God Jul!

Söndag är sedan två år tillbaka bloggdag, men idag är det julafton och då tar jag ledigt. Men jag vill ändå publicera en liten hälsning och önska alla trogna läsare en riktigt fin jul! Kanske blir det en post här i veckan, för nästa söndag är det nu nyårsafton. Vi får se.

Min ambition är att vara helt ledig under de röda dagarna och sedan bara gör det jag måste resten av veckan. För att orka fram till semestern i det allt mer pressade arbetslivet är det helt avgörande att göra något annat, att skaffa sig perspektiv. Jag ska gå igenom ett bokmanus i lugn och ro och ägna resten av tiden åt att läsa. Och så ska jag promenera och försöka sova ut ordentligt.

Ute i världen rasar krig och här hemma känns det mer osäkert än någonsin under mitt liv, vilket känns viktigt att påminna sig om och försöka ta in. Jag tycker inte man ska behöva ha dåligt samvete för att man har det bra, men att känna tacksamhet är verkligen på sin plats.

Nu ska jag gå upp och dricka kaffe och så ska barnbarnen få var sin julklapp. Återkommer med nya tankar inom kort, kanske det blir något slags årskrönika nästa vecka, vi får se. Avslutar med ett citat från Nietzsche, som boken jag ska gå igenom här i veckan handlar om.

I want to learn more and more to see as beautiful what is necessary in things; then I shall be one of those who make things beautiful. Amor fati: let that be my love henceforth! I do not want to wage war against what is ugly. I do not want to accuse; I do not even want to accuse those who accuse. Looking away shall be my only negation. And all in all and on the whole: some day I wish to be only a Yes-sayer.

Skrivkramp och utvecklingskris

Kreativitet är en nyckfull tillgång. Den kommer och går, och är omöjlig att styra. Inne i en period nu där det går trögt med lite av varje. Plågsamt. Jag är van vid att kunna ta orden och tankarna för givna, van vid att behöva stänga av. Nu är det tomt, tyst och jag brottas med känslan av meningslöshet. Vill dock påpeka att jag inte skriver detta av förtvivlan; snarare är det förundran jag känner. Det är en ny känsla och jag vet inte vad den står för än. Vill min vana trogen dela med mig, även av vedermödorna. Vill att Flyktlinjer ska vara en integrerad del av mitt liv, inte bara ett verktyg i arbetet. Vill se livet som en integrerad helhet. Tänker lite att har jag inget meningsfullt att skriva om kan jag skriva om det, för allt som handlar om livet och innebörden i begreppet människa är meningsfullt.

Det är omöjligt att prestera på topp hela tiden. Toppar och dalar kommer och går. Livet är en resa utan mål, är rörelse i okänd terräng. Har man bara ett öppet sinne kan man lära sig en massa av det mesta. Kunskapsutveckling är inte en process som går att målsäkra, det gäller samma på både individplanet och i samhället. Kulturen växer fram mellan oss människor. Försöker se det så. Försöker förstå. Känslan av uppgivenhet handlar delvis om bristen på utmaningar, jag vet ju det. I fredags, på Skavlan, talade man om Post Production Depression. Har nog drabbats av en släng av det. Bokprojektet jag arbetat med från och nu i snart fem år är färdigt. Nästa bok ska jag inte påbörja slutredigeringsarbetet på förrän efter sommaren. Än har studenterna inte börjat kräva handledning. Det finns tid att tänka och känna efter. Inte märkligt alls att en känsla av tomhet kryper sig på.

Det får vara hur förklarligt som helst. Det är lika plågsamt för det. Känner mig instängd. Kan men får inte göra det jag vill. Och det jag måste göra innebär ingen som helst utmaning. Längtar tillbaka till tiden som student. Allt var nytt och spännande och det fanns så enormt mycket jag inte visste och kunde. Idag är jag äldre. Har lärt mig en hel del och vet bättre vad som finns att veta. Kan en massa och har upparbetat vana och kompetens. Idag när jag etablerat mig i akademin ser jag den i ett annat ljus än när jag stod utanför och kände mig som en ödmjuk gäst. Antar att det är helt normalt att känna som jag gör, i den ålder jag befinner mig i.

Att skriva och sätta ord på känslan gör den lättare att bära. På väg till ännu ett möte. Ser inte särskilt mycket fram emot det. Möten tenderar att vara själlösa och föga utmanande. Överaskas ytterst sällan. Där och då, liksom i grundskolan, blir kreativiteten till en tvångströja. När den inte får utlopp eller när förslagen jag kommer med möts med tomma blickar eller tystnad är det plågsamt. Man väntar sig färdiga lösningar som kan testas omgående, så kommer jag med tankefragment och hugskott. Förslag att jobba vidare med tillsammans.

Måste iväg nu. Kan fortfarande skriva och tänka. Behöver kanske bara göra det, skriva om tankar och tänka om skrivande. Kanske? Vet inte. Vi får se. Återkommer. Om och när jag kan och andan faller på.

Kort om: resistenser av olika slag

Ett av de allra största hoten mot samhället som vi lärt oss att ta för givet är den antibiotikaresistens som sakta men säkert håller på att utplåna resultatet av år av forskning. Det kostar samhället enorma summor både att ta fram nya mediciner och för att betala skadorna som resistensen medför. Som det verkar är det en kamp som vi inte kan vinna. Bakteriernas överlevnadsförmåga är helt enkelt starkare än människans, som är är en långt mer komplex och till dels även paradoxal varelse. Och då snackar vi bara rent ekonomiska kostnader. Antibiotikaresistensen innebär dessutom lidande och umbäranden på en rad andra områden.

Resistens är något som växer fram som en konsekvens av vårt sätt att leva och tänka. Antibiotikaresistens är ett resultat och en aspekt av kultur. När pengar och ekonomi står i fokus ser det ut som en bra idé att tränga ihop så många djur som möjligt på så liten yta det bara går, för att tillgodose en växande efterfrågan på billigt kött. Antibiotika möjliggör att en ohållbar hantering kan växa fram och bli till norm, vilket tvingar bort aktörer från marknaden som strävar efter ett mer hållbart jordbruk. Förutom alla andra problem är detta agerande en kapitalförstöring av gigantiska mått, och det är vi och våra barn, samt så klart djuren, som får betala priset. Det finns som bekant inget sådant som en gratis lunch. Någon betalar, alltid. Vi får inte det samhälle vi önskar oss och drömmer om, vi får det samhälle vi förtjänar. 

Som om det inte vore illa nog växer det även fram en annan typ av resistens, som är samma andas barn. Faktaresistensen är också en konsekvens av ekonomiseringen av samhället, av att pengar inte ses som ett medel utan som ett mål i sig. När fokus i skolan inte längre är kunskapen, utan vinster och effektiviseringar förlorar kunskapen sitt värde, inte bara i skolan utan i samhället som helhet. Och när kunskapen förlorar sitt värde blir det svårare, både att lära och att förstå vad man ska med kunskap och lärande till. Donald Trump är själva sinnebilden för en människa som sätter makt och pengar för egen del, framför allt annat. Han visar, inför hela världen, via TV-kameror hur mycket han värderar kunskapen. Kunskap är ett hinder för Trump, liksom för Jimmie Åkesson och alla andra som vill skapa en värld byggd på drömmar om hur det skulle kunna vara, om inte ...

Faktaresistensen är ett tecken på att vi lämnat det moderna samhället bakom oss och tagit steget in i det postmoderna samhället där ALLT individ- och kundanpassats. Där var och en väljer vad just de håller för sant och där ingen litar på någon annan än den som TYCKER som jag. I det postmoderna samhället är det känslan som räknas, inte kunskapen. Därför är den växande faktaresistensen minst lika farlig, eller kanske till och med farligare, än antibiotikaresistensen. För den som saknar förmågan att förstå och som (därför?) tappat intresset för kunskapen kommer så klart att få svårt att ta kloka beslut, det vill säga beslut som vilar på vetenskaplig grund. I ett postmodernt samhälle är min sanning lika god som din och om jag tycker att det känns som Sverige drabbats av massinvandring så är det så, även om du inte delar min bild. Det är känslan som räknas och om jag tycker att klimatförändringarna är nonsens så är det så, för i det postmoderna samhället gäller kartan, min karta, inte verkligheten.

Faktaresistens leder till antibiotikaresistens som leder till en resistens mot känslor, i alla fall känslor som handlar om något annat än mig själv. Ser vi framväxten av ett samhälle som utvecklat ett slags medmänsklig resistens? Vad kostar det i så fall, idag och på sikt? Om pengar verkligen betyder något är detta frågor vi måste ställa oss, annars är vi alla bortom räddning!

Kort om: Kvalitet

Bra eller dålig, kvalitet. Talas det om. Fast vad menar man? Ingen vill ha dålig kvalitet. Det borde alltså vara den enklaste fråga i världen. Utbildning och forskning i Sverige ska hålla god kvalitet, eller kanske kvalitet i världsklass. Ingen säger emot. Ju bättre kvalitet desto bättre. Alla håller med. Sedan dundrar verkligheten in, eller kvalitetsbegreppet ska i alla fall omsättas i praktiken ute på skolor, universitet och forskningsinstitut. Paulo Macciarini ansågs vara världsledande, lovande och hans forskning renderade honom anställning på anrika Karolinska. Sedan visade det sig att han fuskat, och samma artiklar som kvalificerade honom till anställningen och världsryktet diskvalificerade honom nu. "Vi blev lurade!", säger de ansvariga. Fast hans arbete hade ju kvalitetsgranskats, och ledningen på Karolinska försvarade kvaliteten i hans arbete ända tills de där dokumentärerna visats. En journalist såg det erfarna, uppburna, välmeriterade, forskare inte såg. Eller ville man inte se? Lätt så här i efterhand att se, men uppenbarligen oerhört svårt i vardagen. Ändå envisas vi med att tala om kvalitet, kvalitetssäkring. Och när problem uppdagas är det alltid mer kvalitetsstyrning och kontroll som det ropas på,aldrig mindre. Ett helt annat sätt att se på kvalitet och arbeta kvalitetsfrämjande är otänkbart.

Det som händer på Karolinska har tydligt med kvalitet att göra, och Pisa-resultaten visar hur svårt det är att omsätta visionen om världens BÄSTA skola i praktiken. I teorin är det enkelt, det är bara att följa manualen. Kvaliteten uppstår om regelverket följs. Med tydliga mål är det enkelt att följa och utvärdera en verksamhet. Antingen fungerar datorn eller bilen, eller också inte. Med kunskap och undervisningskvalitet är läget ett annat, för det jag tycker är bra tycker någon annan är dåligt. Det jag tror är bästa vägen fram ser en annan som en återvändsgränd. Och då talar jag bara om kollegorna i lärarlaget, där alla dessutom har sin personlighet, sitt bagage och sina visioner. Addera studenterna, och lägg sedan till en linjeorganisation. Vad blir utfallet? En högst komplex och föränderlig helhet.

Visst går det att mäta och genomföra utvärderingar, och kontrollen kan vara minutiös, men vad är det man mäter? Och hur ser relationen och kausaliteten ut mellan mätdatan och verkligheten? Kvalitet är resultatet av tolkning och tolkningar är aldrig objektiva. Tolkning är en speciell kompetens, ett slags handlag. Kvalitet känner man igen när man ser och upplever den, men kan man lita på känslan? Nej, det kan man inte. Och därför är det olyckligt att vi talar om kvalitet på det sätt vi gör i utbildningssammanhang. Många är överens om att den svenska skolan höll hög klass och åtnjöt världsrykte, innan kvalitetsarbetet påbörjades. Kanske bör vi dra lärdom av det och sluta tala om kvalitet, sluta att försöka kvalitetsstyra, målsäkra och kontrollera utbildning? Kanske handlar kunskapskvalitet om frihet, eget ansvar och marginaler. Tid att tänka och tålamod och förståelse för att reflektion och tolkning är svårt. Om kvalitet är ett komplext begrepp som inte går att definiera, hur vet vi då hur världens bästa skola ser ut? Hur formulerar man ett mål för det som ligger bortom horisonten, det som inget vet hur det ser ut förrän man har det framför sig? 

Förr eller senare är vi tillbaka till utgångspunkten: Begreppet kvalitet. Vad menar man när man säger att studenternas uppsatser blivit bättre, eller sämre? Med tanke på hur mycket hjälp och stöd studenterna får från lärarna idag vore det märkligt om uppsatserna inte var bättre än förut när studenterna fick uppfinna hjulet själv. Uppsatserna är kanske bättre, men är studenterna lika självständiga? Det finns så många frågor, och nästan inga svar när det handlar om kvalitet. Ändå är debattörerna tvärsäkra, både de som är för och de som är mot. För tvärsäker ska man vara, annars uppfattas man som oseriös. Trots att det inte går att säga något säkert om kvalitet eller kunskap ...

Kort om: Organisering av utbildning

Tar mig friheten att drömma lite, om en annan akademi: Tänk om hälften av tiden odelat kunde läggas på forskning, och hälften på undervisning. Tänk om administrationen sköttes av därför avsedd personal. Tänk om uppdragets mål var enkelt formulerat på följande sätt (samma över hela linjen, för alla anställda på högskolan) KUNSKAP. Inte närmare definierat än så. Kunskap, kort och gott. Tänk om halva året, veckan, dagen (beroende på hur man fungerar och vad som passar) kunde ägnas åt fortbildning, kunskapsutveckling eller forskning. Detta säger jag inte för att få mindre att göra, utan för att få mer gjort, mer av det jag utbildats för, mer akademiskt högkvalitativt arbete. Jag skriver och tänker som jag gör för att jag inser att allt mindre av min tid ägnas åt uppgifter som kräver docentkompetens, vilket är vad jag är anställd som.

Det jag efterlyser är marginaler och tid att tänka. Förståelse för komplexitet i utbildningsuppdraget, inte bara på högskolan utan i hela utbildningssystemet. Det är framförallt där det brister, i förståelsen för förutsättningarna för kunskapsproduktion och lärande. Utbildning har av någon outgrundlig anledning kommit att jämställas med produktion av varor och tjänster utbjudna på en marknad och upphandlad i konkurrens. 

För att upprätthålla illusionen om att allt är som det ska och att eventuella problem i utförandet och bristerna i kvaliteten beror på lärarna har ett kvalitetssäkringssystem skapats och implementerats, och så länge systemet visar att allt är i ordning skylls alla problem på lärarna som därigenom utsätts för enorm prestationspress. Framförallt i grundskolan, men allt mer även på högskolan. 

För att höja statusen och för att locka människor till läraryrket talas det om att lönen behöver öka. Det tror jag inte ett ögonblick på. Inte så att jag tycker lönen för lärarna ska hållas nere, absolut inte. Lönen kan och bör höjas, men, detta är min poäng, om inget görs åt organiseringen av arbetet och om inte synen på kunskap och lärande förändras kommer problemen att finnas kvar och med tiden förvärras. Kunskap och lärande är väsensskilt från varor och tjänster. Det går inte att tvinga fram kunskap och lärande är individuellt och komplext. Saknas förståelse för det går det inte att bygga ett utbildningssystem som fungerar och drömmen om Sverige som en kunskapsnation förblir en dröm.

Kort om: system och säkerhet

En tanke, på vägen hem efter en dag väldigt mycket präglad av trafikkaos. Ingen extrem situation alls, moderat kyla och några decimeter snö. Resultat: inställda tåg, spårvagnar och bussar. Kaos. Och ingen alls eller felaktig information (När man inte behöver information upprepas den till leda och får man den i överflöd, men när man verkligen har behov av den är den felaktig eller icke-existerande). Inte första gången, och säkert inte sista heller. Hur blev det så här? Hur kommer det sig att mönstret upprepas, år efter år?

En förklaring är att det är mer lockande och populistiskt att bygga nytt och lansera spektakulära satsningar och nya lösningar. Underhåll?! Va, ska vi betala för något vi redan har? Aldrig! Det fungerar ju ...Tänker alla på sommaren och när allt flyter på. Priset för lättjan och ointresset betalar vi dagar som dessa när infrastrukturen kollapsar även om vädret på inget sätt är extremt.

Andra system fungerar emellertid alltid, helt klanderfritt, år efter år. Har någon, någon stans, någon gång, råkat ut för en bankomat som delar ut felaktiga belopp? Avstängda bankomater ser man ibland, men förhållandevis sällan. Aldrig någonsin blir dock beloppet fel! Samma gäller löneutbetalningssystem och andra banktjänster. De går som tåget, om det uttrycket nu inte helt förlorat sin betydelse. Extremt sällan blir det fel, och blir det fel rättas detta (oftast) till omgående. 

Hur kan/ska man förstå dessa funktionskvalitetsskillnader? Eller det faktum att chefernas bonusprogram alltid verkar fungera, i såväl med som motgång och i både upp och nedgång, medan löneutvecklingen för de anställda alltid är förenad med förhandlingar och nattmanglingar. Varför ser det ut så, varför är det så olika?

Ett annat och lite annorlunda exempel är Posten, som för många år sedan hade monopol på utdelning av brev och andra försändelser. Då, innan postverket utsattes för konkurrens (för kvalitetens skull och för att pressa priserna), fungerade systemet lika bra som bankomaterna gör idag. Sedan, efter att monopolet upplösts, blev det både dyrare och mindre driftsäkert. Eller tänk på den avreglerade elmarknaden. Blev det billigare, enklare, bättre? Knappast, i alla fall inte för den förkrossande majoriteten som nu ständigt tvingas bevaka sina intressen. Jag hade inga problem med telefonen innan telemarknaden avreglerades. Idag när jag kan välja och vraka har driftsäkerheten sjunkit betänkligt och problemen att nå fram till teleföretagens kundtjänster har ökat dramatiskt.

Om det går att skapa ett ekonomiskt system som fungerar klanderfritt och i alla lägen, går det att skapa en infrastruktur som fungerar, åtminstone betydligt bättre än dagens. Eftersom kollektivtrafiken bevisligen inte fungerar som den borde betyder det att viljan saknas, eller att annat prioriteras mer. Pengar anses uppenbarligen viktigare och mer värdefulla än vardagskomforten och medmänniskorna. I det uttalandet ligger egentligen ingen värdering, det är ett enkelt konstaterande.

Vad säger det om oss och vårt samhälle? Vill vi ens veta?

Kort om: Tala om, eller med?

Det finns de som säger att det är viktigt att tala om det som hände, bland annat i Köln. Varför då? Jag får och hittar inget riktigt svar på den frågan, varför det är så viktigt att tala om det som hände eller om förövarna. Har funderat en del över det. Varför vill ingen tala med, varför bara om?

Om man inte vet varför man ska prata om det som hände i Köln, tror jag alla mår bäst av att låta bli. Att bara tala om det vedervärdiga, det problematiska, löser inga problem. För vad händer sen, efter att vi talat om dem? För vems skull ska vi tala om dem och det som hände? Frågorna och de potentiella problemen är fler än eventuella vinster som ett sådant samtal skulle kunna ge.

Ebba Busch Thor vill höja straffen för övergrepp. Inte så att jag egentligen har några problem med att våldsverkare får sitta i fängelse, det är inte det jag menar. Jag ligger inte sömnlös över att våldtäktsmän får kännbara straff. Men om det är det enda man kan komma på som lösning på problemen känns det torftigt. Det låter mer som en eftergift till en viss typ av väljare. Och väger man in det faktum att ingen lyckats visa att höjda straff har någon verkan, blir den typen av "lösningar" ännu mer problematiska.

Den som det talas om är utestängd från gemenskapen. Det gör något med den omtalade. Därför är jag generellt skeptisk till tal om. Kan man inte tala med bör man iaktta försiktighet, tycker jag. Förståelse för en annan individ kan man bara få genom att tala med personen ifråga. Bara genom att mötas och utbyta tankar kan förståelse uppnås.

Nu är inte jag så naiv att jag tror att man skulle kunna tala förövarna tillrätta, det är absolut inte det jag menar. De bör åtalas och är de skyldiga ska de dömas, enligt gällande lag. Självklart! Det finns inga ursäkter för det som kvinnorna utsattes för!

Vill man verkligen lösa mellanmänskligt problem måste man dock mötas, i en ömsesidig vilja att förstå varandra. Och alla parter har ett ansvar för det som sker i mötet mellan. Det är svårt att tala med, och enkelt att tala om. Hur mycket man än kanske önskar det finns emellertid ingen enkel lösning på den här typen av problem. Orkar eller vill man bara tala om löses ingenting. Samma gäller byggande av murar, stängda gränser, höjda straff och drönare. Det är uttryck för önsketänkande. Liksom drömmen om evighetsmaskinen som är så svår att värja sig emot i arbetet med hållbarhet.

Vill man bara tala om får man finna sig i att den som bara omtalas och inte tilltalas reagerar. Det kanske går att leva med och problemen blir begränsade om det handlar om individer, särskilt om individerna är skyldiga till brott. Men det finns ju de som vill blanda in kultur i diskussionen och tala om grupper av människor, som vill tala om de hotfulla andra. Vi och dom. Det drabbar även oskyldiga, och inte bara dem, utan även människorna i den omtalade gruppen som vill väl och som kämpar för samma sak. Talet om fjärmar människor och grupper från varandra. Talar vi med varandra ökar chansen att vi tillsammans kan nå en lösning. 

Det finns inga garantier och inga enkla lösningar, men om vi inte försöker kommer problemen aldrig att lösas. Låt oss försöka, låt oss tala mer med än om.

Kort om: Rasism och rasister

Ordet rasist är missbrukat och överanvänt idag, det håller jag med om! Synd, för det är ett viktigt ord. Fast det måste användas med måtta och där och när det är meningsfullt och relevant.

Idag finns det i princip ingen som är rasist, i alla fall finns ytterst få som på allvar hävdar att det finns några biologiska skillnader mellan människor. Alla människor är del av samma ras, den mänskliga rasen. Det finns inget vetenskapligt stöd för någon annan uppfattning, och efter händelserna innan och under Andra världskriget är det heller ingen som hävdar det. Till och med SD tar avstånd från den tanken. Bra!

Tyvärr har kultur kommit att överta rollen som skillnadsskapare och förklaringsgrund, och där är SD tydliga: Olika kulturer bör hållas isär. Och det är en uppfattning som tyvärr allt fler anammar och använder, även om det inte finns något sådant kausalt samband. Kultur påverkar människor, men ingen kan veta något på förhand om en individ med ledning av dennes ursprung! Hävdar man något annat lutar man sig mot en rasistisk (men felaktig och grundlös) logik. Människor är människor, och kultur är kultur, det är en väldigt viktig distinktion!

Visst kan man tala om kultur, och det är möjligt och även rimligt att jämföra kulturer. Så länge man inte blandar ihop äpplen och päron, grupper och individer. 

Jag är inte rasist, säger många. Rasist har kommit att bli ett skällsord idag, som kastas omkring och missbrukas i debatter. Det finns som sagt inga rena rasiter idag, därför är det minst sagt olyckligt att det blivit så här, för det gynnar inte de värden de allra flesta är överens om bör värnas. Men lika illa är det så klart att värja sig mot rasiststämpeln samtidigt som man luftar fördomar om människor från andra delar av världen.

"Jag är inte rasist, men ...", är ett vanligt uttalande. Vad säger man egentligen, vad vill man uppnå? Det kan tolkas som man förbehåller sig rätten att generalisera andra samtligt som man vill undvika kritik riktad mot en själv. Och generaliserar man använder man en rasistisk logik. Det måste man i så fall kunna tåla att få påpekat för sig. "Du är inte rasist, men du hämtar stöd i din argumentation från en rasistisk logik", är inte samma sak som att anklaga någon för att vara något!

Jag menar att om man verkligen menar allvar, och om man verkligen bryr sig om grundproblemet (i det just nu aktuella fallet; övergreppen på kvinnor), måste man vara tydlig med var man står själv. Det räcker inte att lamt värja sig mot en etikett som man inte gillar. Man måste stå upp för och vara tydlig med vad man faktiskt är. Man måste tala mer om sina egna åsikter, tankar och förslag på lösningar, än om (fördomarna om) andra människor.

Jag är anti-rasist, och kämpar aktivt mot fördomar om människor. Jag forskar om förutsättningar för jämställdhet, jämlikhet och ett hållbart mångkulturellt samhälle! Jag försvarar aktivt alla grundläggande mänskliga rättigheter, inte bara för mig själv och mina likar utan alla människors lika rätt, överallt, alltid.

ADHD-dagboken, om tankens makt

Världen står i brand. Kan inte hålla den ifrån mig. Den tar sig in, den pockar på uppmärksamhet. Tankarna snurrar, och mitt i allt står jag och försöker få min vardag att fungera. Det går, jag har lärt mig hur jag fungerar och idag kan jag fokusera, i alla fall tillräckligt för att få ihop livet. Men det går trögt och det är med en enorm viljeansträngning jag tvingar mig framåt, som jag tar tag i det jag måste, för det är bara det jag kan förmå mig till när det är som det är.

Jag är både supernärvarande, och samtidigt distanserad. Tiden och energin är begränsad. Det handlar om prioritering. Förlorar mig i detaljer, och drar i väg i övergripande analyser. Micro och macro går inte att se skillnad på, inte just nu. Kämpar med rädslan och oron. Försöker välja hopp och framtidstro. Det går trögt. Fokuserar på att överleva, en dag i sänder. Jag vet rent intellektuellt att det är varken så illa som jag befarar, eller så bra som jag hoppas. Någonstans emellan är det, troligen. Vet det, men det känns inte så. Inte just nu. Det tar på krafterna och tröttheten är förlamande.

När planen kraschade in i World Trade Center var jag mitt uppe i arbetet med min avhandling. Chockades av förlamningen som då drabbade mig, fullkomligt oväntat. Explosionen av tankar som uppstod i huvudet golvade mig. Jag kunde inte arbeta på en hel vecka. Jag läste, tänkte, sorterade intryck och fokuserade på att överleva. Det tog ett tag, men det gick över. Vardagen återvände. Livet återgick till ett normalt tillstånd av kaos, som jag lärt mig, och stadigt blir bättre på att, hantera. 

Ett liknande tillstånd tvingades jag in i här i fredags. Det har inträffat lite för mycket oväntat oväntade händelser på senaste tiden, och någon möjlighet att landa på riktigt har jag inte fått tillfälle til, lalla fall inte tillräckligt länge för att känslan ska stabilisera sig. Osäkerheten har kommit väl nära inpå. Och jag som i vanliga fall har svårt att sortera och hålla distans nog att se de övergripande linjerna. Omtumlande händelser är som ljud för mig och jag fixar inte att flyta ovanpå. Jag sjunker som en sten och får kämpa för att hålla näsan över vattenytan, för att få något vettigt gjort. Fast det är också svårt att veta vad som är vettigt. Jag ser inte detaljerna, eller också ser jag bara detaljer, ofta när jag känner som jag gör just nu vet jag inte vad som är vad. 

Erfarenheten säger mig att det går över, att allt återgår till något slags normaltillstånd, att jag kommer att kunna fokusera på vardagens bestyr och det som inte är akut. Väntan är dock svår, för ovissheten och den inre känslan av kaos tär på mig. Jag klagar dock inte, att skriva och dela hjälper mig hitta tillbaka och få lugn inombords. 

Vad jag försöker sätta ord på här, vad jag försöker förstå, är relationen mellan yttre och inre. Min kropp som ett slags membran, som oftast fungerar men som ibland silar mygg och släpper igenom kameler. Vad jag gör för att överleva är att lita på erfarenheten, men hur gör man det? Det kräver fokus och tillit, mod att släppa tagen om den egna känslan. Jag sneglar på omgivningen och låter den och dem bestämma hur jag ska agera och vad som är en lämplig nivå på oron. Fast det gör att jag lite tappar greppet om mig själv, och förlorar kontakten med både mitt inre och yttervärlden. För en stud, en tid i alla fall. 

Har spelat in filmer till en kurs jag jobbar med, en nätkurs. Nio filmer förra onsdagen, nio idag. En enorm kraftansträngning, men det kändes bra. Och tröttheten kan jag hantera. Samlar ihop mig till kvällens möte. Och imorgon ska jag hålla i en heldagskonferens. 

En stund, en dag i taget. Det går lite trögt nu, men det går. Försöker känna tacksamhet för detta, det finns de som har det värre.

Kort om: Religion och våld

Förenklingar kan aldrig lösa några problem, bara förvärra situationen. Läser en klok artikel som visar på just detta, i efterdyningarna av terrordåden i Paris. Vilka samband ligger bakom händelserna? Det finns ett enormt behov att hitta FÖRKLARINGEN, och buden om vad som är orsaken är många, enkla och handlar tyvärr förfärande ofta om att peka ut Islam som enda orsak, vilket är en hänsynslös förenkling av ett enormt komplext problem. Göran Larsson och Christer Mattsson skriver i SvD.

Att islam har tolkats på ett våldsbejakande sätt är uppenbart, men varför väljer människor att ta till våld?

Det är frågan vi måste gå till botten med för att förstå, dels varför, dels vad vi kan göra för att förhindra nya dåd. På Avpixlat är från avgjord, sedan länge. Där raljerar man över att Säpo bevakar så kallade Sverigevänner, för man vet ju varifrån hotet kommer: Islam. Fast de enda som dödats i Sverige, till exempel i Trollhättan, dödades med rasistiska förtecken, och fast det är flyktingförläggningar som brinner här hemma. Det är Islam som är problemet, säger man och man "vet" att det är sant. Fast, som Larsson och Mattsson skriver.

Religioner agerar inte, ingen religion i världen lagar mat, kör buss eller styr samhällen. Människor agerar och gör det alltid utifrån en rad komplicerade och sammansatta skäl. Bakom en religiös eller ideologisk retorik återfinns oftast (om inte alltid) sociala och politiska motiv och anspråk. Så om vi vill förstå varför grupper av människor agerar på ett visst sätt eller tolkar en religion i ett visst sammanhang måste vi därför tillåta oss att ta som vår utgångspunkt att inget beteende kan förklaras med en orsak.

INGET beteende kan förklaras med en orsak, och strävan efter att försöka förstå handlar inte om att ursäkta de vidriga dåden. Det handlar bara om att försöka förstå, och enkla förklaringar, hur tillfredsställande de än är och hur många som än sluter upp bakom dem kan aldrig vara värdiga en kunskapsnation!

För att våldsbejakande tolkningar skall uppkomma krävs ytterligare faktorer än ”enbart” religion. Så hur sant det än är att det finns de som använder salafitiska tolkningar för att motivera våld så är det förvisso en nödvändigt men otillräcklig förklaring till varför våldsutövning äger rum.

Tid för eftertanke och fördjupad analys är vad som behövs nu, inte några krigsförklaringar som riskerar fler liv. Vem ska offra sitt liv för att Sverigevänner och andra ska få sitt behov av hämnd tillgodosett? Jag tar avstånd från allt våld, och värnar öppenheten, för jag tror att det är enda vägen fram mot ett hållbart samhälle.

Professor Arun Kundnani visar på allvarliga brister i forskningen om radikalisering och menar att denna forskning har en tendens att dra snabba slutsatser på svagt underbyggt empiriskt material. Man har helt enkelt bestämt sig på förhand vilka samband som ligger bakom enskilda individers agerande och uppkomsten av terror.

Risken för att det blir så ökar när kraven på enkla svar och förklaringar är så tvingande som de är idag. Det är exakt detta som IS vill, de vill få oss att dels ta till vapen, dels börja tvivla och vända oss mot varandra. Kritiken som riktas mot Sverige, från Avpixlat där man föraktar våra folkvalda och där man uppmanar Sverigevänner att agera är oroväckande på många olika sätt, för hur ska vi kunna motarbeta våld och utifrån kommande hot om det skramlas med vapen och meningsmotståndare hotas inom Sveriges gränser?

När flera myndigheter i dag sliter med att hitta strategier för att förhindra nya terrordåd vill vi beklaga att den grundläggande forskningen om terror i allt för liten utsträckning tycks ha undersökt när, var och hur terror uppkommer och allt för hastigt försökt svara på frågan varför. Ur ett ofta bristfälligt och komplext material har påståenden om radikalisering kunnat etablera sig som förenklade men vilseledande modeller vilka tar viktig tid och dyra resurser i anspråk som behövs mycket bättre för att verkligen trygga vårt öppna demokratiska samhälle. Denna kritik skall givetvis inte läsas som att ett öppet och demokratiskt samhälle skall acceptera tolkningar som bryter mot lagen och som uppmanar till våld. På denna punkt måste vi vara glasklara!

Det går att fördöma terror utan att fördöma människor eller religioner. Det är ett sätt att agera som kräver analys och eftertanke, samt inte minst besinning. Läget är allvarligt, men vi riskerar att förvärra det om vi spelar det spel som terroristerna vill locka oss in i. Två fel kan aldrig bli ett rätt!

Kort om: Relationer och lärande

Man kan söka sig till högskolan av olika skäl, både som lärare och student. Man kan göra det för sin egen skull, eller för att få vara del av något större och viktigare än jag och min karriär. Det tänker jag ofta på. Jag är intresserad av olika sätt att bygga relationer i och för lärande. Och på konsekvenserna som de olika relationerna ger upphov till.

En förödande relation, som tyvärr blir vanligare och vanligare är köp-och-säljrelationen som New Public Management skapat, underblåser och ser som den enda vägen fram. Det är en kunskapsfientlig relation som förlägger allt ansvar för kunskapsutvecklingen hos läraren. Studenten (i ett slags vulgärbild av denna relation) sitter här med armarna i kors och väntar på instruktioner. Blir det jobbigt eller framstår som otydligt är det läraren som får kritik, enligt logiken: Detta är inte vad jag beställt. Och om utfallet inte blir det förväntade, kallar man på läraren och ställer denne till svars, alternativt börjar förhandla om bedömningen. Läraren betraktas här som ett hinder som kunden måste övervinna för att få den examen man anser sig ha rätt till, "för man har ju jobbat så mycket". Som om verklig kunskapsutveckling och studier på högskolan bara handlade om yta och kvantitet, inte om innehållet kvaliteten. Och vad innebär egentligen detta att man "jobbat så mycket", särskilt som resultatet av arbetet inte svarar upp mot kriterierna för godkänt?! Vill vi bygga en kunskapsnation är det förödande om en sådan inställning sprider sig i skolan och utbildningssystemet.

Lika illa är det så klart om läraren ser sig som oantastlig eller anse sig vara där för sin egen skull, om läraren inte bryr sig alls om studenterna. Självklart är det så. Egoism samt klyftor och polariseringar är lika förödande i utbildningssystemet som det är i samhället och mellan länder.

En annan och mycket mer konstruktiv och eftersträvansvärd, kunskapsbyggande relation är den som utgår från ömsesidigt intresse för kunskapen och det som händer mellan läraren och studenten. En sådan relation bygger på dubbelriktad respekt, och här är också kunskapen i centrum. Inte läraren och inte studenten. I en sådan relation är både läraren och den som lär underordnad lärandet. Här är det kunskapen och kvaliteten som fokuseras, vilket är viktigt. För bara så kan läraren göra ett bra jobb. Bara om studenten verkligen är där av intresse och med målet att uppnå kunskap av hög kvalitet kommer högskolelärarens kunskaper och kompetenser till sin rätt. Bara då kan tentor rättas och uppsatser bedömas med fokus på kvalitet och kunskap. I en sådan relation är båda parter lika intresserade av att göra ett bra jobb, och varken läraren eller studenten nöjer sig med något annat resultat än ett väl utfört arbete som håller hög klass. Där blir ett välvilligt underkännande presenterat med respekt och emottaget med förståelse och intresse. Och där hjälper båda parter varandra att värna kunskapens kvalitet.

Tyvärr är den senare relationen undantaget, och den förra närmast regeln. Och detta försvårar för både läraren och studenterna, eftersom alldeles för mycket tid, energi och resurser läggs på annat än kunskapsutvecklingen. Att det blivit så, att vi låtit det bli så är djupt problematiskt. För det drabbar ingen annan än oss själva.

Det som håller min motivation vid liv är hoppet om en vändning. Och jag är optimist, främst för att inte förgöras av oro och tvivel. Jag tror på framtiden för att jag väljer att göra det och för att det är det enda konstruktiva man kan göra, och för att alla andra sätt att tänka bara stöd åt den utveckling jag oroas över och vill vara med att motverka.

Kort om: Avpixlats (självbekräftande) logik

Så här fungerar den kunskapsförnekande logik som odlas på Avpixlat av SD-anhängarna som utbyter tankar där och som ser det forumet som det enda sanningsbärande i Sverige.

Först kartläggs ett antal personen och sedan bevakas deras aktiviteter på nätet. Humanister, feminister och andra som värnar öppenhet och mångfald, företrädesvis. Och så fort man hittar något som är på gränsen, vilket man förr eller senare så klart gör, för kulturens gränser utmanas hela tiden, medvetet och omedvetet, (kultur fungerar så) något, vad som helst som bekräftar bilden man har, publiceras detta i de egna forumen och upphöjs där till sanning. Till saken hör att dessa sanningar sällan eller i praktiken aldrig revideras. Bilder läggs till bilder och berättelser om hur det är och bilden blir därmed hela tiden klarare och tydligare.

Mitt namn finns på Avpixlat under nyhetsrubriken: Lektor stödjer AFA. En kort notis, som antas säga allt om mig, trots att det bara en enda mening, som endast finns där, för jag tog omgående bort den från mitt Twitterflöde av det enkla skälet att den meningen inte uttrycker det jag står för. Det faktum (som vem som helst kan kolla upp) att mina övriga texter eller ljudfiler motsäger det som sägs om mig på Avpixlat betyder ingenting. För sanningen är fixerad på förhand och sökande efter förståelse eller granskning av sakernas tillstånd riskerar att förändra bilden av Sverge som ett land utsatt för hot från utifrån kommande, främmande, element.

Allt, verkligen ALLT som stödjer den fixerade bilden, publiceras på Axpixlat och diskuteras i kommentatorsfältet, helt utan någon som helst källkritik. Och alla håller med varandra om att det är DÄR sanningen finns, just för att ingen annan delar deras bild. Ett slags kollektiv paranoid världsbild odlas och den blir klarare och tydligare för varje dag som går, enligt logiken ju fler (orimliga) artiklar, inlägg och kommentarer som publiceras desto sannare blir sanningen, den enda sanningen. 

Och den tragiska sanningen som odlas på Avpixlat är: Det, allt, är utlänningarnas fel!

Kort om: SD, demokratin och en hårdare samtalston

Genom åren har jag diskuterat politik och politiska frågor med många människor, från höger till vänster. Ibland i affekt och med hårda ord som följd, med bristande kommunikation som konsekvens. Jag är inte partibunden, jag vill och försöker vara öppen. Framförallt vill jag förstå, och det jag är intresserad av är frågan: Hur bygger man ett fungerande och hållbart samhälle? Därför har jag engagerat mig och diskuterat, som sagt med företrädare för olika partier och deras väljare. Och genom åren har jag mötts med respekt, liksom jag respekterat den jag talat med, även om tonen ibland varit hård i just samtalet.

När Jan Björklund var utbildningsminister fick han utstå mycket kritik här på bloggen, liksom Reinfeldt. Jag tror inte på skattesänkningar! Jag tror på solidaritet och på att bygga ett samhälle genom att alla delar med sig. Jag tror på en politik som bygger band och stärker relationer. Klyftor och segregation skapar problem som tenderar att växa när klyftorna ökar. Makt och resurser måste därför fördelas, för allas långsiktiga överlevnads skull. Så tänker jag, det är den tanken jag finner stöd för i forskningen.

Jag har som sagt debatterat och diskuterat detta genom åren många gånger och på olika sätt, med olika människor. ALDRIG har jag mötts på det sätt och med de metoder som jag drabbades av här i veckan, av människor som röstar på Sverigedemokraterna. Jag vet mycket väl att alla som röstar på SD inte agerar så, och jag är övertygad om att de flesta tar avstånd från den typen av agerande. Låt mig vara tydlig med det. Men, och det är detta jag vill peka på och lyfta, faktum kvarstår: Det var SDs anhängare som hotade mig på Avpixlat och som skickade mail och ringde på natten. Och Jan Sjunnesson, som "anmälde" mig, trots att han och alla andra vet att jag inte står för det han försökte få det att framstå som, gjorde det bara för att hota mig personligen. Budskapet är tydligt: Vi har koll på dig! Djupt obehagligt och skrämmande.

Var finns värnandet av demokratin i detta agerande? Var finns samtalet? Vilket samhälle bygger man på en sådan grund? Jag är oroad för vad som håller på att hända. Tonen hårdnar och kalla vindar blåser in över landet. Oresonligheten och hatet växer. Egoismen ökar och rädslan vänder oss mot varandra. Stävjar vi inte detta kommer samhället att rasa samman. Det är inte flyktingarna som är problemet, problemet är att det finns ett parti i den svenska riksdagen som underblåser hat och som inte tar avstånd från hot. Det Jan Sjunnesson gjorde mot mig visar vilka metoder man är beredda att ta till och det är ett angrepp på det öppna samhället. Ett part som inte tar avstånd från dem som hotar eller försöker tysta den som tycker annorlunda är inget demokratiskt parti, det är ett parti som hotar demokratin, öppenheten, tilliten och solidariteten!

Kort om: Läraryrkets toppar och dalar

Tar helg nu. Planerar maten för kvällen. Får utlopp för behovet att tänka nytt och kreativt. Vi får se vad det blir, än har jag inte kommit så långt, och inget bestäms slutgiltigt förrän jag står i kassan och har betalat. Det är så jag fungerar, så jag vill ha det. Även på högskolan. Frihet att tänka och göra det bästa av det som är och det som finns. Kontroll och regler är förödande för kreativitet och kvalitet.

Fast det var inte det jag ville skriva om. Nu när jag läst över hälften av tentorna och kan uttala mig om kvaliteten är det med glädje och tillfredställelse som jag äntligen kan skriva något positivt! Som jag jag väntat, längtat och hoppats. Plötsligt händer det. Och nu kan jag offentliggöra det jag anat här sedan kursstart: årets studenter har en inställning till sina studier som bär frukt. Det märker jag både i uppsatshandledning och nu när jag rättar tentor. Det är en oerhört befriande känsla. Äntligen texter som fungerar, frågor som utmanar och resultat som lovar gott inför framtiden. Äntligen handlar lärargärningen om kunskap och utveckling! Äntligen får jag ägna mig åt det jag sökte mig till högskolan för!

Känslan av befrielse och tillförsikt är berusande, och plötsligt tror jag på framtiden igen. Har inte riktigt fattat att det är sant och på riktigt, men det är det. Jag mötet studenter som vill lära, som vill utvecklas och som ställer frågor som utmanar mig intellektuellt. Ute må det vara höst, men inombords känner jag kunskapens vårvindar fläkta hjärnan.

Det är oerhört inspirerande, och jag är väldigt glad. Inte så mycket för egen del, för jag klarar mig alltid. Jag har Heidegger och kollegor att vända mig till och samtala med. Jag är uppriktigt glad och lättad för studenternas skull. Det är för deras skull jag kämpar och utsätter mig för obehaget som lärargärningen (allt för ofta) inneburit. Det är dem jag gläds åt, och på köpet får jag en tillvaro som fyller mig med glädje och inspiration. Processer som samverkar och svänger i takt, med ökad kunskap och högre kvalitet som följd. Lyckan känner inga gränser. 

Tar helg nu. Imorgon återstår lite jobb, sedan kan jag skriva på egna saker, i trygg förvissning om att lärandet på högskolan, bland studenterna tuffar på. Tacksam, glad. Vill berätta om det också, vill dela med mig av både dalarna och topparna i mitt arbete med kunskap!

Kort om: Löften

Vad är ett löfte värt idag? Vad innebär det att lova något? Ett löfte handlar om att upprätta en relation, att förbinda sig att göra det man lovat. Ett löfte handlar om att bry sig mer om överenskommelsen än om sig själv. Ett löfte med något är ett tecken på att man bryr sig om varandra.

Ett brutet löfte är därför motsatsen till allt som det där löftet står för. Därför är ett brutet löfte långt värre än att inte lova något eller ingå en överenskommelse. Att bryta ett löfte är cyniskt och egoistiskt, och säger något om den som överger överenskommelsen. 

