Nyttan med allt vetenskapligt arbete kommer till sin rätt först i mötet med andra kompetenser. En ny och annorlunda, långsiktigt hållbar, samhälls- arbets- och forskningspolitik kan inte vara något som uppstår i huvudet på en eller några få experter, eftersom dessa bara är mindre delar i ett större system. Bara genom att göra sig aktivt medveten om vilka logiker som reglerar och styr förändring går det att förstå vad som kan vara lämpliga strategier för studier av kultur.
Det vetenskapliga arbetets värde är helt och hållet avhängigt resultatet som arbetet kan komma att ge upphov till. Det är varken ont eller gott, i sig. Det är således uteslutande vad som händer i mötet mellan parterna som räknas. Och,
Att möta innebär att man hittar, fångar in, stjäl något men det finns ingen metod för att hitta något utan man måste helt enkelt förbereda sig länge och väl. Att stjäla är motsatsen till att plagiera, kopiera, härma eller göra som. Att fånga in något är alltid ett dubbelt infångande, stölden en dubbelstöld och det är det som gör att det inte blir något ömsesidigt utan ett asymmetriskt block, en a-parallell utveckling, ett förbund som ständigt är ”utanför” och ”mellan”. (Deleuze & Guattari).Citatet kan sägas handla om vikten av att göra sig medveten om att väldigt lite i världen är nytt och unikt, om att förstå att det som uppfattas som just nytt och unikt i själva verket är variationer av gamla teman, oväntade kombinationer av välkänt stoff. Framförallt handlar det om vikten av att förstå att det är handlingarna som många utför som skapar världen.
Stölden som omtalas i citatet handlar om att använda begrepp, snarare än att räddhågset oroa sig för om tolkningen av det är korrekt. Det handlar om vikten av att göra något konstruktivt av det man finner användbart, på det sätt som man själv finner det användbart, oavsett om upphovsmannen eller kvinnan håller med eller ej.
Genom att stjäla begrepp snarare än att resa anspråk på att ha använt dem till punkt och pricka enligt upphovsmannens eller upphovskvinnans intentioner uppnås två saker. För det första får författaren äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får mottagaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för långsiktigt hållbara lösningar i en snabbt föränderlig värld. Bara så kan insikt om kultur fördjupas och spridas.
Forskare som anammar sådana principer för sitt arbete skapar kontinuerligt det rum som forskningen banar sig fram genom. Och det är ett rum helt utan lantmätare (tänker på alla dem som nagelfar tolkningarna av begrepp mer noggrant än analysen som utförs med hjälp begreppen. På dem som aldrig hävdar något i eget namn. Dem som inte vågar uttala sig utan att hämta stöd från auktoriteter) som vaktar över olika gränser. Rummet som vägen leder igenom är dessutom statt i ständig förändring. Det är aldrig någonsin ”sig likt.” Där händer inget utan att någon eller något skiljer ut, det vill säga pekar på någon eller något ur det myller som rummet är fyllt av och reser anspråk på att just den eller det är viktigt. Och i detta rum förnekas inte materialitetens agens. Tingen betraktas här som något lika väsentligt som talet, tankarna och språket. Allt rör sig, hela tiden och rörelsen ses inte som ett problem som måste elimineras. Den är istället något som bejakas och därför värderas de texter som skrivs inom detta rum uteslutande i förhållande till dess förmåga att nå spridning, genom sätten de läses på och samtalen som texterna ger upphov till. Med andra ord i förhållande till den skillnad de gör i världen.
Rummet har inga fasta gränser utan upprätthålls tillfälligt av just de aktörer, mänskliga såväl som icke-mänskliga, som interagerar med varandra i och genom de nätverk som för tillfället är aktuella. Vetenskap som produceras efter sådana principer värderas enbart i relation till dess förmåga att hjälpa läsaren att reflektera över tillvaron.
I det rummet vill jag vara och verka!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar