Den kunskapsvidriga övertygelsen att kvalitet kan säkras

Kvalitet kräver framförallt tid och mellanmänskligt engagemang. Och ju mer tid som finns och ju fler som engagerar sig i utvecklingen och värnandet av kvaliteten desto bättre blir förutsättningarna att resultatet av arbetet faktiskt håller bra kvalitet, och det är det enda man kan hoppas på. Kvaliteten i sig går inte att säkra, därför kan kvalitetsarbete bara handla om förutsättningarna. Om det gick att producera kvalitet på samma sätt som man producerar bilar skulle samhället och kulturen se helt annorlunda ut. Det är just okontrollerbarheten som gör kvaliteten så eftertraktad, och strävan efter kontroll i konkret mening så idiotisk. Kvalitet går inte att definiera, det handlar liksom ifråga om kultur om något som är vagt till sin natur, något fragilt som man måste vara ödmjuk inför och behandla med respekt. Idag gör vi tvärtom.

Övertygelsen om att kunskapskvalitet är ett slags produkt som går att måttbeställa gör att det växer fram en kunskapsvidrig idé om att arbetet som utförs av lärare och forskare kan effektiviseras eller upphandlas i konkurrens. När den där idén fick implementerades i den akademiska världen förändrades kulturen på högskolan och makten över det som händer i föreläsningssalar och seminarierum flyttades från kollegiet till linjens chefer. Problemet är att det på ytan ser ut att fungera, föreläsningarna utförs och betygen rapporteras in. Lärarnas arbetstid fylls idag liksom tidigare med innehåll. Maskineriet hålls igång, men det som produceras är yta och nyckeltal, allt medan kunskapen, alltså kvaliteten som skulle värnas, utarmas.

I TV-programmet Idébyrån på SVT, i ett avsnitt som handlade om AI (som passar som hand i handske och är en våt dröm för linjens chefer eftersom det gör att produktionen av "kunskap" och säkringen av "kvalitet" kan effektiviseras) sa Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik, att läget som mänskligheten befinner sig i är allvarligt och att det inte finns några garantier för att vi kommer att klara av att möta problemen som hopar sig. Idag behövs kunskapen alltså mer än någonsin. Problemet är att KUNSKAPEN måste respekteras för att fungera, och eftersom den inte är något i kraft av sig själv utan kräver tid och mellanmänskligt engagemang, kommer den inte att kunna göra sig hörd. Och för varje ny generation som går ut i livet med lysande betyg i hand, men med i bästa fall mediokra kunskaper och bristande förståelse för vad kunskap är och hur kvalitet fungerar, blir det svårare och svårare att hantera problemen som växer exponentiellt.

Den rådande kunskapsvidriga synen på kunskap och akademisk kvalitet leder till att ekonomin och de administrativa systemen på högskolan prioriteras, och det i sin tur leder till att människor som endast söker makt och inflytande ges större inflytande över besluten som tas än människor som vigt sitt liv åt lärande och utveckling samt förvaltande av verklig kunskap och faktisk kvalitet, som är komplexa aspekter av verksamheten som kräver förståelse och respekt för svårigheten i uppdraget och inte minst tid. Inget av detta behöver den som ser kunskap som en produkt och som fokuserar mer på kvalitetssystemen än på vetandet som systemen skapats för ta hänsyn till. Och det i sin tur leder i förlängningen till att efterfrågan på populism ökar, eftersom den precis som i fallet med nuvarande syn på kunskap och kvalitet ger människor det man vill ha, det som känns bra (inte det som behövs och faktiskt fungerar). Om inte ens högskolan kan värja sig mot, utan till och med bejakar utvecklingen, hur skulle forskarna, som populisterna anklagar för att vara aktivister och som politikerna ser som ett särintresse bland andra särintressen som konkurrerar om skattemedel, kunna göra sin och kunskapens röst hörd? Det går inte, och därför gåt det oundvikligen som det går. Det finns inga gratis luncher, allt kommer med ett pris. Och det är framtida generationer och ytterst livet på planeten jorden som får betala priset för våra val och prioriteringar.

