Varje människa förtjänar att bemötas, betraktas och bedömas som en individ. Det medför rättvisa, frihet och möjligheter till framgång. Det kommer jag alltid att kämpa för.Låt mig börja med att säga att det jag skriver här inte handlar om partipolitik. Intresset för det som sägs i artikeln handlar om andra aspekter. Jag håller med Jessica om att varje människa förtjänar just det hon menar att man förtjänar, men jag har svårt att se att det verkligen leder till rättvisa, frihet och framgång (överallt och för alla?).
Indvid, vad betyder det? In-divid. Odelbar. Redan där faller resonemanget, i alla fall om man som jag här och nu ger sig i kast med innehållet med hjälp av filosofiska tankeverktyg. Det är i alla fall inte så jag ser på, varken världen eller människan. Att det skulle handla om något odelbart. Och det finns heller inget stöd för en sådan utgångspunkt, om, säger om, man rör sig utanför det vardagliga tänkandet. Inget är odelbart i Universum. Allt består av olika typer av sammansättningar. Önskan om att vara en individ är med andra ord en utopi. Detta betyder emellertid inte att människor som lever och verkar i samhället inte har rätt att kräva att bli bemötta med respekt. Absolut inte!
Men vad är rättvist? Frihet? Framgång? Vad innebär begreppen? På ett plan är det bara ord, och ord blir meningslösa utanför sitt sammanhang. På en deonotativt bokstavlig nivå består orden bara av bokstäver. Det är först på en konnotativ nivå som ordens innebörd finns. Först där får de mening. Följaktligen måste orden relateras till den kontext vari de yttras och används för att bli meningsfulla. Dessutom, föreställer jag mig, är det svårt att hitta någon som företräder motståndarsidan, någon som föräktar ofrihet, orättvisa och som vill hindra framgång.
Frågan blir alltså: Vad är uttalandet värt? Inte mycket som jag ser det. För mig (och detta har som sagt inget med partipolitik att göra) som kulturvetare blir det bara ytterligare ett tecken på hur viktigt mitt ämne är. Det som sägs i artikeln visar vidare hur det står till med kunskaperna i samhället, och det i sin tur stärker mig i min övertygelse om att det behövs fler kulturvetare, om den långsiktiga hållbarheten skall kunna säkras.
Det behövs fler som kritiskt vänder ocvh vrider på orden, fler som faktiskt lyssnar på vad som sägs och inte bara på vem som talar. Politik kan och får inte reduceras till partisymboler. Politik måste handla om innehållet, de bärande idéerna och framförallt dess konsekvenser i samhället.
Såger man individ, ja då bör man i alla fall ha vetskap om att det ordet kan uppfattas på flera olika sätt beroende på vem det är som läser. Och för man fram politiska idéer måste man i ärlighetens namn kunna uppvisa belägg för dess rimlighet. Annars reduceras politiken till hållande på ett lag, och debattens enda mål är att vinna över motståndaren. En sådan inställning leder inte till långsiktighet.
Jag har som ambition att framöver fördjupa mig i frågan om vad det innebär att vara människa. Det kommer alltså fler bloggposter på detta tema. Vad jag vill undersöka djupare är frågan om det unikt mänskliga. Vad innebär det att uppleva världen, som människa (med ALLT vad det inebär)? Och det är själva upplevelsen jag är intresserad av. Utgångspunkten är att inget kan tas för givet. Jag utgår med andra ord inte från att mäniskan är odelbar. Tvärt om har jag redan funnit en rad tecken på motsatsen. Bara det enkla faktum att jag behöver terminalglasögon för att författa dessa rader, och att mitt liv utan (t. ex.) datorn och internetuppkopplingen inte är sig likt, talar sitt tydliga språk. Jag är ett ord, men dess innebörd är allt annat än fastlåst och en gång för alla bestämt. Det är en sammansättning av en hel massa olika saker, såväl materia och icke-materiellt innehåll.
Orka hålla på att ställa den typen av frågor, kanske någon tänker. Men just den inställningen, att inte orka bry sig om att gå på djupet, som sprider sig som en löpeld i samhället, är livsfarlig! För om den tar överhanden, då har vi inte längre något samhälle. Samhället består av mindre delar, och det är dessa delars samverkan som ger upphov till det vi (än så länge) känner igen som samhället. Men det kan ändras, snabbt! Se bara på vad som händer i Nordafrika just nu.
Utgångspunkten för allt som sägs här på Flyktlinjer är att inget kan reduceras, allt är beroende av och får mening i och genom sammanhang (fler än en, färre än många). Och då blir min fråga till Jessica: Tror du på allvar att män, som idag befinner sig majoritetet inom de ledande skikten här i Sverige och i resten av världen, är dugligare än kvinnor? Det är i alla fall vad man hävdar om man säger att kvotering är förkastligt, per definition (att tala om kvoteringens baksidor, det är något annat). För om det vore så att duglighetet handlar om individuella egenskaper, då tvingas man acceptera att män är dugligare än kvinnor. Det finns ingen annan förklaring till rådande förhållande där män är i majoritet på ledande samhällspositioner.
Jag är inte av den uppfattningen. Jag ser den manliga dominansen som ett resultat av en omedveten kvotering. Manlig (vit, västerländsk, heterosexuell) överordning är en konsekvens av strukturella maktordningar, vilka upprätthålls genom att aldrig ifrågasättas. Kulturvetenskap handlar som sagt om att ställa frågor, och frågan om makt är lika viktig som frågan om var det innebär att vara människa. Och dessa båda aspekter hänger ihop. Eftersom allt viktigt sker i mellanrum behövs något som håller delarna samman, och det är detta som jag definierar som makt. Det är denna som ger upphov till världen så som vi känner den.
Utgångspunkten för mig är att människa är en process av blivande. Människan blir aldrig färdig, utan blir hela tiden till i samspelet med andra människor och med de delar som jaget kopplat ihop sig med. Människan är inte en individ, utan en divid i tillblivelse. Resultatet av ett sammanhållande. Och det unika med människan är dess förmåga att uppleva. Och det är vad jag vill undersöka här.
Jag väntar på böcker, som är beställda, av Husserl och Heidegger. De stora fenomenologerna. Det jag är intresserad av är att undersöka frågan om det går att införliva deras tankar om den upplevda världen med en posthumanistisk förståelde av begreppet människa. Vad gör den posthumanistiska utgångspunkten, att människa är ett sammansatt fenomen, med upplevensen? Här borde i rimlighetens namn inte finnas någon motsättnig. Eller, vad säger mer insatta läsare?
Det är den upplevda världen jag är intresserad av, för tillfället. Och det är något helt annat än den upplevda världen. Hur påverkas upplevelsen av teknologierna som nutidens människor är beroende av? Till detta återkommer jag, längre fram. Jag tänker mig att det arbetet skall hjälpa mig att förstå bättre vad det innebär att vara människa, i världen, idag. Och att det även skall kunna ge mig viktiga pusselbitar i arbetet med att utforma verktyg för långsiktig hållbarhet.
Jag vill därför avsluta med att ge mitt förslag till modifikation av det inledande citatet. Jag, Eddy Nehls, kämpar för varje människas rätt att förutsättningslöst arbeta med frågan om vad det kan sägas innebära att uttala sådana ord som att alla "förtjänar att bemötas, betraktas och bedömas som en individ". Vilka konsekvenser får det om det är en allmän uppfattning att innebörden i begreppet människa är en odelbar, och över tid konsistent, enhet? Vidare kämpar jag för att sprida insikten om att alla frågor som handlar om "rättvisa, frihet och möjligheter till framgång" kräver kunskap om hur samhällen och kultur fungerar i allmänhet och hur makt påverkar människor i synnerhet. Det är vad jag kämpa för, här och på andra ställen.
Återkommer inom kort i frågan!
22 kommentarer:
Hello,
jag har inte läst mycket fenomenologi, men en skillnad mellan F och exempelvis Whiteheads prat om prehensions/upplevelse är väl F:arna jobbar med en "bifurkerad natur". Så har jag i alla fall förstått Latours kritik av F, i den där artikeln från 2004 i Body & Society.
Alltså tänker F i termer av att vi uppfattar en "subjektiv värld", uppkommen av objekts sekundära kvaliteter, men att det trots allt finns en underliggande verklighet där objekt har så kallade primära kvaliteter. Fenomenologernas subjektiva värld består av dofter etc., vilka uppkommer i mänskliga subjekts sinnen - men det de uppfattar är atomer etc, fångade av vetenskapen.
Bruno menar att vi lätt hamnar i en världsbild där hemska naturvetare och fenomenologer upparbetar någon slags ond allians:
"We will end up with a world made up of a substrate of primary qualities – what science sees but that the average human misses – on top of which subjects have simply added mere secondary qualities that exist only in our minds, imaginations and cultural accounts. In the course of this operation, the interesting body will have disappeared: either it will be the nature in us, the physiological body, that is, the chemistry of the nose receptors connecting directly with the tertiary structures of the pheromones and other aerosols, or it will be the subjective embodiment, the phenomenological body that will thrive on the lived-in impression provided by something ‘more’ than chemistry on our nose. No matter how alive we make this supplement of attention, it will always refer only to the depth of our subjection to ourselves, no longer to what the world is really like. This is what Whitehead (1920) has called the ‘bifurcation of nature’." (208)
Detta kan ju inte accepteras. Vi kan ju inte leva med en bifurkerad natur.
Frågan är väl bara hur F:arna ser på detta. De kanske mycket väl kan acceptera att man inte kan särskilja primära och sekundära egenskaper? Men kan de acceptera att det finns autonoma objekt därute?
Nej, Kalle, någon bifurkerad natur kan sannerligen inte accepteras! Är det något sådant jag finner, då släpper jag detta spår direkt! Och det finns en klar vaksamhet på just det. För inom Etnologin har F. länge setts som en ledstjärna. Den levda erfarenheten är vad man har undersökt. Väldigt idylliserat och inte speciellt teoretiserat, om du frågar mig.
Därför har jag länge borsett från och skytt allt vad F. heter. Men på senare tid har det kommit att pocka på uppmärksamhet. Och därför tänker jag att ett besök hos Husserl och Heidegger kanske kan ge något. För även en posthumsnistisk kropp, med alla sina olika proteser, upplever ju. Och den där upplevelsen, den finner jag intressant, i sig. Mig veterligen är det inget som analyserats i ljuset av nya kunskaper inom både neurologi och andra vetenskaper. Upplevelsen som sådan, hur kan den förstås i relation till allt det andra? Var är dess plais i assemblaget, och vad gör den med resten av sammansättningen? Hur påverkar den människoblivandet?
Det skulle jag vilja titta närmare på, förutsättningslöst. Tänker att det borde gå att ta hjälp av, och hitta paralleller, till Deleuze arbete med Hjelmslevs semiotik. Om det går att tala om materiell semiotik, borde det gå att tala om och tänka i termer av, posthumanistisk fenomenologi. Vi får se hur det går!
Om det finns något sådant som upplevelse, och om det finns något sådant som en unik upplevelse som bara uppstår i människoroppar. Då borde det vara värt att undersöka, i sig. Hur fungerar den? Och vilka konsekvenser ger upplevelsen, som sådan upphov till?
Den som säger sig vara Fenomenologer har allt för mycket försökt ta patent på den sortens kunskap. Det är dags att ta tillbaka den, eller i alla fall försöka nyansera den. Allt i ljuset av en aktör-nätverks-förståelse.
Fast det handlar nog i grund och botten, för mig, om att bryta sig loss från tristessen. Behöver lite nytt tankebränsle!
Tack för inspirerande synpunkter Kalle!
Vad du behöver, Eddy, är inte omedelbart Husserl och Heidegger, utan Graham Harman - som från Heidegger och Husserl går via de "köttliga fenomenologerna" Merleau-Ponty, Levinas och Lingis till en realistisk teori om autonoma objekt (detta spår är tydligast i "Guerilla Metaphysics". Rekommenderas!).
Jag skulle inte heller vilja vifta bort det problem som fenomenologin adresserar, såsom Whitehead och Latour tycks göra (enligt Kalles kommentar). Visserligen ska man inte falla i fällan att fenomenvärlden är en subjektiv värld utöver eller vid sidan av den fysiska verkligheten. Men frågan är om en upplevelse av ett synintryck verkligen kan förklaras genom den flödeskedja av energi -> fotoner -> fotoelektrisk effekt -> nervimpulser etc?
För det första är vi inte i närheten av att förklara hela denna kedja. Den antas finnas, men det är en spekulation inte nödvändigtvis bättre än andra spekulationer.
För det andra upplever vi inte alls fotoner, elektroner, atomer etc - ingen har någonsin upplevt dessa - utan kvaliteter på en helt annan emergensnivå, som förmedlas via sådana ting: Vi upplever sinnliga versioner av vissa kvaliteter hos objekt "där ute". Detta kvarstår faktiskt även om vi skulle känna hela den där flödeskedjan; det handlar om vad en kvalitet hos ett objekt består av och hur, genom vilka medierande objekt, dessa kan uppfattas.
Dock, vi måste med Whitehead förstå att förmågan att uppleva världen som fenomen inte är en enbart mänsklig egenskap. Alla objekt, levande och icke-levande, medvetna och icke-medvetna, upplever andra objekt, ja hela världen på just detta samma sätt.
Om detta handlar Harmans objektorienterade filosofi.
Tack Marcus! Fenomenologin är som sagt något jag inte riktigt har koll på, men som verkar vara värt att sätta sig in i. Och här får jag som det verkar ett lysande boktips. Av vad du skriver uppfattar jag det som att Harman har sökt sig fram längs just den väg jag tänkt anträda. Och att han tar tag i precis de frågor jag är intresserad av, för tillfället.
Har tänkt som så att själva upplevandet inte kan vara unikt för människan. Möjligen är mänskliga upplevelser unikt mänskliga, men då på samma sätt som jag tror att Wittgenstein mednade, att om lejon kunde tala skulle man som människa ändå inte förstå dem, för deras värld är väsesnsskild från människors. Själva upplevandet borde emellertid vara det samma, och det är inte unikt för människor.
Upplevande + språk + biologi + teknologi = människa? Det är frågan jag tänker mig att utforska, och det verkar som Haraman kan vara en god hjälp.
Än en gång, stort tack Marcus! På återhörande!
Jag skulle vilja bidra med några harmanesquea synpunkter i övrigt också:
Alla människor är individer, i betydelsen att de inte kan reduceras till sina beståndsdelar samt att de existerar oberoende av sina relationer (det betyder inte att de inte påverkas av relationer, nota bene*). Att de är individer, liksom allt annat i universum, hindrar dem nämligen inte från att vara sammansatta eller ingå - men inte uppgå - i sammansättningar på högre nivå.
Harmans objekt-orienterade ontologi har en ganska märklig mereologi (=läran om förhållandet mellan delar och helhet), som utgår från att en sammansättning bara utnyttjar en minimal del av sina beståndsdelars verkligheter för att existera själv. En syreatom är fortfarande en syreatom, även om den ingår i en vattenmolekyl som använder en begränsad del av syreatomens existens för att själv existera.
Emergensfenomen förklaras av att en sammansatt helhet är mindre, inte större, än summan av sina delar, och sammantaget alltid något utöver delarna var för sig. Detta synsätt återfinns för övrigt också hos Tarde och Latour.
Att vara människa är att vara en individ som samtidigt ingår i grupper, klasser, sammansättningar med teknologier och språkgemenskaper etc. Motsättningen mellan sammansättning och individ är helt enkelt falsk, skulle jag vilja hålla med Harman om. Allt som finns är individer, men individer invecklade i individer invecklade i individer invecklade i individer ...
Jämför med Manuel DeLanda, Intensive Science & Virtual Philosophy: "... while an ontology based on relations between general types and particular instances is hierarchical, each level representing a different ontological category (organism, species, genera), an approach in terms of interacting parts and emergent wholes leads to a flat ontology, one made exclusively of unique, singular individuals, differing in spatio-temporal scale but not in ontological status." (47)
*Det är här som fenomenologin kommer in. Alla objekt har förmågan att uppleva och ta in andra objekt på sitt fullkomligt unika sätt. Exempelvis människor saknar sinnesförmågan att uppfatta vissa objekt - och de kan då bara påverkas av sådana objekt via medierande objekts översättningar (i Latours bemärkelse). Istället för en blind fläck har vi en liten seende fläck i ett praktiskt taget oändligt hav av blindhet gentemot omvärlden. Vi kan då till exempel bygga teknologier för att översätta kvaliteter vi inte kan uppfatta till sinnesförnimmelser för oss.
Så det är här det filosoferas! Grymt!
Jag tänker så här, fenomenologin gjorde vissa poänger under nittonhundratalet för att bryta med en naiv induktivism, och en slags enkel tanke om perception som blott överföringen av fysikaliska atomer in i en köttkropp.
Men, som en bieffekt genomförde både fenomenologins och hermeneutikens filosofer, en olycklig separation av human- och naturvetenskaperna, som kanske inte var menad, men som ändå blev reell. Främst genom institutionellt och politisk naivitet, vilket kulminerade i science wars.
Enda sättet att komma bortom det där är att jobba mutation och protes i tänkandet, inte vara rädd för promiskuösiteten.
Och nu till individen. Individen är paradoxalt nog många saker samtidigt ( :) ). För det första är det en historisk-biopolitisk produkt av sisådär tre hundra år gamla produktionssätt, institutioner och praktiker. (Som bla. Foucault beskriver). Fabriken, skolan, vetenskaperna, etc. bygger individer på löpande band.
Det är sen bara en ytkrusning att Moderaterna håller individerna som ett slags politiskt flaggskepp. Det är lite som att försvara grodor, träd eller mjölkförpackningar.
Men samtidigt som individen blev det moderna flaggskeppet, kan man undra om individen är ett "nödvändigt objekt". Människan, detta lilla djur som sedan flintyxan omgett sig av proteser, och vikit upp på ett teknomateriellt konsistensplan som vi ibland kallar "civilisation", är ju en omkopplare av materia-energi som har en konstig förmåga att formera många typer av samhällen samtidigt. Den moderna individen, denna västerländska konfiguration, är nog långt ifrån den optimala lösningen på en globaliserad värld. Samtidigt är individen en olämplig slav i en allt snabbare globaliserade ekonomi. Di-viden är mycket mera lämpad här. Den som ständigt kan vara till förfogande, saknar identitetsmässig kärna (sk. flexibilitet), den som facebookar fram sociogram, den som ständigt står i skuld i förhållande till räntorna. Flow control, som herr Bildt hyllar, funkar bara som regeringskonst så länge det flödar.
Promiskuositet för mig innebär att varje gång som människan lägger sig till med en ny protes så uppstår ett nytt objekt. Men - och det är detta som är skillnaden mellan en objekt-orienterad filosofi och en relationistiskt processorienterad - det innebär inte att vare sig protesen eller individen nödvändigtvis förändras.
Återigen kan vi anknyta till DeLanda som menar att komponenter i en sammansättning kan kopplas in och ut - och in och ut igen.
Till skillnad från Harman så menar DeLanda att komponenterna tillfälligt rekonfigureras (eftersom allt hänger samman på det virtuella konsistensplanet) genom att ingå i sammansättningen. Komponenterna uppgår i sammansättningen, enligt DeLanda. Harman å sin sida hävdar att detta kan ske, beroende på vilken typ av objekt komponenterna är och hur de har förmåga att affektera och affekteras av varandra, men att det inte är nödvändigt sant för alla sammansättningar. Oftast fortsätter komponenterna att existera som självständiga objekt, självständiga både från varandra och från den helhet till vilken de bidrar med en begränsad del av sitt vara.
Objekt relaterar på egna, internt definierade villkor, med andra objekt. På det sättet sker förändring, både av objektens interna konfiguration och i form av skapelsen av nya sammansatta objekt.
(Ja, och för säkerhets skull: De individer jag och Harman talar om är naturligtvis av en helt annan och mycket konstigare art än diverse moderaters...)
Lycka! Om ni visste vad glad jag är för era bidrag till samtalen, Kalle, Marcus och Christoffer. Återkommer ikväll med lite mer genomtänkta kommentarer och tankar. Har frustrerande mycket som pockar på uppmärksamhet just nu. Sen, så!
Marcus: Japp, tror det är där som skillnaden ligger.
Jag tänker ju åt andra hållet. Objekt kan bara vara genom att de kopplas ihop med saker.
En hammare som bara är ett utställningsobjekt i en konsthall är ingen hammare. Hammare hamrar (Jfr. Arga Unga hackares definition "hackare hackar").
Ett annat exempel är kärnvapen. Oerhört sällan har vi, tack och lov, använt dessa. Endast ett fåtal atombomber har atombombat. Ändå spelar de en helt avgörande roll i den globala geopolitiken, bara genom att existera som en icke-realiserad katastrof. Detta är dock en mängd relationer. När det arrangeras militärparad i Tehran, Moskva eller Washington visas raketerna upp. De ingår då i en mängd relationer och ofta tevesänds det för att maximera.
Atombomben är på så sätt ingen atombomb förrän uranet klyvs och megatonvis med energi släpps lös. Men atombomben är ett mycket viktigt objekt som vi hela tiden förhåller oss till, även att det inte används. På så sätt har de effekten, inte av en kärnklyvning, utan effekten av en geopolitisk klyvning, där ett område kallas Sverige, och ett annat Ryssland, etc.
Sävebunkern är på så sätt ett kärnvapen in being. Det fanns aldrig något uran där, men sävebunkern var en atombomb, precis som fästingen är en liten del rådjur. Bunkern är konfigurerad efter bomben (vi minns draperiet vid ingången) såsom fästingens mun är byggd för att tränga igenom rådjurets skinn.
För att ordvitsa lite #gbgftw. Sävebunkern är ingen fästning, utan en fästing.
Det här är intressant...
Fästingen har en relation till rådjuret enbart när den känner dess lukt och biter sig fast i dess skinnc. Samevolution är inte en relation - det är "bara" en samexistens som får betydelse för både fästing och rådjur. Den relation som samevolutionen skulle innebära är en konstruktion av vårt mänskliga sinne. Den existerar ingen annanstans.
Hammaren är ett självständigt objekt, liksom atombomben, oavsett vilka relationer de har. Huruvida hammaren används som hammare eller ej är inte ontologiskt relevant. Det förändrar inte dess existens det allra minsta. Däremot uppstår en sammansättning Chris-hammare när du plockar upp den och hamrar med den, och denna sammansättning har helt andra förmågor än hammaren respektive Chris var för sig.
Frågan är alltså finns relationen mellan fästingen och rådjuret någonannanstans än i våra huvuden, när de inte är i närheten av varandra?
Spännande Eddy & ni andra förstås! utan att ha läst speciellt mycket fenomenologi håller jag med dig om att det borde finnas en hel del att göra med begreppet upplevelse, och kanske även den specifikt mänskliga upplevelsen, även om den också måste tas med en gnutta allvarsam relativism eller åtminstone evolutions- och kulturhistorisk variation:D Det finns väl en del intressanta författare som jobbar ihop upplevelse eller "experience" begreppen med utvecklingspsykologi, neurovetenskap (a la Damasio) och mer hemtama vatten som t.ex. Foucault? Kroppen - i "posthumanistisk" mening - är nog mycket till en nyckel där, som jag förstår det hela. Möjligheterna kanske finns att bolla tankar om ett slags flerdimensionellt upplevelsekoncept baserat på pre-subjektiva, subjektiva och "över"-subjektiva "spatiotemporala" skalnivåer (för att tala med DeLanda); inkluderat t.ex. sense impressions (whitehead, deleuze et al) + individ/kollektiv/inkl. (psyko/subjektnivå)teknologier + "social" eller politisk skalnivå?
Gladde mig mycket att se just det här begreppet faktiskt :D
Är egentligen för trött för att kunna säga något vettigt om alla kloka tankar som samlats här, men jag gör ett försök ändå. För era tankar väcker mina tankar. Tack Marcus för klargörande resonemang kring individer och emergens. Dina reflektioner hjälper mig mycket, och det är absolut något jag bär med mig in i arbetet med att utveckla detta. Vi kan ju inte låta Moderaterna ta patent på definitionen av innebörden i begreppet människa. Den frågan är allt för viktig för att låta någon ha ensamrätt på den. Den behöver hållas levande, och det är den sannerligen i detta kommentatorsfält. Wow!
Christoffer: Science wars, det var ju fullkomligt förödande. Men jag tänker mig att tiden, just eftersom det inte är aktuellt längre, kanske ändå är dags att ta tag i upplevelserna igen. Och ställa dem i ljuset av nya rön om människorkoppen (typ Damnasio), och givetvis också ta med i beräkningen det både du ch Marcus är inne på, kroppen, proteserna och dess sammansättningar. Jag håller så klart med er, men det jag har kommit att tänka på här på sista tiden, det är upplevelsernas roll. De försvinner lite i båda definitionerna av objekten. Eller?
Konnotationer, det är kanske det jag far efter. Hur relaterar de till ojekten, till sammansättningarna? Och det var nog något klokt och användbart om dessa som jag tänkte mig finna hos fenomenologin. Men det är kanske att gå över ån för att hämta vatten? Ska bli kul att se vad Harman säger om det! Och hur det relaterar till Deleuze.
Niklas: Absolut är en allvarsam relativism, och en evolutions- och kulturhistorisk variation viktig. Men har man bara det med sig, och om man förstår att Sciensce Wars lurar runt hörnet, om man inte passar sig. Då tror jag det är viktigt att röra i detta.
Nu sängen. Trött! Funderar vidare kring detta, utifrån alla kloka kommentarer, och återkommer med nya poster och kommentarer! Här och på andra ställen.
Nu till min invädning.
I mitt huvud? hur skulle min blogg mänskliga perception ha en betydelse för fästingen och rådjuret? troligtvis, ingen alls.
Min mänskliga perception, vad som är i mitt huvud, när det gäller atombomben i en bunker i Arizona. Ingenting...
Objektens status, objektens relationer, måste vi alltid tänka utan ett mänskligt subjekt. Inte som ex. vis Popper menade, han lade ju till hur vi kan nå kunskap om dem, vilket är en epistemologisk fråga, inte en ontologisk.
Känns som att det leder till irrvägar så fort vi blandar in kunskapsteori i ontologi. Eller, så är det precis det som är frågan. Fråga inte mig... eller... det kanske är just det man borde göra... enär jag har som uppgift att göra just detta.
Får fundera på saken.
Tillägg: mitt inlägg blev förvirrat (sent på natten) "hur skulle min blogg" ska var "hur skulle min". :D
Chris: Det där var överhuvudtaget inte svar på frågan... :)
Vad jag säger är att det inte finns någon relation mellan fästingen och rådjuret. Det är en koppling som vi gör, ett mönster som vi känner igen i spår som visar sig för oss. Samevolution är inte en relation (utan våra teorier som förmedlande länk), det är samexistens av olika genuppsättningar, distinkta från varandra. Grejen är att om man, som du föreslår, "tänker objektens relationer utan ett mänskligt subjekt" så finns ingen relation mellan fästingar och rådjur.
Att atombomben kan vara många olika saker för andra objekt, betyder inte att den är eller kan vara olika objekt. Det betyder att fenomenvärldar existerar. Det betyder att alla typer av objekt (A) uppfattar andra objekt (B) på sätt som är specifika för just dem (A). Om vi skulle vidhålla att atombomben är olika saker beroende på hur den uppfattas, vilka effekter på andra objekt som sprids utifrån den, vilka relationer den har så kröker sig varje försök att utelämna det där mänskliga subjektet tillbaka - och så står man där och säger att mänskliga subjekt påverkar själva existensen hos de objekt man betraktar. Det är ren och skär idealism.
Bilden klarnar ytterligare! Mycket intressant. Det jag tycker mig se här, i era kommentarer och det jag är intresserad av att fördjupa mig i är frågan om konnotationernas (ordnande, associativa, både på innehålls- och uttryckssidan) ontologiska status.
Har jag fel som uppfattar det som att de försvinner ovan? Objekten, jag är med på dem. Och att det är en central del av världens blivande, men assemblagetanken innehåller ju även ordnande aspekter.
Tricket som jag ser det är att balansera dessa båda, men även de upplösande och sammanhållande krafterna. Det fenomenologin möjligen missar är att uteslutande ägna sig åt idealism, men är det inte lika illa att bortse från detta moment?
Naturligtvis går det inte att låsa fast konnotationer, det går bara att iaktta dem utifrån dess verkan i världen. Det är som jag tänker, i mellanrummet allt viktigt händer. Det finns kanske ingen relation mellan fästingen och rådjuret, men det händer ändå något där. Liksom mellan getingen och orkidén. Och mellan individer, oavsett hur man definierar begreppen.
Science Wars handlar om strid mellan antingen eller. Jag vill slå ett slag för både och. Hur relaterar det till vad Marcus och Christopher skriver?
Eddy: Vad är en upplevelse? Vad spelar den för roll för det enskilda objektet (exempelvis en människa)?
Harman hävdar att all upplevelse är objekt-orienterad. Det betyder att bakom alla kvaliteter som vi uppfattar - färger, dofter, former, smaker, konsistenser, texturer etc - så finns det alltid ett objekt som förenar kvaliteterna. Vi ser aldrig Grön, vi ser Ett grönt äpple.
Objekten är också det som består under alla ytliga skiftningar. Vi kan betrakta ett träd från många håll och vinklar, i många sinnesstämningar och under olika ljusförhållanden etc. Trädet kan tappa löv, växa sig större, en gren kan gå av och ramla till marken - en mängd olika stora och små ytliga skiftningar kan uppfattas utan att det för en sekund innebär att vi tror oss uppfatta ett nytt objekt. (Detta är Husserl.)
Vi kan dock aldrig säga att det vi upplever som ett objekt är ett verkligt objekt. Vi kan alltid ta fel, men sinnliga objekt (fenomen) har ofta verkliga ögonblick, konstrueras ofta kring verkliga ögonblick då ett verkligt objekt förmedlar sig med oss - via fotoner, via nervimpulser, via vibrationer i hörselgången och så vidare. Men vi konstruerar alltid vår upplevelse av omvärlden, och objekten "där ute" kan bara förmedla sig med oss via dessa sinnliga profiler - aldrig direkt.
En konsekvens av detta sistnämnda är att världen måste sägas drar sig undan från oss. (Heidegger) Vi har aldrig direktkontakt med den. Och om vi utsträcker detta att gälla alla objekt - mänskliga såväl som icke-mänskliga, medvetna såväl som icke-medvetna, levande såväl som icke-levande - om alla objekt har en objekt-orienterad sinnlig upplevelse av världen omkring, så kan vi dra den logiska slutsatsen att världen bortom varje subjektiv upplevelse består av objekt som drar sig undan från varandra (men kommunicerar och relaterar indirekt, via medierande objekt).
Det är med andra ord objekt överallt och de verkliga objekten (till skillnad från de sinnliga, som inte är representationer av de verkliga, märk väl) existerar oberoende av sina effekter, sina relationer och hur de uppfattas av andra.
I Harmans filosofi är den sinnliga upplevelsen nyckeln till förändring, nyckeln till kausala relationer mellan verkliga objekt. Han menar att relationer är sällsynta. De sker enbart om objekt B kan uppfatta objekt A med sina sinnen ("sinnen" måste förstås i bred bemärkelse, som något även en gråsten har). Om A och B matchar varandra så kan A påverka B i ett av de där verkliga ögonblicken mellan sinnliga objekt hos B och det verkliga objektet A.
Att vara människa innebär att leva i en objektorienterad sinnevärld, som är en (fullt funktionell) karikatyr av den verkliga världen. Vi kan bygga om vårt gränssnitt mot den objektiva världen med hjälp av proteser, och vi kan ingå i sammansättningar som har olika sinnesförmågor (!) och som vi ibland inte är kapabla att uppfatta själva.
Då så, Marcus! Nu är jag med igen. Väntar ivrigt på Harman! Och på att jobba vidare med detta. Först bara en överfull mailbox att plöja igenom...
Hmm, min invändning var nog mot socialkonstruktivism och fenomenologi snarare än mot din kommentar Marcus.
Min poäng var bara att relationen fästingen-rådjuret, dvs assemblaget, inte är beroende av ett mänskligt subjekt. Den finns, även att ingen tittar på den.
Ska vi däremot veta något om den, ja, då måste vi dra fram epistéme. Men den frågan vill jag helst hålla borta från ontologi. (sen kan man ju iofs diskutera om det är möjligt eller inte).
Intressant det här med människa som objekt. Hur ska man tänka med det där. Utifrån subjektet - som ett objekt då - utgör då exempelvis externa uppsättningar (andra objekt), inte bara ting eller event (likt äpplet), utan även sociala konventioner och etiska regler osv. såsom varande objekt "of a different timescale"? Osäker på att jag hänger med här, men tror att jag "läste" det här genom DeLandas ontologi. Om aldrig så beroende av människor och deras "minds" utgör dessa exempel också objekt? Den här kommentaren kändes ju plötsligt väldigt gammelsociologisk... men,
det som te.x. ofta refereras som normer eller regler skulle istället bli ett slags effekter av "collective-bodies" (grupper eller vad man nu vill kalla det som är objekt på högre skal och komplexitetsnivåer) och subjekt (som objekt) är alla olika objekt i någon mening och "upplever"/erfar/ då också dessa effekter olika. Detta kändes ju i och för sig lite som en återvändsgränd här och väldigt mainstream.
Hej och tack för spännande tankar, som vanligt! När du skriver om fenomenologi kan jag inte låta bli att tänka på Sara Ahmeds arbete med att utveckla en maktkritisk fenomenologisk teori. Hennes genomgående huvudpoäng (i "Queer Phenomenology" och "The Promise of Happiness") är att världen är "orienterad" dvs den orienterar oss och våra upplevelser av att vara i världen. Eftersom det inte finns någon kulturellt omedierad subjektivitet innebär det att vårt varande i världen alltid är orienterat på olika sätt. Hur vi (våra känslor, medvetenhet, subjektivitet) riktas i/av den orienterade världen präglas av dess maktordningar - ras, kön, sexualitet, etc.
Ahmed skriver inom det som kommit till att heta "new materialism" inom feministiska studier, ett brokigt fält som på många sätt antar en posthumanistisk hållning och vill kunna prata om förkroppsligad subjektivitet. Men hon förlorar inte maktproduktionen på vägen! (och tvärtom handlar hennes arbete om att synliggöra maktens försvinnande i klassik fenomenologi och föreslå en politisk dvs maktkritisk fenomenologi, som jag förstår det).
Jag har också en del tankar vad gäller hjärnan och kroppen men de får komma i en senare post :) Kärnan där är att vi inte bör överskatta hjärnans plats i vilka vi är. (Hjärnans plats är helt central i dagens kulturella förståelser av människan, som t.ex. kulturhistorikern Fernando Vidal har visat, men identifikationen av människan med dennes hjärna bör i sin tur läsas som en del av en specifik och historiskt modern ideologi). Att prata om hjärnan som en subjektivitets organ är att delta i produktionen av en viss idé om subjektet som är både vanlig och problematisk. Men det får vi prata mer om en annan gång!
Tack Isa!
Mycket värdefulla och insiktsfulla kommentarer. Faktum är att jag har beställt Queer Phenomonenolgy, och ämnar läsa den tillsammans med övriga texter på detta tema. Det finns något där, helt klart (ska bli spännande att se hur hennes tanker förhåller sig till Graham Harmans). Och gör det inte det är det också viktigt att bringa reda i.
Intressant också det du skriver om hjärnan, för det är också något jag tänkt på mycket.
Ser fram meot fortsatt utbyte av tankar!
Skicka en kommentar