Lotterilogik bygger inga hållbara samhällen

Just nu är jag inne och föreläser på en kurs för ingenjörer, om etik och sociala aspekter av hållbarhet. Varje gång jag håller dessa föreläsningar blir det tydligt dels hur viktigt det är med kunskap om hur samhällen organiseras och vad som krävs för att värna demokratin, dels hur lite människor i gemen vet och förstår om dessa saker. Okunskap är grogrunden för populism, som lever i sybios med bristande intresse för politik. Jag är rädd att inte ens Donald Trumps agerande efter valet i USA fungerar som en påminnelse om hur bräcklig demokratin är, tvärtom finns en uppenbar risk att stödet för honom växer. Ointresse och växande klyftor får tragiskt nog konsekvensen att människor börjar misstro systemet som de är beroende av. Trump och andra populister lever på människors desperation och misstro, därför utgör lögner och halvsanningar en så stor del av deras retorik. Varken demokratin eller kunskapen, som är varandras förutsättningar, kan bjuda motstånd mot ignorans. Den som erbjuder enkla lösningar på komplexa problem och som talar mer till känslorna än till förnuftet och kunskapen kommer att bli enklare att förstå — men vill vi fortsätta leva i ett demokratiskt och öppet samhälle måste vi alla ta ansvar och engagera samt skaffa oss kunskaper om hur saker och ting ser ut, fungerar och hänger ihop.

Vad som är rimligt att betala i skatt, till exempel, är inte en fråga om vad man tycker. Demokratin kostar pengar och vi får vad vi betalar för. Ett väl fungerande rättssystem och ett polisväsende som kan hantera problemen i samhället, kostar vad det kostar, liksom en fungerande skola och vård för alla samt ett starkt försvar och inte minst underhållet av den infrastruktur som är en förutsättning för allt annat. Om samhället inte kan bära sina kostnader och det uppstår problem går det naturligtvis att byta ut ansvariga chefer eller skylla på invandringen, men DET löser ingenting, det bara förvärrar problemen. Så länge vi lever i en demokrati är det vårt gemensamma ansvar att skapa förutsättningar för tjänstemän, lärare, vårdpersonal och andra att utföra sitt arbete på det sätt vi önskar oss. Om inte vi betalar tillräckligt i skatt är det vårt eget fel att samhällsservicen demonteras och demokratin urholkas. Problemet med populismen är att dess företrädare och de som lockas av budskapet inte bryr sig om den här typen av komplexa samband.

Vi behöver göra upp med den lotterilogik som råder idag, där alla identifierar sig med säljaren, arbetsgivaren och vinnarna i nuvarande system. Är man fattig kan lösningen ALDRIG vara att köpa fler lotter eftersom den typen av system bara genererar en liten andel vinnare. Lotterisystem lever på att hålla drömmen om storvinsten levande. "Lätt att vinna", "Snabba utbetalningar av vinst", "Enklaste kasinot på marknaden", "Plötsligt händer det". Om det bara handlar om en lottorad och några Trisslotter i månaden är det oproblematiskt, men om man får för sig att samhället fungerar på samma sätt ber man om problem. Samhället är ett SYSTEM med både vinnare och förlorare, med både köpare och säljare, och vi är alla både och. Handeln med bostadsrätter är ett nollsummespel eftersom man köper och säljer på samma marknad. Det är ett pyramidspel som finansieras av de som kommer in i spelet, det vill säga våra barn och kommande generationer. Det jag vinner förlorar alltså mina barn. 

Drömmen om att bli rik är mänsklig och evig, men samhällen som skapats för vinnarna är och kan aldrig bli hållbara. Prioriteras arbetsgivarna och miljardärerna blir alla andra förlorare. Jag och du kanske tror att vi kommer klara oss, och möjligen lyckas vi också, men ALLA kan aldrig bli vinnare -- det är omöjligt. Dagens skattepolitik är skapad för och gynnar ett litet fåtal, som blir rikare och rikare och samtidigt färre och färre, på alla andras bekostnad. Paradoxalt nog säljs systemet in med slagordet att skatt är stöld. Och så här kan och kommer det fortsätta så länge som det stora flertalet är övertygade om att de är mer kompetenta än majoriteten. Att skylla på invandringen är som att kissa i byxorna när man fryser, det känns bra för stunden men leder till att problemen förvärras.

Ska samhället kunna bli hållbart måste demokratin försvaras och det låter sig bara göras om samhällsinvesteringarna i infrastrukturen, vårdapparaten, utbildningssystemet, rättsväsendet, polisen och försvaret ökar, vilket oundvikligen innebär höjda skatter. Villfarelsen om att det skulle innebära kommunism sprids av populister. Den rådande synen på politik, som bygger på att högerpartier sänker skatter och vänsterpartiet höjer skatter, är både fördummande och förödande — det är lika ignorant och korkat som Marie Antoinette som lär ha sagt, om folket som saknade bröd, att de kan äta kakor. Lotterilogiken bygger på att man ska unvika nitlotter och bara köpa vinstlotter. Ann Wibbles berömda spartips, att ha en årslön på banken, är samma ohållbara andas barn.

Skatt fungerar som sparande, och politik handlar om hur samhällets investeringar förvaltas. Populister är som säljare av mirakelmedicin och alldeles för många köper deras löften om att allt ska bli bättre bara vi betalar mindre i skatt. Kunskap är en förutsättning för demokratin på samma sätt som demokratin är förutsättningen för kunskap, men om allt fler väljer känslor och ignorans kan inget hållbart samhälle växa fram. Den företagare som prioriterar vinst eller som inte har råd att betala anständiga löner ska inte hjälpas, för om sådana verksamheter subventioneras undergrävs samhället. Anställda och givetvis även företagare som drabbas av konkurser på grund av dålig lönsamhet måste dock erbjudas skydd. Det så man bygger tillit i samhällen och ger alla en chans att bidra till det allmänna. Dumhet och orimliga förhoppningar leder i motsatt riktning.

Lite fler tankar om tillit

Det är svårt att införa tillitsbaserat ledarskap, men inte oöverstigligt svårt, och en del av svårigheten ligger i att inse hur enkelt det är egentligen. Tillit är något man väljer (medvetet och omedvetet), det är en livshållning och en inställning till andra, på samma sätt som egoism och misstänksamhet. Om man till exempel möts av misstänksamhet och egoism är det lätt att man känner sig tvungen att agera på samma sätt, men det gäller tillit också. Det fina är att omställningen till tillitsbaserat ledarskap varken kräver omfattande reformer eller behöver leda till ökade kostnader. Tillitsbaserat ledarskap handlar om att agera aktivt, inte proaktivt. Genom att rikta fokus mot det som händer här och nu och överge ambitionen att nå mål går det att uppnå både bättre kvalitet och ökad tillfredställelse i arbetet samt förbättrad hälsa bland medarbetarna.

Dagens fokus på ekonomi, vilket är en konsekvens av synen på kommuner som företag, leder dels till att människor omedvetet uppfattas som en kostnad (som dessutom ska sänkas till varje pris), dels till att effektivisering betraktas som en välkommen ekonomisk lösning. Den här logiken tär på alla i offentligt finansierad verksamhet, vilket riskerar leda till att fokus i arbetet riktas mot det som går att mäta och att det växer fram ett destruktivt behov av kontroll som gör att snart sagt ingen känner sig litad på. Företagsekonomen Mats Alvesson har skrivit en rad böcker där han visar på hur förödande rådande sätt att tänka kring ledning och organisering är, till exempel Tomhetens triumf och Dumhetsparadoxen, vars titlar är talande. Nyckeln till förståelse för tillitsbaserat ledarskap är insikten om och accepterandet av det faktum att kommunal förvaltning är en komplex verksamhet som förändras dynamiskt, inte linjärt.

Idag är svaret och den enda godtagbara vägen fram för snart sagt alla verksamheter kontroll, styrning, mätning och utvärdering samt effektivitet. Först definierar man ett mål och bestämmer vilka värden som ska gälla, därefter kontrollerar man verksamheten och utvärderar utfallet, och sen effektiviserar man. I teorin är det enkelt, men i praktiken leder inte systemen för kvalitetssäkring till avsedd effekt. Målen nås visserligen, men eftersom kvalitet är ett obestämbart mått på något som till sin natur är vagt leder kvalitetsarbetet i praktiken till att kvaliteten (i den betydelse som människor i dagligt tal lägger i begreppet) sjunker. Systemet för kontroll lever upp till de formella kraven, men eftersom kvalitet är något annat och fungerar annorlunda, leder systemet inte till det vi önskar oss och vill ha.

Den administrativa apparat som är en förutsättning för att NPM ska fungera – vilket David Graeber skriver klargörande om i boken Reglernas utopi: om teknologi, enfald och byråkratins hemliga följder – tenderar att bli till en gökunge som bokstavligen äter upp en allt större andel av resurserna som samhället lägger på vård, omsorg och utbildning. Till ingen som helst nytta. Inte minst under pandemin och i spåren av Corona har det visat sig att NPM fungerar perfekt när den synen på ledning och samhällsplanering inte behövs, men att det sättet att tänka är helt oanvändbart i tider av kris, (som i praktiken snarare är regel än undantag). Om det var så att NPM faktiskt fungerade och samhället gick att styra och man kunde planera för alla behov skulle inte styrningen och planeringen klappa ihop fullständig i tider av kris. Läkarna, vårdpersonalen och ansvariga på landets myndigheter tvingas under pandemin agera med utgångspunkt i den kunskap och beprövade erfarenhet som innan Corona betraktades med misstänksamhet och sågs som ett kvalitetsproblem, och fungerar det nu vore det märkligt om tillitsbaserad styrning inte skulle fungera under normala omständigheter. Nu med andra ord nu ett gyllene tillfälle att ställa om och satsa på tillit.

Mänsklig vilja kan försätta berg, men den kan aldrig övervinna verklighetens inneboende lagar och begränsningar. Troll finns inte heller, men just troll är intressant i detta sammanhang för de flesta vet att om man tar ett troll ut ur skogen, ut i ljuset, för att studera det i detalj förvandlas det till en stenstod eller spricker, och då är det inget troll längre. Samma gäller för kvalitet. Försöker man definiera vad det är i detalj låser man fast något som måste vara öppet och föränderligt för att vara levande, och då försvinner kvaliteten som sand mellan fingrarna. Man kan inte få det ena utan att förlora det andra, hur man än försöker. Kvalitet är en föränderlig men viktig egenskap eftersom kvaliteten på det man gör eller köper är det enda som betyder något egentligen. Svaret på frågan om vad kvalitet är finns inte på en bestämd plats och en varas eller tjänsts inneboende kvalitet gäckar ständigt den som söker efter den. Exakthet i mätandet går därför inte att nå, vilket enkelt kan utnyttjas av den som vill visa att verksamheten håller hög kvalitet. Tvingar man fram en exakt definition är den alltid felaktig, för verkligheten är inte beskaffad på det sätt som man vill eller tror. Kvalitet måste upplevas för att få mening. Det finns inga genvägar eller någon speciell metod att förstå eller hantera kvalitet och därför är ordet kvalitetssäkring en självmotsägelse. Det spelar ingen roll att många människor med makt och inflytande försöker kontrollera kvalitet. Och det finns verkligen massor med system som sägs garantera kvalitet. Det är bara mer eller mindre elaborerade strategier för att dölja det faktum att kostnadsminskningar och effektivisering alltid riskerar att gå ut över kvaliteten. Kvalitet kräver tillit, marginaler och tid att tänka efter, särskilt om det är en skola eller en vårdinrättning det handlar om och ifall det är kunskap och lärande man söker.

Problemet är att ekonomin är målet och kvalitet är medlet. Hur man tjänar pengarna eller får budgeten i balans är idag underordnat, det viktiga är att man gör det. Därför talas det idag om kvalitet mer än någonsin och de som säljer kvalitetssäkringssystem tjänar massor med pengar, även om alla med inblick i och erfarenhet av vardagen i offentligt förvaltade verksamheter inser att kvaliteten stadigt blir sämre när effektivitetsmålen är det enda som betyder något i praktiken. Samhället och skolan är liksom människan och kultur en mångfald delar som måste samverka för att långsiktig hållbarhet i verksamheten ska kunna uppnås. Kvalitet uppstår mellan delarna och genom utbyte, interaktion och ömsesidig påverkan. Svaret på frågor som rör kvalitet kan inte preciseras närmare än: Fler än en men färre än många. Däremellan, någonstans, finns svaret, men det förändras och rör sig och är alltid kontextbundet. Ett bra och högkvalitativt svar som fungerar och ger kvalitet i ett sammanhang kan vara förödande i ett annat. Därför är förmågan till anpassning och kompetensen att hantera komplexitet så oerhört viktig. Satsningar på bildning, både i skolan och i den kommunala förvaltningen som helhet, leder till att fokus riktas mer mot vägen fram och det som händer mellan människor än på målen, vilket är en kvalitet i sig.

Följer man manualer eller prickar av på förhand definierade punkter på en lista når man resultat, men inte kvalitet. Kvalitet kräver något mer och kan bara uppnås av hängivna människor som känner tillit och som har mandat att göra vad som krävs i stunden för att uppnå kvalitet i det som görs. Kvalitet är en relation, ett komplext samspel, som uppstår när många, och många olika, komponenter kan fås att samverka. Kvalitet går inte att räkna på eftersom det likt det gyllene snittet (som utmärker kvalitet i konsten) är ett obestämbart värde. Kvalitet undflyr med andra ord alla försök att låsa fast den. Kvalitet är inget man äger, det är en nåd att bedja om och något att hoppas på. Därför är lyhördhet, flexibilitet och ödmjukhet, eller tillit och kompetens att ta ansvar samt frihet att använda kunskaperna och kompetenserna som alla har och utvecklar genom att leva sina liv efter eget huvud, så viktigt.

Om inte alla förhåller sig ödmjuka inför det faktum att kvalitet är en gäckande och undflyende egenskap kommer resultatet av arbetet inte att kunna hålla den höga kvalitet som kännetecknar en hållbar och välmående kommun. Vill man på allvar skapa förutsättningar som faktiskt leder till utveckling av verklig kvalitet måste alla som verkar i systemet inse och acceptera det faktum att kvalitet, liksom kärlek handlar om något man aldrig kan tvinga fram eller förvissa och försäkra sig om. Kvalitet kräver ömsesidig tillit och en utvecklad förmåga att ta ansvar. Och utan tid och generösa marginaler samt förståelse för att resultatet kan bli bra även om målen inte nås går det inte att få det man önskar. Fråga vilken artist eller konstnär som helst och de kan vittna om sanningen i dessa ord. Kvalitet är resultatet av skapande verksamhet, inte en produkt eller något man producerar. Först när det missförståndet rätats ut kan förutsättningar för verklig kvalitet skapas. Dålig kvalitet visar sig alltid och är uppenbar för alla som vill se och verkligen försöker förstå hur det faktiskt ligger till. Allt som krävs för att uppnå verkligt hög kvalitet i den kommunala verksamheten finns alltså redan. Betänk att svensk skola höll mycket hög kvalitet innansystemen för kvalitetssäkring infördes. Vad säger att mer av samma skulle leda till bättre kvalitet i landets kommuner? Ingenting. Tvärtom borde fler ta sig tid att oftare stanna upp och reflektera över vad man menar med kvalitet, vilket leder över resonemanget på kunskap och bildning.

Tillitsbaserat ledarskap borde inte vara undantaget

För första gången sedan i mars ska jag leda ett seminarium på "riktigt", det vill säga inte via Zoom. Det känns oväntat ovant och jag är lite nervös. Hemma har jag här under våren och hösten vant mig vid att bara kunna lämna det jag har för händer och vara redo på fem minuter. Nu måste jag upp tidigt, ut i världen, passa en buss som tar en timme och sedan promenera genom den fina staden Borås. Seminariet hålls på fantastiska Textile Fashion Center där jag måste hitta rätt lokal. Det blir verkligen uppenbart hur mycket tid Corna faktiskt frigjort. Och för mig har det blivit en fantastisk möjlighet eftersom jag var mitt uppe i två stora och viktiga bokprojekt (eller egentligen jobbar jag på tre böcker) när viruset slog till. Jag ser restriktionerna som ett mellanrum och finner mig mer än väl tillrätta, även om jag trivs i vardagen också. 

Dagens övningar bygger på en text jag skrivit, om tillitsbaserat ledarskap, för Innovationsplattform Borås; som för mig kommit att representera hopp och tillförsikt i en värld som i övrigt rör sig oroväckande fort i en riktning som skrämmer mig. För några år sedan fick jag en föreläsningsförfrågan och det var som det klickade mellan oss. Jag har träffat en hel del av förvaltningscheferna och har fått möjligheten att tala fritt om kunskaperna jag skaffat mig genom studier och forskning. Det som gör mig glad och tacksam är att jag inte har behövt värja mig från förväntningarna på att jag ska agera som något slags konsult. I Borås är man innovativa och går sin egen väg, och just nu håller man på att implementera tillitsbaserat ledarskap, vilket inte är något koncept eller färdigt program. 

Den här texten är tänkt som ett underlag för diskussioner om ledarskap och styrning som bygger på principer och tillit istället för mål och regler. Det är ingen forskningsrapport där något leds i bevis, där resultaten kan sammanfattas och kokas ner i några tydliga svar på hur man ska göra för att implementera tillitsbaserad ledning i en organisation. Innehållet ska ses som en samling frågor och förslag på saker att tänka på samt utgångspunkter för samtal om hur man kan agera för att få olika typer av verksamheter att fungera med hjälp av tillit som ledningsfilosofi.

Jag är ingen expert, jag är kulturforskare och ska inte tala om vad tillitsbaserat ledarskap är eller hur man ska göra. Texten jag skrivit innehåller liksom boken om mellanrummen ett antal verktyg som kan användas för att bygga upp en egen förståelse för hur man kan arbeta. Och man är som jag förstår det redan i full igång med arbetet. Det är en ynnest att få vara med på resan och uppdraget känns om ett av de viktigaste i livet. 

Alla är överens om att varje krona som betalas i skatt ska användas så klokt som möjligt, men vad betyder det? Målet har sedan 1980-talet varit att effektivisera alla offentligt finansierade verksamheter, och parallellt med denna utveckling har allt mer fokus kommit att riktas mot kvalitet, det vill säga ett tydligt mål att leda verksamheten mot. Effektiviseringarna tvingas fram genom att offentlig verksamhet inte får full täckning för ökade kostnader. Man räknar med att all verksamhet, varje år (i evighet), ska kunna bibehålla kvaliteten i verksamheten trots att man över tid konsekvent får mindrepengar att röra sig med. I den kommunala förvaltningen, där lönen utgör den största utgiften, är det långt ifrån självklart att utfallet blir det önskade. Antagandet som tankemodellen bygger på är teorin om att människan alltid är rationell, vilket lett till att det vuxit fram en syn på människan som går ut på att alla alltid jagar ekonomisk vinning för egen del och att staten förvaltas bäst om den också agerar på detta sätt. Paradoxalt nog har denna utveckling lett till mer kontroll och striktare styrning samt ökad förpappring (se Bornemark 2018), vilket i praktiken sällan leder till besparingar och trots att nyordningen infördes med argumentet att byråkratin skulle minska (se Grauber 2015). Svaret på frågan om hur effektiv en människa kan vara i verksamheter som vård och skola är nedslående och påverkar både människorna som arbetar där och resultatet av arbetet som utförs negativt, vilket visas i böckerna De effektiva och De lönsamma, som givits ut av Tankesmedjan Balans.

Tidigare användes budgeten för att redovisa vad som gjorts, för att få koll på verksamheten. Idag har synen på förvaltningen av det offentliga förändras radikalt, till att allt mer handla omkontrollav arbetet. Budgeten har kommit att bli ett verktyg för realisering av politiska värderingar, ett sätt för ledningarna att styraverksamheterna mot allt mer detaljerade mål samtidigt som kostnaderna sänks. Det må vara ekonomiskt försvarbart, men effektiviseringen sker till priset av människors hälsa och välbefinnande. Även synen på kunskapen och dess värde påverkas menligt, vilket på sikt hotar att gå ut över kvaliteten eftersom det banar väg för populism och faktaresistens. Denna onda cirkel behöver brytas och enligt Tillitsdelegationens betänkande (SOU 2019:43) som lämnats till regeringen finns det mycket som talar för att tillitsbaserad ledning leder till en lång rad positiva effekter, vilka tillsammans med satsningar på bildning kan bidra till synergieffekter som kan leda till att kvaliteten förbättras utan att kostnaderna behöver öka.

Ett av demokratins största dilemman är att man som människa är dömd både till frihet och ansvar. Även om man inte känner sig fri eller på olika sätt försöker undandra sig ansvar kommer man som medborgare i en demokrati aldrig undan konsekvenserna av sina tankar och handlingar. Tron på och övertygelsen om att lönsamhet, effektivitet och kvalitet kräver starkare ledare, mer styrning, målfokus och bättre system, påverkar oundvikligen synen på tillit. Det går inte att få det ena utan att offra det andra. Bristandet tillit får inte betraktas som ett problem som ska åtgärdas, för att lyckas måste man istället börja fundera på och undersöka varifrån misstron kommer. I det klassiska verket Fursten av Machiavelli slås det fast att bästa sättet att härska är att söndra. Vet man detta inser man hur lätt och farligt det är att fastna i en ond cirkel. Tillit föder dock tillit, vilket skapar bättre arbetsmiljö och gör att fler litar mer på varandra. Ju mer tillit man ger desto mer får man; det blir en god spiral. Människor som känner sig litade på är mer pålitliga och gör ett bättre jobb eftersom allt fokus kan riktas på uppgiften, istället för kontrollen av utförandet. Det är därför inte mer kontroll och styrning, starkare ledare eller målfokus som samhället behöver, utan tillit; resten ger sig.

Hur mycket man än vill går det inte att bemästra världen eller bygga ett idealsamhälle enligt en på förhand uppgjord plan. Hela poängen med tillitsbaserat ledarskap är att det inte finns ett enda sätt, det handlar snarare om en mångfald av olika sätt att tänka och arbeta i olika verksamheter. Tillitsbaserat ledarskap måste växa fram och förändras underifrån och ansvaret måste spridas i organisationen och axlas av alla för att verksamheten ska fungera. Omställningen är inte revolutionerande och stegen som behöver tas är små. Det handlar om en investering som betalar sig på sikt. Kanske inte under innevarande budgetår och möjligen någon annanstans i organisationen, men var och när frukterna skördas betyder ingenting eftersom kommuner inte är företag och medborgarna inga aktieägare som kräver snabb avkastning på insatt kapital.

Man kan undra hur vi hamnade där vi är, hur det kom sig att tillit INTE betraktas som norm och en självklar utgångspunkt för all statlig förvaltning. New Public Management har spridit som ett virus som förvandlat till och med intellektuella arbeten som skola, högre utbildning och även forskning till själlösa verksamheter där fokus flyttats från innehåll till form, från principer till regler och från tillit till en allt mer detaljerad kontroll byggd på misstro mot medarbetarna. Eftersom reglerna antas vara garanten för kvalitet och eftersom effektivitet blivit allt viktigare har ledarskap kommit att bli allt viktigare, och medarbetarna betraktas dels med misstro, dels som utbytbara kuggar i ett väloljat maskineri som visa en linje med chefer övervakas av styrelsen som förväntar sig att deras order ska utföras enligt plan. Inte ens jag som är docent med över 35 års arbetslivserfarenhet, de senaste 20 åren i akademin, känner mig litad på. För varje år som går får jag allt fler och allt mer utförliga regler att följa och snart är det endast det som händer i föreläsningssalen eller under handledningarna som inte är reglerat i detalj. Förväntningarna på mig och mitt arbete liknar allt mer "förväntningarna" på en maskin. Att allt fler går in i vägen torde inte förvåna någon, men eftersom NPM är norm betraktas människorna som inte kan anpassa sig efter rådande ordning som problemet, inte sättet att se på medarbetarna.

Arbetet på högskolan håller i en rasande takt på att automatiseras, vilket oundvikligen leder till avakademisering, vilket gör att behovet av medarbetarnas intellektuella förmåga minskat; den ses tragiskt nog allt mer som ett problem. Därför känns dagens uppdrag inte bara viktigt och ansvarsfullt utan också hoppfullt. Jag är ovan vid att få helt fria händer, att känna mig lidad på. Trots att jag utbildats på högskolan för att kunna ta ansvar förväntas jag i vardagen utföra standardiserade moment och alla avvikelser från planen betraktas som ett potentiellt problem. Varje gång jag tar ett eget beslut och tänker själv känns det som linjeorganisationen rynkar på näsan och betraktar mig med misstänksamhet. Det är motsatsen till TILLIT och ett AKADEMISKT ledarskap, men det är vad som förväntas av både mig, mina chefer och ledningen för högskolan. Som tur är finns det hoppfulla tecken på förändring, bland annat har Umeå universitet infört tillitsbaserat ledarskap. Och fungerar det i Borås har jag svårt att se varför det inte skulle sprida sig i landet.

Tillit är grunden för ett hållbart samhälle, tillsammans med mänskliga rättigheter, mångfald och bildning. Ett vanligt missförstånd är att man ser dessa ord som mål eller definitioner på lösningarpå samhället problem. Här argumenteras istället för att det är förutsättningar för framväxten av ett långsiktigt hållbart samhälle. Förmågan att hantera tillit, mänskliga rättigheter, mångfald och bildning är indikatorer på graden av hållbarhet i ett samhälle; ett slags barometer alltså. Uppstår det problem som går att knyta till dessa aspekter är lösningen inte att minska mångfalden, ignorera mänskliga rättigheter eller sänka bildningsambitionerna, istället behöver man arbeta mer för att lära sig förstå och hantera tilliten. Det finns aldrig några garantier för att det ska fungera, men förstår man att tillit, mångfald och bildning är komplexa begrepp vars kvaliteter måste värnas av många för att fungera och bilda fundament för ett hållbart samhälle blir det enklare. Tragiskt nog är det lättare att satsa på starka ledare samt styrning och kontroll. Ledningsfilosofier som inte bygger på tillit är tilltalande för människor som drar sig för att ta verkligt ansvar eftersom man alltid kan hänvisa till rutinerna och därigenom visa att man inte gjort något fel, oavsett vilka konsekvenser besluten leder till. Med en sådan syn på ledarskap får ansvariga rent tekniskt sett alltid ryggen fri om det går åt skogen, vilket gör det svårt att arbeta med förändring och implementera oprövade lösningar.

Det som gör tillit till en värdefull egenskap inom kommunal förvaltning är att den som känner sig litad på växer som människa, och friheten som det innebär att inte vara övervakad och kontrollerad leder till ökad hälsa eftersom arbetet blir mer meningsfullt och mindre stressande. Den som tilldelas ansvar, känner sig litad på och uppnår uppskattning genom att göra något för andra, kommer garanterat att vilja fortsätta med det, vilket gör arbetet attraktivt och lockande för kompetenta och hängivna människor. Den som känner tillit och är fri har allt att förlora på att inte leva upp till förväntningarna. Och det kan på sikt mycket väl leda till att attraktiviteten för kommunen ökar, vilket i sin tur kan leda till att skatteintäkterna också ökar. Känner man sig övervakad och jagad, vilket man lätt gör i en organisation som fokuserar på effektivitet och ser personalen som en kostnad (istället för en investering tänkt att betala sig med tiden), blir det svårt att trivas och nå kvalitet i arbetet (se Nyberg 2020). Konstanta krav på effektivitet och nedskärningar gör att varken människor, kultur eller kunskap kan frodas. Istället för att fokusera på system för kontroll och måluppfyllelse, vilket bygger på en outtalad misstro gentemot anställda i förvaltningen, och lägga tid och resurser på utveckling av strategier för styrning och kvalitetssäkring, kan man bestämma sig för att lita på varandra och på det sättet frigöra resurser. Och man kan göra det i trygg förvissning om att det som inte fungerar i en kommun omgående kommer att visa sig i form av synpunkter och missnöje från medborgarna som är enkelt att fånga upp och rapportera tillbaka till medarbetarna.

Verkligheten är inte en ekvation som går jämnt upp

Fakta och exakthet är abstraktioner, kulturellt upprätthållna föreställningar om hur det är. Men verkligheten är undflyende, föränderlig och i hög grad ett resultat av slump. Det spelar ingen roll hur säkra forskarna är eftersom det enda som går att vara säker på är den data som samlats in, och allt som sägs om den bygger på analyser och tolkningar. Att påpeka detta har inget med relativism att göra, även om forskare som säger sig försvara förnuftet hävdar det. Det är så här verkligheten faktiskt fungerar och först när vi lärt oss leva med osäkerheten som tillvarons paradoxer ger upphov till kan arbetet med att skapa ett hållbart samhälle inledas på allvar.

Förnuft är liksom sanning ord, dessutom ord som betyder lite olika saker för olika människor och i olika sammanhang. Kunskapen om världen är således alltid mer eller mindre indirekt och osäker. Jag menar att det är viktigt att göra sig medveten om dessa odiskutabla fakta. Annars blir kunskapen om världen och tillvaron lidande. Vi människor tror gärna att vi är skapelsens krona och jodens mest perfekta varelse. Faktum är dock att vi är imperfekta. Varför skulle vi annars drömma om en välvillig AI eller så enkelt lämna över ansvaret för allt fler uppgifter till robotar? Vi vet att evighetsmaskiner strider mot fysikens lagar men kan ändå inte sluta drömma om dem, för tänk om det gick ändå ... 

Livet och verkligheten är inte ekvationer som går jämnt upp. Likt talet Pi är det meningslöst att söka efter perfektion eftersom det är som att jaga sin egen skugga eller den där krukan med guld som sägs finnas vid regnbågens slut. Samhället och tillvaron kan aldrig bli perfekt, det är och kommer alltid att handla om kompromisser. Ju förr vi inser och accepterar dessa facts of life desto bättre. Låt oss förundras istället och bejaka osäkerheten och öppenheten. Ta vara på det som är bra och finn ro i övertygelsen som att det som är dåligt kan förändras till det bättre. Fokusera på nuet och utveckla strategier för att hantera osäkerheten istället för att jaga lyckan i framtiden eller någon annanstans än här och nu. Bara för att allt alltid kan bli bättre betyder inte att livet är dåligt. Och eftersom människan inte är en maskin är det inte exaktare eller snabbare rationalitet vi behöver, utan en mer utvecklad förmåga att hantera både och. Tänkande är en mänsklig egenskap som uppstår mellan intellektuell förmåga och rationell kompetens.

Leonard Cohen insåg detta och fångade insikten i sin Anthem, i raden: Det finns en spricka i allt, det är där ljuset och livet kommer in.

Om vikten av att lyssna och lära sig hantera både-och

Få saker skrämmer mig som tvärsäkerhet. Den som anser sig veta bäst och ha rätt är stängd för allt och alla andra än sig själv. Och när man intagit den positionen finns en uppenbar risk att man ser fiender överallt. Är det bara en som tänker och agerar så är det kanske inget problem, men idag är det allt fler som blir allt säkrare på sin egen förträfflighet. Särskilt på nätet och tidningarnas ledarsidor. Det som skrämmer mig är att polariseringen och oresonligheten ökar. Allt handlar idag också om för eller mot, antingen eller. Nyanseringar uppfattas som relativism och världen delas in i lojala vänner och hotfulla fiender. Det en är en fördummande inställning. Kunskap fungerar inte på det sättet, bara människors hjärnor.

Tron på förnuft och rationalitet ställer verkligen till det och leder till ett polariserat samhälle där allt fler förstår allt mindre, men där alla är säkra på sin sak. Och vi som forskar om kultur, som är vagt till sin natur, avfärdas som ovetenskapliga. Som kulturvetare kommer jag sällan fram till något och har ofta inga otvetydiga resultat att presentera. Så är det av en enda anledning: kulturen fungerar på det sättet. Jag må uppfattas som obstinat när jag försvarar ambivalens och ödmjukhet inför tillvarons komplexitet och framtidens öppenhet, men det är en konsekvens av tillvarons karaktär.

När det nu är som det är och ser ut som det gör tvingas alla ha en tydlig uppfattning om allt. Jag vägar vara kategorisk eftersom jag tror på samtalet och skyr debatten. I frågan om vem som mördade Palme lutar jag åt Skandiamannen, men ser svagheterna i den teorin också. Jag tror inte munskydd är det som kommer att frälsa oss från ondo, men antar att det inte skadar. Och jag försvarar FHM eftersom myndigheten har det övergripande ansvaret, samt för att det alltid är enklare att kritisera än att faktiskt axla ansvar för komplexa problem. Höger/vänster-fixeringen i politiken finner jag fördärvlig och väljer att inte vara lojal mot något parti. Livet är inte levande utan ambivalens och osäkerhet, och samhället riskerar att röra sig snabbt i en totalitär riktning om det betraktas det som ett tecken på svaghet att lyssna på människor som tänker annorlunda än en själv, eller, gud förbjude, om man byter åsikt om man möter ett mer hållbart än argument än det man tidigare förfäktat.

Nyfikenhet, ömjukhet och beredvillighet att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap är samhällsbyggande egenskaper. Man kan tycka som man vill, men INGEN äger kunskapen och därför har vi alla ett ansvar att lyssna på varandra och försöka förstå även våra fiender. Antingen eller är enkelt men förödande, och därför är det så viktigt att lära sig hantera både-och.

Vad händer när kunskap flyttas från människor till system?

I vården talas det om att man ska ersätta mänskliga vårdare med maskiner, vilket är ett tecken i tiden och en varningssignal. Förändringen börjar hos de svagaste, hos de vi bryr oss minst om. Där är kraven på besparingar hårdast. Värdighet och medmänsklighet väger lätt i jämförelse med den vinst man kan göra genom att avskeda personal och låta maskiner hålla våra gamla och sjuka vid liv. När maskiner väl blivit vardag finns ingen väg tillbaka, när vi vant oss vid att äldre kan vårdas utan mänsklig inblandning är steget inte långt till att ersätta lärarna i skolan med datorer. Gränsen förskjuts hela tiden.

Så länge inte jag ersätts med en maskin, en manual eller en algoritm finns ingen anledning till oro, eller? Övertygelsen om att samhällets kostnader hela tiden måste sänkas är en idé som likt ett virus sprider sig, som smittar tänkandet och förändrar synen på vad som är ett önskvärt och värdigt samhälle. När ekonomin överordnas alla andra värden påverkas även kunskapen. Vi ser det tydligt hos klimatförnekare som väljer att inte se tecknen som hopar sig, allt för att slippa tänka om och göra rätt.

Att flytta kunskap från människor till system, vilket är första steget mot att låta maskiner ta över, är möjligen ekonomiskt rationellt, men emotionellt och intellektuellt är det helt förkastligt. Evidens räcker det aldrig som underlag för kloka beslut (eftersom evidensen tillhör historien och besluten handlar om framtiden), det krävs alltid erfarenhet för att klara av viktiga uppgifter. Att okritiskt följa kartan eller manualen, utan hänsyn tagen till det unika sammanhang där problemet uppstår, är förenat med risker. 

Den som berövats sitt människovärde har bara ett ekonomiskt värde att hänvisa till i sin kamp för överlevnad. Accepterar vi utvecklingen, väljer vi ekonomin före människorna, är vi snart alla förlorare. Samhället, kunskapen och det som händer mellan människor sker av människor och för människor. Det som är ekonomiskt rationellt är inte nödvändigtvis klokt eller önskvärt. Tänk efter, vill du verkligen leva i ett samhälle och en kultur där det anses legitimt att säga: Jag följde bara order? Än kan utvecklingen fortfarande vändas, men det tar tar tid att förändra grundläggande värderingar så ju längre vi väntar med att tänka efter, desto svårare blir det att bryta mönstret. Och för varje dag som går tas beslut som sakta men obönhörligen flyttar oss och vårt samhälle i en allt mer omänsklig och iskallt rationell riktning där människor ses som en kostnad och det mänskliga betraktas som ett problem.

Låt oss göra 1984 till fiktion igen!

Hållbarhet: Lättare sagt än gjort

Idag ska jag tala om ämnet hållbarhet för personalen på vår institution, hemifrån och via Zoom. Det blir årets sista officiella åtagande. Tentorna är rättade, betygen inrapporterade och det är bara småsaker kvar att ta tag i. Och några dagars obrutet skrivande. Sen så, är det dags att njuta av semester och ledighet. Eftersom möjligheten till resande är begränsat kommer det nog bli en del skrivande under ledigheten, delvis om sakerna som jag skriver om här. Gränsen mellan mitt arbete och det jag ändå gör på fritiden är flytande.

Jag har fått fria händer att utforma det jag ska säga efter eget huvud, och det känns bra. Hållbarhet är en typ av problem som engagerar mig. Det är en fråga vars svar är öppet, vilket triggar igång mitt intellekt. Kunskap och kultur är liknande frågor som jag menar behöver angripas på samma sätt för att förståelse och önskad effekt ska kunna uppnås. Tyvärr går detta sätt att tänka ganska mycket på tvärs mot hur man brukar tänka, och en del av problemet med hållbarhet är att det är enkelt att sätta upp mål och ta fram riktlinjer, skapa strategier och skriva under avtal. Hållbarhet är en kontraintuitiv utmaning och det måste man först acceptera sedan förstå, annars leder arbetet som utförs inte till HÅLLBARHET.

För att arbetet som utförs för att uppnå hållbarhet ska leda till önskat resultat måste man inse, dels att problemet är komplext, dels att komplex inte är en synonym till komplicerad. Hållbarhet är inte ett problem som kan brytas ner i delproblem som löses för sig. Enda sättet att lösa det är att skaffa sig perspektiv, vara ödmjuk och utrusta sig med tålamod. Liksom kunskapen om skogen inte finns i de enskilda träden utan i dynamiken som uppstår i helheten, måste man gripa sig an problemet med hållbarhet genom att fokusera mer på samspelet mellan delarna än på helheten.

Jag har den stora äran att få undervisa på en kurs om hållbarhet, som alla som läser till ingenjör på högskolan där jag arbetar måste läsa. Det är ingen stor kurs, bara 3 hp, men den ger studenterna en introduktion till ämnet och visar på komplexiteten som uppstår när begreppets olika delar förs samman till en dynamisk helhet. Kursen behandlar ekologi/klimat, ekonomi och sociala aspekter av hållbarhet. För att samhället ska bli hållbart måste det råda någorlunda balans mellan delaspekterna. Demokrati är en viktig aspekt, liksom att det finns ett juridiskt system som fungerar. Ekonomin måste fungera, men det går inte att enbart ta ekonomiska hänsyn. Hållbarhet är en balansgång. Kompetensen som behövs för att hantera problemet vill jag likna vid förmågan att orientera i oländig terräng. Förståelse för komplexitet och förmåga att hantera dynamik som uppstår i möten mellan delaspekterna är viktigare än fakta och kunskap. Det är viktigare att avlära och tänka nytt än att följa planer och luta sig mot fakta. Hållbarhet handlar inte om antingen eller, utan om att förstå och hantera både och. Fångarnas dilemma är ett bra exempel att tänka med.

En del av problemet är att OHÅLLBARHET i väldigt många fall är norm och att det som är hållbart lyfts fram som ett positivt önskvärt undantag. Så länge ekologiskt och rättvisemärkt inte är utgångspunkten, det normala och självklara, är samhället ohållbart. Det är lätt att haka upp sig och fokusera på symboliska handlingar som sopsortering eller att man tar tåget istället för flyget, men inte vårt sätt att TÄNKA förändras kan inte vårt sätt att handla förändras.

Ett annat viktigt hinder för hållbarhet som är lika viktigt att vara medveten om är vilka ekonomiska krafter man har att göra med. Många multinationella företag har mer makt och inflytande över beslut som tas än de flesta regeringar. Det är förfärande lätt för den som vill att motarbeta samhällets strävan efter hållbarhet att kasta grus i maskineriet. Dokumentären Kampanjen mot klimatet manar till eftertanke. Det finns en hel industri som inget annat gör än producerar tvivel, vilket visar på behov av förståelse för kritiskt tänkande och bildning, vilket jag återkommer till. Hållbarhet är en fråga som verkligen hör hemma på högskolan, men det är avgörande att den behandlas på ett akademiskt sätt och inte som en lista med fakta som ska tentas av eller som enstaka moment i våra utbildningar.

Förutom kultur är jag intresserad av kunskapsteori samt kognitions- och neurovetenskap. Förstår man inte vad kunskap är och hur den mänskliga hjärnan fungerar blir det svårt att arbeta med komplexa, kontraintuitiva frågor som hållbarhet. Vi människor har en fallenhet att tänka i binära oppositioner, vilket ställer till det. Bra dåligt, rätt/fel, smart/korkad, vän/fiende, och så vidare. Hur förhåller sig Sveriges utsläpp till andra länders? Vem är bäst? Vi behöver tänka mycket mer inkluderande. Det kommer inte an på vad enskilda läser gör eller låter bli, utan vad alla gör, sammantaget. Talet om hållbarhet handlar dessutom ofta om in- och utsidor, men jorden är den enda plats i hela universum där människor kan leva som människor och vi har alla ett gemensamt ansvar för planeten och dess förutsättningar för liv. Problem kan export från ett land till ett annat, och expertis och idéer kan importeras, men det är i det stora hela ett nollsummespel som inte har något med frågan om hållbarhet att göra. Det ser ut som en lösning, men löser ingenting.

Vi människor har en besvärande fallenhet för enkla lösningar, eftersom vi är bekväma. Det är en egenskap som tjänat oss väl i evolutionen, men det är också förenat med risker. Thomas Midgley Jr är ett varnande exempel. Han dog som en hjälte eftersom han löst två stora problem: Dels upptäckte han att freon var ett utmärkt kylmedium och perfekt drivgas i sprayburkar, dels att bilmotorer gick smidigare om man blandade bly i bensinen. Han är en påminnelse om vikten av försiktighetsprinciper och att tidsperspektivet måste dras ut ordentligt. Det finns INGA genvägar till hållbarhet.

Trots att vi vet att framtiden alltid är mer eller mindre öppen och att svarta svanar inte är undantaget utan regeln satsar vi allt mer tid och resurser för att målstyra eller kontrollera organiseringen av samhället. New Public Management är en förförande tanke, en djupt mänsklig dröm. Det är dock inte så kultur fungerar; kultur äter strategier till frukost, brukar man säga. På pappret och i teorin fungerar det, men inte i praktiken. Drömmen om evighetsmaskinen är levande i olika varianter, trots att det är en tanke som strider mot naturlagarna, just för att OM det fungerade vore det fantastiskt. Samhället kan aldrig bli hållbart genom att sätta upp mål, som bryts ner i delmål. Titta vad som hände när man äntligen rodde Parisavtalet i hamn. Alla pustade ut och tänkte att nu är frågan löst, nu behöver vi bara vänta. Och sen kom Trump, Erdogan och Orban. Kina har högt ställda mål och eftersom det är en diktatur kan man driva igenom dessa, men till med sociala konsekvenser? Corona, som delvis är en konsekvens av bristande hållbarhet, är en påminnelse om att planer bara fungerar i teorin, och när de INTE behövs. Här under våren har samhället hållits uppe genom individuellt ansvar och den kompetens som människor faktiskt har; inte med hjälp av rutiner och manualer. Det den viktigaste lärdomen vi kan dra, för nuvarande pandemi är förhållandevis mild och det handlar inte om utan när den riktigt stora smittan drabbar oss.

Virus och bakterier är försvinnande små och de fanns här på jorden långt innan oss människor. De kontrollerar oss och vi måste lära oss leva med dem. Antibiotika är en fantastisk uppfinning, men eftersom vi använder medicinen ovarsamt, bland annat i den industriella produktionen av kött, eftersom människor efterfrågar det, blir allt fler bakterier resistenta. Det spelar roll vad vi människor önskar oss och strävar efter att få. Lågprisflyg, "billigt" kött och nya kläder belastar klimatet och så länge vi inte förändrar vår inställning till dessa saker spelar det ingen roll att vi sopsorterar eller köper ekologiskt kaffe och obesprutade bananer. Allt och alla hänger ihop. Även efterfrågan på politiker som lovar att ge oss vad vi önskar är ohållbart. Trump och andra populister förnekar kunskapen och talar om känslornas betydelse av en anledning, och det är INTE av omsorg för miljön eller människor i nöd.

Jag tycker om att tänka i liknelser, och här kommer en. Alla som försökt självmedicinera vet hur vanskligt det är. Kroppens inneboende strävan efter balans, den så kallade homeostasen är en enormt känslig och högst komplex mekanism. Även erfarna läkare och den medicinska vetenskapen har svårt att fullt ut förstå och hantera kroppens reaktioner när olika mediciner tillförs systemen och i princip alla mediciner ger upphov till en eller annan biverkning. Jag ser denna insikt som en illustration av svårigheterna och riskerna med att försöka målstyra komplexa processer och tänker att här finns massor att lära. Homeostas är organismens strävan efter jämvikt. En liknande tankefigur är Gaia-hypotesen som formulerades av James Lovelock på 1960-talet och som även Bruno Latour skriver om i sin senaste bok.

Homeostas handlar om strävan efter stabilitet, i förhållande till omgivningen; det är viktigt. Stabilitet är inte en isolerad företeelse, och det krävs lyhördhet och förändring i relation till den kontext som systemet finns och verkar i. Vill man att något ska vara som det alltid varit måste man kontinuerligt förändra och anpassa, justera och relatera. Därför leder tanken om målstyrning och kvalitetssäkring fel. Tvärsäkerhet och arrogans inför komplexiteten är förödande för hållbarheten, oavsett hur framgångsrik en sådan inställning kan vara i det korta loppet. Att bygga murar och motsätta sig förändring är motsatsen till homeostas och utgör ett hot mot hållbarheten; det är som att fortsätta äta Treo för smärtan i axeln trots att medicineringen ger upphov blödande magsår. För att förstå komplexa samband och kunna underlätta systemets strävan efter jämvikt behövs insikt om och ödmjukhet inför samhällets homeostatiska mekanismer.

Alla hållbara samhällen behöver bygga upp kollektiv kunskap och kompetens om systemets jämviktsreglerande komponenter. Olika aktörer bidrar med olika saker, men bara genom att samverka kan arbetet leda till hållbarhet. Forskningens uppgift är att upptäcka förändringar och skapa verktyg för att förstå och lära sig vad som krävs för att hantera dem. Politiker sätter ord på och stråvar efter att uppnå samhällets visioner (inte det egna partiets mål eller strävan efter makt). Och staten och kommuner som använder kunskapen och lyssnar på forskningen för att ödmjukt försöka hantera komplexiteten. Demokratin är en förutsättning för att det ska fungera och medborgarna måste förstå och respektera detta. Forskningen upptäcker, politiken skapar visioner och fördelar resurser och samhället (det vill säga alla vi tillsammans) ser till att homeostasen upprätthålls. Idag tänker och agerar vi närmast tvärtom, vi sätter upp djärva mål och sedan använder vi våld om så krävs för att driva igenom de interna målen utan hänsyn tagen till omgivningen. Samma sätt att tänka och agera finns på alla nivåer och i alla organisationer. Hela tankebygget utgår från att helheten är komplicerad och därmed kan brytas ner i delaspekter som var och en fokuserar på sig själv, i trygg förvissning om att delarnas egoism gynnar helheten. Vore samhället komplicerat fungerade det. Men är det så, vet vi det, med säkerhet? Har saken undersökts? Min utgångspunkt och fasta övertygelse är att samhället är komplext (men inte heller jag har undersökt saken, för jag har ingen aning om hur en sådan undersökning skulle kunna genomföras) och därför behöver betraktas som en sammanhållen helhet, i relation till omgivningen, och tankarna om homeostas ska ses i ljuset av denna min utgångspunkt.

Tillvaron är fylld av förgivettaganden och antaganden som uppfattas som sanningar och därför aldrig ifrågasätts eller reflekteras över. Fast om vi på allvar vill främja samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket de flesta verkar vilja, går det inte att hålla sig med några förgivettaganden; alla sanningar måste synas i sömmarna. Konsekvenserna av säkerheten och det tydliga fokuset på detaljer och fixeringen vid målstyrning och kontroll, vilket är default idag behöver undersökas kritiskt. Jag vill se mer av lyhördhet och anpasslighet. Vad samhället behöver är en välmatad verktygslåda och bättre insikt om vad som fungerar när, var och till vad, samt inte minst hur länge vilket åtgärd är lämplig att effektuera. Jag vill se mer av ödmjukhet och reflektion och mindre av arrogans och tvärsäkerhet. Samhället är minst lika komplext som kroppen och strävan efter jämvikt och hållbarhet är lika viktigt för individen som det är för livet på jorden. 

Samhället är en komplex förändringsprocess som hela tiden strävar efter jämvikt på sätt som jag vill likna vid ett slags homeostas. Poängen med att likna samhället vid kroppen är att läkarna är ödmjuka inför och förhåller sig hela tiden till komplexiteten och lyssnar uppmärksamt efter utryck för olika typer av biverkningar, inte bara kända sådana utan lika mycket efter okända. Läkarna ansvarar bokstavligen för patientens liv och har att förhålla sig till verkligheten så som den är och fungerar, de kan och får inte lyssna på patientens önskningar, bara på patientens symptom. Detta håller delvis på att förändras (tänker på kosmetisk kirurgi, till exempel) men läkarnas uppdrag är i grund och botten fortfarande hälsa och liv och om det uppdraget åsidosätts straffas läkaren obönhörligen. Tänk om det var så vi såg på politikerna, som ett slags läkare med ansvar för samhällets hälsa och långsiktiga hållbarhet. Då skulle förutsättningarna för poltiken helt förändras, och politikernas relation till och användning av vetenskapen skulle se helt annorlunda ut. Med en sådan syn skulle det aldrig (som idag) räcka att finna belägg för det man vill göra, det skulle krävas mycket mer av analys och reflektion kring alla möjliga både tänkbara och otänkbara aspekter av förslagen man vill genomföra. Floskler som att Sverige ska bli bäst på utbildning, världsledande på ... eller att skatten ska sänkas utan någon annan anledning än att många väljare vill ha mer pengar i plånboken, skulle bli mycket svårare att häva ur sig och försvara.

Med ett annat sätt att se på kunskap och hållbarhet skulle försöken att målstyra den komplexa offentliga verksamheten oundvikligen behöva försiggå av rigorösa undersökningar och utvärderingar, med fokus på funktion istället för måluppfyllelse. Om utgångspunkten för politiken och förvaltningen av samhället var att det handlar om komplexa storheter, istället för komplicerade, skulle begrepp som värde, resultat och vinst kräva mycket mer av reflektion och analys innan de används. Handlar det bara om pengar och nyckeltal, eller handlar det om andra och mer undflyende och svårdefinierade aspekter och egenskaper? Ödmjukhet skulle förvandlas från att som idag uppfattas som någonting negativt, framstegsfientligt och tillväxthämmande, till att bli en dygd. Arrogans må vara en vinnande strategi, men det handlar inte om att vinna konkurrensfördelar gentemot andra, i det korta loppet, utan om livet på jordens överlevnad. Utan ödmjukhet, ingen hållbarhet. 

Ödmjukhet är enda sättet att närma sig komplexa problem såsom skolan, vård, samhällsförvaltning, hållbarhet, etik och forskning. Ödmjukhet och lyhördhet är nödvändigt för att främja samhällets inneboende strävan efter jämvikt. Homeostas är inte en process man kan styra, det handlar om självorganisering. Människokroppen har en enorm förmåga att anpassa sig och bibehålla den livsnödvändiga jämvikten i relation till omgivningen. Samhället består av människor och strävar också efter jämvikt, och jag menar att samhället är en komplex och självorganiserande helhet. Alla försök att styra samhället mot på förhand definierade mål är risky bussines, att likna vid självmedicinering.

Hållbarhet handlar om vad vi vill egentligen, det är en samvetsfråga. Om hållbarhet ska införas i utbildningar får det INTE bli ett lärandemål. Hållbarhet är liksom bildning inte ett mål utan ett föränderligt tillstånd. Hållbarhet är liksom bildning något gemensamt, någon man både delar och är del av = ett mellanrum. Mångfald, som är en social aspekt av hållbarhet, är ett dynamiskt tillstånd som kräver intellektuell kapacitet för att kunna hanteras, det är inte ett mål utan ett medel för hållbarhet. Politiska partier som driver opinion för övertygelsen om att mångfald är ett problem som ska elimineras genom att stoppa invandringen är föga förvånade samma partier som förnekar kunskap och talar om att det är känslan som räknas. Mångfald är en förutsättning för hållbarhet, både i samhället och den högre utbildningen; ett slags barometer på graden av hållbarhet. 

Vägen till kunskap är en omväg och högre utbildning blir akademisk och intellektuell först när den präglas av överflöd och mångfald, eftersom det är enda sättet att lära sig förstå och hantera komplexitet; därför är det ohållbart att försöka effektivisera och skynda på lärande. Det är inte fler och mer specialiserade experter som behövs för att göra samhället hållbart, utan djupare, bredare och mer spridda kunskaper i hela samhället.

Jag inser att denna bloggpost även fungerar som motiv för mitt arbete med mellanrummens filosofi, vilket jag från och med nu kommer att fokusera på.

Tegnells imponerande tålamod

Igår satt Anders Tegnell ännu en gång i Aktuellt och svarade på frågor med en ängels tålamod. Denna gång hade programledarna kommit på den enligt dem lysande idén att inleda inslaget med att visa en rad inlägg med olika uttalanden som Tegnell fällt, från inledningen av pandemin fram till idag. Upplägget byggde på att man skulle ställas till svars för eller i all fall anmodas förklara sina uttalanden, som hela tiden förändrats. Så ser dagens fantasilösa journalistik ut, den bygger på att journalister agerar som okunnig, oresonlig och envis ifrågasättare av allt. Klädsamt nog pressades inte Tegnell, men frågorna var irriterande insinuanta och byggde på samma efterklokhet som oppositionspolitikerna visar när de står i TV och kritiserar regeringen (ibland till och med för konsekvenserna av oppositionens egen politik).

Tegnell visade i Aktuellt igår samma enorma tålmodighet som han gör på de dagliga presskonferenserna. Han lyssnar på frågan, höjer aldrig rösten och upprepar det alla forskare vet; har man att göra med ett helt nytt virus som dessutom är gåtfullt kan man aldrig veta säkert. Journalisterna och delar av allmänheten glömmer eller bortser från det faktum att om kunskapsläget är osäkert kan ingen expert uttala sig säkert. När Tegnell ändå gjort det har han gjort det för att han som företrädare för FHM har ett ansvar att informera om vad man vet och hur man tänker just nu, med utgångspunkt i den aktuella information som föreligger. Tegnell och övriga på FHM står i ständig kontakt med företrädare för motsvarande myndigheter i andra länder och följer läget noga. När läget förändras förändras uttalandena. Är det KUNSKAP man vill ha finns inget annat sätt att tänka och agera. Försöken att ställa honom eller någon annan till svars för att de inte visste då vad man vet idag tyder på illvilja eller djup okunskap om hur forskning faktiskt fungerar och vad som är möjligt att säga med stöd i vetenskap.

För att samhället ska bli mer hållbart behöver medvetenheten öka generellt, om att kunskap alltid är föränderlig, aldrig kan vara annat än indirekt och därför aldrig helt säker. Det behövs ett mer ödmjukt förhållningssätt till både kunskap, forskning, kultur, politik och medmänniskorna. Om Sverige ska kunna vara en kunskapsnation har både journalister och oppositionspolitiker ett ansvar att respektera kunskapen och vetenskapens begränsningar. Att jaga enkla (och oärliga) poänger eller likes och klick är förkastligt och ovärdigt.

Varför gör vi inte som i ... Eller: Hur kommer det sig att så många fler människor har dött i Sverige än i Danmark och Norge? Den här typen av frågor visar hur lite frågeställarna vet eller bryr sig om hur ett virus som Corona fungerar. Att man valt att göra på olika sätt i olika länder är bra och viktigt, för det gör det möjligt att i efterhand, när pandemin är över, utvärdera olika strategier. Men att i nuläget peka på aktuella dödstal i olika länder där färre hittills har dött och med emfas hävda att Tegnell eller Löfven har fel, är farliga och därför bör ställas till svars är en befängd idé. Det är ett faktum att INGEN kan veta, och därför kan ingen heller uttala sig med säkerhet om vad som är bäst eller varför fler dör i Sverige än i övriga nordiska länder. Först i EFTERHAND är det möjligt att veta, och då måste alla länders strategier utvärderas. Inte för att leta syndabockar utan för att lära inför framtiden.

Den samlade kompetensen som myndighetssverige visar upp på de dagliga presskonferenserna gör att jag känner mig trygg och fyller mig med tacksamhet över att det är i Sverige jag bor. Men lika stolt som jag är över ansvariga som informerar och svarar på frågor, lika beklämd är jag över journalisternas korkade och insinuanta frågor. Och försöken att ge skev av att FHM döljer något är förkastligt och utgör ett potentiellt hot mot Sveriges säkerhet. Att i detta läge undergräva förtroendet för våra myndigheter eller vår regering gynnar ingen annan än dem som vill att det ska gå åt helvete. Tids nog får vi alla svar, men i väntan på det har vi alla ett ansvar att tvätta våra händer och hålla distans. Det är upp till oss tillsammans att rida ut den här stormen.

Nu betalar vi priset för alla fynd vi gjort på REA

Jakten på låga priser är nog lika gammal som det liberala ekonomiska systemet, det är själva drivkraften i systemet. Men liksom alla krafter och begär måste det råda balans och systemet behöver befinna sig i någorlunda jämvikt för att inte gå överstyr. Fram till 1970 talets början borgade guldmyntfoten för stabilitet, men från och med 1980-talet har ekonomin avreglerats allt mer. Tänk på filmen Sällskapsresan, som vore en helt annan film utan dåtidens förbud att föra pengar ut ur landet. Eller på regleringarna kring bostadslån, som först avskaffades och sedan efter kriserna på 90-talet och 2008 återinförts, om än i mildare form. En helt avreglerad marknad är inte hållbar, det har en lång rad återkommande ekonomiska kriser visat. Sovjet valde motsatt väg, och det fungerade inte heller. Vägen fram finns någonstans mellan. Människans girighet är en kraft som bygger samhällen och skapar välstånd, men den måste regleras eftersom människor tar risker för att få vad de önskar och har svårt att räkna på konsekvenserna av sina tankar och handlingar.

Drar mig till minnes vad miljonären Lasse Diding sa i ett debattprogram för ett antal år sedan, som svar på frågan om varför han var rik: "Jag är snål sa han." Han sa också att han ville att skatten skulle höjas och hans argument för det var det samma. Han ville inte skiljas från sina pengar frivilligt, men har är klok nog att inse att det inte går att bygga hållbara samhällen på den principen. Jag tyckte det var kloka ord då och har kritiserat skattesänkarpolitiken sedan Alliansen fick makten 2006 och började införa jobbskatteavdragen som gav människor mer pengar i fickan, men till priset av framtvingade nedskärningar av statens utgifter. Det skulle bli bra sa man. Människor har förmågan att ta rationella beslut och vet bäst själva vad som är bra för dem, sa man också. Vilket är påståenden som på ett brutalt sätt nu visar sig bygga på önsketänkande.

Lågprisflyg har fått många att flyga mer, för att man kan och har råd. Och allt fler företag har lockat kunder med sänkta priser och ständiga realisationer. Det fungerade för många och den som tänjde mest på gränserna och lyckades pressa priserna så nära noll som möjligt betraktades som vinnare och företagens ledare blev kändisar som intervjuades om sina framgångar. Istället för att bygga upp buffertar och skapa marginaler och trygghet har allt fler företag sänkt priserna för att locka kunder och vinna framgång i konkurrensen och i kraft av sin makt har man kunnat pressa underleverantörerna och tvingat de anställda att acceptera allt lägre löner för att hålla lönsamheten uppe. Kravet på vinst har ökat över tid och istället för att återinvestera i verksamheten har pengarna plockats ut ur företagen och delats ut till ägarna. Så länge ekonomins hjul snurrade på fungerade det och ekonomin blomstrade. På ytan såg det bra och stabilt ut.

Efter bara några veckor av kris borde det vara uppenbart för alla att vi levt på en lögn eller i alla fall en fåfäng förhoppning om att det går att få mer för mindre utan att kvaliteten eller hållbarheten blir lidande. Alla som varnat för riskerna och talat om behovet av ökat skatteuttag har hånats eller anklagats för att vara stalinister. Ingen kan säga, "Vad var det jag sa", men alla inser nu hur ohållbart det var att skära ner på samhället och dela ut och konsumera upp överflödet istället för att bygga upp lager och stärka trygghetssystemen. Alla skriker efter pengar, och de som innan krisen ivrigast försvarade skattesänkningarna och talade sig mest varma om entreprenörernas och företagsledarnas exceptionella förmågor att leda landet och företagen genom kriser, skriker högst.

För att illustrera de ekonomiska konsekvenserna av pandemin visas företag som nu går i konkurs upp och detta används som argument för att staten ska gå in och stötta, inte med lån eller annan hjälp, utan genom kontantbidrag. Jag menar att det vore väldigt oklokt. Har man drivit ett företag i 30 år eller till och med längre än så, vissa familjeföretag som klarat sig genom världskrigen och depressionen på 30-talet samt krisen 2008 går nu i konkurs, och inte klarar av ett stopp några månader är det ett tecken på hur ohållbart företaget och affärsmodellen varit hela tiden. Löntagare uppmanas att bygga upp buffertar och det infördes amorteringsregler för att människor inte skulle ta onödiga risker, men företagens agerande har aldrig ifrågasatts. Privata företag har kunnat erbjuda priser som legat under tillverkningspriset och har delat ut miljarder till ägarna. Rea var fram till för någon månad sedan det normala. Nu tvingas vi alla betala priset för det kortsiktiga, känslostyrda och ohållbara sättet att tänka och agera.

Alla behöver tänka om och anamma en annan syn på låga priser, höga utdelningar och betydelsen av marginaler och buffertar. Hur mycket det kostar är inte den viktiga frågan. Det som påstår sig inte ha råd att betala skatt vet inte vad hen talar om. Hade vi inte betalat mindre i skatt hade krisen varit mångdubbelt värre. Den som konsumerat upp pengarna som den sänkta skatten innebar och som tänkt att det var dyrt och onödigt att spara och vara med i A-kassan påminns nu på ett brutalt sätt om hur dumt det var att tänka och agera så. Den där "billiga" tröjan, tvättmaskinen eller resan till Thailand hade en dold prislapp, och nu visar det sig att det inte finns några gratis luncher. Lasse Diding och andra ansvarsfulla företagare som talat om behovet av höjd skatt, inte för att värna sina rikedomar utan för att de är kloka nog att inse att alla alltid får vad de betalar för, förtjänar upprättelse. Och alla som spridit lögnen om att skatt är stöld borde skämmas och dra sig till baka och inte framträda offentligt igen förrän de analyserat krisen och dess konsekvenser och dragit lärdom av det som händer här och nu.

Tillit och ansvar bygger hållbara samhällen

Den som vill härska försöker söndra och den som vill skaffa sig makt över andra fråntar dem ansvar och misstänkliggör. Nationalister och förespråkare av New Public Management är samma andas barn. Båda tankemodellerna bygger i grunden på samma människosyn som kan sammanfattas så här: Den ende jag kan lita på är mig själv, alla andra utgör ett hot mot det som är mitt. Det är så långt ifrån en jag/du relation man kan komma. Nu ser vi hur den där modellen faller samman. Länder som valt starka ledare visar nu både hur ohållbar den tanken är och hur bräcklig demokratin är. Det som händer i USA är obegripligt. Donald Trump visar med all önskvärd tydlighet att han saknar både kunskap, kompetens och intresse för något annat än sin egen ekonomi. Låt oss hoppas att Corona inte ödelägger hela landet. I Ungern utnyttjar Orban läget för att göra sig själv till diktator. Drar vi inte lärdom av det som händer här och nu förtjänar vi inte att kalla oss Homo Sapiens.

Girighet och kontroll är härskartekniker och försöken att flytta kunskap och kompetens från individer till system bygger på misstänksamhet och leder till känslor av maktlöshet som i sin tur utgör grogrund för drömmar om en stark ledare som skyddar mina intressen mot alla hotfulla andra. Det är receptet på undergång, och vi som bor här i Sverige kan tacka vår lyckliga stjärna att vi inte föll för populisternas förföriska budskap. Den grundtrygghet som utgjort fundamentet för vårt land har utarmats, men nu under Coronakrisen visar det sig tack och lov att tillräckligt mycket av den finns kvar för att vi ska kunna klara oss igenom och ta oss tryggt över på andra sidan. Ansvariga politiker och myndighetspersoner träder fram och tar ansvar och visar sig mycket kompetenta på ett ödmjukt sätt; alltså så långt ifrån Trumps skrävlande man kan komma. Tegnell leder oss igenom krisen med sitt lugn och tålamod och regeringen lyssnar på forskarna som i sin tur lyssnar på experter i andra länder och bildar sig en uppfattning om vad som är bäst för Sverige att göra just här, just nu. 

Sverigevännen Jimmie Åkesson säger: Varför gör vi inte som Danmark eller Italien? Och Ulf Kristersson säger (klädsamt försiktigt) att det görs för lite och för sent. Och det är exakt vad dessa partier alltid har sagt. Deras strategi har varit att visa på problem och klaga på hur dåligt det är i Sverige. Budskapet om att det är invandrarnas fel och att vi står inför en systemkollaps har varit deras mantra. Var det inte uppenbart innan är det ställt bortom varje tvivel nu: Sverige står starkt eftersom majoriteten fortfarande känner tillit till sina medmänniskor och våra myndigheter. Trots år av nedskärningar inom vården visar personalen där vad som bygger hållbara samhällen: Ansvar! Och det är en ödets ironi att Kuba sänder läkare till Italien. Här nu avgörs det vad som är hållbart och vem man kan lita på. Och det är INTE marknaden.

Idag fortsätter arbetet som lärare på distans. Från hemmakontroret ska jag leda uppsatsseminarium hela dagen, och samma imorgon. Efter att högskoleverksamheten upphörde på Campus lämnades jag ensam med mina uppgifter. Alla möten ställs in och den betungande administrationen som sagts borga för kvalitet i verksamheten har i princip övergivits. Högskolesverige leds nu av tillit och ansvar. Som lektor har jag alltid känt att mitt huvudansvar varit tredelat. Jag har alltid varit lojal med skattebetalarna, kunskapen och studenterna; i den ordningen. Och jag har alltid hävdat att enda sättet at nå verklig kvalitet i verksamheten är att högskolans ledning låter lärarna ansvara för kvaliteten i undervisningen. När New Public Management visar sig vara totalt värdelöst känner jag dock mest sorg och finner ingen som helst glädje i att kunna konstatera att, vad var det jag (och väldigt många med mig) sa?! Jag är utbildad att ta ansvar och jag växer som människa och blir mer produktiv om jag känner mig litad på. Och det är också så jag ser på mitt uppdrag som lärare. Det handlar om att fostra ansvarskännande och tillitsfulla studenter som kan förvalta samhället och demokratin.

Ett samhälle byggt på en stabil grund av vetenskapligt tänkande

Vi har levt i ett låtsassamhälle så länge nu att kunskap kommit att betraktas som en formalitet, i bästa fall. För många har kunskap kommit att uppfattats som närmast en synonym till åsikter, och när den tanken väl slagit rot är det fritt fram att ställa forskare mot tyckare och forskningsresultat mot åsikter. Forskning har följaktligen kommit att betraktats som ett särintresse. För att överleva i den ständiga och allt mer intensiva kampen om resurser har akademin under de senaste 20 åren förvandlats till en produktionsenhet som allt mer liknar ett företag som värnar sin egen överlevnad på en hänsynslös marknad. Forskare konkurrerar allt mer mot varandra och samarbetar allt mindre, vilket är en konsekvens av rådande organisations- och styrningsmodell.

New Public Management bygger på tanken att man kan planera, styra och effektivisera även lärande (och vård), och forskning bedrivs idag enligt mönster från industrin. Tanken bygger dels på att man kan veta något om framtiden, dels att man kan styra utvecklingen, vilket nu visar sig vara ett fatalt feltänk. För mig som undervisar i företagsekonomi blir det smärtsamt tydligt hur ohållbart produktionstänkandet och den allt mer tillämpade forskningen varit. Väldigt mycket av det som studenterna läser och lär sig bygger på studier som beskriver den verklighet som rådde innan Coronakrisen slog till och förlamade världen. Väldigt mycket av kunskaperna som studenterna får sig till livs och resultaten av studierna som jag förväntas examinera visar sig nu vara värdelösa för att kunna navigera i den nya värld som krisen oundvikligen kommer att tvinga fram (som ingen vet något om), vilket är plågsamt att tvingas konstatera. Klarar vi att ta oss ur krisen finns det följaktligen MASSOR av oerhört viktiga lärdomar att dra!

Jag oroas över tecknen jag ser i min vardag som pekar på att många forskare, lärare och högskoleledningar bara väntar på att allt ska återgå till det "normala". Corona är dock inte sjukdomen, COVID-19 är bara ett symptom på hur ohållbart vårt sätt att leva och organisera vardagen, samhället och arbetslivet varit, under en mycket lång rad av år. Tar vi oss helskinnade ur det akuta läget har vi fortfarande en lågintensiv miljökris att hantera. Om den akademiska världen inte drar lärdom av det som händer i världen just nu är akademin inte akademisk. Det är på allvar nu.

Forskare ska ägna sig åt forskning, det vill säga kunskapsutveckling; inte producera så många artiklar på så kort tid som möjligt eller jaga citeringar och pengar i jakt på meriter. Lärare ska undervisa, det vill säga arbeta med lärande och utveckla förståelse för kunskapens väsen och dess möjligheter och begränsningar, tillsammans med studenter; inte överföra fakta så effektivt som möjligt eller ansvara för att hålla genomströmningen på en hög och jämn nivå.

Tanken och fokuset på GRUNDFORSKNING behöver tas till heder igen. Det är omöjligt i det högt uppdrivna tempo som råder idag, vilket förhindrar att forskare stannar upp och tar sig tid för reflektion, eftertanke och kunskapsfokuserade samtal. Det tar tid att läsa och hålla sig uppdaterad, och den tiden har idag tragiskt nog bortrationaliserats. Det behövs mer av tvärvetenskapliga samarbeten som har KUNSKAPEN i fokus. Utan ömsesidig förståelse för (olika sätt att se på) kunskap och forskning över vetenskapliga disciplingränser utarmas akademin. Debatten om genusforskningen som förpestat tillvaron i högskolevärlden på senare tid är ointellektuellt och symptomatiskt nog har den delvis drivits av aktörer utanför akademin, vilket visar att kunskap uppfattas som ett slags åsikt. För att kunna förstå och analysera komplexa processer som samhällsbyggande och hållbarhet krävs inte evidens och säkra svar som bygger på historiska data. Verkligheten förändras och det oväntat oväntade är inte undantaget, utan regeln! Verkligt vetenskapligt tänkande handlar om att utveckla kunskaper och kompetenser som kan användas för att orientera sig i OKÄND terräng, vilket vi alla nu och en lång tid framöver kommer att göra.

Det framstår nu, mitt i krisens öga, som om det allvarligaste problemet är allmänhetens bristande förståelse och förmågor rörande just detta. Aldrig tidigare i mänsklighetens historia har så många människor genomgått högskoleutbildning, och ändå är förståelsen för det heroiska arbete som utförs på Folkhälsomyndigheten med Anders Tegnell i spetsen skrämmande dålig. Jag har länge förespråkat mer av bildning och försöker så gott det går i min undervisning att få studenterna att släppa taget om alla manualer som NPM tvingar fram eftersom det är enda sättet att styra verksamheten mot på förhand bestämda mål. Jag sliter som ett djur för att få gehör från arbetsledningen för vikten av, och kämpar med studenterna för att få dem att förstå innebörden i, VETENSKAPLIGT tänkande.

Drar den akademiska världen inte lärdom av det som händer just nu är den ingen AKADEMI, tänker jag. Placeras inte KUNSKAPEN i centrum och överges inte affärsmodellerna som hämtats från näringslivet, som efter bara några veckor av minskad efterfrågan riskerar att kollapsa, är det bättre att samhällets investeringar i högre utbildning läggs på något annat. Kritiken mot nuvarande system har hörts från många håll länge, och förhoppningsvis kan den nu äntligen lyssnas på.

Framtidsexperterna borde höra till historien efter COVID-19

Det finns så många lärdomar att dra av den kris som just nu sätter i princip allt på paus, i hela världen. Jag tar mig i alla fall tid att stanna upp och tänka efter. Det avgörande är att vi inte glömmer sen, att vi faktiskt minns hur fort hela det ekonomiska system som vi förlitade oss på föll samman och därmed visade hur ohållbart det var hela tiden. Att återgå till det "normala" vore huvudlöst. Livet och samhället kommer inte att gå under, men vill vi undvika att hamna här igen måste vi stanna upp och tänka efter och utveckla alternativ som kan analyseras och testas.

Kunskapens värde behöver återupprättas, och populismen, tyckonomin och alla experter som uttalar sig med en säkerhet som bara den som talar om framtiden kan uppbåda (eftersom framtiden inte existerar) måste kastas på historiens skräphög. Människor har känslor, men att bygga samhällen på känslor och önsketänkande är huvudlöst. Bara kunskap kan vägleda ett samhälle, det blir uppenbart i dessa prövande tider. Och kunskapen är inte evig, den uppstår alltid mellan. Det som var sant om läget i Sverige igår och vilket strategi som är klokast förändras hela tiden, och vi måste följa med. Så har det alltid varit och det kommer att vara så framöver också. Just nu, i det läge vi befinner oss, är lättare att se och förstå det.

Jag har jobbat länge med min mellanrummets teori (om kunskap och kultur) och nu stärks jag i övertygelsen om att jag är något på spåren. Faktum är att båda böckerna jag skriver på, den andra handlar om kunskapsteori för nyblivna studenter, handlar om ämnen som blivit extra aktuella just nu. Krisen inspirerar och hjälper mig i skrivandet. En av anledningarna till att projektet om mellanrummen dragit ut på tiden är att jag tvivlat, både på min egen förmåga och på tankarnas bärighet. Innerst inne visste jag att det inte var fel på filosofin, men när åren går och allt rullar på som det gjort och utvecklingen dessutom accelererar och "ingen" annan verkar se och förstå det jag sett och tyckt mig förstå är det lätt att misströsta. Nu känns det arbetet dock viktigare än något annat jag sysslat med, någonsin.

Kunskap går inte att googla sig till; ordet är inte en synonym till fakta. Ett kvalitetsmått på kunskap är att det som sägs fungerar. Sanning är ett allt för stort ord för att människor ska kunna hantera det. Sanning banar väg för tvärsäkra experter som, likt prästerna under medeltiden, säger sig ha direkt tillgång till, vilket är en lögn. Kunskap kräver tolkning och ödmjukhet, den måste följa med och förändras tillsammans med sammanhangen där den uppstår och används. Jag vill se kunskapen som ett slags mellanrum. Nu är en föränderlig plats mellan då och sedan, och det gäller kunskapen också. Det viktiga är därför inte VAD vi vet och om det är sant eller ej, utan hur vi ser på och använder kunskapen vi har tillgång till. Livet och lärandet försiggår här och nu, i mellanrummet mellan historien och framtiden. Den tanken utvecklas och förklaras på olika sätt i min bok om mellanrummet.

Här och nu är det ENDA vi människor har tillgång till. Därför är det så viktigt med bildning, eftersom bildning handlar om att med utgångspunkt i här och nu betrakta framtiden i ljuset av historien och det vi vet om livets och verklighetens elementa. Ett samhälle som utgår från den tanken är ett verkligt hållbart samhälle. Bildningssamhället är ett samhälle där man håller sig med marginaler i vardagen för att känna sig trygg, det är vidare ett samhälle där man inte bara tar paus och tillåter sig att stanna upp och tänka efter i kristider. Framtiden är något man bara kan samtala om. Drömmar och visioner är viktiga eftersom framtiden är mer eller mindre öppen och därför påverkas av det som tänks och görs här och nu. Det är tankar som ryms inom och som utvecklas i den mellanrummets filosofi som jag jobbar med och som äntligen blir klar här senare i år, kanske redan innan sommaren.

