Boken som här utsätts för en subjektiv men öppen och genomlyst läsning är på inget sätt enkel, men den är heller inte på långa vägar så svår som man kan få för sig. Mycket av svårigheten handlar om att dess litterära kvaliteter så att säga lätt lägger sig mellan tankeinnehållet och stör perceptionen. Det är lätt att haka upp sig på formen. Men när jag istället försökte se formen som ett slags grädde på moset märkte jag att boken öppnade sig och gav mig en läsupplevelse av rang och en hel massa viktiga insikter om världen. Först när jag tog Foucault på allvar, det var när jag läste honom på det sätt han själv har sagt sig vilja bli läst, då lossnade för mig i mitt tänkande kring kultur. Därför vill jag dela med mig, i förhoppningen om att kunna hjälpa andra att se förbi formen och därmed hitta en egen förståelse. Ibland tenderar förklaringar och utläggningar av snåriga och abstrakta verk att bli lika svåra och abstrakta som det som skall förklaras, vilket är olyckligt. Tyvärr premieras detta inom delar av kulturvetenskapen, men då vill jag uppmana mina läsare att komma med invändningar och kritik.
Tre (externa) utestängningsprocedurer
Diskursens ordning börjar med att Foucault lägger fram följande hypotes, där han:
antar att diskursproduktionen i varje samhälle på en och samma gång kontrolleras, väljs ut, organiseras och fördelas av ett visst antal procedurer vilkas roll är att avvärja dess makt och hot, att bemästra dess slumpmärighet och att kringgå dess tunga, skrämmande materialitet. (Foucault 1993:7).Citatet ger en inblick i hur Foucault skriver. Många skräms som sagt av stilen och uppfattar den som elitistisk och utestängande. Men man bör betänka att Foucault själv respekterar sin läsare och han var också noga med att påpeka att hans texten är att betrakta som ett slags verktygslådor att hämta inspiration till för sitt eget tänkande. Innan man ger sig kast med Foucaults texter bör man vara medveten om att här finns inget färdigt system att rekonstruera, bara tankeverktyg, linjer och möjligheter som väntar på att iscensättas och brukas av läsaren, efter eget huvud. Det måste snarare betraktas som själva antitesen till elitism, som djup respekt för läsaren och en ödmjuk syn på sig själv.
Tre externa utestängningsmekanismer menar Foucault reglerar dels vem som får tala, dels vem som kommer att kunna tillerkännas statusen av geni inom respektive sammanhang. Dessa är för det första, Förbudet. För det andra, Motsättningen mellan Förnuft – Vansinne och för det tredje, Motsättningen mellan Sanning – Det falska.
Den tredje mekanismen anser Foucault vara den viktigaste, mest genomgripande och även mest försåtliga på grund av dess tendenser till osynliggörande av individen som står bakom uttalandet. Genom att tala om sanning och genom att göra anspråk på att sitta inne med sanningen uppnås två saker. För det första placeras påståendet utanför och görs avskilt från den som uttalar det, uttalandet står för sig själv och det uppfattas därigenom lätt som att det inget har att göra med den som presenterar det. Därför är det så oerhört viktigt att man gör sig aktivt medveten om att vetenskap är en verksamhet som bedrivs av män och kvinnor, kompetenta män och kvinnor visserligen, men lika fullt människor av kött och blod med allt vad det innebär. Momentet av osynliggörande och den kraft detta bär på drabbar läsaren av vetenskapliga texter där rönen presenteras som sanningar. Läsaren ställs därigenom så att säga inför ett vattentätt och fullbordat faktum, vilket förpassar honom eller henne i ett tillstånd av passivitet eftersom det inte går att resa invändningar mot resultatet utan att hela resonemanget kullkastas. Om detta sätt att arbeta på upphöjs till ideal för vetenskapligt utövande ger det lätt upphov till makt eftersom forskaren/experten hela tiden är den som ligger steget för och därigenom innehar initiativet.
Socialpsykologen Johan Asplund (2003) har som sagt skrivit om liknande saker och om problemen som följer i dess spår. Han menar att väldigt mycket av den vetenskap som produceras och även många av de vetenskapliga metoder som hålls högt inom akademin strävar efter att presentera så noggranna kopior som möjligt av det man undersökt, vilket kan sägas vara så långt man kan gå i strävan efter sann kunskap om världen. Men vad tillför sådan forskning världen egentligen? Detta menar jag är berättigade frågor. Om framställningen istället får läsaren att tänka till och att tänka annorlunda kan studien bli ett incitament till förändring, utan att vetenskapen bestämmer världens vara. Det är ett sätt att bemöta Foucaults insikter. Exakta kopior, perfekta resultat och hyllade experter däremot riskerar att hämma den kollektiva kreativitet som behövs i ett samhälle för att hantera tillvarons komplexitet. Mycket talar för att det dessutom blir lättare att värdera resultatet om det finns identifierbara luckor i resonemanget (och det finns det i alla resonemang, även hos den mest hyllade professor, Inget konstigt eller problematiskt med det) samt om även tänkbara alternativ till valda tolkningar skrivs fram när resultatet av vedermödorna presenteras. Men genom att kravet på sanning (utan att man egentligen har först någon diskussion kring vad man lägger i begreppet) hålls så pass högt som idag är fallet inom vetenskapen kommer det att få återverkningar för vad som blir möjligt att säga, i vetenskapens namn. Och detta menar Foucault är att betrakta som ett slags utestängningsmekanism.
