onsdag 6 april 2011

I väntan på den affektiva vändningens genomslag

Aspekten som saknas och som inte fångas in av föregående vändningar (mot språk och materialitet). Eller man kanske snarare bör tala om perspektivförskjutningar, som har hjälpt oss att uppmärksamma tidigare dolda aspekter av kultur. Frågan som saknas är vad som håller delarna samman? Och vad är det som driver den ständiga förändring, den process genom vilken världen och kulturen kontinuerligt blir till i och genom?
Svaret på frågorna, som ges av dem som riktat uppmärksamheten mot behovet av ytterligare en vändning, mot affekt, hämtar inte sällan inspiration från 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza. Han förstår affekt som en kraft vilken reglerar vad kroppar kan göra. Den affektiva vändningen riktar alltså in sig på och uppmärksammar kroppars kapacitet att förändra.

Affekt förstås, liksom den materiella semiotiken, i relationella termer, som något som uppstår i mellanrummen mellan entiteter. Den affektiva vändningen handlar med andra ord om att analytiskt göra sig uppmärksam på det som rör sig mellan kroppar, det som får kroppar att så att säga koppla sig samman. Och det bör påpekas att man med kropp här inte begränsar sig till mänskliga kroppar, en undersökning med fokus på affekter inbegriper även icke-mänskliga kroppar och subjekt.

Innan jag går vidare vill jag rekapitulera vad som blivit sagt hittills, i tidigare bloggposter (se språk och materia och diskurs). Först har vi en vetenskaplig verksamhet som utgår från övertygelsen om att sanningen finns inlagd i världen, och den är möjlig för oss människor att upptäcka om vi bara arbetar efter de vetenskapliga principer, metoder och traditioner som Foucault analyserar i Diskursens ordning. Sanning uppfattad på det sättet är helt oproblematiserad och bygger på antaganden om att så är fallet. Men faktum är att ingen kan veta om det finns någon sanning om världen, det kan per definition bara vara ett antagande.

Med hjälp av den språkliga vändningen, det perspektivskifte som hjälpt oss uppmärksamma hur mycket makt att förändra som finns i världens immateriella aspekter, har en helt annan och mycket djupare förståelse för kultur skapats. Den förståelsen har sedan fördjupats ytterligare i och genom den materiella vändningen. Och nu är det alltså dags att fullborda det varv som inleddes med strukturalismens och poststrukturalismens kritik mot den rådande uppfattningen om och synen på världen.

Affekt kan förstås på många olika sätt och om man använder Deleuze och Guattaris modell för att förstå tankemodellen utgår man från att sammanhanget eller kulturen hålls ihop av ett slag kraft som går att likna vid ett begär. Detta begär är något som uppstår i och genom interaktionen mellan delarna som bygger upp helheten, oavsett hur den ser ut. Begäret finns varken före eller kan sägas vara frikopplat från delarna och det kan bara iakttas via kopplingarna det effektuerar, i och genom det utfall som interaktionen resulterar i. Begäret eller affekterna växer, enligt Deleuze och Guattari (2000:26f), fram tillsammans med och mellan sammanhangens delar.

Begäret är vidare positivt i betydelsen en egen verkande kraft som är fristående från delarna, men som ändå inte existerar inom sammanhanget. Människor, om det är detta sammanhang, denna helhet av sammansatta komponenter som man vill förstå, har med en sådan förståelse inte begär. Begäret, affekterna kan med andra ord förstås som ett slags gravitation. Gravitation är som bekant en kraft som verkar ömsesidigt mellan aktörer, inte en egenskap inuti någon av dem.

Två forskare som har använt sådana utgångspunkter för att förstå droganvändande, är Emelie Gomart och Antoine Hennion. Artikeln ”A Sociology of Attachment: Music Amateurs, Drug Users” visar att svaret på frågan finns i miljöerna och de speciella tillfällen där droger sätts i samband med mänskliga kroppar. Drogbrukarna som intervjuats berättar om hur det är i själva sammansättningen av drogerna, verktygen, kropparna, platsen och tillfället där drogerna intas, som den eftersökta känslan uppstår. Den eftersökta känslan uppstår alltså som ett resultat av et slags samspel mellan immateriellt språkliga aspekter (musik och föreställningar om och bilder av droger), materiella aspekter (mänskliga kroppar, droger, sprutor eller andra verktyg), samt affekter som får helheten att hänga samman och delarna att interagera.

Vad drogbrukarna efterfrågar är det ”flow” som uppstår som en konsekvens av att konstellationen av aktörer vid drogtillfällena är den ”rätta.” För Gomart och Hennion handlar det alltså inte om att undersöka vem som agerar i drogsammanhang, utan mycket mer om att identifiera vilka mekanismer det är som ger upphov till den ”aktiva passion” (Gomart & Hennion 2005:221) som uppstår i samspelet mellan komponenterna.

Arbetar man vetskapligt med hjälp av dessa utgångspunkter, om man har tagit till sig insikterna som ovanstående vändningar bygger på, då lägger man varken kraft eller energi på att försöka utröna vem/vad som fick något att hända, egentligen. Verkan blir med detta perspektiv mycket viktigare än orsaken.

Tankarna kan användas som ett slags verktyg för att förstå det som brukar benämnas kultur, det är i alla fall vad jag vill visa. Kultur blir med en sådan förståelse ett slags process, och processen består av både immateriella och materiella komponenter, och den drivs av affekter. Uppfattas kultur på detta sätt blir det förhoppningsvis enklare att förstå att en sådan process snabbt blir så pass komplex att om man sträcker ut tidsperspektivet är den oöverblickbar. Och det är det som är skälet till att man skall handskas varsamt med begreppet sanning i relation till storheten kultur.

Litteraturvetaren Katerine Hayles (2005:19) förklarar också hur processer som genereras ur några få enkla principer snabbt blir oöverblickbara. Detta är ett viktigt påpekande för det innebär att alla analytiska modeller som används för att förutsäga framtiden måste ifrågasättas eftersom det tar i princip lika lång tid att köra dem genom datorn som det tar att sätta dem i verket i riktiga livet. Kulturella processer går inte att förutspå, åtminstone inte med någon större precision.

Kulturvetenskap måste således förstås som något annat än en exakt vetenskap. Sådana insikter strider mot det inbyggda begär efter sanning som Foucault har identifierat och de kan naturligtvis ge upphov till känslor av uppgivenhet. Men då bör man betänka att vad man försöker göra om man arbetar i enlighet med principerna för de vändningar som beskrivits ovan, uteslutande handlar om att försöka förstå processens bakomliggande mekanismer och dess inre logik. Och med en mer adekvat sådan beskrivning ökar chanserna till att man hittar lösningar för ett långsiktigt hållbart samhälle vilket ytterst borde vara alla vetenskapers mål.

Samhällsvetaren Manuel DeLanda (2006), som arbetar efter dessa principer och som är djupt influerad av Gilles Deleuze, har liknat samhällen vid ett slags metabolism eller ämnesomsättning. Det är ett alternativt sätt att förstå samma grundtanke. Genom att arbeta analytiskt med dessa tankar blir det möjligt för honom att uppmärksamma hur en sådan substans som bensin, genom att ingå som en komponent av många andra vilka tillsammans utgör samhället, har förändrat både resandet, tänkandet och människorna. När bensinen (eller vad man nu väljer att fokusera på) väl finns i sammanhanget är det helheten och inte någon av delarna ensam som bestämmer utfallet. Därför finns det inga enkla lösningar på några kulturella problem, vilka alltid och per definition inbegriper fler än en variabel eller komponent.

Inga kommentarer: