David Bowie, mina tankar och minnen

När beskedet kom igår, via sociala nätverk, varifrån nyheterna om sådant som betyder mest för människor idag, om att David Bowie dött var det svårt att ta in. Först idag har jag kunnat förlika mig med insikten. Jag håller med en av vännerna på FB om att det känns märkligt på något sätt att skriva om Bowie, det är så personligt och samtidigt allmängiltigt. Han var en av de verkligt stora och han dog om inte på toppen av sin karriär så i alla fall i högsta grad fortfarande aktuell och definitivt angelägen. Bowie slutade aldrig vara Bowie och det hedrar honom att han valde att vara tyst och att han höll sig undan när han inte hade något angeläget att säga. Han månade om sitt uttryck, sin stil och sin integritet. Han fattas, men musiken finns kvar och lever vidare.

Vet inte vad jag ska skriva egentligen. Känner bara att jag vill skriva något. Jag är ingen kalenderbitare och jag har alltid haft svårt att ta in texterna till musiken jag lyssnar på. Kanske har det med dyslexin att göra, jag vet inte. Möjligen är det därför jag uppskattar Bowie så mycket, för stämningarna han skapade på sina skivor är fängslande och det är svårt att slita sig även från låtar som jag lyssnat på tusen gånger förut. Han målar med ord, toner, instrument och stämningar.

Länge var Bowie bara en i mängden av artister. Jag började lyssna relativt sent. Det var först efter att jag och en kompis lyckats få biljetter till Ullevikonserten 1983 som jag fångades på allvar. Det var min första riktigt stora konsert, med en riktigt stor artist. Jag förstod inte där och då exakt hur stor han var, men idag är jag tacksam för det minnet. Och den sommaren köpte jag alla skivorna och lyssnade inte på något annat i min första bärbara bandspelare (som inte var en Walkman, slår det mig. Det var en lite större och klumpigare, men lika älskad, spelare av ett annat märke. Först sommaren efter, när jag fått min första lön, köpte jag en svart Walkman som jag verkligen slet ut). Jag lyssnade mest på de tidiga låtarna, innan och under Ziggy Stardust. Trion Hunky Dury, Ziggy Stardust och Aladin Sane, är odödliga och eviga.

Mitt första möte med Bowie, om man nu kan kalla det ett möte när man står bland publiken framför scen på en arena, var faktiskt ett möte. Strax innan jag skulle fylla 11 år och långt innan jag lyssnade på allvar på musik var vi i Köpenhamn för att vinka av min stora kusin som skulle till Berlin för att studera. Och på den smala perrongen, helt ensam (vill jag minnas), stod det en figur jag kände igen. Jag kunde inte slita blicken från honom, för han stack verkligen ut. Rött hår som stod på ända, färgglada kläder och en stor poncho, flip-flops och mörka glasögon. "Det är ju David Bowie", sa jag till min mamma. Det kändes stort att möta en kändis på det sättet, öga mot öga. 1976 var detta, i en helt annan tid, en helt annan värld. Jag glömde aldrig det där mötet, och nu vårdar jag det ännu mer. Efter det höll jag koll på Bowie, även om jag som inte lyssnade särskilt på hans musik. Jag minns en TV-intervju där han berättade om sin bisexualitet. Det var något med hans annorlundahet som slog an en ton, som talade till mig. Han gav mig tröst i mitt eget utanförskap, även utan låtarna.

Första skivan som jag minns att jag lyssnade på med Bowie var Scary Monsters. Låten Ashes to ashes. Sätter på den igen, i bakgrunden. Högstadieårens minnen exploderar i huvudet. Och jag sugs in i stämningen som målas upp. Ensamheten. Major Tom, flytande i rymden. Bowies djupa stämma som pendlar mellan bas och falsett. Han sjunger om lycka, men gör det melankoliskt. Även om låten Boys keep swingin inte är med på den skivan förknippar jag även den med just den tiden. Dissonanserna och alla dubbla budskap skrämde mig, samtidigt som det lockade. Det fanns något där som talade till mig, men jag hade inte hela bilden och jag hade framförallt inte varit med på resan dit. Jag var helt enkelt inte mogen, inte ännu. Först var jag tvungen att bryta upp från villaförorten och hitta nya vänner i stan. Först var jag tvungen att hitta mig själv.

Sommaren 1983 var jag redo. Vilken skatt jag hittade. Omöjligt att peka ut något som är bättre än något annat, men det är de där första skivorna som jag minns bäst. Honky Dory, med Changes och Life on Mars, den svindlande vackra Life on Mars. Trodde jag lyssnat sönder den, men den griper tag och suger in så fort jag hör de första tonerna. Lika unik och aktuell idag. Stämningarna, orden, instrumenten. Det är så himla vackert. Och så sorgligt att lyssna på idag. Sedan Ziggy Stardust-albumet, genombrottsskivan. Där finns faktiskt några textrader som fastnat, som talar till mig.

People stared at the makeup on his face
Laughed at his long black hair, his animal grace

The boy in the bright blue jeans
Jumped up on the stage
And lady stardust sang his songs
Of darkness and disgrace

And he was alright, the band was altogether
Yes he was alright, the song went on forever

Den där annorlunda killen. Han med drömmarna, som vågar sticka ut och följer sin inre röst. Som trotsar blickarna och glåporden och ställer sig på scen. Där känner han att allt är bra, bandet håller ihop och musiken fortsätter, ända in i evigheten. Vackert, hoppfyllt. Att säga att det var Bowie som fick mig att våga är att säga för mycket, men det känns så idag. Jag vill att det ska vara så, särskilt idag. Det är mitt sätt att hedra och vårda hans minne.

Lyssnar på pianot som inleder många av låtarna på skivan Allad in sane. Särskilt pianot till Lady Grinning soul. Den låten har också en alldeles särskild stämning. Och den lockar fram massor av minnen från mina sena tonår, men också senare minnen. Har lyssnat så mycket, på så många av Bowies låtar. Nu gör jag det igen. Lyssnar, förförs och försvinner iväg in i stämningarna som byggs upp. Rösten, det ensliga pianot och den larmande gitarren. Genialiskt, vackert, stämningsfullt.

Alla minnen av Bowie är inte lika angenäma. Konserten på Eriksberg 1987 blev en besvikelse. Minns den som platt och intetsägande, men det handlar kanske mer om mina förväntningar. De var så klart enormt höga. Enda låten jag minns därifrån är extranumret, Time (tror jag det var. Googlar, och det visar sig att jag minns rätt). Bowie högt ovanför scenen, med vingar. Magi! Annars minns jag den konserten mest för att det var där jag upptäckte Iggy Pop. Varken första eller sista gången jag upptäcker artister live först och sen på skiva.

Kan omöjligt peka ut en bästa låt med Bowie. Kanske är Alladin Sane den bästa skivan, som helhet betraktad, men jag har inte en låt jag gillar eller som betytt mest. Det är stämningarna jag fångas av, musiken, artisten och den känsla av hopp och framtidstro jag fylls och genom åren har fyllts av.

Tack Bowie, för musiken, och för att du var den du var! Utan dig hade jag varit en annan.

Interstellar, Noah och Exodus: Gods and Kings

Fantasin, vår kollektiva föreställningsförmåga, blir aldrig rikare (i betydelsen, vidare, djupare, mer komplex) än vi låter den bli. Människans förmåga att föreställa sig saker, att skapa fantasivärldar och att ge livet mening är kollektiv och kulturellt upprätthållen. Enskilda kan, men får inte alltid ge utlopp för sin fantasi, i alla fall inte offentligt. Kulturen är den enda sanna demokratin på det sättet. Ingen kan kontrollera kulturen, ingen kan styra den. Kulturen blir vad vi gör den till, tillsammans. Fantasin blir därigenom är vår gemensamma tillgång. Fantasin är vidare ett slags kulturens barometer. Är kulturen rik, eller fattig? Det går att mäta genom att studera utbudet av berättelser, genom att analysera dem avseende dess variationsbredd, dess djup och graden av komplexitet.

