Nomadologi och samtal. Vägar mot en bättre förståelse för kultur

Kultur kännetecknas av inkonsekvenser, komplexitet och förändring. Allt som ter sig fast och sant är i själva verket, på ett eller annat sätt är kontingent. Människor har överallt idag såväl som genom hela historien visat sig äga förmågan att överskrida rådande försanthållanden och konstruerade gränser för tillvaron. Det om något visar att man inte med säkerhet kan slå fast eller konstatera som sant, några som helst ”saker” gällande mänskliga förhållanden.


Det enda man kan veta är följande: Alla övertygelser om att det eller detta inte kommer att gå kommer obönhörligen att bli besannade, vilket naturligtvis inte betyder att vi vet hur långt vi hade kommit om vi försökt sträva efter önskvärda förhållanden. Gränsen för vad som är möjligt att förändra är helt enkelt omöjlig att peka på, den skapas av människor kollektivt nu och framgent genom aktiva handlingar. Världen lika lite som kulturen är, den upprätthålls genom handling.

Ovanstående är vad man har att ta hänsyn till om och när man ska studera kultur. Gilles Deleuzes och Felix Guattaris (2003:379f) beskrivning av nomadologin skulle kunna vara ett sätt att förstå hur sådana förutsättningar och insikter kan omsättas i en metod för studier av kultur. Nomadologin utgår från ett tänkande som:

[F]ortskrider på ett annat sätt. Det lierar sig inte med ett universellt tänkande subjekt, utan snarare med en enskild ras; och det grundas inte i en allomfattande totalitet, utan utbreds snarare i en horisontlös miljö som är ett slätt rum, stäppen, öknen eller havet. Här etableras en helt annan typ av samstämmighet mellan rasen definierad som ”stam” och det släta rummet definierat som ”miljö.” En stam i öknen i stället för ett universellt subjekt inom horisonten för ett allomfattande vara. (Deleuze & Guattari 1998).

Deleuze och Guattari menar att, ”allt tänkande är en tillblivelse, en dubbel tillblivelse, snarare än ett attribut till ett Subjekt och representationen av ett Helt.” Och därför måste forskaren ständigt befinna sig i rörelse. Kulturforskaren får aldrig stå stilla, han eller hon måste följa sitt objekt. Att kasta sig ut i floden av rörelse och flyta med strömen av händelser. Det är vad nomadologisk vetenskap handlar om.

Tänkande enligt nomadologin är något som uppstår och förändras i ett slags oscillation mellan mänskliga hjärnor och kontexten där dessa finns och verkar, med andra ord i och genom självorganiserande system bestående av såväl mänskliga och icke-mänskliga aktörer. Och alla delarna som bygger helheten måste undersökas förutsättningslöst och med samma utgångspunkt.

Arbetar med sådana utgångspunkter utgår man från att den mest adekvata förklaringen/förståelsen av vilket problem man än vill lösa står att finna i en kombination av olika vetenskapsgrenar och att resultatet är överordnat vägen dit.

Budskapet är att vetenskapen i högre grad än idag måste inse hur beroende all kunskapsproduktion är av öppenhet, kommunikation och kritiskt förhållningssätt. Vad det handlar om i grund och botten är att betona vikten av att göra sig uppmärksam på att man aldrig på förhand kan bestämma vad som är betydelsefullt och vad som är trivialt, vad som bör undersökas och vad som kan lämnas obeaktat. Det handlar om att förstå betydelsen av att beakta hela det sammanhang där det man undersöker finns.

För att den potential som ligger och slumrar i detta tänkande ska kunna tillvaratas kan det finnas en poäng med att göra som Deleuze och tänka på kunskapsprocessen i termer av ett slags samtal (Jfr Deleuze & Parnet 2002:1ff). Samtala bör man enligt Deleuze göra i mycket högre utsträckning än vad man gör, istället för att diskutera. Det finns en fundamental skillnad mellan dessa ord.

