Förslag till svar på frågan om vad som är kulturvetenskapens uppgift II

Att arbeta med inspiration från Foucault handlar för mig om att göra sig uppmärksam om att man aldrig på förhand kan bestämma vad som är betydelsefullt och vad som är trivialt, vad som skall undersökas och vad som skall lämnas obeaktat. Det handlar om att förstå betydelsen av att uppmärksamma hela det sammanhang där det man undersöker existerar. Vanligt inom humaniora är annars att göra som man ibland gör inom etnologin (vilket är det ämne som jag disputerade i), det vill säga först bestämma sig för hur det man vill studera (till exempel kultur) ska definieras, och sedan studera precis det och lämna allt som faller utanför den specifika definitionen därhän.

Etnologiämnets historia är dessutom en provkarta på den typ av vetenskapliga strider som kan följa i spåren av en konventionell inställning till kunskap. Ämnet handlade länge om det gamla bondesamhällets artefakter, det vill säga pinnharvar, slagor och andra tröskredskap eller olika gårdstyper. Dess förekomst över landet kartlades och analyserades med särskilt fokus på spridningsvägar och funktion (se t.ex. Bringéus 1990). Efter 1980-talets uppgörelse med det gamla övergavs intresset för artefakter till förmån för människornas sedvänjor och gemensamma tankegods (jfr Ehn & Löfgren 1996).

Striderna har genom ämnets historia ofta handlat om vem som har den bästa definitionen av begreppet kultur. Det som förenar ”renläriga” etnologer, den blinda fläck som egentligen aldrig har ifrågasatts, är att svaren på forskningsfrågorna i princip uteslutande sökts hos människan, vilket medfört att allt annat lämnas därhän. Tar man Foucault ad notam inser man att sådana förhållningssätt är problematiska eftersom det finns mer i samhället och kulturen som är av betydelse än man förmår se om man envisas med att dela upp vetenskapssamhället i olika ämnen som var och ett specialiserar sig på en på förhand bestämd aspekt av helheten.

Foucault beskriver i nästa passage av föreläsningen vägar ut ur ett sådant tänkande och han lanserar fyra begrepp som kan tjäna som utgångspunkt för arbetet: händelse, serie, regelbundenhet och möjlighetsvillkor. Var och en av dessa svarar mot principerna ovan: händelse ersätter skapelse, serie ersätter enhet, regelbundenhet ersätter originalitet och möjlighetsvillkor används som alternativ till betydelse. De fyra sista begreppen (betydelse, originalitet, enhet, skapelse) har dominerat mycket av arbetet inom vetenskaperna genom att man där varit ense om att söka efter skapelsepunkter, enheten hos verk, epoker eller ett tema eller tecken på individuell originalitet (Foucault 1993:38).

Foucault identifierar två knäckfrågor som måste lösas innan arbetet kan ta sin början. För det första, om diskursen skall behandlas som en serie händelser, vilket Foucault hävdar att man bör, hur definierar man då begreppet händelse? Frågan ger upphov, menar han, till filosofiska eller teoretiska problem som är fruktansvärt svåra att lösa. Han skriver att,

Om diskurserna skall behandlas som mängder av diskurshändelser, vilken status måste då ges åt begreppet händelse, ett begrepp som filosofer så sällan tagit någon hänsyn till? En händelse är naturligtvis varken en substans eller en accidens, varken kvalitet eller process: händelsen hör inte till kropparnas ordning. Och likväl är den inte immateriell: det är alltid på materialitetens nivå som den får, som den är effekt. Den har sin plats och består inom relationer och samexistens spridning och omprövning, ackumulation och selektion av och mellan materiella element. En händelse är varken en handling eller en egenskap hos en kropp. Den inträffar som effekt av och i en materiell spridning. Låt oss säga att händelsefilosofin paradoxalt nog bör röra sig i riktning mot en okroppslig materialism. (Foucault 1993:40).