Detta är ingen vetenskaplig analys av kulturen av idag, det är ett infall, ett försök att väcka tankar och peka på tendenser, en reflektion. Uppslaget kommer från filmen Interstellar som jag var och såg igår. En bra film som jag verkligen kan rekommendera. En amerikansk storfilm, med allt vad det innebär, men en tänkvärd sådan. Filmer som inte riktigt släpper taget, historier som dröjer sig kvar i medvetandet under natten och även nästa dag, är per definition bra filmer, även om de är fyllda av klichéer och även om de är enögt amerikanska. Filmer som ger bränsle åt fantasin är viktiga.

Jag ser ett mönster. Det är detta jag vill skriva om. Interstellar utspelar sig i rymden, men dess grundstory är klassisk och väl förankrad på jorden och i den västerländska kulturen. Innan filmen började visades en trailer för en annan film, Exodus: Gods and Kings, som handlar om Moses. Och för inte så länge sedan hade filmen Noah premiär. Vad har två filmer med bibliskt tema och rymdfilm gemensamt, vad är det i nutid som binder samman historien och framtiden? Fantasin, den kollektiva föreställningsförmågan, efterfrågan på en viss typ av berättelser och berättare. Filmerna är regisserade av tre eftertraktade regissörer: Christopher Nolan (Interstellar), Ridley Scott (Exodus: Gods and Kings) och Darren Aronofsky (Noah). Tre män som i kraft av sin popularitet tilldelats makt över samtidens föreställningsförmåga och kulturella utbud. 

Tre västerländska män har makt över tanken och fantasin på ett sätt som är svårt att föreställa sig. Efterfrågan på storfilmer, på påkostade produktioner där den senaste tekniken används och där de bästa skådespelarna får ikläda sig de bärande rollerna. Regissörerna är på inget sätt envåldshärskare och deras makt utgår från folket, vilket filmen Noah illustrerar på ett tydligt sätt, för den blev lite av en flopp. Produktionen är lika påkostad som de andra, men den lockade ingen storpublik. I en värld där pengar är allt blir makten flytande. Bara så länge regissörerna kan slå nya kassarekord eller i alla fall locka tillräckligt många besökare till biograferna för att filmprojekten ska gå ihop sig ekonomisk, kan de utöva makt över kulturen. Makten är dock indirekt, den kanaliseras genom biobesökarna och deras berättelser om filmerna. Publikens efterfrågan är lika viktig som regissören och producentens fantasi. Det är i mötet mellan som kulturen händer och makten finns. Just nu är det dessa tre män som befinner sig högst upp och utövar mest makt. Därför är det intressant att reflektera över vilka teman de väljer, vilka berättelser de satsar sin kreativa energi och sitt ekonomiska kapital på. Analysen handlar dock lika mycket om dig och mig, som den gör om Aronofsky, Scott och Nolan. Analysen handlar om vår gemensamma kultur.

Tre filmer, som sagt, men en och samma grundstory. En man utför, på uppdrag av en annan, en mission, för mänskligheten (fast egentligen handlar det om det utvalda folket). Han offrar sig för sina närmaste och för oss alla. Även om jag tycker att Interstellar var en riktigt bra film, blir jag ändå lite beklämd av att den inte har ett större djup, att den inte bjuder på mer nytänkande, och att den inte är mer komplex än så. Har vi skapat en kultur som är så pass torftig att vi inte klarar av att hantera annat än upprepningar? 

Samma gäller ju inom musiken, där vägen till framgång handlar om att upprepa något gammalt och välkänt på ett nytt sätt. DJ som mixar andras hitlåtar på ett eget sätt. Eller reemakes av gamla låtar och överföringar från film till musikal eller TV-serier, från serietidningar till film, och så vidare. Kulturell inavel och upprepningar. En kollektiv fantasi på dekis, är det vad vi håller på att skapa? Vad kommer detta att göra med oss, på kort och lång sikt? Kommer det att växa fram en kollektiv längtan efter något annat, en ny och skön värld, någon annanstans, som i storfilmerna som just nu drar in pengar på biograferna? Vem ska ta oss ut ur den här världen, och vart ska vi? I vems händer lägger vi våra liv? Kulturvetarens, som irriterar oss och pekar på vårt ansvar och vad vi kan göra själva med och av det vi har tillgång till? Som ständigt upprepar att vi har ett ansvar och att det enda vi har att jobba med är livet här och nu och oss själva? Eller lyssnar vi på naturvetenskapen och naturvetarna, som ser lösningen bortom horisonten? Tar vi makten över våra liv, eller sätter vi vår tillit till modiga män som för oss till en annan planet när vi förött den vi har?

Är det här, på jorden vi har vår framtid, eller är det ute i rymden? Vi har ett val här, antingen väljer vi jorden och satsar all vår energi, vår fantasi och resurserna vi har tillgång till, på det som är här och nu och försöker skapa en hållbar framtid för oss och våra barn här på jorden. Eller också satsar vi allt på att söka efter en annan plats att bygga ett nytt liv på. Jag tror på och satsar allt på det förra, för jag tycker drömmen om ett bättre liv på andra sidan är allt för torftig. Jag kräver mer av den som vill få mig att följa hen, än hotet om en nära förestående katastrof. För det är vi som föröder vår jord och tanken på en annan planet att kolonisera är samma andas barn som den som hotar att försätta mänskligheten i en situation där exodus är en tänkbar "lösning". Tänk om säger jag. Betänk att exodus är en mans vision om evigt liv, för egen del. Det finns andra fantasier, andra drömmar, om vi bara öppnar ögonen och våra sinnen för det. Om vi bara vågar ta oss lite utanför det invanda och tänka utanför de snäva ramar som vi sätter upp för oss.

Vi är inge utvalt folk, vi behöver ingen ledare. Det enda vi har är det som är här och nu och det vi skapar gemensamt. Låt oss ägna kulturen en tanke, låt oss se förbi den glättiga ytan och de bländade effekterna. Vi har inte utvecklats speciellt mycket sedan kulturens födelse. Att fly huvudstupa från en relation som inte fungerar, in i en annan, brukar sällan bli bra. Och vad är exodus om inte en dröm om ett bättre liv på andra sidan; bygränsen, landsgränsen, Atlanten, Mars, Andromedagalaxen? Samma dröm, samma karismatiske ledare. Håll med om att det är torftigt och att vi borde kunna komma upp med något bättre. Innan vi lämnar jorden borde vi kunna bevisa för oss själva att vi kan hantera det vi har, annars är vi snart i samma läge igen. För vilken gång i ordningen i så fall?

Allt avgörs här, och nu. Framtiden avgörs och skapas av oss, idag. Ett biobesök är ingen flykt från vardagens bekymmer och ansvar, det är där som kultur skapas och där som förutsättningarna för framtiden tar form. Det spelar roll vad vi efterfrågar, långt större roll än någon kan ana.

Beatles, Stones och Dylan. En helig treenighet?

Utsatt för Västtrafiks bedrövliga trafiksystem, med brist på det mesta: marginaler, fungerande fordon, växlar och information, tror jag det är bäst att skriva om något helt annat. Något som inte triggar känslan av att vi byggt in oss i ett system som inte är hållbart. Har ett sådant ämne på lut. Sedan förra helgen har jag funderat på följande.

Beatles firar 50 år, liksom Stones. Vi ägnade därför fredagskvällen åt att lyssna på våra bästa Beatleslåtar. Finns ju lite att välja på, om man säger så. Here comes the sun, är min favorit, även om det egentligen inte går att välja en. Efter en stund kröp sig emellertid känslan på, att det är lite för intelligent och lite för många olika stilar och intryck för att det ska fungera som helkvällsunderhållning. Vi sökte oss därför vidare. Till Dylan, bland annat. Tanken som slog mig var att man nog (och här får ni protestera om ni tycker att jag har fel) på goda grunder kan säga att populärkulturens heliga treenighet består av Beatles, Stones och Dylan. Dessa tre står i samma relation till övriga, som Bach, Bethoven och Mozart gör till resten av den klassiska musikens kanon.

Det jag har att säga handlar inte om att hävda att dessa tre skulle vara bäst, för det är så klart omöjligt att uttala sig om. Men att de är klassiska artister finns ingen tvekan om, det råder det ingen tvekan om. Beatles känns inte daterade. Stones fyller fortfarande arenor (två spelningar i London, och två i New York här snart, och kanske en världsturne) och Dylans karriär rullar fortfarande på. Finns det några andra artister från 60-talet som fortfarande känns aktuella? Tror inte det.