Diskussion syftar i väldigt hög grad till att komma fram till något bestämt och därför utvecklas diskussioner allt för lätt till arenor för maktutövning, även om det inte är parternas mening. Det är inte sällan vad som händer när man sätter igång tvärvetenskapliga samarbeten, och det är en viktig förklaring till att dessa väldigt ofta havererar. Det ligger så att säga inbyggt i diskussionens karaktär att underblåsa tendenser till makt just eftersom målet är att nå ett avslut, och det var ju tendenserna till makt och ensidigt bestämmande som vi ville undvika.

Samtal eller konversationer är per definition förutsättningslösa, och i ett samtal finns en naturlig och självklar plats även för tystnad, mellanrum och eftertanke, vilket inte sällan är vad som krävs för att nya idéer (eller konstruktiva flyktlinjer om man så vill) ska uppstå. Samtal är helt enkelt en utmärkt plattform för processuella och förutsättningslöst utformade, gemensamma handlingsstrategier.

Det vanliga är annars att man startar ett diskussionsforum eller inleder en förhandling när ett problem skall lösas. Allt för ofta och allt för snabbt brukar emellertid dessa fyllas av krav och förväntningar på snabba och konkreta resultat. Det var också vad som hände på klimatkonferensen i Köpenhamn hösten 2009.

Problemet med många diskussioner som förs och frågor som ställs inom såväl samhället som akademin är att själva dess konfiguration stänger in och begränsar. Frågandet i sig reglerar helt enkelt möjligheten att svara, vilket är långt ifrån förutsättningslöst. Det handlar i de flesta fall inte alls om illvilja hos den som ställer frågan eller den som efterlyser diskussion. Snarare bör man förstå det som en egenskap som ligger inbäddad i själva frågandet och diskussionsforumet som sådant.

Ett sätt att förstå detta på är att betrakta det som ett resultat av ohejdad vana och att just sådana aspekter är svåra att uppmärksamma. Frågandet och konventionella diskussionsforum är helt enkelt fyllda av regler och förväntningar som måste uppfyllas för att det som händer där ska bli meningsfullt. Inte sällan är det så att man samlas till diskussion för att lösa ett specifikt problem.

Metodologin som lanseras här, under rubriken Metoder för analys av kultur är inte en metod för att lösa konkreta problem, en gång för alla, så att parterna sedan kan återgå till sin respektive vardag. Vetenskap i den bemärkelse som här åsyftas är en mycket mer genomgripande process som dessutom, för att bli fruktbar, måste få verka över tid.

Och då kan samtalet fungera som modell och strävansmål. Så fort man märker att samtalet inte längre är förutsättningslöst utan har övergått till en diskussion där territorium bevakas och makt utövas, då kan man göra paus och börja om i trygg förvissning om att det ligger i allas intresse.

Att bli till är att aldrig härma, eller göra som eller anpassa sig till en modell, vare sig det rör sig om rättvisa eller sanning. Det finns inte en punkt man reser från eller något man kommer fram till eller bör komma fram till. Inte heller två punkter som kan bytas ut mot varandra. Frågan ”vad blir det av dig?” är särskilt fånig. För allt eftersom någon blir förändras det som han blir lika mycket som han själv. Tillblivanden är inte härmnings- eller assimilationsfenomen utan fenomen med dubbelt infångande, med icke parallell utveckling och förbund mellan två makter. Ett förbund är alltid mot naturen. Ett förbund är motsatsen till ett par. Det finns inte längre några binära maskiner: fråga-svar, maskulin-feminin, människa-djur och så vidare. Det skulle kunna vara det som är samtalet, helt enkelt konturerna till ett tillblivande. (Översatt av Kristina Ekelund, i Glänta nummer 4/2003 – 1/2004).

Det är lite så jag tänker om Flyktlinjer. Som konturerna till ett tillblivande!