Tvärsäkerhet är en beroendeframkallande drog och den som säger sig veta något om hur det ska bli är lika farlig som Paulo Macciarini. Framtidsexperterna är lika nakna som kejsaren i H C Andersens saga. Nu är ett gyllene tillfälle att se, förstå och ta till sin den kunskapen. Använder vi krisen och det påtvingade mellanrummet klokt kan vi sedan, så fort pandemin klingar av, omgående och tillsammans påbörja arbetet med att bygga ett hållbart samhälle för en öppen och osäker framtid, där kunskapen har ett egenvärde och tvärsäkerhet betraktas med misstänksamhet. Bildning är ingen lösning utan ett av många verktyg som behövs för att skapa en meningsfull tillvaro.

Blir Corona tyckonomins död, och kunskapens återupprättelse?

Under 2000-talet och särskilt under de senaste 10 åren, som en effekt av sociala nätverk, har det vuxit fram en ny klass i samhället. Alexander Bard och Jan Söderquvist kallar dem i boken med samma namn nätokrater, vilka förstår logiken på nätet och utnyttjar den för att dominera det offentliga rummet. Med hjälp av kraften som horderna av följare ger dem når de ut med sina olika budskap, och eftersom hastighet och räckvidd är det enda som betyder något i tyckonomin har kunskapen, som kräver analys och eftertänksamhet, fått svårt att få genomslag. Nätokraterna lever på att mobilisera känslor, vilket även Facebook, Twitter och Google tjänar pengar på. Länge menade många att tyckonomin var framtiden, och att det bara var att anpassa sig. Nya "yrken" har vuxit fram och idag drömmer många om att bli influencers och den med flest följare på Twitter får mest inflytande över det offentliga samtalet. Det har varit plågsamt att bevittna alla tyckare som debatterat snart sagt allt i TV och på sociala nätverk. Jag har mått illa av att tvingas lyssna på människor som putsat på sitt varumärke, samlat följare och generat klick genom att ha en åsikt.

I spåren av Corona försvann plötsligt alla medietränade förstå-sig-på-are, och det är så oerhört befriande. I tider av kris rensas allt ovidkommande bort och det verkligt viktiga träder fram ur bruset. Forskarna och alla som bygger sina beslut med utgångspunkt i kunskap har naturligtvis alltid funnits där, även om det bara var tyckarna som hördes. Anders Tegnell tråder fram som en hjälte och inger förtroende just för att han INTE är en skicklig debattör, och de som kräver att han ska hålla sig till det han sagt eller göra som den gapande hopen kräver, avslöjar sin okunskap och inkompetens. Nätokraterna var bara duktiga på en enda sak, att väcka uppmärksamhet och generera klick. Men det är ingen egenskap man bygger ett hållbart samhälle på. Jag hoppas innerligt att tyckonomin dör nu. Den har ställt till med tillräckligt redan, tillsammans med populismen som är dess följeslagare. Att SD, mitt under den värsta krisen i Sverige under modern tid, väljer att utnyttja riskdagens tid och resurser för att debattera frågan om avskaffande av danstillstånd är själva sinnebilden av hur sjuk populismen är och hur snabbt den normaliserades.

Anledningen till att Jimmie "jag vet inte" Åkesson, som gett dumheten ett ansikte och talar om att det är känslorna som räknas, kunde samla så många väljare var att kunskapens egenvärde under en lång rad av år utarmats och att forskning kommit att ses som ett särintresse. Om det inte var uppenbart innan kan ingen sansad människa nu tvivla på att hållbara samhällen byggs på en stabil grund av kunskap, och kunskap är något helt annat än åsikter. Kunskap kräver eftertanke och respekt, medan tyckonomin lever av och underblåser känslor. Hö, hö, högern och rasisterna har levt högt på rädslorna och misstänksamheten som de spridit, och vanligt folk köpte deras budskap. Väljarna belönades med sänkta skatter som gav mer pengar i plånboken, men till priset av nedskärningar på samhällsbärande institutioner som vård, skola och försvar. En del av krisen handlar om brist på vårdplatser. Jag hoppas innerligt att Corona blir en påminnelse om vad som verkligen betyder något i livet och vad som faktiskt är hållbart. Nätokraterna fortsätter som om ingenting har hänt, som om allt är som de vant sig vid. Skillnaden är att ingen vettig människa lyssnar på dem, och fejkkontna som utgör en stod del av deras fanbas är inte skapade för att främja ett sansat samtal med utgångspunkt i kunskap. Jag väljer att tro på människans förmåga att ändra åsikt och välkomnar alla in i kunskapens värld. Tänk om samtalet kan återupprättas och nyhetssändningarna även efter krisen fortsätter domineras av verkligt kunniga människor som bemöter varandra med respekt även om deras slutsatser av tillgängliga data skiljer sig åt. Det kändes för bara några dagar sedan som en utopi, men nu tror jag faktiskt att allt fler inser att tyckonomin var tomhetens triumf och att SDs känslostyrda politik aldrig var ett realistiskt alternativ.

Det borde vara uppenbart för alla att kunskapen behöver återupprättas, men för att det ska kunna bli så måste förståelsen för vad kunskap är och hur kunskap fungerar spridas. För att allmänheten inte ska dras in i tyckonomins tomma värld igen behövs radikala ändringar i skolans kursplaner. Redan i grundskolan borde det vara obligatoriskt med kunskaps- och vetenskapsteori. Utan en förstående och kritiskt medveten samt analytiskt driven allmänhet som förstår hur svårt det är att uttala sig med säkerhet om komplexa frågor och som respekterar kunskapen på kunskapens egna premisser finns inget hopp för mänskligheten. Drar vi inte lärdom av Corona och krisläget vi befinner oss i nu, tar vi oss inte tid att tänka efter, är problemen dömda att upprepas och nästa gång kan det mycket väl vara MYCKET värre. COVID-19 är för de allra flesta en lindrig sjukdom, tänk på det. Finns det inga marginaler när det oväntat oväntade slår till går det inte att skapa dem där och då. Argumentet att man kan skära i eller sälja ut välfärden för att sänka skatten är ett KÄNSLOARGUMENT, en åsikt. Man kan tycka vad man vill, men kunskap kräver respekt, förståelse och inte minst ödmjukhet.

Högskolan måste överge försöken att styra och produktionstänkandet som leder till fokus på nyckeltal. Kunskapen och forskares och lärares erfarenhet måste uppvärderas och placeras i centrum, vilket nu sker. När högskolorna nu stänger ner all verksamhet på campus och flyttar över till nätet innebär det att vi lärare och forskare får jobba hemifrån, med stöd i det vi vet och kan. Alla rutiner, planering och styrning faller platt till marken. Allt ovidkommande skalas bort, och jag hoppas innerligt att vi inser sedan att det är klokt att endast återinföra saker som det verkligen finns ett behov av, som bottnar i kunskap. Om allt inte rasar här under resten av våren, vilket jag är övertygad om INTE kommer att ske, förstår jag inte vilka argumenten skulle vara att återinföra styrningen och planeringen av forskningen och den högre utbildningen som kostar enorma summor och äter upp resurser som kommer att behövas för att återupprätta kunskapen i skolan, på universitet och samhället som helhet.

Tid att stanna upp och tänka efter

Stanna hemma om du känner minsta tecken till feber eller luftvägssymptom! Undvik folksamlingar! Se till att ha mat så det räcker en dryg vecka hemma. Det är uppmaningen och det enda vi kan göra i det läge vi befinner oss i just nu. Skaffa oss marginaler, alltså. Som jag tjatat om det. Marginaler är nyckeln till hållbarhet, men i det genomekonomiserade samhälle vi skapat ses marginaler, tid för återhämtning, möjlighet att stanna upp och tänka efter som utgifter som ska sparas in på till varje pris. Om det var så att MARKNADEN fanns här och tog ansvar hade allt varit frid och fröjd, men börsen störtdyker och vanliga människors besparingar löses upp i tomma intet.

Kapitalismens iskalla logik och inhumana människosyn blir pinsamt tydlig när SAS ber sina anställda att gå ner i lön när flygandet minskar och moderaterna föreslår slopad skatt på flygresor. Var är företrädarna för Svenskt Näringsliv? När dyker filantroperna som det vurmas så för upp och hjälper till? Vilket ansvar tar företagens ledare som får löner som trotsar vanliga löntagares fantasi, eller ägarna? Vad har Jimmie "jag vet inte" Åkesson för lösning på problemen som följer i virusets spår? Är det ett nytt jobbskatteavdrag vi behöver, eller effektiviseringar och nedskärningar?

Det enda som hörs i dessa dagar är krav på insatser från staten. När populismens budskap ekar ihåligt pockar behovet av starka och handlingskraftiga på, vilket kräver solidariska insatser och SKATTEHÖJNINGAR. Fler anställda i vården kostar pengar och utbildad personal går inte att kalla in med kort varsel. Ett utökat antal vårdplatser, det vill säga marginaler för att hantera behov som uppstår snabbt, kan bara diktatorer skaffa fram. I en demokrati är det folket som får betala och politikernas makt står i direkt relation till storleken på skatten. Det finns inga genvägar till ett verkligt hållbart samhälle. När ekonomins hjul snurrar på och börsen går upp är det lätt att känna sig oövervinnerlig, men nu försvinner både pengarna och känslan av att man klarar sig själv.

Tid att stanna upp och tänka efter är en bristvara i dagens prestationsorienterade samhälle, men det är marginaler som gör samhället OCH ekonomin långsiktigt hållbar. Jag tänker osökt på H G Welles bok och filmen Världarnas krig, där mänskligheten som hotas av aliens står maktlös trots alla alla sina vapen och teknologier, räddas av virus. Om vi hanterar krisen som vi befinner oss i just nu och som vi kommer att befinna oss i under ett tag framöver rätt behöver COVID-19 inte innebära katastrof, det kan faktiskt vara precis vad vi behöver för att vakna upp och inse hur sårbara vi är och hur mycket vi behöver både varandra och ett samhälle som klarar av att mobilisera när behov uppstår.

Skatt är inte stöld så länge vi lever i en demokrati. Skatt bygger samhällen genom att omfördela rikedom och makt. Vi klarar av det mesta så länge med GEMENSAMMA ansträngningar. Efterfrågan på skattesänkarpartier och populister är det verkliga hotet, vid sidan av multinationella företag som spelar ut länder och människor mot varandra. Som konsumenter har vi samma makt över företagen som coronaviruset har över oss, och kan vi bara förmå oss se bortom alla kategorier och betrakta alla som lever i vårt land som medborgare i det samhälle vi bygger tillsammans, på en stabil grund av kunskap, finns inget att oroa sig över.

Enda sättet att lära sig saker på allvar är att misslyckas, och är det något som är uppenbart i dessa dagar så är det att rådande syn på vad som bygger hållbara samhällen är ett luftslott och ett gigantiskt misslyckande som vi snarast gör bäst i att överge. Till Donald Trump som säger sig har full koll över situationen kan jag bara säga: Dream on mister president!

Om förmågan att hantera besvikelse

Flygskam och klimatångest är nya ord och jag tror att vi framöver kommer att tvingas vänja oss vid, inte bara orden utan även känslan som orden beskriver. Jag ser att många är upprörda och menar att det är problematiskt att sprida skam eller underblåsa ångest. Och så är det naturligtvis, ångest eller skam löser ingenting. Fast det gör inte motsatsen heller. Flyget påverkar klimatet, tillsammans med en massa annat som människor tycker om och har vant sig vid att ta för givet i vardagen, och att låtsas som ingenting eller hoppas att ny teknik kanske löser problemen någon gång i framtiden, är heller ingen lösning. Jag ser därför förmågan att lära sig hantera besvikelse som en nyckelkompetens för både individer och samhällen. Alla tidigare generationer har tvingats lära sig hantera besvikelse eftersom de inte som vi kunnat njuta av lyxen att slippa.

Populism handlar om att lova bedriva en politik som ger människor vad de önskar sig samtidigt som man gör vad man kan för att skylla de (oundvikligen) växande problemen på andra, vilket är motsatsen till att lära sig hantera besvikelse. Populism är som att kissa i byxorna för att värma sig om man fryser, en korkad, ohållbar och därför förkastlig "lösning" på problemet som en hållbar förvaltning av samhället innebär. Demokratin tål inte utmaningen som den växande efterfrågan på populistiska politiker utsätter den för, och ingen annan än väljarskaran som helhet kan ta ansvar för och värna den. Kritiken som Greta Thunberg utsätts för är ett av många uttryck för populism, men den som skyller på henne för att hon ber oss lyssna på forskarna visar bara i ord och handling att hen saknar argument att bemöta forskarnas resultat.

Förr eller senare MÅSTE alla, utan undantag lära sig hantera besvikelse, och ju förr desto bättre eftersom problemen tenderar att växa exponentiellt med tiden det tar innan man inser, först att något måste göras, sedan vad som är en lämplig åtgärd, och därefter börja leva i enlighet med insikten. Lika viktigt är det att förstå att det aldrig finns några garantier för att det som faktiskt görs blir framgångsrikt; det är därför förmågan att hantera besvikelse är så viktig. Den enda livshållning som fungerar både för individen och för samhället och som samtidigt är långsiktigt hållbar är att växa upp, inse faktum och lära sig hantera besvikelserna som livet oundvikligen leder till.

Skyll inte på andra eftersom det dels sällan är ens fel när det uppstår problem eller kontroverser mellan människor, dels förlägger problemet på en plats som gör det omöjligt för dig att göra något åt det. Att skylla på andra är infantilt och gör dig till ett maktlöst barn som måste övervakas. Du omyndigförklarar sig själv när du kräver tiggeriförbud, invandringsstop eller sänkt skatt. Det är som att fuska med träningen och sedan anklaga tränaren för din dåliga kondition. Fokusera på det du kan göra, inte bara för sig dig själv utan för samhället som helhet. Om det låter för bra för att vara sant så visar all erfarenhet att det troligen är det och att man gör bäst i att välja en annan väg. Populisterna talar till känslorna och undviker medvetet intellektet. Deras politik är per definition oansvarig och därför förkastlig, oavsett hur skönt det känns i magen när ens fördomar bekräftas av politiker i riksdagen.

Väx upp, acceptera och lär dig hantera din livssituation. Ingen kommer att lösa dina problem åt dig och våra gemensamma problem försvinner inte förrän vi accepterar att det är VÅRA problem och att det bara är VI som kan göra något åt dem. Blicka framåt, inte bakåt. Visualisera det liv och det samhälle du önskar dig. Jämför hur det är med hur det skulle kunna bli och ta tag i det som behöver göras. Om du vet att du faktiskt gjorde vad du kunde blir du inte lika besviken om det inte blir som du önskar, och det blir lättare att hantera besvikelsen. Och när du och många med dig slutar skylla problemen och besvikelserna på andra ökar chansen dramatiskt att fler kan hjälpas åt och göra något konstruktivt TILLSAMMANS.

Förmågan att hantera besvikelse är en viktig och samhällsbyggande egenskap. Det är på inget sätt enkelt, men det är motsatsen till populism och därför verklighetstillvänt och konstruktivt. Och det fina är att när många utrustar sig med denna förmåga kommer fler att kunna undvika besvikelse. Förmågan är med andra ord en gåva som fortsätter ge och som liksom kärlek blir mer och mer värdefull ju fler som utvecklar och delar den.

Digitaliseringens baksidor

Vissa saker eller fenomen kritiserar man inte ostraffat. Digitaliseringen av samhället är en sådan sak. Jag är kritisk, inte bara mot en allt för snabb övergång till och en allt för naiv inställning till digitaliseringen av samhället. Laga inte det som inte är sönder, bara för att den nya tekniken bär på vackra löften och stora möjligheter. Och vänta med transformationen till det nya fungerar utan problem.

På kort tid har mitt bredband hemma legat nere. Inte under särskilt lång tid, och det händer inte särskilt ofta; men när det händer är det OTROLIGT frustrerande just eftersom vi lever i en digitaliserad värld. Ska jag skriva det jag tänkt mig måste jag kunna göra det där och då, inte sedan eller när det passar tekniken. Därför vet jag redan nu att den här dagen inte blir som jag tänkte. När bredbandet ligger nere och jag inte har tillgång till nätet kan jag inte göra alla de förberedelser och ritualer som jag måste göra innan jag kan finna ro och en väg in i skrivandet. Planen var att återuppta arbetet på min bok om kultur och kunskap, men det är högst osäkert om det blir något med det idag. Sedan följer två dagar med möten innan jag har en ny chans.

Dagens hårt pressade och supereffektiva samhälle bygger på LÖFTET om obegränsad tillgång till nätets möjligheter, men det är ett löfte som ingen helt och fullt kan känna tillit till. Ju mer beroende samhälet blir av digitala lösningar desto större blir oron över att tekniken ska fallera. Analoga tekniker är långt ifrån perfekta, men det är själva poängen eftersom de fungerar på samma sätt som människan och dessutom rymmer en massa alternativa vägar fram. Om och när analoga tekniker strular kan man alltid göra något annat, men när den digitala tekniken brister stannar allting upp och människan lämnas i sticket. När tekniken fungerar tvingas människan jaga efter, och när den inte fungerar passiviserar den människan utan att visa hänsyn och förståelse för det. Människan är med andra ord en förlorare både i teknikens med- och motgångar.

Kraven på prestation tar inte hänsyn till undermålig teknik, bara till löftet om snabb och effektiv tillgång till all tillgänglig information, överallt, alltid. Om tekniken fungerade i verkligheten på samma sätt som den gör i teorin och diskursen om digitaliseringens möjligheter skulle det möjligen vara en god idé att digitalisera mer och snabbare, men innan tekniken visat sig hålla streck är det huvudlöst att bygga ett samhälle på drömmen om hur det skulle kunna vara. Vi lever i det samhälle och den verklighet vi har att hantera, och digitaliseringen är här för att stanna; men människan är den samma nu som då. Användningen av tekniken och kraven som ställs på utförarna måste anpassas till människan, annars har vi snart inget samhälle.

Vän av ordning kanske undrar hur jag kunde skriva detta och få det ut på nätet? Jag använde min bärbara dator och telefonens uppkoppling, men för att skriva på min bok måste jag sitta vid min stationära dator som endast kommunicerar med omvärlden via den fiberkabel jag betalar för. Det finns alltid en lösning, men det går inte att bygga ett hållbart samhälle på trixande och nödlösningar. Skrivande är en skapande verksamhet som kräver lugn och ro och möjlighet att rikta fullt fokus på den kreativa skrivprocessen.

Det vanliga är inte normalt, det oväntat oväntade är regeln

Igår hände något oväntat, något som skulle kunna förändra livet och tillvaron för alltid. Jag har sovit gott i natt och är inte skakad, men när det brinner i huset där man bor har man ett ansvar att inte bara känna tacksamhet för egen del och för att det gick bra för oss. Det var länge sedan nu som jag valde att ta alla tillfällen jag kan att reflektera över tillvarons bräcklighet och kulturens fundamentala öppenhet och livets oöverblickbarhet. Det ENDA vi vet helt säkert är att vi ska dö. Det är det andra, allt annat är mer eller mindre kontingent.

Vi satt i soffan hemma. Kaffet var upphällt och vi väntade på nyheterna. Solen sken, fåglarna kvittrade och känslan av ledighet och semester spred sig i kroppen. Så plötsligt ringer det uppfordrande på dörren. Det ringer aldrig på dörren, och gör det det är det oftast något trivialt. Nu var det grannarna snett ovanför där vi bor som talade osammanhängande och upprört om att det "kanske brinner" i deras lägenhet. Ingen röklukt och känslan av att kvällen var förstörd fick mig att vilja gå tillbaka till soffan. Det är nog inget, och åtminstone ingen anledning att drabbas av panik. Nåväl. Annika stängde balkongdörren, tog katten, sprang ut och bad mig ta med hennes ryggsäck och mobil. Fortfarande lite störd över att kvällen inte följer planen hämtade jag min ryggsäck och stod en stund och valde över vilka saker jag skulle ta med, för säkerhets skull. Datorn, en varm tröja och lite andra saker. Väl ute på gården insåg jag att jag glömt hennes ryggsäck. In igen, och ut. Såg rök från lägenheten högst upp. Fan, glömde mobilen. In igen för att leta. Hittade den i soffan. När jag kom ut igen, alltså efter max fem minuter från det att grannarna ringde på dörren, var brandkåren där med en kranbil och en vattenbil. Och innan jag fattat att det var på allvar hade två rökdykare hunnit in i trappuppgången och kranbilens korg var på väg upp mot lägenheten varifrån det nu bolmade ordentligt, efter att brandmännen öppnat fönstret. Inga lågor syntes och brandmännen arbetade lugnt och metodiskt. Ingen omedelbar anledning till panik alltså.

En stund senare kommer en av rökdykarna ut med en vettskrämd katt i en filt. Alla på gården är skakade och när situationen stabiliserats och röken delvis skingrats kommer känslorna. Och tankarna på allt som skulle kunna hända och hur fort hela livet kan förändras i grunden. Sakta går det upp för mig vilken sanslös flax vi alla hade. De som bor i lägenheten hade alltså kommit hem i sista stund. Hade de kommit hem 10 minuter senare hade hela lägenheten varit övertänd, branden hade troligen spridit sig till vinden och hela huset hade definitivt varit vattenskadat; i bästa fall. När de öppnade ytterdörren till lägenheten vällde det ut rök. Det var därför de sa att det kanske brinner i deras lägenhet, vilket jag såg som logisk information och därför avfärdade. Antingen brinner det eller också inte, tänkte jag i min egoistiska situation och eftersom jag bara önskade mig en lugn kväll i soffan. Livet är dock inte logiskt och man kan aldrig räkna med något.

Katten var inte deras, de passade den för en kompis. Rökdykaren berättade senare att den var skräckslagen och att han fått dra ut den i bakbenen ur soffan som den klättrat in i. Hela lägenheten var rökfylld, men inte ända ner till golvet. Det räddade katten. När allt var under kontroll fick vi mer information. Branden började troligen i diskmaskinens kablage. Brandmannen berättade att det brann i kökslådorna när han öppnade dem, men att branden kunde begränsas dit och att skadorna i resten av lägenheten var begränsade.

Allt var över på en och en halv timme, men minnet av incidenten bär jag med mig resten av livet. Ändå drabbades jag överhuvudtaget inte alls. Jag tänker dock, dels på vad som skulle kunna hända, dels på hur viktigt det är att vi har en räddningstjänst, ett polisväsende och en sjukvård som fungerar; inte i teorin och när allt går sin gilla gång, utan när det verkligen behövs. Det är vad fan vi får för pengarna, om och när det oväntat oväntade händer. Det är därför vi betalar skatt, för att få den hjälp vi behöver, när vi behöver den. Jag lär mig av historien att inte ens när jag befinner mig mitt uppe i en potentiellt farlig situation tänker jag på något annat än mig själv och på min egen irritation över att det inte blev som jag tänkte mig. Branden kan inte skyllas på oaktsamhet. De hade inte glömt något ljus eller något annat, det var DISKMASKINEN som var orsaken. Om vi tänker att det inte händer och ser det som slöseri med skattemedel att hålla sig med marginaler kommer vi förr eller senare att inse vårt misstag, det kan vi alla vara helt säkra på.

Brandmännen, ambulanspersonalen och alla som går på knäna i våren under sommaren förtjänar mer i lön, bättre arbetstider och fler kollegor för att skapa marginaler. Visst kostar det och det är detta som skatten går till. Skär vi ner där utsätter vi oss själva och hela samhället, som vi vant oss vid att ta för givet, för stora risker. Och vi kan inte skylla på politikerna, för det är vi som valt dem som våra företrädare. Om vi väljer att lyssna på deras glädjekalkyler kanske vi kan resa lite mer eller köpa oxfilé oftare, men det är till priset av hjälp och stöd och tröst, inte om utan när olyckan är framme. Ingen vet vem som kan eller kommer att drabbas, därför måste alla och särskilt de som har mer än de klarar av att göra av med under sin egen och sina barns livstid betala mer. Om vi undrar jag VI får för pengarna och har som enda mål i livet att betala så lite som möjligt i skatt (för att kunna betala så mycket som möjligt för lyxartiklar som förgyller vårt eget liv) finns en överhängande risk att vi blir besvikna, men där och då är det för sent.

Vård, samhällsskydd och beredskap fungerar inte enligt marknadens lagar om tillgång och efterfrågan. Brandmän, sjuksköterskor, poliser och andra som verkar i det tysta för allas vår skull kan man inte anställa efter behov, de måste finnas där på plats, utvilade och redo att rycka ut när behovet (som aldrig går att räkna på eller planera för) uppstår. Brandmännen igår var på plats inom fem minuter, hade det tagit fem minuter till hade skadorna kunnat bli enormt mycket större. Jag är ENORMT tacksam för att det gick som det gick igår! Och betalar mer en gärna mer i skatt för att försäkra mig om att det finns en fungerande räddningstjänst om det skulle hända igen.

Jag tar illa vid mig av politiker som menar att det är klokt och ansvarsfullt att stänga våra gränser för att kunna hålla skatterna nere. Det som att låta grannhuset brinna ner för att vi inte vill betala för något som inte drabbar oss, denna gång. Det är cyniskt, ohållbart och inhumant att tänka så; menar jag. Hur tänker du?