Ord, ting och diskursiva ordningar 21

Det kom en massa emellan. Tappade bort Foucault. Fast han finns ständigt med mig, och denna serie bloggposter vill jag inte tvinga eller stressa fram. Semester nu. På resa. Bor på hotell. Promenerar. Sitter på fik. Handlar lite. Blev ensam en vecka. Har inga problem med det. Tar hand om mig. Inkognito. Vilsamt. Och tar mig tid att tänka tankar till slut, bland annat om Foucault och diskursbegreppet. Han skriver, som ett slags avslutning på den del som jag lämnade hängande i luften, där i början av maj, följande.

På en annan och betydligt större skala måste vi slutligen uppmärksamma de stora klyftor som finns inom det man skulle kunna kalla för den sociala tillägnelsen av diskurser. Utbildningen försöker förgäves, men med rätta, vara det instrument som i ett samhälle som vårt gör det möjligt för varje individ att få tillgång till vilken typ av diskurs som helst. Vi vet mycket väl att fördelningen av utbildning, liksom vad utbildningen tillåter och förhindrar, följer de linjer som dragits upp genom distansering, motsättningar och sociala strider. Varje utbildningssystem är ett politiskt medel för att upprätthålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och därmed också de kunskaper och den makt de bär med sig.

Det handlar aldrig BARA om kunskap. Går man en utbildning lär man sig enormt mycket mer än så, och det spelar ofta en avgörande roll VAR man studerar. Utbildningar både öppnar och stänger dörrar. Allt är aldrig möjligt, och absolut inte för alla. Klassresor fungerar i teorin, men i praktiken är det hopplöst svårt. Bara för att det finns de som vill att det ska vara möjligt att bygga imperier med två tona händer, enbart med stöd i kunskaper, eget driv och intelligenta strategier, är det inte möjligt. De som talar om hur enkelt det är gör det ALLTID från toppen. "Se på mig. Kan jag kan alla", så känns det säkert, och det är inte svårt egentligen, men orsaken till det är DISKURSER. Och diskurser är osynliga även för dem som utnyttjar dem, och särskilt för dem som lyfts upp, fram och ut av dem. Diskurser är kultur, är en blandring av en massa olika saker, materiella såväl som virtuella. Diskursen existerar mellan. Kanske kan man se diskurserna som ett koordinatsystem, delvis dolt för den som orienterar sig i systemet. Man kan ana var blindskären, återvändsgränderna, öppningarna, genvägarna och det minsta motståndet finns, men ingen vet säkert och systemet förändras hela tiden. Det finns inre och yttre utestängningsmekanismer, som till synes ser ut att handla om annat, men det är diskurens verkan. Allt är inte diskurs, men allt kan ge stöd eller hindra diskursens verkan. Forskningen om diskurser kan därför aldrig blottlägga diskursen eller avslöja och rita kartor över det där koordinatsystemet. Forskningen handlar, som jag ser på saken i alla fall, om att skapa förståelse för den underliggande logiken. Jag forskar om förutsättningar för kulturell förändring, och vill man förstå behövs insikt om diskurser.

Diskurser är som sagt ingenting i sig själva, de uppstår mellan och som ett resultat av interaktion. Foucault skriver att,

Jag är fullkomligt medveten om att det är mycket abstrakt att, som jag just gjort, skilja mellan talets ritualer, diskurssamfund, lärogrupper och social tillägnelse. För det mesta är de alla sammankopplade och bildar ett slags stora konstruktioner som garanterar att talande subjekt fördelas bland de olika diskurstyperna och att vissa kategorier av subjekt tillägnar sig diskurser.

Diskurserna ordnar och även om människor bidrar till ordnandet handlar det om indirekt påverkan. Ingen styr eller kontrollerar diskursen. Utan diskursen fanns bara kaos; inget samhälle, ingen kultur, bara ett tillstånd av allas krig mot alla. Diskursen är både en effekt och möjliggörare av samhället. Både och, inte antingen eller. Diskursens ordning kan vara stark och tvingande, eller svag och upplösande. Hållbarhet handlar om balans mellan olika krafter, och det människor kan göra är att lära sig förstå logiken bakom samt engagera sig mer medvetet i samhällets tillblivelse och de diskursiva ordningarna.

Vi kan säga att dessa är de huvudsakliga procedurerna för att betvinga diskursen. Vad, när allt kommer omkring, är egentligen ett utbildningssystem om inte en ritualisering av ordet? Eller ett bestämmande och fixerande av de talande subjektens roller? Eller ett bildande av en, må vara diffus, lärogrupp? Eller en fördelning och tillägnelse av diskusen med dess kunskaper och makt? Vad är "skriften" ("författarnas" skrift) annat än ett liknande system för betvingande, som kanske är lite annorlunda till formen men vars viktigaste accentueringar är analoga? Och skapar inte det juridiska och det institutionaliserade medicinska systemet, åtminstone om man ser till vissa av deras aspekter, snarliga system för att betvinga diskursen?

Det sägs att diskurs är ett flummigt begrepp eftersom det inte kan definieras och användas för att göra förutsägelser, men varifrån kommer den tanken, att det är vetenskapens uppgift, överallt, alltid? Är lite det snarare en bekräftelse på diskursens ordnande kraft? Jag vill inte göra som man ska. Om forskningen ska kännas meningsfull för mig måste jag få söka kunskap där och när den finns och är möjlig att få fatt i. Forskning kan inte handla om att följa regler, om något är det forskningens uppgift att skapa regler och hela tiden sträva efter att förstå världen och verkligheten bättre.

Ord, ting och diskursiva ordningar 20

Tillbaka till Foucault, till tanketråden om diskurser, ting och ord. Reflekterar vidare över frågan om relationer mellan kunskap, makt och människor. Diskurs är ett perspektiv på världen, ett förslag till analysverktyg, inte en hypotes som ska bevisas av empirisk forskning. Kanske är det här som missförstånden rörande postmodernismen uppstår, i synen på vad vetenskap är och vad som kan godtas som vetenskap? För mig handlar vetenskap om kunskap, om olika sätt att nå användbar kunskap. Det finns inte ett enda sätt, inget bästa sätt. Allt handlar om vad man vill veta något om, om vilken typ av kunskap man söker. Kunskap om kultur är kunskap det som är nu, mellan då och sedan. Både historien och framtiden formar kulturen på samma sätt som kulturen formas av både det som varit och det som skulle kunna bli. Därför är mellanrummen och sammanhangen så betydelsefulla aspekter att beakta. Kunskap om kultur finns inte på enda plats, den gäckar hela tiden forskaren.

Foucault undersöker inte diskurser direkt, utan indirekt. Utgångspunkten är att vi har att göra med ett komplext och abstrakt maskineri vars delar kan studeras var för sig, men det är inte där kunskapen finns; i delarna, den finns på en obestämbar plats i helheten. Tvärsäkerhet och bevis hör inte hemma i forskning om diskurser. Här läggs fram förslag till förståelse, förslag som kräver reflektion och analys för att bli användbar kunskap. Förståelse för förändring, menar jag att det handlar om. Jag säger inte att det är så, bara att det är så jag tänker på och använder Foucaults tankar om diskurs. Jag har gjort som han säger själv att man ska göra: tagit det som fungerar, och lämnat det andra därhän. Här handlar det om ännu en mekanism som reglerar diskursen.

"Diskurssamfunden" fungerar delvis annorlunda. Deras funktion är att bevara eller producera diskurser, men endast för att låta dem cirkulera inom ett slutet område där de distribueras enligt strikta regler och utan att innehavarna berövas något av denna distribution. Ett arkaiskt exempel är de grupper av rapsoder som hade kunskap om dikter att recitera -- och möjligen variera och transformera: trots att denna kunskap hade en i grund och botten rituell recitation som mål, skyddades, försvarades och besvarades den inom en bestämd grupp med hjälp av de oftast mycket komplicerade minnesövningar som en sådan kunskap kräver; lärlingskapet öppnade på en och samma gång dörrarna till en grupp och till en hemlighet som recitationen manifesterade men inte avslöjade; talandets och lyssnandets roller var inte utbytbara sinsemellan.

Kulturen är fylld av samfund, av sammanslutningar som är mer eller mindre stängda för den som inte upptagits i gemenskapen. Sammanslutningar som hålls samman av (det kollektiva hemlighållandet av) metoderna att nå de kunskaper man gärna delar med sig av. Tänker på magikersällskap som inom den slutna gruppen delar hemligheten om hur man skapar trolleritrixen, och som trollar offentligt. Samfunden garanterar kvaliteten i utförandet och bevarar kunskapens exklusivitet. Först måste man visa sig värdig att upptas i samfundet, och sedan får man tillgång till samfundets kunskaper och kan dra nytta av ryktet och anseendet. Inom vetenskapen finns gott om sådana samfund. Kanske kan KI sägas vara ett sådant samfund? Kunskapen som produceras inom samfundet delar man frikostigt med sig av, men hur det går till när kunskapen produceras hålls "hemligt" i alla fall för allmänheten. Det handlar om tillit, om att skapa ett rykte om samfundets värde för att alla som upptagits i det tillsammans ska kunna dra nytta av det och slippa bygga upp det på egen hand i konkurrens med andra, vilket lätt utvecklas till ett förödande allas krig mot alla. Genom att försvara samfundets rykte garanterar man sitt eget anseende, och för den som söker hjälp räcker det att hitta samfundet. Det är både ett sätt att skapa och sprida kunskap.

Numera finns det naturligtvis knappast några sådana "diskurssamfund" kvar, med detta tvetydiga spel mellan hemlighet och avslöjande. Men man ska inte bedra sig: även inom den ordning som gäller den sanna diskursen, inom den publicerade och från all ritual befriade diskursens ordning, verkar ännu vissa former för tillsägelse av hemligheter och av icke-utbytbarhet. Det skulle mycket väl kunna vara så att skrivakten, såsom den i dag institutionaliseras av boken, utgivningssystemen och författarrollen, äger rum i ett "diskurssamfund" som må vara diffust men som utan tvivel är tvingande.

Jag tänker närmast på systemet med internationella, högrankade, peer-review granskade vetenskapliga tidskrifter. Det är transparent, men där finns ändå en tydlig hierarki. Forskaren, granskarna, tidskriften, citeringarna och finansieringen av hela verksamheten, samt betydelsen som publiceringen tillmäts, det faktum att det är ett system för både produktion och spridande av kunskap talar sitt tydliga språk. Även om innehållet är exakt det samma tillmäts en artikel publicerad i en ansedd tidskrift större värde än innehållet i artikeln som diskurssamfundet inte står bakom. Handlade det bara om kunskapen och innehållets kvalitet betydde publiceringskanalen ingenting, men det är inte så det ser ut. Det spelar enormt stor roll VAR man publicerar sig och VEM som skriver. Det kan förstås i termer av ett slags samfund.

Författarens särart (han står ständigt och av egen kraft i motsats till aktiviteten hos alla andra talande eller skrivande subjekt), den intransitiva karaktär han ger sin diskurs, den avgörande särställning som han sedan länge givit "skriften", den påstådda bristen på symmetri mellan "skapandet" och alla andra användningar av det lingvistiska systemet -- så formulerat visar allt detta på existensen av ett speciellt "diskurssamfund" (samtidigt som det dessutom tycks föra tillbaka till praktikernas spel). Men det finns många andra som fungerar på helt andra sätt och där andra undantag och avslöjanden styr. Tänk bara på tekniska eller vetenskapliga hemligheter, på hur den medicinska diskursen sprids och cirkulerar eller på dem som har gjort den ekonomiska eller politiska diskursen till sin. 

Det handlar inte om vad som sägs, hur väl det fungerar, om uttalandet hänger ihop logiskt eller om det som sägs stämmer överens med verkligheten. Det krävs mer för att uttalanden ska nå spridning och få genomslag. Detta något går att undersöka med verktyg hämtade från Michel Foucaults verktygslåda. Vad är det som gör att vissa människor eller typer av uttalanden vinner gehör och andra inte? Varför samlar en talare eller skribent miljoner åhörare och läsare, och en annan ingen? Alla, både den som talar och den som lyssnar, vill väldigt gärna tro att det endast har med innehållet att göra. Fast det finns gott om exempel på motsatsen. Många kvinnor vet vi uttalar kloka ord i olika sammanhang som möts med tystnad, innan en man säger samma sak och hyllas som en hjälte. Läkare får ofta uttala sig om saker som ligger långt utanför deras kompetensområde, för att de är läkare. Och den som har professors titel blir inte sällan tillfrågad om saker hen inte undersökt, utan att det som sägs granskas. Hur och varför det är på detta, för människan inte särskilt smickrande sätt, är svårt att uttala sig om, men att det döljs eller bortförklaras är lätt att förstå med grundläggande kunskaper om psykologi. Och diskursens ordning kan leva vidare och påverka vem som får tala, vad som kan sägas och hur resultatet tas emot. Diskursen är inte en bevisad sanning, utan ett perspektiv att tänka med kring hur sanningar skapas och kunskap blir till.

Vid första anblicken verkar det som om en "lära" (religiös, politisk, filosofisk) är raka motsatsen till ett "diskurssamfund". Inom ett samfund tycktes antalet talande individer vara begränsat även om det inte var bestämt, och det var mellan dessa individer diskursen kunde cirkulera och överföras.

Samfundet är ett avgränsat sammanhang med tydliga gränser, inom vilket man kan göra karriär. Samfundets anseende och exklusivitet i kombination med individens position inom samfundet avgör vems ord som får mest genomslag.

En lära, däremot, har en tendens att spridas; och det är genom att individerna, som kan vara hur många som helst, gör en och samma diskursmängd till allmän egendom som de kan definiera sin ömsesidiga tillhörighet.

Läran handlar om innehållet, om bevakningen av det. Men här är rörelsen den motsatta i förhållande till samfunden. I ett samfund är det metoderna och individerna som står i fokus och och kunskapen som sprids. Läran handlar om vem som kan resa anspråk på att se och förstå kunskapen och där är det metoden eller tolkningen, perspektivet som sprids. Båda handlar dock mer om kontroll och ordning än om innehåll, funktion och kongruens. Vem är i båda fallen viktigare än vad.

Utåt sett krävs endast att samma sanningar erkänns och att en mer eller mindre flexibel regel om anpassning till de godkända diskurserna accepteras. Vore detta hela sanningen om lärorna skulle de inte skilja sig speciellt mycket från de vetenskapliga disciplinerna. Den diskursiva kontrollen skulle endast drabba utsagans form eller dess innehåll, inte det talande subjektet. Men att tillhöra en lära är något som sätter både yttrandet och det talande subjektet fråga, det ena genom det andra.

Poängen med diskursanalysen är att öka förståelsen för kunskapens karaktär. Diskursen disciplinerar både människor, ting och möjligheten att uttala sig. Kunskap är inget i sig själv, den uppstår i och måste alltid relateras till sammanhanget. Foucault pekar på det som spelar roll för både produktion och spridning av kunskap, liksom sådana som spelar roll för vem som kan och får ägna sig åt kunskapsproduktion. Orden, tingen och kunskapen ordnas diskursivt och det är helheten som bestämmer vad som uppfattas som som vad. Kunskap är liksom så mycket annat ett relativt begrepp, utan egen mening. Kunskap handlar lika mycket om vad som sägs som om vem som talar och hur det sägs. Det ena går inte att skilja från det andra.

Det talande subjektet ifrågasätts genom och med utgångspunkt i yttrandet, något som bevisas av de uteslutningsprocedurer eller förkastelsemekanismer som sätts i spel när ett subjekt har formulerat ett eller flera yttranden som inte kan assimileras. Kätteri och ortodoxi är inte ett resultat av fanatiska överdrifter av lärans mekanismer -- de tillhör mekanismernas grundvalar.

Diskursens ordnande verkan ligger bortom individernas kontroll. Diskursen kontrollerar, men den kan inte kontrolleras. Förstår man det och agerar med utgångspunkt i den insikten accepterar man att människan inte är i centrum och att helheten betyder minst lika mycket som delarna den består av. Poststrukturalismen söker svar på andra ställen än annan vetenskap, men svaren måste naturligtvis granskas lika rigoröst för att fungera och borda till ökad förståelse för verklighetens oöverblickbara komplexitet. Foucault lägger fram förslag till förståelse, han leder inget i bevis.  

Omvänt ifrågasätter läran yttrandena med utgångspunkt i de talande subjekten i den mån som läran alltid gäller som tecken på, manifestation av och instrument för en redan existerande tillhörighet -- som tillhörighet till en klass, till en social eller rasmässig status, till en nationalitet eller intressegrupp, till en strid, en revolt, ett motstånd eller att accepterande. En lära förbinder individerna med vissa typer av yttranden och förbjuder därmed alla andra. Men å andra sidan använder den sig av en viss typ av yttranden för att förbinda individerna sinsemellan och därigenom särskilja dem från alla andra. Läran verkställer en dubbel underkastelse: de talande subjekten underställs diskursen och diskursen underställs, så förutsätts det åtminstone, gruppen av talande individer.

Som sagt, det handlar om komplexa helheter och dess verkan och effekter. Kunskap är inget i sig, uttalanden måste sorteras, granskas, sättas i relation till andra uttalanden och godkännas för att kunna passera som kunskap. Livet och samhället är fyllt av ord, ting och tankar. Men utan språk, regler, gränser och makt att upprätthålla kontinuitet blir orden och tankarna bara brus, inte kunskap. Ingen kommer undan diskursen, och diskursen undkommer heller inte. Diskursen är inget i sig, den uppstår mellan och kan bara studeras med ledning av dess effekter, dess verkan och utifrån vad den gör.

Ord, ting och diskursiva ordningar 19

Diskursen är inget i sig. Det handlar snarare om utfallet av en lång rad samverkande anordningar. Varken konsekvenserna eller anordningarna går att kontrollera eller beskriva i detalj. Det beror på. Vissa processer kan, under vissa tider och förhållanden stå emot anordningarnas reglerande kraft bättre och olika kombinationer av olika anordningar kan ge upphov till samma effekter. Jag tror att det just detta som kritikerna av poststrukturalismen och Foucault har så svårt att förstå. Det som kritiseras är karikatyrer och vanföreställningar av sådant som inte passar in i den bild av verkligheten och det akademiska sammanhang man anslutit sig till och byggt sin karriär av och i inom. Kritiken mot poststrukturalismen bekräftar på många sätt relevansen i just det Foucault talar om i Diskursens ordning.

Här har det blivit dags att studera ännu en grupp av procedurer som reglerar diskurser, fast här handlar det inte som i fallet med den första gruppen, om att hantera krafterna som är i rörelse, eller som i den andra om att hantera det okontrollerbara, utan om villkoren för diskurserna som sådana.

Det finns, tror jag, en tredje grupp procedurer som möjliggör kontroll över diskurserna. Denna gång handlar det inte om att bemästra de krafter de bär med sig, inte heller om att besvärja deras slumpmässiga framträdande, utan om att bestämma villkoren för diskursernas inträde i spelet, om att påtvinga de individer som håller dem regler för att därigenom hindra att vem som helst får tillgång till dem. Denna gång rör det sig om en gallring bland de talande subjekten. Ingen kommer in i diskursen ordning om han inte uppfyller vissa krav eller inte från början är kvalificerad för att uppfylla dem. Mer exakt: alla diskursens områden är inte lika öppna eller lätta att tränga in i. Vissa är mycket väl försvarade (särskilda och särskiljande) medan andra tycks öppna åt nästan alla håll och utan föregående inskränkningar tillgängliga för varje talande subjekt.

Allas ord är inte like mycket värda. Det handlar aldrig om VAD som sägs, utan om vem som talar, för innan man kan och får tala måste man uppfylla vissa kriterier, annars blir man inte lyssnad på. Vissa samtalsordningar är mer öppna och välkomnande än andra. Det finns områden där bara ett fåtal mycket speciella subjekt ges tillträde till. Vem som helst får inte säga vad som helst, helt enkelt. Viktigt att lägga märke till komplexiteten här, att det dels bara är den som säger rätt saker som får tala, dels att det gäller att säga saker rätt, dels att den som säger det kan uppvisa rätt kvalifikationer. Fast den som uppfyller kriterierna för diskursen och så att säga talar inifrån den kan å andra sidan också komma undan med nästan vad som helst, för det finns ett moment av bakåtkompatibilitet, att uttalanden kan sanktioneras i efterhand. Det mänskliga intellektet fungerar ofta på det sättet, det är en mästare på att hitta på förklaringar i efterhand för att skapa känsla av kontinuitet och koherens. Så verkar det fungera på både individ och gruppnivå. Diskursen består av ord, men inte om alla ord eller vilka ord som helst, den består samtidigt av regleringar och mer eller mindre explicita kriterier. Foucault plockar isär och visar upp diskursen, det vill säga hela maskineriet eller anordningen som sådan, för att undersöka dess inneboende logik. Här tror jag kritikerna till poststrukturalismen går vilse i sin kritik, när de utgår från att kunskap kan användas för att kontrollera (diskursen). Foucault visar dock att kausalitetens riktning är dubbel, för makten och också kontrollera kunskapen. Diskursen uppstår mellan människor och det som skiljer människan från resten av världen/verkligheten är förmågan eller egenskapen att tänka annorlunda, att föreställa sig. Bara för att det är och ser ut på ett otvetydigt sätt betyder inte att alla tolkar det man ser på samma sätt. Diskursen reglerar även perceptionen. Kejsaren är bara naken om vi uppfattar sakernas tillstånd på det sättet och över dessa saker bestämmer ingen enskild.

I detta sammanhang skulle jag vilja berätta en liten anekdot som är så vacker att det är fara värt att den är sann. I en enda bild visar den alla de inskränkningar som drabbar diskursen -- de som begränsar dess makt, de som bemästrar dess slumpmässighet och de som väljer bland de talande subjekten. I början av 1600-talet fick shogun höra talas om att européernas överlägsenhet i navigation, handel, politik och krigskonst berodde på deras kunskaper i matematik. En så värdefull kunskap ville han gärna skaffa sig. Då man hade berättat för honom om en engelsk sjöman som kände hemligheten hos denna fantastiska diskurs, lät han kalla denne till sitt palats och höll honom kvar där. Ensam med engelsmannen tog shogun lektioner. Han lärde sig matematik, fick faktiskt behålla makten och levde till en hög ålder. Först på 1800-talet fanns det japanska matematiker. Men anekdoten slutar inte här -- den har en europeisk sida också. Det sägs att den engelske sjömannen, Will Adams, var autodidakt, en snickare som genom att arbeta på ett varv hade lärt sig geometri. Bör man se denna historia som ett uttryck för en av de stora myterna om den europeiska kulturen? Mot det österländska tyranniets monopoliserade och hemliga kunskap ställde Europa den allmänna spridningen av kunskap, det oändliga och fria diskursutbytet. 

Foucault var en mästare på att hitta talande berättelser som illustrerade hans tankar. Kritikerna till postmodernismen missförstår ofta och ibland medvetet, får jag för mig, dessa berättelser som man utan att det finns grund för det uppfattar som bevis för något, bevis som man på olika sätt plockar isär eller avfärdar med hjälp av vedertagen evidens. Fast berättelserna och exemplen som Foucault lyfter fram är inga bevis för något, utan illustrationer av tankegångar. Foucault är intresserad av samtiden, av det som skulle kunna bli och studerar historien för att finna nycklar till förståelse för diskursernas inneboende logik. Han skriver inte historia, han skriver teori. Han för inte fram hypoteser som ska förkastas eller beläggas, han presenterar tankeredskap som ska användas. Fungerar redskapen är det bra, om inte är det bättre att lägga sin tid på något annat än att skjuta på budbäraren. Läs nästa mening noga, och reflektera sedan över kritiken mot poststrukturalismen.    

Detta tema håller naturligtvis inte för någon närmare granskning. Utbyte och kommunikation är positiva företeelser som verkar inom komplicerade system av restriktioner, och de skulle utan tvekan inte kunna fungera oberoende av dem. Den ytligaste och mest synliga formen hos dessa restriktionssystem består av det som man kan samla under beteckningen ritualer.