Det slog mig förra helgen att dessa tre är unika, var och en på sitt sätt. De närmar sig och använder musiken på tre olika sätt. Skrev för snart två år sedan om Stones spelning, vilken filmades av Scorsese; Shine a light. Titta på den, och försök sedan övertyga mig om att det vi ser inte är äkta spelglädje. Keith Richards faller ner på knä och det lyser om honom. Han förundras fortfarande, och drivs ännu efter 50 år, av det som växer fram i mellanrummet mellan musikerna. Det är inga hits som rivs av, det är guldkorn och värdefulla presenter som med kärlek överlämnas till publiken. Stones har absolut levererat hits genom åren, men de har få klassiska låtar som alla känner till. Däremot har de en massa riktigt bra låtar, och ytterst få dåliga. Spelglädje och gemensamt skapande, det ser jag som Stones viktigaste egenskap. Och att man förvaltar arvet från bluesen med den största respekt.

Beatles hann aldrig dit, och mycket talar för att det vore omöjligt. Beatles skapade populärmusikaliska klassiker och blev större än vad som var hälsosamt för dem och gruppen. Lika svårt att uppnå det som att fortfarande känna äkta glädje efter 50 år. Beatles  skapade sina verk i studion, ganska mycket som gemensamma soloprojekt. Om Stones är en grupp bestående av musiker så var Beatles musiker som gemensamt utgjorde en grupp. Fyra musikaliska genier, i ett maskineri som tidigt började gnissla och som bröts upp av inre spänningar efter 10 år. Men musiken lever kvar utan dem. Lite som antitesen till Stones. Lika bra, men på ett annat sätt.

Två olika sätt att representera populärmusik på, men båda från England. Båda grupper. För att det ska bli en helig treenighet krävs balans. En egensinnig soloartist från USA. Listan är komplett. Hos Dylan är det dessutom texterna som står i fokus. Dylans musik är inte så mycket att skriva hem om, men texterna. Mellan honom och Stones är det eoner, och Beatles har visserligen producerat texter med djup, men Dylan är unik. Hos honom är det orden som bär musiken. Dylans kraft är politisk. Han är ensam, men hans ord når ut över världen och berör.

Alla tre är unika på sitt sätt, och tillsammans utgör de essensen för 1960-talet. Men deras värde går utöver detta, vilket bevisas av att de fortfarande i högsta grad är aktuella och att de aldrig återförenats. Vi snackar obrutna karriärer som sträcker sig över 50 år. Finns det ens någon som står på tur, undrar jag. Är det möjligt att återupprepa? Frank Sinatra är en som fortfarande ligger steget före, men återväxten är helt klart hotad. Vad detta beror på, det tror jag mig ha ett svar på.

Det handlar inte om kvalitet. Det handlar om en lång rad lyckliga tillfälligheter. Dels på/av mänskliga aspekter och skäl. Alla kommer från den första ungdoms generationen, vilket gör det lätt att bryta nu mark och med lojala fans är det förhållandevis lättare att hålla en karriär igång under så många år. Dessutom var konkurrensen inte mördande då, och förändringstakten var långsammare. Dels fanns det rent tekniskt en tröghet inbyggd i systemet. Utan internet och digital teknik vad man hänvisad till vinyl och konvolut, som bara kunde fraktas på traditionellt sätt, med bil, båt, järnväg och flyg. Det fanns få radiokanaler och färre TV-program. Genomslaget var större, vilket gör att intryck lämnar djupare avtryck som stannar kvar längre. Och så vidare. Det var varken bättre eller sämre förr, bara annorlunda. Och den som är först ut har så klart fördelar, om man bara har vad som krävs för att nå ut.

Så vad vill jag säga? Jo att människan är en biologisk varelse, som samverkar med teknik och som drivs av ekonomiska hänsyn. Kulturen uppstår i mellanrummet mellan dessa aspekter, och påverkar dem lika mycket som den påverkas. Allt samverkar och blir till i samma process. Inget går att reducera till något annat, och inget är viktigare än något annat. Allt och alla är lika viktiga. Utan insikt om dessa livets fakta, ingen musik. Inget liv.

Kulturvetenskap och humaniora är LIKA viktigt som annan forskning!

Way out West, 2012

Det var många år sedan jag tappade kontakten med musikvärlden. Inte så att jag slutat lyssna på musik, men det som är i ropet når inte fram till mig, och jag söker inte längre upp det som är nytt. Orsakerna till att det blivit så är svåra att fånga och förstå. Det är som det är helt enkelt. Och jag är nöjd med sakernas tillstånd.

Länge spelade musiken en avgörande roll i mitt liv. Sonys Walkman tonsatte min vardag, och glädjen i att lyckas få till snygga övergångar och en bra mix på blandbanden vad stor. Under det tidiga 1980-talet gick jag på alla konserter av betydelse i Göteborg och reste även en del i jakten på upplevelser. Hultsfred (vad där de första sex åren) och Roskilde var givna de där åren. Bengans och Skivhugget, Pet Sounds och Domus Avenyn, Dirty Records och så vidare. Där hängde jag. Där spenderade jag mina pengar. Jakten på den där skivan, det där soundet. Det vad drivkraften i mitt liv, från det att jag hörde Ebba Gröns 800 grader, och framåt.

Sedan fick jag barn. Och vi höll på att drunkna i tältet på Roskilde, där i början av 1990-talet. LP-skivan och de klassiska handlarna med vinyl tynade bort, och även om det var praktiskt med CD-växlare försvann en del av magin i musikupplevelsen när upplevelsen förlorade sin materiella aspekt. Lätt fånget, lätt förgånget. Lite så, var känslan jag fick av överföringen från analogt ljud till digitalt. Musiken förändrades också. Melodiös rock ersattes av dansakter, House och en hård och svart Hip-Hop som jag inte förstod och därför inte fångades av. Som sagt: Jag tappade kontakten med det som var nytt. Fick andra intressen. Och det jag lyssnat på fann ju kvar.

När iPoden kom, och senare Spotify, då hittade jag delvis tillbaka till musiken. Plötsligt fick hela skivsamlingen och mer därtill plats i fickan, och inköp av batterier var ett minne blott. Håkan Hellström och Laleh trängde sig genom det filter som lagt sig mellan mig och musikvärlden. Barnen blev äldre, vilket frigjorde tid att fylla med upplevelser. Och så arrangerades första Way out West festivalen. Jag är för gammal, tänkte jag. Under flera år tänkte jag att man kanske kunde ta sig ner för att känna på upplevelsen och återknyta kontakten med gamla festivalminnen. Mitt i stan, nära. Varför blev det inte så? Varför dröjde det ända till 2011 innan jag tog steget in på festivalen? På de frågorna finns inga, eller en hel massa olika svar. Inget kan emellertid sägas vara det rätta. Det bara är så, kan jag konstatera.

Glad, tacksam och uppfylld av musik sitter jag här, dagen efter den sista dagen av Way out West, upplaga 2012. Lycklig! Tre underbara dagar. En massa nya artister att lyssna vidare på. Vissa av dem hade jag hört talas om, andra var helt nya för mig. Tack Way out West, för att ni återuppväckt mitt intresse för musiken och för att ni fått mig att inse att man aldrig blir för gammal för att gå på festival. Ingen är för gammal för musik, och gammal musik behöver inte bli inaktuell. Kraftwerk, säger bara Kraftwerk. Vilken show, i 3D dessutom. Inte så himla mycket sväng, men vackert och suggestivt. Och en annan gammal favorit fann jag också, som också åldrats med behag och som idag är mer aktuell än någonsin: Byfolkets klassiska Smålandsrulle! Respekt!

Way out West är mer än bara toner, musk och artister. Det är helheten. Slottsskogen som plats, det vackra vädret som i alla fall på lördagen bidrog till att höja stämningen. Maten som i år var helt vegetarisk. Alkohol i lagom mängd, vilket är den kanske viktigaste lärdomen och skillnaden från förr om åren. Med ålderns och erfarenhetens rätt är det jag som styr över intaget idag, inte alkoholen. När allt kommer samman i harmoni. När alla helhetens ingående delar svänger i takt, då skapas minnen för livet. Outplånliga upplevelser att hämta kraft och styrka från under det stundande arbetsåret.

Festivalen började på torsdagen, vilket var bra. Fler dagar ger ökade möjligheter och programmet blir inte lika sårbart när allt inte står och faller med ett fåtal artister. Torsdagen var solig, och det jag särskilt minns från den dagen är: De La Soul, de gamla hip-hoparna som var på ett underbart smittande spelhumör. En trio bestående av män, vilket det snackades en del om innan. Mansdominansen. Och visst, kan hålla med om att musiker huvudsakligen är män. Och mansdominerade band finns det gott om. Men jag kommer att minnas kvinnorna mest från Way out West 2012. Det var banden som styrs av kvinnor som gav mig de största upplevelserna. Och det måste väl ända vara det som räknas, vem som skriver låtarna samt styr och ställer!?

Florence and the Machine, till example och Nneka, som spelade på torsdagen. Och First Aid Kit på fredagen, samt Feist och Best Coast. På lördagen fick jag gåshud av Frida Hyvönän och Laleh vad än en gång magisk. Raden av kvinnliga artister som förgyllde min festivalupplevelse var längre än männen. Det lovar gott för framtiden, mångfalden och jämställdheten, inte bara i musiken utan även i samhället. Publiken på Way out West är blandad, i ordets vidaste bemärkelse. Åldersspannet är brett och alla etniciter, sexualiteter, känslomässigheter och klädstilar får plats. Tar sig plats, blandas och influeras av varandra. Det är bra och bidrar till helhetsintrycket.

Billy Bragg, den gamle kämpen fyllde scenen med sin närvaro, sitt budskap och sin vision om ett mer jämlikt samhälle, utgående från den stora massans behov. Wilco var en ny upplevelse för mig. Ännu en i raden av truliga män som går hem. Fast bakom fasaden lyste ändå spelglädjen igenom, och när han dök upp på Feist spelning var lyckan stor. Blur är på väg ut, men de gav en fin och energiskt välspelad avslutningskonsert. Ser dem nog på TV ikväll, på OS-avslutningen.

Way out West drabbades av en rad avhopp i år. Och det är då som arrangemanget visar sig styrka. Hur få ihop det? Lördagen som redan innan, på pappret och utifrån mitt begränsade kunskapsperspektiv såg minst sagt svagt ut blev istället till den bästa dagen. Looptroop rockers dansade in och spred glädje och det gungade hejdlöst. Och sedan fick jag uppleva Miike Snow. Oj vad bra. Totalt oväntat, för mig. Men inte för resten av publiken, uppenbarligen. Vilken dag. Vilken helg. Vilken festival.

Tack Way out West, för att ni gett mig tillbaka tron på och kontakten med: Musiken, i alla dess många former och dimensioner. Och tack för att ni visat att festivalen som fenomen inte på långa vägar är död.

Västvärldsignorans

Igår läste jag ut del två i Haruki Murakamis trilogi 1Q84, och väntar med spänning på nästa del. Vill dock inte kasta mig över del tre. Tänkte läsa en annan bok först. Del ett och del två har varit oupphörligt fascinerande och jag vill dra ut på känslan och upplevelsen. Det var mycket länge sedan jag förvånades över och fick mina vyer vidgade på det sätt som läsningen av Murakami lett till. Länge sedan jag upptäckte ett författarskap som smakar så pass mycket mera.

Måste erkänna att jag var skeptisk, av många skäl, när jag först rekommenderades honom. En japansk författare som skriver med tydliga inslag av magisk realism. Och om jag rannsakar mig själv och min reaktion idag vet jag inte vad som var svårast att acceptera, det japanska eller den magiska realismen. Japansk kultur är inte en vit fläck på min karta, men jag vet inte speciellt mycket. Min syn på och relation till Japan kan beskrivas med hjälp av filmen Lost in translation. Vilset, häpen inför det totalt främmande.

Japan var för mig synonymt med; sumobrottning, samurajer, pokemon, ritualer, harakiri, gråtande företagsledare och så vidare. Något obegripligt. Något stängt. Det säger allt om mig, och inget om Japan eller japanerna. Erkänner skamset hur lite jag fortfarande vet om Japan. Bot och bättring har jag lovat mig själv. Och det är helt och hållet Murakamis förtjänst. Han har fått mig på andra tankar. Han har öppnat upp Japan och visat mig en väg in i kulturen.

Det är bara en av många andra saker som fascinerar med böcker. Filmer kan upprätthålla kulturellt främlingsskap. Filmmediet beskriver yta och kommer sällan på djupet. Böcker däremot är mer av kommunikation från en individ till en annan. Och man inser, när man läser böcker av författare från andra tider och kulturer, hur lite det är, egentligen, som skiljer oss människor åt. Ritualer och traditioner kan skilja sig åt, men i grund och botten är vi väldigt lika varandra. Inser det, omgående, redan i inledningen av första delen av 1Q84. Att Japan och japaner är som folk är mest.

Den största skillnaden mellan japaner och västerlänningar, och det är detta som gör mig skamsen, är att västerländsk kultur, historia och politik är så närvarande i vardagen där. Referenserna till Europa, Hollywood och annat som vi tar för givet här, är många, självklara och initierade. Min kultur finns i Japan, men Japan finns inte i min. Det förvånar mig, lika mycket för frekvensen av referenser som för att jag förvånas. Min bild av mig själv och det sammanhang jag kommer från utmanas av Murakami på ett nyttigt sätt. Min världsbild skakas om av 1Q84, och då har jag än så länge bara nämnt bokens form. Berättelsen i sig är minst lika omskakande och fascinerande.

Europa är påtagligt närvarande i den japanska vardagen. Västerländsk kultur är en del av japansk kultur. Det motsatta gäller knappast alls. För mig och andra västerlänningar är Japan gåtfullt och mystiskt, slutet. Inte för att det är så, utan för att det är den bilden vi håller oss med. Japanerna är inte som vi ser dem, det förstår jag när jag läser Murakami. Japanerna är som människor är mest. Det är det betydelsefullaste intrycket och den viktigaste kunskapen jag får av 1Q84. Läsningen av Murakami tvingar mig att konfronteras med min och västvärldens ignorans och självtillräcklighet.

Makt korrumperar, som sagt. Det är vad jag skamset tvingas ta in och acceptera. Japan vet allt om oss, och vi vet väldigt lite om Japan. Det är inte hållbart. Asien är på god väg att ta över. Makten håller på att förskjutas österut. Och när den dagen kommer, då står vi där. Vad var det som hände? Inser att den risken är överhängande. Måste läsa mer om Japan, och av japaner. Hur skulle jag annars kunna se mig själv i spegeln? Hur skulle jag annars kunna tala om makt, överordning och brist på respekt? Murakami blir min väg in i något nytt. Oväntat, men kul och viktigt.

Handlingen då? Den slutar aldrig att fascinera. Den magiska realismen är aldrig irriterande. Pietetsfullt smyger den sig på läsaren, och den hjälper till att belysa aspekter av vardagen, av livet som är djupt mänskliga. Den stör inte läsningen eller upplevelsen. Det suger in läsaren och håller koncentrationen uppe. Vad är verklighet, vad är fantasi? Det är frågor som läsaren tvingas konfronteras med, om man tar sig an 1Q84. Kan rekommendera den, av många olika skäl.

Vinlyskivor, aktörskap och socialt kapital

Lördag. Ledig. Lite mer tid, till allt. Frukost. Ikappläsning av tidningar som blivit liggande. Kaffe som kallnar i koppen. Radion i bakgrunden. Det får bli som det blir. Tycker om vardagens variation. Växlingarna mellan veckodagarnas stress och press, och helgens kravlösa vilavao. Fyller livet med innehåll. Längtan till det ena, från det andra, skapar rytm i tillvaron. Semestern närmar sig. En annan tid, ett annat liv. Längtar. Inte från. Till. Omväxling förnöjer. Målet för dagen är ett restaurangbesök. Och nu ska här blogggas. Om vinlyslivan, om aktörer i samverkan och socialt kapital. Artikeln i fredagens SvD, om vinlylskivans återkomst, väckte intresset. Satte igång tankarna.

Han lägger en skiva från det egna bolaget på lp-spelaren där upplagorna provlyssnas, och ut i fabrikslokalen strömmar nyproducerad western swing.

–Jag är allergisk mot det digitala och på mitt bolag graverar jag direkt från rullband för att det inte ska bli smittat av någon digital åkomma, säger han och skrattar.

För att pressa vinyl krävs matriser. De skapas genom att ljudfiler översätts till spår som graveras i en lackskiva, silverbesprutas och stelnar. Från dessa metallavgjutningar pressas skivorna. I vinylpressen smälts pellets i pvc-plast ner till en slags puck som i 160 graders värme trycks ut till en skiva. Calle Viktor använder inte skyddskläder, ”det blir för varmt”, och ett ärr på halsen skvallrar om att han bränner sig ibland.

Ångpannan driver upp temperaturen i lokalen. På sommaren kan det bli 40 grader varmt och då jobbar Calle Viktor helst nattetid. Maskinerna, tillverkade i Sundbyberg på 70-talet, går ofta sönder och måste vaktas så att inget fastnar. En press klarar i snitt 100 skivor i timmen och för att fördriva tiden spelar han ibland gitarr.

Skitigt och svettigt. Mekaniskt, och teknik som strular. Tänker på Karl Marx tankar om arbete, på dess koppling mellan arbetarens möda och produkternas värde. På hur pengar genereras ur jorden, med hjälp av arbetares blod, svett och tårar. Ekonomiskt är den teorin död. Pengar har idag ingen koppling, eller mycket lös koppling, till jorden och materien. Pengar idag är virtuella, och värde skapas genom intensitet i de monetäraflödena. Platser där mycket pengar passerar genom blir betydelsefulla platser. Därför kunde Island, som ligger i västvärldens periferi, bli ett finansmecca. Då, innan krisen.

Marx ekonomiska teori må vara obsolet, men hans tankar lever vidare och som samhällsteoretiker är han i högsta grad aktuell och angelägen. Och reportaget om vinlylskivan visar att utveckling inte är en linjär process där det nya alltid ersätter det gamla. Vad som är gammalt och vad som är nytt. Vad som är användbart och önskvärt, och vad som är på alla sätt värdelöst. Det bestäms kollektivt, i den process av blivande som människor är inbegripen i tillsammans med en lång rad andra aktörer. Marx kan tala till oss, om vi är villiga att lyssna. Han säger inte, "Vad var det jag sa." Hans ord har bara fått ny aktualitet, för att världen förändrats och för att spannet mellan möjliga tankevariationer är relativt begränsat. Mycket lite är nytt under solen. Lyssna, lär, reflektera. Bara så kan vi lära oss förstå kulturen vi lever i och med.

Vinylskivan skulle ersättas med CDn, som i sin tur skulle ersättas med elektroniska filer som effektivt överförs, från musikproducenterna till konsumenterna. Ackompanjerat av ettor och nollor som flyttar pengar över jorden. Från konsumenter till producenter. Och den totala lyckan skulle öka. Så såg företagsekonomernas plan ut. På pappret vad planen excellent. I teorin gick kalkylen i hop. Men i praktiken visade det sig vara problematiskt. Utfallet har visat att musikens värde, det som kalkylerna byggde på, inte var knuten till tonerna. Värdet låg i sammansättningen. Helheten, aktörerna, sammankopplade i nätverket som utgörs av den svarta vinylen med sina spår längs vilka nålen löper och genererar ett varmt ljud, mekaniskt. Konvolutet, med plats för konstverk, text och som ger utlopp för fantasi. Hela nätverket av både mänskliga och tekniska aktörer, immateriella och materiella aspekter, allt som kan göra skillnad, skapar vinylskivas värde. Till ekonomernas förtret, kan man misstänka. Kalkyler förväxlas lät med sanningen, men här har vi ett exempel på att människan är mer komplex än så. Och på att framtiden alltid är en öppen fråga.

Socialt kapital är en tanke som kommit att intressera mig på senare tid. Det är en samhällsteori som också ser mer till helheter än till enskildheter. Samspel mellan aktörer, nätverk av intrikata kopplingar är vad som skapar hållbarhet i ett sammanhang. Det i grova drag vad teorin går ut på. Tänker därför på skivhandlaren. Minns hur jag på vägen hem från bagerijobbet på 1980-talet ibland tog mig upp till Domus på Avenyn, till deras skivhandel. Han som jobbade där hjälpte mig ofta att hitta ny musik och rariteter. Pet sounds nere vid Sheraton. Samma sak där. Man fick hjälp av andra entusiaster. Kunskap om ny musik var eftertrakt och värdefull. Ett slags band skapades på detta sätt, i avsaknad av ett när där all kunskap snabbt kan hämtas på egen hand, mellan handlare och konsument. En viktig länk mellan artisten och dennes fans.

På Södermalm i Stockholm ligger skivaffären Pet sounds. Numera domineras butiksytan av rader med vinylskivor, många från 1960-talet. I backarna finns allt från Beatles och Herman’s Hermits till Ulf Lundell och Frank Zappa. Det är inte nostalgiska 60-plussare som står och bläddrar, snarare folk under 30 år.

Stefan Jacobsson, som driver Pet sounds, anade att något var på gång när han såg en t-shirt med texten ”You can’t download vinyl”. –De yngre tycker att en lp-skiva har ett värde och att ljudet är bättre med vinylens dynamik, luft och mjukhet. Jag ser vinylen som ett konstverk – originalet – medan cd-skivorna är kopiorna som fått stryka på foten. I februari och mars stod vinylen för 44 respektive 45 procent av omsättningen i affären.

LP-skivan binder aktörer samman. Det ökar ett samhälles sociala kapital. Motsatsen gäller för digital musik. Stöld av en LP-skiva drabbar alla i den kedja som musiknätverket utgör. Nedladdning av musik minskar bara det ekonomiska flödet. Socialt kapital gynnas och stärks av LP-skivans återkomst. Digitaliseringen löser upp samma kapital.

Sensmoral: Kultur är det komplexa resultatet av många aktörers ömsesidigt knutna band. Social hållbarhet kräver fler och mer komplicerade kopplingar, inte färre. Det som ser ut som en ekonomiskt vinst är en social förlust. Ju mer kärlek och mänsklig möda som krävs för att skapa en produkt, desto värdefullare blir den.

Ayrton Senna vs Alain Prost. En klassisk hjältemyt.

Dokumentären igår, på SVT, om Formel 1 föraren Ayrton Senna, väckte många tankar. Om mänsklighet och olika aspekter av kultur. Resan mot det oundvikliga slutet i San Marino var fängslande. Upplägget möjligen väl polariserat. Folkets hjälte från Brasilien, den sportsliga föraren Senna, och hans kamp mot den politiskt slipade och taktiske Alain Prost. Båda kämpade om titeln, bäst och snabbast i världen. En jämn kamp, fylld av klassiska hjälteattribut och olika trix. Det var en dokumentär, men lika mycket en saga som säger en hel del om samhället vi lever i. En kulturvetenskaplig guldgruva med andra ord.

Några sporter aspirerar på titeln, modern gladiatorkamp. Och Formel 1 skulle jag säga är en av dem. Eller var en av dem, för känslan idag är att både Formel 1och tungviktsboxning (som är en annan kandidat) har förlorat något av auran som fanns förr. Kanske har säkerhetsarbetet efter Sennas död, 1994, bidragit till att nerven i sporten delvis gått förlorad? Han är Formel 1 cirkusens senaste dödsoffer. Något har i alla fall förändrats. Svårt att säga vad. Kanske är det bara jag som med ålderns rätt ser på världen med lite andra ögon? Kanske har varje sport sin storhetstid, och i takt med att idealen förändras förändras synen på vad som är lockande. Detta menar i alla fall Roland Barthes, och det är med hans ögon jag läser dokumentären, som ett slags myt.

Historien som berättades utspelades under 1980- och 1990-talen, och dramaturgin var klassisk. Senna kom från Go-Kart och var ett geni på racingbanan. Hans signum, vilket upprepades genom hela filmen var att han utnyttjade alla chanser, och att han som ingen annan klarade regnvåta banor. Regnade det, då vann Senna. Så var det. Så skapas en hjälte. Han slog igenom på allvar, 1985 som förare för Lotus, men han siktade högre.

Senna körde med varierad framgång för Lotus fram till 1988 då han bytte till McLaren, där han blev stallkamrat med fransmannen och världsmästaren Alain Prost. Historien kan ta sin början. Redan tidigt i karriären fanns det missämja mellan de båda förarna. Nu kör de för samma stall. Två män. Jämn kamp. Farlig sport. Mycket pengar. Lägg därtill inte så lite glamour samt ett politiskt spel bakom kulisserna. Bordet är dukat för en klassisk saga. Den gode, Senna, gav allt på banan och pressade bilen och tekniken till sitt yttersta. Han utnyttjade alla sportsliga chanser han kunde hitta för att bli bäst. Den onde, Prost, kunde det komplicerade regelverket utantill. För honom var det viktigare att vinna än att kämpa väl på banan. Och det antyddes att han inte bara var landsman med cirkusens ägare, utan även personlig vän med honom och att han fick fördelar på grund av detta. En våghalsig kämpe mot den slipade politikern. Som sagt, upplagt för spänning.

Senna vann titeln världens bäste förare tre gånger. Ständigt i bitter kamp med Prost, som bytte stall 1990, till Ferrari. Så klart att de inte kunde vara vänner. Bara en kan vara bäst, och då måste alla till buds stående medel utnyttjas vilket inte främjar vänskap. Kampen fortsatte. Man mot man. Som det klassiska dramat föreskriver. Men lika mycket som Formel 1 är förarnas kamp om titeln världens snabbaste är det ingenjörernas och mekanikernas kamp om att bygga den bästa bilen.

När stallen under 90-talet började experimentera med en ny typ av datorstyrd fjädring och antispinnsystem hamnade McLaren efter, och plötsligt spelades Sennas förarskicklighet ut mot teknisk prestanda. Plötsligt handlade det inte längre om en kamp, man mot man. Nu var det tekniken som avgjorde, till Prosts fördel. Hans stall, Williams, hade den bästa bilen, och då spelade det ingen roll att Senna var den bäste föraren. Moraliska vinster är kanske sköna att bära, men de räknas inte. Detta insåg man även i tävlingsledningen efter ett tag. Datorstyrda system förbjöds. Proust hade då lämnat cirkusen, och Senna bytte stall inför den ödesdigra säsongen 1994, till Williams. Stallet hade emellertid stora problem med tekniken. Även om Senna hade pole position i säsongens tre första lopp hamnade han inte på pallen en enda gång.

San Marino, 1994. Vi vet hur det gick. Ändå sitter man som klistrad. Det är fascinerande. Vemodigt, och som upplägget i filmen i filmen antyder, ödesbestämt. Dagen innan loppet dör Roland Ratzenberger, och Senna är spänd, olycklig och borde ha slutat. Men den manliga logiken, där vinnaren tar allt och inget annat räknas, håller honom kvar i tävlingen. Senna var som så många män före och efter honom fången i myten. Ingen annan utväg. Han var tvungen att köra loppet. Pole position, igen. Ledning. Så, plötsligt, far bilen av banan, rätt in i ett betongfundament. Det ser inte så allvarligt ut, men han får en del av hjulaxeln i huvudet och avlider några timmar senare på sjukhuset. Som det anstår en hjälte, på toppen av karriären.

Det gör ont att tänka på vad bilder kan göra med människor. Vad myter kan tvinga (framförallt) män in i. Vad förväntningar och framgångar kan leda till. Det är priset man får betala för den kultur vi lever i. Frågan om det är värt priset, den är viktig. Den varken kan eller får man sopa undan. Reflektion och kritisk granskning, av vardagen. Bara så kan vi bygga ett långsiktigt hållbart samhälle.

Dokumentären avslutas med ett klipp där Senna drömmer sig tillbaka till Go-Kart-tiden. Där var det förarna i samspel med tekniken som kämpade. Där fanns ingen politik, bara renhårig kamp. Så ser i alla fall mytbilden ut. Jag vet inte jag. Men även en teoretiskt skolan och kritiskt driven forskare kan dras med av en skickligt berättad historia. Och den gav mig uppslag att skriva om, tänka kring och peka på. Kultur är fantastisk på det sättet.

Apologi för Lalehs storhet!

Lalehs konsert lever vidare. Minnet av upplevelser hakar i, finns kvar och pockar på uppmärksamhet. Hennes sätt att bara vara på scen. Hennes kontakt med publiken, som aldrig kändes sökt. Hon bara var. Professionell, så klart, men inte koreograferad. Välplanerat, absolut, men ändå med utrymme för improvisation. Innerligt, men kraftfullt. Vackert!

Uppfattar Laleh som kompromisslös, i sin öppenhet för impulser utifrån. Just där gläntade hon på dörren till sin storhet. Ensam på scen, med sitt piano, när hon och talade om hur hon började spela. När hon berättade om hur hon lekte med tangenterna. Lyssnade på instrumentet, lärde känna dess ljud, dess möjligheter och hur hon gav sig ut på upptäcktsfärd längs tangenterna. Där blixtrade det till. Där fick vi som var där en inblick i hennes genialitet. Laleh berättade om hur hon började spela låtar. Hur hon först försökte efterlikna, men sedan glömde originaltext och musik. Hon berättade att hon fortsatte spela och sjunga. Hur hon gjorde något konstruktivt av resultatet.

Det är vad som skiljer stora artister från vanliga artister. En vanlig artist lever upp till förväntningarna. En vanlig artist ger oss det vi vill ha. När en vanlig artist spelar på scen är det proffsigt, det följer manus och det blir aldrig fel. En stor artist däremot gör så mycket mer. En stor artist tar sin utgångspunkt i manus. Börjar med att ge publiken vad den vill ha, känner igen och har betalat för. Sedan växer det därifrån, på ett för alla inblandade, oväntat sätt. En stor artist går upp på scen och bygger vidare utifrån rådande förutsättningar. En missad ton är inget problem, det är en möjlighet.

En stor artist använder och interagerar med publiken. Tillsammans med en stor artist känner sig publiken delaktig, inkluderad och viktig. En stor artist upptäcker och utnyttjar alla möjligheter som dyker upp, när och där de dyker upp. Laleh är en stor artist. Ingen tvekan om det. Forskning visar att intelligens främjar karriären. Laleh är intelligent. Say no more!

Hon har dessutom bara börjat sin bana. Hon känner sig fortfarande lite försiktigt för. Trevar och letar sig fram. Laleh leker. Det känns så. Kanske hon hittar något annat som leder till att hon slutar spela in skivor och uppträda. Kanske. I så fall får vi vara tacksamma, vi som fick vara med, som fick uppleva det hon hade att förmedla. Men jag tror inte det. Jag är som sagt övertygad om att Laleh bara har gläntat på dörren till något stort. Hon har potential att växa, mycket och länge.

Tack Laleh!

Laleh och den nya uppmärksamheten

Veckan som gått har präglats, ljudmässigt av Lalehs musik. Och som det verkar är jag inte ensam. Kultur är spännande på det sättet. Man tror att man upptäcker något unikt och personligt, men så tittar man upp och ut över sin horisont och ser att alla andra gör samma sak. Detta har verkligen varit Lalehs vecka. Inte bara för mig. Tänkte försöka använda henne som ett slags prisma för att se på och upptäcka kulturen.

Igår var hon gäst hos Skavlan. Två kvinnor intervjuades, och tre män. Skavlan förnekade sig inte. Kvinnorna, Birgit Lovise Skarstein och Laleh kom till programmet med starka berättelser, som de fick framföra (även om jag nog tycker att Lalehs flamsades bort lite). Men det var männen som stal showen, vilket bekräftas av Aftonbladet, där man lyfter fram Torsten Flinck och samtidigt ger röst åt ranelidshatet. Visst, det är fascinerande att se hur medelålders män kämpar om uppmärksamhet, men också oerhört tröttsamt. Skrattade därför gott åt duellen i Ranelidska mellan Niklas och Björn som bjöd storsint på sig själv. Torsten Flink är, som en kompis skrev på Facebook, "som ett slags studentspex som aldrig tar slut..." Kenta Gustavsson, om du ändå kunde komma tillbaka och visa var skåpet ska stå!

Kvinnor får vara med, och de får uppmärksamhet. Det visade Skavlan igår, men han kunde inte dölja det faktum att det som verkligen intresserade honom var den italienske journalisten Roberto Saviano, som lever under dödshot efter att ha skrivit boken Gomorra, om maffian. Varannan damernas är ett sätt att se på och arbeta för jämställdhet, ett sätt som passar rådande kunskapssyn som hand i handske. Ser man så på maktordningen i samhället så är det bara att räkna sig fram till svaret på frågan om vilket som är det viktigaste könet. Har vi en fördelning som närmar sig 50 50, ja då har vi uppnått målet om jämställdhet. Givet att vi räknar på saken. Och, visst, siffrorna ljuger inte. Siffror är viktiga, men absolut inte det enda verktyg som krävs för att uppnå sann jämställdhet. Skavlans tappade haka som svar på Savianos berättelse, ställd mot hans hövliga intresse för Skarsteins livsöde, talade sitt tydliga språk. Jämställdhet handlar inte som form, inte bara. Innehåll och kvalitet är minst lika viktigt. Även om kvalitet är svårare att mäta betyder inte att vi kan lämna den aspekten obeaktad. Menar vi allvar med jämställdhetsarbetet måste kvaliteten i förhållandet, maktordningen mellan män och kvinnor, granskas. Och det är en uppgift för kulturvetare. Tack Laleh, för inspiration till den tanken.

Lalehs nya skiva var vad jag egentligen tänkte skriva om, men när jag bloggar tillåter jag mig att låta inspirationen och minsta motståndets lag styra. Här följer jag lustprincipen och är nyfiken på att få se vart den tar mig. Kultur finns som sagt överallt och i högsta grad i musiken. Laleh är en mycket speciell artist. Hon passar inte in i mallen över folkkära artister, men under hösten, i och genom TV-programmet Så mycket bättre, har hon verkligen vunnit folkets hjärta. Om jag bara får använda två ord för att beskriva henne väljer jag Integritet och Genialitet. Hon är kompromisslös och samtidigt ödmjuk, och det gör henne unik. Hon är tillsammans med Håkan Hellström de enda artister som jag köpt skivor av på senare år. De är på många sätt lika varandra. Båda ser jag som albumartister, som också producerar hits på listorna.

Det ville jag skriva om. Skivalbumet, och singeln som fenomen. Om vad det gör med musiken, innehållet. Även detta spår handlar om kvalitet. Laleh ser jag som en artist som skapar musik av hög kvalitet. Hennes skivor är inte en samling hits, de utgör sammanhållna helheter. Låtarna tagna tillsammans har ett högre värde än summan av delarna. Både Laleh och Håkan Hellström är artister som tydligt tänker i termer av album. Musiker som skapar helheter, inte hitmaskiner som Per Gessle.

Striden mellan singlar och hitlisetmusik, och albumorienterad musik är lika gammal som skivan. Tänker på Paul Willis klassiska studie av The Lads, som vägrar köpa album av de artister de gillar. De köper singlar för att inte luras av giriga skivbolag som prackar på dem låtar de inte vill ha. Men det fanns under LP-tiden också artister som vägrade ge ut singlar, som ville förmedla helheter. Springsteen, till exempel, gav i början av sin karriär bara ut LPs. Och jag minns en intervju med en frustrerad Lundell som ondgjorde sig över CD-växlaren som förstörde allt det arbeta och den möda han lagt ner för att hitta en harmonisk ordning på låtarna som samlats på CD-skivan. Idag behöver man inte välja, man kan köpa enstaka spår, och hela album. Man laddar helt enkelt ner det man vill ha, eller också lyssnar man på streamad musik via Spotify.

Brukar säga att det inte var bättre förr, bara annorlunda, och det står jag fast vid. Men eftersom jag uppskattar det mervärde som ett väl genomtänkt album ger, och eftersom jag tycker om variation och att ibland få det jag inte önskar, det som jag måste lära mig uppskatta. Jag gillar att utvecklas, vill vara i rörelse. Därför ser jag med sorg på att allt fler artister tvingas orientera sig mot och anpassa sitt skapande till, säljandet av hitar. Därför högaktar jag artister som trotsar motståndet och som håller fast vid sin vision, sitt uttryck och som inte kompromissar. Artister som tvingar mig att upptäcka nya sidor hos mig själv.

Laleh har inte bara gett mig veckans soundtrack, hon har dessutom fått mig att tänka på och fördjupa mina insikter i vad som främjar långsiktig hållbarhet. För det inser jag allt mer, att det rådande konsumtionssamhället och den etik som följer det det, att kunden alltid har rätt. Det leder inte till långsiktig hållbarhet. Långsiktig hållbarhet skapas inte genom att människor får vad det vill ha. Hållbarhet kan bara skapas om människor får vad de behöver. Och nya intryck, alternativa perspektiv, och en väl uppövad förmåga att hantera oväntade situationer som man inte har full kontroll över, det är det virke som hållbarhet skapas i och genom.

När Skavlan utan att veta om det själv och utan att generas visar hela svenska folket vad han är mest intresserad av så är det ett uttryck för kundorienteringen och konsumtionsetiken. Detta är, om det inte uppmärksammas som fenomen (att klaga på Skavlan är kontraproduktivt. Han liksom alla andra uppvärderar inte manligheten medvetet), ett stort och viktigt hinder för strävan mot jämställdhet och mångfald. Samma kan sägas om sättet att sälja musik. Mediet som musiken förmedlas via gör något med upplevelsen och det sker oftast inte på ett medvetet plan. Plötsligt har innebörden och förutsättningarna förändrats, på gott och på ont. Sådana kulturella fenomen är vad samhället skapas i och genom. Och därför behövs kulturvetenskap, lika mycket som andra vetenskaper.

System som ger oss vad vi vill ha, innebär att vi inte får det vi behöver. Världen och kulturen går inte att räkna på, den är komplex och många gånger motsägelsefull. Därför, för att uppnå långsiktig hållbarhet, behövs en ökad förmåga att tänka analytiskt, kritiskt. Det får man om man läser kulturvetenskap, eller om man lyssnar uppmärksamt på Laleh.

När tas ett beslut, egentligen?

Läser med stort intresse artikeln i DN om filmen Conspracy. Den utgår från protokollen som nedtecknades vid Waanseekonferensen som hölls idag för 70 år sedan. Intressant är detta på många sätt. Först och fråmst för att perspektivet i artikeln är hur historisk film är med om att konstruera både bilden av förflutna händerlser, och hur tydligt sådana filmer spegar den tid de skapts i. Och så är det så klart. Några sanna återgivningar finns inte. Alla iscensättningar medför förvanskning, och eftersom det aldrig går att nå direktontakt med världen, eftersom all interaktion sker via olika typer av medier, innebär det att kunskap om världen alltid är förmedlad, via översättning.

Kunskap om biologi, till exempel, eller om den mänskliga hjärnan. Vill man veta är man hänvisad till olika typer av apparater, skitröntgen, mikroskop och så vidare. Alla med sina möjligheter och begränsningar. Kunskapen om hjärnan är alltid förmedlad. Ingen har direktkontakt. Detta säger jag inte för att misskreditera läkarna eller biologerna, bara för att påpeka det uppenbara men så sällan diskuterade. Ingen kan någonsin nå direkt konktak med det man är intresserad av att veta något om. Oavsett om det handlar om hjärnan eller om förintelsen. Kunskapen är alltid förmedlad, via en lång kedja av översättningar och tolkningsakter.

Men det är bara en av sakerna jag kommer att tänka på när jag läser artikeln. En annan är det faktum att man så ofta söker efter tillfället då historien avgjordes. Den skyldige (här finns paralleller till kapteten på kryssningsfartyget som gick på grund), eller ett slags yttersta princip. Som i fallet med Waanseekonferensen. Har vi verkligen hittat tillfället där judarnas öde bestämdes? Är det så att om konferensen inte hållits hade allt sett annorlunda ut? Går det att koka ner historien till ett antal defining moments? Både och, är mitt svar.

