Moralens geologi 48

Slutet på resan. Detta blir den sista posten om moralens geologi, post nummer 48. Inom kort öppnas en ny post upp, troligen om kroppen utan organ, men det är inte säkert. Inget är säkert i en värld som förändras genom ömsesidiga tillblivelser, icke-linjära processer av kollektiv handling. Ingen kan kontrollera tillblivelsens riktning, inte kan bestämma vart vi är på väg. Där, i den insikten, finns moraliska implikationer. Det spelar roll, inte bara vad man säger. Tyvärr är moral ofta ett slags läpparnas bekännelse, en bild man vill visa upp av sig. Om vi accepterar den synen på moral får vi ett samhälle där regler och styrdokument är viktigare än det som faktiskt gör. Vi får en ögontjänarmoral som lämnar fältet fritt för allehanda mygel, så länge det inte avslöjas. Ett ord fångar detta, eller tre bokstäver: SCA. På företagets hemsida talas det om organisationens moraliska kompass och att dess värdegrund genomsyrar allt som görs. Efter avslöjandena vet dock vi vad alla texter var värda i praktiken. Kanske straffades de anställda om de bröt mot reglerna, men vem granskar granskarna? Vem ställer makten till svars? Kontrollsamhället hamnar för eller senare där, i den låsningen, att någon måste granska den som granskar, och där tar det slut, för det innebär att man måste hämta in någon utifrån och för mänskligheten finns ingen utsida. Allt och alla befinner sig på insidan. Och kräver vi kontroll av att moraliska regler måste följas får vi ett samhälle där den med makt oundvikligen står över kontroll och följaktligen kan göra som hen vill. De 85 rikaste människorna på jorden förfogar över hälften av jordens samlade tillgångar, men de har inte bara makt över tillgångarna, de har även makten att undgå kontroll. Det spelar väl ingen roll, de är ju så få, kanske någon tänker. Tänk igen i så fall. De förfogar över hälften av jordens resurser ... 

Kontrollsamhället leder oss förr eller senare dit. Därför behövs en annan moral, en moral som handlar om hur vi tänker, men framförallt om vad vi gör. En moral som är kompatibel med hur samhället ser ut och fungerar, en moral som växer underifrån, i handling och som är förankrad i materien. Mellan tanken och handlingen finns kroppen, och en moral som inte harmonierar med hur människans hjärna fungerar är en värdelös moral, för den går på tvärs mot dem vi är. Tro nu bara inte att jag propagerar för socialdarwinism, för det är absolut inte det detta handlar om. Jag vill se en moral som skapas i samspel mellan människor och mellan människor tankar/drömmar och kroppens och hjärnans faktiska funktion. En moral som handlar om vad som sägs är en moral som vilar på tanken om att människan är rationell, helt igenom och hela tiden. Fast det vet vi att hen inte är. Forskning om hjärnan och hur människor faktiskt fungerar visar att väldigt många beslut som tas uppstår av slump, affektion eller ren lättja. Sedan används den rationella förmågan till att i efterhand förklara logiken i handlandet. Den moral jag tänker på har insett detta och accepterat att det är så vi människor fungerar. Moralen får upprätthållas på andra sätt än genom kontroll. Genom öppenhet, transparens. Om alla, utan undantag, avkrävs öppenhet för att accepteras av omgivningen som moraliska subjekt, kommer det att spela mycket större roll vad man faktiskt gör än under nuvarande sanningsregim som utgår från villfarelsen att fullständig kontroll är möjlig och den rätta vägen att gå.

Dessa inledandet tankar är resultatet av mitt arbete med texten av Deleuze och Guattari, i alla fall delvis, för jag har så klart inte bara läst deras text under tiden som jag jobbat med detta, jag har även läst annat. Allt och alla påverkas av varandra, inget är rent och opåverkat. Och det gäller så klart även moralen, oavsett vilken moral vi väljer att leva i enlighet med. Jag vill se den tanken, detta att allt och alla påverkar varandra och vartannat, mer uppmärksammad i samhället. Ingen människa är en ö. Om det vore utgångspunkten för politiken skulle demokratin se annorlunda ut. Om det var så vi såg på varandra skulle samhället bli mer hållbart, för ingen skulle kunna ställas utanför, alla skulle inkluderas och alla skulle dessutom tvingas agera i vardagen för att göra samhället mer hållbart. Ingen hjälp finns på utsidan och ingen annan kan göra det åt oss. Ansvaret är mitt, och jag får stå till svars för vad jag gör. Sveriges Förenade Studentkårer sitter fast i det tänkande jag här dekonstruerar och visar på orimligheten med, därför är jag kritisk till deras utspel om att lärarna ska tvingas genomgå pedagogikkurser. För det förslaget bygger på tanken om att någon annan ska göra det som bara jag kan göra. Ansvaret för min kunskapsinhämtning, mina studieresultat är mina och ingen annan! Tänker vi så får vi en skola och även kunskap som byggs underifrån och som vilar stabilt i kollektivets handlingar. Då behövs inga betyg, ingen kontroll, det behövs bara transparens och ömsesidig omsorg om det som är viktigast och i skolans värld är det inte studenten och inte läraren, utan kunskapen!

Nåväl, dags att titta lite närmare på texten. Hur slutar det. Vad säger professor Challenger? Vad lämnas vi med och hur går vi vidare? 

It was over. Only later on would all of this take on concrete meaning. The double-articulated mask had come undone, and so had the gloves and the tunic, from which liquids escaped. As they streamed away they seemed to eat at the strata of the lecture hall, which was filled with fumes of olibanum and "hung with strangely figured arras." Disarticulated, deterritorialized, Challenger muttered that he was taking the earth with him, that he was leaving for the mysterious world, his poison garden. He whispered something else: it is by headlong flight that things progress and signs proliferate. Panic is creation. A young woman cried out, her face "convulsed with a wilder, deeper, and more hideous epilepsy of stark panic than they had seen on human countenance before." No one had heard the summary, and no one tried to keep Challenger from leaving.

Vem är den här Challenger egentligen? Panik är skapelse ... Sjukdom är ett tillstånd som kräver tolkning för att bedöma om det ska betraktas som ett problem och åtgärdas, eller om tillståndet ska accepteras och anses positivt. Jag släpper fantasin fri och skriver det jag tänker, för att försöka vara konsekvent med min syn på moral. Transparens, utan tanke på hur andra uppfattar en, hjälper oss alla att få syn på våra tankar och så länge ingen hävdar att JAG HAR RÄTT, NI MÅSTE LYSSNA PÅ MIG, är det oproblematiskt. Om vi lyssnar mer på vad som faktiskt sägs, inte på vem som talar, öppnar sig möjligheter, för det innebär att allas tankar kan lyftas och mänsklighetens mångfald blir en trädgård att skörda olika frukter från. Den som drabbats av schizofreni adderar mening och lägger till, det är en tanke Deleuze och Guattri ofta återkommer till. Det handlar om ett alternativ perspektiv på tillvaron, och självklart ska personen erbjudas hjälp om hen vill det, men idag lyssnar vi inte på någon som inte godkänts som frisk, vi medicinerar och kontrollerar. Det är detta jag vill peka på, att orden och tankarna från den som betraktas som galen inte når oss. Vi skapar härigenom en tankebubbla som gör att mångfalden utarmas. Om vi utan undantag lyssnade på alla skulle innebörden i begreppet människa och mångfalden som redan idag finns på insidan öppnas upp för oss. Transparens och handling. Challenger må vara galen, men det han säger kan fortfarande tas i beaktande och reflekteras över. Det är ett slags moral som utgår från handling och det är är, inte från ord och drömmar om hur det borde vara. Vad jag far efter är en moral som gör att handlingarna ändras om det visar sig att konsekvenserna blir problematiska, inte orden. En öppnare och ärligare moral som faktiskt utgår från det vi gör.

Challenger, or what remained of him, slowly hurried toward the plane of consistency, following a bizarre trajectory with nothing relative left about it. He tried to slip into an assemblage serving as a drum-gate, the particle Clock with its intensive clicking and conjugated rhythms hammering out the absolute: "The figure slumped oddly into a posture scarcely human, and began a curious, fascinated sort of shuffle toward the coffin-shaped clock … The figure had now reached the abnormal clock, and the watchers saw through the dense fumes a blurred black claw fumbling with the tall, hieroglyphed door. The fumbling made a queer, clicking sound. Then the figure entered the coffin-shaped case and pulled the door shut after it.... The abnormal clicking went on, beating out the dark, cosmic rhythm which underlies all mystical gate-openings"—the Mechanosphere, or rhizosphere.

Är Challenger en hummer? Är han den eller det som håller samman? Mellanrummet som förbinder allt och alla? Det går att ana något sådant här, ett slags dubbelbindning. Mechanosfären eller rhizosfären är strukturer utan centrum, är relationer av relationer av relationer. Enligt Gregory Bateson (som Deleuze och Guattari ofta hänvisar till och är en forskare som befinner sig mellan naturvetenskapen och kulturvetenskapen) är en double bind,

a situation in which no matter what a person does, he "can't win." Och, "It is hypothesized that a person caught in the double bind may develop schizophrenic symptoms.

Dubbelbindningar finns överallt, och de får effekter. Som tankeverktyg, aforism eller ögonöppnare fungerar den teorin även om den övergivits inom psykiatrin där den användes ett tag. Den som fastnar i en låsning där det inte spelar någon roll vad hen gör kommer att drivas till galenskapens rand. Är det vad som håller på i vårt samhälle? Allt fler mår allt sämre och de enda lösningarna vi har till vårt förfogande är mer av samma, för vi har bestämt oss på förhand vad som är bra och vad som är dåligt. Vi är i desperat behov en en ny moral, av nytänkande. Och jag tycker det har varit oerhört givande att skriva dessa bloggposter för under läsningen har jag tvingats tänka i nya banor, jag har utmanats av den fiktiva föreläsningen av professor Challenger.

Gregory Bateson har skrivit boken Mind and Nature. A Necessary Unity, där han skriver om "Det mönster som binder samman." Han ställer där frågan:

Vilket mönster förbinder krabban med hummern och orkidén med gullvivan och alla dessa fyra med mig? Och mig med dig? Och alla oss med amöban i ena riktningen och kronikeravdelningens schizofrene i den andra?

Kulturvetenskap handlar om att ställa frågor, om att ifrågasätta det invanda, det vi tar för givet. Det handlar inte om att tvinga allmänheten till lydnad, med kunskapen som makt. Kulturvetenskap handlar om att bryta upp maktordningar. Om att befria kreativiteten. Förlösa tankar. Det är vad som behövs i dessa dagar av klimathot och ekonomiskt kaos, en moral som utgår från hur människan faktiskt fungerar och för att förstå det krävs att vi aldrig på förhand sätter upp några gränser för tanken och tänkandet. Släpps tanken fri är det inte svårt att förstå att moral ytterst handlar om geologi.

Moralens geologi 47

Detta blir det näst sista inlägget i serien om moral. Eller, om man vill, i serien om teorierna som skapats av Deleuze och Guattari, med fokus på moral i ordets allra vidaste bemärkelse. Det får blir ett kortare inslag, en fokuserad text som tar sats inför nästa som blir den sista innan jag kastar mig över nästa. Idag ska jag ut på uppdrag. Ska tala om förändringsarbete, bildning och hälsa, för rektorer på Västra Götalandsregionenens folkhögskolor. Deleuze ande svävar som alltid över det som sägs, även om hans namn inte uttryckligen nämns, så detta blir en bra uppladdning.

Each stratum serves as the substratum for another stratum. Each stratum has a unity of composition defined by its milieu, substantial elements, and formal traits (Ecumenon).

Varje stratum fungerar som substratum för ett annat stratum. Och varje stratum förenas i sin komposition, dels av miljön där det finns, dels av delarna som ingår i det, dels av sina inneboende egenskaper. Ett stratum är med andra ord inget i sig själv, det har ingen egen mening eller essens. Det blir till i relation till ... Det skapas och omskapas genom delarnas inbördes relationer och helhetens relationer till andra helheter. Ingen del eller helhet har med andra ord egen mening, den växer fram och förändras relationellt. Därför finns ingen sanning, i alla fall inte i den mening som vanligtvis läggs i det ordet. Sanning är också relationell och föränderlig, för både stratumet och dess relationer till omgivningen förändras ständigt. Detta är ett annat sätt att säga att inget är, att allt blir till och förändras.

But it divides into parastrata according to its irreducible forms and associated milieus, and into epistrata according to its layers of formed substances and intermediary milieus.

Epi, para, är ord som betyder bortom, parallell, över, under. Detta blir ett annat sätt att säga att strata inte är, att om man vill förstå måste man leta även på andra ställen. Svaret på frågan finns inte på ett ställe, det växer fram i relation. Exakt samma delaspekt, om den förflyttas, får en helt annat mening när den ingår i en annan helhet, i en annan miljö. Detta måste upprepas, påminnas om och ständigt påpekas explicit, för det verkar som den mänskliga hjärnan har fruktansvärt svårt att ta in detta. Vi (även jag, det erkänner jag villigt, för dessa poster är inte undervisande, de handlar lika mycket om att tänka högt och lära) kan liksom inte ta in detta att ingenting är, att allt blir och beror på. Därför kommer den som bortser från detta att få makt över vetandet, för kunskap är som bekant inte makt. Makt är kunskap och den som väljer att tala till känslan, får makt. Den som talar till intellektet får problem, för kunskapens väg är aldrig rak. Människan vill helt enkelt inte alltid sitt eget bästa, och även detta är en insikt som inte alla vill veta av eller bryr sig om. Kulturvetarens dilemma, kunskapens moment 22. Vetenskapens paradox ... och så vidare.

Epistrata and parastrata must themselves be thought of as strata. A machinic assemblage is an interstratum insofar as it regulates the relations between strata, as well as the relations between contents and expressions on each stratum, in conformity with the preceding divisions.

Assemblage är sammansättningar, är det som hålls samman. Det handlar om föränderliga helheter, om maskiniska förändringsprocesser, det vill säga icke-linjär förändring. Maskinsk förändringslogik växer fram mellan delarna, inom helheten och den går aldrig att räkna på. Framtiden finns inte, den är aldrig given, för den skapas här och nu av det som finns och det som interagerar inom ramen för den aktuella miljön. Det är om detta som hela serien har handlat, om delar i samverkan, i en miljö. Om relationer, mellanrum och maskinska tillblivelser.

A single assemblage can borrow from different strata, and with a certain amount of apparent disorder; conversely, a stratum or element of a stratum can join others in functioning in a different assemblage.

Allt går in i och ut ur vartannat, ingår allianser. Delarna och helheterna påverkar och påverkas av varandra. Allt förändras genom att ställas i relation till allt annat. Därför blir mellanrummen allt allt annat än meningslös tomhet. Det som händer mellan är oftast viktigare än det som händer delarna i sig. Och mellanrummen finns på insidan, är del av helheten. Det som ser ut att vara tomt, tyst och värdelöst uppvärderas och kastar ljus över komplexiteten, som dock fortfarande inte kan förklaras. Påpekandet ska ses mer som en uppmaning till ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet. Där måste allt börja, i ovissheten. Ingen vet på förhand. Ingen!

Finally, the machinic assemblage is a metastratum because it is also in touch with the plane of consistency and necessarily effectuates the abstract machine. The abstract machine exists enveloped in each stratum, whose Ecumenon or unity of composition it defines, and developed on the plane of consistency, whose destratification it performs (the Planomenon).

Maskiniska assemblage är allt, är alla. Det är vad vi har att göra med. Men att säga det förklarar inget, ger oss fortfarande inga svar. Och det är det viktigaste, insikten om att det inte finns några svar, bara frågor och förklaringsarbete. Tillsammans skapar vi den mening vi behöver. Detta är människans hjärna skapt för, att skapa mening. Insikt om detta är en förutsättning för all forskning och gör det enklare att förstå komplexiteten och det faktum att vi inget vet säkert. Vi vet en massa, men inget är säker eller evigt giltigt. Och förstår vi det ökar chansen att vi förstår andra saker bättre, dramatiskt. Där finns en viktig poäng med filosofin som skapats av Deleuze och Guattari. Den lär oss hur lite vi vet och hur lite som går att veta.

Thus when the assemblages fit together the variables of a stratum as a function of its unity, they also bring about a specific effectuation of the abstract machine as it exists outside the strata. Machinic assemblages are simultaneously located at the intersection of the contents and expression on each stratum, and at the intersection of all of the strata with the plane of consistency. They rotate in all directions, like beacons.

Förändring och rörelse. Mellanrum och relationer. Jag och du och den fysiska miljön. Där uppstår meningen, genom att vi interagerar med varandra i miljön vi lever. Vi är alla nomader om man vill, även statsbyggaren. För inget är sig någonsin likt, allt blir till och förändras, mellan, över, under och tillsammans. Ömsesidig tillblivelse är vad vi har att göra med, alltså.

Moralens geologi 46

Denna serie närmar sig slutet. Detta är upploppet. Vad kommer sedan? Vad ska jag skriva om efter att detta samtal nått vägs ände? Kanske, som det känns just nu blir det så, skriver jag om kroppen utan organ. Vi får se. Lovar som vanligt inget, det blir som det blir. Jag är en tankens nomad som rör mig, framförallt är jag i rörelse. Resan har inget mål och den får sin mening här och nu, i det jag gör och är upptagen med för tillfället. Tankar går in i och ut ur varandra. Just nu och vid sidan av allt annat läser jag som bekant Alexander Bards och Jan Söderqvists senaste bok. Den handlar bland annat om just detta, om meningen med livet. Finns meningen utanför, eller innanför, är den transcendent eller immanent? Deras tes, som jag stämmer in i, går ut på att meningen skapas mellan oss som lever här. De menar att mening är det som är här och det som är nu, inte det som kommer senare eller (ännu värre) efter döden. Så vill jag se på mitt liv och det jag gör. Jag befinner mig i rörelse, tillsammans med allt och alla andra, och meningen skapas i mellanrum. Att sitta och skriva på bloggen är för mig att skapa mening i mitt liv, och om mina tankar kan vara till hjälp för andra ökar det värdet med det jag gör, även om jag framförallt skriver för att ge mitt liv mening. Jag är jag, men jag blir den jag är i relation till dem och det jag interagerar med. Ingen människa är en ö, och fri kan bara den (människa) vara som inser detta och hur beroende hen är av andra. Detta förstår inte alla. Framförallt män med makt har svårt att inse att de är ingenting utan sina medmänniskor och alla de relationer och ömsesidiga beroenden de oundvikligen är en del, och även beroende, av.

P G Gyllenhammar får illustrera detta, eller hans självbiografi får fungera som illustration. Oberoende är stark, heter den. Vem är oberoende, egentligen? Alla är beroende av något och ingen kan leva som människa utan relationer till andra. Att vara människa är att ingå i relationer (inte bara) med andra människor. P G vill vara oberoende, vill utstråla autonomi. Jag kan tycka synd om honom, för han har inte fattat vad det handlar om. Han ser sig som en self made man, och han är stolt. Det förstår jag, men oberoende är inte ett tecken på styrka, det är närmast ett tecken på en psykisk sjukdom. Jag säger inte att P G är det, men en psykopat är det närmaste en människa kan komma oberoende. Fast det kommer med ett pris, för den som inte kan knyta an till andra känslomässigt blir ensam. Fast ingen står utanför eller över relationer. Alla ingår i flera relationer, blir till tillsammans med resten av världen. Du och jag är två, men redan det är en ansenlig mängd. Ungefär så inleder Deleuze och Guattari sin bok 1000 Platåer. Det är ett sätt att beskriva och förstå vad ett strata är, fler än en men färre än många. Delar (både materia och det som är immateriellt) och mellanrummen som förenar dem. Om detta handlar moralens geologi, om strata. Lager överlagrade av andra lager.

Parallellt med vart annat pågår olika processer. I samhället, på jorden och inne i mitt (och ditt) huvud. Kanske kan dessa parallella processer tagna tillsammans betraktas som ett slags strata? Kultur kan förstås som strata, på strata med mellanrum som förenar dem. Det handlar om en komplex och föränderlig helhet. Jag är osäker, erkänner det, men tror det går att få ihop ovanstående tankar med innehållet i texten av Deleuze och Guattari. En sammansatt helhet, som hålls samman av ett mellanrum.  

Then there was the system of the strata. On the intensive continuum, the strata fashion forms and form matters into substances. In combined emissions, they make the distinction between expressions and contents, units of expression and units of content, for example, signs and particles.

Strata är lager på lager, inklusive mellanrum. Strata är de brott som finns i tillvaron och som gör att vi kan uppfatta tiden, det som skiljer det ena från det andra, men även det som håller ihop delarna. Allt är del av samma emergenta helhet, på samma sätt som du och jag och djuren och växterna vi omger oss med är del av livet på jorden. Helheter är uppdelade i aspekter, som förenas och skiljs åt av mellanrum. Och därmed blir mellanrum inte det samma som tomhet. Det är viktigt, mellanrummen bär på minst lika mening som delarna. Ingen av delarna eller mellanrummen är oberoende, helheten är uppbyggd av och förändras relationellt. Relationer är därför viktiga och strata är sammanhållna helheter, eller ett slags relationellt fenomen.

In conjunctions, they separate flows, assigning them relative movements and diverse territorialities, relative deterritorializations and complementary reterritorializations. Thus the strata set up everywhere double articulations animated by movements: forms and substances of content and forms and substances of expression constituting segmentary multiplicities with relations that are determinable in every case.

Relationer, rörelse och sammanhållning. Delar och mellanrum. Där skapas världen och meningen med livet. Förändring är den enda konstanten. Förändring är det som upprepas, det som ständigt återkommer. Rörelsen stannar aldrig, men den kanaliseras och delflöden av den klipps av vilket temporärt hindrar flödets karaktär, men ingen är och förblir vad det varit. Ingen är oberoende, alla är relationella. Vi behöver varandra lika mycket som vi behöver vara för oss själva ibland. Jag är den ende som är jag, men det ödet delar jag med allt och alla andra, det gör mig inte unik. Tvärtom, det är ett trivialt påstående som gäller alla.

Such are the strata. Each stratum is a double articulation of content and expression, both of which are really distinct and in a state of reciprocal presupposition. Content and expression intermingle, and it is two-headed machinic assemblages that place their segments in relation.

Jag blir jag i andras ögon. Min kropp är materia som får mening genom att ingå i ett kulturellt sammanhang och jag blir jag när du ser och bemöter mig. Vi är de relationer vi ingår i, ingenting annat. Du och jag är dubbla artikulationer för varandra. Vi är inget utan varandra. Och mellanrummet mellan oss är det som förenar och skiljer oss åt. Form och innehåll är två sidor av samma sak, olika aspekter av samma, sammanhållna helhet.

What varies from stratum to stratum is the nature of the real distinction between content and expression, the nature of the substances as formed matters, and the nature of the relative movements.

Detta är ingen enkel passage. Men vad vore då poängen att jobba med texten? Tänker på studenterna jag möter i mitt arbete, som tycker det är svårt och stannar där. När de stöter på motstånd vill de att jag ska förklara, ända tills de förstår. De vill och orkar inte jobba med sådant de inte förstår. Men hur ska de då kunna komma vidare i sin intellektuella utveckling? Jag skulle vilja lägga den här typen av texter i deras händer, jag skulle vilja läsa Deleuze och Guattari tillsammans med mina studenter. Tyvärr tillåter inte nuvarande regler det, för det måste finnas ett tydligt och klart mål med kursen, och detta mål måste jag arbeta mot och leda studenterna fram till. Utbildning är redundant, är upprepning av det samma. Blir mer och mer trött på det, för akademin som helhet håller på att utvecklas i den riktningen. Idag ska man uppfylla mål, man ska visa att man kan det som någon annan redan vet. Utbildning har blivit ett mål, istället för en resa. Fast om jag ska vara konsekvent i mitt tänkande finns inget annat att göra än att enträget påpeka detta, för att försöka förändra helheten inifrån. Jag är inte autonom, har inte skådat ljust och kan inte hävda att jag har rätt och alla andra fel. Jag har ingen relation till akademin, jag är i en relation med den och med alla andra.

We may make a summary distinction between three major types of real distinction: the real-formal distinction between orders of magnitude, with the establishment of a resonance of expression (induction); the real-real distinction between different subjects, with the establishment of a linearity of expression (transduction); and the real-essential distinction between different attributes or categories, with the establishment of a superlinearity of expression (translation).

Tre sätt att definiera skillnad. 1. Induktion, det vill säga en förståelse uppbyggd underifrån genom att stapla iakttagelser på varandra, genom att närma sig en omvärld man inte fullt ut kan bli del av och som man aldrig kommer fram till. 2. Transduktion, det vill säga att nästla sig in i någon, genom att aktivt närma sig det man interagerar med, genom att agera tillsammans och överta delar av det som är den andres. Att överbrygga mellanrum och öppna upp sig för den andre och det andra. 3. Översättning, genom att resa anspråk på att fullt ut förstå, genom att bli den andre.

Tre sätt, som jag inte själv riktigt förstår, men som jag försöker använda på det sätt jag förstår orden och dess innehåll. Kanske är jag ute och cyklar, men jag lär mig i alla fall massor under vägs och jag har inga problem att ändra mig om jag inser eller övertygas om att jag har fel och att det finns en bättre förklaring. Induktion handlar, om jag tänker på det i antropocentriska termer, om ett jag som är intresserad av andra men som bevakar sin autonomi som håller distans. Transduktion är en som interagerar och som insett sitt beroende av allt och alla andra, som går in med liv och lust i relationerna hen är del av och låter sig influeras och som influerar, som utbyter erfarenheter. Översättaren så, känner inga gränser, hen övertar och uppgår i den andre. Tror sig veta hur andra är och tänker, känner och vad de behöver, bara utifrån sig själv och sina behov.

Sådär, ungefär, tänker jag. I alla fall just nu. Och med detta sagt tar jag med mig en bok och sätter mig på balkongen i solen och läser. Det är mitt sätt att ta vara på det som är och nu, mitt sätt att leva och fördjupa relationen med omvärlden.

Moralens geologi 45

Att närma sig moral som man närmar sig geologiska formationer i naturen är en välfunnen bild att tänka med. Att likt en arkeolog avtäcka lager av lager av överlagringar, för att arbeta sig bakåt i processen som lett oss fram till dagens situation, och för att på det sättet bygga upp en förståelse för hur det blev som det blev, är en bra metod för att undersöka förutsättningar för förändring. Av historien lär vi inget, men vår förståelse för samtiden kan fördjupas och sådana insikter och den kompetensen behövs för att skapa en bättre framtid. Tyvärr är detta tankar som inte alls praktiseras i dagens akademi. Tyvärr betraktas detta sätt att forska på och skriva om verkligheten som ett hot mot vetenskapen, så som den kommit att utvecklas och så som verksamheten organiseras.

Jag ser en moral avtäckas, när jag skrapar lite på ytan och söker mig bakåt, inåt genom att avtäcka lager efter lager. Moralen som skapats, inte genom samtal, förhandling och ömsesidig reflektion, utan genom slumpens nycker, betraktas som en nödvändighet. I själva verket är dagens akademiska kultur och kunskapssyn lika kontingent som alla tiders normer kring vetande. Tar man ett steg åt sidan och betraktar akademin från distans är det lätt att förfäras. Vad är det för moral som skapas i handling och som tvingar oss att allt mer måla in oss i det hörn som alla strategier för kontroll av det okontrollerbara förr eller senare hamnar i? Det är en farlig moral, som blir mer och mer hotfull ju längre den får leva och ju fler avlagringar som staplas på hög, vilket skymmer sikten och förblindar aktörerna som agerar inom kontexten. Jag ser ett slags motsvarighet till Babels torn växa fram.

Efter att vetenskapen tog över makten över vetandet från kyrkan påbörjades bygget av något stort och mäktigt. Akademin som formerades utifrån bröderna Humboldts, i Berlin, principer, som satte stort värde på bildning och kritiskt tänkande, och som firade enorma framgångar runt förra sekelskiftet och en bit in på 1900-talet, uppvisade stora likheter med det mytens torn som byggdes i Babel med gemensamma krafter. Babels torn hotade Gud, som använde sin makt för att krossa bygget genom att göra så att alla som samlats för att bygga slutade förstå varandra. Massan fragmenterades genom att berövas sitt gemensamma språk, och därigenom avslutades bygget och tillintetgjordes planerna på att bygga ett torn som ledde ända upp till Gud. Jag tror nu inte att det finns någon sanning som går att nå, lika lite som jag tror på Gud. Men jag anser att något gick förlorat när vetenskapen förändrades och kunskap blev en vara, en produkt som effektivt och med fokus på största möjliga lönsamhet produceras enligt principer från tillverkningsindustrin. Jag ser samma utveckling som raserade Babels torn växa fram när jag studerar vetenskapens moral med hjälp av geologiska verktyg.

Vad är det vi gör egentligen när vi bara premierar korta, standardiserade texter, när det är det enda vetenskapliga uttrycket som accepteras? Är jag ensam om att se riskerna som finns i det sättet att se på kunskap, som en väg- och mätbar produkt? Finns det verkligen ingen risk att detta sätt att organisera forskning kan leda till en fragmentisering av människan sökande efter kunskap, vilken leder till att överblicken och möjligheten att mötas över gränser för att få ett större och bättre perspektiv tillintetgörs? Jag ser en uppenbar risk och vägrar därför inordna mig i systemet. Jag väljer bort den egna karriären för kunskapen och förståelsen. Jag är inte intresserad av att bli citerad, jag vill samtala och utbyta tankar. Jag vill verka för att stärka gemenskapen, vill öka mångfalden och värnar hållbarhet och bildning. Och det är strävanden som är oförenliga med dagens dominerande kunskapsmoral.

Jag läser Deleuze och Guattari och arbetar med andra tänkare som närmar sig världen på det sättet, genom att först se helheten och sedan studera delarnas relation till den. Det går på tvärs mot hur man annars gör, är inkompatibelt med den Vetenskapliga metoden (som man verkligen kan fundera över om den är vetenskaplig, eller om den är en blind tro på en ogrundad övertygelse) som går ut på att fragmentarisera och söka förklaringen till helheten i detaljerna. Ju mindre detaljer man forskar om och ju smalare ens område är, desto mer makt får man. Och den som dristar sig till att se till helheten döms av makten som kättare. Jag skriver böcker och bloggar för att fördjupa och bredda mina kunskaper, för att samtala med andra som har andra kompetenser, för att utmana och utmanas, för det tror jag är dne bästa vägen till kunskap.

The system of the strata thus has nothing to do with signifier and signified, base and superstructure, mind and matter. All of these are ways of reducing the strata to a single stratum, or of closing the system in on itself by cutting it off from the plane of consistency as destratification.

Är det detta vi gör idag? Är citatet inte en träffande beskrivning av akademin, av New Public Management och dess Lean Production av kunskap? Reduceringar in absurdum till ständigt mindre standardiserade enheter som uttrycks allt mer exakt och som sedan får förklara allt. Risken är att vi klipper banden med livet, och att vi med stöd i den kunskap vetenskapen ger oss föröder den enda plats i Universum som vi kan leva som människor. Vetenskapens självrefererande bubbla blir allt mer en exklusiv angelägenhet för ett fåtal invigda, en klubb för inbördes beundran som låst in sig själva och som slutat KOMMUNICERA med omvärlden och resten av mänskligheten, som förväntas tillbedja och vörda det enda vägen, det vill säga den väg som stakas ut av dem som har makten över tanken.

We had to summarize before we lost our voice. Challenger was finishing up. His voice had become unbearably shrill. He was suffocating. His hands were becoming elongated pincers that had become incapable of grasping anything but could still vaguely point to things. Some kind of matter seemed to be pouring out from the double mask, the two heads; it was impossible to tell whether it was getting thicker or more watery. Some of the audience had returned, but only shadows and prowlers. "You hear that? It's an animal's voice." So the summary would have to be quick, the terminology would have to be set down as well as possible, for no good reason.

Var finns det där lilla barnet när vi behöver det, som i sin naivitet vågar utropa det vi behöver höra: Kejsaren är NAKEN! Det borde vara uppenbart för alla att någonting är fundamentalt fel i det svenska utbildningssystemet, men liksom bubblor på börsen är det, så länge det går bra, bättre att spela med än att hoppa av. Eftersom makt är kunskap i väldigt hög grad är det bättre att rätta in sig i ledet och ge systemet vad systemet vill ha än att verkligen ägna sig åt utvecklingen av vetande. Sådan är moralen i akademin idag, tyvärr. Ju fler artiklar som skrivs och ju fler nya tidskrifter som uppstår, och ju fler seriösa bokförlag som går under, desto mer fragmenterad blir kunskapen och desto svårare blir det att få överblick. Det gör det lättare för den om bara är intresserad av makt att utföra sitt trolleritrick. Eftersom alla tittar åt samma håll, förtrollade av den aktade magikern, kan hen manipulera massan och därigenom stärka sin makt över kunskapen och kulturen.

There was a first group of notions: the Body without Organs or the destratified Plane of Consistency; the Matter of the Plane, that which occurs on the body or plane (singular, nonsegmented multiplicities composed of intensive continuums, emissions of particles-signs, conjunctions of flows); and the abstract Machine, or abstract Machines, insofar as they construct that body or draw that plane or "diagram" what occurs (lines of flight, or absolute deterritorializations).

Mellanrummen, vem ägnar sig år att försöka förstå mellanrummen? Det är frågan som ekar i mitt huvud, det är tanken jag inte kan förmå mig att släppa. Vi når aldrig mellanrummen, men det är ändå det som finns mellan oss som definierar oss. Kroppen utan organ är det som förenar oss, är en relation, en sammanhållen helhet. Tillsammans är vi starka, men om vi använder kraften till att försöka förgöra varandra förlorar alla. Kejsaren är naken, låt oss erkänna det. Låt oss börja om därifrån, med den insikten i färskt minne.

Moralens geologi 44

Kompetensen att diskutera teorier håller på att utarmas. Det handlar idag om rätt eller fel, sant eller falskt. Och allt som inte kan sorteras in under det kunskapsteoretiska paraplyet betraktas (illvilligt) som uttryck för postmodern sanningsrelativism. Det gamla vetenskapskriget, som rasade mellan konstruktionister och positivister på 1990-talet, eller i alla fall frågor som där och då debatterades håller återigen på att aktualiseras. Föreningen Humanisterna med Christer Sturmark i spetsen är drivande i den rörelsen. Inget ont om den rörelsen, med dess vetenskapssyn är som jag ser det ovetenskaplig. Det finns där bara utrymme för en och en enda syn på kunskap, vilket stänger vägar för nytänkande och riskerar att, liksom all dogmatik, fastna i den enda läran. Följande citat, hämtat från Humanisternas hemsida, visar vad jag menar är en syn på vetenskap som redan på förhand vet vad som är rätt och vad som är fel.

Empiriska studier, logiskt tänkande, kritisk analys och öppen argumentation är metoder för att få fram en så saklig och objektiv verklighetsbeskrivning som möjligt. Enighet bland forskare innebär inte någon garanti för att beskrivningen av verkligheten är korrekt, men inom vetenskapen finns metoder för att med tiden komma till rätta med missuppfattningar.

Detta är en begränsande syn på vetenskap, menar  jag. Det bygger på utgångspunkter som företrädarna vet är sanna, redan på förhand och utan att det finns några bevis för saken. Vetenskapen kommer med tiden att rätta till alla missuppfattningar. Det är den enda vägen mot sanningen som beskrivs här, och Humanisterna vet vad som är vad och hur vi kommer dit. Det är bara en tidsfråga innan världens och mänsklighetens alla frågor besvarats. Ekot av Jesus, som sa, "Jag är vägen, sanningen och livet", ekar starkt. Humanisterna vet och manar till efterföljd. Humanisterna går till storms mot alla som inte ställer upp på deras definition, deras livshållning, deras sätt att hantera frågor. Argumentet som tankebygget vilar på är antagandet att allt kommer att bevisas, i framtiden (det är alltså inte bevisat än. Hur rimmar det med kravet på evidens?).

Det går inte att förklara allt med hjälp av dagens vetenskapliga metoder, men med hjälp av mänskligt förnuft och kunskapssökande kan människan förstå mer och mer av den värld hon lever i. Hennes fattningsförmåga har dock sina gränser och kanske kan hon aldrig förstå allt.

Kritiskt tänkande ska inte bara appliceras på frågor som kan ges vetenskapliga svar och vid tillämpning av vetenskapliga rön, utan också på samhällets normbildning. Kollektiva ideal, sedvänjor och sociala överenskommelser är föränderliga och måste omprövas i ljuset av ny kunskap, nya erfarenheter och diskussion i moraliska frågor.

Kritiskt tänkande som ett slags religion alltså, som den enda vägen, det enda rätta. Jag är som sagt inte kritisk till Humanisterna, deras ambition ligger helt i linje med mina ambitioner. Jag vill också ha ett samhälle byggt på kunskap. Vi skiljer oss dock åt i synen på kunskap. Och jag kan inte för mitt liv begripa vad Humanisterna anser sig vinna på att smutskasta mitt och många andra kulturvetares sätt att arbeta vetenskapligt. Det finns en olycklig låsning där, i deras sätt att försvara sina grundläggande värden. Jag är ingen sanningsrelativist, alla sådana anklagelser är förtal. Det gynnar inte den vetenskaplighet som Humanisterna säger sig värna. Problemet som finns inbyggt i deras tankemodell är att de likt Platon utgår från att det finns en idéernas värld och att den harmonierar med sinnenas värld, samt att sanningen finns i världen, för oss människor att upptäcka. Problemet är att denna tanke, denna teori, behandlas som en utsaga om hur det är. Fast det återstår fortfarande att bevisa.

Humanisternas problem är att de inte förmår se skillnad mellan teori och verklighet. För dem finns bara verklighet, och teori för dem, liksom för delar av den vetenskap de hyllar som sanningens härförare, är ännu inte falsifierade hypoteser. Teori för mig är något annat också, och det är när jag talar om det som jag drar på mig kritik som sanningsrelativist. När jag talar om teori talar jag emellertid inte om hur det är, utan om hur det kanske skulle kunna vara. Jag testar nya vägar för tanken, jag utmanar gamla sanningar och väljer medvetet att se på världen utifrån olika perspektiv. Jag, till skillnad från Humanisterna, väljer att vänta med att uttala mig om det som är sant innan det bevisats för mig. Framtiden, som för Humanisterna redan är intecknad, och som vi närmar oss längs den enda vägen, är för mig en öppen fråga. Framtiden finns inte, bara det som är här och ny finns, och nuet är det ständigt föränderliga perspektiv utifrån vilket både historien och framtiden betraktas. Där finns skillnaden mellan mig och filosoferna jag finner mest intressanta, och företrädarna för Humanisterna och andra som tänker på samma sätt. Skillnaden finns inte i synen på vetenskap.

Moralens geologi är inte en studie av verkligheten, inte ett sökande efter sanningen, det är en reflektion kring en teori. Och teorin som reflektionen handlar om är inte en hypotes, det är ett förslag på alternativa sätt att se på verkligheten och det som är, det som går att iaktta där ute. Det är ett missförstånd att postmodernismen skulle kritisera Sanningen, det som kritiseras är problematiska (det vill säga ogrundade och dåligt formulerade) definitioner av BEGREPPET sanning. Moralens geologi handlar inte om några spekulationer kring verkligheten. Resonemanget vilar tungt på vetenskapliga resultat. Tankarna är logiska och förs fram som underlag för den öppna argumentation som Humanisterna också efterlyser. Deleuze och Guattari sysslar med vetenskap, fast det är bara en lite annorlunda vetenskap än den enda väg mot sanningen som stakats ut och som försvaras av Humanisterna.

Det blev en lång introduktion till dagens huvudnummer, men det kändes viktigt att klargöra detta med tanke på den senaste tidens debacle och framförallt i ljuset av diskussionen om kunskapsras i den svenska skolan (läs förresten denna kloka debattartikel, av Malin Ideland, i Aftonbladet). Och med detta sagt kastar jag mig ut i teorin eller den TANKEvärld som undersöks av Deleuze och Guattari och som alltså inte ska ses som en hypotes om verkligheten. Det är en teori, en karta som kan användas för att orientera sig i verkligheten med hjälp av. Det gäller för denna kartan, liksom för alla andra kartor, att om den inte fungerar är det enda rätt att sluta använda den, men att strida om vem som har den rätta kartan är meninglöst, för den typen av strider handlar ju inte om verkligheten, utan om förslag på förklaringar av den samma. 

A final distinction must now be noted. Not only does the abstract machine have different simultaneous states accounting for the complexity of what takes place on the plane of consistency, but the abstract machine should not be confused with what we call a concrete machinic assemblage. The abstract machine sometimes develops upon the plane of consistency, whose continuums, emissions, and conjugations it constructs, and sometimes remains enveloped in a stratum whose unity of composition and force of attraction or prehension it defines. The machinic assemblage is something entirely different from the abstract machine, even though it is very closely connected with it.

Skillnaden mellan en abstrakt maskinen och konkreta maskiniska assemblage, liknar skillnaden i vetenskapssyn som beskrivs ovan. Det är helt enkelt olika saker. Deleuze och Guattari väljer att se bortom det konkreta och funderar kring hur verkligheten FUNGERAR och de bryr sig inte så mycket om hur eller vad den ÄR. Deras studier tar sin utgångspunkt i tanken på att framtiden inte finns, den skapas här och nu. Och studerar man verkligheten så blir förändring ett centralt begrepp. Förändring är den enda konstanten i den teori om världen som Deluze och Guattari formulerar, och det som driver förändringen väljer de att beskriva, till exempel (för de använder andra teorier också på andra ställen) i termer av abstrakt maskin. Det som förändrar, utan att precisera saken närmare. Abstrakta maskiner finns och verkar i mellanrum, de existerar på platser som ser ut som tomrum om de studeras med hjälp av konventionella verktyg och perspektiv. Har man bestämt sig för att bara det som går att finna evidens för är sant, kommer man inte att se något annat än meningslös tomhet i mellanrummen. Men det är som att säga att kärlek BARA är kemiska reaktioner i hjärnan, vilket alla som någon gång varit kära vet är rent nonsens. Kärlek är något fantastiskt och ogripbart och vill man förstå kärlek kan man bara göra det genom att uppleva den och ge sig hän i den, inte genom att fokusera uteslutande på det som går att belägga och bevisa enligt på förhand uppgjorda, rigida regler.

First, on a stratum, it performs the coadaptations of content and expression, ensures biunivocal relationships between segments of content and segments of expression, and guides the division of the stratum into epistrata and parastrata. Next, between strata, it ensures the relation to whatever serves as a substratum and brings about the corresponding changes in organization. Finally, it is in touch with the plane of consistency because it necessarily effectuates the abstract machine on a particular stratum, between strata, and in the relation between the strata and the plane.

Mellanrummen som förnekas värde i konventionell vetenskap är vad Deleuze och Guattari undersöker. Kunskap om en abstrakt maskin går dock bara att nå indirekt, genom att väna och vrida på det som går att se, genom att aldrig slå sig till ro med något, genom att liksom nomaderna ständigt befinna sig i rörelse och interaktion, tillsammans med det som studeras. Det som händer mellan dig och mig upplever vi på olika sätt även om det är exakt samma mellanrum. Jag kommer aldrig innanför huden på dig och du når inte mitt inre, men om och när vi interagerar är mellanrummet ändå en central del av den helhet vi är med om att skapa och förändra interaktivt. Därför går inget att definiera närmare än på följande sätt: Fler än en men färre än många. Eftersom allt blir till genom interaktion handlar det alltid om fler än en, och eftersom inget har relation till allt handlar det på samma sätt alltid om färre än många. Däremellan finns svaret även om det aldrig går att nå. Detta kan vi veta och det är gott nog och förstår vi det öppnas alternativa vägar för förändring och tillblivelse. Låt oss testa och se vart vi hamnar. Om vi inte trivs eller om det inte fungerar kan vi alltid agera annorlunda och försöka skapa ett annat samhälle, en annan värld.

An assemblage (for example, the smith's anvil among the Dogons) is necessary for the articulations of the organic stratum to come about. An assemblage is necessary for the relation between two strata to come about. And an assemblage is necessary for organisms to be caught within and permeated by a social field that utilizes them: Must not the Amazons amputate a breast to adapt the organic stratum to a warlike technological stratum, as though at the behest of a fearsome woman-bow-steppe assemblage? Assemblages are necessary for states offeree and regimes of signs to intertwine their relations. Assemblages are necessary in order for the unity of composition enveloped in a stratum, the relations between a given stratum and the others, and the relation between these strata and the plane of consistency to be organized rather than random.

Relationer och mellanrum, om det handlar teorin som Deleuze och Guattari skriver fram och undersöker världen med hjälp av. Mellanrum och relationer är fenomen eller företeelser som alla känner men som är svåra att undersöka med hjälp av konventionella vetenskapliga metoder. Vill man undersöka dem måste man göra det på "deras" premisser, inte på några på förhand definierade premisser. Det är vad vetenskap handlar om för mig, att låta kunskapsmålet och det som studeras bestämma vad som är lämpliga verktyg och vägar att gå, inte att försöka avgöra den frågan på förhand och en gång för alla. Det är i vetenskapen liksom i livet vägen och sökandet som är målet.

In every respect, machinic assemblages effectuate the abstract machine insofar as it is developed on the plane of consistency or enveloped in a stratum. The most important problem of all: given a certain machinic assemblage, what is its relation of effectuation with the abstract machine? How does it effectuate it, with what adequation? Classify assemblages. What we call the mechanosphere is the set of all abstract machines and machinic assemblages outside the strata, on the strata, or between strata.

Maskiniska assemblage är vad vi har att göra med och vad vi försöker förstå, om vi väljer den teorin, den kartan eller det förslaget på förklaring som riktningsgivare i sökandet efter en bättre förklaring än dem vi har tillgång till. Förklaringar är aldrig sanna eller falska, de är bara bättre eller sämre. Och vad som är bra eller dåligt bestäms inte av någon enskild, det svaret uppstår som ett resultat av interaktion. Framtiden blir till genom försök, ständigt upprepade försök till bättre interaktion. Därför är mellanrum och relationer så viktigt. Och därför är det olyckligt att förneka dem bara för att det är svårt att undersöka dem på det sätt som känns enklast och bäst.

Moralens geologi 43

Tänker att det börjar bli dags nu, att knyta ihop den här säcken. Inte för att jag är trött på moralens geologi, utan mer för att rastlösheten kickar in och jag vill tänka om annat också. Det vill säga tänka med, Deleuze och Guattari, om samhället, kultur och det liv som levs. Ska se här idag om det är att tänja på gränserna lite för mycket att relatera frågan om kvalitet till geologi. Kvalitet handlar om moral, är en del av kulturen och borde kunna förstås geologiskt. Så får det bli och orsaken till det är att jag deltog på ett seminarium igår om just kvalitet på min högskola, som väckte massor av tankar.

Kvalitet växer liksom moral underifrån. Kvalitet i den högre utbildningen skapas av studenterna, i mötet mellan dem och deras lärare, i vardagen. Majoriteten av de förhållandevis få deltagarna (det arbetar närmare 600 personer där, och det var max 50 som deltog på seminariet) kom från ledningen, som arrangerat seminariet och från administrationen. Ytterst få av lärarna var där, det var jag och kanske tre fyra till. Symptomatiskt tänker jag, att det är dem som ansvarar för SYSTEMET som engagerar sig och inte dem som systemet kontrollerar. Det är så byråkrati fungerar, den tenderar att växa och dränera det som ska administreras på liv. Kvalitetssäkringsarbetet är en gigantisk elefant i rummet, liksom frågan om kopplingarna mellan genomströmning, ekonomi och (kunskaps)kvalitet i utbildningen. Kvalitetsfrågan, det arbete som sägs främja kvalitet kommer uppifrån och pressas ner på de anställda, som tvingas följa manualerna, även om all erfarenhet säger att detta inte leder till kvalitet. Det spelar ingen roll om läraren är professor, docent eller om hen har 30 års erfarenhet, protokollet SKA följas, annars kan arbetet inte utvärderas och kvaliteten inte kontrolleras.

KvalitetssäkringsSYSTEMET är viktigare än lärarnas och studenternas dagliga verksamhet. Utvärderingen och att den är jämförbar mellan olika högskolor och länder, är viktigare än att kunskaperna växer och studenternas erfarenheter kan omsättas ute i samhället. Det som inte går att jämföras finns inte. Dessutom är kontrollerna det som allt fokus riktas mot, att systemet får det systemet vill ha. Klart att lärarna inte känner sig inbjudna då, för deras erfarenheter viftas effektivt bort med hänvisning till olika undersökningar och andra makttekniker vars syfte är att få rätt, snarare än att faktiskt ägna sig åt att försöka förstå, dels vad kvalitet är, dels hur det faktiskt ser ut i föreläsningssalarna, dels vilken (ökande) arbetsbörda som åläggs lärarna när SYSTEMET ska implementeras, uppifrån, utifrån och av dem som dagarna i ända sitter på möten där kvalitet diskuteras.

But how can one still identify and name things if they have lost the strata that qualified them, if they have gone into absolute deterritorialization? Eyes are black holes, but what are black holes and eyes outside their strata and territorialities? What it comes down to is that we cannot content ourselves with a dualism or summary opposition between the strata and the destratified plane of consistency. The strata themselves are animated and defined by relative speeds of deterritorialization; moreover, absolute deterritorialization is there from the beginning, and the strata are spinoffs, thickenings on a plane of consistency that is everywhere, always primary and always immanent.

Kvalitet är ett slags multiplicitet, eller ett strata. Det går att tänka så i alla fall, eller det är vad jag väljer att göra här, för att hitta en ny ingång till moralens geologi. Kvalitet består av allt det som omtalas i termer av kvalitet, liksom allt det som rör kvalitet. Kvalitetssäkringsarbetet, manualerna och all administration är del av samma helhet, samma kvalitetsstrata. Och det är sammanhanget som helhet som avgör utfallet. Var finns systemets gravitationscentrum? Det är den avgörande frågan, och den som kan sin högskole- och utbildningshistoria, vet att fokus förflyttats: Från den enskilde läraren och studenterna (vilket gav ett system som kännetecknades av en hög grad av deterritorialisering), till systemet och dess administration och ledning (vilket ger ett hårt kontrollerat och territorialiserat system där individens betydelse minskat drastiskt). Människorna som befolkar systemet håller på att bli utbytbara, för det enda som räknas är det som går att utvärdera och kontrollera. Systemet som skulle stötta och hjälpa har blivit sig själv nog och värnar sin egen överlevnad mer än kvaliteten det skapats för att främja. Denna process styrs dock inte av någon ond lobbygrupp, ledningen eller ens utbildningssystemets högste ansvarige, det är självorganiserande och drivs av en kraft som kommer inifrån och som finns mellan delarna som bygger systemet, det vill säga en abstrakt maskin.

In addition, the plane of consistency is occupied, drawn by the abstract Machine; the abstract Machine exists simultaneously developed on the destratified plane it draws, and enveloped in each stratum whose unity of composition it defines, and even half-erected in certain strata whose form of prehension it defines. That which races or dances upon the plane of consistency thus carries with it the aura of its stratum, an undulation, a memory or tension. The plane of consistency retains just enough of the strata to extract from them variables that operate in the plane of consistency as its own functions. The plane of consistency, or planomenon, is in no way an undifferentiated aggregate of unformed matters, but neither is it a chaos of formed matters of every kind.

Där, i mellanrummen, skapas kvalitet. Kvalitet är inget i sig. Det närmaste man lyckats komma en beräkning av kvalitet är det gyllene snittet, men beräkningarna kan aldrig komma närmare än ungefär lika med. Förståelse för detta är som jag ser det nyckeln till allt verkligt kvalitetsarbete. Kunskap är en kvalitet och gick det att räkna på den, kontrollera den och objektivt utvärdera den vore det ingen kvalitet. Läraryrket är liksom skådespelaryrket eller artisteri individuella tolkningar och variationer på välkända och allmänt accepterade och igenkännbara egenskaper, som satts samman på ett unikt sätt. Om alla skådespelare (eller lärare) var exakt lika hade vi inget teater. Begreppet teater fanns kanske kvar, men dess innehåll hade förvandlats till något helt annat. Jag ser tydliga tendenser till just detta inom forskningen och den högre utbildningen. Makten vill standardisera, systematisera och formgjuta utbildningar så att de på effektivaste och billigaste sätt kan drivas av vem som helst. Vi är ute på ett sluttande plan här, som kanske leder till god kvalitet i den mening som systemet bestämt, men som har allt mindre med KUNSKAP och LÄRANDE att göra.

It is true that on the plane of consistency there are no longer forms or substances, content or expression, respective and relative deterritorializations. But beneath the forms and substances of the strata the plane of consistency (or the abstract machine) constructs continuums of intensity: it creates continuity for intensities that it extracts from distinct forms and substances. Beneath contents and expressions the plane of consistency (or the abstract machine) emits and combines particles-signs that set the most asignifying of signs to functioning in the most deterritorialized of particles. Beneath relative movements the plane of consistency (or the abstract machine) performs conjunctions of flows of deterritorialization that transform the respective indexes into absolute values.

Högskolan är en abstrakt maskin, ett självorganiserande system som skapar effekter mellan. Ingen kan styra det mot ett på förhand definierat mål. Maskinen lever sitt eget liv och skapar det som delarnas inbördes interaktion resulterar i. Och det produceras mer än någonsin på högskolan, effektivare än någon gång i världshistorien skapas det massor av mätbara resultat. En enda liten och till synes obetydlig och utifrån ett helhetsperspektiv försumbar detalj, glöms konsekvent bort. Det som produceras, utfallet av högskolans verksamhet, är inte kunskap som håller hög kvalitet och som fungerar. Vi producerar mätbara indikatorer, helårsprestationer, betyg och examina. Studenterna producerar närvaro, texter och tal. Och eftersom lärarna inte har tid, systemet inte har intresse av det och eftersom allt fler bryr sig allt mindre om det, växer det fram en bristande förståelse för, dels vad verklig kunskap är, dels hur man känner igen och uppskattar kvalitet (i ordets verkliga betydelse, ungefär lika med).

The only intensities known to the strata are discontinuous, bound up in forms and substances; the only particles are divided into particles of content and articles of expression; the only deterritorialized flows are disjointed and reterritorialized. Continuum of intensities, combined emission of particles or signs-particles, conjunction of deterritorialized flows: these are the three factors proper to the plane of consistency; they are brought about by the abstract machine and are constitutive of destratification.

Det första offret som slaktas för att blidka gudarna är humaniora, för det är okontrollerbart till sin natur. Kvalitativa analyser, filosofi och abstraktioner går inte att utvärdera. Därför passar dessa ämnen inte in längre. De är inte nyttiga sägs det, och de gör kontrollsystemen tungrodda, och dessutom har dess företrädare mage att vara kritiska. Där finns de förhatliga postmodernisterna, sanningsrelativismen och därifrån emanerar de förhatliga studierna av makt. Därför får humanisterna finna sig i att avvecklas. Och som en följd av den typen av beslut snabbas processen på och systemet rör sig allt längre ut på det sluttande planet.

Now there is no hint in all of this of a chaotic white night or an undifferentiated black night. There are rules, rules of "plan(n)ing," of diagramming, as we will see later on, or elsewhere. The abstract machine is not random; the continuities, emissions and combinations, and conjunctions do not occur in just any fashion.

Även abstrakta maskiner följer regler, det är bara det att reglerna inte går att kontrollera. Reglerna som högskolans abstrakta maskin följer är inte samma regler som dess ledning skapar och hävdar ska gälla, det är helt andra regler, regler som växer fram mellan. Det går till exempel att tvinga lärare att följa manualer, men i samma stund som den lärare som verkligen vill och värnar kunskapskvalitet inte längre har något utrymme för att främja och upprätthålla verklig kvalitet (som för övrigt alla på en retorisk nivå säger sig värna) och som därför, för att kunna se sig själv i spegeln utan att skämmas, slutar finns ingen som helst möjlighet för systemet att påverka människan bakom rollen.

Sådär fungerar kultur. Det har jag lärt mig genom att studera verkligheten, genom erfarenhet och genom att leva med kaoset och vardagen ute i samhället. Jag blir fortfarande förvånad, men inte över det, inte över själva förvåningen, utan över att insikten om verklighetens oöverblickbarhet och slumpens roll inte accepteras av fler.

Moralens geologi 41

Innehåll och uttryck, förenklat (för resonemangets skull): materia och det som är icke-materiellt, ting och tankar. Vi måste acceptera att det inte handlar om antingen eller här, det är bara två sidor av samma sak. Världen är fler än en, men färre än många. Något slags form krävs och, så klart, det som formas. Tankar är innehåll som formas i lika hög grad som stenar är formad materia. Det är viktigt att inte dela upp världen och behandla den som samverkande aspekter, som kan studeras var för sig.

In any case, content and expression are never reducible to signified-signifier. And (this is the second problem) neither are they reducible to base-superstructure. One can no more posit a primacy of content as the determining factor than a primacy of expression as a signifying system.

Här öppnar sig en vetenskapsteoretisk klyfta. Finns svaret i antingen formen, eller innehållet. Ska makten att forma undersökas och materien lämnas därhän, eller står alla relevanta svar att finna i materiens yttersta beståndsdelar? Natur- eller kulturvetenskap? Eller handlar det om olika aspekter av samma helhet? Här ser jag den enda postteoretiska epistemologin värd namnet, den som söker svaren i helheten, istället för i delarna. Vill man förstå kultur kan man inte välja det ena framför det andra, vad som är viktigast för just den förståelse man söker bestäms av sammanhanget. Den som kan sin Marx ser här att Deleuze och Guattari inte ställer upp på att samhället är överbyggnadens återspegling på basen. Samhället är en helhet bestående av både ideologierna och det som dessa formar.

Expression can never be made into a form reflecting content, even if one endows it with a "certain" amount of independence and a certain potential for reacting, if only because so-called economic content already has a form and even forms of expression that are specific to it. Form of content and form of expression involve two parallel formalizations in presupposition: it is obvious that their segments constantly intertwine, embed themselves in one another; but this is accomplished by the abstract machine from which the two forms derive, and by machinic assemblages that regulate their relations.

Form är innehåll och innehåll är form. Det handlar om både och, samtidigt och det som driver förändring är den abstrakta maskin som verkar mellan. Därför tjatet om fler än en men färre än många, för svaret är aldrig en eller ett, det är alltid fler än så, men aldrig oändligt. Ett vetenskapligt svar måste vara förenklat, men det får aldrig förenklas mer än vad frågan tillåter, för då får vi svar på frågor som aldrig ställts. Meningslösa svar på frågor som ingen är intresserad av och som inte går att använda. Det handlar om att acceptera det faktum att svaren alltid uppstår mellan och alltid relaterar till sammanhangen. För att förstå förändring krävs att man accepterar att alla frågor inte har ett svar, och att framtiden per definition är en öppen fråga.

If this parallelism is replaced by a pyramidal image, then content (including its form) becomes an economic base of production displaying all of the characteristics of the Abstract; the assemblages become the first story of a superstructure that, as such, is necessarily situated within a State apparatus; the regimes of signs and forms of expression become the second story of the superstructure, defined by ideology.

Vad är samhällets yttersta princip? Basen eller överbyggnaden? Ideologi eller materia? Oavsett vad man svarar blir resultatet en halvsanning, för svaret finns mellan. Det är helheten som räknas och verkligheten uppstår i spelet mellan. Jag vill se kultur som just ett slags spel. En öppen tillblivelse som inte handlar om antingen ord eller tid, utan om orden-och-tingen (för att anspela på Michel Foucaults kanske viktigaste bok, som på engelska fått den lite olyckliga titeln tingens ordning). Det handlar inte om det som är, utan om det kan bli. Om blivande som en öppen och obestämbar, kollektiv rörelse.

It isn't altogether clear where language should go, since the great Despot decided that it should be reserved a special place, as the common good of the nation and the vehicle for information. Thus one misconstrues the nature of language, which exists only in heterogeneous regimes of signs, and rather than circulating information distributes contradictory orders.

Studier av språk, frikopplat från sammanhanget där orden uttalas är meningslösa, i alla fall om det är kultur man är intresserad av. Språket är inget i sig själv, det är ett samspel, en abstrakt maskin som består av fler än en, men färre än många delar (både materia och sådant som är immateriellt). Detta är tankar som behöver upprepas, för det är svårt att verkligen ta dem till sig. Den mänskliga hjärnan verkar ha en fallenhet att tänka antingen eller och den egenskapen blir därför en aktör i sammanhanget, som måste tas med i beräkningen, om man verkligen vill förstå levande liv, så som det levs. Vetenskapskrig som handlar om antingen eller är meningslösa och gagnar inte mänskligheten på något sätt, för det hindrar oss att nå kunskaper som vi behöver för att bygga ett hållbart samhälle och en framtid för våra barnbarn och deras barnbarns barn.

It misconstrues the nature of regimes of signs, which express organizations of power or assemblages and have nothing to do with ideology as the supposed expression of a content (ideology is a most execrable concept obscuring all of the effectively operating social machines). It misconstrues the nature of organizations of power, which are in no way located within a State apparatus but rather are everywhere, effecting formalizations of content and expression, the segments of which they intertwine.

Tankar på antingen eller och frågor som bara erkänner en eller ett som svar, handlar om misstolkningar av verkligheten, är hjärnspöken. Förstår vi det kan det verkligt viktiga arbetet börja, men det är ett arbete som ingen vet vart det leder. Och det är inget problem, det är däri utmaningen ligger, det är detta vi måste acceptera för att hoppas på att kunna nå ett bättre vetande. Vad vi behöver är inte fler Nobelpris, det är kunskap som verkligen går att använda för att bygga ett hållbart (i ordets alla betydelser) samhälle.

Finally, it misconstrues the nature of content, which is in no way economic "in the last instance," since there are as many directly economic signs or expressions as there are noneconomic contents. Nor can the status of social formations be analyzed by throwing some signifier into the base, or vice versa, or a bit of phallus or castration into political economy, or a bit of economics or politics into psychoanalysis.

Ekonomi, psykologi, biologi, språk, fysik, pedagogik och så vidare. Akademin är fylld av koloniserande vetenskaper som strider om makt och inflytande över tanken. Total makt, gärna över allt, men i alla fall över ett begränsat (och växande) territorium, det är så vardagen inom vetenskapen ser ut. Och det man strider om är pengar. Ingen, eller i alla fall alldeles för få, har tid att tänka på och än mindre värna, kunskapen.

Vetande för vetandet skull, för framtiden och livet på jorden, om det borde vetenskap handla om. Ingen tjänar på att vetenskap inte handlar om det!