Kunskap är inte kunskap om den inte delas och används. Samtidigt krävs det för att något ska uppfattas som kunskap att det uppfyller vissa kriterier och att budbäraren ses som trovärdig. Diskursen är hela det maskineri som frambringar vetande, subjekt och makt. Diskursen är inget i sig själv, den uppstår mellan och ger upphov till effekter. Diskursen kan därför bara studeras indirekt. Ritualer är ett slags upphöjda och formaliserade handlingar som både är bärare av diskursen och skapare av den. Utan ritualen är det som att besluten man enats om aldrig tagits. Man tar i hand, prästen uttalar de magiska orden: "Härmed förklarar jag er till man och hustru", eller "jag döper dig i faderns, sonens och den heliges namn till ...". Det skålas och skrivs under avtal, presidenter svärs in i ämbeten och många har tvingats utföra och utstå vidrigheter för att bli upptagna i eftertraktade församlingar och hemliga sällskap. Ritualerna är del av diskursen, men diskursen kan inte reduceras till ritualerna. 

En ritual  bestämmer vilka kvalifikationer de talande individerna måste ha (och vilka som i dialog-, fråge- eller recitationsspelet skall inta vilka positioner och formulera vilka typer av yttranden), den bestämmer gesterna, beteendena, omständigheterna och alla de tecken som måste beledsaga diskursen. Den bestämmer också ordens förmodade eller påtvingade effektivitet, vilka effekter de skall ha på dem som de riktas till och gränserna för deras tvingande värde. De religiösa, juridiska, terapeutiska och delvis också de politiska diskurserna kan knappast skiljas från denna ritualisering som samtidigt bestämmer både enstaka egenskaper hos och passande roller för de talande subjekten.

Ritualerna handlar om vem och vad som bjuds in i diskursen, in i det ständigt pågående samtal som utgör och samtidigt skapar kultur. En bärande tanke för Foucault är att inget kan sägas stå utanför diskursen, allt av betydelse finns så att säga på insidan, är immanent. Därmed kommer regleringarna egentligen att handla om på vilken nivå i diskursens hierarki ett specifikt fenomen hamnar, och inte om vad som tillhör och vad som inte tillhör diskursen. Ritualer lyfter Foucault fram som den mest synliga och påtagliga formen för reglering av diskursens deltagare. Ritualen bestämmer så att säga reglerna för hur den som vill skaffa sig inflytande över diskursen kan/får agera. Det handlar vidare om vilka möjliga positioner som finns att tillgå inom diskursen samt hur dessa skall organiseras i förhållande till varandra och vem som hamnar var. Ritualerna som finns inom, till exempel, akademin är många, gamla och strikt formaliserade, men samtidigt högst levande och bestämmande för hur vardagen och verksamheten organiseras för alla som vill vara en del av en specifik gemenskap. Vad talar man om i vilket sammanhang? Hur bör man vara klädd? Vilka är de anmodade referenserna och vem bjuds in i gemenskapen som fullvärdig medlem, och på vilka premisser?

Ord, ting och diskursiva ordningar 18

Fortsätter resonemanget om disciplinen och dess reglerande roll i en diskursiv ordning. Det handlar som sagt inte om vad som sägs, utan mer om vem som talar (författaren), hur det talas om den som talar och det som sägs (kommentaren) och hur det förhåller sig till vad andra som håller på med liknade saker har sagt samt hur kollektivet som mutat in kunskapsområdet tänker (disciplinen). Det handlar om en helhet som regleras av både inre och yttre kontrollmekanismer. 

Inom sina egna gränser erkänner varje disciplin sanna och falska satser men skjuter en hel teratologi av vetande utanför marginalen. Området utanför en vetenskap är såväl mer som mindre befolkat än man tror. Där finns naturligtvis den omedelbara erfarenheten och alla imaginära teman som bär och ständigt förnyar uråldriga trosföreställningar, men kanske finns där i egentlig mening inga misstag, eftersom ett misstag endast kan uppstå och avgöras inom en bestämd praktik. Där strövar i stället monster omkring, monster vilkas form ändras med kunskapshistorien. En sats måste alltså uppfylla komplicerade och tunga fordringar för att kunna räkna som del av en disciplin. Innan den kan sägas vara sann eller falsk måste den, som Monsieur Canguilhem skulle ha sagt, vara "i det sanna".

Det räcker inte att vara klok eller producera kunskap, och ibland kan även det som inte är sant passera som vetande. Allt handlar om ifall man befinner sig på insidan eller utsidan av disciplinen som hävdar äganderätt över kunskapen som produceras. Först måste man vara i det sanna, sedan får man se hur det som sägs tas emot och vilket stöd förlagen som läggs fram får. Sedan kan det räknas som kunskap, alternativs förkastas. Yttranden från den som verkar utanför en disciplin kommer inte ens ifråga för bedömning. Det viktiga är inte vad som sägs, utan vem som säger det, hur det sägs och i vilket sammanhang orden uttalas. Ingen människa är en ö, och ingen kunskap är ren. Allt vetande är medierat, redigerat och sanktionerat. Man kan vara i eller utanför den, men ingen kommer undan diskursens ordning. Diskursen är ingens, och samtidigt är den allt och allas. Foucault använder botanisten och ärftlighetsforskaren Gregor Mendel som exempel på hur diskursens ordning fungerar. Hur kom det sig att rönen som publicerades strax efter 1800-talets mitt först på 1900-talet rönte uppmärksamhet och accepterades som giltig kunskap?

Man har ofta undrat över hur 1800-talets botanister och biologer egentligen bar sig åt för att undgå att se att det som Mendel sade var sant. Men det berodde på att Mendel talade om objekt, använde sig av metoder och placerade sig inom en teoretisk horisont som alla var okända för biologin på hans tid. Visst hade Naudin före honom lagt fram tesen om att arvsanlagen var diskreta; men hur ny eller märklig denna princip än framstod kunde den införlivas med den biologiska diskursen, åtminstone som en gåta. Mendel däremot konstituerade arvsanlagen som ett helt nytt biologiskt objekt, tack vare en filtrering som ditintills aldrig använts. Han skilde det från arten, liksom från det kön som överför det, och den domän inom vilken han observerade det var generationernas oändliga öppna serie, där det dök upp och försvann med statistisk regelbundenhet. Ett nytt objekt som kräver nya begreppsliga verktyg och nya teoretiska fundament. Mendel talade sanning men befann sig inte inom det "sanna" i sin tids biologiska diskurs. Man formade helt enkelt inte biologiska objekt eller begrepp enligt sådana regler. Det krävdes en totalt förändrad referensram, att en helt ny plan för objekt inom biologin utvecklades, för att Mendel skulle komma in i det sanna och hans satser (till stor del) framstå som exakta. Mendel var ett sant missfoster, vilket gjorde att vetenskapen inte kunde tala om honom, medan t ex Schlieden som ett trettiotal år tidigare -- mitt under 1800-talet -- förnekade växternas sexualitet men gjorde det enligt den biologiska diskursens regler, endast formulerade ett disciplinerat misstag.

Kanske skulle man kunna säga att Mendel tänkte utanför boxen, vilket är enkelt att göra men enormt svårt att få gehör för. Att tänka utanför boxen eller vara kreativ är ord och uttryck som ofta används, och det är en förmåga som idealiseras, men i praktiken finns alltid gränser för hur långt utanför diskursens givna ramar man kan tänka. Och det spelar ingen som helst roll om det som sägs är sant eller ej, för det enda som betyder något är hur väl uttalandena passar in i de givna ramarna. Alternativt hur mycket makt man har. Den som har makt kan alltid få gehör för sina uttalanden, vilket Donald Trump och talet om postsanning är tydliga tecken på. Kunskap och makt är två sidor av samma sak, och diskursen är en ordning som reglerar makt. Därför räcker det inte att säga sanningen, uttalandet får inte avvika allt för mycket från gängse syn på vad som hålls för sant.

Det är alltid möjligt att man råkar säga det sanna i utanförskapets vildmark, men i det sanna är man endast om man lyder "diskurspolisens" regler, vilka man måste aktivera på nytt i varje diskurs.

