Mikropolitik och segmenteringar 32

Detta blir den sista posten på temat mikropolitik och segmenteringar. Det är ingen slump att jag började skriva om, utifrån eller tillsammans med just denna platå, just ... när det nu var jag började, någon gång under 2016. Strömningarna och tendenserna har alltid funnits där, just under ytan. Deleuze och Guattari förstod och detta är deras varning. Allt kan förändras snabbt. Det visar händelseutvecklingen under den allra sista tiden skrämmande tydligt. Demokratin är bräcklig och frihet, öppenhet och medmänsklighet är inget man kan ta för givet. Liksom tystnad går öppenhet aldrig att tvinga fram. Det enda man kan veta och kontrollera är hur man tänker och agerar själv. När rösterna höjs för att öka kontrollen, när ekonomisk vinst överordnas andra värden och effektivitet blir ett självändamål. När samhället antas kunna styras i en bestämd riktning sätts processer igång som ger upphov till effekter som ingen kan veta något om på förhand. I ett slag, på kort tid kan ordning vändas i kaos, och tvärtom. Och både ordning och kaos kan fungera på olika sätt. Enda "vapnet" som fungerar för att hindra fascismen från att slå rot är att värna öppenheten och engagera sig för demokratin. Just nu ser vi det motsatta. Krav på hårdare straff, stängda gränser, ökad effektivisering reses och egoism, arrogans och misstänksamhet blir allt vanligare och tydligare. Än så länge fungerar samhället, men alt kan förändras, snabbt. Och det sker inte i det dolda. Förändringen utspelar sig mitt framför ögonen på oss och ingen som lever idag kan säga: Jag visste inget och förstod inte. Fascismen är en destruktiv kraft som förödde Europa för 70 år sedan och när nazismen nu visar sitt fula tryne i offentligheten är det ett tecken att ta på allvar. Att etablerade partier ens tänker tanken att samverka med SD, som är en gren på samma träd, är skrämmande.

It is curious that from the very beginning the Nazis announced to Germany what they were bringing: at once wedding bells and death, including their own death, and the death of the Germans. They thought they would perish but that their undertaking would be resumed, all across Europe, all over the world, throughout the solar system. And the people cheered, not because they did not understand, but because they wanted that death through the death of others.

Krig är aldrig en lösning. Krav på hårdare straff, mer kontroll och stängda gränser är symptom på en underliggande sjukdomen, inte åtgärder som leder till att något blir bättre. Det går inte att bygga en hållbar politik på rädsla för det okända. Enfald som svar på mångfaldens utmaningar är korkat, och sanningen är också symptomatiskt det första offret. Nu mer än någonsin behöver skolan värnas och kunskapen placeras i centrum. Kunskapens egenvärde behöver återupprättas. Idag är pengarna målet, inte medlet. Och då förändras politikens landskap. Skattesänkarpartier med ett enda mål för ögonen, att minska statens inflytande och öka marknadens makt. lierar sig idag liksom i Tyskland på 1930-talet med rasisterna för att uppnå sina respektive mål. Det som förenar dem är enögdheten, arrogansen och rädslan för att dela med sig av det man ser som sitt. Det är en väg som leder ut över ett sluttande plan. Allt kan förändras snabbt, och sen när allt är förändrat finns ingen återvändo. Fascismen är självförbrännande och den finns överallt i alla sammanhang och måste likt ogräs hindras från att växa på ett tidigt stadium, sedan är det försent. Tanken på att det skulle gå att kontrollera SD är befängd, för SDs ledning har inte någon kontroll alls. Kent Ekeroth är det levande beviset för det.

Like a will to wager everything you have every hand, to stake your own death against the death of others, and measure everything by "deleometers." Klaus Mann's novel, Mephisto, gives samplings of entirely ordinary Nazi speeches and conversations: "Heroism was something that was being ruled out of our lives. ... In reality, we are not marching forward, we are reeling, staggering. Our beloved Fiihrer is dragging us toward the shades of darkness and everlasting nothingness. How can we poets, we who have a special affinity for darkness and lower depths, not admire him? . . . Fires blazing on the horizon; rivers of blood in all the streets; and the frenzied dancing of the survivors, of those who are still spared, around the bodies of the dead!" Suicide is presented not as a punishment but as the crowning glory of the death of others.

Fascismen är inte livets väg, det är dödens. Sverigevännerna som nu marscherar igen i vårt land är inte våra vänner utan rädda, misslyckade, ignoranta, drömmare. Vita, marginaliserade, maktlösa, arga män och en och annan förvirrad kvinna, som söker enkla lösningar på komplexa problem. Men leker med elden, och den fråga alla som vill "röra om i grytan" måste ställa sig är ifall man verkligen vill vara del av och ge makt och inflytande till företrädarna för en destruktiv rörelse som drivs av hat och som inte drar sig för att hata och hota alla som inte passar in i deras idealbild av ett Sverige byggt på drömmar om fornstora dagar som inte ens då var något att vara stolt över. Det går aldrig att vinna ett krig; alla förlorar. Man kan kalla det vad man vill, men det är självmord. Hitler mobiliserade, och tomtarna som står och skriker på gator och torg bär uniform och viftar med flaggor som signalerar allt annat än fred, frihet och hållbarhet. Där kunskapen och intresset för hur världen fungerar egentligen tar slut, där tar dumheten och nävarna vid. Att Moderaterna rasar i opinionsundersökningarna som kom förra veckan är ett sundhetstecken, men att ledningen ens tänkte tanken att inleda samverkan med SD är en indikation på hur allvarligt läget är och hur snabbt allt kan förändras. Först förskjuts förändras tankarna och inställningen, och sedan praktiken. Det är ingen slump att nazisterna marscherar igen, Anna Kindberg Batra visade i handling att man inte ser några problem med rörelsen och dess grundtankar. Vi kan nu bara hoppas att alla vi som tror på det öppna samhället och värnar demokratin kan mobilisera en motkraft som är stark nog att kväva rörelsen i sin linda.

One can always say that it is just a matter of foggy talk and ideology, nothing but ideology. But that is not true. The insufficiency of economic and political definitions of fascism does not simply imply a need to tack on vague, so-called ideological determinations. We prefer to follow Faye's inquiry into the precise formation of Nazi statements, which are just as much in evidence in politics and economics as in the most absurd of conversations. They always contain the "stupid and repugnant" cry, Long live death!, even at the economic level, where the arms expansion replaces growth in consumption and where investment veers from the means of production toward the means of pure destruction.

I ett samhälle där pengar blivit målet och vinsten är viktigare än människorna och den långsiktiga hållbarheten har förskjutningen redan skett. Och den rörelsen kommer alltid från höger. Kommunismen har en hel del lik garderoben, men det är en helt annan typ av rörelse. Både kommunismen och fascismen försöker kontrollera det okontrollerbara, men där kommunismen talar om solidaritet och medmänsklighet talar nazismen om död och förintelse. Nazismen är destruktiv till sin natur medan kommunismen leder till destruktivitet eftersom man försöker inordna alla i ett färdigt och statiskt system. Att försöka klumpa ihop V och SD är att mörka SDs rasistiska rötter och partiets kopplingar till hatsidor på nätet varifrån alternativa fakta om tillståndet i vårt land sprids.

Paul Virilio's analysis strikes us as entirely correct in defining fascism not by the notion of the totalitarian State but by the notion of the suicidal State: so-called total war seems less a State undertaking than an undertaking of a war machine that appropriates the State and channels into it a flow of absolute war whose only possible outcome is the suicide of the State itself. "The triggering of a hitherto unknown material process, one that is limitless and aimless. . . . Once triggered, its mechanism cannot stop at peace, for the indirect strategy effectively places the dominant powers outside the usual categories of space and time. ... It was in the horror of daily life and its environment that Hitler finally found his surest means of governing, the legitimation of his policies and military strategy; and it lasted right up to the end, for the ruins and horrors and crimes and chaos of total war, far from discharging the repulsive nature of its power, normally only increase its scope. Telegram 71 is the normal outcome: If the war is lost, may the nation perish. Here, Hitler decides to join forces with his enemies in order to complete the destruction of his own people, by obliterating the last remaining resources of its life-support system, civil reserves of every kind (potable water, fuel, provisions, etc.)."

Inget gott kan komma ur samröre eller försök att normalisera rörelser som flörtar med nazismen och som riktar sin politik mot de andra. SD vill ingenting med Sverige, man använder bara flaggan och historien för att få makt att driva igenom sin politik. Och politiken är tydlig: Sverige åt svenskarna, vilket bara är retorik, för vem är Svensk, egentligen? Sanningen är att det inte existerar några rena kulturer och än mindre några raser. Vi är alla delar av samma mänsklighet och alla gränser och segmenteringar är skapade och kan omskapas. Fast bara om vi lär oss förstå och visar intresse för varandra. Nazismen är oresonlig och skyr inga medel. Öppnar man dörren på glänt till rasistiska partier leker man med elden och risken är överhängande att det tar sig och att allt som generationerna före oss byggt upp kan utplånas på mycket kort tid. Hitler tog makten 1933 med benägen hjälp av högern, och sedan dröjde det inte många år innan kriget var ett faktum, och på bara fem år föröddes stora delar av Europa och världen. Allt helt enligt den destruktiva planen som med skicklig propaganda såldes till folket med löften om världsherravälde. Som om alla andra bara skulle lägga sig platt och acceptera nyordningen.

It was this reversion of the line of flight into a line of destruction that already animated the molecular focuses of fascism, and made them interact in a war machine instead of resonating in a State apparatus. A war machine that no longer had anything but war as its object and would rather annihilate its own servants than stop the destruction. All the dangers of the other lines pale by comparison.

Redan på 1600-talet, under 30-åriga kriget borde insikten om krigets självdestruktivitet ha sjunkit in och hakat i, men kunskap är svårt och kräver tid, intresse och förståelse för komplexitet. Känslor är mycket lättare, för dem behöver man bara ge efter för och hänge sig åt. Det är emellertid dumheten som talar om man känner sig lockad av Jimmie Åkessons ord om att det är känslan som räknas. Känslan räknas bara för den som är ignorant och arrogant nog att inte bry om något annat än sig själv och den egna viljan till makt. Det är en farlig väg att lockas in på och avdramatisera faran med, som alla med bara basala kunskaper och ett uns av intresse vet inte kan leda till något gott; av den enkla och självklara anledningen att det är en lek med elden. Glöm Nazismen och fatta att rasismen är oförenlig med all vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi är alla del av samma mänsklighet och jorden är den enda plats i universum där människor kan leva som människor. Låt oss försöka förstå och solidariskt ta hand om varandra och livet på jorden.

Mikropolitik och segmenteringar 31

Två dagar av skrivande ligger framför mig. Inget annat hänger över mig just nu. Inte dessa två dagar. I stormens öga råder lugn. Det stressar också. Jag ser slutet på bokprojekt nummer två, och nu finns inget att skylla på. Vi får se hur det går. Det blir som det blir. Jag har lärt mig att inte få panik och tar dagen som det kommer. Sitter framför datorn och väntar. Det är en del av jobbet. Att göra annat är otänkbart. Timmarna av overksamhet är lika viktiga som intensiva arbetsperioder när inspirationen flödar. Plötsligt händer det och då gäller det att vara på plats, beredd. Kanske kan jag hitta inspiration hos Deleuze och Guattari, i det sista stycket av texten som tar sin utgångspunkt i händelserna som ledde fram till att Hitler och Nationalsocialisterna tog makten 1933.

Det är i sanning skrämmande läsning, för det som händer här och nu liknar det som hände där och då. Då som nu handlar politik om makt, inte om ideologi. Det är viljan till makt som styrde Hitler, och den viljan styr även många av dagens ledare som på det sättet gör sig själva till redskap för krafter som aldrig kan kontrolleras. Det är däri varningen till eftervärlden ligger. Deleuze och Guattari uppmanar oss att inte leka med elden, för den må se harmlös ut när tändstickan brinner men allt kan förändras i ett ögonblick. Det spelar ingen roll att företrädarna ser harmlösa ut, för de har lierat sig med krafter som ingen kan kontrollera. Faran med fascismen är inte dess människosyn, drömmar eller förslagen som läggs fram, utan dess arrogans, gränslöshet och skrupellösa hållning. SD och andra partier som agerar som dem har ingen egen agenda och de vill inget annat än att få makt och inflytande. SD har ingen egen politik; de spelar ett dubbelspel och söker stöd och kraft överallt. Officiellt ger man sken av vara rumsrena och regeringsdugliga, men informationen som läcker om hur man tänker och agerar inofficiellt är en integrerad del av SDs politiska kraft. Titta till exempel på hur partiet (som Moderaterna på allvar kan tänka sig att förhandla med) behandlar Kent Ekeroth som tydligt balanserar på en mycket tunn linje och som personifierar partiets dubbelhet. Den som vacklar och känner att Sverige behöver förändring borde studera Kent Ekeroth; både hur han framställs i etablerade medier och hur hans agerande presenteras på alternativa medier. Leif GW Persson kallar honom bråkstake eller halvfigur, men på Avpixlat beskrivs han som en hjälte. Ett parti som ser Ekeroth som en tillgång är en allvarlig fara för demokratin, och att etablerade partier lockas av makten som SD har i kraft av höga opinionssiffror är alarmerande. Föga förvånande är det högern, både då som nu, som känner lockelsen och som är beredda att ta risken, som leker med elden.

This brings us back to the paradox of fascism, and the way in which fascism differs from totalitarianism.

Fascismen är inte totalitär, den är i själva verket motsatsen till totalitär. Fascismen växer underifrån, ur olika människors olika tankar och agerande. Fascismen är ren kraft som under tider av balans i politiken och samhällsorganisationen är allt för utspridd och motstridig för att kunna organiseras. Fast i tider av oro och upplösning kan bruset eller kaoset kristalliseras och börja svänga i takt. Attributen och retoriken som fascismen samlas kring är totalitär, men ordningen är mekanisk utan maskinisk. På ytan ser kraven på hårdare straff (ironin i att just Ekeroth åtalas för misshandel, eller att SD är lika överrepresenterade i brottsstatistiken som invandrarna vilka man skyller alla problem i Sverige på, skulle kunna betraktas som humor om kunskapen om vilka krafter vi har att göra med inte fanns. Fast det gör den ju, om man bara intresserar sig för det och inte stirrar sig blind på makten) ut som helt vanlig högerpolitik, men SDs syn på ordning och reda handlar inte om att vanligt folk ska skyddas från brottslingar, utan om att de hotfulla andra ska straffas. Fascismens grogrund är hat, rädsla, misstro och revanschlusta. Fascismen växer mellan människor och viljan till makt är rörelsens enda gemensamma nämnare.

For totalitarianism is a State affair: it essentially concerns the relation between the State as a localized assemblage and the abstract machine of overcoding it effectuates.

Totalitära stater är ren form och yta. Där finns inget liv, bara en ledare och strikt ordning. Fascismen dras till det och ser ledaren som ett slags frälsare. Det är när totalitarismen och fascismen börjar svänga i takt som alarmklockorna borde börja ringa hos alla som tror på och värnar demokratin, öppenheten, tillit och mellanmänsklig solidaritet. Fascismen är inte en alternativ ordning, den är kaos som kristalliserats och antagit fast form men som lika snabbt som ordningen uppstod kan brytas upp igen. Ledarna för fascismen leder inte, de följer bara (lika) förundrade (som alla andra) med i rörelsen. Därför är det en befängd idé att förhandla med SD, för de har inte kontroll över krafterna de satt i rörelse. Hade man varit ett parti som alla andra hade man uteslutit en person som Ekeroth för länge sedan och han hade aldrig fått ansvara för partiets juridiska frågor. 

Even in the case of a military dictatorship, it is a State army, not a war machine, that takes power and elevates the State to the totalitarian stage.

Händelserna i Turkiet är väsensskilda från det som händer i Europa och Sverige. Erdogan har militären på sin sida och underminerar hoten mot hans dröm om att bli den store ledaren. Turkiet håller snabbt på att utvecklas till en totalitär stat, och det är talande att man där fängslar och avskedar journalister och akademiker. I Turkiet är det inte invandringen eller något yttre hot som pekas på, utan hotet kommer inifrån. Hotet kommer dock alltid inifrån. Skillnaden mellan en totalitär stat och en fascistisk är att totalitära ledare använder vapen för att skrämma medborgarna till lydnad, medan SD och andra främlingsfientliga krafter spelar på och hämtar kraft från medborgarnas rädsla. Totalitära ledare kontrollerar makten, medan fascismen kanaliserar och är beroende av den. Därför är det så viktigt för SD att betraktas som ett vanligt parti, och därför är det avgörande för alla som värnar demokratin att motarbeta SD. Att det är just Moderaterna som lockas att närma sig SD är ingen slump, det är helt enligt mallen för hur ett fascistiskt maktövertagande går till. Anna Kindberg Batra och krafterna inom partiet som tvingar henne att agera som hon gör förhandlar inte med ett annat parti om Sveriges framtid, hon leker med elden och borde verkligen veta bättre. Kunskapen finns där. Inget sker i det dolda. Ingen kommer i efterhand kunna säga att vi visste inget. Alla vet. Frågan är om man bryr sig, eller om viljan till makt tagit över och gjort etablerade politiker till lydiga verktyg.

Totalitarianism is quintessentially conservative. Fascism, on the other hand, involves a war machine.

Det är skillnad mellan att söka ordning och att söka makt. Skillnaden är liten och subtil, men helt avgörande. Totalitarismen har makt och tvingar fram ordning medan fascismen söker makt genom att lova ordning. Fascismen är dock kaos som (just där och då) svänger i takt. Fascismen är opålitlig till sin natur, den är i grund och boten destruktiv. Ledarna som nu anar morgonluft över hela Europa tror nog på vad de lovar och jag är övertygad om att SD-topparna menar allvar i vad man skriver på sin hemsida. Problemet är att det inte är ledarna som styr eller har makt i den typen av rörelser, de råkar bara befinna sig i ledningen eller är en samlade kraft. Liksom med den där tändstickan som brinner med en liten och till synes harmlös låga innan elden sprider sig bland bensindunkarna ser fascismen ofarlig ut så länge den inte har någon formell makt. Den som ser SD som en frisk fläkt och som vill röra om lite i grytan borde tänka om. Ian och Bert kanske fungerade på det sättet, Nu demokrati var ett missnöjesparti utan nazistiska rötter och imploderade i samma stund som man fick lite inflytande. Donald Trump verkar gå (hoppas, hoppas) samma öde till mötes. Han kunde (hjälpligt) leda företag, men det är också det enda han kan och ett land kräver HELT andra ledaregenskaper. Leken med elden är dock den samma. Det som skrämmer ifråga om SD är partiets dubbla budskap, och det faktum att man har ett nazistiskt förflutet. Jimmie Åkesson ser sig som en ledare, men har företräder en rörelse som inte går att styra, en destruktiv och självförbrännande kraft som hämtar bränsle ur desperation, rädsla och hat. I opposition går det att tygla kraften, men i samma stund som krigsmaskinen tar över statsapparaten brakar helvetet lös, för det är så fascismen fungerar. Att påpeka detta är inte förtal, det är en varning som finner stöd i enormt mycket forskning. Det är därför ingen slump att SD ifrågasätter akademiker som bedriver kritisk forskning och som ser mönstren och sprider insikt om det. Det är ingen slump att Avpixlatskribenten Jan Sjunnesson försöker utmåla mig och många andra som ett hot mot demokratin, trots att det i själva verket är flörtandet med fascismen som utgör det verkliga hotet. 

When fascism builds itself a totalitarian State, it is not in the sense of a State army taking power, but of a war machine taking over the State. A bizarre remark by Virilio puts us on the trail: in fascism, the State is far less totalitarian than it is suicidal. There is in fascism a realized nihilism. Unlike the totalitarian State, which does its utmost to seal all possible lines of flight, fascism is constructed on an intense line of flight, which it transforms into a line of pure destruction and abolition.

Återvänder till skillnaden mellan händelserna i Turkiet och de främlingsfientliga krafterna i Europa. Förklaringen, eller verktyg att tänka med för att finna en plausibel förklaring finns i citatet ovan. Erdogan använder makten för att kväva glöden som ligger och pyr överallt. Han fängslar journalister och akademiker och han rensar i polisen, militären och rättsväsendet för att behålla SIN makt. Han försöker hindra alla tecken på förändring och vill göra Turkiet till hans stat. En stat där HAN är ledare, liksom så många diktatorer före honom. De främlingsfientliga partierna piskar upp hat mot och utmålar invandrarna som problem för att skapa kaos (just det kaos som Erdogan räds och använder all sin makt för att motverka), för det är där kraften som är deras livsluft finns. Det går dock ALDRIG att bygga ett hållbart samhälle på hat och rädsla. Därför är fascismen så farlig, för den ser harmlös ut, men det är en okontrollerbar, reaktiv och destruktiv kraft som ser imponerande ut när den formerar fackeltåg eller samlar massorna och ställer upp dem i snörräta rader. Hitlers vision bottnade i aggression. Han eldade massorna. "Snart smäller det", sa den nu åtalade Ekeroth. "Det är känslan som räknas", säger Åkesson. Och samtidigt på Avpixlat odlas hatet och sprids hot av olika slag. Att Moderaterna närmar sig SD är på mycket goda grunder, minst sagt oroande. Sverigevännerna är lika lite vänner som mobbande skolkamrater är kamrater.

Mikropolitik och segmenteringar 30

Närmar mig slutet av kapitlet/platån. Denna reflektion utgår från det näst sista stycket. Serien poster har varit kusliga att skriva, för det är som teorin och kulturen där ute gått hand i hand. I början fanns tendenserna där, men då handlade skrivandet mer om teorin än om samhället. Det där förändrades under hösten, och här under den senaste veckan är det som Deleuze och Guattari förvandlats till samtidskommentatorer.

Fascismen har alltid funnits där som ett hot. Den uppstod inte i Europa på 1930-talet, och den dog inte efter andra världskriget. Den är en del av helheten, en evig utmaning som alla demokratier måste ha kunskap om och handlingsstrategier för. Annars kan demokratin inte fungera. Händelserna i USA under Donald Trumps första vecka som president visar hur snabbt allt kan förändras. Viktigt att förstå att en människa aldrig gör hela skillnaden. Det är inte Trump som är ensam skyldig även om han får ta på sig en stor del av ansvaret. Förändringen växer fram mellan människor och är en effekt av kulturen som helhet. Kultur, brukar man säga, äter strukturer till frukost. Det stämmer, åt båda håll. Ingen struktur i världen kan förhindra kulturell förändring när den väl satts i rörelse.

Vart är vi på väg? Det händer saker här hemma också. I fredags, på minnesdagen av förintelsens offer, meddelar Moderaterna att partiet ska inleda samtal med Sverigedemokraterna. Tanken och timingen är kuslig. "Det är oartigt att tacka nej när man får en inbjudan", svarade Anna Kindberg Batra som för bara någon vecka sedan avfärdade alla tankar på ett närmande mellan M och SD. Kraften i rörelsen kommer underifrån, inifrån, mellan. Ledarna är bara marionetter. Varken M eller SD är nazistiska partier, men om man verkligen menar allvar med att man värnar demokratin finns en hel massa saker att tänka på, för den politik man söker mandat för är en karbonkopia på den politik som ledde fram till Hitlers maktövertagande 1933, vilket är årtalet i titeln till Platån som här närmar sig sitt crescendo. 

We are not invoking any kind of death drive. There are no internal drives in desire, only assemblages.

Begäret som driver processen och förändringsrörelsen har inget mål, det är bara en kraft, en rörelse som lever sitt eget liv. Genom medvetna och strategiska beslut kan rörelsen påverkas, men bara på marginalen. Utvecklingen mot eller bort från fullt utvecklad fascism kan främjas eller motarbetas, men det krävs kunskap och förståelse för att sätta sådana försök i verket. Att ignorera eller isolera, stänga ute eller demonisera, är åtgärder som ligger nära till hands, men det sättet att agera riktar bara in sig på symptomen, inte på den underliggande sjukdomen. Åkesson och hans partikamrater leder inte SD, de befinner sig bara i framkant av en rörelse som ingen kan kontrollera. När M nu närmar sig SD legitimeras dock deras politik och nya vägar för begäret att kanaliseras öppnas. Det är en farlig väg som anträds. Förhoppningsvis inser moderatväljarna vilken risk det är att sträcka ut handen till ett parti som SD. Opinionssiffrorna är en annan mäktig kraft och får inte AKB tydliga signaler om att M slagit in på den väg väljarna vill kommer hennes dagar som ledare vara räknade. SD har allt att vinna och inget att förlora på samtalen. För moderaterna gäller det omvända, vilket visar desperationen i handlingen och indikerar hur stark viljan till makt är. Det är oroande att bara kunna se på när både Trump och M leker med tändstickor i närheten av ett krutupplag. Okunskapen om vilka krafter man satt i rörelse och flirtar med är det som skrämmer mest.

Desire is always assembled; it is what the assemblage determines it to be. The assemblage that draws lines of flight is on the same level as they are, and is of the war machine type.