Den där drömmen om att man skulle kunna äta kakan samtidigt som man har den kvar är lika fåfäng som farlig. Övertygelsen om att det är möjligt att få allt man önskar sig (tydligast framträdande idag i politikernas tävlan om att bjuda över varandra men BÅDE ökade investeringar i vård, skola och omsorg, och sänkningar av skatten) är lika gammal som mänskligheten, och den går i vågor. Tider av förståelse och ödmjukhet inför omöjligheten följs av tider med hybris, och det är där vi är nu. Ju längre vi väntar på att ta våra förnuft till fånga och skapar förutsättningar för kunskap och kvalitet genom att efterfråga politiker och företag som inser det ohållbara med nuvarande kunskapssyn och management-ideologi, desto högre blir priset som mänskligheten och livet på jorden oundvikligen kommer att tvingas betala. 

Människor vill betyda något och har man fått en position vill man göra rätt för sig, eller i alla fall inte bli av med tryggheten som positionen innebär. Där finns en delförklaring till problemen, som i kombination med villfarelsen att kunskap är en produkt och att kvalitet går att säkra, förstärker problemen. Det utses chefer, tas beslut, skapas handlingsscheman, regler och rutiner, byggs upp administrativa system, arrangeras möten, och vardagen rullar på i ett ständigt ökande tempo. Därför ser bara den som stannar upp, lyfter blicken och tänker efter problemen, och den som gör det idag betraktas av alla som tar status quo för givet som bakåtsträvare, party poppers eller som aktivister som utgör ett hot, när det i själva verket är precis tvärtom.

Det går så länge det går, sen går det inte längre. Jag kommer inte att säga vad var det jag sa, för jag hoppas att vi inte hamnar där, men en sak står fullkomligt klar; populisterna kommer inte att ta ansvar för det monster de skapat, den tiger de rider på. Så tala om för mig, varför ska vi lyssna mer på dem än på världens samlade forskare, som vigt sitt liv åt kunskapen och som inte har några privatekonomiska intressen i att arbetet med hållbarhet intensifieras?

Roten till kunskapskrisen är drömmen om AI

För att man ska kunna säga att någon faktiskt vet eller kan något måste hen visa vad hen har lärt sig och vilka förmågor hen behärskar, det räcker inte att upprepa vad läraren sagt eller återge vad som står i texterna man läst. Upprepning är inte att visa prov på lärande. Ändå är det med utgångspunkt i detta vi bedömer elever och studenters resultat; för rättssäkerhetens skull ska ingen behöva vara utlämnad åt lärarnas godtyckliga bedömningar. Där, i den tanken, ser jag en viktig förklaring till att kunskaperna sjunker i vårt land. Kravet på objektivitet och möjligheten att kontrollera resultatet av arbetet som utförs av elever och studenter anses vara viktigare än att man faktiskt lär sig saker på riktigt, alltså utvecklas intellektuellt. Systemen för produktion av jämförbara resultat är idag viktigare än lärarna, som allt oftare och tydligare betraktas med skepsis och som därför kontrolleras allt mer och åläggs allt fler administrativa uppgifter. Även forskningen, eller snarare det väloljade system för finansiering, publicering av resultaten och meritering, bygger på villfarelsen är att säkerhet är viktigare än akademisk kvalitet och relevans, vilket gör att förståelsen för livet och världen minskar och kunskapsraset i samhället fortsätter.

I veckan kom nya larm om ungas bristande förmåga att läsa. Det håller på att växa fram en generation av funktionella analfabeter. Och jag är inte det minsta förvånad, av ovan angivna skäl. Läsande tar tid och kräver eftertanke och kritiskt analyserande förmågor. Böcker kräver något av en för att man ska kunna förstå och tillägna sig innehållet i dem, till exempel ett attention span längre än några minuter. Vet man inte vad man går miste om, och hur skulle man kunna göra det när allt fler läser allt mindre och det till och med sägs att ljudböcker är likvärdiga, är det frestande att välja TicToc, som är omedelbart belönade, framför böcker. Den naiva och allt mer aggressiva digitaliseringen av skolan är en förklaring till problemen med bristande kunskaper, som på inget sätt är isolerade till skolans värld. Idag kommer nyheterna om vad som händer i världen och samhället till allt fler i forma av puch-notiser, från aktörer som tjänar pengar på att röra upp känslor och hetsa till engagemang på sociala nätverk, vilket genererar data om oss som sedan säljs till bolag som vill kontrollera våra tankar och köpbeteende. Här skulle skolan kunna bjuda motstånd genom att värna läsförmågan och den kritiskt analytiska medvetenheten, vilket krävs för att kunna förstå dels hur demokratin ska kunna värnas, dels vilken betydelse kunskapen har i det arbetet.

Ekonomiseringen och framförallt möjligheten för privata aktörer att plocka ut vinst ut utbildningssystemet är en annan delförklaring till den eskalerande kunskapskrisen. Skolor ska inte konkurrera med varandra om vem som ger högst betyg och producerar mest nyckeltal. Ändå är det så som det skattefinansierade utbildningssystemet är organiserat. Mot bättre vetande offras kunskapen för kortsiktiga ekonomiska vinster som underminerar grunden, inte bara för den högre utbildningen och forskningen utan även för demokratin och det öppna, mänskliga samhället. Ända sedan 1990-talet har skolan vart utsatt för ständiga effektiviseringar, som i praktiken innebär nedskärningar eftersom lärande inte går att effektivisera -- lärande tar tid och kunskapsutveckling är ett mödosamt arbete som inte resulterar i några objektivt mätbara resultat. New Public Management är ingen lösning, utan en viktig del av problemen som sprider sig från skolan ut i samhället.

Bemöter man problemen ett och ett och isolerat från varandra går det ofta att hitta svagheter i resonemangen, och eftersom politiken kapats av slipade lobbyister som bevakar sina klienters intressen, skjuts kunskapens, välfärdens, demokratins och klimatets visselblåsare i sank en efter en och ett argument i taget. Och för varje år som den här utvecklingen fortsätter, för varje dag som går utan att vi stannar upp, lyfter blicken och ställer oss de verkligt viktiga frågorna, kommer problemen att förvärras. Istället för att fråga oss vad min skuld i det hela är och vad jag kan göra för att försöka vända utvecklingen, ställer många (med benägen hjälp av Timbro och andra lobbyorganisationer) idag frågan: Vad fan får JAG för pengarna JAG betalar i skatt? Och när det blir dags för val väljer man följaktligen politiker som talar till känslan och som lovar mest enligt samma logik som man väljer att låta sig uppslukas av TicToc istället för att läsa böcker. Och när problemen hopar sig skyller man på invandrare, sossarna eller något annat som gör att man slipper ta ansvar. För det KÄNNS som det är där problemen finns och för att man inte förstår vilka intressen som får en att tänka så.

För att kunna komma tillrätta med den här typen av komplexa problem krävs tid att tänka och förmåga att analysera på djupet. Skolan behöver återigen ses som en investering för framtiden. Frågan inte vad jag får för pengarna jag betalar i skatt utan vad vi gemensamt kan åstadkomma, för ALLAS bästa idag och på längre sikt. Demokratin är inte det bästa styrelsesättet, utan det minst dåliga, och den står och faller med medborgarnas förståelse och engagemang. Jag ser ett skriande behov av tid att tänka och mötas för att tillsammans reflektera över dessa saker. Det finns nämligen inga enkla eller tydliga svar på följande frågor: Vad är kunskap egentligen? Och vad främjar lärande? Hur fungerar demokratin, och framförallt: hur hänger allt samman? 

Förvärvad kunskap är något man tillägnat sig, och det är detta, alltså den förmågan, man visar prov på i skolan när man ska visa sina lärare vad man kan. Det handlar inte om vad man svarar på proven, för kunskap är inte en produkt utan en ömtålig kvalitet. En liknelse får illustrera hur jag tänker. När man översätter en text från ett språk till ett annat kan man välja att använda Google translate, vilket är en billig och effektiv lösning. Men språkets själ och ordens mening är något annat, något mycket mer komplext och därför vagt, till sin natur. Det kräver översättare med väl utvecklad språklig känsla för båda språken, och framförallt läsare som förstår skillnaden och förmår uppskatta välskrivna texter med litterära kvaliteter. Om man inte förstår skillnaden kommer man inte att kunna försvara kunskapen, som hänger intimt samman med språket och människans unika förmåga att tänka. 

Strävan efter lönsamhet, effektivisering, rättssäkerhet och objektivitet är varianter av ett och samma problem: Människans bekvämlighet. Hotet mot kunskapen och allt som är unikt mänskligt, som artificiell intelligens utgör, handlar inte om när maskinerna blir så intelligenta att de tar över, utan om att människorna frivilligt lämnar över makten över sina egna liv och livet på jorden åt maskinerna. Det faktum ATT vi fascineras av, satsar på och jublande sprider nyheter om framgångarna inom AI är ett tecken på hur lite vi bryr oss om intellektuell utveckling och andra unikt MÄNSKLIGA egenskaper. 