Ofta märker man inte av diskursen förrän man byter fält eller inriktning. Jag märkte redan som student att man tänkte, talade och höll olika saker för sant inom olika ämnen på högskolan. Jag tycke det var spännande och lärorikt att byta ämnen och lärde mig massor. Sedan var jag tvungen att sätta ner foten för att kunna bli forskare, jag var tvungen att välja disciplin och bygga upp allianser. Jag valde etnologi, riktade in mig på genus och specialiserade mig på maskulinitet. Som forskare/författare var jag del av ett kollektiv. Vi kommenterade varandras texter och hänvisade till varandra. Gränser bevakades både inom och utanför området som mutats in. Hierarkier skapades och underblåstes. Det viktiga var inte vad som sades, utan hur orden och tankarna togs emot av auktoriteterna inom disciplinen. Som genusforskare får man finna sig i att betraktas som suspekt utanför de edsvurnas skara, men inom gruppen gäller det att skapa sig en plats och bevaka den. Vad som helt är inte tillåtet. Jag minns hur jag på ett seminarium uttryckte mig gillande om Bourdieus habitusbegrepp, efter att jag läst hans bok Den manliga dominansen. Jag överraskades av den negativa reaktionen. "För inte in kroppen i diskursen" sa man inte, men det var detta diskurspoliserna menade. Genus handlar om språk; punkt! Det var första gången jag stötte på diskursen, och på den vägen har det fortsatt. Att byta inriktning, lämna genus och forska om alkohol och droger gynnar inte karriären. Och att arbeta över gränser eller tvärvetenskapligt är hopplöst svårt, trots att det efterfrågas. Diskursen tar sig många olika uttryck. Ingen äger den, man alla måste anpassa sig efter den, oavsett vad man tycker om den. 

Disciplinen är en kontrollprincip för diskursproduktionen. Den fixerar gränserna för diskursen genom spelet med en identitet vars form är en ständig reaktualisering av reglerna.

Reglerna finns inte nedskrivna och ibland ändras det utan att man märker det. Diskursen är gäckande, diffus och svårt att se om man inte vill se den. Kritikerna mot Foucault och poststrukturalismen är många och de anser sig ha på fötterna när de ondgör sig över resultatet av hans kritiska granskning av kunskapsproduktionens dolda, underliggande regler. Kritikerna vägrar inse att deras agerande bekräftar kunskapen som de inte accepterar som kunskap.

Man brukar ofta se outtömliga källor till skapandet av diskurser i en författares produktivitet, i kommentarernas mångfald och i utvecklandet av en disciplin. Må så vara, men icke desto mindre är de tvångsprinciper. Antagligen kan man inte förklara den positiva och mångfaldigande roll de spelar om man inte ger akt på deras begränsande och tvingande funktion.

Om det som hävdas stämmer överens med verkligheten är det sant, men sanningen kan bara uttalas av den som befinner sig inom en disciplin och som följer dess regler. Jag erkänner villigt att jag många gånger, för att bilda mig en uppfattning om relevansen i en bok jag vill läsa, kollat referenserna längst bak. Och om de författare som jag anser bör finnas med inte finns där, läser jag inte boken. Tror inte jag är ensam om att agera på det sättet. Det går som sagt inte att ställa sig utanför diskursen, men man kan trots allt försöka göra sig medveten om vilka mekanismer man själv är med om att underblåsa och vilka man skulle kunna försöka att undvika. Och detta är viktiga lärdomar för alla som vill förstå vilka logiker som ligger bakom ett kulturellt skeende och vad som styr produktionen av kunskap.

Det leder tanken fel att uppfatta Foucaults arbete som sanningen om hur det är, min läsning av texten utgår istället från att det skall behandlas som ett verktyg för eget arbete, som uppslag till egna undersökningar. Och som manual till analyser av kultur passar det synnerligen väl, men det gäller att parera alla de grund och blindskär som lurar på färden. Läser man Foucault på hans egna premisser, kritiskt och med fokus på det som går att använda, blir det dock enklare att förstå innehållet än om man i texten letar efter vad som står där egentligen och om det är sant eller inte.

Ord, ting och diskursiva ordningar 17

Diskursen är inte, den blir. Det är viktigt. Det handlar om effekter som uppstår mellan och som bara kan undersökas indirekt, med ledning av tillblivelseprocessernas effekter. Foucault går i sin föreläsning igenom olika mekanismer och ordningar som utgör aspekter av diskursen, eller delar i maskineriet. Det viktiga är dock inte delarna, för de ser olika ut över tid och beroende på sammanhang. Helheten är det viktiga och dess effekter. Det är inte så att principerna som gås igenom här måste finnas med för att det ska vara meningsfullt att tala om en diskurs. Foucault presenterar en lista, ett förslag på inslag i diskursiva ordningar, för att få oss att se det som finns mitt framför ögonen på oss men som är svårt att se om man inte lärt sig se sambanden. Man kan tänka på innehållet i föreläsningen som ett slags analytisk verktygslåda. Foucault presenterar ingen hypotes som ska prövas och ledas i bevis, det handlar om ett förslag på förklaring till logiken bakom kulturell förändring. Därför kan man inte säga att Foucault har fel, bara att hans analysverktyg fungerar mer eller mindre väl för ändamålet.

Inledningsvis har ett antal principer gåtts igenom som reglerar diskursen, och nu har det blivit dags att reflektera över nästa princip: Disciplinerna, vetenskapens organisering.

Man måste också uppmärksamma en annan begränsningsprincip, men denna gång inte inom vetenskaperna utan inom det som kallas "disciplinerna". En princip som även den är rörlig och relativ. En princip som gör det möjligt att konstruera men inte lämnar stort spelrum. 

Disciplinernas organisation står i opposition till såväl kommentar- som författarprincipen. Den motsätter sig den senare eftersom en disciplin definieras av en objektsdomän, en samling metoder, en korpus av påståenden som hålls för sanna, ett spel av regler och definitioner och av tekniker och instrument. Allt detta bildar ett slags anonymt system som kan disponeras av vem som vill eller kan, utan att dess mening eller validitet skulle ha något att göra med den som råkade uppfinna det. Men disciplinens princip står också i motsättning till kommentarens: det man utgår från inom en disciplin, i motsats till i en kommentar, är varken en mening som måste återupptäckas eller en identitet som måste återupprepas utan i stället vad som krävs för att konstruera nya yttranden. För att en disciplin skall vara möjlig krävs en möjlighet att formulera, att i det oändliga formulera nya påståenden. 

Författaren, kommentaren och disciplinerna utgör ett slags reglerande helhet. Ännu ett slags treenighet (tänker på subjekt, makt och kunskap som allt Foucault skrev om på ett eller anat sätt kretsar kring). Helheten kan betraktas som en anordning, ett system. Disciplinen är ramen som skapar förutsättningar för förståelse av uttalanden. Det räcker inte att formulera en tes för att den ska tas på allvar och når spridning. Det krävs en kontrollapparat och någon som går i god för uttalandet. Allt som sägs tas inte på samma allvar, men orden från den som är del av en disciplin och uttalanden som accepteras av disciplinen, laddas med mer agens än andra. Att lyssna på vad som sägs och själv bilda sig en uppfattning om relevansen i uttalanden verkar vara ENORMT svårt. Begäret efter sanning i kombination med osäkerheten kring den egna förmågan och en underliggande rädsla för andras misstänksamhet är ett annan slags anordning som ger upphov till diskursiva effekter. Människa blir man i och genom andras ögon. Det finns inget autonomt jag som ligger inbäddat i en kropp, det finns bara andras granskande blickar och kritiska analyser av det som sägs. Det räcker inte att ha en mer eller mindre välgrundad åsikt och uttrycka den för att bli tagen på allvar. Det som sägs mals genom den kvarn som arbetar med följande frågor: Vem talar? Hur förhåller sig det som sägs till vad andra (erkända auktoriteter) har sagt? Och i vilket disciplin är den som uttrar sig verksam inom?