Vissa saker kan man aldrig LOVA, som evig kärlek till exempel, men man kan lova att man ska behandla den man älskade när avtalet ingicks med respekt. Och har man lovat att man ska respektera en (december)överenskommelse både kan och bör man hålla det löftet, även om nya möjligheter dyker upp under vägs. Har jag lovat en vän att vi ska ses kan jag inte bryta det löftet bara för att något roligare dyker upp, för så gör man inte. Det är inte etiskt korrekt. 

I samma stund som Sara Skyttedal korkar upp champagnen på KDs riksting visade hon vad ett löfte är värt i Sverige idag. Ingenting! Hon ser det som en framgång. Jag ser det som en etiskt vattendelare i Svensk historia, som jaglojalitetens tragiska triumf över solidariteten och den samförståndsanda som placerat Sverige på kartan över världens bästa länder att leva i. 

Kort om: Pseudokvalitet

Vad är viktigt idag, på riktigt? Frågan är allvarligt menad. Vad betyder verkligen något? Tyvärr blir jag allt mer tveksam. Betyder någonting verkligen något idag, på allvar?

Det rasas över en massa saker. Decemberöverenskommelsen, till exempel. Och många tar den stundande EM-kvalmatchen i fotboll på största allvar. Sådana saker engagerar. Det läggs i alla fall ner massor av tid och möda på att diskutera detta.

Senaste bilmodellen, nya telefoner och den där märkesväskan. Vilken är bäst, egentligen? Sådana saker upptar tid och tankekraft, engagerar och mobiliserar känsloenergi. Det låter viktigt, är hanterbart och alla har en åsikt. Det är demokratiska frågor, på riktigt. Och det vimlar av experter, vars synpunkter diskuteras lika mycket. 

Sedan finns liksom ingen tid över till något annat. Barnen ska få en meningsfull uppväxt så det sjutsas till fotbollsträningar, säljs bingolotter och väljs skolor. Engagemang kräver tid och kraft, och sådana resurser är begränsade. Tiden fylls med andra ord av viktiga saker. Fast egentligen mest av tillsynes viktiga saker. Allt mer energi läggs på att värna pseudokvaliteter. Alltså sådant som uppvisar alla tecken på kvalitet och angelägenhetsgrad, men som i själva verket är tomt och meningslöst slöseri med tid och energi. I alla fall betraktat utifrån evighetens perspektiv, och med hänsyn tagen till vad som är hållbart och inte.

Det är så enkelt att låta sig ryckas med, att uttrycka en åsikt och bemöta reaktionerna. Tiden går och man engagerar sig. Det ger livet mening eller i alla fall en känsla av mening. Pseudomening.

Miljöbil är ett begrepp som uppvisar alla yttre tecken på sådant som är viktigt och på riktigt, men avslöjandena om hur man på VW och andra företag med hjälp av pseudovetenskap eller rent hittepå agerat cyniskt för att ge sken av att ta frågan om hållbarhet på allvar ställer begreppet i en helt annan dager. Företagen ber om ursäkt, byter ut chefer. Försöker få det att se ut som de tar avslöjandena på allvar, försöker få det att se ut som de bryr sig. Pseudoengagemang är vad det handlar om. Och allmänheten försöker se ut som de bryr sig. I själva verket vet alla att alla bara väntar på att detta ska blåsa över, så vi kan fortsätta engagera oss i det vi vill, det vill säga i det som inte betyder något på riktigt. 

Värnar vi pseudokvaliteter är det vad vi får. Är det viktigare att budgeten är i balans än att det man gör verkligen betyder något på låg sikt och för samhällets hållbarhet, ja då blir det så här. Mycket aktivitet i sociala medier, men inte så mycket väsen egentligen. Och imorgon är det något annat som engagerar. Förresten är ju samhället ändå för komplext för att någon ska orka bry sig. Dessutom spelar det ju ingen roll vad jag gör. Jag är ju trots allt bara jag. 

Eller?

Kort om: Betygsfokus

Idag föreläste jag för en grupp studenter som ska tenta snart och det blev mycket fokus på det. Lagom mycket fokus. Förstår oron när man ska skriva sin allra första tenta, men känner också alltid en viss oro över missriktad energi som leder till försämrat lärande. Att klara tentan ska inte vara något man oroar sig för, för det är inte så kurserna, frågorna eller upplägget ser ut. Vi lärare planerar för studier på heltid, lägger in och formulerar innehållet på föreläsningarna på sådant sätt att möjligheten att lära sig kursens innehåll och skaffa sig verkliga kunskaper optimeras. Om man följer upplägget och verkligen läser på heltid vill säga.

Tyvärr är det allt för många som inte gör det, läser på heltid. Det har hänt något i samhället sedan jag var student. Synen på vad en utbildning är och är bra för, samt vilket stöd samhället ger har förändrats totalt. Det är beklagligt och problematiskt för både studenterna och samhället.

När jag sökte mig till universitetet arbetades det med att få människor från studieovana hem att läsa på högskolan och jag kände att det jag gjorde verkligen betydde något, på riktigt. Dessutom gick studiemedlet faktiskt att leva på och återbetalningsreglerna var rimliga. Det var en förutsättning för att jag skulle våga låna. Jag fick med andra ord en ärlig chans att skaffa mig en utbildning värd namnet, som verkligen betydde något på allvar. Och jag läste både för mig egen skull och för livet.

Idag talas det vårdslöst om högre utbildning som något man måste gå för att ha en chans att få ett jobb, och studiemedlen har knappt höjts alls sedan jag studerade. Förutsättningarna är med andra ord helt annorlunda. Respekten i samhället för högre utbildning har sjunkit dramatiskt. Och studenterna betraktas av samhället som ett slags underklass, som måste igenom sorteringssystemet innan det verkliga livet kan börja. De som inte läser på högskolan anses närmast ha försatt sina chanser till ett drägligt liv. Cyniskt och olyckligt på så många olika sätt att det blivit så.

Respekten för kunskapen har reducerats till fokus på betyg och examina. Studera gör man för skaffa sig en möjlighet att söka ett jobb, inte för att lära för livet. Och detta gör man med politikernas goda minne. Jag tycker därför synd om studenterna som inte får en ärlig chans att visa för sig själva vad de verkligen går för och kan klara av. Att studenterna oroas och fokuserar på betygen är inte deras fel, det är samtidens och samhällets fel. Och vi är alla förlorare.

Det gör mig bedrövad att det blivit så!

Kort om: Seminariet

Har haft anledning att fundera en hel del över frågan om vad ett seminarium är. Sätter ord på tankarna, för att sålla, få syn på dem och för att dela med mig och kanske få synpunkter. Jag tror inte att jag har fullständig koll, eller att formen jag använder är den bästa, och jag ändrar och modifierar dessutom upplägget ständigt, utifrån erfarenheter och förutsättningar. Fast genom åren har jag byggt upp en grundstomme som jag improviserar kring.

Några saker tänker jag är centrala och icke-förhandlingsbara. En sådan är att seminariet drivs framåt av deltagarna tillsammans, det är inte en frågestund och inte en plats för allmänt tyckande. Utgångspunkten är alltid en text eller fråga, och det blir inget seminarium om inte deltagarna kommer väl förberedda och med en tydlig vilja att lära för egen del och en ambition att bidra med synpunker och lust att hjälpa övriga deltagare framåt i sin kunskapsprocess.

Saknas viljan att bidra till klimatet och arbetet blir det inget SEMIARIUM, då blir det något annat. Seminariet är en plats att tänka tillsammans, en plats att ge lika mycket som man får. Det är inte en plats eller ett tillfälle där man redovisar vad man kan, det är ett tillfälle att hjälpa varandra, en plats för ömsesidigt lärande.

Ett idealt seminarium är en plats och ett tillfälle där läraren, om det arrangeras på en kurs på högskolan, lär sig lika mycket som studenterna. Kommer studenterna oförberedda, utan frågor eller om de känner sig obekväma och sitter tysta, av olika anledningar är det inte ett seminarium. Och vill man bara lämna sitt svar eller ställa sin fråga (beroende på vad det är för typ av seminarium) och om läraren får driva processen framåt eller fylla tystnaden med ord och kanske dra tankarna ur deltagarna, då är har seminariet helt förlorat sin mening. 

I grund och botten älskar jag seminariet, som form och praktik, för jag blev lärare för att jag vill lära, men lite för ofta för att det ska kännas bra blir jag besviken. Lärandet uteblir och tillfället reduceras till ett läxförhör, en frågestund eller en föreläsning för att tystnaden är allt för plågsam.

Någonstans har delar av högskole- och utbildningssverige gått vilse, för det blir allt svårare att få seminarierna att fungera. Tiden saknas, förståelsen för formen har utarmats eller förändrats och lusten att lära finns där inte riktigt.

Tyvärr, och lika trist för alla inblandandade och inte minst för kunskapsnationen Sverige!

Kort om: synen på brottslingar

Hur ser vi på brottslingar idag? Vem är brottslingen, och hur påverkas vi och samhället av olika sätt att betrakta den som utför brott? Eller andra normbrytare, det vill säga människor som inte passar in riktigt? Om det vill jag skriva en text, för det är ett viktigt ämne som följt mig länge och som säger massor om kultur och den samtid vi lever i.

Det som får mig att tänka i dessa banor är att Jonny Cash dyker upp i mina lurar när jag är ute och går, en låt från skivan som spelades in på 1970-talet, i fängelset Folsom prison, live med internerna som publik. Det är som ett avlägset eko av en svunnen tid. Skulle det ens vara möjligt för en av dagens stjärnor att göra något liknande? Jag är tveksam, för brottslingar ses idag inte riktigt som människor. Allt oftare reses krav på hårdare straff, som ett slags universallösning. Samhället som Cash sjunger om och uppträder i är verkligen helt annorlunda. Som en annan värld.

Även om Cash sjunger om en dödsdömds sista timme i livet, från den sista måltiden till dess han hänger och dinglar i galgen, eller om man sjunger om sitt hat mot San Quentin så handlar texterna om människor, medmänniskor som hamnat på kant med tillvaron. Och han sjunger till likar i publiken, till människor som han uppriktigt bryr sig om. Och när fängelsevakterna bryter inspelningen för att meddela något är det med glimten i ögat, och protesterna från internerna är inte heller de hatfyllda. Fångarna sitter i fängelse för att betala tillbaka till samhället för brotten som begåtts mot lagen, men i övrigt är de som alla andra. Så såg det ut en gång i tiden. Fängelse var en plats bland andra, i samhället, inte som nu utanför samhället.

Tänker på andra låtar, det finns många exempel. Lyssna på texten till Yellow Ribbon, som handlar om en ångerköpt intern som sitter på bussen hem. Han har skrivit till sin älskade att han han är på väg. Han har bett henne binda ett gult band runt den gamla eken som syns från vägen. Och han har varit tydlig med att om det inte finns något gult band så åker han vidare. Han är nervös, för han förstår att han gjort fel. Det är en människa av kött och blod, med känslor, som ges röst i låten. När han närmar sig eken vågar han inte titta, men hela bussen har engagerat sig och jublar när de ser att det finns hundratals med gula band runt eken. Han är med andra ord förlåten och återbördad till samhället.

En annan låt är svensktoppsklassikern: Är du min älskling än? Som också handlar om en intern som har muckat och är på väg hem, och som undrar om hans älsklig fortfarande har kvar hans saker och om man är välkommen. Båda låtarna, och Jonny Cash skivor från Folsom och San Quentin är inspelade på 1970-talet, och då var synen på brottslingar en annan. En helt annan! Och det är viktigt att påminna sig om för synen på brottslingar och andra normbrytare påverkar inte bara den som bryter mot lagen, utan i högsta grad resten av medborgarna också.

Hårdare straff kan låta som självklart och som om det bara drabbar brottslingar som har sig själva att skylla, men det påverkar hela samhället, som blir hårdare och riskerar att sluta sig tätare runt sig själv och det leder till att murar mellan människor reses, som leder till klyftor och färre mellanmänskliga möten. Människor tenderar att umgås mer med sina likar och distansen till dem och det som är annorlunda ökar. Populärmusiken handlar idag om annat, om personlig framgång till exempel. Och gangsterrap är ett fenomen förknippat med 1980-och 90-talets avreglerade skattesänkarsamhälle skapat av Reagan och Thatcher, med stöd i Milton Friedmans ekonomiska teorier.

Hur bör man se på detta? Var det bättre förr, eller har samhällsutvecklingen i detta fall gått framåt? Ifråga om synen på brottslingar längtar jag tillbaka till 1970-talet, till en mer human syn och ett mer förlåtande samhälle.

Studier av populärkulturella uttryck säger massor om tiden de skapades i, om man bara vill och lär sig se det från ett sådant perspektiv.

Kort om: Form och innehåll i högre utbildning

Hur mycket tid läggs på FORM i dagens akademi, och på kontroll av sådant som har med formerna för högre utbildning att göra? Och hur mycket tid ägnas åt innehållet, det svåra. Nytänkande, kunskap, analys? Ärligt, om vi räknar efter. Hur ser fördelningen ut, en vanlig dag, vecka, månad, termin. Under ett arbetsår? Jag vet hur min vardag ser ut, och fördelningen skattar jag till 70/30 till formens favör. Innehållet pressas in på de där 30 procenten och kan i bästa fall utnyttjas effektivt, men det är högst osäkert. 

Form är enkelt, innehåll svårt. Former kan importeras, implementeras, kontrolleras, utvärderas, följas upp, modifieras och debatteras. Formfrågor väcker känslor och polariserar. För eller mot? Bra eller dåligt? Det går att älta sådana frågor i oändlighet. Och så finns det alltid någon expert att kalla in, som kan tala om hur det är och vad som ska göras. Manualer finns i överflöd, och de kan också duskuteras och debatteras. Det tar liksom aldrig slut. 

Akademin fylls på detta sätt med aktivitet, som kan mätas, vägas, räknad, jämföras, debatteras och låta sig affekteras av. Och tiden rinner iväg.

Rätt som det är knackar verkligheten på dörren. Hallå! Vad är vi här för?! Oj, innehållet. Kunskapen ... Fan, det är svårt. Vi har inte tid. Inte resurser. Vi räcker inte till. Det är inte vårt fel, det är någon annans. Ärs, vi kör på samma som förra året, förra gången. Då behöver vi inte fixa nya föreläsningar. Nej, så säger ingen. Men, ärligt, hur ser det ut? Vad sysslar vi med egentligen i akademin idag? Hur ofta sitter vi lektorer i seminarier och diskuterar texter som inte är ansökningar? Hur ofta finns det möjlighet (och intresse) för att läsa någon mer krävande text, som inte har exakt med den egna verksamheten att göra? Jag kommer inte att kontrollera vad ni svarar. Tänk bara efter, och var ärlig. 

Nu kanske du säger att du inte delar min bild, det säger många. Men det är också det enda man säger, och därmed är frågan avgjord. Och min poäng och det jag egentligen ville samtala om har bekräftats. 

Hur hög är den högre utbildningen idag, och hur akademisk är akademin? Det är en ärlig fråga, ingen kritik. Jag vill verkligen veta.