När jag tänker på åren i grundskolan i ljuset av av det som hänt i mitt liv på senare tid inser jag att det finns en hel del paralleller mellan mina känslor för skolan på 1970- och 80-talen och högskolan idag. Jag har alltid varit känslig för dubbla budskap. Misstänker jag att det finns en dold agenda eller om jag tvingas arbeta med utgångspunkt i motstridiga budskap kryper det i mig. På högstadiet förstod jag att jag straffade mig själv genom att fokusera mer på kunskapen än på betygen, men det priset var jag villig att betala. Fast när jag tänkte och agerade på ett liknande sätt i rollen som lektor och det ledde till att jag blev av med jobbet kom det inte bara som en chock, jag ser det dessutom som ett djupt problematiskt tecken i tiden.
Både mina dåliga betyg i grundskolan och det faktum att texterna jag skrivit efter att jag blev docent inte räknas som vetenskapliga meriter, säger (åtminstone för mig) något viktigt om vetandets verkliga värde i samhället, om än på olika sätt. För mig var det kunskapen och möjligheten att lära som fick mig att gå till skolan. Och det var definitivt för kunskapens skull som jag började studera på universitetet och sedan vigde mitt liv åt forskningen och undervisningen. Så nu när jag återigen, äntligen är fri att följa kunskapen dit den tar mig (utan att behöva vara rädd för vad linjens chefer ska tycka om resultatet), och dessutom har kanaler att sprida insikterna jag skaffat mig vill jag ta vara på möjligheten att diskutera frågan: Vad får skattebetalarna för pengarna som investeras i skolan och den högre utbildningen, egentligen?
När jag som lektor märkte att tjänsten handlade allt mindre om undervisning och forskning och allt mer om möten och administration (som ansågs viktigare än arbetet med kunskapsutveckling), och framför allt när ett växande antal chefer började ta makten över både innehållet och utförandet av mitt arbete, kände jag mig tvingad att reagera. Långt innan jag fick sparken stod det klart för mig att linjens chefer betraktade kunskap mer som ett medel – för att vinna fördelar i konkurrensen med andra chefer, om vem som är bäst på att producera nyckeltal – än som ett mål. Jag kunde dock inte i min vildaste fantasi tro att mitt beslut att skriva en debattartikel där jag argumenterade för att pengarna måste vara medlet och kunskapen målet för högskolans verksamhet, skulle uppfattas som ett så pass stort hot mot ledningens makt och privilegier att man valde att säga upp mig (med hänvisning till en arbetsbrist som man vägrade att förklara för mig).
Alla anställda på högskolan arbetar på skattebetalarnas bekostnad och samhällets investering i forskning och högre utbildning borde inte handla om att bidra till förpappringen av samhället, men det är tyvärr så det ser ut. Så länge administrationen tillåts öka och huvudsyftet med Akademisk Hus (som äger och förvaltar de flesta av lokalerna där forskning och undervisning bedrivs) är att gå med vinst, är det svårt att, med hedern i behåll, påstå att vi har en högskola där kunskap och lärande är kärnverksamheten och den akademiska friheten värnas.
Efter en lång och smärtsam sorgeprocess har jag landat i insikten om att kunskapen och friheten att söka och utveckla vetande, utan någon annan kompass än lusten att lära, är värd mer än den ekonomiska trygghet som en fast anställning innebär. Men hade jag vetat på förhand att mitt försvar för kunskapen och min omsorg om den akademiska kvaliteten innebar en risk att få sparken hade jag kanske ändå agerat annorlunda. Fast med facit i hand känner jag trots allt att det hade varit förödande för min fysiska och mentala hälsa att inte sätta kunskapen i första rummet. Och just därför är det med en krypande obehagskänsla jag noterar allt fler tecknen på att intresset för och värderingen av just kunskapen dalar i samhället generellt.
Överbevisa mig gärna, men jag är långt ifrån säker på att det är för att få kunskap som samhället investerar i skola, högre utbildning och forskning. Inte minst här under arbetslösheten har jag fått erfara hur lågt kunskap värderas idag. Det sägs att man ska studera för att öka chansen att få en anställning, men det faktum att jag som docent knappt ens kallas till intervju för de kvalificerade tjänster jag söker, där högre utbildning är ett krav, säger något. Just i mitt fall kan avvisandet så klart bero på att jag fyllt 61, men ålderism handlar, till dels i alla fall, om kunskapsförakt eftersom erfarenhet är ett slags vetande.
Vi har nog aldrig levt i ett kunskapssamhälle. Men på 70-talet präglades skolorna åtminstone inte av den ekonomisering, juridifiering och produktionslogik som idag successivt underminerar möjligheterna att skapa förutsättningar för lärande och värna kunskapen. De relativa betygen förhindrade dessutom den betygsinflation som vi ser idag, vilket ger sken av att kunskapsutvecklingen går stadigt uppåt när det i realiteten är tvärtom. Övertygelsen om att det är möjligt att sätta objektiva betyg och tron på att betygen är ett universellt och evidensbaserat mått på en människas kunskaper bygger mer på antaganden än på det vi vet, vilket är symptomatiskt. Idag övertrumfas kunskapen nämligen av känslan på område efter område, vilket får forskare och engagerade lärare att framstå som ett hot.
Att folkvalda politiker öppet kan förakta forskningen, utan att förlora väljarstöd, är en tydlig indikation på kunskapens verkliga värde. Och det faktum att det enda parti som på allvar bryr sig om skolan samarbetar med det parti som bryr sig minst om kunskapen borde få varningsklockorna att ringa. Vill vi ha ett utbildningssystem som fungerar som det är tänkt räcker det inte att bara säga att man önskar sig det. Kunskapen och den intellektuella förmågan fungerar som musklerna, används egenskaperna inte förtvinar de. Om lärarna inte får makt och förutsättningar att värna kunskapen kommer samhällets generella förmåga att värdera och utveckla vetande oundvikligen att utarmas, vilket är en process som blir svår att vända så länge föräldrarna anser att det är viktigare att få välja den skola som lovar högst betyg, än att ställa krav på sina barn.
