Tankarna som presenteras här, under rubriken Metoder för analys av kultur, har ännu inte riktigt fått fullt genomslag inom kulturvetenskapen, men det finns sedan länge tydliga tendenser till dels att tankarna har bärighet och relevans, dels att tankarna sprider sig. Till exempel har sociologen John Law (2006:143ff), i boken After Method, ingående diskuterat den vetenskapliga metodens performativa aspekter och menar att metod aldrig får betraktas som ett oskyldig och uteslutande tekniskt inslag i den vetenskapliga praktiken.
Det finns, som jag varit inne på tidigare, ett utbrett behov i samhället att lägga stora delar av livet i experters händer. En olycklig konsekvens av efterfrågan på experter är att den kan leda till ökad osäkerhet, vilket i förlängningen kan ge upphov till behov av fler experter. Ändå vet alla, egentligen att ingen någonsin kan veta säkert vad som kommer att hända honom eller henne i framtiden. Filosofen Mats Rosengren har, i boken För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet, visat att det inte allt är självklart att man vill ha säkerhet och överblickbarhet. Han menar att om en sådan utopi uppnåddes skulle livet som vi känner det förändras i grunden.
Verkligheten är per definition osäker och oöverblickbar, något annat vore konstigt eftersom den befinner sig i ständig tillblivelse. Det är ett axiom man måste acceptera och lära sig hantera. Men man måste också lära sig förstå och hantera insikten om att kunskap inte får knytas till enskilda individer eller isolerade forskargrupper, den måste kommuniceras och ständigt utsättas för kritisk granskning, inte bara av experter utan framförallt av en bred och intresserad allmänhet.
Världen är omöjlig att överblicka, på grund av att den befinner sig i ständig tillblivelse, och därför behövs, istället för några få, många olika lösningar för att samhället snabbt och effektivt ska kunna anpassa sig efter rådande förutsättningar. Och i den processen behöver fler bli delaktiga. För utan en bred kunskapsrelaterad, kritisk kommunikation kring förutsättningarna för och innehållet i sammanhanget som alla lever med och i försvåras möjligheterna att bryta tillvarons rutiner, vilka hindrar förändring om de inte uppmärksammas som vanor. Påpekandet ska läsas som en öppning för dialog och som en påminnelse om hur viktigt det är att många människor tillägnar sig insikt om och förmåga till kritiskt tänkande.
För att översätta dessa insikter till ett slags metodologi hänvisar jag till Bruno Latour (1998:79) som menar att den enda metodologiska princip man behöver följa är strävan efter tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri forskaren utgår från som de analytiska mått och steg han eller hon finner lämpliga öppet redovisas.
Jobbar man efter sådana principer kan man ha nytta av Latours motto: don’t fill in the blanks (2005a:246), det vill säga hänvisa inte till något som inte går att belägga empiriskt. Kultur, till exempel, kan aldrig vara en förklaring till något, tvärt om är det kulturen som ska förklaras genom att redogöra för de spår som handlingarna lämnar efter sig och de empiriska belägg som finns på förbindelser mellan enskilda element/aktörer.
En vanlig, åtminstone till vardags, förklaring är annars ofta att ”det sitter i kulturen.” Men om forskare/experter gör det, då blir det lätt en form av maktutövning genom att uttalandet i kraft av sin status som vetenskap så att säga sanktionerar kulturen som förklaringsgrund.
Om man tänker rätt på saken vet man att kultur består av aktivt handlande. Utan handling ingen kultur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar