Foucault sysslar inte bara med språk!

Fyra kontrollmekanismer
Två av de utestängnings- eller regleringsmekanismer som styr diskursens ordning har definierats och diskuterats i tidigare bloggposter, externa och interna, men det finns fler. En tredje grupp procedurer som fungerar som ett slags kontroll för diskurser är de fyra mekanismer som till skillnad från de båda tidigare inte handlar om att,

besvärja de krafter de bär med sig, inte heller om att besvärja deras slumpmässiga framträdande, utan om att bestämma villkoren för diskursernas inträde i spelet, om att påtvinga de individer som håller dem regler för att därigenom hindra att vem som helst får tillträde till dem. Denna gång rör det sig om en gallring bland de talande subjekten. Ingen kommer in i diskursens ordning om han inte uppfyller vissa krav eller inte från början är kvalificerad för att uppfylla dem (Foucault 1993:26).

Här handlar det alltså om vem och vad som bjuds in i diskursen, in i det ständigt pågående samtal som utgör och samtidigt skapar kultur. En bärande tanke för Foucault är att inget kan sägas stå utanför diskursen, allt av betydelse finns så att säga på insidan, är immanent. Därmed kommer regleringarna egentligen att handla om på vilken nivå i diskursens hierarki ett specifikt fenomen hamnar, och inte om vad som tillhör och vad som inte tillhör diskursen.

Ritualer nämner Foucault som den mest synliga och påtagliga formen för reglering av diskursens deltagare. Ritualen bestämmer så att säga reglerna för hur den som vill skaffa sig inflytande över diskursen kan/får agera. Det handlar vidare om vilka möjliga positioner som finns att tillgå inom diskursen samt hur dessa skall organiseras i förhållande till varandra och vem som hamnar var.

Ritualerna som finns inom, till exempel, akademin är många, gamla och strikt formaliserade, men samtidigt högst levande och bestämmande för hur vardagen och verksamheten organiseras för alla som vill vara en del av en specifik gemenskap. Vad talar man om i vilket sammanhang? Hur bör man vara klädd? Vilka är de anmodade referenserna och vem bjuds in i gemenskapen som fullvärdig medlem, och på vilka premisser? Sådana och liknande frågor regleras huvudsakligen i och genom de ritualer som tas förgivet inom akademin, inte som man kanske gärna vill tro genom lagar och förordningar. Ritualen bestämmer,

ordens förmodade eller påtvingade effektivitet, vilka effekter de skall ha på dem som de riktas till och gränserna för deras tvingande värde. De religiösa, juridiska, terapeutiska och delvis också de politiska diskurserna kan knappast skiljas från denna ritualisering som samtidigt bestämmer både enstaka egenskaper hos och passande roller för de talande subjekten (Foucault 1993:28).

Nästa regleringsinstans utgörs av vad Foucault kallar Diskurssamfunden. Dessa fungerar på lite annorlunda sätt genom att delvis vara slutna. Ett samfund, även icke-formaliserade sådana, håller sig alltid med mer eller mindre tysta och, för den oinvigde, osynliga regler. Foucault nämner rapsoderna i det antika Grekland som ett slags idealtyp för det han har i åtanke. De bevarade inom gruppen kunskapen om vilka minnestekniker som fungerar och hur dessa används. Härigenom kom de att utöva inflytande över innehållet i det som traderades. Idag, menar Foucault, finns det knappast några diskursamfund, men den funktion de har inom diskursen lever fortfarande i högönsklig välmåga. I samtiden finns överallt exempel på former för tillägnelse av framgångsfrämjande hemligheter som inte går att ersätta med något annat. Skrivakten nämner Foucault (Ibid:29) som ett exempel,

såsom den i dag institutionaliseras av boken, utgivningssystemen och författarrollen.

Han nämner även tekniska och vetenskapliga hemligheter som på olika sätt cirkulerar och sprids inom speciella kretsar och som det gäller att man skaffar sig tillgång till om vill bana sig väg mot toppen av hierarkin inom just den gemenskapen.

Nästa instans för reglering benämns i termer av lära, som kan vara av religiös, politisk eller filosofisk karaktär. Dessa skiljer Foucault från samfunden då läror har en tendens att spridas som ett slags smitta från individ till individ. Lärans regleringsförmåga är mycket mer subtil och dold, även för dem som är medvetna om lärans existens.

Foucault skriver att läran skenbart liknar den vetenskapliga diskursen som (i sin ideala form) uteslutande reglerar utsagans form och innehåll, men inte den som framför utsagan. Men den som anslutit sig till en lära kommer förr eller senare att finna sig underkastad den samma, både som fysiskt subjekt och tänkande varelse.

Den som vid upprepade tillfällen misslyckas med att rätta sig efter lärans premisser blir utesluten ur gemenskapen, vilket torde göra det uppenbart att en lära kan fungera som regleringsinstrument för vad som är möjligt att säga. Foucault skriver vidare att,

Kätteri och ortodoxi är inte ett resultat av fanatiska överdrifter av lärans mekanismer – de tillhör mekanismernas grundvalar. (Foucault 1993:30). Läran verkställer en dubbel underkastelse: de talande subjekten underställs diskursen och diskursen underställs, så förutsätts det åtminstone, gruppen av talande individer. (Ibid:31).

Det är med andra ord inte bara religiösa fundamentalister som formerar sig i läror, sådana finns överallt och reglerar på olika sätt och i olika sammanhang vad som är möjligt att säga och göra.

Slutligen nämner Foucault pedagogiken eller snarare den sociala tillägnelse som pedagogiken (mer eller mindre uttalat och medvetet) syftar till att effektuera i tal av undervisning. Detta får dock inte läsas som kritik mot någon specifik pedagogik eller mot utbildning i allmänhet, det handlar istället om att uppmärksamma det faktum att alla sätt att lära, när man väl har tillägnat sig dem, obönhörligen kommer att förhindra alternativa lärprocesser som skulle kunna ge ett annat utfall. Lära måste alla, formellt såväl som informellt, och därmed finns det inget sätt att komma undan denna typ av reglering.

Viktigt att lägga märke till när man tillägnar sig dessa tankar är som sagt att man förstår att det är omöjligt för någon att ställa sig utanför diskursen. Diskursen är allomfattande och innesluter samt reglerar allt och alla. Liknande tankegångar återfinns hos 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza som menar att frihet bara är möjligt inom ramen för ett samhälle.

En människa som leds av förnuftet är friare i en stat, där hon lever i enlighet med ett allmänt beslut, än i ensamhet, där hon inte hyser någon annan än sig själv. (Etiken Teorem 73).

En vanlig invändning mot ett sådant uttalande är att hänvisa till eremiten som ensam lever helt i enlighet med sina egna regler, vilket vid en första anblick kanske låter som det enda sättet att uppnå frihet. Men betänk då att begreppet människa, det vill säga allt det som idag läggs däri, förutsätter att en lång rad livsnödvändiga funktioner delegeras till andra i det sammanhang man därigenom blir beroende av. Begreppet människa förutsätter på detta sätt ett kollektiv eftersom människan inte är solitär. Och för att vara en fri människa krävs följaktligen att man delar tillvaron med andra.

Det räcker inte att ha en genuppsättning som tillhör Homo sapiens sapiens för att räknas in i gemenskapen människa, människa blir man först i samverkan med andra, först genom att vara del av ett kulturellt sammanhang. Den som ställer sig utanför är helt och hållet utlämnad till den egna kroppens förmåga. Inga mediciner eller teknologier skulle finnas att tillgå, inget språk och ingen kultur. En sådan individ skulle heller inte kunna reproducera sig. Eremiten har möjligen valt att ställa sig utanför samhället, men han eller hon är lika fullt beroende av det. Att aktivt ta avstånd från samhället, liksom diskursen blir alltså bara till ett slags bekräftande av det/den samma.

Samhället och diskursen har liksom för övrigt universum ingen utsida, allt som existerar finns och verkar således på insidan. Och diskursen, just genom att den inte går att värja sig ifrån, kommer därför att påverka alla.

Därför går det heller inte att tala om en diskurs, diskursen är alltid allomfattande och knyter samman allt och alla i ett och samma sammanhang. För att förstå denna tanke är det av yttersta vikt att göra sig av med vanföreställningen att diskurs går att översätta till språk. Språket utgör ett viktigt moment i diskursen, men det är likafullt bara en aspekt av helheten. Språket samverkar och är ihoptrasslat med samt måste förstås i relation till allt det övriga. Alltså även materialiteten.