Det är skillnad på uttalanden som kommer från fysiker och kulturvetenskapliga yttranden. Kvalitativ forskning genererar inte alls lika vederhäftiga svar som kvantitativ. Och statistiska analyser tas alltid på större allvar än tolkningar av intervjudata. Hur uttalandena tas emot har ingenting att göra med vad som hävdas. Ovetenskapliga uttalanden som saknar stöd är just ovetenskapliga och borde inte tas på allvar, men oavsett graden av vetenskaplighet är det är skillnad på hur sådant som sägs av fysiker och det som hävdas med stöd i kulturvetenskaplig forskning tas emot. Fysiken är mönstervetenskapen och den utövar stort inflytande över vad som blir norm i vetenskapliga sammanhang. Disciplinens makt över tanken och synen på vetenskaplighet är stor. Därför tas ovetenskaplig kritik mot, till exempel postkolonial teoribildning, på större allvar än vederhäftig och väl underbyggd kritik mot naturvetenskapliga forskningsrön. Kritiken som borde vara opartisk och bara handla om det som sägs tas på olika stort allvar beroende på vem som uttalar den, vilka referenser hen lutar sig mot och beroende på vilket vetenskapsområde, vilken disciplin, hen är verksam inom. Kunskapen sägs vara i centrum, men det är den bara ytterst sällan i dagens akademiska kultur.

Men det finns mer, och mer finns det utan tvivel för att det skall finnas mindre: en disciplin är inte summan av allt sant som kan sägas om något, inte ens av allt det som i kraft av en koherens- eller systemprincip kan accepteras på tal om en och samma sak. Läkarvetenskapen konstitueras inte av allt sant som kan sägas om sjukdomar, botaniken kan inte definieras som summan av alla sanningar om växter. Det finns två skäl till detta. För det första består botaniken och läkarvetenskapen, liksom alla andra discipliner, av såväl sanningar som misstag. Dessa misstag, som varken är överblivet skräp eller något främmande för en disciplin, har positiva funktioner, är historiskt verksamma och spelar en roll som ofta är oskiljaktig från sanningarnas.

Varje disciplin har en historia och alla ämnen har troligen något lik i garderoben. Tänkande och kunskapsutveckling är inte linjära processer. Disciplinen är summan av allt som sagts och gjorts i disciplinens namn, både kunskaperna som hålls för sanna och det som förkastats. Vad som är inne och ute ifråga om en disciplin är en förhandlingsfråga. Ämnen kan delas upp och slås ihop. Det handlar mer om kultur än om kunskapsfokus. Vem som forskar, hur man forskar och kommunicerar kunskap spelar roll. Misstagen ingår i ämnets folkloristik och bidrar till disciplinens karaktär. Det räcker inte att söka kunskap om ett ämne. För att resultatet ska räknas som vetenskap krävs att kunskapen känns igen som disciplinspecifik, att den uppfyller ämnets mer eller mindre tydliga och uttalade kunskapskriterier.

Men för att en sats skall räknas som hörande till botaniken eller patologin krävs dessutom att den uppfyller villkor som i en mening är strängare och mer komplexa än den rena och enkla sanningens -- eller i vilket fall som helst andra villkor.

Jag kommer aldrig att glömma vad den uppburne professorn, som forskat om alkohol på forskningsinstitutet dit jag bjudits in för att tala om min kulturvetenskapliga alkoholforskning, sa efter min presentation: "Alkoholforskning måste vara kvantitativ". Det var det enda ha sa, sedan lämnade han rummet. Hade jag inte varit luttrad eller om mitt självförtroende varit sämre (vilket har varit ett stort problem för mig genom åren, men som på senare tid blivit bättre) hade jag inte kunnat skaka på huvudet åt arrogansen, men det var vad jag gjorde. Jag utmanade ingen, var inbjuden som gäst och var dessutom tydlig med att min forskning inte var ett alternativ utan ett komplement. Diskursen kom dock emellan och både jag, professorn och doktoranderna i rummet drabbades av dess reglerande kraft. Och när jag försökte få en artikel införd en vetenskaplig alkoholforskningsjournal refuserades jag med orden: "Han skrev sin avhandling om lastbilschaufförer." Disciplinens dolda förväntningar och kontrollmekanismer visar sig indirekt. All forskning om alkohol accepteras uppenbarligen inte som alkoholforskning. Kunskapsobjektet eller ämnet som studeras avgör inte, utan disciplinen.

Den måste inrikta sig på ett bestämt objektsområde: från och med slutet av 1600-talet, till exempel, krävdes av en sats för att den skulle räknas som "botanisk" att den den behandlade växtens synliga struktur, systemet av dess näraliggande och mer avlägsna likheter eller dess näraliggande och mer avlägsna likheter eller dess vätskeströmmars mekanik. (Satsen kunde inte längre, som på 1500-talet, behandla växtens symbolvärde eller alla de dygder och egenskaper man tillskrev den under antiken.) Men även om en sats inte tillhör en disciplin måste den använda sig av begreppsliga verktyg eller tekniker av ett väl avgränsat slag: från och med 1800-talet ansågs en sats inte längre som medicinsk om den använde begrepp som var på en och samma gång metaforiska, kvalitativa och substantiella (som stockning, hetsiga vätskor och förtorkat stoff). Sådana satser hamnade "utom medicinen" och uppfattades som individuella fantasier eller som folkliga föreställningar. I stället kunde, och borde en sats använda sig av begrepp som var lika metaforiska men byggde på en annan funktionell och psykologisk modell (som till exempel irritation, inflammation och urartning hos vävnader).

Disciplinens inkluderingsregler, dess gränser, historia och forskarna som verkar inom den bestämmer tillsammans, fast utan förhandling, vad som kommer att vara vad. Gränser bevakas och definitioner diskuteras hela tiden. Diskursen är helheten och dess effekter. Ingen kontrollerar den, den är resultatet av sammanhangens komplexa relationer och det dynamiska spelet mellan.

Det finns mer ändå: för att tillhöra en disciplin måste en sats kunna inskrivas inom ett visst slags teoretisk horisont. Det räcker med att påminna om att sökandet efter ett ursprungligt språk, som långt in på 1700-talet var ett fullkomligt acceptabelt tema, under 1800-talets andra hälft var tillräckligt för att får vilken diskurs som helst att förkastas, kanske inte som felaktig men som en chimär, som ett drömmer eller som ett rent och skärt språkvetenskapligt missfoster.

Diskurser är multipliciteter. Sammanhållna, kollektiva, maskiniska tillblivelseprocesser som tar sig fram där det går, när det går och så länge det går, och som kontrollerar det som går att kontrollera. Inför diskursen är alla små, men vissa är mindre än andra. Även den som inte vet om det eller ens kan föreställa sig det, kan vara del av, eller utanför diskursen. Dess verkan drabbar alla olika och ingen kan någonsin vara säker på vad eller hur. Och discipliner kan vara både vetenskapliga och andra. Eftersom det är ett begrepp vi har att göra med, detta är en begreppsdiskussion, kan disciplinen även vara och handla om andra saker än de som Foucault tar upp. Konst, litteratur, medier, snart sagt allt kan förstår med hjälp av verktygen som här presenteras. Viktiga frågor att ställa är: Vad hålls för sant? Vem/vad anses klokt, eller galet? Hur kan/får man göra? Vilka frågor anses relevanta och vilka viftas bort som ovidkommande? Disciplinen avgör.

Nu ska jag skriva ut tentor och förbereda mig inför dagens seminarier. Återkommer inom kort med fler tankar kring discipliner och diskurser, ord, ting, tankar och makt.

Ord, ting och diskursiva ordningar 16

Mellan ordning och oordning uppstår liv och får tankar form. För strikt ordning eller för mycket oordning ger upphov till problem. Absolut kontroll eller fullkomlig frihet är liktydigt med död. Någonstans mellan finns varje ordnings optimala läge eller tillstånd. Kultur är inget i sig, utan just ett slags tillstånd. Med ledning av kunskap om delarna går det inte att förstå kulturen, för kulturen är också relationerna mellan delarna, dynamiken och mellanrummen. Diskurs är ett begrepp skapat för att beskriva detta tillstånd, liksom kulturen är diskursen inget i sig själv utan just ett slags föränderligt tillstånd av förändring. För mycket ordning och kontroll försvårar förändring, och avsaknad av ordning gör att förändringen förlorar sin riktning och upplöses i kaos. Diskursen är ordnade ting och tankar, är relationer mellan ord och materia. Foucault har talat om tre yttre ordningar, och förra posten handlade om en inre ordning: Kommentaren. Här ska det handla om Författaren.

