För att börja någonstans kan det vara lämpligt att lägga märke till att DVD-filmer förpackas i boxar som bjuds ut och får ett pris på en ekonomisk marknad. Filmerna (det imateriella innehållet) sprids på detta sätt över världen via mediet DVD-skivan, och graden av spridning påverkar filmernas ekonomiska balansräkningar direkt, efter principen utan pengar inga nya filmer.
Förhoppningsvis blir det härigenom enklare att förstå hur allt hänger ihop och att enskilda konsumenter har ansvar för vad som hamnar på vita duken. Inte direkt gentemot en given film, men i förlängningen genom att utgöra en del av den diffusa multitud utan vars stöd, i form av bland annat biljettintäkter, filmindustrin överlever.
Om man tittar närmare på DVD-boxarna ser man att dessa på olika sätt försöker locka fram begär efter den film som ligger i deras box, och att droger ofta används i just detta syfte. Som exempel kan nämnas att filmen Stoned – the wild and wicked world of Brian Jones, i sin titel har en ordlek som tydligt visar vilka aspekter av 1960-talsrockstjärnans liv som betonas. På boxen står, ”Sex droger och rock ’n’ roll”, ”…otroligt underhållande.” Marknadsföringen av filmen använder sig tydligt av lockelsen som finns kopplad till droger i populärkultur (jfr Manning (ed.) 2007). Resultatet blir att filmens uppmärksamhet ökar samtidigt som drogerna laddas med innebörder, i en ömsesidig process av blivande. Varken filmen, drogerna eller publiken går oförändrade från ett sådant möte, vilket gör biobesöket till ett event med förändringspotential.
Frågan om hur det ser ut på film när mäns och kvinnors missbruk skildras blir med sådana utgångspunkter intressant. En ”skakande” film, som ”man inte bör missa”, har man i marknadsföringssyfte skrivit på filmboxen som rymmer klassikern The panic in needle park, med Al Pacino i huvudrollen. Den beskrivs som ”en sällsynt realistisk och rå film.” Ett citat från tidningen Aftonbladet, som också presenteras på boxen, lyder: ”Alla borde se den.” Filmen Blow, med Jonny Depp i huvudrollen, är ett annat exempel, som sägs förmedla den ”sanna berättelsen om Georg Jungs liv och om priset han fick betala för sin egen variant av The American Dream”, vilket gör den till ett slags skruvad hjältesaga. Om filmens innehåll stämmer med hur det gick till, att Jung ansvarade för en stor del av det kokain som smugglades in i USA under 1980-talet, har huvudrollskaraktären tusentals människoliv på sitt samvete. Ändå framställs han på ett sätt som gör det uppenbart att dramaturgin syftar till att väcka medkänsla och sympati för honom.
Deleuze (2006:283ff) skriver att mötet mellan filmen och dess publik snarare handlar om en omedelbar relation som upprättas mellan hjärnan och filmduken och då kan psykoanalysen inte tillföra något, istället skulle molekylärbiologin (ibid) eller neurologin kunna tillhandahålla en mer adekvat analytisk ”verktygslåda.” Deleuze (2006:286) skriver att,
Cinema, because it animates and temporalizes the image, is both a very particular material, and a material that shows a high degree of affinity with other materials: pictoral, musical, literary, etc. Cinema should be understood not as a language, but as a signal-material.Därför blir det viktigare att uppmärksamma de kopplingar eller förbindelser som filmen uppvisar till ett större sammanhang av såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer, än bilderna i sig.
En analys med fokus på affekter riktar in sig mer på hur det går till när något hamnar på vita duken, än att spekulera kring vad bilderna betyder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar