellan makt och vetande intresserar postmodernisterna och jag misstänker att det är därför forskningen river upp så mycket känslor. Makten brukar inte acceptera att bli granskad. Den som har privilegier vill behålla dem, till varje pris. Fast är det sanning man söker kan man aldrig ta något för givet. Postmodernismen är en kritisk vetenskap, och den är konsekvent i sin kritik för kritiken riktas även mot de egna resultaten. Kanske är det därför som postmodernism förknippas med sanningsrelativism? Fast om nu alla aspekter av verkligheten inte är entydiga, konsistenta eller lagbundna, om förändringen inte är linjär och om en sådan sak som kultur är komplext, vore det ovetenskapligt att hävda något annat. Det vore att låta makt gå före rätt, eller att ljuga med fakta.

Det hände enormt mycket omvälvande saker under 1960- och 1970-talen. Socialt, kulturellt, ekonomiskt och vetenskapligt. Mycket peakade under de där åren, samtidigt som allt fler tecken på att allt kanske inte utvecklade sig optimalt visade sig. DDT, PCB, ozonhål och så vidare, och sedan dess har optimismen inte ökat, även om många har det bättre idag än då. Traditioner löstes upp och familjemönster förändrades. Gayrörelsen, fredsrörelsen, antikärnkraft och annat visade att kulturen och samhället inte var så statiskt som det tidigare såg ut som. Och när USA övergav guldmyntfoten förlöstes ekonomin och banade väg för det glada 1980-talets börsyra med årliga uppgångar på över 100 procent. Vetenskapen har alltid förändrats, mer eller mindre i takt med det omgivande samhället, så att det hände saker inom hum-/sam (som är vetenskapen om människan och samhället) är inte konstigt alls. Hur föränderligt är samhället? Var går gränsen för vad en människa och människor tillsammans kan uppnå? Varför uppfattas det så hotfullt att undersöka den saken. Bygg gärna rymdraketer, höga hus och kärnkraftverk, utmana gärna naturlagarna, men försök inte förändra kulturen och samhället. Vissa kritiker av posthumanismen verkar tänka så, kanske för att man är rädd att forskningen om människan och samhället ska leda till att synen på vad som är viktig kunskap ska förändras, och för den som befinner sig i toppen av en hierarki leder oundvikligen all förändring till försämring. Argumenten som anförs som grund för kritiken mot postmodernismen är i alla fall sällan vetenskapliga, de är påfallande ofta och märkligt nog i väldigt hög grad känslomässiga och anekdotiska.

Postmodernismen handlar om människan, och om upplevelsen av att vara vid liv, om perceptionens, kognitionens och maktens påverkan på kunskapen. Vad innebär det att vara människa, snarare än en del i ett slags gudomlig eller vetenskaplig plan för världens fullbordande. Postmodernismen undersöker förutsättningar för förändring, samverkan, dynamik och tillblivelse. Utgångspunkten är att ingenting är, allt blir till och kan bara förstås i relation till sammanhang. Det är en annan utgångspunkt än den moderna vetenskapen som söker svar(et). Utgår man från att det bara finns ett och ett enda sätt att ställa frågor, att värde är universellt och att sanningen finns nedlagt i världen för människan att upptäcka kommer forskningen så klart se annorlunda ut än om man utgår från att allt kännetecknas av förändring, relationer och tillblivelse. Fast hur avgör man på ett objektivt sätt vad eller vem som har rätt? Postmodernismen har fördjupat sig i den frågan och frågor av den typen, vilket är frågor som avfärdas av mer modernt präglade forskare som inte anser sig behöva bevisa, verket att de har rätt eller att postmodernisterna har fel, för det bara är så?! Så länge dessa saker debatteras, istället för samtalas om, kommer antagonismen att finnas kvar och kunskapen om livet och verkligheten bli lidande. Ingen fråga kan avfärdas som meningslös, på förhand. Ändå är det så postmodernismen bemöts från forskarna som aspirerar på Nobelpriset, som antas vara en objektiv likriktare på vad som är viktig kunskap, men som utgår från en framgångsrik uppfinnare och entreprenörs testamente, vilket skrevs för över 100 år sedan, i en helt annan värld. Hade testamentet sett annorlunda ut eller om han efterlämnat sig en mindre förmögenhet, hade vetenskapen troligen sett annorlunda ut.

Jag är inte särskilt intresserad av etiketter och vad saker och ting kallas, jag är intresserad av funktion och framtiden, det som skulle kunna bli. Jag har därför tagit till mig Bruno Latours tanke på att We have never been modern. Vetenskapen har inte alltid sett ut som den gör, och den kommer med säkerhet att förändras framöver. Det handlar om en mänsklig verksamhet och den utgå från vad människor anser vara värt att veta och satsa pengar på. Idag är tillämpad naturvetenskap det som anses mest värt att satsa på, och följaktligen är det dit pengarna strömmar. Flödet är dock liksom alla andra flöden inte eviga, de kan sina eller finna nya vägar. Vad handlar försvaret om egentligen? Är det ställt bortom varje rimligt tvivel att kritiken mot postmodernismen inte handlar om makt och pengar, om att försvara sin egen upphöjda position. Reaktionerna på den postmoderna kritiken mot vetenskapen liknar påfallande mycket kritiken mot och reaktionerna på lagförslagen om kvotering när nya ledamöter i börsföretagen styrelser ska tillsättas. Kritiken utgår från känslor, men kläs i en logiskt stringent språkdräkt. Det är djupt mänskligt och finns väl beskrivet inom psykologin. Och det är inte första gången i världshistorien som det utkämpats strider om vetande. Under upplysningen var det kyrkans makt över vetandet som utmanades, idag är det naturvetenskapen, och det handlade då som nu framförallt om makt. Ingen äger kunskapen eller sanningen. Verkligheten är som den är och varken kan eller behöver försvaras. Kritiken mot postmodernismen bevisar därför att det finns något där värt att undersöka närmare. Genom att reagera som många av kritikerna gör avslöjar man hur lite man har på fötterna när man hävdar kunskapens och sanningens primat. Om det vore som man säger skulle frågan redan varit avgjord, och postmodernismen förpassad till vetenskapens avskrädeshög tillsammans med astrologin och alkemin som länge var en integrerad del av naturvetenskapen. Om kritiken byggde på evidens och fakta skulle postmodernismen aldrig överleva som tankeströmning.

Makt och vetande är två sidor av samma sak, och den som hävdar motsatsen har ett ansvar att peka på tecken på att det inte är så. Det går dock inte att bevisa det ena eller andra. Tron att sanning är enkelt och självklart är naiv, ovetenskaplig och därför ovärdig i en akademi som säger sig värna kunskapen. Fakta talar aldrig för sig själv. Därför kan alternativa fakta inte mötas med verkliga fakta, för hur avgör man den saken? Är det bara vetenskapligt sanktionerad kunskap som ska erkännas och få användas? Är det tankepoliser som är lösningen? 1984 är verkligen aldrig långt borta. Ingen äger kunskapen så det enda hållbara, menar jag, är att placera kunskapen i centrum och lyssna mer på vad som sägs än vemsom talar. Det finns inga genvägar till kunskap, bara hårt, kritiskt arbete och ständig omsorg om vad man håller för sant. Att svepande skylla på postmodernismen när relativismen vinner mark i politiken och samhällsdebatten är inte ett försvar för vetenskapen.

Postmodernismen väcker känslor, heta känslor, och när den kritiseras tar ibland känslorna över och den fasta övertygelsen kickar in, om att allt som har med postmodernism att göra är förkastligt och måste förgöras till varje pris. Reaktionerna visar på en av den mänskliga hjärnans svagheter, detta att inte kunna härbärgera mer än en tanke åt gången, vilket ger upphov till en dikotomisk världsbild där allt är svart eller vitt och som banar väg för debatten. Det är inte så jag ser på postmodernism, att det är en tanketradition som är antingen god eller ond, konstruktiv och användbar eller destruktiv och meningslös. Jag finner framförallt analytiska verktyg hos de där franska filosoferna som jag ständigt återvänder till, inte sanningar. Ska man leda något i bevis krävs vetenskapliga metoder, men för att reflektera över förutsättningar för förändring, över det som skulle kunna bli eller analysera utryck för makt, krävs något annat; analytisk förmåga, kreativitet och samtalskompetens. Båda uppsättningen egenskaper behövs, liksom ett rörligt intellekt som hjälper en att orientera sig inom och röra sig ledigt mellan olika tanketraditioner. Det är ovetenskapligt att först bestämma sig för något och sedan leda saken i bevis. Vill man verkligen veta måste man vara öppen, kritisk och beredd att byta åsikt, även om det är enklare att rätta in sig i ledet och göra och tänka som den eller de man beundrar. Det må vara lättare att se grandet i motståndarens ögon än bjälken i det egna och det må vara lockande att jämföra det bästa hos en själv med det sämsta hos den man föraktar, men den som vill uttala sig i namn av vetenskap har ett ansvar att stå över allt sådant.