För att illustrera hur det kan fungera och vilka konsekvenser det får för vardagen inom olika vetenskapsgrenar kan man tänka på relationen mellan etnologiämnet och historia. Många historiker lutar sig mot traditionen av källkritik och hävdar med hänvisning till etnologernas utbredda användning av muntliga källor att etnologi inte är en vetenskap. Att etnologi skulle kunna vara en annan typ av vetenskap, med andra kriterier för relevans och metoder för kontroll av resultatet, det föresvävar sällan eller aldrig kritikerna.
Antingen strävar man efter sanning, eller också gör man det inte, så lyder diskursens lag. Det är ganska enkelt att se vilka konsekvenser detta får. Den vetenskap som har lättast att bevisa att det man kommer fram till är sant kommer att vara den vetenskap som får mest prestige, pengar och följaktligen flest utövare och beundrare. Den logiken ligger så att säga inbyggd i tänkandet, och det är just logiken bakom skeendet som Foucault är intresserad av att undersöka.
Foucault visar hur vetenskapen, ända sedan sofisterna underkändes som vetenskapsmän, eller för att använda terminologin från Diskursens ordning, utestängdes från den vetenskapliga gemenskapen, har arbetat efter övertygelsen om att sanningen är något som finns nedlagd i värden, för oss att upptäcka. Men det är, och kan per definition bara vara ett antagande. Det finns ingen möjlighet för oss människor att testa den hypotesen. Det finns ingen position man kan inta, utanför världen, där man på ett objektivt sätt kan testa olika tesers hållbarhet. Vi är helt enkelt hänvisade till den här världen, och allt och alla befinner sig i samma sammanhang. Ingen kan på allvar hävda att tanken om att sanningen finns inlagd i världen inte har varit en framgångsrik hypotes, men betyder det att det inte finns några alternativa förhållningssätt? Knappast!
Donna Haraway är bara en i raden av dem som i Foucaults efterföljd har kritiserat det ideal som finns kopplat till en sådan syn på kunskap och vetenskap. Genom snart sagt hela hennes produktion finns en röd tråd av kritik mot det hon benämner ”The modest witness” (se t.ex. Haraway 1997:23), som är ett slags vetenskaplig idealposition vars kännetecken och utgångspunkt är att det är möjligt att som forskare inta rollen som osynlig och objektiv uttolkare av världen. Möjligen, men i så fall bara delvis, fungerar det att inta ett sådant förhållningssätt om man forskar om kvarkar, men inom samhälls- och kulturforskning är det omöjligt.
Eftersom all forskning är beroende av ett omgivande samhälle som tilldelar den resurser och varifrån man hämtar nya utövare finns det inga vattentäta skott mellan verksamheterna, alla är med andra ord beroende av varandra, och följaktligen påverkar allt vartannat.
Utestängningsmekanismerna eller procedurerna som hittills har behandlats och som genom historien har lett fram till detta vetenskapliga ideal, menar Foucault är externa. Han skriver vidare:
Naturligtvis finns det många andra procedurer för att kontrollera och begränsa diskurser. Dem jag talat om hittills verkar så att säga från utsidan. De fungerar som utestängningssystem och berör utan tvivel den del av diskursen som sätter begär och makt i spel (Foucault 1993:15f).Vad Foucault här beskriver är ett slags självorganiserande system. Diskursen lever så att säga sitt eget liv, och det gör den eftersom det är en process som genereras och drivs av en lång rad aktörer i samverkan. Diskursen finns inte hos någon av delarna i systemet och den går inte att styra, den uppstår i mellanrummen mellan aktörerna och den går bara att studera utifrån effekterna den ger upphov till, dess verkan i världen.
Vad som presenterats hittills är alltså externa och mer eller mindre medvetna mekanismer som reglerar vem som får tala, när han eller hon får tala och hur det som sägs skall värderas. Det är förhoppningsvis inte speciellt svårt att ställa upp på detta, men när Foucault sedan övergår till att diskutera tre inre utestängningsprocedurer blir resonemanget lite mer abstrakt men också mer intressant.
Fortsättning förljer, i nästa bloggpost om Diskursens ordning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar