Kulturvetare tillskrivs ofta, framförallt i möten med tekniker och naturvetare, epitetet flummig. Kulturvetare anses dessutom ofta syssla med mjuka frågor, till skillnad från ingenjörerna som handhar hårda frågor.
Mjuk och irrationell, till skillnad från hård och logisk, var har vi hört denna dikotomi? Och vilka konsekvenser går att härleda från den? Mjuka paket, det är allmänt bekant, är mindre värda än hårda. För att lösa konflikter som hotar att urarta krävs att man tar i med hårdhandhandskarna (som betyder, vad då?). Hård och tuff, kontra mjuk och varm. Om jag säger att det ena är en karaktärsbeskrivning av en man, och det andra av en kvinna? Majoriteten har lärt sig att män är hårda, och att kvinnor är mjuka.
Inget konstigt med det kan man tycka, allt kan uppfattas på olika sätt. Män är oftast si, och kvinnor oftast så. Exempel på skillnader kopplade till kön finns det massor av. Skillnad är i sig inget att kritisera, men om man granskar uttrycken och dess konsekvenser, vilket är vad jag ämnar göra här, då får frågan en helt annan tyngd. Inget är som bekant ont eller gott i sig, det går bara att avgöra genom att studera konsekvenserna som försanthållandet av just den uppfattningen ger upphov till. Och här finns hur många exempel som helt på att män och manlighet hålls för mer värt än kvinnor och kvinnlighet.
Ord som mjuk och hård är med andra ord inte neutrala. Dikotomin hård – mjuk, så länge den existerar, så länge den accepteras av det stora flertalet i samhället, kommer därför att reglera möjligheterna inte bara för män och kvinnor, utan även för en hel massa andra saker och fenomen.
Genom att acceptera uppdelningen, inom akademin, mellan hårda och mjuka ämnet, och genom att organisera arbetet i företag och andra organisationer med hjälp av dikotomin hårda och mjuka frågor. Tvingas man acceptera den maktordning som följer på och är intimt sammankopplad med konnotationerna hård/mjuk. Det hårda, det konkreta, det som går att räkna på, det som ger upphov till och avsätter materiella spår i världen. Det kommer att anses mer värdefullt än det som är mjukt, abstrakt, som inte går att räkna på och som handlar om relationer. Det kommer på motsvarande sätt att anses vara mindre värt. Speciellt i tider av kraftiga omvälvningar!
Men denna dikotomi, den är falsk. Den är omöjlig att upprätthålla i världen. Verkligheten blir till i spelet mellan konkret/abstrakt, i oscilleringen mellan aktualitet och virtualitet. Verkligheten är en och odelbar, det lär oss den franske filosofen Gilles Deleuze. Och det kan illustreras med hjälp av en fin artikel i dagens Svenska Dagblad. Bergtagen, som handlar om minnen och lämningar från det kalla krigets dagar.
Reportaget handlar om hårda, konkreta saker. Om betong, stål och om krig. Betongbunkern med sin 26 centimeters Boforskanon är en hyllning till ingenjörskonsten. Det är en manlig värld som beskrivs. Och den är designad för att rädda den svenska befolkningen från hotet i öster. Betongen och stålet finns kvar och det går att besöka, nu när de gamla befästningsverken anses ha spelat ut sin roll. Då är det lätt att glömma att fästningarna aldrig hade byggts, om det inte fanns bilder av och föreställningar om hotbilden. Det virtuella och det aktuella är två sidor eller aspekter av samma sak. Det ena förutsätter det andra.
Hårt och mjukt är inte en dikotomi, det är en sammanhållen helhet. Och om man är religiöst lagd, om man tror på det som står i bibeln, skulle man kunna brista ut i följande: "Vad Gud har fogat samman, skall människan inte skilja åt." (Markus 10:9). Det finns inga dikotomier, alla skillnader är resultat av åtskiljande praktiker, och dessa ger upphov till konsekvenser.
Det är vad ämnet kulturvetenskap handlar om. Att studera reella konsekvenser av åtskiljande praktiker. Kulturvetare studerar förhållandet mellan virtualitet och aktualitet, och det är inte på något sätt mjukt. På samma sätt som naturvetenskap och ingenjörskonst är det mjuk-hårt, eller hårt-mjukt. Det ena är omöjligt utan det andra, och de två går inte att separera.
Världen och samhället behöver båda! Kulturvetenskap är alltså lika viktigt som naturvetenskap. Frågan man bör ställa sig är, vem tjänar på att detta förhållande underkommuniceras? Vad får det för konsekvenser om man värderar det ena högre än det andra?
Är världen logisk och möjlig att överblicka och räkna på, eller är det ingenjörena som fått oss andra att tro det?
6 kommentarer:
Tänk så fel det kan bli! Det är en 12 cm (TOLV) Boforskanon med typbeteckningen 12/70
Tack för påpekandet Leif! Detaljer är viktiga. Men jag hoppas ändå att det inte nämvärt påverkar bloggpostens huvudbudskap: Att det inte går att skilja hårda och mjuka frågor åt?
Hm, tror att vi ingenjörer ofta känner att våra kunskaper är mindre värda... Titta på en dagstidning. En av tre delar i GP är kulturdelen (för övrigt den del jag helst läser!). Teknik och naturvetenskap får en liten spalt och en sida på söndagen. Ekonomi har nyhetsvärde, sport har nyhetsvärde, teknik och naturvetenskap bara i katastrofsammanhang och då förstår inte journalisterna själva vad de skríver... Klart inte läsaren förstår något då. Skulle helt enkelt önska att teknik och naturvetenskap ingick i allmänbildningen. Dels skulle folk inte vara så lättledda när det gäller allehanda humbugprodukter eller okunniga om t. ex. livsmedelshygien och smittor. Dels skulle vetenskaperna korsas mer och vi skulle ha större chans att göra världen bättre.
Lätt att bli hemmablind Jeanette! Uppenbarligen, och jag håller så klart med dig. Det hoppas jag framgår! Ingenjörer behövs, så klart. Liksom Kulturvetare. Och jag tror på tvärvetenskapligt samarbete. Går man bara in i det, på jämbördig fot och med ömsesidig respekt, då har alla något att lära, och samhället har mycket att vinna.
Det jag vänder mig lite mot, det är pengarna som satsas på naturvetenskapligt teknisk forskning kontra humanistisk. Där är skillnaden den motsatta, mot hur det ser ut i dagstidningarna. Kommer faktiskt precis från ett möte där just detta demonstrerades.
Kul att få sin bild utmanad dock! Tack!
Jo, det är flummig. Lika så teknik och annan vetenskap tycker jag. Allt är flum. Vårt problem är att inte att vi inte samarbetar, utan att vi inte ser varandra som likvärdiga samhällsbyggare. Men typiskt nog, trots att jag är medveten om att jag är partisk, så kan jag inte se någon anledning att ifrågasätta om det är deras eget fel till alla fördommar om att kulturvetare är si och så. Det är ju en viktig roll för filsofiskt inriktade kulturvetaren att ha en inblick och engagemant i teknik också.
Vi kan antingen dela upp allt i att välja att vara bittra vindrickande poeter (jag är just nu en av dem tyvärr) och klaga om hur världen ser ut. Och skriva avhandlingar i saker som hänt förut och försöka förstå det. Sedan kan naturvetarna fortsätta med sin "sakkunskap" utan att tänka på moraliska implikationer eller långsiktiga konsekvenser. Men så kan det väl knappast fungera egentligen? Den bästa vetenskapsmannen borde samtidigt diktare, poet, konstnär. Men den tiden som krävs för det, och de värderingar finns inte riktigt idag.
Jag skulle vilja påstå att diktomin inom "vetenskaperna" är en produkt av det kapitalistiska samhällets struktur och syn på nyttovärdet som det genererat.Därför finns heller ingen tid till att nå större och bättre resultat och därför fortsätter vi med uppdelningen "us - and -them". Tiden till att samarbeta måste återerövras genom ett större tålamod. Det man för tillfället inte vet något om, bör man inte uttala om innan man tagit sin tid till att reflektera över det. Eller tänker jag galet?
Om jag fick formulera en, och en enda, vision för vetenskapen då skulle det vara att alla vetenskapliga kompetenser sågs som lika viktiga i samhällsbyggandet!
Skicka en kommentar