Forskningsetik är mer än bara regler

Etik kan sägas vara en systematisk reflektion över mänskliga värderingar, handlingar och motiv. En väl genomtänkt och logiskt koherent livsfilosofi som följs i vardagen har ett högt moraliskt värde, oavsett om tankarna och handlingarna anses onda eller goda. Etik är inte en bestämd uppsättning regler, inte något givet. Det är avgörande att man förstår det, och när man väl gör det gifter sig den etiska kompetensen med det vetenskapliga tänkandet och man tar ett steg uppåt i sin intellektuella utveckling. Att vara etisk är att ha en sammanhållen idé om sig själv och om livet och samhället. Sammanhållen är nyckelordet, att tankarna och åsikterna man ger uttryck för, liksom handlingarna man utför, hänger ihop. Att vara för allt som är bra och mot allt som är dåligt är så långt från ett etiskt förhållningssätt som det går att komma. Och att hålla sig med dubbel moral är också förkastligt, för om det anses okej förlorar samhället sin förmåga att härbärgera mångfald och oliktänkande och då kollapsar öppenheten, yttrandefriheten och grunden för demokratin raseras. Ett etiskt förhållningssätt är antifundamentalistiskt, för dess utgångspunkt är öppenheten för förändring och nytänkande, i ljuset av ny information eller i mötet med andra människor som ger perspektiv på det man håller för sant och anser vara klokt. Det finns alltså ingen regelsamling att vända sig till, inga enkla svar att få. Kan man bara anföra väl underbyggda argument för sin ståndpunkt och så länge det man säger hänger ihop med det man vet och håller för sant är man moralisk. Ett etiskt förhållningssätt handlar om att hålla sig med väl genomtänkta åsikter om vad som är klokt och fungerar, vilket även utmärker vetenskapligt tänkande.

Bildning och etik hänger ihop och fungerar på samma sätt, det handlar mer om förhållningssätt än om tydliga definitioner. Där kunskapen utarmas tenderar även moralen att lösas upp. Det ena påverkar det andra. Utan förmågan att hantera komplexitet försvagas etiken. Och i avsaknad av förståelse för detta liksom för människan och det unikt mänskliga kan forskningsetiken aldrig bli etisk. Trots det håller det på att växa fram en syn på etik som något som går att reglera och kontrollera på förhand, vilket är problematiskt. System har nämligen en tendens att växa. När det väl skapats ger det ena det andra och det som kan regleras vill man så klart reglera. Och reglera gör man för att i möjligaste mån försöka skapa överblick och trygghet och för att minimera osäkerheten som den mänskliga faktorn utgör i alla system. Ju mer omfattande systemet blir desto mindre utrymme för tolkning finns. Fast verkligheten som ska pressas in i det rigida systemet anpassar sig sällan. Verkligheten bjuder motstånd, annars vore den inte verklig och levande. Det är en paradox detta att människor bygger system för att skydda sig själva mot sina inneboende mänskliga egenskaper, som i jämförelse med ett prefekt system alltid framstår som undermåliga. I all välmening minskas människans frihet och inflytande i ena änden av systemet för att tillgodose mänskliga behov av trygghet i den andra. Vi riskerar därför få ett system som ger oss det vi vill ha, men inte det vi behöver. Och vi får det till priset av att människor riskerar att börja misstro varandra. När allt fler litar mer på systemet än på det som händer i mötet mellan människor finns snart ingen som tar eget ansvar. Alla följer regler och litar till att det allomfattande systemet garanterar att utfallet blir det önskade. Är det då ett samhälle vi lever i? Och är det forskning man ägnar sig åt? Och vad ska man med kompetensen att tänka vetenskapligt där? Jag har inga svar på dessa frågor, men genom att ställa dem och reflektera över möjliga svar utvecklas såväl den etiska kompetensen som förmågan till vetenskapligt tänkande.

Etiken är skapad av människor, för människor och den ser ut som den gör just för att människor är oförutsägbara och inte fungerar som maskiner. I ett allt mer kontrollerat samhälle kommer den mellanmänskliga tilliten att betraktas som ett problem istället för en förutsättning för forskning och samhällsbyggande, vilket är olyckligt. Tendensen att flytta kunskap och ansvar från människor till system innebär att det mänskliga på sikt allt mer undertrycks. Utrymmet för kreativitet och nytänkande minskar också när kunskapsutvecklingen ska styras mot mål och när utrymmet för slump minimeras, eftersom alla avvikelser från planen ses som ett misslyckande. Begäret att kontrollera är mänskligt, men när människor ger efter för och anpassar sig till system som skapats för att eliminera riskerna som den unikt mänskliga oförutsägbarheten avhumaniseras samhället. Den mänskliga faktorn är inte ett problem, utan en förutsättning eller möjligen en utmaning för forskning och uppsatsskrivande. Ska forskningen verkligen kunna bli etisk ser jag den insikten, det perspektivskiftet som en absolut förutsättning.

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, brukar man säga, och förstår man inte vad etik är och hur den fungerar i praktiken kan forskningsetiken mycket väl utvecklas i en människoförnekande riktning. Risken är dessutom att vi får ett system som fungerar i normalfallet, när alla gör vad man ska, det vill säga när systemet inte behövs, men som fallerar när det skulle träda in och rädda människorna från varandra och sin egen ofullkomlighet. Tron på och tilliten till perfekta system ser på pappret ut som ett sätt att värna det mänskliga, men om priset man får betala är att det mänskliga utplånas och förståelsen för vad det innebär att vara människa går förlorad blir systemet paradoxalt nog oetiskt. Det människan vill ha är som sagt inte alltid vad människan behöver. Vad är mest etiskt; ett imperfekt system som fungerar så bra det går i praktiken och med hänsyn tagen till givna förutsättningar, eller ett perfekt system som fungerar i teorin men som tvingar människor att bli maskiner för att fungera i praktiken? Även det är en öppen fråga.

Självklart behövs det regler, men reglerna (Helsingforsdeklarationen, och FNs deklaration om mänskliga rättigheter och så vidare, som forskningsetiken bygger på) är idealiseringar och beskrivningar av hur det borde vara, i den bästa av världar. Verkligheten följer dock inga regler, den bara är och förändras i enlighet med sin egen inneboende dynamik. Dessutom säger människor ofta en sak och gör sedan något annat, och det händer tillräckligt ofta för att behovet av en praktiskt etik ska vara skriande. Det är inte bättre etiska regler som behövs och inte mer kontroller, utan en utvecklad och bättre spridd etisk kompetens. På samma sätt som normer kommer till uttryck existerar inte etiken som sådan i några dokument eller regelsamlingar. I efterhand kan man hänvisa till reglerna som både fungerar som riktningsgivare och utgångspunkt för bedömning av handlingar, men etiken kommer till uttryck i praktiken och den blir vad människor i vardagen gör den till genom att uttrycka den i kommunikativ handling. Vad jag försöker säga är att etik och moral i forskningssammanhang är en uppsättning principer, vilket kan illustreras med hjälp av ett resonemang om den amerikanske sociologen Robert Mertons fyra moraliska krav på vetenskapen (tankarna nedan är hämtade från Vetenskapsrådets skrift God forskningssed). Kraven brukar benämnas CUDOS (Communism, Universalism, Disinterestedness, Organized Scepticism) och även om principerna modifierats sedan de formulerades och dessutom ifrågasatts, fungerar de fortfarande som utgångspunkt för en diskussion om vad man som forskare och uppsatsskrivande student kan tänka på under arbetet med att utveckla sin etiska kompetens och vetenskapliga förmåga.

Kravet på communism (C) handlar om att både andra forskare och samhället i övrigt ska kunna ta del av forskningsresultaten. Kunskap ska spridas, inte låsas in eller kontrolleras. Vetenskapliga framsteg är aldrig soloprestationer utan ett resultat av samverkan mellan forskare och andra människor. Merton problematiserar och kritiserar alla tankar på ”intellektuell egendom”, och jag brukar säga till mina studenter att ingen äger resultaten av forskning. Kunskap uppstår aldrig i ett vakuum, den bygger alltid vidare på tankar tänkta tidigare. Som forskare står man på föregångarnas axlar och är del av en utvecklingsprocess. Kunskapande är ett kollektivt arbete. Inom akademin finns dock många ömma tår som lätt blir trampade på och massor av känsliga egon som vill bygga äreminnen över sig själva och sin egen förträfflighet. Därför är communism (som inte ska förväxlas med politik) en viktig princip. Börjar man göra undantag och försöker kontrollera eller låsa in vetandet förstör man det som byggts upp av tidigare generationer av forskare. Kunskap är mänsklighetens kollektiva egendom.

Kravet på universalism (U) innebär att resultatet av alla vetenskapliga arbeten bara ska bedömas utifrån vetenskapliga kriterier. Forskarens ursprung, kön, sexuell läggning eller kändisfaktor får inte spela roll i bedömningen. Vetenskap handlar om hederlighet, vilket är en värdefull princip, viktig att vårda. Öppenhet och transparens och kunskapen i centrum. Alla måste vara med och bevaka att denna etiska princip följs, och skammen som drabbar den som brister i detta är stor. Jag brukar säga till mina studenter att forskning är som magi, men likväl motsatsen till trolleri. Inom forskningen kör alla nämligen med öppna kort. Och man litar på varandra, annars blir det svårt att forska och alla drabbas. Akademin och kunskapsutvecklingen bygger på öppenhet och kunskapen står i centrum.

Disinterestedness (D) handlar om att forskaren inte ska ha några andra motiv för forskningen än önskan att bidra med nya kunskaper. I teorin är det en vällovlig princip men i praktiken i dagens akademiska värld är den svår att leva upp till. Förståelsen för nyttan med grundforskning minskar när tillämpad forskning (särskilt i samarbete med företag) blir allt vanligare. Pengarnas växande betydelse i akademin är ett hot mot samtliga principer som Merton ställde upp, i en helt annan tid. Idag blir det allt viktigare var man publicerar sig och lockelsen att publicera sina resultat i en högt rankad tidskrift riskerar att påverka innehållet. Där finns ofta inte tillräcklig med plats för komplexa tankar, men man väljer ändå att försöka publicera sig där eftersom det ger mer prestige. Då har man inte kunskapen i centrum, utan fokuserar på ekonomiska intressen eller sin egen karriär, vilket strider mot principen om disinterestedness. Som student behöver man dock inte ta någon sådan hänsyn, så i uppsatsen detta etiska krav fortfarande aktuellt.

Mertons fjärde krav, organized scepticism (OS) betonar både att forskaren hela tiden måste granska alla tänkbara aspekter av forskningen kritiskt, och att forskaren aldrig ska uttala sig innan hen förvissat sig om att det finns gedigen grund för påståendet eller utlåtandet. Dagens allt tydligare krav på genomströmning och produktionstänkande i akademin är ett hot mot denna princip, men vill man skriva en riktigt bra uppsats är detta krav en uppmaning man behöver ta på största allvar.

Etiken är som sagt ingen tvingande lag utan en uppsättning råd och principer som ständig förändras tillsammans med samhället och dess normer. Det går aldrig att slå sig till ro med vad man vet. Idealet är en sak, och vardagen en annan. Hela tiden stöter man som forskare på situationer där det inte är självklart vad man ska, kan eller får göra men som man på egen hand måste lösa på något sätt. Utan en etisk kompass att orientera sig med i den förrädiska terräng som verkligheten utgör hamnar man fel även om man följer alla regler till punkt och pricka. Det kanske uppfattas som slöseri med tid att sträva efter bildning eller gå på djupet med frågan om etik och moral, men jag kan lova att det är värt tiden och mödan eftersom det leder till att man utvecklas som tänkare och förbättrar sina chanser att skriva en riktigt bra uppsats.

Invandrare, flyktingar, etik och människosyn

För alla med intresse för politik och förutsättningarna för en verkligt hållbar samhällsutveckling kan jag varmt rekommendera Andrew Waldens ledare i DN, där han skriver att det inte är SD som växer. Han argumenterar övertygande för att partiets växande opinionssiffror är en effekt av en förändrad människosyn, som snabbt sprider sig i samhället. Jag vill stanna kvar i den tanken och utveckla den lite, vill förklara på mitt sätt för att försöka nå fler. Jag tror inte på smutskastning eller debatt, jag tror som bekant på samtalet. Samtala gör man för att lyssna och förstå, inte för att nå konsensus. Kravet på att komma överens är tvingande och många övertygelser går inte att kompromissa om, men alla kan alltid lyssna på varandra, både på dem man håller med och dem man inte håller med. Den enda vägen leder altid fel, det är min fasta övertygelse. Därför värderar jag samtalet så högt och tar avstånd från debatten. Jag försöker vara konsekvent med denna min grunduppfattning och människosyn som bygger på övertygelsen om att alla människor är lika mycket värda. Om jag vill försäkra mig om att kunna ha en egen åsikt måste jag kämpa även för andras rätt att uttrycka sin. Yttrandefriheten, öppenheten och demokratin är en förutsättning för det Sverige vi lever i och sedan barnsben vant oss vid att ta förgivet. Öppenheten är inget jag kompromissar med, den är en förutsättning för demokratin och meritokratin på samma sätt som principen om alla människors lika värde.

När jag föreläser om etik brukar jag trycka på att det inte handlar om en uppsättning regler som man kan plugga in och sedan följa. Etik är inget på förhand, den kan se olika ut beroende på vilket sammanhang man befinner sig i. Förutsättningen för att man ska kunna kalla någon etisk är att hen är konsekvent i sitt tänkande och handlande. Att hålla sig med olika uppsättningar av sätt att se på olika människor, till exempel, är oetiskt eftersom det är ett uttryck för dubbelmoral. Och det både kan och bör man kritisera, överallt man ser tecken på det. Att acceptera dubbelmoral för att driva igenom idéerna man söker mandat för är djupt oetiskt. Det är en hållning som det aldrig går att bygga något hållbart på.

Väljer man att tala om och göra skillnad på svenskar och invandrare eller flyktingar gör man skillnad på vi och dem. Vi är alla människor! Den enda etiskt hållbara principen är att tillhörigheten till landet och samhället regleras via lagar som stiftas i demokratiskt ordning; lagar som gäller lika för alla som lever i landet. Jag hör inga krav på apartheidlagar i Sverige, och SD säger sig ha nolltolerans mot rasism. Få säger sig göra skillnad på folk och folk, utom via anonyma konton i kommentatorsfälten på nätet då. Menar man allvar med kritiken mot rasism och om man verkligen på fullaste allvar, ärligt menar att man inte gör skillnad på vi och dem, borde det gå att tala om och ta emot kritik på alla tecken på inkonsekvens utan att känna sig orättfärdigt anklagad; annars är man oetisk och håller sig med dubbelmoral. Och, visst det kan man så klart få göra; men då måste man i ärlighetens namn också kunna vara öppen med och stå för det. Att ändra partiprogrammet för att göra partiet mer valbart, för att locka väljare, är populistiskt och oetiskt eftersom man därmed visar att man strävar efter makt, istället för att söka mandat för en politik man verkligen tror på och har för avsikt att driva.

Invandraren är en kategori som det går att knyta en massa negativa konnotationer till genom att göra enskilda individer och deras handlingar representativa för gruppen som helhet, och det är precis vad vi ser hända idag. Trots att statistiken över allvarligt brott över tid tydligt visar en minskande tendens använder man enstaka fall av grymhet, som blåses upp till orimliga proportioner i medierna och på sociala nätverk, för att sprida en irrationell rädsla i samhället för främlingen. Invandrarna beskylls för en rad olika saker och FLYKTINGAR betraktas liksom insekter som ett ett problem. Samtidigt som alla problem inom den egna gruppen osynliggörs. Är det våld man är rädd för att utsättas för är det i hemmet, tillsammans med nära släktingar man har anledning att vara rädd, inte ute i samhället. Och den vanligaste dödsorsaken bland unga är självmord. Att anklaga invandrarna är oetiskt eftersom kritiken bygger på att man gör skillnad på gruppen svenskar och gruppen invandrare.

Det är benämningen och ihopklumpandet som gör det möjligt att tala om volymer, trots att alla flyktingar som kommer hit är individer med en unik historia, precis som du och jag. Invandraren målas ut som en hotfull grupp och när den bilden väl etablerats kan man får det att framstå som rationellt att stå i TV och indignerat tala om invandringsvolymer och flyktingkvoter, det går till och med att få det att framstå som att man bryr sig, trots att det är en iskall och omänsklig hållning till människor. 

Genom att välja att tala om flyktingar och invandrare, istället för människor, kan man hänvisa till undersökningar och statistik som visar på problem och kostnader som går att knyta till just den grupp man avskyr utan att avslöja att man har problem med människorna som tillhör gruppen. På det sättet och med hjälp av sådan retorik kan man svära sig fri genom att hänvisa till evidens och fakta. Medvetet avstår man dock från att behandla svenskar på samma sätt. Vad kostar det för samhället och skattebetalarna att fostra ett barn från födelse till skattebetalande medborgare? Och är den summan högre än kostnaden för en flykting med utbildning som kommer hit och får jobb inom, säg tio år (vilket är halva tiden i jämförelse med svenska barn)? DET är den avgörande frågan; om man vill vara etisk, och det kan man bara vara om man håller sig med en och samma människosyn i alla frågor.

I veckan såg jag en lista som delades på nätet, där Sverige låg i topp ifråga om skatteuttag. Det finns andra listor också, där Sverige ligger högt (listor som handlar om avsaknad av korruption, hur det står till med jämlikhet och medborgarnas upplevelse av nöjdhet), men dessa data ignorerades av den som delade listan. Hen ville bara visa hur mycket pengar vi betalar i skatt i Sverige. Det faktum att Sverige är ett till ytan stort land med förhållandevis liten befolkning (det bor fler invånare i många stora städer i världen än vad det gör i hela vårt avlånga land), leder självklart till att kostnaderna för att ge alla i hela landet ungefär samma förutsättningar. Man jämför alltså päron och äpplen för att driva opinion för minskad skatt, samtidigt som man skyller alla problem på invandringen, när problemen i själva verket är en konsekvens av skattesänkningarna och avregleringarna. För att politikerna ska kunna genomföra en politik som faktiskt adresserar grundproblemen och som har en chans att bli lyckosam måste vi betala mer i skatt, oavsett hur det ser ut i andra länder. Och vill man jämföra olika länder på ett etiskt korrekt sätt måste man välja jämförbara länder, inte länder som passar ens egna syften och den dolda agenda man anammat för att försöka driva sin egoistiska vilja igenom, på det allmänas bekostnad.

Ingen förnekar att vi har stora problem i Sverige, men ska problemen kunna lösas går det inte att ge efter för populism eller acceptera dubbelmoral!

Dubbelmoral och hyckleri i maktens korridorer

Det borde inte vara möjligt för politiker och andra makthavare att mygla och hålla sig med dubbla standards. Något behöver hända. Vår nuvarande modell för ledning av samhället har nått vägs ände. Ingen tjänar på att det växer fram ett förakt för politiker, därför behöver dessa räddas från sig själva. Vi kan inte ha ett system där det är möjligt att folkvalda politiker att säga en sak åt och om andra och samtidigt agera själv på just det sätt som kritiseras. Det är skamligt, ovärdigt och helt förkastligt. Elisabeth Svantesson har med sitt agerande straffat ut sig själv, även om hon följer reglerna. Moraliskt är hon bränd för tid och evighet och hennes agerande smetar på hela högerns trovärdighet. Den som är stor och stark och går hårt åt de svaga i samhället, som driver en politik för de redan gynnade kan inte tillåtas agera som hon gjort. Det är ett hån mot allmänheten. Om inte väljarna agerar och visar sin avsky inför agerandet måste något göras åt systemet som sådant. Hennes agerande är uttryck för värsta sortens politikerförakt; det förakt för vanligt folk som politiker visar prov på genom att handla som hon gjort.

Politiker ska ha en så pass hög lön att ersättningen täcker in alla utgifter som kan anses rimliga, de borde inte vara tillåtet att göra avdrag eller trixa på olika sätt. En folkvald, en ersättning. Det kan inte vara så svårt. Politikernas ekonomi borde vara helt transparent för allmänheten, tänker jag. Den som ansvarar för andas ekonomi borde inte kunna mörka sin egen. Alla som uppbär en så pass ansvarsfull position borde tvingas vara helt öppna, just för att undvika misstron mot hela systemet som riskerar att växa fram bland befolkningen efter den här typen av affärer.  

Varför överhuvudtaget bygga in möjligheten till dubbelmoral i systemet? Vad är poängen med att låta väljarna sväva i ovisshet om vem man kan lita på? Vad tjänar samhället och demokratin på att makthavare kan säga en sak och göra något annat, eller skapa regler för folket som ledarna inte själva följer? Skandalerna har varit många genom åren och det är oftast medierna som avslöjar politikerna och företagsledarna, i efterhand. Varför inte praktisera omvänd bevisbörda för den som har makt över många andra människors liv? Om det uppstår minsta misstanke borde groteskt välbetalda ledare tvingas redovisa alla uppgifter. Varför får de annars så hög lön?

Varför anses det okej att makthavare själva förhandlar om och kan bestämma sina egna lönevillkor? Fallskärmar; vad tjänar samhället, demokratin och aktieägarna på att den som tilldelats ansvaret kan casha in miljoner när det avslöjats att hen fuskat, fifflat eller ljugit? Det är något unket över hela systemet.

Jag kanske låter uppgiven, men faktum är att jag ser mer optimistiskt på framtiden nu än jag gjort på många år. När det är som mörkast brukar det vända och i kulisserna finns det människor som visar vägen. Greta Thunberg, till exempel. Hon är en ledare som lever som hon lär och som inte begär något annat av andra än sig själv. Symptomatiskt är det henne som många makthavare ger sig på, kanske just för att hon säger det som behöver sägas och visar på alternativ till dagens maktfördelningssystem. Vi är många som reagerar och som vill se en förändring. Det är inte svårt, för Svantesson och andra makthavare behöver folket mer än folket behöver ledarna. Så har det alltid varit. All verklig förändring kommer underifrån.

Vi har ett nytt och mer hållbart samhälle imorgon, om vi bara vill. Frågan handlar om vad vi vill ha; ännu en skattesänkning, eller ett samhälle som går att leva i med hälsan i behåll och en tillvaro som inte präglas av stress och känslan av hot. Det är upp till oss. Vi får de ledare vi förtjänar.

Jag har inte gett upp intresset för etik, bara slutat i etikprövningsnämnden

Etik är ett ämne som alltid legat mig varmt om hjärtat och det intresserar mig av många olika anledningar samt på skilda sätt. Etik vill jag se som en kvalité som liksom mångfald, demokrati och vishet utgör essentiella beståndsdelar i ett hållbart samhälle. Ingen av kvalitéerna går att definiera på något tydligt och enkelt sätt; det handlar om dynamiska begrepp eller komplexa helheter. Etiska dilemman kan inte avgöras en gång för alla och det går heller inte att skapa ett regelverk som fungerar i alla lägen. Etik är något annat och innebörden i begreppet är undflyende till sin natur. Etik är ett dialogiskt begrepp och handlar om beslut som tas och vad man gör i unika situationer än om något slags formel eller ekvation. Det krävs tolkning för att i varje ny kontext komma fram till svar som fungerar vägledande för ens handlingar. Utan individers eget ansvar kan samhället aldrig bli etiskt; det går inte att slå sig till ro med ett beslut från någon nämnd och ansvaret för etiken kan aldrig delegeras. Det är så jag ser på saken.

När jag fick beskedet från Regeringen och utbildningsdepartementet i november 2015 att jag förordnats till (heter det så?) ersättare för ordinarie ledamot i den regionala  etikprövningsnämnden i Göteborg var jag glad och stolt och jag minns mitt första möte i detalj. Det var massor att läsa och som ny hade jag inte lärt mig sålla. Vissa av ansökningarna bestod av närmare 100 sidor text. Till ett normalt möte kan det komma uppemot sex kilo ansökningshandlingar som ska gås igenom av alla ledamöter. Det hade naturligtvis inte fungerat utan systemet med föredragande/huvudansvarig. Mitt första ärende förberedde jag minutiöst och jag var nervös, vilket jag sällan är nu mer. Under 2016 och 2017 har jag varit med på möten någon eller några gånger per termin och jag har ibland varit föredragande av två ansökningar. Det har varit enormt lärorikt och jag ångrar inte att jag tackade ja till den hedervärda utnämningen.

Igår låg det ett kuvert i brevlådan, från Regeringskansliet. Jag visste vad det innehöll och jag har väntat på beslutet sedan i januari. I ärenderaden står det: Entledigande i Regionala etikprövningsnämnden i Göteborg. Under hösten växte beslutet fram inom mig att jag inte ville vara med längre och det är med blandade känslor jag skriver detta. Jag var ju på en plats där jag ville vara och ansvarade för beslut i frågor jag brinner för. Fast när nervositeten släppte och jag fick rutin på mötena och bedömningarna försvann auran och jag upptäckte att vi inte ägnade oss åt det jag trodde att man skulle ägna sig åt i en etikprövningsnämnd. Vi talade nämligen ytterst sällan om etiska dilemman, om frågor utan givna svar. Vad vi gjorde i praktiken var att jämföra ansökningar med lagtext och i slutändan var det ordföranden med juridisk kompetens som avgjorde frågan och fastslog beslutet.

I början var det en stimulerande utmaning och jag har som sagt lärt mig massor, men eftersom jag insåg allt mer efterhand att uppdraget snarare var tekniskt än intellektuellt växte det fram en känsla av instängdhet inom mig, jag kände mig som ett slags gisslan. Jag kände mig som del i ett maskineri och tyckte synd om forskare som gång på gång fick avslag på grund av ansökningstekniska detaljer. Jag kan inte dra mig till minnes att något av projekten som diskuterades var uppenbart oetiskt och ändå var det alltid något eller några projekt som fick avslag. Det var som att det vuxit fram en kultur i nämnden som handlade om att ju mer kritisk man var desto mer serös var man. Ofta handlade diskussionerna om att föredragande ledamöter med naturvetenskaplig kompetens avfärdade ansökningar inlämnade av humanioraforskare på grund av att man inte tyckte att metoden var tillräckligt vetenskaplig, vilket är något annat än oetiskt. Projekt som redan granskats en gång av och godkänts samt beviljats pengar från Vetenskapsrådet diskuterades här igen, inte med utgångspunkt i etiska aspekter utan med fokus på metod, vilket jag tyckte och tycker är märkligt. Ibland förstod jag överhuvudtaget inte varför vi hanterade vissa ansökningar, med det förklarades med att vissa tidskrifter regelmässigt kräver att projektet etikprövats för att resultaten ska publiceras.

När det man gör inte längre känns meningsfullt eller när man allt mer ifrågasätter uppdragets natur och innehåll tycker jag att man har ett moraliskt ansvar att avgå. Därför meddelade jag rådets sekreterare mitt beslut i januari och har inte deltagit i några möten under våren. Nu känner jag min befriad från en börda, samtidigt som jag blir ledsen när jag skriver detta. Mitt intresse för etik idag är minst lika stort som förut, och just därför känner jag mig paradoxalt nog tvungen att sluta i nämnden. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och det kan jag inte om jag känner att jag är ett slags alibi för forskningsetiken i vårt land. Jag vill inte vara del av ett maskineri som agerar mekaniskt och där beslut rörande tik tas mer med utgångspunkt i ett stolpigt regelvek än efter ingående, intellektuell analys rörande verkliga etiska dilemman som kan uppkomma i forskningen.

Jag vill inte vara ett hinder man måste passera för att få forska, jag vill vara med och höja den etiska nivån och medvetenheten i akademin, vilket jag trodde uppdraget som ledamot handlade om. Istället ökade antalet ansökningar för varje möte, inte för att antalet tveksamheter inom forskningen ökat utan för att reglerna säger att allt fler olika typer av projekt måste etikprövas, för säkerhets skull. Därmed ökar byråkratin inom forskningen, liksom kostnaderna. Allt fler andra än forskarna som bedriver forskningen vill ha allt större del av kakan, vilket gör att en allt mindre del av pengarna som läggs på forskning används för forskares arbete med forskning. Tendensen är den samma över hela linjen. Allt fler beslut delegeras till system och funktioner. Istället för att låta enskilda ta ansvar för sina beslut och handlingar överlåts detta på nämnder och administrativa organ. Jag ser en stor fara här. Vi riskerar att bygga ett system där ingen enskild har ansvaret för det hen gör, det är alltid någon annan, vilket gör att fler kan slå ifrån sig och hänvisa till att man passerat olika nålsögon, vilket jag ser som närmats motsatsen till forskningsetik.

Vi håller på att bygga upp ett gigantiskt, administrativt system där de lyckliga få som väl passerat, först genom ansökningssystemet där 90 procent sorteras bort, sedan genom etikprövningssystemet där i princip alla får något slags anmärkning, kan ägna en del av sin tid åt att forska innan hen tvingas in i tidskrifternas granskningssystem. Allt mer tid och allt fler resurser läggs på administration och kontroll, och allt mindre av pengarna som samhället avsätter för forskning läggs på kunskapsutveckling. När forskare tvingas bli regelföljare och ingen är betrodd att ta egna beslut som man i efterhand får försvara och stå tillsvars för kommer etiken att bli lidande. Forskare utbildas till forskare just för att hantera den typen av komplexa problem som idag hanteras nämnder och organ, linjeorganisationer och regelverk där ingen enskild tar ansvar. Eller det är i alla fall så jag tänker, och för att vara konsekvent i mitt sätt att tänka och agera samt för att följa min etiska kompass tar jag ansvar genom att avsäga mig uppdraget i etikprövningsnämnden.

Svenskt Näringsliv (och samhällets) moraliska kompass

Yta och sken; vem kan jag få andra att tro att jag är? Kanske har det alltid handlat om det, om att optimera sina möjligheter på andras bekostnad, utan att någon märker det. Ett spel. Kan inte säga att jag blir indignerad av Leif Östlings uttalande från igår. Hans svar på frågorna kring hans skatteupplägg på Malta: "Vad fan får jag för de pengarna?", upprör mig inte särskilt mycket. Pengar och makt korrumperar och påverkar människors sätt att se på världen och sin själva och, som man brukar säga, tillfället gör tjuven; även om Östlig och andra privilegierade ledare inte brutit mot någon lag. Det som upprör är att inte fler reagerar på systemet som sådant. Det anses mer upprörande att fattiga människor fuskar med socialbidrag än att rika underlåter att betala skatt. Det sparkas neråt och slickas uppåt. Därför kan han och sådana som han stå i TV med självgod min och tala om sin egen förträfflighet; för han vet att "alla" som får samma chans som han skulle göra exakt samma sak, att systemet som sådant, människosynen och den underliggande moralen (den verkliga moralen, det vill säga inte den moral som människor säger att de har, utan den moral som faktiskt praktiseras), inte kommer att ifrågasättas av någon på allvar. Gårdagens avslöjande är med andra ord inget avslöjande, utan en spegling av samhällets moraliska kompass. Så länge ledare som Östling väljs till ledare och idealiseras kommer problemen att finnas kvar. Det är samhällets syn på ledarskap som är problemet, inte att enskilda avslöjas som narcissistiska girigbukar. Nu vet vi vad det är för kompetens som eftersöks av valberedningarna till landets styrelser. Det kan vi göra något åt om vi nu faktiskt bryr oss på riktigt.

Vill man göra något åt saken finns ingen enkel lösning, ingen färdig plan. Den moraliska kompassen pekar liksom den kompass som orienterare använder alltid mot norr; mot det håll våra underliggande värderingar pekar. Egoismen och girigheten ligger djupt och döljs bara under ett tunt lager av kulturell fernissa. Det är inte vackert, men det är så vi människor fungerar. Vill vi på allvar göra något åt saken måste vi först acceptera detta och sedan lära känna oss själva bättre. Mer humaniora är ingen lösning, men där finns åtminstone den kunskap och kompetens som behövs för att lära känna människan och den kultur som formar oss och styr i vilken riktning den kollektiva moraliska kompassen pekar. Även i akademin finns liknande problem som de som avslöjades i TV igår. Så här skrev jag för något år sedan om egoism, konkurrens, ekonomisering och kvalitet. Den moraliska kompassen styrs av den samlade kraften i allas tankar och handlingar, inte av hur vi vill att det ska vara.

Egoismen vinner alltid över kunskapen eftersom egoism är en mänsklig och förkroppsligad egenskap medan kunskapen är ett kollektivt och dessutom svårbedömt resultat av vetenskapligt arbete. Detta är något jag lagt märke till och reflekterat över sedan jag gick på högstadiet. Kanske är det just här förklaringen till mitt livslånga intresse för kultur står att finna. Jag har hur som helst aldrig förstått varför även kloka människor (och ibland just kloka människor) har så lätt att falla i fällan att utgå från idealbilder om hur det borde vara istället för att acceptera människans natur, det vill säga förhålla sig både till problemen och förtjänsterna. Ska kunskapen verkligen kunna placeras i centrum krävs att man accepterar, förstår och skapar system för att hantera egoismen som alla har men som ytterst få vill kännas vid. Även akademiker söker trygghet, behöver mat på bordet och tak över huvudet. Ska konkurrens verkligen kunna leda till bättre kunskaper och högre kvalitet måste dessa behov tillgodoses först. Om alla som klarat disputationen, (och om det verkligen var ett kunskapens nålsöga, istället för som idag allt mer ett slags formalitet. I all välmening har vi idag ett system som garanterar doktoranden lön i fyra år, vilket är den tid en doktorandutbildning formellt tar, men vad händer sedan, när tiden är ute och avhandlingen kanske ändå inte riktigt lever upp till kunskapskraven … Som sagt, ingen är mer än människa, och människor är sammansatta) garanterades en tjänst och okej villkor, fast bara inte var, skulle man kunna tänka sig att man skapat ett system där kunskapen och kvaliteten står i centrum, men det är inte så det ser ut. Egoismen är ett slags urkraft och över den rår inte riktigt intellektet. Att borttränga det leder inte till bättre kunskaper, tvärtom.

Lägg därtill ekonomiseringen av akademin. Idag handlar forskning och utbildning inte om att förvalta pengarna som det allmänna ger till högskolan, utan allt mer om att växla upp dessa medel. Det handlar inte om att bedriva forskning och ge undervisning, i första hand, utan om att förmera kapital genom att tvinga forskare att lägga en ansenlig del av tiden som pengarna räcker till på att skriva ansökningar till större anslag som söks i konkurrens. Uppdrag söks också med ljus och lykta och idag är det i princip omöjligt att hitta anslagsgivare som inte kräver medfinansiering. Allt mer fokus riktas mot ekonomin, och är det något vi vet om den mänskliga naturen så är det att pengar är det bästa sättet att skapa konflikter, just eftersom pengar gör människan egoistisk, vilket Kahneman visat. Konkurrensen handlar idag alltså om pengar, inte om kunskap. Visst är pengar en förutsättning för forskning och kvalitet, men genom att det är pengarna man konkurrerar om, det vill säga förutsättningarna för att bedriva forskning, inte om resultatet leder det snarare till att egoismen underblåses och förvandlas till något gott (jfr Gordon Geckos ord i 90-talsfilmen Wall Street: Greed is good, vilket kanske stämmer i finansvärlden, men absolut inte i forskningen).

Ekonomiseringen av akademin leder inte bara till att tendenser till egoism underblåses, det leder också till en effektiviseringsiver som säger att snabbare är bättre, vilket i sin tur leder till ett växande behov av mål- och kvalitetssäkringssystem som också kostar pengar (vilket ökar behovet av uppväxling av medlen som samhället lägger på forskning och högre utbildning). Det talas allt oftare om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning måste minska, samtidigt som det talas om vikten av att kvaliteten ökar. Det är en ekvation som inte går ihop, det är samma falska matematik som ledde världen in i finanskrisen 2008, vilket vi inte hämtat oss från än. Forskning och utbildning kan inte effektiviseras. Det är en OMÖJLIG dröm som avslöjar vad man prioriterar, och det är inte kunskapen och kvaliteten, utan pengarna. Det går att hålla illusionen vid liv ett tag, men nu kommer allt fler och allt tydligare signaler om att något är ALLVARLIGT fel i det svenska utbildningssystemet.

Konkurrens leder inte till bättre kvalitet, det leder bara till att egoismen underblåses, vilket i sin tur leder till att alla verkliga framgångar i akademin förhindras, och till att förekomsten av skenbara framgångar främjas. Verklig kunskapsutveckling kan bara ske genom kollektiva ansträngningar, genom att alla inblandade arbetar för att andraska lyckas. Utan att ge går det inte att få, i alla fall inte bättre kunskaper. Forskning och utbildning är något man gör tillsammans, och egoismen är ett lika allvarligt hot mot kunskapen som svartsjuka är det för kärleken.