Begär är alltid kanaliserat, det växer fram mellan och påverkar sammanhanget som helhet. Här handlar det om ett begär efter makt. Styrning kräver kontroll som leder till disciplinering som leder till effekter på en rad olika områden. Krigsmaskinen är kanaliserad rörelse som ser ut att vara kontrollerad och organiserad, men som i själva verket när som helst kan förändras till oigenkännlighet. Eftersom fascismen finns överallt, som virtualitet, kan den plötsligt kristalliseras och snabbt sprida sig i ett sammanhang. Viljan till makt är inte en dödsdrift, men den bär på frön till sin egen undergång eftersom krafterna är så starka att ingen enskild kan betvinga dem. Därför är det inte människorna som vill, de leker som sagt "bara" med elden, det är viljan som vill och dess kraft är stor nog att krossa människorna som ovetande om riskerna och i den naiva jakten på opinionssiffror spelar ett spel där människan bara är brickor.

Mutations spring from this machine, which in no way has war as its object, but rather the emission of quanta of deterritorialization, the passage of mutant flows (in this sense, every creation is brought about by a war machine).

Deleuze och Guattari skiljer mellan maskinisk och mekanisk. Ett totalitärt samhälle är en mekanisk helhet där diktatorn i toppen har kontroll över strukturen och förändringen. Där hålls samhället ihop med hjälp av tydliga regler och en väl utvecklad kontrollapparat. Fascistiska samhället är istället maskiniska. På ytan liknar de båda samhällstyperna varandra, men ifråga om destruktiv kraft är skillnaden stor. Fascismen är ett slags resonans vars självsvängning snabbt kan gå överstyr. Inledningsvis ser det ut att gå att kontrollera kraften, vilket högern i Tyskland på 1930-talet utnyttjade för egna syften. Får vi bara makten kan vi hantera Hitler, tänkte man. Han sågs inte som en ledare att ta på allvar. Nej, fascismen är ingen ideologi som andra, inte en tankemodell man samlas kring, förhandlar om och driver sin politik i riktning mot. Fascismen är rent begär, och det växer som sagt fram mellan. Ledaren är bara ett redskap. Hen följer med i rörelsen och är lika mycket ett offer som alla andra. Åkesson säger att det är känslan som räknas, för det är därifrån hans makt och inflytande kommer. Därför är det så farligt att göra som AKB, att tro att det går att liera sig med företrädarna för makten, för ingen kan kontrollera det underliggande begäret. Rädsla för det okända i kombination med viljan till makt är en livsfarlig cocktail.

There are many reasons to believe that the war machine is of a different origin, is a different assemblage, than the State apparatus. It is of nomadic origin and is directed against the State apparatus. One of the fundamental problems of the State is to appropriate this war machine that is foreign to it and make it a piece in its apparatus, in the form of a stable military institution; and the State has always encountered major difficulties in this.

Framgång är lockande. Känslan när antalet följare eller anhängare ökar är berusande. Den kan hur lätt som helst ta över. Ideologi kan vara en ritning att förändra verkligheten utifrån, eller en karta att orientera sig efter. Fast ideologi kan också vara en föränderlig uppsättning ord som anpassas efter opinionens önskningar. Populismen handlar bara om makt, inte om något annat. Poulismen är underordnad känslan och står därför vidöppen för viljan till makt. Ett demokratiskt system som inte ser, förstår och har verktyg att hantera riskerna balanserar på randen till avgrunden. Det är mäktiga krafter vi har att göra med, och den punkt varifrån det inte finns någon återvändo är omöjlig att peka på i förhand. Att den finns och att risken är stor att man passerar den obemärkt råder det dock ingen tvekan om.

It is precisely when the war machine has reached the point that it has no other object but war, it is when it substitutes destruction for mutation, that it frees the most catastrophic charge.

Plötsligt förändras allt. I ett slag och utan att något ändrats är allt annorlunda. När viljan till makt satts i rörelse och kommit i självsvängning är förändringen exponentiell, inte linjär. Då vänds makten, ordningen och kontrollen mot människorna som trodde de var ledare. Hitler ledde inte Tyskland i fördärvet, nazisterna kanaliserade viljan till makt och gav sken av att man hade allt under kontroll. Fascismen fungerar lite som uran i ett kärnkraftverk. Om kraften inte hanteras varsamt kan den snabbt utvecklas till en härdsmälta, och passerar man gränsen för när inget finns att göra för att hindra katastrofen kommer allt och alla att förgöras. Därför är SD så farliga. Det är inte ett parti som liknar de andra, de är företrädare för och kanaliserar bara en makt som kommer underifrån. När M öppnar dörren till samtal bjuds krigsmaskinen in i statsapparaten. Syftet med samverkan är att störta regeringen och ta makten, men makt är som sagt inget man har, den kan man bara påverka på marginalen. Ingen vet därför vad som kommer att komma ur samverkan, inte om den blir framgångsrik. För om folket ser och förstår riskerna och låter bli att rösta efter hur det känns och istället engagerar sig i arbetet med att bygga något varaktigt av kunskap och från grunden, kommer samtalen mellan M och SD att deterritorialisera partierna och lösa upp organisationerna. Inget vet dock något om utfallet. Det är det skrämmande. Ignoransen och arrogansen. Övertygelsen, byggd på faktaresistens, om att det går att kontrollera det okontrollerbara, är ett hot mot demokratin.

Mutation is in no way a transformation of war; on the contrary, war is like the fall or failure of mutation, the only object left for the war machine after it has lost its power to change. War, it must be said, is only the abominable residue of the war machine, either after it has allowed itself to be appropriated by the State apparatus, or even worse, has constructed itself a State apparatus capable only of destruction. When this happens, the war machine no longer draws mutant lines of flight, but a pure, cold line of abolition. (Later, we will propose a theory of the complex relation between the war machine and war.)

Detta är vad som sker när fascismen kristalliserats och tagit över samhällsmaskineriet. Viljan till makt har inget annat mål än just makten, så när framgången är ett faktum famlar ledarna i blindo. När segerchampagnen är uppdrucken och segerfesten är slut står samhället där, värnlöst inför maktens destruktiva begär efter kontroll för kontrollens skull. Då är det för sent att tänka om och göra rätt. Så fungerar fascismen, och därför är det så farligt att lyssna på vad ledarna för SD säger, för de, lika lite som någon annan, har den blekaste aning om vad de gör.

Den närmaste tidens händelseutveckling kommer att bli avgörande. Besluten som i rask takt tas i Vita Huset och nyheterna från USA i dessa dagar är oroväckande tecken på hur bräcklig demokratin är och hur farlig populismen är.

Mikropolitik och segmenteringar 29

Flyktlinjer döpte jag bloggen till när jag startade projektet. Fast då var tiden inte mogen. Det gick ett år. Sedan gjorde jag ett nytt försök. Inte heller då tog det fart. Inom mig växte dock viljan att skriva och förmedla tankar om allt jag lärt mig genom åren. Tredje gången jag tog sats var jag mer förberedd, mer dedikerad. Då väntade jag bara på att jul och nyårshelgen skulle ta slut och vardagen infinna sig. Och sen bara körde jag. En text om dagen. På den vägen är det. Flyktlinjer är ett flöde, och jag följer med mer än styr. Jag har ingen aning vart projektet ska ta mig eller vad som händer med texterna jag publicerar. Kulturen är outgrundlig och oöverblickbar. Vill man förstå måste man acceptera detta sakernas tillstånd. Verkligheten är inte som vi människor vill att den ska vara, den är som den är.

Igår talade jag om hållbarhet, om sociala aspekter av hållbarhet, för studenter som läser ingenjörsprogrammet. Kursen Hållbar utveckling är ett obligatoriskt inslag i deras utbildning. Alla ser det inte som ett välkommet inslag. Det finns ett tydligt motstånd och det är lätt att skratta åt kulturvetaren som dyker upp och talar om komplexitet, ödmjukhet, etik, ansvar, demokrati, juridik, betydelsen av yttrandefrihet och vikten av fungerande medier som kan granska makten. Min forskning handlar om allt det där som alla tar för givet i vardagen, som inte syns och märks när det fungerar. Föreläsningarna handlar om självklarheter. Viktiga saker, det förstår de flesta, men känslan jag får när jag tittar på publiken är att ämnet inte riktigt angår en blivande ingenjör. Försöker bortse från det för att inte tappa fokus. Försöker få gruppen att förstå att det jag talar om är på allvar. Yttrandefrihet saknar man först när man inte har den. En kulturförnekande kultur är också en kultur. Och fångarnas dilemma är inte bara en tankelek, det är en beskrivning av demokratins, hållbarhetens och livets dilemma. Den mellanmänskliga tilliten är en gemensam resurs som alla gynnas av, men om man väljer misstänksamhet och ger efter för oron som alltid finns där, växer ett annat samhälle fram. Ett samhälle som är mindre hållbart. Ett samhälle där alternativa fakta är lika giltiga som verkliga fakta, där öppenheten, pressfriheten och yttrandefriheten kringskärs.

Förändring kan gå snabbt. Demokratin blir aldrig starkare än medborgarnas SAMLADE engagemang och intresse. Händelserna i USA, skillnaden mellan Obamas och Trumps administration är stor och för en som vigt sitt liv till vetenskapen är känslan av overklighet påtaglig. Mänskliga rättigheter har på bara några dagar utmanats, ingångna avtal brutits upp. Muren ska byggas och kvinnors rätt över sina kroppar har kringskurits av männen med makt. Trump har startat krig mot medierna och satt munkavle på personalen som arbetar på statliga myndigheter. Mönstret från Tyskland på 1930-talet upprepar sig inte, men likheterna är slående, skrämmande och manar till eftertanke. Och här hemma närmar sig Moderaterna SD och legitimerar därmed populismen och faktaresistensen som SD är öppna och tydliga med. Fascism känns så mycket 1900-tal, men den finns mitt ibland oss och den kan när som helst kristalliseras och övergå från virtualitet till realitet. Den finns där, i mellanrummen, som en möjlighet. Det gör den alltid. Ser vi inte upp kan vårt samhälle på kort tid förvandlas från det vi är vana till och tar för givet, till något helt annat. Problemet är att hot och rädsla är en grogrund för en sådan utveckling. Ett öppet och hållbart, demokratiskt samhälle kan bara värnas genom engagemang för, eftersom det handlar om kvaliteter som aldrig kan tvingas fram. Att skriva om dessa saker är med andra ord en balansgång.

Flyktlinjer är möjligheter. Det som skulle kunna bli men som ingen styr över. Slumpvis förändring. Varken onda eller goda, bara möjligheter. Plötsligt är sammanhanget moget och förändringen ett faktum. Rätt som det är tar flödet en annan riktning och växer sig snabbt stark, starkare, starkast. Det kan gå väldigt snabbt, men förändringen går aldrig att kontrollera. Högern i Tyskland trodde att herr Hitler var en fjant, en parentes. Kampen mot kommunismen ansågs viktigare. Därför lierade man sig med Hitler. För Tysklands skull, mot allt det man inte gillade. För att värna sina egna ekonomiska privilegier. Nazismen betraktades som ovidkommande. Innan valet. Men strax efter valet, när det var för sent, förvandlades världen och den blev sig aldrig lik igen. Det manar till eftertanke. Få trodde för ett år sedan att Trump skulle bli president. Han var ju uppenbarligen en fjant, en rik lycksökare utan politisk vana. Kraften i folkets samlade frustration och alla olika önskningar som finns i kulturen underskattades av många, allt för många. Elden är aldrig att leka med. En liten gnista kan lätt sprida sig och en enda tändsticka är vad som behövs för att bränna ner en hel stad, om förutsättningarna är de "rätta". Därför är flyktlinjer den fjärde faran som Deleuze och Guattari listar.

But there is a fourth danger as well, and this is the one that interests us most, because it concerns the lines of flight themselves. We may well have presented these lines as a sort of mutation or creation drawn not only in the imagination but also in the very fabric of social reality; we may well have attributed to them the movement of the arrow and the speed of an absolute—but it would be oversimplifying to believe that the only risk they fear and confront is allowing themselves to be recaptured in the end, letting themselves be sealed in, tied up, reknotted, reterritorialized.

Faran ligger i att fokusera på enskildheter, på identifierbara flyktlinjer som Hitler, Trump eller SDs ledning. Det enskilda är aldrig det viktiga, utan sammanhanget. Det oväntat oväntade är just oväntat. Faran ligger i övertygelsen om att man med kunskap, verktyg och makt kan kontrollera framtiden. Det går aldrig. Flyktlinjer är aldrig ensamma och handlar inte om enskildheter. Flyktlinjer är ett begrepp, en tankefigur, ett analysredskap. En påminnelse om tillvarons bräcklighet och det faktum att ingenting kan tas för givet. Det man ser som värdefullt och viktigt måste värnas aktivt. Tron på att demokratin är en gryta man kan röra om i, lite på skoj, för att man vill förändring, är livsfarlig. Flyktlinjer går aldrig att kontrollera, de kan bara hindras eller förlösas. Allt som händer sedan är bortom kontroll. Demokratin är det minst dåliga styrelsesättet, men samtidigt det mest hållbara. Fast demokratin är inget i sig själv, den är också avhängig flyktlinjerna som finns överallt, möjligheterna och slumpen som uppstår i mellanrummen. Det blir inte som människor vill, det blir som det blir och vi får inte det samhälle vi önskar utan det vi förtjänar. Hotet mot allt man tar för givet kommer aldrig därifrån man tror, utan oftare från marginalen. En tanke bara. Vad händer i Ryssland, medan vi är fullt upptagna med att förfasa oss över Trumps stolleprov? Låt oss leka med tanken att Putin faktiskt påverkade utgången i valet. Hur som helst har han och det landet fått lite respit. Som sagt, flyktlinjer går aldrig att kontrollera. Framtiden är öppen, även om den skapas här och nu.

They themselves emanate a strange despair, like an odor of death and immolation, a state of war from which one returns broken: they have their own dangers distinct from the ones previously discussed.

Flyktlinjer är BÅDE konstruktiva möjligheter och destruktiva. Kulturen är både en fara och en förutsättning för positiv förändring. Därför upprepar jag och försöker på olika sätt förklara skillnaden mellan komplex och komplicerad. Tror vi att samhället är komplicerat kan vi lätt få för oss att det går att förutsäga och kontrollera framtiden. Samhället är dock en dynamisk tillblivelseprocess, ett flöde utan egen källa. En föränderlig uppsättning möjligheter som ingen kan kontrollera, bara möjligen påverka på marginalen. Flyktlinjer är en fara för att så få ser och förstår dess logik, eller avsaknad av logik. Därför är den faran mer lömsk, och alla farorna tillsammans manar till eftertänksamhet och ödmjukhet. På kort tid kan ALLT förändras. Ingen vet på förhand vad som ska hända eller vari faran ligger. Det är kulturvetenskapens budskap till samhället. Tyvärr avfärdas ibland den typen av kunskap som flum, som ovidkommande och onyttigt. Ingenjörer däremot, ses som samhällsnyttiga. Påminner dock om att det var naturvetare som skapade atombomben och ingenjörer som byggde Nazitysklands  utrotningsläger. Ingenting är ont eller gott i sig, det är sammanhanget som avgör, och det kan förändras på ett ögonblick. Flyktlinjernas organisation och omorganisering är ögonblicklig och momentan, den växer fram mellan och på insidan, och den sprider sig snabbt. Även mäktiga riken och stadsbildningar kan gå under på kort tid, om och när miljön är den rätta. Därför är kunskap om flyktlinjer allt annat än trivialt eller onyttig. Det handlar om demokratin, om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och allt annat vi som lever i Sverige här och nu har vant oss vid att ta för givet, men som kan förändras eller tas ifrån oss på ett ögonblick.

This is exactly what led Fitzgerald to say: "I had a feeling that I was standing at twilight on a deserted range, with an empty rifle in my hands and the targets down. No problem set—simply a silence with only the sound of my own breathing. ... My self-immolation was something sodden-dark."

Flyktlinjerna är en påminnelse om tillvarons fundamentala öppenhet, som lätt kan fylla en med uppgivenhet. Känslan av trötthet som försöken att förstå det som inte går att förstå är lätt att förstå, men det ursäktar inte ignoransen. Det räcker inte att veta hur saker och ting fungerar, det man tror på och behöver måste värnas aktivt. Medvetenhet om farorna är viktigt att ha med sig in i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle. Det är ohållbart att bara värna ekonomin, och det är ren galenskap att försöka vinna fördelar på andra länders bekostnad. Uppdrag Granskning igår handlade om länderna i EU som konkurrerar med varandra om att erbjuda medborgare i andra EU-länder skattefrihet, vilket är ett slags flyktlinje som på kort sikt kan vara positivt för det egna landet, men som på sikt är en lek med elden, en kollektiv jakt mot nollpunkten. Bara genom att lita på varandra och genom gemensamma ansträngningar kan hållbarhet på alla områden uppnås, men det aldrig ett mål. Likt mänskliga rättigheter, mångfald och jämställdhet är det en evig kamp. Talet om flyktlinjer som ett hot handlar om detta och är en påminnelse om att vi får det samhälle vi förtjänar, inte det vi öskar oss. Framtiden är öppen och den skapas här och nu. Det är inte vad Anna Kindberg Batra eller Donald Trump säger som är det avgörande, utan vad de och alla vi andra gör, hör och nu, imorgon och framöver.

Why is the line of flight a war one risks coming back from defeated, destroyed, after having destroyed everything one could? This, precisely, is the fourth danger: the line of flight crossing the wall, getting out of the black holes, but instead of connecting with other lines and each time augmenting its valence, turning to destruction, abolition pure and simple, the passion of abolition. Like Kleist's line of flight, and the strange war he wages; like suicide, double suicide, a way out that turns the line of flight into a line of death.

Fascismen är en flyktlinje, liksom alla andra möjligheter som finns där ute i mellanrummen och på marginalen. Vad händer i Ryssland medan vi är fullt upptagna med att skratta åt och förfasa oss över Trumps utspel på Twitter? Glöm inte att det fanns misstankar om att valet i USA manipulerats. Olika intressen hade sina unika skäl att vilja se Trump som president och öven om de inte samverkat blir effekten, den samlade effekten av många människors tankar och handlingar i vardagen en mäktig förändringskraft. Livet består av både hot och möjligheter och bär dessutom på frön till sin egen undergång. Livet och vardagen är det som händer medan vi är upptagna med annat. Därför är kunskapen om kultur, flyktlinjer och andra faror och möjligheter samt insikten om att verkligheten är fylld av ankharar som kännetecknas av både och, istället för antingen eller, viktig och hållbarhetsfrämjande. Ingen vet hur framtiden blir, för den skapas här och nu mellan dig och mig och alla andra och det oväntat oväntade är regeln, inte undantaget.

Ödmjukhet, få mänskliga egenskaper är viktigare att odla än just ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet och kulturens snabba och nyckfulla förändringsbenägenhet. Ödmjukhet inför kunskapens komplexitet och tillvarons bräcklighet. Arrogans och maktfullkomlighet är ett slags flyktlinjer. liksom att inleda förhandlingar med partier som inte värnar demokratin. Öppnas en möjlighet kan den snabbt förändra allt. Brexit, Trump som president eller Putin, Erdoğan eller någon/något annat som initialt betraktades som harmlöst eller med förstrött intresse från allmänheten. Under åtta år kämpade Obama för att värna demokratin och agerade inom dess ramar. Allt han talade om under valrörelsen kunde inte genomföras, men han lekte aldrig med elden utan värnade demokratin och hållbarheten. USA stod på ruinens brat efter åren med Bush. Och nu, på bara en knapp vecka har delar av det som tagit år att byggas upp utlånats med ett namnunderskrift. Trump styr inte USA, han leker med elden och riskerna är enorma. Jag är rädd på riktigt, men kämpar förtvivlat för att inte rädslan ska ta överhanden och gör vad jag kan för att sprida positiva, konstruktiva flyktlinjer där jag kan, när jag kan och så länge jag kan. Ingen vet dock vad som är vad förrän i efterhand, därför är flyktlinjer en av farorna.

Mikropolitik och segmenteringar 28

Deleuze och Guattari skapar kartor att orientera sig i kulturens och samhällets komplexa och föränderliga terräng med hjälp av. Texterna kan ses som ett slags sjökort som visar vad som finns under ytan. Utan karta ser man bara havet, öarna och vågorna som rullar. Ska man kunna färdas säkert över till andra sidan måste man dock ha koll på farorna som lurar under ytan. Och den förtätade avslutningen av platån: 1933 Mikropolitik och segmentaritet, listar fyra faror som utgör grogrund för fascismen. Den första faran är rädsla. När osäkerheten sprider sig i ett samhälle förändras det och många börjar tänka och agera annorlunda. Misstänksamheten sprider sig och det växer fram behov av skydd och kontroll som driver in kilar i gemenskapen och vänder människor mot varandra. Den andra faran är klarhet. Viljan att veta säkert och bestämt: Hur är det egentligen? Det handlar också om strävan efter renodling, efter renhet. Om alla är, tänker och agerar som jag blir samhället överblickbart och det lindrar oron och rädslan. Mångfald ses som ett problem och de andra betraktas med misstänksamhet. Etniska rensningar kan motiveras, om oron, rädslan och samhällets splittring är tillräckligt stor. Rädslorna samverkar på det sättet och ska därför analyseras tillsammans, om man vill veta något om farorna som lurar där under ytan eller bakom fasaden.

Kapitlet, eller kartan, om man håller fast vid den bilden, handlar om den underliggande hotet som fascismen alltid utgör, i alla kulturer och samhällen. Det är därför en viktig och dagsaktuell karta vi har att hantera och lära oss navigera i verkligheten med ledning av. Den tredje faran, den som denna bloggpost handlar om, är:

Power (Pouvoir) is the third danger, because it is on both lines simultaneously. It stretches from the rigid segments with their overcoding and resonance to the fine segmentations with their diffusion and interactions, and back again.

Makt är relationell och finns överallt. Det är samma makt som verkar på båda sidor av murarna som byggs. Muren är ett resultat av makt. Farorna som Deleuze och Guattari skriver om är varningslampor. Om en av dem lyser går det kanske att kontrollera. Om två lyser blir det svårare. När tre lampor lyser ökar risken att människorna tappar kontrollen, makten tar över och kulturen blir destruktiv. Däri ligger det fascistiska hotet. Nazismen lanserar sig själv genom att demonstrera styrka och genom att tala om nationell stolthet. Hotet kommer utifrån säger nazisterna och döljer därmed det faktum att de är det enda verkliga hotet mot samhällets långsiktiga hållbarhet. Även om de själva inte vet eller förstår är det så det fungerar. Hur ser det ut i Sverige och världen idag? Oron växer sägs det även om många siffror ger en annan bild. Mångfald och massinvandring är hotet, hävdar SD och andra. Kritiken mot politisk korrekthet öppnar upp för hat och hot i kommentatorsfälten på nätet och på de liberala ledarsidorna talas det om åsiktskorridoren och allt man inte får säga "i det här djävla landet". Fascismen växer underifrån och gör eliten till syndabock. "Vi säger det folket och den tysta majoriteten tänker", säger SD och Jimmie Åkesson talar om att det är känslan som räknas. Folkets oro måste tas på allvar säger han också. Han söker makt och inflytande genom att tala som han gör, och det går uppenbarligen hem. Sverige stänger sina gränser för att få andrum. Hitler utvidgade Tysklands gränser för att få lebensraum. Trump är fast besluten att bygga en mur mot Mexiko som ska hindra olaglig invandring. Exemplen på lampor som lyser är många. Det är den verkliga faran, fascismen som växer och hämtar kraft i mellanrummen. Oron, klarheten och makten samverkar.

Every man of power jumps from one line to the other, alternating between a petty and a lofty style, the rogue's style and the grandiloquent style, drugstore demagoguery and the imperialism of the high-ranking government man.

Här finns en lista på maktens mänskliga egenskaper. Det är bara att bocka av. Makten har ett janusansikte, är ett mynt med två sidor. Ett ansikte utåt och ett inåt. SD försöker hålla rent och utesluter på löpande band medlemmar som inte förstår att makten bara kan nås genom strikt disciplin. Internt kan man skämta om judar, men inte utåt. Fast det är bara fotfolket som offras. Ledarna, SDs maktelit sitter kvar oavsett. Tålamodet med Ekeroth är enormt eftersom man vet att han utgör länken till gräsrötterna, den där inte särskilt tysta gruppen av väljare som underminerar demokratin genom att sprida falska nyheter och utsätta meningsmotståndare för anonyma hat och hot. Jag säger inte at SD är nazister, men deras agerande uppvisar skrämmande likheter med allt vi vet om hur Hitler kom till makten i Tyskland på 1930-talet. Lamporna lyser illröda och listan över hot som bockats av är full med noteringar. Det är allvar nu. Ska hotet kunna avvärjas är det nu det ska ske, inte sedan. Och högerpolitikerna som tror att de ska kunna utnyttja stödet från SD, politikerna som tror att de kan hantera kraften är mer än lovligt naiva givet allt vi vet idag. Det är inte folkets röst som kanaliseras genom SD det är en helt annan röst. Och man leker med en farlig och destruktiv kraft. Därför behöver vi en fungerande karta att orientera oss efter. Vi kan och får inte lyssna på oron, kräva klarhet, bygga murar, kritisera mångfald, leta efter starka ledare eller försöka skapa andrum för det är att leka med elden.

But this whole chain and web of power is immersed in a world of mutant flows that eludes them. It is precisely its impotence that makes power so dangerous.

Fascismen växer underifrån och mellan och den finns överallt och kan när som helst reterritorialiseras och visa sitt rätta ansikte. När vi skrattar åt SDs utspel eller åt Jimmie Åkessons upprepning av orden: Jag vet inte, går vi hans och SDs ärenden. Titta hur det gick i USA. Trump vann valet genom att göra sig till åtlöje och bli skrattad åt. Fascismen talar inte till intellektet och den kan därför inte hindras med hjälp av fakta. SD vet att känslan är ett mycket mäktigare vapen än kunskap och ju mer etablissemanget skrattar desto farligare blir hotet. De kommande fyra åren blir avgörande. Snart är det presidentval i Frankrike och i de forna öststaterna växer stödet för främlingsfientliga partier. Det finns inga intellektuella skäl att rösta på dessa partier så att möta ledarna med kunskap är som att hälla vatten på en gås och det får snarast motsatt effekt. Tänk på att Ny Demokrati blev invalda i riksdagen trots att Bert Karlsson krossades av Olle Stenholm i en tidig TV-utfrågning. Ska utmaningen som vi alla står inför idag kunna hanteras krävs andra kartor att orientera sig efter.

The man of power will always want to stop the lines of flight, and to this end to trap and stabilize the mutation machine in the overcoding machine. But he can do so only by creating a void, in other words, by first stabilizing the overcoding machine itself by containing it within the local assemblage charged with effectuating it, in short, by giving the assemblage the dimensions of the machine. This is what takes place in the artificial conditions of totalitarianism or the "closed vessel."

Maktfullkomlighet och starka, karismatiska ledare. Murbyggande och underlåsande av hat och hot. Oro och längtan efter klarhet, enhet och utrensningar av allt som inte passar in. Växande klyftor och tanken på att hotet kommer utifrån utgör grogrunden för fascismen. Det är inte det faktum att nazister marscherar på gatorna igen som är hotet, utan att så många inte ser eller bortser från alla varningslampor som blinkar, liksom tron på att det går att kontrollera företrädarna för den populistiska politiken. Fascismen finns och verkar överallt och den hämtar kraft i mellanrummen. Först när många inser det och agerar i enlighet med insikten och efter kartor som fungerar istället för efter kartor som ser ut som man vill och önskar. Verkligheten är som den är och den går aldrig att kontrollera. Tror vi det och bygger upp system för det kan alltid förvandlas på ett ögonblick. System kan hackas och hur lätt som helst vändas mot sin skapare och de intressen det skapats för.

Nästa bloggpost i serien handlar om den fjärde faran: Flyktlinjerna eller fragmenten som fascismen består av och som finns överallt utan att kännas igen. Den faran, skriver Deleuze och Guattari är den viktigaste, för vägran eller oförmågan att se och förstå är det största hotet.

Mikropolitik och segmenteringar 27

Vi ska åka till Berlin över jul, och ska bo bara några hundra meter från platsen där lastbilen rammade julmarknaden. Vi var där för två år sedan också. Det var så himla fint. Stillsamt. Värdigt och jullikt. Nu får vi se hur det blir. Ännu ett dåd alltså. Ännu ett tecken på att något är fundamentalt fel i vår nya sköna värd. Något är fel, men felet är inte någons. Bara den dumme, som söker enkla lösningar och snabba svar, skyller på en eller ett: grupp, faktor, fel. Det är komplext. Allt och alla hänger ihop och att uttala sig om kausalitetens riktning går inte. Det är helt fel sätt att gripa sig an den här typen av problem, det är att förväxla komplexitet med det som är komplicerat. Det gör även många ledare och andra med makt att göra något som verkligen skulle kunna leva till verklig, varaktig förändring. Inte sällan är det så att lösningarna och problemen emanerar från samma grundförutsättningar, samma kontext och tankevärld. Det öppna och hållbara samhället är det som hotas. En helt annan typ av lösning än den som slentrianmässigt brukar föras fram av dem som är mer intresserade av makt och mandat, pengar och uppmärksamhet, är bildning. Det är ingen LÖSNING, det är en komplex handling som riktar uppmärksamheten åt ett annat håll, ett slags omfördelade av tankar och energi. Bildning är ett alternativt sätt att hushålla med resurser som likt hållbarhet är ett mål som adresserar alla, inte bara de där hotfulla andra. Det öppna samhället präglat av mångfald kräver gemensamma ansträngningar och hela samhällets engagemang.

Deleuze och Guattari identifierar fyra faror som utgör hot mot det öppna och demokratiska samhället. Rädsla, som förra posten handlade om, och som nu återigen hotar att sprida sig i världen. Rädsla är den fattiges och maktlöses vapen. Det tar den till som varken har kunskap att förstå eller resurser att faktiskt förändra världen. Om bara öppenheten kan försvaras och praktiseras finns dock inget annat att frukta än fruktan själv. Tragiskt nog brukar attentat av det slaget som nu drabbat Berlin mötas med krav på Klarhet, som är nästa fara Deleuze och Guattari identifierar (vid sidan av Makt och Flyktlinjer, vilka vi kommer till). Att rädsla är ett hot kanske är enkelt att förstå. Rädsla får människor att göra saker de annars inte skulle. Affekt är en direkt reaktion som stressar och därför alltid övertrumfar intellektet. Ska människan kunna använda sina kognitiva förmågor och dra nytta av kunskaperna krävs att basala behov tillgodoses, samt öppenhet och tid att tänka. Klarhet är dock svårare att förstå hur det kan bli ett hot, och kanske är det just därför hotet är ett hot. Viljan att veta handlar det om, och vad den gör med människor och kulturella sammanhang.

The second danger, Clarity, seems less obvious. Clarity, in effect, concerns the molecular.

Det handlar om viljan att veta i detalj, om begäret efter kunskap och kontroll, ända ner på detaljnivå. Det är samma mekanismer som ligger bakom. Kravet på renhet och klarhet är uttryck för samma affektiva och okritiskt oreflekterade tänkande som rädsla, hat och ropen på hårdare straff. Klarhet låter kanske klokt, men just därför är det en fara. Om det var transparens man krävde kom saken i ett helt annat läge. Viljan att veta handlar dock inte om det, utan om rädslan för det okända. Klarhet handlar om kontroll.

Once again, everything is involved, even perception, even the semiotic regime, but this time on the second line. 

Allt och alla påverkas av denna kulturella strävan. Motiven är många, men allt pekar i samma riktning och bidrar till förändringens genomgripande effekter. Människor, tankar och handlingar dras med i kontrollflödet och strävan efter klarhet, in i minsta detalj. Viljan att veta vad som hände egentligen är förståelsen, men lika fullt ett hot. Att försöka uttala sig på detaljnivå om ett komplext problem är att leta efter något som inte finns, på fel ställe. Det är att betrakta delarna av en helhet som helheten och vise versa, det är att söka en genväg till kunskap som inte går att få.

Castaneda illustrates, for example, the existence of a molecular perception to which drugs give us access (but so many things can be drugs): we attain a visual and sonorous microperception revealing spaces and voids, like holes in the molar structure.

Vad som händer när klarheten ökar och kunskapen närmar sig detaljnivån är att helheten och överblicken går förlorad och perspektivskiftet påverkar både delarna och helheten. Det molära och det molekylära byter så att säga plats. Som vi varit inne på tidigare finns det kaos som ser ut som ordning och ordning som ser ut som kaos. Skenet bedrar. Perceptionen leder tanken fel. Ordning och kaos ser olika ut, men tillståndens ursprung kan mycket väl vara identiska. Samma typ av segmentering kan ge upphov till olika uttryck för samma sak. Kravet på klarhet är det samma. men effekten på molär och molekylär nivå, eller kanske ska man här tala om dimensioner, blir olika. Inte sällan blir effekten den motsatta. Molär klarhet blir till molekylärt kaos, och tvärtom. Den molekylära strukturen är en annan än den molära helhetens. Klarhet betyder därför olika saker i de olika dimensionerna, och ger också upphov till olika effekter. Detta är svårt att förstå och därför är klarhet ett hot mot det öppna samhället.

That is precisely what clarity is: the distinctions that appear in what used to seem full, the holes in what used to be compact; and conversely, where just before we saw end points of clear-cut segments, now there are indistinct fringes, encroachments, overlappings, migrations, acts of segmentation that no longer coincide with the rigid segmentarity. Everything now appears supple, with holes in fullness, nebulas in forms, and flutter in lines. Everything has the clarity of the microscope.

När världen betraktas genom ett mikroskåp är det inte ökad klarhet man ser. Kunskapen man får om detaljerna säger en fortfarande ingenting om helheten som man vill förstå. Detaljkontroll leder till att delarna av helheten kontrolleras, men det är en effekt som uppnås till priset av kontrollförlust på den övergripande nivån och allt förvrids och förvandlas till sin motsats. Frihet blir kontroll, och dumhet blir kunskap. Är det inte just vad Orwell beskriver i boken 1984? Är det inte den sköna nya värld vi skapat för oss och med iver fortsätter bygga. Övergripande hot möts med detaljkontroll och problem på detaljnivå möts med övergripande regleringar. Komplexa problem hanteras med komplicerade lösningar och kunskapen man får är inte den man söker och behöver. Det är som att titta på stjärnor i mikroskåp och som att studera myror med teleskåp. Det är dumheten omvandlad till klokskap och det demokratiska, öppna samhället där mångfald är ett hanterbart tillstånd hotas i grunden, inifrån, underifrån, av oss som lever här. Verkligt allvarliga hot kommer inte utifrån, de kommer inifrån. Ofta från dem som säger sig vara våra vänner. Det är just detta som Deleuze och Guattari varnar för. Mikrofascismen som existerar mitt framför ögonen på oss, men som vi missar för att vår uppmärksamhet är riktad någon annanstans. Och som aktiveras och sedan får fritt spelrum av strävan efter kontroll och klarhet.

We think we have understood everything, and draw conclusions. We are the new knights; we even have a mission. A microphysics of the migrant has replaced the macrogeometry of the sedentary. But this suppleness and clarity do not only present dangers, they are themselves a danger. First, supple segmentarity runs the risk of reproducing in miniature the affections, the affectations, of the rigid: the family is replaced by a community, conjugality by a regime of exchange and migration; worse, micro-Oedipuses crop up, microfascisms lay down the law, the mother feels obliged to titillate her child, the father becomes a mommy. A dark light that falls from no star and emanates such sadness: this shifting segmentarity derives directly from the most rigid, for which it is indirect compensation.

Komplexiteten är den samma, hela vägen ner till elementarpartiklarna. Sökandet efter klarhet och kontroll leder till sin motsats, informationen går förlorad i bruset och tydligheten försvinner bland detaljerna. Just det man vill undvika får på det sättet fritt spelrum. Mikrofascismen som hela tiden finns där under ytan, eftersom det handlar om djupt mänskliga (men ändå omöjliga) önskningar, behov och uttryck, riskerar att svänga i takt. Kontrollen på den molära nivån leder till kaos på den molekylära, och det är ett kaos som drivs av hat som riktar rörelsen och ger upphov till ordning igen. Hela tiden denna pendling mellan ytterligheter. Inte antingen eller, utan mer eller mindre av både och. Från det molära till det molekyära. Det som territorialiserats på ena nivån deterritorialiseras på den andra, och reterritorialisas sedan igen i ett komplext spel mellan ordning och kaos. Rädsla är ett hot för den får oss att sluta tänka och ger affekterna fritt spelrum, vilket leder till ökad rädsla. Begäret efter klarhet leder till kontrollåtgärder på en övergripande nivå, som skapar kaos bland delarna. Det är effekter av systemets inneboende strävan efter balans.

The more molar the aggregates become, the more molecular become their elements and the relations between their elements: molecular man for molar humanity. One deterritorializes, massifies, but only in order to knot and annul the mass movements and movements of deterritorialization, to invent all kinds of marginal reterritorializations even worse than the others.

Det som ordnats i mitten bryts upp i marginalen, och vise versa. Kaos på molekylär nivå leder till rädsla som skapar behov av klarhet, som leder till kontroll på molär nivå, vilken leder till ordning. Fast ordningen är en annan än den önskade. Vänner blir på detta sätt till fiender och fiender uppfattas som vänner. Talet om svenska värderingar låter som en återgång till folkhemmet, men är i själv verket en fascistisk nyordning vars enda syfte är att underblåsa rädsla i förhoppningen att det ska leda till kontroll. Det är dock en rörelse som drivs av hat, ett slags dödslängtan.

But above all, supple segmentarity brings dangers of its own that do not merely reproduce in small scale the dangers of molar segmentarity, which do not derive from them or compensate for them. As we have seen, microfascisms have a specificity of their own that can crystallize into a macro fascism, but may also float along the supple line on their own account and suffuse every little cell.

Både ordning och kaos finns överallt. Det är så komplexa system ser ut och fungerar. Därför går det inte att studera delarna, för de är lika komplexa som helheten, på samma sätt som helheten är lika komplex som delarna. Fascismen kommer inifrån och uppstår mellan. Den kristalliseras och riskerar att sprida sig obemärkt i samhällskroppen när rädslan får oss att rikta uppmärksamheten utåt, mot de förment hotfulla, främmande andra. Och när kravet på klarhet får oss att rikta uppmärksamheten mot detaljerna, mot centrum kristalliseras fascismen i periferin. Därför behövs ett annat perspektiv, en annan förståelse. Bildning handlar inte om att söka svaret, utan om att förstå vad det är för typ av problem man har att hantera. Komplexa problem som löses med komplicerade metoder löser inte problemet, det riskerar snarare att förvärras. Och samma gäller komplicerade problem som löses med komplexa metoder. Bildning handlar om att lägga band på rädslan och om att tänka ett varv till innan kravet på klarhet reses. Bildning handlar om perspektiv, om att se till både helheten och detaljerna, om att hantera tillstånd av det som Wittgenstein så träffande beskriver som Ankharar. Fascismen finns inom och mellan oss, men vi ser den inte för vi fokuserar på svaret och väljer att se de aspekter som passar oss.

A multitude of black holes may very well not become centralized, and acts instead as viruses adapting to the most varied situations, sinking voids in molecular perceptions and semiotics. Interactions without resonance. Instead of the great paranoid fear, we are trapped in a thousand little monomanias, self-evident truths, and clarities that gush from every black hole and no longer form a system, but are only rumble and buzz, blinding lights giving any and everybody the mission of self-appointed judge, dispenser of justice, policeman, neighborhood SS man.

Det oss själva vi borde vara rädda för, inte de andra. Hotet kommer inifrån och kan när som helst kristalliseras när rädslan förlamar och oss fokus riktas mot en eller ett. Det öppna samhället kan bara försvaras med öppenhet, liksom verklig kontroll bara kan nås genom tillit och individuellt (frivilligt) ansvar för helheten. Hållbarhet och kvalitet är inga övergripande mål som delarna kan ledas mot. Sanningen är inte svaret för frågan handlar om något helt annat. Enda sättet att mota bort den där SS mannen är att själv inte agera som en, och det kan man bara göra om man håller rädslan i kontroll och tar sig tid att reflektera. Därför återvänder jag till frågan om och behovet av bildning, som är en komplex lösning på ett komplext problem.

We have overcome fear, we have sailed from the shores of security, only to enter a system that is no less concentricized, no less organized: the system of petty insecurities that leads everyone to their own black hole in which to turn dangerous, possessing a clarity on their situation, role, and mission even more disturbing than the certitudes of the first line.

Kraven på effektivitet i samhället leder till ineffektivitet. Kontrollen leder till minskad tillit, mer rädsla och ökad känsla av risk, som leder till begär av mer kontroll. "Det är muslimernas fel, är dumhetens rop på hjälp, inte den kloke och starkes försvar av det öppna samhället. Kraven på klarhet leder till att kunskap om helheten går förlorad. En dunkel tänkt tanke maskerad till handlingskraftig trygghetsåtgärd. Det är nu när hotet är som stört som tilliten är som viktigast, som öppenheten behövs som mest. Och när klyftorna ökar är det inte murar vi behöver bygga, utan broar. Allt vi gör, gör vi med eller mot varandra, och åtgärderna kommer att få effekter som aldrig kan kontrolleras. Verkligheten är inte som man vill att den ska vara, den är som den är, och bildning handlar (som jag ser det) dels om att lära sig förstå det, dels om att lära sig hantera den insikten.

Mikropolitik och segmenteringar 26

Vad handlar vetenskap om egentligen? Är det ett kollektivt projekt som successivt upptäcker eller avtäcker sanningen om världen, eller handlar det om ett slags evig mänsklig strävan efter att förstå livet och världen bättre? Varför håller vi på? Behövs det mer och bättre fakta? Utan förmågan att hantera kunskapen, om vetandet inte omsätts i handling för att bygga ett bättre och mer hållbart samhälle, är kunskapen ingenting värd. Och här brister det betänkligt. Idag råder absolut ingen brist på information, men kunskapen och framförallt förmågan att använda allt vi vet lämnar en hel del övrigt att önska. Här behövs insatser. Det är som jag ser det skolans viktigaste uppgift, inte att överföra information och kontrollera att budskapet gått fram, utan att arbeta med förmågan att använda kunskapen, samt inte minst utveckla kunskap och tekniker för kritisk analys av det som sägs i vetenskapens namn (och så klart i andra sammanhang också). Är det sant är en meningslös fråga. Mycket viktigare är att ställa frågan: Fungerar det, och till vad?

We cannot say that one of these three lines is bad and another good, by nature and necessarily. The study of the dangers of each line is the object of pragmatics or schizoanalysis, to the extent that it undertakes not to represent, interpret, or symbolize, but only to make maps and draw lines, marking their mixtures as well as their distinctions.

Kan man inte använda kunskapen eller om man nöjer sig med att konstatera fakta utarmas samhällets skydd mot det oväntade och det oväntat oväntade. Kulturvetenskapen jag sysslar med handlar om att försöka förstå, samt om att studera farorna som hela tiden lurar överallt, särskilt där och när man tror sig veta säkert. Samhället kan aldrig bli hållbart om man vilar i övertygelsen om att vetenskapen visat att något är sant. Det finns utslag av mikropolitik och segmenteringar överallt som på kort tid kan förvandla fast till flytande och tvärtom. Det sociala är både stelt och flexibelt på samma gång. Vi vill ha kontroll och säkerhet, men sätten som används för att stilla oron över det skrämmande kaoset hotar hela tiden att slå över i sin motsats. Pragmatismen eller schizoanalysen som Deleuze och Guattari utvecklar är verktyg för att se, förstå och hantera hur olika sätt att organisera ett samhälle fungerar. För att öka hållbarheten behövs både bättre kartor och en väl utvecklad, kollektiv förmåga att orientera sig i den komplexa verkligheten. Representationer och tolkningar som strävar efter korrekta, sanna svar är meningslösa. Kulturen som uppstår mellan människor är föränderlig och blir hela tiden till. Ingen vet vart den/vi är på väg. Det är sant, men den kunskapen hjälper oss inte förstå. Det enda som spelar roll är ifall det man gör (på basis av och med utgångspunkt i kunskaperna som finns) fungerar och för samhället i riktning mot det som är bättre, det vill säga mer hållbart.

According to Nietzsche's Zarathustra and Castaneda's Indian Don Juan, there are three or even four dangers: first, Fear, then Clarity, then Power, and finally the great Disgust, the longing to kill and to die, the Passion for abolition.

Rädsla är en reaktion, ett passivt tillstånd som styr handlingar mot ett mål. Kanske ser det ut som man är aktiv och att handlingen är positiv, när man agerar för att hantera rädsla, men det är en illusion, ett självbedrägeri. Rädsla är inte en passion, inte en vilja till något, det är en vilja från. Ett samhälle byggt på rädsla är ett reaktivt samhälle vars utveckling drivs av en diffus brist på ... vadå? Ofta vet man inte. När rädslan en gång har slagit klorna i en, och när rädslan sprider sig i ett samhälle kan mycket förändras på kort tid och saker som under lång tid varit självklara förvandlas till sin motsats. Rädsla är en destruktiv kraft, och samma gäller för strävan efter klarhet, tydlighet och överblick som ofta används för att hantera rädslan. Vad vet vi? Vad säger forskningen? Jag vill veta, nu? Det är rädslan som talar, rädslan för kaos och livets inneboende, okontrollerbara avsaknad av logik. Rädslan för det okända kan få människor och samhällen som inte förstår och tar den på allvar, det vill säga lär sig HANTERA rädslan, att gå under i ett slags självdestruktiv strävan efter kontroll. Därför är makt också en fara; ett tveeggat vapen som när som helst kan vändas mot den som håller i det. Makt kan ge kontroll och klarhet kan tvingas fram, men om det görs av rädsla för kulturens ontologiska vaghet, om makten används för att tvinga fram trygghet kan det som nyss var fast, klart och kontrollerat förfärande snabbt vändas till sin motsats. Avskyn mot det okända, rädslan för främlingar (det vill säga oordning, kaos, det okontrollerbara), är samma andas barn. Ett slags destruktiv drivkraft, en dödsdrift. Liv och kultur är okontrollerbara, är något man bara kan lära sig leva med, inte något som kan kontrolleras. Därför är det paradoxalt nog så att strävan efter trygghet och klarhet liksom makten (som används för att kontrollera och avvärja hoten) och avskyn för det skrämmande, det hotfulla, är minst lika farligt som det väcker rädslan. Fast det ser man inte för man är så fixerad vid det som hotar och skrämmer.

We can guess what fear is. We are always afraid of losing. Our security, the great molar organization that sustains us, the arborescences we cling to, the binary machines that give us a well-defined status, the resonances we enter into, the system of overcoding that dominates us—we desire all that. "The values, morals, fatherlands, religions and private certitudes our vanity and self-complacency generously grant us are so many abodes the world furnishes for those who think on that account that they stand and rest amid stable things; they know nothing of the enormous rout they are heading for... in flight from flight."

Den som citeras är Maurice Blanchot, som intresserade sig för paradoxer och döden. Tron kan försätta berg, men är det så att verkligheten inte är fast, att sanningen bara är ett ord och att ordning och kontroll är drömmar och tillstånd som inte existerar i verkligheten så spelar det ingen roll hur stark ton är. Tvärtom finns en risk att makten som tron mobiliserar och strategerna som används för att kontrollera det okontrollerbara vänds mot den som vill kontrollera. Vill man nå kontroll måste man släppa på viljan att veta, överge strävan efter överblick och acceptera sakernas tillstånd. Som sagt livet, kulturen och samhället kan man bara lära sig leva i och med, man kan aldrig kontrollera dessa saker. Det enda man kan kontrollera är döden och det man väljer att inte göra. Det är kunskap som går på tvärs mot intuitionen och därför krävs en annan pedagogik är klarhetens och överblickens. Kunskap om dessa saker kan bara nås indirekt och via praktisk erfarenhet, genom att engagera sig i tillblivelseprocessen tillsammans med andra som är på väg i samma riktning.

We flee from flight, rigidify our segments, give ourselves over to binary logic; the harder they have been to us on one segment, the harder we will be on another; we reterritorialize on anything available; the only segmentarity we know is molar, at the level of the large-scale aggregates we belong to, as well as at the level of the little groups we get into, as well as at the level of what goes on in our most intimate and private recesses.

Den binära logiken segmenterar tanken och tillvaron genom att skapa och underblåsa illusionen av att det finns ett inne och ute. Ett tryggt vi och ett hotfullt dom. Och den cirkulära logiken får oss inte bara att tänka i centrum och periferi, utan leder också till en strävan efter att vara så nära det man högaktar och eftersträvar som möjligt. Den linjära logiken segmenterar tillvaron i ett före och ett efter. Tillsammans fungerar segmenteringarna som ett slags politisk maskin som påverkar tankar och handlingar och ger upphov till konsekvenser. Politiken kommer inte utifrån, den har inget centrum och saknar kausalitet. Det är illusioner och önskningar. Verkligheten fungerar inte så, och politik uppstår mellan och verkar på mikronivå. Det handlar om aktioner och passioner, ömsesidiga, slumpmässiga tillblivelser utan mål. Samhället kanaliserar flöden och krafter, men kontrollerar dem inte.

Everything is involved: modes of perception, kinds of actions, ways of moving, life-styles, semiotic regimes. A man comes home and says, "Is the grub ready?", and the wife answers, "What a scowl! Are you in a bad mood?": two rigid segments in confrontation. The more rigid the segmentarity, the more reassuring it is for us. That is what fear is, and how it makes us retreat into the first line.

Makt och motmankt. Reaktioner på reaktioner. Rädslan för det okända, för det som inte går att veta något om, för kaos, oordning, mobiliserar och förändrar. Känslan av behovet av ett tryggt vi stärks, men det gör även rädslan för de hotfulla, okända andra. Och den känslan är ömsesidig. Om jag inte kan möta dig på dina premisser, om jag inte är intresserad av att lyssna och förstå, fångas jag in av min rädsla och slutar tänka. Det leder till reaktioner på reaktioner, till rädsla för rädsla som hela tiden hotar att växa exponentiellt. Vi måste lära oss känna igen dessa mönster, måste lära oss förstå vilka risker vi utsätter oss för och inse vad vi kan förändra och vad vi måste acceptera. Fascismen lurar hela tiden under ytan. Det allvarligaste hotet kommer inte utifrån, det kommer inifrån och det är den som mest ihärdigt pekar på farorna som farligast. "Snart smäller det", sa Kent Ekeroth. Och det gjorde det ju, men det han och SD varnar för är inte ett hot som kommer utifrån. Lyssnar man noga och vet hur rädsla fungerar och vad den gör med människor ser man klart och tydligt att den enda verkliga faran kommer från dem som är räddast, från dem som ropar på kontroll och som är fixerade vid den binära logik som vänder människor mot varandra genom att peka på linjer och segmenteringar som bara existerar i fantasin.

Mikropolitik och segmenteringar 25

Tid för eftertanke, analys och självrannsakan. Dags att stanna upp och tänka efter. Donad Trump är inte presidentmässig och sorgen efter Barack Obama -- som genom hela sin presidentperiod motarbetats av representanterna för det parti som nu presenterar Donald Trump för världen, som sin kandidat till världens mäktigaste ämbete -- är enorm. Han visade stadsmannamässigt klokskap och storsinne igår när han tog emot pajasen, lögnaren, hycklaren Trump i Vita huset och när han talade om presidentämbetet som ett stafettlopp. Obama har förvaltat arvet mycket väl och det faktum att han inte lyckats genomföra allt han velat handlar om systemet i USA, det sätt man valt att organisera demokratin. Faktum är att det är systemet som gav Trump segern, för det är bara en fjärdedel av befolkningen som röstat på honom, och färre än hälften av USAs befolkning röstade på honom, liksom för övrigt var fallet när George W Bush vann över (kloke) Al Gore. Valresultatet, inte bara i USA, visar med all önskvärd tydlighet på demokratins dilemma: Folkstyre blir aldrig och kan aldrig bli starkare än folkets gemensamt gör det. Makten kommer underifrån, och kanaliseras genom systemet för styrning.

This is the sense in which we would speak, for example, of banking power (the World Bank, central banks, credit banks): if the flow of financing-money, or credit money, involves the mass of economic transactions, what banks govern is the conversion of the credit money that has been created into segmentary payment-money that is appropriated, in other words, coinage or State money for the purchase of goods that are themselves segmented (the importance of the interest rate in this respect).

Att läsa Deleuze och Guattari, att analysera världsläget just nu med hjälp av deras verktyg, är smärtsamt. Det blir så uppenbart att ingen kan säga att man ingenting visste, att de chockerande (utifrån ett demokrati och bildningsperspektiv) valresultaten som på senare tid kommit slag i slag kommit som en överraskning. Det stämmer inte. Självklart kan man säga sådana saker. Det går alltid att försöka ljuga. Det går till och med att bli USAs president genom att kampanja på lögner och fulspel. Det går dock inte att bygga en hållbar demokrati, som erbjuder människor trygghet, överblickbarhet och som inte trashar samhället och livet på jorden, på lögner. Deleuze och Guattari har ifrågasatts och kritiserats för att de tar lätt på sanningen, men det är den största lögnen av alla. Sanningen är att sanning liksom demokrat, makt och kultur är något som växer fram mellan människor, något som ständigt förändras. Tror man på och håller fast vid övertygelsen om att det finns en evig sanning, i bestämd form singular, som gäller alla fenomen, överallt, alltid, då är man en sann postmodernist. Deleuze och Guattari, liksom Foucault och många andra, UNDERSÖKER förutsättningarna för sanning, kunskap och demokrati. Vad måste vi lära och och ta hänsyn till för att lära oss hantera livets och tillvarons bräcklighet, föränderlighet och oöverblickbarhet? Den statsunderstödda, Royal science, vars utgångspunkt är positivistiskt sanningssökande har inte lyckats. Opinionsinstitutens statiska modeller har lovat runt men hållit tunt. Framtiden är och förblir öppen!

Framtiden går lika lite som kunskapen, kulturen och demokratin att förutsäga. Visst kan man göra prognoser och självklart är statistik viktigt. Jag är inte motståndare till naturvetenskap. Men jag värnar demokratin, kunskapen och forskar om kultur. Min forskning handlar om att försöka förstå öppenheten, föränderligheten och icke-linjariteten i de dynamiska processer som vi har att hantera, samtidigt som vi lever mitt i dem. Idag jobbar jag hemma, med mitt nästa bokmanus. Titeln på boken är: Studier av förändring, i rörelse. Utgångspunkten är en annan av platåerna i boken Tusen platåer som Deleuze och Guattari skrev tillsammans, och som platån som jag skriver om här (Mikropolitik och segmentaritet, som den heter i den svenska översättningen av Gunnar Holmbäck) också är hämtad från. Texten är skriven på 1980-talet, men den talar tydligt till samtiden. Den är mer aktuell idag än den var när den skrevs. Och den skrevs just för dagar och tider som de vi just nu lever i, som en varning. Deleuze och Guattari ville vaccinera världen från fascismens faror genom att analysera mekanismerna som ledde fram till nazisternas maktövertagande och peka på den underliggande (avsaknaden av) logik som banar väg för den typ av rörelser som är demokratins största hot, och tragiskt nog i år firat två stora triumfer. Menar världssamfundet allvar med oron över vart vi är på väg, är Deleuze och Guattari anbefalld läsning, för i deras gemensamma produktion finns massor med verktyg att tänka med.  

What banks govern is the conversion between the two kinds of money, and the conversion of the segments of the second kind into any given good.

Pengar är inget i sig. Så länge beslutet att knyta värdet av pengar till värdet av guld fanns ett slags fundament att luta sig mot. Det stabiliserade världsekonomin eftersom kapitalrörelserna saktades ner och därmed blev förhållandevis små. Fast det förändrade ingenting i sak. Pengar har alltid varit en föreställning. När kostnaderna för USAs krig mot Vietnam skenade övergavs guldmyntfoten och kapitalet släpptes fritt. Trots det talas det om pengar som verkligt värde, och priserna på bostadsrätter skenar på rund av att tillgången på lägenheter är liten men tillgången på pengar obegränsad. Viljan att låna och bankernas önskan att låna ut styr på detta sätt samhället. Det är ingen stabil grund att bygga något hållbart på, men det är så det ser ut och fungerar, oavsett vad man tycker om saken.

The same could be said of every central power. Every central power has three aspects or zones: (1) its zone of power, relating to the segments of a solid rigid line; (2) its zone of indiscernibility, relating to its diffusion throughout a microphysical fabric; (3) its zone of impotence, relating to the flows and quanta it can only convert without being able to control or define.

Längs där inne är det tomt. Där finns ingenting. Makten saknar fundament. Den växer fram mellan och kanaliseras genom. Det som ser ut att vara evigt och oförstörbart är i själva verket rörelse och relationer. Donald Trump visade detta med all önskvärd tydlighet, han spelade på mediernas och människornas känslor och visade att man genom att ljuga tillräckligt bra och trycka på de rätta knapparna kan kanalisera makten på det sätt man önskar. Donald Trump är den verklige postmodernismen. Det var honom och ledare av hans sort och kaliber som Foucault, Deleuze och Guattari varnade för. Fast "ingen" lyssnade. Representanterna för den "rikta" vetenskapen och dess försvarare valde istället att håna och misstänkliggöra budbärarna, de som ville oss alla väl. Och genom att med hjälp av ovetenskaplig argumentation kritisera och fokusera på postmoderna sanningsrelativster (som inte alls relativiserar sanningen, tvärtom) riktades uppmärksamheten bort mot hotet som alltid finns där, dolt under lager av lager av vardagligt livspusslande. Som sagt, dags att stanna upp och tänka efter. Hög tid att börja lyssna på och försöka förstå det ofattbara, istället för att sticka huvudet i sanden och hopas på det bästa.  

It is always from the depths of its impotence that each power center draws its power, hence their extreme maliciousness, and vanity. Better to be a tiny quantum flow than a molar converter, oscillator, or distributor!

Upp med handen alla som på allvar menar att Donald Trump är något annat än en playboy som med hjälp av sina pengar lyckats bana sig väg genom samhället. Finns det någon evidens för hans påstådda kompetens som företagsledare? Just nu riskerar han att dras in i en rättegång på grund av bristande kvalitet på utbildningarna som såldes på Trump University, vilket för övrigt borde mana till eftertanke bland försvararna av vinstdrivande skolor i Sverige. Trump är maktens centrum, och det centret kommer under de närmaste fyra åren att vara tommare än på mycket länge. Fast det är inte problemet egentligen, för så är det alltid. Makten växer som sagt fram mellan, och det är inte Donald Trump som vann valet, det är ett resultat av kulturella, oberäkneliga krafter. Makt är kanaliserade flöden och vi får den demokrati, det samhälle och ledare vi förtjänar. Alla som väljer att visa sitt missnöje genom att inte rösta visar i handling hur lite de förstår och bryr sig om sig själva och sin framtid. Demokratiska processer går aldrig att styra och tar sig följaktligen inte dit just jag vill, men att avstå från att rösta försvagar rörelsen och gör det enklare för ett fåtal att driva igenom sin vilja. Om alla röstat i USA, inte bara i presidentvalet utan i alla andra val för det också, hade valresultatet sett annorlunda ut. Då hade demokratin stärkts och den sittande presidenten hade verkligen varit majoritetens val. Människor är inte korkade, men beslut som tas kan aldrig blir klokare än det samlade engagemanget som leder fram till beslutet. Därför är det så viktigt att engagera sig, och därför är det så viktigt att alla reflekterar över vad man engagerar sig i.

Returning to the example of money, the first zone is represented by the public central banks; the second by the "indefinite series of private relations between banks and borrowers"; the third by the desiring flow of money, whose quanta are defined by the mass of economic transactions.

Abstrakta begärsmaskiner är vad vi har att göra med, är vad demokratin och det ekonomiska systemet drivas framåt av. Begär efter olika saker. Viljan att ... Om alla bara bryr sig om sig själva och sin egen, personliga lycka och framgång är det ingen som bryr sig om det allmänna som utgör grunden för allt, även för den egna lyckan och framgången. Det går att vinna röster på löften om sänka skatter, men det går aldrig att förvalta ett samhälle på ett hållbart sätt utan gemensamma ansträngningar, solidaritet och förståelse för komplexitet och kulturell förändring. Det finns ingen trickle down effekt. Makt, pengar och demokrati är rörelser som hämtar kraft underifrån. När många begär pengar och bara ser till sig själva, blir effekten att åt den som har skall vara givet, vilket är en urgammal sanning. Sänkta skatter gör rika människor rikare och skapar klyftor som sliter isär samhället. Bara genom att fördela och solidariskt dela på resurserna kan ett sant meritokratiskt samhälle växa fram. Om Donald Trump varit svart, fattig eller kvinna hade han aldrig varit president elect idag. Det förstår alla och det visar att makt inte handlar om ledarens personliga egenskaper utan om komplexa processer som aldrig fullt ut går att förstå eller kontrollera. Det är inte att relativisera att säga det, DET är sanningen, det är så verkligheten ser ut och fungerar, oavsett vad man anser om saken.

It is true that the same problems are reformulated at the level of these very transactions, in relation to other power centers. But the first zone of the power center is always defined by the State apparatus, which is the assemblage that effectuates the abstract machine of molar overcoding; the second is defined in the molecular fabric immersing this assemblage; the third by the abstract machine of mutation, flows, and quanta.

Demokratin är ett slags maskin, en abstrakt maskin som inte går att kontrollera. Tron på att det är möjligt att veta säkert och att det går att kontrollera kulturella processer är farligare än nihilismen, för den ligger närmare sakernas verkliga natur. Skyller man på budbäraren för att budskapet inte passar kan man inte komma sedan och säga att man inte visste, att man inte trodde att det var så farligt eller förstod allvaret. Sanningen är att det inte finns någon LOGISK förklaring till Brexit, SDs framgångar eller Trumps seger, det finns bara rörelse, förändring och komplexa samband. Det går att lära sig förstå vilka risker som finns och hur saker och ting hänger ihop, men man måste fatta att den kunskapen aldrig kan användas för att förutsäga framtiden. Det enda man kan göra med hjälp av insikterna är att använda dem som påminnelse om hur viktigt det är att engagera sig i det man faktiskt tror på och det som är viktigt.