What could possibly go wrong?

Trojanska hästar och gökungar i akademin

Kultur är ett ämne som bara blir mer och mer fascinerande ju mer man studerar det och ju större erfarenheter man skaffar sig av att leva i den. Mitt intresse och min fascination för ämnet handlar i hög grad om att det viktigaste resultatet av studierna, både de jag utfört själv och andras, liksom erfarenheterna av att leva i kulturen, är insikten om hur lite man vet och hur lite som går att veta om kultur. Fenomenet som studeras är nämligen komplext och dynamiskt och det enda som är konstant är den icke-linjära förändringen som bedrägligt nog, med viss eftersläpning, tas för given, vilket gör det svårt att tala om kulturen/förändringen som resultatet av (mänskliga) handlingar. Ett av kulturvetenskapens dilemman är att forskningen handlar om vardagen som alla har en egen uppfattning om och har lika nära till som forskarna. Just den aspekten är intressant för alla har också en kropp som de känner, till och med bättre än läkarvetenskapen, men ändå är det få som ifrågasätter läkarvetenskapens forskningsresultat.

Jag skriver ofta om hur den akademiska världen har förändrats, men jag gör det inte av nostalgiska skäl. Det går inte att återskapa det som var, men kulturell förändring uppstår mellan människor och drivs av önskningar och handlingar i vardagen. Det jag vill peka på är att man inte måste acceptera det som är bara för att det ser ut att vara oundvikligt. Även om förändringen är icke-linjär och öppen går dess riktning att påverka, åtminstone på marginalen -- det är nämligen där som all förändring uppstår -- om tillräckligt många människor förstår detta och arbetar aktivt, både för att komma överens om vad som är önskvärt och vart man vill. Det är inte de stora besluten eller ledarnas order som styr förändringen, den utspelar sig i mellanrummen och det är dit mitt kulturvetenskapliga fokus har kommit att riktas. Den etnologiska blick som jag tillägnat mig genom åren av studier och egen forskning är hyperkänslig för detaljer som möjligen kan visa sig betydelsebärande. Och det där ordet möjligen är viktigt i sammanhanget, för ingen vet på förhand vad som kommer att spela roll, det vet man först i efterhand. Jag söker ständigt efter agens och potentiella aktörer. Allt och alla som äger förmågan att göra skillnad behöver uppmärksammas om man vill förstå förändringens mekanismer.

Titeln på den här bloggposten är Trojanska hästar och gökungar i akademin, och den handlar om saker som jag identifierat som betydelsebärande. Det handlar om tankar och kulturella fenomen som dykt upp eller vuxit fram och fått fäste i kulturen på högskolan, och som blivit "osynliga" i vardagen och därför påverkar möjligheten att skapa kunskap och värna den akademiska kvaliteten. Tillsynes obetydliga saker och beslut som tagits i förbifarten kan med tiden få oanade konsekvenser och förändra kulturen i grunden. Exemplen nedan är inte en komplett lista på saker som forskning visat att man måste acceptera och agera på, jag ser det snarare som olika fenomen och företeelser som borde uppmärksammas mer, alltså utgångspunkter för eller underlag till samtal och seminarier om kvalitet i den akademiska världen. Vill vi ha en högskola där kunskapen står i centrum och kulturen är akademisk är det viktigare att undanröja hindren för en sådan utveckling än att ta beslut om åtgärder eller införa nya system för att styra utvecklingen i en sådan riktning. Förställningen om att det är så man arbetar för att styra utvecklingen och uppnå förändring, alltså det faktum att man tar föregivet att det är så man måste arbeta, är ett exempel på det jag talar om inledningsvis.

Den första Trojanska hästen jag vill peka på här är förpappringen; alltså övertron på dokumentation samt den fåfänga och kunskapsvidriga (allt talar för att det inte fungerar, oavsett hur stark önskan om motsatsen är) strävan efter kontroll, och hela den administrativa apparat som vuxit fram för att övervaka arbetet med planerna och dokumenten där olika uppgifter ska fyllas i för att senare kunna följas upp, jämföras och konkurrera med andra högskolor om. Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner, brukar man säga och förpappringen som NPM leder till är själva sinnebilden för den insikten. Det är just för att dokumentation och jämförelser av nyckeltal självklart och utan kritisk analys anses vara den enda sättet att förvalta högskolan som gör det till en Trojansk häst. Det som inte kan eller får kritiseras blir inte bara oantastligt och måste accepteras, det tillåts också påverka utvecklingen av kulturen på ett problematiskt sätt. Och när problemen som är en konsekvens av det oantastliga visar sig finns en uppenbar risk att åtgärderna för att möta problemen och försöken att undanröja dem leder till nya och förvärrade problem, eftersom själva grundproblemet inte adresseras.  

