Dagens Nietzsche, om kaos, kontroll och ansvar

Sökandet efter kontroll. Fundera på det en stund, på hur just du tänker på och förhåller dig till detta med kontroll. Låter du världen komma dig till mötes, som den i ter sig, i sin fulla komplexitet. Är du nyfiken på hur det blir som det blir och på din roll i helheten? Eller söker du kontrollera världen omkring dig, ditt liv och framtiden? Undviker du osäkerhet, vill du veta vad som ska hända? Är du en som söker bemästra omgivningen, eller en som tar det som det kommer?

Det finns många dikotomiska personlighetsdrag, många mänskliga egenskaper som fördelar sig i populationen enligt principen antingen eller. Inte bara man eller kvinna. Introvert, extrovert och optimist, pessimist eller glad, ledsen, är egenskaper som inte går att kombinera. Antingen är eller har man det ena, eller det andra. Det kan växla och förändras, men inte kombineras. Samma gäller för kontrollsökande och öppenhet inför världen komplexitet.

Märker mer och mer att mitt sätt att förhålla mig till världen är av det senare slaget. Världen kommer mig till mötes och jag surfar på vågorna, som aldrig är desamma. Varje dag bjuder på nya upptäckter. Tycker det är spännande att leva och att söka förstå. Såväl med som motgång intresserar mig. Allt jag möter bär på möjligheter till ökad förståelse och det är vad jag söker, förståelse för världen, så som den kommer mig till mötes. Andra hanterar tillvaron och griper sig an livet på helt andra sätt. Söker kontrollera, arrangera och skapa en vardag som innehåller så få överraskningar som möjligt.

Kontrollerande människor verkar vara vanligare förekommande, än dem som omfamnar tillvarons komplexitet. Detta gör att jag ofta känner mig utanför, som en avvikare. För där jag ser nya möjligheter värda att testa ser omgivningen hotande kaos. Problematisk osäkerhet, som måste undanröjas. När jag följer med och nyfiket intresserar mig för det vildvuxna och bejakar det oväntande möts jag ofta av misstänksamhet. Mitt sätt att vara påverkar andras syn på mig. Eftersom jag inte har problem med kaos, för att jag vet av erfarenhet att jag oftast brukar kunna bemästra komplexa situationer, märker jag att andra uppfattar mig som ansvarslös och opålitlig.

Den som bryter mot normen, som inte vill kontrollera. Den som är nyfiken på och intresserad av det dunkla, som ser det oväntade som intressanta och välkomna avbrott i vardagen. Den som låter världen vara, som upptäcker och anpassar sig. Den kommer, i en värld där det stora flertalet kontrollerar och skyr osäkerhet, där majoriteten vill veta och vara trygga, att framstå som ett hot. Antingen är du med oss, eller mot. Så känns det ibland. Det går inte att vara både ock. Normen är idag, tydligt, att man ska vilja kontroll. Och mycket av politiken och reformerna på jobbet handlar om kontroll och målsäkring.

Alla normer har konsekvenser, allt som tas för givet har ett pris. Och om kontroll är det önskade läget, det normala, då kommer misslyckandet att bli ett problem. För det är ju ett bevis på att kontroll inte uppnåtts. Fundera även på det, på hur vi ser på misslyckande idag. Hur behandlar vi den som misslyckats, i skolan, på jobbet, i samhället? Ser vi på hen med beundran, eller skepsis? En samvetsfråga. Men en viktig sådan. Läser om detta i dagens tidning, om en intressant alternativ syn på misslyckande. Det är Niklas Lundblad, informatiker som skriver följande i SvD.

Innovationsnestorn Bengt-Arne Vedin har skrivit mycket och klokt om misslyckandet och inskärper att det inte handlar om att misslyckas eller ej, utan om hur man misslyckas. Helst ska man misslyckas ofta, snabbt och med små kostnader. Och sedan dela med sig av misslyckandet. Vi borde ersätta Jantelagen med Vedinlagen. Du ska misslyckas framåt.

Kloka ord, men svårt att genomföra i en värld där kontroll är det högsta goda och där utkrävandet av personligt ansvar är kungsvägen mot det målet. Alla vet att det inte går att lyckas om man inte får misslyckas, att allt lärande handlar om hur man lär av sina misstag och att den som inget vågar heller inte vinner något. Ändå är det kontroll och säkerhet som är idealet. Det är en kaka som inte går att ha och äta, ändå är den och liknande kakor de enda som anses värda att leta efter. Detta är bara en av livets och världens alla paradoxer. Kaos och dunkelhet, inexakta förhållanden är regeln, inte undantagen. Världen, samhället och livet är icke-linjära processer. Därför är det klokare att försöka förstå kaos, istället för att försöka eliminera det. För det är mycket bättre resurshushållning att lära sig hantera, än kontrollera. Därför väljer jag konsekvent den vägen, även om jag ibland stöter på problem och även om jag ofta ifrågasätts.

Jag väljer den vägen för att jag vet att den är riktig, trots att den inte gynnar min akademiska karriär. För jag är inte i den akademiska världen för att göra karriär, utan för att lära mig förstå världen så som den är och fungerar. Jag trivs som akademiker för att det gör det möjligt för mig att söka kunskap. Och jag har vigt mitt liv åt kunskapen. Det målet är större och viktigare. Att finna stöd för riktigheten i och rimligheten med detta mitt val av väg genom livet och forskningen är inte svårt. Det finns överallt. Det handlar bara om att leta på rätt ställe och om att lära sig se världen som den är, istället för hur majoriteten vill att den ska vara. Inspiration finner jag, till exempel hos Nietzsche, som skriver följande i Morgonrodnad. Tankar om de moraliska fördomarna.

Drömmen om ansvarigheten. - För allt vill ni ta ansvar! Men inte för era drömmar! Vilken eländig flathet, vilken brist på konsekvent mod! Ingenting är i högre grad er egendom än era drömmar! Ingenting mer ert verk! Stoff, form, speltid, aktörer, åskådare, - i dessa komedier är ni allt detta själva! Och just här skyggar ni och skäms inför er själva, och redan Oidipus, den vise Oidipus, hämtade tröst ur tanken att vi inte kan rå för vad vi drömmer!

Samhället som växer fram i och genom handlingarna vi utför, i vardagen, tillsammans med andra, är ett samhälle där sökandet efter kontroll är det vanligaste. Och normen är att kontrollera och att misstänkliggöra den som inte uppvisar tecken på kontroll. Därför blir ansvarstagande den väg som till lycka och framgång bär. För genom att ta ansvar visas lojalitet till det kollektiva projektet, att till varje pris söka kontroll och att kontrollera. Normen är sådan, den belönar alla som tar ansvar. För därigenom lyfter en stor börda från allmänhetens axlar. Och när det går åt skogen, för det gör det förr eller senare, då tar ansvarstagarna på sig skulden. Tyvärr kan de dock inget göra åt saken, de kan bara avgå eller krypa i fängelse. Allt mot en rundlig ersättning. Den som blir VD tar på sig ansvar och kan därför kräva enorma summor i lön. För att kontroll är vad majoriteten drömmer om. Åter till Nietzsche och lärdomarna vi kan och bör dra av detta.

Av detta drar jag den slutsatsen att det stora flertalet människor vet med sig att de har avskyvärda drömmar. Om saken låg annorlunda till: vilket glansnummer skulle inte det mänskliga högmodet ha gjort av denna nattliga diktarverksamhet! - Behöver jag tillfoga att den vise Oidipus hade rätt, att vi faktiskt inte är ansvariga för våra drömmar, - men heller inte för vårt vakna liv, och att läran om viljans frihet har sin fader och sin moder i människans stolthet och maktkänsla? Jag kanske säger detta lite väl ofta: men åtminstone blir det därigenom inte till en villfarelse.

Ansvar är en fåfäng lösning på det omöjliga problemet att nå kontroll. Det är bara marginellt bättre än att göra som ansvariga politiker, som när kartan (det vill säga den man önskar och vill) inte stämmer överens med terrängen (det vill säga det samhälle vi lever i och skapar gemensamt i handling) söker problemen i verkligheten, som man försöker anpassa till kartan. "Jag delar inte den bilden", detta politiska mantra, som idag upprepas irriterande ofta, är ett uttryck för normen. En konsekvens av att drömmen om kontroll förväxlats med verkligheten. Och den som lever i en dröm behöver inte ta hänsyn till verkligheten.

Dags att vakna upp. Hög tid att se och förhålla sig till världen så som den är och att lära sig möta och hantera den, istället för att försöka kontrollera den. Verkligheten kan lika lite som drömmarna kontrolleras och att utkräva ansvar för något som inte går att ta ansvar för är befängt. Världen är kaosartad och dunkel och det spelar ingen roll hur mycket vi än vill att det inte ska vara så. Det är så det är, och detta vet vi. Vi vet också att framgång är kantad av misslyckanden. Vi vet att utan misslyckanden ingen framgång.

Hur kan vi då, med insikt om detta, framhärda i kontrollerandet? Hur kan vi acceptera att någon, som dessutom mot en grotesk ersättning, säger sig ta ansvar, för något som är omöjligt att ta ansvar för? Hur kan vi, mot bättre vetande, konsekvent följa kartan, när verkligheten inte stämmer med bilden? Av ett enda skäl; Vi människor är normföljare som hellre går under tillsammans än lyssnar på den som säger obehagliga sanningar.