Vill vi VERKLIGEN ha en förändring är det inåt vi måste rikta den analytiska blicken; det är självrannsakan och reflektion som behövs, i kombination med transparens. Det ligger uppenbart i Östlings och andras intresse att ingen annan än de själva ser vad de gör, men det ligger inte i samhällets och det allmännas intresse. Vi människor är som vi är, det är svårt att göra något åt, men om vi bygger transparenta system och idealiserar öppenhet och solidaritet mer än girighet och arrogans kan mycket förändras på kort tid.

Etisk kompetens 3

Avslutar arbetsdagen med att reflektera vidare kring etik och kompetensen att hantera frågor utan givna svar, med utgångspunkt i Merete Mazzarellas Understreckare där den finländska filosofen Nora Hämäläinen och hennes bok ”Descriptive ethics” presenteras.

Jag dras till frågor utan givna svar. Om jag vet att det finns ett färdigt svar är det som all inspiration dör och plötsligt känns uppgiften övermäktig. Denna egenskap har förföljt mig sedan tidiga skolår. När jag väl knäckt koden och förstår logiken bakom är det som intresset rinner som sand mellan mina fingrar. Varför ska jag hålla på eller lära mig det eller detta, om det redan finns ett färdigt svar? Lite så känns det. Kanske är det därför jag blir så frustrerad av studenter som säger till mig: Tala om vad du vill att jag ska göra! För jag vill inte att de ska göra något alls, och jag har inte svaret på hur man skriver en uppsats eller vad man skriver i en hemtenta. Jag har ingen aning om varför studenterna kommer till högskolan, annat än för att studera. Kraven för en högskoleexamen må vara formulerad i ett antal mål, men det finns lika många vägar dit som det finns studenter. Jag är inte lärare för att jag vet allt, utan för att jag vill lära mig mer och för att jag intresserad av lärande och kunskapsutveckling. Redan tidigt som student på högskolan fångades jag av frågorna utan svar, och jag har på senare åt studerat lite matematisk filosofi. Även om jag är dålig på att räkna är jag intresserad av logiken bakom, för den hjälper mig förstå vad som går och vad som inte går att räkna på, vilket är en kompetens jag har nytta av när jag reflekterar över vetenskaplig metod. Vetenskap handlar inte om att följa en erkänd och kvalitetsgranskad metod, utan mer om att välja den metod som svarar bäst mot det kunskapsmål man har ur en lämplig uppsättning metoder som fungerar.

Förr eller senare, oavsett vad man sysslar med, kommer man till en punkt där man tvingas ta egna beslut utan att kunna luta sig mot någon annans resultat och då gäller det att kunna ta ett klokt beslut byggt på den kunskap och erfarenhet man har av liknande lösningar på liknande problem. Och väl där behöver man också kompetens att hantera frågor utan givna svar, vilket etiken alltid handlar om i praktiken. I förra bloggposten gicks några filosofer som sysslat med just den typen av frågor igenom.

Men som antytts skulle Hämäläinen gärna se djärvare tillvägagångssätt. Hon citerar filosofen Annette Baier: ”Vi filosofer behöver samarbeta med antropologer, sociologer, sociobiologer och psykologer för att komma underfund med vad verklig moral är; vi behöver läsa historia för att se hur den har förändrats och romaner för att se hur den kan förändras på nytt.” Skönlitteratur har filosofer redan länge använt. Ett exempel är Martha Nussbaum som argumenterat för att skönlitteratur skärper såväl fantasi som blicken för det specifika och känslans skärpa. Här finns emellertid fortfarande ett normativt perspektiv: det är dygder litteraturen ska utveckla. 

Kunskap finns överallt, verkligen ÖVERALLT, bara man lär sig känna igen den när man står inför den eller snubblar över den. Även det är en fråga utan givet svar; överallt är inte ett svar, det är en uppmaning att hålla ögon och öron öppna. Förr eller senare hittar man ett svar som fungerar. Letar man däremot efter något som är definierat och klart minskar utbudet och sökutrymmet betänkligt. Jag oroas över kvalitetssäkringen och målstyrningen, samt effektiviseringskraven som allt tydligare präglar och påverkar den högre utbildningen, för den minskar bredden och komplexiteten och handlar allt mer om att så snabbt som möjligt komma fram till färdiga svar. Jag vill se mer av bildning, och mindre av specialiserade läroböcker. Studenterna måste ta ett större eget ansvar för kunskaperna de väljer att göra till sina på högskolan. Etik och etisk kompetens har med bildning att göra, och därför är skönlitteratur viktigt. Det handlar inte om vad man läser utan om hur.

Wittgenstein-lärjungarna söker sig däremot till litterära verk som belyser vår vardagsvärld och våra inbördes relationer och som därmed är intressanta ur ett moraliskt eller existentiellt perspektiv, trots att de inte låter sig tolkas utifrån de gängse etiska teorierna. Men Hämäläinen – som Baier – vill att de ska gå längre: de ska aktivt söka ny kunskap om omvärlden – i litteraturen men också genom att ta del av allt från sociologiska och psykiatriska forskningsresultat till bloggar och veckotidningar. De ska inte vara rädda för att smutsa händerna. 

Som sagt, forskare och studenter måste ta sig ner från verandan och ut i världen, för där finns kunskapen och problemen som söker sina lösningar. Svaren känner man igen och kan bedöma när man hittar dem, fast ingen vet på förhand var.

Jag kan inte tänka mig annat än att forskare i andra ­discipliner – både humanistiska och samhällsvetenskapliga – skulle vara ivriga att samarbeta med dem för att utforska den komplexa väv av idéer, språk och känslor som det moderna nuet utgör.

Mer av samverkan; absolut! Och fler och djupare samtal; mindre debatt. Så ser vägen till en mer elaborerad etisk kompetens ut, och det är vägen fram som räknas, inte målet.

Jag skulle avslutningsvis vilja slå ett slag för Nietzsche som lärt mig massor om moral; inte så mycket om vad den är utan mer om hur den fungerar. Moral handlar som jag förstår det om att vara konsekvent i sitt tänkande och handlande. En väl genomtänkt och logiskt koherent livsfilosofi som följs i vardagen, den har ett högt moraliskt värde, oavsett om tankarna och handlingarna anses onda eller goda. Vad vi har att göra med är alltså ett komplext problem som inte går att förenkla mer än till en viss gräns. Här behövs följaktligen den kritiskt, självständiga analytiska förmågan. Det finns ingen regelsamling att vända sig till, inga enkla svar att få. Förstår man det kan man börja jobba med frågan. Och då blir arbetet förhoppningsvis mer stimulerande, för här finns gott om utrymme att vara kreativ. Bara man kan anföra väl underbyggda argument för sin ståndpunkt, bara det man säger hänger ihop, då är man moralisk. Det handlar inte om att ha rätt eller fel, det handlar om att hålla sig med väl genomtänkta åsikter om vad som är gott och vad som är ont.

Nietzsche har skrivit massor om detta, men här tänkte jag använda en passage från hans förord till nyutgåvan av Tragedins födelse. Där ser han tillbaka på sitt förstlingsverk, i ljuset av den senare filosofiska produktionen. Viktigt att förstå när man läser citatet är att Nietzsche är kritisk mot kyrkan, eller kanske snarare kyrkans makt över människors tankar och handlingar. Han skriver

Kanske låter sig djupet i denna antimoraliska böjelse bäst mätas genom det försiktiga och fientliga tigande med vilket kristendomen behandlas genom hela boken [boken som åsyftas är Schopenhauers bok Världen som vilja och föreställning, som det för övrigt finns en bra Understreckare om], - kristendomen som den vidlyftigaste genomarbetningen av det moraliska temat som mänskligheten hittills fått lyssna till.

Nietzsche skriver här om sin stora inspiratör, den på vars axlar han står och vars tankar bildar en viktigt utgångspunkt för hans arbeten. Och så är det med tänkande, att det aldrig uppstår i vakuum, det finns alltid något att bygga vidare på. Ingen uppfinner hjulet, även om många tror det och också gör anspråk på att ha gjort det. Ingen uppfinning har en upphovsman, allt är mer eller mindre tydliga vidareutvecklingar av sådant som redan gjorts. Viktig insikt att ha med sig i allt intellektuellt arbete. Det handlar inte om att tänka fundamentalt nytt, utan om att nå fördjupad insikt och om att se saker ur nya perspektiv. Grävs där du står, och gör något av det du har. Vänd och vrid på det du läser, och se världen från olika perspektiv. Så får man kunskap, och utvecklar genom processen kompetensen att söka ny kunskap. Och man blir därmed också bättre på att hantera moraliska frågor, och på att lösa komplexa problem.

Nietzsches moral är förhandlingsbar och föränderlig. Det är en moral som bygger på följsamhet. En moral anpassad för en modern värld där förändringstakten ökar och där allt som är fast förflyktigas. I en sådan värld går det inte att hålla sig med eviga värden, för det får otäcka konsekvenser om den rätta läran skall upprätthållas mot folkets, den stora massans vilja. För att moralen, vilket är alla samhällen och kulturers förutsättning, skall fungera och vara användbar krävs en djup och utbredd förståelse för denna livets förutsättning.

Nietzsches moral är evolutionär, kan man säga. Den förändras i samspel mellan aktörerna som finns och lever här och nu, och det sammanhang som allt och alla skapar genom att interagera med varandra. Ingen kan ha monopol på moral, det är en öppen fråga. Och det måste den fortsätta vara, tycker jag. Förutsättningen för ett sådant moraliskt samhälle är demokrati, yttrandefrihet och en väl utvecklad förmåga hos befolkningen att upptäcka tillvarons kontingenser.

Etisk kompetens 2

Fortsätter tänka med Merete Mazzarellas Understreckare om den finländska filosofen Nora Hämäläinen och hennes bok ”Descriptive ethics” som har undertiteln: ”What does moral philosophy know about morality?”, vilket jag menar är en enormt viktig fråga. Är moralfilosofin moralisk; den frågan måste kunna ställas utan att uppfattas som provokation, det handlar inte om att ifrågasätta moralfilosofin, utan om att undersöka samhällets OCH vetenskapens moral. I teorin är det enkelt att vara moralisk, men i vardagens praktik är det svårt. För några år sedan fängslades (tror jag) en professor i etik för sexuella övergrepp på yngre kvinnor. Livet är inte enkelt och det levs alltid i praktiken, aldrig i teorin. På pappret och i modellerna går det att ha kontroll över processer, men aldrig i levande livet. Ska moralen bli verkligt moralisk krävs att detta oundvikliga förhållande inte förnekas, det måste istället bejakas, och då behövs kompetens att hantera frågor utan GIVNA svar, vilket är vad Hämäläinens bok handlar om.

Största möjliga lycka till så många som möjligt, är ett slags etisk formel som ger sken av att leda fram till definitiva svar på frågan om vad som är ett etiskt korrekt agerande, ett effektivt sätt att avgöra svåra frågor som tillfredsställer marknadens krav på snabba lösningar. En etik byggd på den debattens logik som jag har så svårt för. Jag söker efter en annan etik eller ett annat förhållningssätt till etik, byggd på samtalets logik. Och jag finner en lovande kandidat i Hämäläinen. Utilitarismen har jag svårt för, liksom den regelstyrda etiken. Självklart behövs det regler, men reglerna (Helsingforsdeklarationen, och FNs deklaration om mänskliga rättigheter och så vidare) är idealiseringar och beskrivningar om hur det borde vara, i den bästa av världar. Verkligheten följer dock inga regler, den bara är och den förändras i enlighet med sin egen dynamiska logik. Dessutom säger människor ofta en sak och gör sedan något annat, inte alltid, men tillräckligt ofta för att behovet av en praktiskt etik ska vara skriande. Det är inte bättre etiska REGLER som behövs och inte mer kontroller, utan en mer utvecklad och bättre spridd etisk KOMPETENS. Etik i praktiken handlar om att i stunden skapa svar på frågor utan givna svar.

Hämäläinens utgångspunkt är att moral inte är tidlös och inte heller ett specialområde, avskilt från livet i stort, utan tvärtom något som färgar allt vi tar oss för. Det hon önskar sig är uttryckligen en långt fylligare moralfilosofi, en som är inriktad på vad hon kallar det moraliska nuet. Det moraliska nuet är den gemensamma ram av handlingar och värderingar som är måttstocken för våra individuella omdömen. Det gestaltas i vardagen, i våra ­mellanhavanden med varandra varhelst vi möts, vid sammanträden, i lärarrum, på sjukhus, på kaféer, på sandlådskanten, i sandlådan. Det spelar en stor roll i medierna, inte minst i sociala medier, och i självhjälpslitteraturen. I alla de här sammanhangen kommer våra normer och värderingar till uttryck, ofta outtalat, ibland uttalat som när de blir föremål för diskussion eller för kritik.

Denna textpassage rymmer enormt mycket klokhet. Det moraliska nuet är samhällsbyggandets motsvarighet till kulturens oupphörliga tillblivelse. För att förstå samhället och förutsättningarna för förändring behöver mer fokus riktas mot det möjligheternas mellanrum som nuet utgör och där livet försiggår mellan då och sedan. Normer kommer till uttryck, de existerar inte i några dokument eller regelsamlingar. I efterhand kan man hänvisa till reglerna och reglerna fungerar som både riktningsgivare och likars för bedömning av handlingar, men etiken existerar endast i praktiken och den blir vad människor i vardagen gör den till genom att uttrycka den i kommunikativ handling. Forskningen om etik behöver, liksom så mycket annan forskning, resa sig från länstolen, ta sig ner från verandan och bege sig ut i samhället. Vill man forska om kultur och människors mellanhavanden är det ute bland folk man måste tillbringa den mesta tiden. Teoretiskt finlir kan vara stimulerande och utan högre seminarier där tankar bryts kan man inte bli en bra kulturvetare, utbyte med andra forskare och kritisk granskning av texter och tankar är viktigt, men aldrig viktigast. Inte för kulturvetare och humanister som verkligen menar allvar med sina vetenskapliga ambitioner och som faktiskt vill förstå livet på livets egna premisser.

Normer tenderar att vara synligast för dem som inte ­delar dem, vare sig det gäller selfie-kulturen, profittänkandet i företagsvärlden, medelklassföräldrars enorma upptagenhet av sina barn eller tonåringars konsumtionsvanor. Det moraliska nuet befinner sig i ständig rörelse: på några decennier har vårt samhälle genomgått enorma förändringar i allt från synen på barnuppfostran – idag finns det inte många som skulle tala för aga – till attityderna till sexuella och etniska minoriteter. Och lika viktigt: förhandlingarna och omförhandlingarna fortsätter. För många människor idag är det största moraliska dilemmat – och den största källan till självbedrägeri – hur man ska kunna fortsätta att leva sitt bekväma liv utan att sätta alltför stora ekologiska fotavtryck.

Det moraliska nuet befinner sig i ständig rörelse; en enormt viktig insikt att inte bara konstatera utan faktiskt ta till sig och integrera i sin vardag och sitt tänkande. Där, i den typen av tankar, finner jag nyckeln till förståelse för kultur. Inte för inte heter min senaste bok; Studier av förändring i rörelse, och boken före det heter: Samtal om samtal om kultur. Båda böckerna delar undertitel med ytterligare en bok som är under produktion (och som handlar om organisering): Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle. Böckerna handlar inte så mycket om etik, men etik är som sagt samma typ av problem som hållbarhet och även kunskapsteori, och som jag ser det hänger dessa saker samman. Hållbarhet är nyckeln till samhällets långsiktiga överlevnad, och kunskapsteorin ger oss kompetens att hantera vetenskapens verktyg bättre. Och etisk kompetens är nödvändig för att det moraliska nuet ska fungera optimalt. Kulturen är den kontext där alla tre aspekterna smälter samman till en helhet. Förändring är den enda konstanten i livet och den sociala verklighet där allt som är fast förflyktigas. Att leva i och hantera ett samhälle handlar om att lära sig förstå och hantera frågor utan givna svar.

Det som Hämäläinen kallar deskriptiv etik skulle innebära att ta sig an att beskriva och tolka hela det här enorma – och enormt komplexa – fältet. Och, inte mindre viktigt, att göra det i en anda av oförskräckt öppenhet och tvärvetenskaplighet.

Beskriva OCH tolka, inte antingen eller utan både och. Det behövs både regler att luta sig mot och kompetens att hantera realitetens avvikelser från reglerna och tillvarons komplexitet. Utan karta går man lätt vilse, men utan kompetens att röra sig i terrängen utsätter man sig för livsfara. Både och, det är oerhört viktigt men fruktansvärt svårt. Att det är svårt är ingen värdering, det är en beskrivning av verkligheten så som den faktiskt fungerar. Förmågan att tolka är viktig för samhällets hållbarhet, för vetenskapens funktionalitet och för etikens praktik. Kunskap om kultur går bara att nå med hjälp av tolkande ansatser, för kulturen är en dynamisk helhet som uppstår och förändras lika mycket i mellanrummen som hos delarna som "samverkar" i interaktionen och bidrar till förändringen. Öppenhet, ödmjukhet och samtal där olika kompetenser och intressen möts är viktiga att lära sig förstå betydelsen av. Det finns inga givna svar eller entydiga definitioner på några frågor om eller aspekter av livet och verkligheten, i alla fall inte den verklighet som människor delar och kulturen som uppstår mellan.

Självklart har det redan funnits filosofer som har eftersträvat den här sortens kulturell självförståelse därför att de förstått att våra moraliska liv ingalunda är transparenta för oss själva, att våra vanor, ideal och normsystem liksom vårt språk rymmer stora oklarheter som behöver kartläggas för att kunna undersökas. Hämäläinen lyfter fram fyra: John Dewey, Ludwig Wittgenstein, Michel Foucault och Charles Taylor.

Kulturell självförståelse är precis vad jag jobbar med. Har inte riktigt tänkt på det så förut, men det är precis vad jag tror på och strävar efter, både för egen del och för samhället. Både kulturen och vårt eget inre är dolt för oss och därför upptäcks dessa aspekter och egenskaper indirekt. Självförståelse är inget man lär sig en gång för alla och sedan slår tig till ro med, förståelsen måste följa med i och förhålla sig till förändringen. Dynamik, komplexitet och öppenhet är som sagt svårt, men eftersom det handlar om verkliga egenskaper, om hur världen och människor verkligen fungerar, må det vara hur det vill med den saken. Att det är svårt har inget med saken att göra; det är svårt att leva, men ingen som är vid sunda vätskor ger upp sitt liv för det. Frågor utan givna svar är svåra, och ännu svårare blir de när de ska tvingas in i ett utbildningssystem som bygger på regler och kontroll. Det behövs en väl utvecklad kulturell självkännedom och ödmjukhet inför tillvarons komplexitet för att förstå varför kompetensen att hantera frågor utan givna svar är så enormt viktig. Paradoxalt nog krävs det självkännedom för att lära sig förstå sig själv. Det är etikens och kulturvetarens stora dilemma.

Dewey liknade visserligen de analytiska filosoferna såtillvida att också han var intresserad av rationella grunder för moraliskt beteende, men han tänkte sig inte att de skulle konstrueras teoretiskt utan snarare sökas på empirisk väg med hjälp av samhällsvetenskaperna och psykologin. Han var medveten om att snabba samhälle­liga förändringar ställer nya krav på det moraliska om­dömet eftersom både den kunskap man förfogar över och den situation man befinner sig i är ny. Det gällde i Sokrates och Platons Aten, det gällde på hans egen tid – då handlade det om nya, snabba kommunikationer, industrialisering och stora naturvetenskapliga framsteg – och det gäller idag med internet, globalisering och överhängande klimathot. Dewey var starkt engagerad i värde­frågor men menade att man hellre än att försöka definiera begreppet värde ­abstrakt skulle studera vad människor helt konkret gör när de sätter värde på något. Det är ett perspektiv som väcker intressanta frågor kring begreppet värderingar: hellre än att uppfatta värderingar som något vi har – och talar om – borde man kanske se på hur engagemanget kommer till uttryck i handlingar.

Learning by doing, förknippar jag med Dewey, och det är en viktig insikt och aspekt att beakta i arbetet  med att utveckla etisk kompetens. Teori är också praktik, och vice versa. Både och, inte antingen eller. Tillit till handlande och tänkande subjekt är viktigt för både hållbarhet, etik och vetenskap/kunskapsutvecklande. Nuet är alltid nytt, och därför kan man aldrig lära sig först och sedan omsätta kunskapen i handling. Kunskapen utvecklas tillsammans med människorna och samhället, och helheten förändras dynamiskt. Försöken att målstyra skolan eller kvalitessäkra etiken, hållbarheten och kunskapen är vällovliga men orealistiska ambitioner som i bästa fall resulterar i resursslöseri, men som i värsta fall kan leda till att samhället vittrar söner under tyngden av en omänsklig administrativ börda. Det går att målstyra och kvalitetssäkra i teorin, men inte i praktiken; därför är vi människor dömda att lära oss förstå och hantera tillvaron samtidigt som vi tillsammans med andra lever och verkar mitt uppe i den. Det går aldrig att slå sig till ro i en föränderlig värld.

För Wittgenstein handlade det om språket, hur vi ­använder språket, lever i språket och hur filosofiska problem kan uppstå när våra ord förlorar de sammanhang som ger dem mening. Hans strävan var att föra orden tillbaka till deras vardagliga användning, att påminna sina medmänniskor om vad de i någon mening redan visste. Ett av hans motton var ”Tänk inte, titta efter!”. Att studera moral filosofiskt är inte att studera något som finns utanför en själv utan snarare att göra en resa för att komma underfund med hur man själv ser och förstår.

Sven-Erik Liedman påminde i sin föreläsning om bildning på vår kick-off om ett citat som fångar just dessa aspekter av både bildning och etik: "Vi är alltid på väg mot ett hem vi aldrig varit i", vilket på pricken beskriver även vad etik i praktiken handlar om. Även frågor utan givna svar måste besvaras, och man känner igen svaret när man hittar det, även om man inte vet vad man letar efter. Samma gäller för hållbarhet och vetenskap. Ny kunskap kan man per definition aldrig beskriva på förhand, för då är den ju inte ny. Och visste vi vad hållbarhet var hade vi inga problem. Ändå letar vi efter färdiga svar, målstyr och kvalitetssäkrar; för att vi kan, inte för att det finns otvetydig evidens för att det är så verkligheten faktiskt fungerar. Påminner om Niels Bohr, den danske fysikern som fick Nobelpris för sina vetenskapliga insatser, som lär ha sagt att människans största misstag är att hen så ofta väljer att leta efter sina borttappade ägodelar i ljuset från lampan, där det går att leta, trots att man vet att sakerna ligger i mörkret. Regler och kontrollsystem fungerar på samma sätt, som ett slags falsk trygghet. Etiken är är i praktiken, liksom språket och kulturen, LEVANDE och det är ett faktum vi har att förhålla oss till, utgå från och lära oss hantera.

Till skillnad från Wittgenstein var Foucault inriktad på såväl historia som empiri. Genom sina genealogiska ­studier av de begrepp, föreställningar och – inte minst – institutioner som genom tiderna funnits kring till exempel vansinne och sexualitet har han visat hur tidigare ­tiders moraliska ramar inte bara är främmande utan också i någon mening begripliga och hjälper oss att se våra egna motsvarigheter som ett resultat av en i många avseenden slumpmässig utveckling.

Slumpen ger förändringen dess dynamik, och alla försök att eliminera slumpen är dömda att misslyckas. Etiken och reglerna, målstyrningen och kontrollsystemen kan fungera hur bra som helst i teorin, men det är verkligheten och praktiken som räknas; det är där och i stunden, när besluten att agera si eller så faktiskt tas, som etiken visar vad den går för. Om det verkligen är en ETIK man är ute efter, om man verkligen vill förstå kulturen, hållbarheten och förutsättningar för lärande och kunskapsproduktion, är det PRAKTIKEN man måste lära sig förstå och hantera. Slumpen går inte att eliminera, den kan man bara lära sig förstå och hantera, alla försök att kontrollera är på förhand dömda att misslyckas.  

Charles Taylor – den enda nu levande av de fyra – är liksom Foucault historiskt inriktad, men då närmast på det moderna jagets historia från Platon och framåt. Liksom Foucault väcker han insikten att det som är inte är självklart, att utvecklingen lika gärna hade kunnat ta andra vägar. Han ser människan som en varelse som ständigt orien­terar sig fram värderingsmässigt och måste prioritera. I dagens samhälle kan det handla om att balansera ­mellan ohämmad individualism och omtanke om andra, mellan privatliv och medborgerligt ansvar. Det är ju fullt möjligt att uppskatta promiskuöst sex men ändå välja ett monogamt äktenskap, att i och för sig sätta värde på ekonomisk vinst men anse jämlikhet viktigare. Enligt Taylor behöver vi verbalisera snarare än tränga undan de värden som styr vår förståelse och därför gäller det att förmedla levande och engagerande bilder av deras plats i vår tillvaro. Det är inte fråga om att hävda att något är gott i absolut mening utan bara att vissa sätt att leva är bättre än andra.

Verkligheten och det levande livet består av överflöd, vilket tvingar fram behov av prioriteringar. Kulturen dynamiska förändringslogik liknar evolutionen. Det handlar inte om varande, utan om blivande, och hållbarhet är synonymt med balans. Människan är en balanserande varelse, och kulturen är den plats där balansen så att säga effektueras. Därför är marginaler, tid för eftertanke och möjlighet att göra om och göra rätt så oerhört viktig. Kan och får man inte misslyckas kommer man aldrig att lyckas. Genom att sätta ord på våra erfarenheter och mötas i samtal där tankar, åsikter och kunskaper ställs mot varandra, där man jämkar och söker balans, istället för att avgöra frågan en gång för alla genom att utse en vinnare som får skriva historien och avgöra vad som är rätt eller fel, kan en bättre förståelse för etik, hållbarhet och vetenskapens möjligheter och begränsningar nås, tillsammans. Ingenting är bra eller dåligt, gott eller ont, per definition eller för evigt; det bestäms av sammanhanget, vars betydelse alltid är avgörande. Och sammanhang förändras, dynamiskt. Därför står vi så ofta inför frågor utan givna svar, och därför behövs kompetens att hantera den typen av frågor också.

Vad alla fyra filosofer har gemensamt är att de går icke-dogmatiskt och självkritiskt till väga, att de ser att de relevanta frågorna förändras i takt med att våra liv förändras och att de uppfattar sina svar som preliminära och ofullständiga.

Fler behöver bli mer icke-dogmatiska och självkritiska, men det är svårt i en kultur som är närmast besatt av säkerhet, kontroll och system som reglerar allt fler av livets områden och aspekter.

Måste gå till ett möte nu, men jag återkommer och tänker tankarna om betydelsen och behovet av etisk kompetens till ett slags temporärt och tillfälligt slut. 

Etisk kompetens 1

Jag har länge närt en tanke om en kurs som handlar om etik, hållbarhet och vetenskapsteori. Det behövs kurser som ger en mer generell kompetens, reflektions- och analytisk bedömningskompetens och jag tror att en kurs där man behandlar just dessa tre frågor integrerat genom att relatera perspektiven till varandra skulle ge just den typen av kompetens. Fast det blir nog aldrig av, för det finns inte utrymme i dagens akademi för kurser som går på tvärs och som ger en generell kompetens, även om många ser behovet och efterlysen just sådan kompetens. Den kurs jag har i åtanke går på tvärs mot rådande kunskapssyn och dess mål går inte att formulera på ett sätt som gör det möjligt att bryta ner målen i delmål som examineras var för sig. Kompetensen jag efterlyser och som jag tror att den tänkta kursen skulle kunna ge handlar i allmänhet om att lära sig förstå och känna igen olika typer av frågor, och i synnerhet om att lära sig hantera frågor utan GIVNA svar.

Hittade en artikel av Merete Mazzarella, på Under Strecket som handlar om just den typen av frågor, med fokus på ett av de tänkta temana, nämligen etik. Utgångspunkten för artikeln är en nyutkommen bok:

Vad sysslar den filosofiska etiken med? Och framför allt: vad borde den syssla med? De frågorna har den finländska filosofen Nora Hämäläinen tacklat i en till det yttre anspråkslös men tänkvärd bok som heter ”Descriptive ethics” (Palgrave Macmillan) och har en undertitel som – vad jag förstår – är tänkt som en provokation: ”What does moral philosophy know about morality?”.

Enligt Hämäläinens mening är största delen av den ­moderna – åtminstone den analytiskt orienterade – moralfilosofin för tunn. Antingen ägnar den sig åt att analysera moraliska begrepp – vilket kan te sig som ett slags torrsim – eller också söker den efter rationella, allmän­giltiga och normativa principer för vad som är rätt, som att en handling är god om den präglas av universell ­respekt för människovärdet eller leder till största möjliga lycka.

Detta att leta efter SVARET, i bestämd form singular, har blivit ett slags norm idag. Det bygger på tanken att det finns svar där ute, som går att räkna fram eller finna fixt och färdiga. Så ser inte jag på kunskap; vetenskap handlar för mig om att skapa vetande, inte om att upptäcka eller avslöja, och därför blir jag glad när jag läser Mazzarellas artikel. Jag sitter som suppleant i den regionala etikprövningsnämnden; där trodde jag att vi skulle diskutera etiska dilemman i forskningen, förutsättningslöst, att vi skulle vända och vrida på problem och samtala oss fram till svar som fungerar. Fast arbetet i nämnden handlar inte om det. I praktiken kontrollerar vi ganska mekaniskt och strikt att ansökningarna lever upp lagens bokstav. På mötena finns i princip inget utrymme för tolkning och uppstår det någon gång oenighet bland forskarna är det juristerna som avgör frågan genom hänvisningar till lagtext och förarbeten. Visst är det både intressant och viktigt, men jag måste säga att jag är lite besviken. Är det så här vi ser på etik, som en uppsättning regler eller något man kan räkna på; hur etiskt är det?

I den mån man använder sig av konkreta exempel brukar det vara sådana som är konstruerade för att illustrera de filosofiska teorierna och därför har mycket lite med verkliga förhållanden att göra. Särskilt berömt – eller beryktat – är följande: En dressin befinner sig på ett spår där den kommer att köra över och döda fem personer. Skulle det vara rätt att dra i en spak och växla in den på ett annat spår där det står en person som kommer att få sätta livet till? Frågan avser naturligtvis att ställa en utilitaristisk hållning som betonar konsekvenserna, mot en hållning som snarare tar ställning till om handlingen som sådan är rätt eller fel och inte kan acceptera att man offrar en männi­ska för att rädda flera.

Jag har svårt för den här typen av exempel. Visst förstår jag att de säger något, men det är som intellektet kopplas ner jag tvingas reflektera över fiktiva dilemman som ingen människa ställs inför i praktiken. Hur jag svarar på den typen av frågor säger INGENTING, varken om hur jag faktiskt skulle agera i ett skarpt läge eller hur jag skulle värdera handlingen i efterhand. Jag har svårt att se vad övningarna har med etik att göra. Etik handlar för mig om vad människor faktiskt gör, inte om hur man resonerar teoretiskt om olika problem. Utilitarismen är ett slags variant av homo economicus eller rational choice, som visat sig svår att omsätta i praktiken. Vi människor har en utvecklad intellektuell förmåga, men den förmågan är bara en bland många andra förmågor vi har, och den används aldrig hela tiden. Känslorna är oftast viktigare och påverkar mer, och sedan används intellektet för att i efterhand förklara rationellt varför vi gjorde som vi gjorde. Exemplen ovan övar en i den förmågan, men säger väldigt lite om etiken i praktiken.

Det är för all del inte heller främmande för filosofin att närma sig dagens verklighet genom att ta upp aktuella problem som stamcellsforskning, klimatförändringar ­eller den globaliserade ekonomin, men också då handlar det oftast om att försöka tvinga in de nya fenomenen i en tidlös, allmängiltig teoretisk ram.

Känner igen det där, det är så vi ser på kunskap generellt idag, som ett universellt och komplicerat problem som  överallt och ifråga om vilket kunskapsmål som helst kan brytas ner i delproblem som löses för sig och sätts samman till en fungerande helhet. Det är inte så jag ser på kunskap. Visst finns det sådana problem och kanske är det så de flesta problemen ser ut och fungerar, men inte alla problem. Problemen jag arbetar med är komplexa, vilket betyder att svaren också måste vara det. Delar man upp komplexa problem blir de visserligen mindre, men man kommer inte närmare lösningen för det, tvärtom. Den tänka kursen handlar om just sådana problem, komplexa problem, vilket etik, hållbarhet och vetenskapsteori är; problem utan givna svar. Skillnaden mellan komplex och komplicerad ser inte så stor ut och ofta används orden som synonymer, men skillnaden är enormt viktigt, ja rent av avgörande om man vill förstå livet och kunskapens stora gåta.

Något liknande gäller den experimentella etiken, en riktning som expanderat på senare år. Här kan det handla om att låta olika kategorier av försökspersoner ta ställning till dressinexemplet, som naturligtvis kan varieras på olika sätt – förslagsvis så att man tänker sig att de fem kan räddas bara genom att man med egna händer griper tag i den där ena människan och kastar ner henne på ­spåret. Naturligt nog visar det sig att försökspersonerna då blir betydligt mindre benägna att ingripa. Andra experiment har gått ut på att testa människors hjälpsamhet. Här är resultatet att personer som just har haft någon slumpmässig i och för sig alldeles obetydlig positiv erfarenhet – som att hitta en slant – är mera hjälpsamma.

Alla sätt att SÖKA kunskap och UNDERSÖKA världen, samhället, livet och tillvaron är bra. Att försöka bevisa hur det är eller uttala sig säkert om saker som rör mellanmänskliga angelägenheter, är dock vanskligt. Det ska man akta sig för. Om tillräckligt många utgår från och tar förgivet att verkligheten är komplicerad, att kultur går att räkna på eller att etik är en mätbar egenskap eller en regelstyrd kvalitet, fungerar kultur på det sättet att kontingenta överenskommelser framstår som eviga sanningar, där och då. Det är inte så det fungerar, men det verkar vara så, och perceptionen gör att den föreställningen stärks. Vi kan tycka vad vi vill, men verkligheten består av BÅDE komplicerade och komplexa problem, och för att samhället ska kunna bli hållbart behövs båda kompetenserna. Kursen jag drömmer om att få genomföra och boken som understreckaren handlar om uppmärksammar och främjar just denna kompetens, som handlar om att hantera frågor utan GIVNA svar. 

Återkommer imorgon med fortsättningen.

Etiken i praktiken

Utan förståelse för människan och det mänskliga, och utan hänsyn tagen till dessa aspekter kan forskningsetiken aldrig bli etisk. Den tanken kommer jag ständigt tillbaka till, särskilt under en utbildningsdag som denna. Är i Stockholm, på Sheraton och lyssnar på olika aspekter av etikprövning. Vi går igenom lagen och olika regler som finns och som etikprövningsnämnderna har att ta hänsyn till. Bilden av ett växande, allt mer förfinat system växer fram. Talarna på podiet kan ses som ett slags överstepräster och publiken som systemadministratörer vars uppgift är att värna systemet. Tron på systemet är närmast religiös, och jag ser det som min uppgift att påpeka det jag ser, samtidigt som jag i min roll som ledamot självklart följer reglerna. Jag är samtidigt både medborgare, forskare och del av systemet. Och jag är intresserad av och vill efter bästa förmåga värna etiken.

System har en tendens att växa. När det väl skapats ger det ena det andra och det som kan regleras vill man så klart reglera. Och reglera gör man för att i möjligaste mån försöka skapa överblick och trygghet och för att minimera osäkerheten som den mänskliga faktorn utgör i alla system. Ju mer omfattande systemet blir desto mindre utrymme för tolkning finns, och ju mer överblickbart blir SYSTEMET. Fast verkligheten som ska pressas in i det rigida systemet anpassar sig inte, inte självklart i alla fall. Verkligheten bjuder motstånd, annars vore den inte verklig. Det är en paradox detta att människor bygger system för att skydda sig själva mot sina inneboende mänskliga egenskaper, som i jämförelse med ett prefekt system framstår som undermåliga. Viljan att flytta kunskap och ansvar från människor till system innebär att det mänskliga på sikt allt mer undertrycks. Vad ska vi då ha etiken till? Etiken är skapad av människor, för människor och den ser ut som den gör just för att människor är oförutsägbara och INTE fungerar som maskiner. Etik handlar inte om att följa regler, för regler är något annat än etik. Går det att skapa regler och se till att dess följa behövs ingen etik. Lagen om etikprövning är oproblematisk, det är regelverket jag vänder mig mot och paradoxerna jag vill uppmärksamma. Viljan att veta och kontrollera är mänsklig, men när människor ger efter för viljan och anpassar sig efter system som skapats för att eliminera riskerna som det mänskliga är förknippat med, (eftersom det mänskliga är oförutsägbart) avhumaniseras samhället.