Jag tror att det finns en annan princip för att gallra i en diskurs. Den är, fram till en viss punkt, den förstas komplement. Den rör författaren. Naturligtvis inte författaren i bemärkelsen talande individ som uttalat eller skrivit en text, utan författaren som princip för gruppering av diskurser, som deras betydelsers enhetliga ursprung och som fokus för deras koherens.

Författaren som ordnande princip. Författaren ger liv åt texten. Människan vill veta vem som skriver och står bakom orden. Denna princip ägnade Foucault stort intresse åt att undersöka och jag återkommer ofta till hans tanke om att det är svårt att veta om man faktiskt lyssnar på vad som sägs, eller om man i själva verket lyssnar på den som talar. Hur vet man det? Hur avgörs en sådan sak? Där, i dessa frågor, finner jag en viktig nyckel till hållbarhet. Diskurs är för mig ett analytiskt verktyg för att lära sig se och förstå skillnaden mellan den som talar och det som sägs. Kunskap och makt är två sidor av samma sak, säger Foucault också. Det ett annat sätt att se på och förstå samma aspekt. Och det gör mig bedrövad att diskurs blivit ett belastat begrepp, dels för att många använder det som ett ontologiskt uttalande, dels för att naturvetare och sanningens försvarare försöker hävda att kulturvetenskapliga (diskurs)analyser är ovetenskapliga. Båda uttalandena är felaktiga. Diskursanalyser är analyser av ordningar och ordnande. Författaren är en ordnande princip, inte bara den som skriver. Alla kan skriva men det är få förunnat att upphöjas till författare. Och jakten på vem som står bakom pseudonymen Elena Ferrante visar hur starkt begäret efter kunskap om VEM som talar är. Foucault försöker vid upprepade tillfällen skriva artiklar anonymt, just för att sätta fokus på orden, på innehållet och tankarna som texten förmedlar, men det visade sig väldigt svårt. Diskursens kraft är stor. Människan är kultur och gränsen mellan jag och andra är aldrig absolut. Människa är ett fenomen som uppstår mellan biologi och kultur och diskursen är ett verktyg för att förstå relationen och dynamiken mellan. 

Denna princip är varken konstant eller allestädes verksam. Överallt runt omkring oss cirkulerar en mängd diskurser som inte får vare sig sin mening eller sin effektivitet av att tillskrivas en författare: vardagliga propåer som omedelbart utplånas, dekret eller kontrakt som behöver undertecknare men inte författare, tekniska bruksanvisningar som sprids anonymt. Men även inom de områden -- litteratur, filosofi, vetenskap -- där författarattribuering är regel ser man tydligt att den inte alltid spelar samma roll. Inom den vetenskapliga diskursens ordning under medeltiden var författarattribuering nödvändig, eftersom den var ett tecken på sanning. Ett påstående ansågs till och med få sitt vetenskapliga värde av sin upphovsman. Sedan 1600-talet har denna funktion undan för undan utplånats inom den vetenskapliga diskursen. Numera används den knappast till något annat än att namnge ett teorem, en effekt, ett exempel eller ett syndrom.

Diskursen förändras hela tiden. Spelet mellan kunskap, makt och subjekten som skapar vetande är dynamiskt och relationerna mellan delarna i helheten förändras hela tiden. När kunskapen är i centrum tappar makten och subjektet i betydelse, och vice versa. Referee-granskningssystemet bygger på anonymitet åt båda håll. Det är TEXTEN och INNEHÅLLETS vetenskaplighet som ska granskas, inte VEM som skriver. Systemet är dock inte vattentätt och författaren, subjektet är på stark frammarsch. Om texterna som Paulo Macciarini skrev hade granskats strikt enligt den vetenskapliga principen hade han aldrig kommit så långt som man gjorde. Författaren kom emellan. Hans lyskraft och alla förhoppningarna som knöts till honom som person övertrumfade kunskapen. Macciarini hade makt eftersom pengar ger inflytande inom vetenskapen idag. Det projicerades förväntningar på honom som vetenskapsman, vilket satte den kritiska förmågan ur spel. Författaren är en ordnande princip.

Däremot har författarfunktionen ständigt förstärkts inom den litterära diskursens ordning och från ungefär samma tid. Om alla de berättelser, poem, dramer och komedier som man under medeltiden lät cirkulera i åtminstone relativ anonymitet frågar man numera varifrån de kommer och vem som skrivit dem; man kräver svar. Man kräver att författaren garanterar enheten hos de texter på vilka man sätter hans namn, att han avslöjar eller åtminstone sitter inne med den dolda mening som genomströmmar dem och att han länkar sina texter till sitt privatliv, sina upplevelser och till den historia som sett dem födas. Författaren är den som ger fiktionens oroande språk dess enheter, dess sammanhållande knutar, dess inordning i verkligheten.

Författaren förklarar och ger mening åt texten. Författaren knyter förväntningar till subjektet bakom och redan innan någon har läst nästa bok är den en ekonomisk framgång, om den skrivs av en framgångsrik författare. Elena Ferrante visar att det finns en kraft i texten och berättelsens innehåll också, men när boken väl blivit berömd växer begäret efter kunskap VEM som skrivit den. Att inte veta skapar kulturell oro. Idag vet vi och det var oundvikligt att det förr eller senare skulle avslöjas vem som skrev boken. Texter utan författare, som datorkod till exempel, blir till instruktioner som okritiskt tenderar att följas. Även där spelar dock diskursens ordnande kraft en viktig roll, fast det är svårare att se den. Finns det ingen författare är det som den kritiska garden sänks och subjektets övertygelse om sin egen autonomi förstärks. Det är olyckligt på många sätt, för ingen människa är en ö. Människa blir man tillsammans och inom ramen för ett sammanhang. Helheten avgör, inte delarna. Diskursen är strukturens ordnande kraft. Den är heller inget i sig själv, den skapas också mellan och förändras tillsammans med allt och alla andra delar av helheten.

Jag vet mycket väl vad man kommer säga om detta: "Men ni talar ju om författaren sådan som kritikern återuppfinner honom i efterhand, när döden har kommit och det inte finns något annat kvar än en massa trassliga kråkfötter. Man måste bringa någon reda i allt det där, föreställa sig ett projekt, ett sammanhang eller en tematik -- något som man tror sig kunna kräva av en författares liv eller tänkande och som kanske är en smula fiktivt. Men likväl har den verklige författaren funnits, denne man som bryter in mitt bland de slitna orden och överför sitt geni eller förvirring till dem."

Forskningen om Nietzsche handlar delvis om att försöka bestämma när hans galenskap började visa sig i texterna, som om det spelade någon roll. Vi vet att han slutade skriva och att hans texter vid en viss tidpunkt blev omöjliga att läsa, men varför detta intresse för författarens mentala status? Varför inte bara läsa texterna och analysera dess innehåll. Fungerar det är det bra, annars är det bara att lämna orden och tankarna därhän. Om den som skrev texterna var galen eller frisk saknar betydelse för KUNSKAPEN, men det är svårt att skilja det ena från det andra. Diskursens makt är stark eftersom dess kraft kommer inifrån och eftersom du och jag påverkar förändringens riktning genom att interagera med varandra i vardagen.

Det skulle naturligtvis vara absurt att förneka existensen av individer som skriver och hittar på. Men jag tror att den individ som med ett möjligt verk i sikte börjar skriva en text, åtminstone sedan en viss epok tar till sig författarfunktionen för egen del. Det han skriver och det han inte skriver, det han avser som ett utkast till verket -- även ett första utkast -- liksom det han lämnar åt sidan som alldagligt tal, hela detta spel av skillnader föreskrivs av författarfunktionen sådan som hans epok givit honom den och sådan som han i sin tur omformar den. Ty han kan mycket väl rasera den traditionella bilden av författaren: utifrån en ny författarposition kommer han att ur allt han skulle ha kunnat säga, ur allt han varje dag och i varje ögonblick säger skära ut den ännu skälvande konturen av sitt verk.

Författaren är del av sitt verk liksom verket är del av författaren. Utan läsare och kommentatorer tappar orden sin mening, just för att den inte finns på en bestämd plats och bara, där utan i helheten, mellan.

Kommentaren begränsade diskursens godtycklighet genom spelet hos en identitet som skulle ha formen repetition och samma. Författarprincipen begränsar samma slumpmässighet genom spelet hos en identitet i form av individualitet och själv.