En filosof som arbetade i samma anda som Foucault och som har tänkt vidare på just detta problem är Gilles Deleuze. Han tänker på världen i termer av icke-linjär process, vilket accentuerar dess händelsekaraktär. För att kunna omsätta en sådan tanke praktiskt krävs att man ställer upp på och acceptera att tillvaron i hög grad styrs av slump (jfr Deleuze 2006:209, 2006:253, 1990:164ff). Slumpen, eller händelsen kan liknas vid kastandet av en tärning. Alla möjliga framtidsscenarion föreligger inte vid varje givet tillfälle. Vad som helst kan inte hända som ett resultat av slumpen. Men vad som faktiskt kan ske om en stund bestäms obönhörligen av förutsättningarna som uppstår ur det som hände nyss. Har man accepterat detta kan man utan problem plocka in slumpen i förståelsen, och den illustrerar då att vad som helst av ett begränsat antal möjliga scenarion kommer att realiseras; alltid fler än ett, men färre än många.

Just eftersom händelsen till dels är ett resultat av slumpen innebär det att utfallet inte går att i detalj reglera eller beräkna, men förstår man bara att detta är principen för världens och vetandets framskridande så inser man att det naturligtvis hjälpligt går att påverka möjlighetshorisonten som föreligger och ur vilken slumpens utfall genereras. Något mer exakt vetande om världen går inte att uppnå, det är en viktig premiss som går att härleda ur detta påstående.

Det andra problemet som Foucault pekar på rör tanken om att diskurshändelserna måste behandlas som serier av harmonierande händelser vilka för att bli begripliga måste hållas åtskilda. Här efterlyser han en definition av begreppet åtskillnad. Han skriver att,

Här rör det sig förstås varken om en följd av ögonblick i tiden eller om mångfalden av olika tänkande subjekt, utan om de censurer som spränger ögonblicket och sprider ut subjektet över en mångfald möjliga positioner och funktioner. En sådan åtskillnad drabbar och ogiltigförklarar också de minsta eller mest obestridliga av de enheter som man traditionellt erkänner: ögonblicket och subjektet. Under och oberoende av dem måste vi mellan dessa åtskilda serier föreställa oss relationer som inte är successions- eller samtidighetsrelationer i ett eller flera medvetanden. Vi måste, utanför alla tids- och subjektsfilosofier, utarbeta en teori för åtskilda systematiseringar. (Foucault 1993:41).

Slutsatsen som går att dra av dessa insikter är att man måste acceptera och införliva osäkerheten som en kategori inom händelseproduktionen. Foucault påminner om frånvaron av en teori som hanterar relationen mellan slump och tanke.

Sedan följer ett citat som jag betraktar som bokens och tankemodellens själva nav, passagen är central för min förståelse av Foucaults diskursteori. I citatet finns en öppning mot ett nytt tänkande, en ny, spännande och fruktbar utmaning för kulturvetenskapen som tyvärr hittills i allt för hög grad har försummats.

Jag är rädd att jag i den lilla förskjutning som vi ämnar låta verka inom idéhistorien och som består i att behandla inte de föreställningar som kan finnas bakom diskurserna, utan diskurserna själva som distinkta och regelbundna händelseserier – att jag i den ser något som påminner om ett litet (och kanske avskyvärt) maskineri vilket gör det möjligt att introducera slump, åtskillnad och materialitet vid tänkandets själva rötter. En tredubbel fara som en viss form av historieskrivning försöker besvärja genom att berätta om den kontinuerliga utvecklingen hos en ideal nödvändighet. Tre begrepp som borde göra det möjligt att koppla tankesystemens historia till historikernas praktik. Tre riktningar som det teoretiska utvecklingsarbetet borde följa. (Foucault 1993:41f).

Denna passage har för mig kommit att bli till ett slags nyckel för att förstå vad kulturvetenskap skulle kunna vara, vilket som utgör dess undersökningsobjekt.