Vetenskap är politik, politik är vetenskap. Det handlar om makt!

Att tolka något, det vill säga att tillskriva något en bestämd innebörd. Att hävda att det betyder det där, det är en form av maktutövning. Och om det görs i vetenskapens namn, ja då används hela det kapital av anseende och tillit som vetenskapen upparbetat, för att driva politik. Det är olyckligt, även om det är vanligt. Speciellt inom kulturvetenskapen är det vanligt att man utför denna typ av manövrer, att man tillskriver bilder, saker och händelser innebörder. Men det är en tankemodell som ligger djupt inbäddad i hela det vetenskapliga uppdraget.

Det finns som sagt ett sug, ett begär i samhället, efter sanning. Och den förväntar man sig att vetenskapen skall förmedla (vilket ett axplock från dagens tidningar visar, även om det just idag inte finns några flagranta exempel. Se, här och här). Gör man det, om man blint litar på allt som sägs i namn av vetenskap, då har man med öppna ögon satt sig själv i en beroendeställning. Blind tillit till vetenskapen gör mig rädd.

Jag vill inte att det jag skriver här eller säger i föreläsningssalar och när jag är ute och talar om min forskning, för allmänheten, som ett led i högskolans så kallade tredje uppgift. Vill inte att det skall tas emot okritiskt. Varje gång när jag ser studenterna, mangrant luta sig över bänken för att skriva ner vad jag säger, blir jag lika osäker och rädd. Vad sa jag nu?

Paradoxalt, kan tyckas. Men likafullt viktigt att reflektera över. Det ligger i vetenskapens natur att utstråla säkerhet och tillit. Samtidigt är det förödande för samhällets långsiktiga överlevnad, om medborgarna lägger sig platt för allt som klätts i vetenskaplig språkdräkt (akademiskt språk, siffror, grafer och tabeller). Om vad det kan får för konsekvenser skrivs det ofta om på bloggen Intensifier, vilken rekommenderas varmt.

Garanten för säker kunskap är den blinda peer-rewiew process som allt mer krävs för att texter skall räknas som vetenskapliga. Okej, bara det som andra vetenskapsutövare anser vara god vetenskap passerar nålsögat. Vem kan vara kritisk mot det? Det låter väl vettigt, att de som är mest kunniga granskar arbetet innan det når allmänheten. Men då bör man betänka att vad man gör är att bygga upp ett slags oantastligt prästerskap som tilldelas makten att själva bestämma vilka kunskaper som är bra och vilka som är dåliga, och vart pengarna som satsas på vetenskap skall gå.

Vetenskapsmän och kvinnor är också människor. Om det inte vore så fanns inget att oroa sig för. Men nu är det så, och eftersom det inte finns obegränsat med resurser. Eftersom inte alla som uppnått doktorsgraden och fått sitt vetenskapliga körkort (för att söka forskningsmedel från de statliga forskningsråden måste man vara disputerad), kan garanteras lön på livstid, kommer fältet vara vidöppet för strider som bottnar i avundsjuka, osäkerhet eller som bara om att stoppa något man inte förstår. Det finns i alla fall inga vattentäta metoder för att avgöra vad som verkligen är orsaken till eventuella avslag på ansökningar eller införande av artiklar i högt rankade tidskrifter.

Människor borde vara goda, kloka och se till högre mål och värden än sin egen lycka och sitt personliga välbefinnande. Och i den bästa av världar är det så klart precis så det ser ut. Men vi glömmer allt för enkelt och allt för ofta att i den världen lever vi inte. Alla som tagits upp i den vetenskapliga gemenskapen vet att det finns strider som inte har något med den vetenskapliga kvaliteten i arbetet att göra. De flesta har någon gång stoppats, ifrågasatts, eller frysts ut ur gemenskapen, vilket är mänskliga uttryck för makt, på grund av personliga skäl som klätts i vetenskapliga termer.

Den som har makten att besluta över vilken väg forskningsmedlen skall trilla, han eller hon har också makten att stoppa projekt som hotar hans eller hennes ställning. Större än så är inte akademin än att utövarna känner till varandra. Och det är mycket som står på spel, både ifråga om pengar (som behövs både för forskningen och för uppehället, för att amortera på lånet till bostadsrätten, till exempel), och inflytande (om nya tankar och perspektiv släpps fram, då hotas kanske den egna positionen. Och det är jobbigt att byta spår och skaffa nya kunskaper). Allt för mycket hävdar jag, för att frågan skall överlämnas helt och hållet åt utövarna själva.

