Kompromisser är bara för mesar! Eller?

Dagens Under Strecket handlar om ett ämne som jag ser som ett slags förlängning på den förra bloggposten, så jag tar min utgångspunkt i en fråga på den, från Ann-Helen, som fortsätter resonemanget. Ser detta som ett försvar för demokratin, som haltar rejält idag. Eller, det demokratiska maskineriet kackar och fungerar inte som det borde. Först frågan från Ann-Helen, som skriver.

Uppdelningen samtal-debatt är inte så lätt heller. Det är inte alltid lätt att problematisera saker, utan att den andra tar det som en kritik/attack och ställer sig i försvarsposition. Omvänt så tycker jag samtal blir tråkiga som är alltför uddlösa, där man bara ska bekräfta att man är överens - det blir small-talk, eller så politisk allians. SÅ: istället kan man tänka på Bachtins begrepp "dialogisk diskurs" och "monologisk diskurs". I en dialogisk diskurs, tillåts många röster - den tillåter reflekterande, kritiserande och förändrande åsikter. En monologisk diskurs tillåter bara en röst; den tillåter bara förstärkande av åsikter. 

Känner inte riktigt igen min definition och användning av Samtal här, men det är en vanlig invändning jag får. Problemet, som jag absolut håller med om finns, men som jag till skillnad från många andra tror går att lösa, handlar om att det är lätt att ta det som sägs personligt. Och det finns alltid en överhängande risk att det som sägs uppfattas på det sättet, men tänker man så överger man ett verktyg för att det används fel, inte för att det är fel på verktyget. Man kastar ut barnet med badvattnet. Visst händer det ofta att samtalet urartar till personangrepp och att det slutas lyssna. Men då är det inte längre ett samtal, enligt den definition jag arbetar med. Och jag vidhåller att samtalet är ett bra verktyg, om det bara används på rätt sätt.

En annan missuppfattning om samtalet som METOD är att blanda samman det med småmysigt chitt chattande, vilket inte är vad jag har i åtanke. Samtal i den definition som jag arbetar med och försöker lansera i en kommande bok som jag jobbar med, handlar om att skapa en arena där argument kan mötas och stötas och blötas, utan att personligheten eller titeln på den som talar tränger sig mellan tanken och orden. Möjligen menar jag samma sak som Bachtin, men det löser i så fall inte grundproblemet, att det är svårt att i ett socialt sammanhang, oavsett vad man väljer att kalla det, är svårt att härbärgera "reflekterande, kritiserande och förändrande åsikter." Problemet ligger i aspekter som hur vi ser på varandra och vad som är syftet, samt svårigheterna med att hålla sig till ämnet/frågan även när känslorna svämmar över.

Om detta och konsekvenserna av det handlar som sagt dagens Under Strecket, där Hans Ingvar Roth skriver om begreppet och användningen av kompromisser i dagens politik, framförallt i USA. Jag finner dock tydliga paralleller även till hur det ser ut och fungerar inom akademin idag. Han beskriver problemet på följande sätt.

Nyckelbegreppet i den animerade debatten kring budgetstriden har således varit kompromissvilja. Parterna har varit oense om själva värdet av att kompromissa och vilka uttrycksformer kompromissande ska få i olika sammanhang. En extremposition i debatten har varit den republikanske talmannen John Boehners yttranden i tv-debatter, där han förkastat själva ordet kompromiss, eftersom det skulle visa att man är benägen att förråda sina ideal.

För andra politiker – inklusive president Obama – representerar kompromissen i stället något helt nödvändigt inom politiken, särskilt i samband med brännande lagstiftningsfrågor. Det har även gjorts attitydundersökningar under senare år där det framkommit att en majoritet av amerikanerna i princip ställer sig positiva till att kompromissa i politiken. När kritik framförts har det vanligtvis gällt specifika kompromissförslag som medborgarna ogillat, eller de sätt varpå en kompromiss vuxit fram – exempelvis om den formats genom manipulering eller hot.

Är kompromissen eller viljan att samtala ett tecken på svaghet, om det är så man ser på saken då finns bara en väg: Debattera mera. Men det har ju i praktiken visat sig vara en dålig metod för att avgöra en fråga eller utröna om det som sägs är sant eller inte. Accepterar man den utgångspunkten då ligger fältet fritt för ett slags djungelns lag, då har den starke alltid rätt. Och det tror jag de allra flesta är överens om är en dålig väg för samhället att ta. Kompromissen är dock inte lösningen, det är oändligt mycket lättare att ropa på kompromisser, än att faktiskt omsätta den tanken i handling.

Om kompromissandet betraktas som demokratins livselixir, varför är det då så svårt att uppnå kompromisser i samband med viktiga politiska beslut som det senaste budgettaket? Denna typ av frågeställning analyseras på ett tankeväckande sätt i en ny bok, The spirit of compromise . Why governing demands it and campaigning undermines it (Princeton University Press, 279 sid), skriven av de amerikanska politiska filosoferna Amy Gutmann och Dennis Thompson. Amy Gutmann är rektor för University of Pennsylvania och har tidigare varit rådgivare till president Clinton i utbildningsfrågor medan Dennis Thompson är professor vid Harvard sedan flera år tillbaka.

Detta är den eviga frågan, om det nu anses vara viktigt av många och om det egentligen inte finns några rationella skäl till att ha invändningar, varför är det då så svårt? Jag tror en viktig delförklaring till att det är så finns i det faktum att människan inte är rationell. Människor är sociala och har en högt utvecklad förmåga att förstå vad som förväntas av en, vad man ska tycka och säga. Men i handling är man inte lika konsekvens och man följer inte alltid sin egen övertygelse, man reagerar i väldigt hög grad med ryggmärgen och sedan uppfinner man en rationell förklaring som framställer det hela som en sammanhållen åsikt, konsekvent i ord och handling. Debatten är lätt att falla in i, som Ann-Helen skriver om det som ofta sker när man samtalar, att situationen gör att man går i försvarsställning.

En viktig upprinnelse till ”The spirit of compromise” är de båda författarnas undran över varför något så centralt inom den nationella politiken ägnats så litet intresse bland politiska teoretiker i USA. Gutmann och Thompson citerar några yttranden från den spansk-amerikanske filosofen George Santayana (1863–1952) som en tänkbar förklaring till ointresset eller den njugga inställningen. Kompromissen är förhatlig och motbjudande för dem som med passion och övertygelse kastar sig in i politiken, enligt Santayana. Den signalerar nämligen en kapitulation i form av att man ger upp något värdefullt. För intellektuellt sinnade personer representerar också kompromissen en tankemässig oreda eftersom flera motstridiga principer ska kunna finna sin plats i kompromissförslaget.

Tänker här på det som en av sin tids mest intelligenta personer, John Maynard Keynes, skall ha sagt till en som kritiserade honom för att ha bytt åsikt i en fråga. Han ska då ha svarat att han övertygats om att han haft fel och därför ändrat åsikt. Han vände på det och ställe frågan tillbaka: Hur gör du själv när det händer? Och det kan man undra, är det viktigare att hålla på principen, eller att faktiskt göra det bästa av situationen, utifrån den mest adekvata kunskap som finns tillgänglig.

Gutmann och Thompson försöker på olika sätt problematisera denna kritik, inte minst genom att ifrågasätta vanliga missförstånd kring innebörden och värdet av att kompromissa. Vid närmare eftertanke visar det sig nämligen att kompromissandet är nödvändigt i en pluralistisk demokrati som USA. Politik handlar ofta om att fatta gemensamma beslut i frågor som gäller alla medborgare. Många av dessa beslut gäller även betydelsefulla lagstiftningsfrågor, beslut som inte kan skjutas upp till morgondagen. Det är också svårt för ett parti att få en total politisk dominans och kontrollera presidentposten, representanthuset och senaten. Om detta mot förmodan skulle ske är det ändå viktigt att lära sig kompromissandets konst eftersom partier ofta präglas av motstridiga intressen internt.

De politiker som säger sig vara emot kompromisser kan vidare tro att de står upp för sina principer på ett rakryggat sätt. I själva verket blir resultatet att de förespråkar ett status quo – eller annorlunda uttryckt att man låter andra än politikerna få bestämma den politiska färdriktningen, såsom marknadens aktörer. Ett ärligt kompromissande visar också att den ömsesidiga respekten bland politiska motståndare tas på ett stort allvar, vilket är viktigt för att främja ett förtroendefyllt samhällsklimat.

Kloka ord, som förtjänar att upprepas. Ömsesidig respekt mellan politikerna och framförallt omsorg om landet man är satt att förvalta, är centralt för demokratins överlevnad och den långsiktiga hållbarheten. En makt som bara är intresserad av att behålla makten är kusligt lik en diktatur och om det systemet institutionaliserats får vi ett slags demokratisk diktatur där politikhandlar om att att behålla makten mer än om att förvalta landet och det som medborgarna äger tillsammans.