Mikropolitik och segmenteringar 24

Jag skriver inte dessa bloggposter för att undervisa om Deleuze och Guattari, jag skriver för att tänka med, och för att visa på vägar in i, deras filosofi. Jag tar inte hänsyn till vad andra har tänkt eller skrivit om dem, för när jag läser dem och andra tänkare som skriver på samma sätt eller som far efter samma typ av förståelse är den kanske viktigaste utgångspunkten den att det inte finns ett original och mer eller mindre identiska kopior. Deleuze och Guattari undersöker förändring och tillblivelse, dynamik och kreativitet. Slumpens roll och det som händer mellan. Därför kan ingen bli auktoritet på deras tänkande. Det finns helt enkelt inte en enda korrekt läsning, bara olika sätt att använda texterna. Det var detta som fick mig att våga läsa, och det är den tanken som fått mig att inte bara fortsätta läsa utan även ständigt läsa om. Arbetet mer texterna av Deleuze och Guattari öppnar upp och hjälper mig se nya aspekter av tillvaron. Samma text kan läsas på olika sätt och i takt med att verkligheten förändras framträder ständigt nya nyanser i texterna, som är så pass rika att man aldrig blir färdig med dem. Det är inte ett problem, utan en förtjänst. I samma stund som man inser detta upphör texterna att vara svåra. Den filosofi som Deleuze och Guattari skapade blir aldrig svårare än läsaren gör den. Letar man efter meningen med texten i dess bokstav kommer man aldrig att hitta något, för meningen uppstår i arbetet med texter och i mellanrummet mellan orden och verkligheten som filosofin läses i. Din läsning är kanske en annan än min. Du kanske ser andra saker än jag. Låt oss dock inte strida om olikheten i våra respektive läsningar. Låt oss samtala om konsekvenserna och lyssna på varandra. Tillsammans kan vi vidga vår gemensamma förståelse och kanske även hjälpa andra att komma vidare i sitt tänkande.

Deleuze och Guattari samtalade, och deras filosofi och kunskapssyn är samtalande. Det är i mötet mellan som ny kunskap uppstår. Därför är det så viktigt att lyssna mer än man talar, och att ta sig tid att tänka efter. Det finns aldrig ett svar, bara olika svar som fungerar mer eller mindre väl. Så tänker åtminstone jag. Detta är ett försök att tänka med, inte en förklaring av, Deleuzes och Guattaris kapitel eller platå: Mikropolitik och segmenteringar, från deras Magnum opus: Tusen platåer. Här handlar det om makt, ordning och relationer mellan form och innehåll. Det handlar även om nazismens uppkomst och maktövertagande, eller snarare om det klimat eller den grogrund som nazismen hotar att springa fram ur och hämtar kraft och rörelseenergi från..

This is not surprising since the texture lies between the line of overcoding with rigid segments and the ultimate quantum line. It continually swings between the two, now channeling the quantum line back into the segmented line, now causing flows and quanta to escape from the segmented line.

Ingenting är en eller ett, allt och alla är flera. Det handlar aldrig om altingen eller, utan alltid om (mer eller mindre av) både och. Det är viktigt. Deleuze och Guattari intressera sig för relationer, det som händer mellan; dynamik och icke-linjär förändring. Slumpens roll. En linje är bara en serie upprepningar. Ur ordning kan komma kaos, och en myllrande massa kan rätt som det är kristalliseras till en ordnad enhet. Flöden och kvanta, linjer och segmenteringar. Det är detta som mikropolitik handlar om. Det är ingens politik, utan ett slags politisk ordning som uppstår ur kaos. Nazismen är en ordning som växer underifrån, inte resultatet av makt som pressas på folket uppifrån eller utifrån. Kanske kan man förstå den här texten som ett slags resonemang kring demokratins dilemma, eller som en varning för samhällets bräcklighet. Nazismen finns där, just under ytan, och den hotar hela tiden att blomma upp och ut. Den är heller inte en och den samma, utan finns i olika skepnader. Den är dock alltid resultatet av samma underliggande logik, vilken det är den här platåns tema.

This is the third aspect of power centers, or their limit. For the only purpose these centers have is to translate as best they can flow quanta into line segments (only segments are totalizable, in one way or another).

Makten bär på sin egen antikraft, liksom både ordning och kaos. Det finns en gräns för när ordning inte längre är ordning och kaos inte längre är kaos. Det handlar inte om motsatser eller dikotomi utan om dialektik, dynamik och förändring. Centra är punkter i ett koordinatsystem där makt fokuserats och varifrån fasövergångar orkestreras, från ordning till kaos och från kaos till ordning. Ingenting är, allt blir till i relation till allt annat. Därför går det inte att säga något om framtiden, varken om hur den ska bli eller hur den inte ska bli. Vid varje givet tillfälle finns en rad alternativa, möjliga utfall, men bara ett realiseras i det nu som uppstår mellan då och sedan Inget är bestämt på förhand, men vad som helst kan inte hända. Möjlighetshorisonten bestäms här och nu, av det som varit och det som kan bli. Sedan är det slumpen som bestämmer vilka flyktlinjer som tar sig vart och vad som sker.

But this is both the principle of their power and the basis of their impotence. Far from being opposites, power and impotence complement and reinforce each other in a kind of fascinating satisfaction that is found above all in the most mediocre Statesmen, and defines their "glory."

Kungen har inte makt, den kommer alltid underifrån. Den politiker som förstår detta och som inser sin egen personliga maktlöshet har potential att bli en mäktig politiker. Därför är jag mer rädd för Jimmie Åkesson (när han talar om att han inte vet, förstår eller bryr sig om) än Donald Trump (som säger sig vara mäktig nog att på egen hand göra Amerika great igen). Jimmie Åkesson och SD rider på den tysta majoritetens våg som ser ut som kaos om man studerar det som händer i kommentatorsfälten på Avpixlat och andra ställen på nätet. Det är deras maktlöshet och politiska impotens som skrämmer, men det som skämmer ännu mer är att andra partier ger sig på ledaren och använder logik och kunskap för att bekämpa honom. Faran med SD finns dock inte där, bland partiets topp, den är utspridd i hela samhällets myllrande oordning som snabbt kan formera sig till led på led av människor som marscherar i takt för att bekämpa det diffusa hotet utifrån. Hotet kommer dock aldrig utifrån,för det finns ingen utsida. Hotet kommer alltid inifrån, underifrån, mellan. Den som förstår att hantera detta och som inser sin egen obetydlighet blir mest framgångsrik i politiken. Frågan är bara vilken rörelse man väljer att liera sig med.

For they extract glory from their shortsightedness, and power from their impotence, because it confirms that there is no choice. The only "great" Statesmen are those who connect with flows, like pilot-signs or particles-signs, and who emit quanta that get out of the black holes: it is not by chance that these men encounter each other only on lines of flight, in the act of drawing them, sounding them out, following them, or forging ahead of them, even though they may make a mistake and take a fall (Moses the Hebrew, Genseric the Vandal, Genghis the Mongol, Mao the Chinese . . .).

Ingen leder en kollektiv rörelse, den kan man bara lära sig se och ställa sig framför. Det är den mänskliga perceptionen som spelar oss ett spratt när vi ser ledare där det bara finns följare. Jimmie Åkesson leder inte den rörelse som ger SD makt, han har bara lyckats ge sken av det. Han har ingen makt, det är rörelsen som ger honom makt. Det finns ingen bakomliggande ideologi, bara en kollektiv vilja som kanaliseras mellan delarna som helheten består av. 

But there is no Power regulating the flows themselves. No one dominates the growth of the "monetary mass," or money supply. If an image of the master or an idea of the State is projected outward to the limits of the universe, as if something had domination over flows as well as segments, and in the same manner, the result is a fictitious and ridiculous representation.

Rörelsen är liksom en våg det som makten rör sig genom, det som kanaliseras genom och mellan. Men ingen har makt. Ledaren får inflytande genom att inse sin maktlöshet, vilket är en mäktig lierad. Hitler var inte ledaren av det tyska nazistpartiet, han lyssnade på folket och följde med i rörelsen. Vill vi på allvar försöka förstå och undvika att det som hände mellan världskrigen måste vi inse att det är inte en ny Hitler vi ska leta efter, utan den underliggande rörelse som Hitler framstod som en ledare för. Rädslan för det okända, den hotfulle andre som kommer utifrån och antas vilja förstöra det som är "vårt" är vad vi som inte vill uppleva nazismen igen måste hålla utkik efter och bringa reda i. Det är inte hat som är det stora hotet, utan rädsla. Hat är en aktiv kraft, en riktad och manifesterad rörelse. Det var den väg som skinnskallarna valde, men som krävde samlade och organiserade insatser för att kunna göra skillnad. Rädsla är en mycket farligare kraft, för alla kan känna av den. Ingen rök utan eld. Det upprepade ordet massinvandring har en mycket större förstörelsepotential den samlade makten hos dem som försvarar vit makt. Få känner hat, men alla kan drabbas av rädsla. Hat kräver tankekraft, fokus och ett tydligt mål. Hatet är alltid ordnat, medan rädslan är irrationell och kan sprida sig som en löpeld i samhället. När rörelsen väl fått fart är det en enkel sak att påverka den, om man bara förstår sin egen obetydlighet i sammanhanget.

The stock exchange gives a better image of flows and their quanta than does the State. Capitalists may be the masters of surplus value and its distribution, but they do not dominate the flows from which surplus value derives. Rather, power centers function at the points where flows are converted into segments: they are exchangers, converters, oscillators.

Rörelsen hämtar sin kraft mellan noderna som reglerar flödet. Börsen och den anonyma marknaden är ett bra exempel att tänka med. Ingen styr och det finns ingen logik. Aktiekursernas rörelse är det ingen som rör över, mäklarna och börsens day-traders följer bara med. Ingen vet vart marknaden är på väg, men det är en mäktig kraft som samhället idag är beroende av. Allt fler av samhällets institutioner ekonomiseras; skolan, vården och så vidare. Det får effekter, effekter som ingen styr över. Därför talar jag så ofta om att kunskapen måste vara i centrum i skolan, för om den ekonomiseras finns en uppenbar risk att pengarna blir ett mål i sig, liksom på finansmarknaden. Det är inte de rika som styr den rörelsen, utan pengarna. De rika har bara lyckats dra en vinstlott i det ekonomiska spelet. Slumpen avgör, i det nu som uppstår mellan då och sedan. Inte du, inte jag och inte familjen Wallenberg. Vi är alla följare, på ett eller annat sätt. Ingen styr, ingen leder.

Not that the segments themselves are governed by a decision-making power. We have seen, on the contrary, that segments (classes, for example) form at the conjunction of masses and deterritorialized flows and that the most deterritorialized flow determines the dominant segment; thus the dollar segment dominates currency, the bourgeoisie dominates capitalism, etc. Segments, then, are themselves governed by an abstract machine.

Samhället och dess institutioner är abstrakta maskiner som finns och verkar mellan. Lagar och regler ser ut att vara reglerande och på ytan ser det ut som demokratin är kontrollerad. Det är dock en illusion, en synvilla, resultatet av vana. Demokratin fungerar inte i kraft av sig själv, den är en abstrakt maskin som hämtar sin kraft mellan allt och alla. Vi får därför det samhälle vi förtjänar, inte det vi vill ha. Låter vi rädslan styra kan förändringen gå snabbt, och sen är ingenting sig likt. Ger vi efter för minsta motståndets lag och tänker att det ordnar sig, för det har det ju "alltid" gjort förr, är vi alla riktigt illa ute. Då ger vi efter för krafter som ingen kan hantera och risken är att vi tvingas ångra oss efteråt. Det är här och nu som demokratin och det öppna samhället skapas, mellan dina och mina ord, tankar och handlingar. Vilka segmenteringar accentuerar du och vad anpassar du dig efter? Det spelar roll. Inte en avgörande roll, men om du vill kunna se dina barn i ögonen måste du göra det rätta. Sedan finns inget annat än att hoppas. Rädsla kan undertryckas och måste inte ageras ut, till exempel. Det är de små sakerna som gör skillnad, när dess rörelseenergi växlas upp och växer mellan människorna i ett samhälle. Hotet kommer alltid inifrån, aldrig utifrån. För det finns ingen utsida, bara olika kraftcentra som reglerar olika rörelser.

But what power centers govern are the assemblages that effectuate that abstract machine, in other words, that continually adapt variations in mass and flow to the segments of the rigid line, as a function of a dominant segment and dominated segments. Much perverse invention can enter into the adaptations.

Assemblage är delar som svänger i takt och som ger upphov till konsekvenser, som översätter, överkodar och lierar sig med andra krafter, eller som förgör och förstör. Mellan ordning och kaos växer samhället fram. Vart vi är på väg vet ingen, och historien är allt för komplex för att något bestämt ska kunna sägas om den, den förändras i ljuset av det som är här och nu. Förstår vi den underliggande logiken, eller snarare avsaknaden av logik, är mycket vunnet. Då kan fler lära sig agera mer medvetet för att hindra vissa rörelser som historiskt visat sig leda in i återvändsgränder.