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner, brukar man säga, och den känslan växer sig på under dagen. Det finns en uppenbar risk att forskningsetiken utvecklas i en människoförnekande riktning. Andra hänsyn än de mänskliga avgör vad som är klokt och önskvärt. Människans dröm om det perfekta systemet som garanterar att inga problem eller risker uppstår är stark och påverkar besluten som tas på etikens område. Och behovet av etik ökar när forskning allt mer handlar om pengar och prestige. Om forskning handlade endast om kunskap för kunskapens skull behövdes inga system för etik, så skulle etiken vara en integrerad del av forskningen.

Även forskning bygger allt mer på system, för bedömning av kvalitet och meriter. Mellanmänsklig tillit betraktas allt mer som ett problem och allt mindre som en förutsättning ju mer förfinat systemet blir. I all välmening minskas människans inflytande i ena änden av systemet för att tillgodose mänskliga hänsyn i den andra. Utrymmet för kreativitet och nytänkande minskar när kunskapsutvecklingen ska styras mot mål och när slumpens utrymme minimeras eftersom alla avvikelser från planen ses som ett misslyckande. Vi riskerar därför få ett system som ger oss det vi vill ha, men inte det vi behöver. Och vi får det vi vill ha till priset av att människor börjar misstro varandra. När allt fler litar mer på systemet än på det som händer i mötet mellan människor finns snart ingen som tar eget ansvar. Alla följer regler och litar till att det allomfattande systemet garanterar att utfallet blir det önskade. Är det då ett samhälle? Är det forskning? Eller är det en maskin som tillsammans med andra maskiner kostnadseffektivt producerar ... vad då? Tillväxt, nytta, överblick, kontroll? Det mänskliga, vad händer med det mänskliga? Jag är humanist och forskar om det som händer mellan människor. Kultur är mitt forskningsområde, och kulturen går inte att kontrollera. Kulturen är samhällets motsvarighet till slumpens roll i evolutionen. Utan människor och kultur finns inget liv. Etik är liksom kultur en fråga utan givet svar. Det handlar om frågor som kräver mellanmänskligt engagemang, intresse och omsorg för att kunna besvaras på ett humanistiskt godtagbart sätt.

När jag tackade ja till frågan om jag ville sitta med i etikprövningsnämnden trodde jag att vi skulle mötas för att diskutera vad som kännetecknar god etik i forskningsprojekten som ansökte om prövning i rådet. Jag trodde arbetet skulle gå ut på att väga olika aspekter mot varandra och att man som granskare arbetade med frågor utan givna svar. Det visade sig inte vara fallet. Tvärtom handlar granskningen om att kontrollera att lagen följts, vilket i praktiken gör att vi diskuterar ordval i ansökningarna och ibland landar det i ren korrekturläsning. Nämndens uppgift är att ge forskarna grönt ljus och ta ansvar för etiken, inte om att ge råd och förbättra. Har man fått ett godkännande i rådet kan det inte tas tillbaka. Forskare kan hänvisa till beslutet när forskningen ska publiceras, och både tidskrifterna som publicerar och forskarna som publiceras friskrivs delvis från ansvar. Tilltron till systemet är osunt stark, menar jag. Synen på ansvar och säkerhet rimmar mer med människans drömmar och föreställningar än med verkligheten. Ingen har det övergripande ansvaret och överblicken går förlorad när allt fler subsystem införs och hakar i varandra. Varje del av systemet fungerar klanderfritt, men effekterna på kulturell nivå förskjuts utanför blickfånget och först i efterhand, när katastrofen är ett faktum inser man misstaget, men då är det för sent att göra något och alla inblandade gör allt som står i deras makt för att rädda ansiktet och undgå ansvar. Människor fungerar så, det borde inte komma som en chock. Det borde betrakta som en förutsättning och en av systemets viktigaste utgångspunkter, annars kan det aldrig bli ETISKT, det kan bara bli korrekt.

Risken är uppenbar att vi får ett system som fungerar i normalfallet, när alla gör vad man ska, det vill säga när systemet inte behövs, men som fallerar när det tänkta systemet skulle träda in och rädda människorna från varandra och sin egen ofullkomlighet. Den mänskliga faktorn är inte ett problem, utan en FÖRUTSÄTTNING eller möjligen en utmaning. Ska forskningen verkligen kunna bli etisk ser jag den insikten, det perspektivskiftet som en absolut förutsättning. Tron på och tilliten till perfekta system ser på pappret ut som ett sätt att värna det mänskliga, men om priset man får betala är att det mänskliga utplånas och förståelsen för det unikt mänskliga går förlorad behövs paradoxalt nog ingen etik. Det människan vill ha är som sagt inte alltid vad människan behöver.

Hur skulle ett etiskt system kunna se ut då, det vill säga ett system som bygger på tanken att människan och det mänskliga är en förutsättning att förhålla sig till, istället för ett problem som i möjligaste mån måste elimineras? Hur kan man tänka? Jag vill se ett system som inte kontrollerar utan som reglerar, ett system som ingen kan överlåta några beslut till. Ett slags checklista, kanske? Lagen utgör stommen även i detta system, men alla beslut som tas är preliminära och forskarens ansvar går aldrig att friskriva sig från. Ingen ska kunna stå i TV och säga att forskningen etikgranskats. Jag vill se ett system som ingen kan luta sig tillbaka i, ett system som saknar en högste ansvarige. Ansvaret i systemet ska placeras så nära den som forskningen rör. Reglerna måste vara öppna för tolkning, och tolkningen ska vara transparent och möjlig att ifrågasätta och ta upp till diskussion så fort minsta misstanke om att det finns problem identifierats. Problemet med nuvarande system är att det finns så mycket att vinna på att ta lätt på forskningsetiken. Det är väldigt mycket pengar i omlopp i dagens forskning, i hög grad beroende på de många transfereringssystemen. Akademiska hus ska ta ut marknadsmässiga hyror och over-head-kostnaderna rusar i taket. Både forskarna och lärosätena tvingas ta ekonomiska hänsyn på ett olyckligt sätt som tar fokus från kunskapen och etiken. Det gäller att komma först med det senaste och kan man ta patent finns pengar att tjäna. I takt med att ekonomiseringen ökat har det vuxit fram ett system där risktagande premieras, vilket gör att behovet av kvalitetssäkringssystem och etikgranskning ökat. Jag vill se ett system som saknar sådana incitament, ett system där kunskapen är i centrum och som bygger på mellanmänsklig tillit, där det inte är att misslyckande när allt inte går enligt planen, tvärtom ses det som ett tillfälle att lära och utveckla systemet. Jag vill se ett system där den mänskliga faktorn inte betraktas som ett problem, utan som en lika naturlig förutsättning för arbetet som problemen som befolkas.

Det går inte kanske någon säger. Det är ett önsketänkande som skulle kräva en enorm omorganisation. På det svarar jag: Vill man inte så går det inte. Och vilket system är bäst, det som bygger på verkliga förutsättningar och som tar hänsyn till problemen, eller det system som blundar för problemen och bygger på drömmar om hur det borde vara snarare än hur det faktiskt är? Vad är mest etiskt; ett imperfekt system som fungerar så bra det går i praktiken och med hänsyn tagen till givna förutsättningar, eller ett perfekt system som fungerar i teorin men som tvingar människor att bli maskiner för att fungera i praktiken?

Bristande etik och (över)tron på intellektuellt ingenjörskap

Igår skrev Lennart Levi och Bo Rothstein på DN-Debatt. Ämnet var etik. Utgångspunkten var att samhällets elit saknar etisk kompass. Och lösningen: Etiksäkra högre utbildning. Jag vet inte om jag ska kratta eller gråta. Tänk om det var så enkelt att mer information löste saken. Tror man verkligen, på fullaste allvar, att den så kallade eliten agerar oetiskt på grund av bristande kunskaper? Etik är ingen lista, ingen uppsättning regler. Moral växer fram mellan människor och förändras över tid, det är inget man tentar av och sedan bär med sig genom livet. Synen på etik och kunskap som Levi och Rothstein har ser jag mer som en del av problemet än som lösningen. Tron på att man kan informera bort problem eller säkra kunskaper och kvalitet genom att införa system, regler och mer kontroll, har snarare bidragit till dagens situation.

Den senaste tiden har ett stort antal händelser inträffat som visat att många personer i förtroendeställning tycks sakna en fungerande etisk kompass. Vi har kunnat se detta såväl internationellt som i Sverige och både inom offentlig sektor och i företagsvärlden. Nämnas kan vad som avslöjats i den så kallade Panama-skandalen, det internationella fotbollsförbundet Fifa, Karolinska institutet, samt tecken på svårt bristande omdömesförmåga hos ledningarna av centrala svenska myndigheter som Skatteverket och Riksrevisionen – för att bara nämna några exempel.

Det är inget litet problem som beskrivs. Vore det så enkelt att problemen bottnade i bristande KUNSKAP hade vi inga problem. Ingen kan få mig att tro att eliten saknar insikt om att deras agerande är förkastligt. Accepterar man att orsaken är avsaknad av kunskap kommer problemet aldrig att lösas. Självklart vet ledarna att deras agerande är förkastligt. Problemet är kulturellt och bottnar i rådande syn på ledare som ett slags frälsare. Etik är en del av kulturen i samhället, inte en isolerad delaspekt av helheten. Donald Trump saknar inte information eller kunskap. Hans makt och inflytande kommer underifrån. Han befinner sig inte där han är för att han utbildats till det, utan för att han har eller har skaffat sig tillräckligt med pengar, makt och inflytande. Makt och pengar korrumperar, det är ett faktum som ingen etiksäkrad utbildning i världen ändra på.

Över hälften av alla svenskar anser att det är vanligt med korruption i våra kommuner. Och det ymniga bonusregnet över många höga chefer i näringslivet förefaller inte ägnat att skapa förtroende för deras verksamhet.

Mycket talar för att den ekonomiska och politiska elitens agerande är centralt i dessa frågor. Om inte de som är satta att som ledare och chefer bära ett tungt ansvar för samhällets centrala funktioner uppfattas som ärliga och går att lita på, finns det risk att också den allmänna tilliten i samhället sjunker.

Upplysta despoter, är det vad man förespråkar? Vilar samhällets hållbarhet på starka, goda och upplysta ledare? Jag tror inte ett ögonblick på att etik är något som sipprar ner till befolkningen uppifrån. Liksom med rikedom handlar det snarare om ett slags kapilärkraft. Etik växer fram mellan människor, men i takt med att eliten blivit allt rikare växer det fram klyftor i samhället som sliter isär och skapar grupper av människor som lever separerade från varandra. Ledarna lever i sin bubbla, utan kontakt med folket. Att inte fler inser att det är detta som är problemet, och att inte ens en sådan som Rothstein verkar tänka i dessa banor är allvarligt. Obligatorisk utbildning i etik handlar om en kosmetisk förändring och löser inte grundproblemet. Det är ett utslag av en fåfäng tro på att man genom att införa ett slags intellektuellt ingenjörskap på ett (kostnads)effektivt sätt kan lösa alla problem. Behovet av mer INFORMATION och bättre kunskap har jag hört så länge jag kan minnas. Det låter som en lösning, men är i själva verket en del av problemet.

Vi ser nu i många demokratier ett slags folklig vrede mot den politiska och ekonomiska eliten växa fram, något som populistiska och främlingsfientliga politiska grupperingar inte har varit sena att exploatera. Brexit-omröstningen i Storbritannien och stödet för Donald Trump i USA är exempel på detta.

Barack Obama är ett föredöme och en av de klokaste ledarna jag upplevt. Analysen är för enkel, för onyanserad. Problemet med växande populism handlar inte om en rak kausalitet, uppifrån och ner. Det är inte korrupta ledare som skapar behov hos delar av befolkningen av att "röra om i grytan", det är bara en variant av samma typ av enkla lösningar som förs fram i debattartikeln. Mer information löser brist på information, vilket inte är problemet vi har att brottas med. Aldrig någonsin i mänsklighetens historia har kunskap varit så pass lätt tillgänglig och vida spridd. Ala som vill kan enkelt ta reda på snart sagt vad som helst. Det är inte bristande kunskap som är problemet, utan bristande intresse. Och egoism är inte ett problem som bara finns bland eliten, hela samhällssystemet bygger på tanken att "greed is godd". När var och en ser om sitt eget hus löses allt till det bästa. Den ideologin är väl integrerad i kulturen och finns på båda sidor av klyftan mellan eliten och folkets breda lager. Och när eliten ser till sina intressen och aldrig möter andra än likasinnade är det enkelt att förstå att och hur bristande etik normaliseras. Eliten agerar som den gör för att den kan, inte för att man saknar kunskap, tänker jag. Då krävs helt andra åtgärder än obligatorisk etikundervisning.