Självklart är detta en viktig händelse och det har så klart betydelse. Men går det att säga att den hade avgörande betydelse? Lika viktigt är det att vara tydlig på den punkten. Det hade konferensen så klart inte. Det finns aldigt en ansvarig för ett så pass komplext skeende som förintelsen. Aldrig en avgörande händelse. Bara långa kedjor av händelser, före och efter, som ger upphov till de konsekvenser som sedan går att iaktta och dokumentera. Väldigt många olika aktörer har varit delaktiga i att det blev som det blev. Och det är en viktig insikt som bör spridas och samtalas om, för att medvetandegöra fakta om hur det är och hur det blir som det blir. Allt som sker, sker inom ramen för sammanhang. Fler än en, men färre än många komponenter spelar avgörande roller.

Filmer som Conspiracy riskerar alltså att förenkla synen på historien. Tron på att det finns avgörande tillfällen, att det är dessa som ensamt avgör framtiden, den är problematisk. För den leder lätt över i ett tänkande om att fel som begås kan ha en, och en enda skyldig. Som i fallet med kryssningsfartyget.

Så enkelt är det aldrig. Det är alltid en kombination av händelser, komponenter och aktörer i samverkan som ger upphov till konsekvenser. Aldrig någonsin en eller ett enda, oavsett vad det handlar om.

På tal om hjältar: Tumba vs Zlatan

Roland Barthes, den gamle semiotikern, skrev om myter. Tänkte det kunde passa som ämne för en liten reflektion kring hjältar och vad berättelserna om den säger om vår tid och de värderingar vi lever med och påverkas av. Tänkte ställa vår nutida fotbollshjälte Zlatan Ibrahimovic mot folkhemshjälten Sven Tumba. Frågan jag ställer och vill peka på är hur man skall förstå dessa båda hjältar, och vad som kommer först, hjälteberättelsen (som bestämmer vem som håller måttet) eller individen som placeras i rollen som hjälte (i detta fall Tumba och Zlatan). Först några ord om den (semiotiska) tankemodell som gör den här typen av analys möjlig.

Inom semiotiken finns två begrepp som är centrala, det ena är (på franska): le signifiant, vilket enklast kan översättas med; det betecknande. Det vill säga den/det som bestämmer innebörden. Och det andra är (också på franska, eftersom det är svårt att hitta slagkraftiga svenska översättningar): le signifié, vilket i sin tur enklast översätts med; den betecknade. Det vill säga det som tilldelas innebörd av det/den som betecknar.

Tankemodellen utgår från och illustrerar hur världen kan sägas vara tudelad, i dels en uttryckssida, dels en innehållsida. Semiotiken öppnar på detta sätt upp världen och inför dessutom ett moment av makt i förståelsen av den samma. Semiotiken gör oss uppmärksamma på att världen inte har någon egen betydelse, den är inget i sig själv. Innan mening och betydelser bestämts finns ingen innebörd, bara kontingens. Världen, så som vi människor känner den, blir till i en process där dess uttryck (det vill säga de ljud som vi använder för att indikera vad vi menar) tilldelas innehåll av och genom de maktordningar som överallt är verksamma. Makten, det är viktigt, är det ingen som har, den uppstår som en konsekvens av och i sammanhanget.

Semiotiken är inte intresserad av individuella betydelser, inte av enskilda människors tankar och språkanvändning, utan av hur mening uppstår generellt. Hur tecken och betydelser fungerar i allmänhet; vad bilder, språk, medvetande och så vidare kan sägas vara och innebära för människor i egenskap av kulturella varelser och som kollektiv. Inom semiotiken arbetar man med att konstruera modeller som kan användas för att förklara människans upplevda värld.

Denotation och Konnotation är två andra begrepp som i princip fångar samma sak och som är mer användbara om man vill analysera kultur i termer av myt, vilket är vad jag ämnar göra här. Denotation är det som får mening (i detta fall Tumba och Zlatan), och konnotation är det som ger mening (hjälteberättelsen). Roland Barthes bygger vidare på den semiotiska grundstrukturen och har undersökt hur den, i kraft av att vara just en struktur vilken reglerar tänkandet, ger upphov till vad han kallar myter.

Barthes sätt att tänka kring och se på världen utgår från att vår sociala verklighet är strukturerad på ett sådant sätt att den är fylld av speciella meddelanden till sina ”läsare.” Myter skapas på detta sätt såväl medvetet som omedvetet och överallt i alla mänskliga sammanhang. Språket kan således sägas leva ett eget liv, det följer sin egen logik, och eftersom det är omöjligt att verka i världen med hjälp av ett individuellt unikt språk är alla hänvisade till att använda kollektiva kommunikationsmedel. Och i kraft av utövare/användare av det gemensamma språket har människorna i relation till språket en underordnad roll. Vi är helt enkelt utlämnade till de myter som uppstår som ett slags biprodukt av vårt gemensamma vara i världen.

En myt, i denna mening, kan sägas vara det dominerande synsätt med vilket aspekter av verkligheten eller naturen uppfattas av dem som delar det aktuella sammanhanget. Och eftersom alla sammanhang förändras över tid existerar inga eviga myter, bara ständigt föränderliga sätt att beskriva och förstå samma eller liknande saker. Och det jag är intresserad av här och nu är de sammanhang som Tumba och Zlatan verkar inom. Jag vill undersöka vad Sven och Ibrahimovic, som individer kan berätta för oss om den värld vi lever eller levde i. 

Myten betraktas här som ett slags process inom vilken fenomen/händelser och ting tilldelas betydelser. Poängen är att mytens innehåll är konstant över tid, medan dess uttryck skiftar. Innehållet som är konstant i den myt som jag intresserar mig för här är idrotten som skapare av samhälleliga förebilder. Myten om mannens överlägsenhet och hans roll i upprätthållandet av samhället. Det menar jag är vad som hålls konstant i den övergripande berättelse som Sven Tumba och Zlatan Ibrahimovic träder in i. Jag menat vidare att berättelsen kommer först, finns över och är den instans som driver från och gör Zlatan och Tumba till hjältar.

Individerna är väldigt olika, men deras status som hjälte i det sammanhang de lever/levde och verkar/verkade i är den samma. Om vi leker med tanken och placerar Zlatan, som vi känner honom idag, i den miljö där Tumba verkade, då talar mycket för att Zlatans resa och status skulle sett annorlunda ut. Hans bakgrund och individualism skulle inte uppskattas, och han skulle ha svårt att kvala in som hjälte. Samma kan sägas gälla för Tumba. Hans rastlöshet och lekfullhet, hans vilja och önskan om att prova på många olika saker hade inte uppskattats av hårdsatsande idrottsklubbar där ungdomar måste anpassa sig tidigt för att ha en chans att nå toppen i den idrott de valt. Mycket talar alltså för att profilernas hjätestatus bestäms primärt på en strukturell nivå, och sedan placeras den individ som bäst lever upp till mytens kravprofil in i rollen och hyllas.

Givetvis handlar detta inte om att ta ära och redlighet av varken Zlatan eller Tumba. Båda förtjänar all den uppmärksamhet och de hyllningar de får/fått. Men med vetskap om hur myter fungerar och hur de påverkar människorna som lever i det sammanhang där myterna finns och verkar bör insikten om detta sakernas tillstånd mana till eftertanke. Det man kan fundera över är om det går att förändra idealen för att på det sättet öppna upp fältet för fler dugliga talanger som man kanske missar när man omedvetet håller sig med den ganska begränsade uppsättningen av bilder/berättelser som kvalificerar just han eller i sällsynta fall hon som just hjälte.

Vad jag vill peka på och verka för att en vidgad blick. En ökad acceptans och en fördjupad förståelse för hur saker blir och uppfattas som självklara. Genom att belysa karaktärsolikheterna som finns mellan Zlatan och Tumba blir det uppenbart att hjältestatusen mer har mindre att göra med vem man är, och mer med vilket sammanhang man lever och verkar inom.

Liksom med medierna, samhället och kulturen så får vi de hjältar vi förtjänar!