Ofta är det seniora forskare som sent i karriären tilldelats makten över fördelningen av medel. Och alla vet hur man kan komma att resonera när man ser pensionen närma sig. Lägg därtill vetskapen om att professorn befinner sig i slutet av sitt yrkesliv, och att h-n har bakom sig ett slitsamt yrkesliv, i en miljö präglad av maktkamp och intriger. Professorn kanske dessutom vill ägna sina sista år till att putsa på sitt eget eftermäle. Det är mänskligt sett inget konstigt alls med det, men just därför är det problematiskt att ta det för givet att den makten inte utnyttjas. Det gör den!

Det är helt enkelt för många parametrar som blandas samman inom akademin, ofta i namn av ekonomisk effektivitet. Och det är som att be om problem. Genom att överlåta alla aspekter av vetenskap till utövarna själva skapas en elit som själv både delar ut medel till sig själva och granskar resultatet. Jag har ingen aning, här och nu om hur man skulle kunna göra istället, men det betyder inte att det inte går att rikta kritik mot systemet. Jag ser ett skriande behov av förutsättningslösa samtal, och upplåter mer än gärna Flyktlinjer för detta ändamål.

Mitt vetenskapliga mål, min självpåtagna uppgift, är att verka för långsiktig hållbarhet. Och jag har för länge sedan insett att det uppdraget inte är förenligt med eller passar in i akademins nuvarande, mycket snäva mallar. Jag har en kulturvetenskaplig utbildning, det är därifrån mina verktyg är hämtade. Men ibland, för att uppfylla det övergripande målet, behöver jag gå utanför kulturvetenskapens domäner för att få hjälp, stöd och inspiration. Och ibland innebär uppgiften som sådan att frågan glider utanför mitt ämnes fokus. Det är då det blir problem. När man inte räddhågset sneglar på vad kollegorna gör och anser vara god sed inom ämnet, utan följer uppdraget dit det tar en. Det är då som man stöter på makten. När man utmanar gränser och bryter ny mark. När man inte slaviskt följer etablerade och accepterade auktoriteter. Det är då akademins problem blottas, men bara för den som går utanför ramarna. Så det är med risk för att uppfatts som gnällig och bitter jag framför dessa tankar. Men jag gör det för att jag bryr mig mer om samhällets långsiktiga hållbarhet, än min egen karriär.

Det är ingen slump att det är avvikarna som först ser maktens begränsande effekter. Det är ingen tillfällighet att Michel Foucault var homosexuell, eller att Judith Butler är kvinna. Pierre Bourdieu kom kanske inte från arbetarklass, men han kom i alla fall inte från de kretsar som övriga studenter på elituniversiteten i Frankrike kom ifrån. Listan kan göras hur lång som helst. Och allt pekar i samma riktning: Makt korrumperar. Det är bara små barn som vågar påpeka att kejsaren är naken (vilket som tur är inte gäller vetenskapen, vill jag påpeka. Det mesta är bra inom akademin, men långt ifrån allt).

Den som uppfyller normen ser inte att det ger honom eller henne fördelar. Normen är osynlig för alla som gynnas av den. Det är så den verkar i världen. Vad får det för konsekvenser? Vem och vilka intressen tjänar på att detta förhållande inte ifrågasätts? Det är viktiga frågor, som fler borde ställa. Oftare!

Jag vill börja denna vackra fredag med att slänga ut frågan, vem vill du ska tolka världen för dig? Vem vill du ska bestämma över din perception av världen? Hur tycker du att den vetenskapliga verksamheten skall organiseras? Vem ska bestämma vad vad som är vetenskapens uppdrag? Dem som lever och verkar där, och som är beroende av fortsatt tillflöde av pengar? Eller allmänheten, som ytterst både betalar för verksamheten och som dessutom, på gott och ont, utsätts för resultatet?

Det är inget enkelt problem jag vill lyfta. Och jag gör det inte för att klaga. Vi har det system vi har, och vill man vara och verka inom akademin är det bara att gilla läget. Men, menar jag, med stöd i målet om långsiktig hållbarhet, man måste samtidigt vara kritisk. Man måste framförallt vara kritisk mot den egna verksamheten. Alla måste det, annars är vi med raska kliv på väg ut för ett sluttande plan.

Tänk på det nästa gång du hör någon säga: Forskning visar! Eller i vetenskapens namn hävdar: Den tavlan, filmen eller boken, betyder det där. Jag är övertygad om att vi får en bättre och mer långsiktigt hållbar värld om fler odlar sin kritiska förmåga (utbildning är en fråga som får långstående konsekvenser, för alla. Oavsett vad man gör och hur man tänker. Det är en fråga som angår alla, vilket dagens Brännpunkt illustrerar). Och jag kommer även fortsättningsvis att vandra på den inslagna vägen. Jag sökte mig inte till akademin för att få makt, inflytande och fina titlar. Jag sysslar med vetenskap för att bättre förstå hur man kan arbeta med att uppnå målet, långsiktig hållbarhet.

Vetenskap är ett verktyg, inte en karriärväg!