Förpappringen är en Trojansk häst eftersom den för med sig en massa effekter som blir svåra att kritisera utan att man som kritiker riskerar att dra på sig kritik för illojalitet eller förespråkare för en låt-gå-inställning till akademisk kvalitet. Har man inte färdigt och "bevisat" fungerande förslag avfärdas man trots att man kan peka på en massa problem och uppenbara risker. Hur skulle vi göra annars tänker den som tar det som är för givet. Förpappringen kräver att man anställer människor som ansvarar för nyordningen, och dessa människor försvarar i sin tur sin position; det är så vi människor fungerar. Problemet är att administratörerna är så pass många idag att deras syn på högskolan successivt tar över, vilket gör att forskare som försvarar kunskapen betraktas som ett problematiskt särintresse av linjens chefer (alltså de chefer som bryr sig mer om nyckeltalen och vad cementerna högre upp i hierarkin anser än kunskapen och forskarna som anställs för att värna den). Och eftersom kunskapen inte försvarar sig själv vinner cheferna och administratörerna av den enkla anledningen att dessa kan visa upp dokument som "bevisar" att deras arbete resulterar i något konkret, vilket forskarna de facto inte kan göra (de kan bara peka på hur många artiklar de publicerat eller hur mycket pengar de dragit in, vilket inte är samma som kunskap). Det kan ta åratal innan forskningsresultat visar sig viktiga och användbara, och då kan det tyvärr vara försent. Titta bara på hur våra folkvalda politiker ser på och förhåller sig till klimatforskarna och resultatet av deras arbete. Finns det minsta tvivel om att alla inte är helt överens om allt utnyttjas denna helt centrala aspekt av vetenskapen för att driva igenom populistiska beslut som säkrar politikernas makt.

När administratörerna väl anställts står det inte på innan de vill göra ”karriär", och när man väl fått mer ansvar och arbetar med strategier vill man inte hålla på med administrativt grovarbete, man vill ha makt och inflytande över utvecklingen. Därför får lärarna på högskolan och även i viss mån forskarna utföra dessa uppgifter, och man anställer också fler administratörer för att utföra det växande antalet uppgifter. På kunskapens bekostnad, för den betraktas som en formalitet, som något självklart, trots att det inte är så det fungerar. Det faktum att kostnaderna för Over-Head (som betalar kostnaderna för administrationen) idag ligger på långt över 50 procent, ibland till och med över 80 procent, indikerar att det är en Trojansk häst eller en gökunge som smugit sig i och blivit en så pass naturlig del av akademin att kritikernas bevisbörda, som den självklaraste sak i världen, blir högre än de som är del av och som försvarar systemet. Det går inte att utveckla, förvalta och försvara kunskap på dessa premisser, ändå gör vi inget annat åt utvecklingen än att tala om vikten av akademisk kvalitet och bildningens betydelse, åtminstone vid akademiska högtider. Men det stannar vid tal och höga ambitioner eftersom kunskap, bildning och akademisk kvalitet inte är något konkret.

Forskare som tröttnat på att forska kan göra administrativ karriär, vilket innebär mer lön. Denna "möjlighet" betraktas som en kvalitetsindikator, och är givetvis också ett sätt att ge legitimitet till den växande administrativa apparaten. Forskare som vill göra vetenskaplig karriär kan sträva efter att bli professorer, men inte ens den akademiska positionen handlar först och främst om kunskapsutveckling. Förr fanns det bara ett begränsat antal professurer, men idag befordras man till professor om man publicerat tillräckligt många artiklar, vunnit tillräckligt mycket pengar i konkurrens, alltså genom att bidra till produktionen av nyckeltal och därigenom legitimera det administrativa system som idag betraktas som ett självklart och naturligt inslag i den akademiska världen. För sin lojalitet belönas professorerna med, cirka 15000:- mer i månaden, trots att man i praktiken inte gör mer kvalificerade uppgifter än Docenter som får 2000:- mer i månaden. Jag skulle gärna bli professor, men i så fall ska jag bli det med hänvisning till något jag verkligen tror på; författande av böcker, spridande av kunskap och handledning (med fokus på kunskap) av doktorander. Men det jag gör räknas inte så jag har gett upp den drömmen. Kunskapen är viktigare än pengarna.

Samhället och skattebetalarna investerar mer än någonsin i forskning och högre utbildning, men eftersom andelen som går till forskning stadigt minskar när kostnaderna för administrationen tillåts öka uteblir resultaten av investeringen: Om man nu inte räknar fler administratörer, mer förpappring och en ökande produktion av nya strategier och handlingsplaner som ett önskvärt resultat ... Gökungar äter som bekant alla andra ungar ur boet och tvingar styvföräldrarna att kämpa för sina liv för att skaffa fram mat till göken vars föräldrar inte tar något ansvar alls för sin avkomma. Väljer vi att se bort eller avstår från att diskutera Trojanska hästar i akademin kommer högskolan inom en snar framtid inte att vara en högskola längre, utan ett gökbo som försöker mätta en ständigt hungrande administrativ apparat för produktion av tomma nyckeltal. Jag säger inte att det blir så, men risken är överhängande, och utvecklingen kan fortfarande vändas -- om vi förstår problemet, öppnar ögonen, orkar, vill och gör vad som krävs.

Vad innebär heltidsstudier?

När jag läste humaniora och samhällsvetenskapliga kurser på Göteborgs universitet på 1990-talet pendlade antalet sidor som skulle tentas av efter fem veckor mellan 1000 och 1500 sidor. Vi läste mestadels klassiker, eller i alla fall inte pedagogiska läroböcker. Och jag var superstressad under de första kurserna eftersom jag som dyslektiker läser långsamt, dessutom jobbade jag som bagare en dag i veckan under alla sex åren jag studerade. Stress är dock förödande för inlärningen så jag insåg ganska snart att jag var tvungen att lägga upp något slags plan för läsningen. 1000 sidor på fyra veckor (de sista veckan var tentavecka) blir 250 sidor i veckan, och uppdelat på fyra dagar blev det cirka 60 sidor om dagen, vilket kändes hanterbart, särskilt som jag delade upp det i två pass ett på förmiddagen och ett på eftermiddagen, som dessutom delades upp i mindre pass. Från och med mitt andra år på universitetet studerade jag oftast 150 procent, och det gick bra eftersom jag hittat en studieteknik och ett upplägg som fungerade. 

Jag är enormt stolt över vad jag åstadkommit i mitt akademiska liv men vill inte göra mig själv till mall. Det var inte bättre förr och det har alltid funnits studenter som inte gör vad som förväntas av dem. Men jag blir beklämd och oroad när jag tvingas förhålla mig till det faktum att många av dagens studenter klagar över att det är mycket att göra, trots att mängden text vi lärare "tvingar" dem läsa för att klara kurserna är långt mindre (och böckerna dessutom oftare är pedagogiska läroböcker) än vad som var norm för 30 år sedan. 

Jag klarade tentorna och fick livet att gå ihop eftersom jag såg på studierna som ett heltidsarbete. Studier var och är fortfarande en heltidssysselsättning för mig. Det är fortfarande min huvudsakliga sysselsättning. Ju mer jag lär mig desto mer vill jag lära, och ju mer jag vet desto tydligare blir insikten om hur lite vi människor vet egentligen. Studierna inspirerar och ger mitt liv mening. Kunskapen får mig upp ur sängen på morgonen och även om arbetet på högskolan förändrats i grunden och idag allt mer handlar om att producera nyckeltal -- vilket gör att tiden som finns att läsa, skriva och lära krymper -- ger mig arbetet ändå möjlighet att studera, även om det framförallt är på fritiden jag gör det. 

Genom alla år har jag läst i princip lika mycket, men under doktorandåren blev det lite mer. Med tiden och som en konsekvens av beläsenheten och bildningen jag skaffat mig är läsningen idag mer effektiv, men läshastigheten är fortfarande ungefär den samma: 20 sidor text i timmen. Under studietiden lärde jag mig förstå hur jag fungerar och jag insåg snart att ska texterna jag vill läsa bli lästa måste jag ladda upp och sedan fokusera. En timmes koncentrerad läsning tar därför lite mer än 60 minuter i anspråk. Jag kan inte bara plocka upp en bok och börja, det krävs en del procedurer och jag kan heller inte sitta var som helst. Det är först idag som jag hittat ett sätt som fungerar, där både läsande, skrivande och resten av arbetsuppgifterna är integrerade. Min bärbara dator var ett verktyg som gjorde livet enklare. För att inte tala om mina brusreducerande hörlurar som är en välsignelse. Att jag läser bäst på caféer upptäckte jag tidigt som student, och så är det fortfarande. Jag ser kostanden, som periodvis legat på upp emot 100 kronor om dagen som en investering eftersom jag vet att det aldrig fungerat utan.

Heltidsstudier är och har alltid inneburit 40 timmar i veckan. Och eftersom lärande handlar om att tillägna sig kunskap och vi människor inte förändrats nämnvärt, rent genetiskt under de senaste 10000 åren tar själva lärandet (alltså själva tillägnandet av kunskapen) lika lång tid idag som när det moderna universitetet skapades för runt 200 år sedan. Att vi idag har tillgång till en rad tekniska lösningar förändrar kulturen, men inte våra biologiska förutsättningar att lära, utveckla och levandehålla våra egna och mänsklighetens samlade kunskaper. Den mänskliga hjärnans processorkraft är den samma idag som på stenåldern, och jag skulle säga att ju mer och snabbare teknik vi får tillgång till desto längre tid tar det att förstå och utveckla kunskap, inte minst eftersom vi idag översköljs av information och det finns många som i sin jakt på makt sprider alternativa fakta och desinformation.

Det går inte att effektivisera studier. Att läsa "taktiskt" innebär att läsa mindre, och det går självklart ut över kvaliteten. Även om vi vet att det är så här det fungerar håller arbetet på högskolan på att digitaliseras och administreras till döds. Arbetet som lektor är ett heltidsarbete, men idag undervisar jag mindre än någonsin. Arbetsdagen fylls av annat än kunskapsfrämjande aktiviteter. Mötena blir fler, liksom dokumenten som ska fyllas med innehåll för att hålla igång maskineriet som det växande antalet chefer ansvarar för. Kundnöjdhet betraktas som en kvalitetsindikator och högskolans ekonom är beroende av en hög och jämn genomströmning. What could possibly go wrong?! På senaste institutionsmötet kunde jag inte hålla tillbaka min frustration över att läraruppdraget blir allt mer omöjligt att utföra på ett sätt som gynnar kunskapen och lärandet. Efter att vi presenterats för en lång lista över saker som anses viktiga ställde jag frågan om det görs konsekvensanalyser av vad som händer när alla olika saker som alla anses lika viktiga och ingen är kritisk mot ska kombineras, och vad som händer med kunskapen om den krockar mer andra saker som ska prioriteras? Jag fick inget svar. Ingen verkar stå bakom besluten, de kommer bara uppifrån. Och vi lektorer förväntas följa order. Ber om ursäkt för utvikningen, men den handlar trots allt om vad det innebär att arbeta heltid på högskolan. När man söker och får forskningsmedel fördelas dessa enligt följande formel, vilken säger något om kunskapens status: Over-head (alltså administration) mellan 60 och 80 procent, och resten går till forskning. Min tjänstefördelning ser inte ut så, men mina arbetsdagar är trots allt fyllda med möten och olika administrativa uppgifter, och undervisningen och min egen kompetensutveckling får skötas på stunderna som blir över eftersom dessa, till skillnad från alla möten, inte schemaläggs.

Hur skulle en fördelning av tiden kunna se ut, om KUNSKAPEN stod i centrum? För studenternas lärandes skull menar jag att en optimal fördelning är att lägga två tredjedelar av tiden på inläsning och en tredjedel på föreläsningar, seminarier och skrivande/tentapluggande. Jag skulle vilja föreläsa mycket mer än jag gör, alltså tillbringa mer tid i föreläsningssalar tillsammans med studenter, men högskolans ekonomiansvariga anser inte att vi har råd med det eftersom det kräver så mycket tid, och tid är pengar. Att deras ord väger tyngre än mina och andra lärares omsorg om kunskapen och den akademiska kvaliteten borde vara en varningsklocka, men istället avfärdas lärarnas oro, alternativt betraktas som ett särintresse. Det är tragiskt nog där vi är idag, och därför går det inte att diskutera frågan vad studier på heltid faktiskt innebär.