Att kompromissa handlar inte bara om att få mindre av något man gillar – exempelvis en halv apelsin i stället för en hel. Det handlar heller inte om att man kommer överens om att få den del av apelsinen som man gillar mest – juicen eller fruktköttet. Det handlar i stället om att låta sina politiska motståndare få förverkliga något som man ogillar. Detta under förutsättning att kompromissandet leder till en förbättring för båda parter i jämförelse med att man inte gör något alls.

Förbättringar för så många parter som möjligt. Det är vad politik borde handla om, vad jag tror att de flesta tror att politik handlar om, eller i alla fall önskar sig. Att det inte är så är alltså oerhört viktigt att påminna sig och och reflektera över. Politik är kultur på samma sätt som vetenskap är det, och om politiken försöker hindra vetenskaper som inte anses produktiva eller för en politik som hindrar studenter från att läsa vissa ämnen som inte faller ansvariga makthavare på läppen, då är vi verkligen ute på ett sluttande plan. Någonstans där ute finns en punkt varifrån det inte går att återvända eller reparera skadorna. Först i efterhand vet vi om vi passerat den, eller om det fortfarande finns tid. Vilket låter kusligt likt politikernas hanterande av klimatfrågan som passar synnerligen illa in i den mall för hur man löser problem idag. Åter till Roths artikel.

Varför har då motståndet till liknande kompromisser stegrats under de senaste decennierna i USA? Att lyfta fram Tea Party-rörelsen och dess retorik som förklaring är bara delvis rimligt. Liknande militanta rörelser har nämligen funnits vid andra tidpunkter i USA:s historia. Svaret måste, enligt Gutmann och Thompson, sökas på ett djupare och bredare plan. En viktig pusselbit är att politiker i dag är involverade i valkampanjer i stort sett hela tiden även när de sitter i regeringsställning. Med viss förenkling kan man säga att varje dag blivit en valdag. Under valkampanjer lär sig politiker värdet av att visa upp en oförsonlig attityd gentemot motståndarna. I flera fall är detta också viktigt särskilt när det gäller att profilera sig inför sina väljare. När däremot politikerna ska styra landet är det viktigt att ge uttryck för en mer öppen, försonande och kompromissvillig attityd.

Vad vi dock ser i dag är att ”valkampanjen” trängt in även i de verkställande och lagstiftande församlingarna och bidragit till starka polariseringar. Partierna är i sina ”permanenta valkampanjer” dessutom beroende av rika donatorer som gärna vill se att deras hjärtefrågor uppmärksammas på ett kraftfullt sätt. Att förorda kompromisser i sådana lägen är då knappast lämpligt, eftersom en donator ofta förväntar sig att ”deras” politiker inte böjer sig för motståndarnas intressen. Media dras även till polariseringar och konflikter, vilket föranleder många politiker att nedtona sin kompromissvilja i debatter och utspel.

Kanske har man slutat bry sig om varandra? Kanske träffar man allt mer på andra människor, för man hinner inte? Kanske har vi drivit effektiviseringarna så pass långt att vi inte längre har ett samhälle, bara individer som lever parallellt? Kanske, men ingen vet. Fast just därför är det än viktigare att skapa möjlighet att samtala. Att konstruera rum för lite mer förutsättningslöst lyssnande och lärande. Tid att bara vara tillsammans, bortom all press och stress.

Ett intressant fenomen i sammanhanget är det så kallade pendlarsyndromet i Washington. Flera ledande politiker åker tillbaka till sina hemstater redan på torsdagskvällen och återvänder sedan till huvudstaden under måndagskvällen. De undviker därigenom att frottera sig med varandra mer informellt under veckosluten. Detta har, enligt Gutmann och Thompson, minskat vitala sociala kontaktytor som skulle kunna vara till hjälp i låsta politiska lägen.

Politiker som frotterar sig med varandra är kanske inte lösning att förorda, för det vore att gå tillbaka till hur det var. Och det var inte bättre förr, bara annorlunda. Vi lever här och vi lever nu. Problemen är våra och vi måste lösa dem. Det nyttar inget till att gräva ner sig i skuldfrågan, vilket är vad debatten lätt styr i utbytet mod. Den andres fel. En mer konstruktiv ansats är vad jag efterlyser. Samtalet är ingen lösning, men chanserna att hitta lösningar är väldigt mycket större om man samtalar, än om man debatterar. Håller därför med Roth, som här får sista ordet.

Sensmoralen är att det lyckosamma kompromissandet är en mycket svår konst men att en demokrati utan kompromissen som ledstjärna är en fullständig omöjlighet. Låt oss hoppas att politikerna i Washington kommer att ta till sig denna viktiga sanning under de närmsta dagarna.