Bakom dessa politiska strömningar förefaller det finnas en uppfattning att det rådande samhället är djupt orättfärdigt, att den existerande ekonomiska och politiska eliten inte agerat för det allmännas bästa utan mest sett till att skaffa sig och sina bundsförvanter otillbörliga fördelar. Det är vidare mycket som talar för att sådant oetiskt favoriserande av personer i förtroendeställning sipprar ner i samhället och bidrar till en allmänt lägre tillit människor emellan och en erodering av den sociala samhållningen. Detta är allvarligt eftersom en någorlunda hög mellanmänsklig tillit visat sig vara en central tillgång för ett väl fungerande samhälle.

Jag vägrar behandla eliten som en grupp bestående av okunniga, hjälplösa offer för brister i utbildningssystemet. Om den tanken accepteras som adekvat beskrivning av problemet behöver inget göras åt växande klyftor och bristande solidaritet. Eliten agerar och tänker som den gör för att man kan, inte för att det anses klokt. Bristande etik är aldrig ett kunskapsproblem. Eller det handlar åtminstone inte om bristande etikkunskaper. Bristande insikt generellt i samhället, både hos eliten och befolkningen, om skillnaden mellan komplex och komplicerat ser jag som det verkliga problemet. Jag bygger detta på att den typen av lösning som Rothstein och Levi för fram är standardlösningen på snart sagt alla problem. Mer och bättre UTBILDNING anses vara lösningen idag. Det leder till en allt tydligare detaljstyrning av den högre utbildningen. Och när det visar sig att åtgärderna inte löser problemet är det mer styrning, mer av samma, som presenteras som lösning. Konsekvensen blir att den högre utbildningen blir allt mindre akademisk och allt mer teknisk och detaljerad. Problemet löses med hjälp av intellektuellt ingenjörskap eftersom det betraktas som ett komplicerat problem. Om problemet istället betraktades som komplext skulle det öppna upp för helt andra lösningar. Den högre utbildningens avintellektualisering skulle helt plötsligt framstå i en helt annan dager. Jag tror att samhället behöver en annan syn på kunskap och mer av bildning, inte bara på högskolan utan i hela utbildningssystemet. Mer frihet, mindre av styrning och en tydligare betoning i hela samhället på individens ansvar. Fast om inte klyftorna minskas spelar det ingen roll vad man gör, för problemen är alldeles för KOMPLEXT för att någon enkel åtgärd skulle kunna lösa dem.

Den elit som detta handlar om har emellertid en sak gemensamt – de har nästan utan undantag utbildats vid framstående universitet och högskolor. Det är med andra ord sällan något fel på deras kunskaper och intellektuella förmågor. Istället ligger bristerna i deras förmåga att inse och förstå vikten av etik i de många beslut de har att fatta. Inom en del universitets- och högskoleutbildningar världen över har man på senare tid också kommit att inse vikten av dessa frågor och försökt ta med inslag om etiska frågor i utbildningen. Vår uppfattning är emellertid att dessa centrala frågor om etikens betydelse antingen saknas, eller så ges de en mycket undanskymd roll i de flesta universitets- och högskoleutbildningar. Detta kan, som i de inledningsvis nämnda fallen, ibland få helt katastrofala konsekvenser för verksamheten och resultera i ett kraftigt tapp av förtroende, något som ofta är svårt att reparera. 

Eureka, äntligen! Här har vi så klart LÖSNINGEN. Eller? Nej, kultur fungerar inte så. Vad vi står inför är ett långt mer komplext problem. Ett problem som saknar enkla lösningar. Det är detta vi måste förstå, att det är tron på att det finns en lösning, en metod eller ett (enda) sätt att komma till rätta med problemen. Lika lite som bristande hållbarhet är ett informations- och kunskapsproblem är bristande etisk förståelse bland samhällets elit det. En helt annan syn på kunskap är vad som behövs, inte mer eller annorlunda kunskap. En annan syn på kunskap och utbildning. Kunskap uppstår, förändras och förvaltas mellan människor. Kunskap är befinner sig i ständig tillblivelse. Kunskap på ett område påverkar kunskap på andra. Utbildning är en komplex och dynamisk helhet, och det finns inga vattentäta skott mellan högskolan och det omgivande samhället. Därför är problem som visar sig både i samhället och högskolan varken isolerade samhälls- eller utbildningsproblem. Problemen bottar i den kultur som idag allt mer förnekas. Utan kunskap om kultur, komplexitet och förutsättningar för förändring ser det ut som om Levi och Rothstein identifierat problemet och presenterat lösningen. Förväntar de sig att bli emottagna som hjältar? Så fungerar det inte, hur många som än vill tro att det är vägen fram.

Vi har från var sitt håll varit engagerade i dessa frågor under lång tid. Från ett folkhälsoperspektiv kan man konstatera att organisationer som WHO och EU alltmer kommit att intressera sig för folkhälsans många sociala bestämningsfaktorer. I ett internationellt perspektiv visar det sig att just hälso- och sjukvårdssektorn är svårt drabbad av korruption och andra liknande former av oetiskt agerande. Det gäller allt från sjukvårdspersonal som kräver mutor till sjukvårdsföretag som säljer falska mediciner. Man kan bokstavligen tala om att många människor i världen ”dör av korruption”.
Tilläggas kan att en av de viktigaste orsakerna till att människor anser sig vara missnöjda med sina liv är att de uppfattar sig leva under orättfärdiga och korrupta samhällsinstitutioner. Från ett samhällsvetenskapligt perspektiv visar det sig att bristen på etik och förekomsten av korruption i den offentliga verksamheten förmodligen är det allvarligaste hindret för social och ekonomisk utveckling. Omvänt kan man säga att den viktigaste tillgången för ett samhälle är den etiska kvaliteten i dess offentliga institutioner. Och detta avgörs i stor utsträckning av i vilken utsträckning tjänstemän inom de offentliga institutionerna har en fungerande etisk kompass. 

Jag kommer osökt att tänka på en text jag skrev om filosofen David Hume och hans lag, som i korthet ut på följande (För referens och lite utförligare förklaringar, se här).

"Humes lag" är en tes som hävdar att man aldrig kan härleda ett bör från ett är och bygger på tanken att det i en giltig slutledning inte finns något i slutsatsen som inte redan finns implicit i premisserna. Hume skriver: "I varje moralsystem som jag hittills påträffat, har jag alltid noterat att upphovsmannen under någon tid för ett vanligt resonemang, fastställer existensen av en Gud eller gör observationer om mänskliga angelägenheter, men så märker jag plötsligt att jag istället för de vanliga föreningsorden mellan satser, är och är inte, bara finner satser som är förenade med ett bör eller bör inte. Övergången är omärklig och likväl skickelsediger. Ty eftersom detta bör eller bör inte uttrycker ett nytt förhållande eller påstående, är det nödvändigt att detta iakttas och förklaras, och att man samtidigt anger skäl för det till synes helt orimliga, hur denna nya relation kan vara en slutledning från relationer av helt annan karaktär."

Som jag läser och förstår Humes skarpa iakttagelse handlar det om kritiskt tänkande, om att aldrig ta något för givet som uttalas av någon. Så fort man uppmanas att göra sig eller så, därför att, och detta motiveras med någon typ av fakta så handlar det i själva verket om en övertygelseakt. Det finns aldrig ett kausalt förhållande mellan är och bör. På samma sätt går det aldrig att hänvisa till vetenskapliga fakta om man vill förändra samhället. Bara för att vetenskapen visar att det eller detta föreligger, betyder inte att man bör göra si eller så. Det är oerhört viktigt att denna distinktion föreligger. Som sagt, ett bör följer aldrig kausalt på ett är. Bristande etik bland världens och landets elit är ett kulturellt problem, lika lite isolerat till eliten som mobbingen i skolan är isolerad till skolans värld. Att tala om behovet av en etisk kompass bland ledare och höga tjänstemän är naivt. Problemet är av en helt annan natur och dignitet. Levi och Rothstein är kloka och välutbildade människor och inser också att det inte är ett lätt problem, men deras lösning är ingen lösning.

Detta är ingen enkel sak att åstadkomma. Den framstående amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama har hävdat att vi måste utgå från att den ”naturliga instinkten” för personer i offentlig maktpositioner är att använda denna för att gynna sig själv, sin familj, sin släkt, sina vänner, sin klan, sina politiska bundsförvanter eller sin intressegrupp. Att inte ägna sig åt favoritism utan att agera opartiskt för det allmännas bästa i enlighet med gällande lagar och regler är, menar Fukuyama, något som måste tränas och läras in.
Av dessa skäl tog vi för några år sedan därför initiativet att till ett större nätverk av universitet – ”The Compostela Group of Universities” – lansera en deklaration om att frågor om etik skall ingå i alla former av högre utbildning. Det betyder att denna kunskap inte skall isoleras till särskilda utbildningar av specialister i etik. Den skall i stället integreras i alla utbildningar av till exempel läkare, ekonomer, jurister, lärare, ekonomer, biologer, och så vidare. Deklarationen antogs enhälligt av representanter för samtliga 68 universitet vid nätverkets generalförsamling i Poznan i september 2014 och har därför namnet Poznan-deklarationen. 

Kunskap övertrumfas alldeles för lätt av känslor, instinkter och makt för att etik skulle kunna vara något man kan lära sig eller öva sig till. Den där typen av deklarationer går det tretton på dussinet av, och för varje nytt problem som identifieras skapas nya, enkla, effektiva och slagkraftiga förlag, metoder och handlingsprogram som i ett slag, en gång för alla, löser problemet. All beprövad erfarenhet talar emellertid emot förslaget, för om det gick att lösa den här typen av problem på det här sättet hade vi inga problem. Klimatfrågan löses inte av ett nytt AVTAL. Mobbingproblemen i skolan löses inte med nya och förfinade HANDLINGSPROGRAM. Kunskapsraset i det svenska utbildningsproblemet löses inte med fler regleringar, mer styrning och bättre, mer detaljerade system för UTVÄRDERING. Tron på den typen av intellektuellt ingenjörskap leder inte till ett bättre, mer hållbart samhälle. Problemet är komplext och därför måste även lösningarna vara det. Mer av samma leder inte till något gott. Det kanske känns bra att ta beslut och arbeta med handlingsplaner och deklarationer, och kontroller går att utföras. Det finns alltid saker man kan göra, men om det man gör inte adresserar grundproblemet är det (i bästa fall) meningslöst slöseri med tid och resurser.

Denna deklaration har sedermera fått stöd av många andra centrala organisationer, bland annat den världsledande anti-korruptionsorganisationen Transparency International (inklusive dess svenska sektion). Tillsammans med Kungl. Vetenskapsakademien har vi nyligen genomfört ett heldagsseminarium om behovet av kritiskt etiskt tänkande i alla former av högre utbildning, ett initiativ som fick stort gensvar från bland annat ordförandena för de centrala organisationerna för arbetsmarknadens parter.
Vi är mycket angelägna att detta initiativ nu går från vision till verklighet. Vi vill därför starkt uppmana landets universitets- och högskolerektorer att ta ansvar för att – i linje med vad som presenterats i Poznan-deklarationen – etiksäkra alla de utbildningar man ansvarar för. Detta är nödvändigt för att nya generationer ledare inom den offentliga sfären och det privata näringslivet inte står utan fungerande kompass inför de otaliga etiska utmaningar och dilemman som de med all säkerhet kommer tvingas hantera i sina framtida yrkesutövningar.

Missförstå mig inte. Jag är inte mot förslaget, jag tror bara inte att den typen av åtgärder löser problemet med bristande etik, som jag håller med om är stort och allvarligt. Tron på att det går att förändra samhället med hjälp av socialt intellektuellt och tekniskt ingenjörskap är mer en del av problemet än en lösning. Grundproblemet är en utbredd brist i samhället, på förståelse för komplexitet. Bristande etik, dålig hållbarhet, korruption och den växande populismen är samma andas barn. Problemen är symptom på den underliggande "sjukdomen" som dels handlar om en kollektiv oförmåga att förstå skillnaden mellan komplex och komplicerad, dels om kulturförnekelse. Det finns inga enkla lösningar och varken pengar eller moral sipprar ner i samhället. Etik och välstånd, liksom demokrati, solidaritet och kunskap växer fram mellan människor. Om det är något som behöver göras så är det åtgärder som leder till minskade klyftor, men det är också svårt och kräver gemensamma ansträngningar.