Överallt olika typer av spel mellan. Olika delar som interagerar och skapar föränderliga helheter. Diskursen är inget i sig själv, den uppstår i rörelsen, genom att sättas i verket. Allt och alla är utkastade i flödet som ingen styr men som ändå har en (föränderlig) riktning. Repetitioner av samma, upprepning av skillnad. Jag blir jag genom att spegla mig i andras ögon och den blick som avgör vad som är normalt och vad som är avvikande och sjukt. Det räcker inte att skriva för att bli författare, alla skriver texter som delas och läsas. Att vara människa är att kommunicera tankar med ord och gester. Ord och gester som inte kommer från eller skapats av människor får dock inte samma uppmärksamhet som orden som kan knytas till en berömd författare. Författaren är en ordnande princip som tillsammans med andra ordnande principer skapar kulturen och samhället. Diskursen är ordningen som håller helheterna samman.

Ord, ting och diskursiva ordningar 15

Här ska nu den första av tre inre procedurer reflekteras över. Foucault kallar dem inre eftersom det här handlar om procedurer där diskurserna utövar kontroll över sig själva. Ett diskursperspektiv på värde, människan och kunskap är ett posthumanistiskt perspektiv där människan inte placeras i centrum och där ingen del av helheten ges tolkningsföreträde eller betraktas som viktigare än något annat, per se. Foucaults diskursperspektiv är ett försök att närma sig världen på ett lite mer förutsättningslöst sätt, även om inget kan vara helt förutsättningslöst. Människan är människa, med allt vad det innebär. Ödmjukhet inför detta faktum är viktigt, och det jag kanske uppskattar mest med Foucault är hans ödmjukhet. Hans ständiga påminnelse om att lyssna mer på VAD som sägs än VEM som talar följer mig genom livet. Det är svårt, men vill man verkligen veta och inte bara ha ett svar är det nödvändigt. Människor har förfärande lätt att låta sig förföras av den som vet vilka knappar hen ska trycka på. Paulo Macciarini lyckades manipulera ledningen för Karolinska Institutet och fick artiklar införda i några av världens mest prestigefulla vetenskapliga tidskrifter, just för att han var han och för att så många investerat så mycket prestige i honom och hans arbete, och han är inte ensam. Ödmjukhet inför både människans förtjänster och problem är viktigt för att skapa en bättre förståelse för kulturen och förutsättningarna för att skapa ett långsiktigt hållbart samhälle, och att studera diskursens ordning, på diskursens egna premisser istället för att utgå från ett perspektiv där människan placeras i centrum är ett ödmjukt sätt att närma sig kunskap.

Den första av de tre inre procedurerna är kommentaren. Denna min text är ett slags kommentar, men jag vill vara tydlig med att jag inte har för avsikt att förklara Foucault eller uttala om om vad han tänkte egentligen, det jag gör här är att försöka säga något egen med hjälp av innehållet i hans föreläsning. Skillnaden är dock inte uppenbar, och jag står heller inte utanför diskursen. Att tänka helt nytt är enormt svårt, och därför är diskursens ordning så svår att ställa sig vid sidan av.

Först och främst, kommentaren. Jag tror, men jag är inte helt säker, att det i nästan varje samhälle finns viktiga berättelser som man berättar, upprepar och varierar; att det finns ritualiserade diskursmängder som reciteras under vissa väldefinierade omständigheter, saker som sagts vid något tillfälle och som bevarats eftersom man antar att de döljer någonting i stil med en hemlighet eller skatt. Man kan kort sagt anta att det är mycket vanligt med ett slags nivåskillnad mellan diskurserna i ett samhälle: diskurser som "säges" under dagarnas och meningsutbytenas lopp och som är förbi i och med den handling som utsäger dem; och diskurser som ligger till grund för ett visst antal nya talakter som tar upp, omformar eller omtalar dem -- kort sagt diskurser som ständigt, och utöver sitt formulerande, är sagda, förblir sagda och återstår att säga. Vi känner till dem inom vårt kultursystem: det är de religiösa eller juridiska texterna, men också de (om man tänker på deras status) udda texter man kallar "litterära" -- liksom i viss mån de vetenskapliga texterna.

Texter är tankar som sprids och lever sina egna liv, bortom författarens kontroll. Foucault ställer sig i en annan berömt text frågan om det inte till och med är meningslöst att tala om FÖRFATTARE. Han drar tanken så pass långt att han menar att det leder tanken fel att tala om och tänka på sig själv som ett subjekt. Han närmar sig alltså människan och det mänskliga utifrån, och jag ser honom som en posthumanist. Diskurserna gör inte människan mindre mänsklig, vad Foucault lanserar är ett annat perspektiv på det mänskliga. Inget har förändrats och ändå är allt annorlunda. Kritiken mot Foucault är hård och ibland oresonlig, men den handlar paradoxalt nog mer om honom som person än om hans tankar, vilket i sig är en illustration av hans tes. Man skjuter på budbäraren och gör det i affekt som förklätts till vederhäftiga argument. Egentligen är det diskursen som talar, så att säga genom människornas reaktioner. Människan är del av diskursen, av det flöde av materia och virtualitet som kulturen utgör. Texter talar med varandra och tanken på upphovsrätt är ett fåfängt försök att hålla fast vid drömmen om att jag är unik, vilket ingen människa är. Allt och alla är delar av samma helhet. Ingen människa är en ö. En text är en text är en text. Kommentaren handlar inte om det som kommenteras, båda är delaspekter av samma tillblivelseprocess. Det är så jag förstår kommentaren som procedur.

Denna skillnad är förvisso varken stabil, konstant eller absolut. Det finns ingen given uppdelning i å ena sidan en en gång för alla given kategori grundläggande eller skapande diskurser och, å den andra, alla de som repeterar, förklarar och kommenterar. Många viktiga texter blir oklara och försvinner, och kommentarerna övertar ibland deras plats.

Kulturen har ingen början och inget slut, den är ett flöde utan egen källa, en bifurkation. Inget är mer grundläggande eller äkta än något annat, allt befinner sig på samma nivå i processen av tillblivelse och interagerar med allt annat.

Men hur dessa applikationsställen än må förändras blir funktionen kvar, och principen om en skillnad sätts oupphörligen i spel. Ett totalt utplånande av denna nivåskillnad kan aldrig bli annat än spel, utopi eller ångest. Ett spel à la Borges med en kommentar som inte blir något annat än det ordagranna återgivandet (men denna gång högtidligt och väntat) av det som kommenteras, eller spelet med en kritik som i det oändliga skulle tala om ett verk som inte finns. En lyrisk dröm om en diskurs som återföds evigt ny och obefläckad på varje sådant ställe, som utan uppehåll och fullkomligt fräsch återvänder från ting, känslor eller tankar. En ångest som hos Janets sjukling, för vilken minsta yttrande var som "Evangeliets ord", ett hölje kring en outtömlig skatt av mening som förtjänade att återges, tas om och kommenteras i det oändliga: "När jag tänker", sade han så snart han läste eller lyssnade, "när jag tänker på att denna fras redan är på väg mot evigheten och att jag kanske ännu inte förstått den helt och hållet."

Litteraturen och även vetenskapen är i hög grad texter om texter om texter. Referenser cirkulerar och återanvänds och det finns en uppenbar risk att kontakten med den verklighet som forskaren undersöker går förlorad utan att någon märker det. Forskning visar att forskning visar att forskning visar. När alla litar på varandra är det ingen som tar ansvar för att granska vad som verkligen sägs och vad det faktiskt betyder. Målen ska nås, till varje pris och när det står pengar på spel är det som den kritiska förmågan försvinner. Förstår man detta och har lärt sig se diskursens ordning och lät känna dess verkan blir man inte förvånad när en sådan som Macciarini avslöjas. Han sa det "alla" ville höra och gjorde sig till talesperson för den diskurs som säger att forskning kan målstyras och kvalitetssäkras. Att det var en journalist och inte en akademiker som avslöjade bluffen och uttalade de magiska orden: Kejsaren är naken, är inte det minsta förvånande. Diskursen avslöjar aldrig sig själv. Kommentaren är som sagt en inre procedur.

Men är det inte uppenbart att här, i dessa fall, handlar det om att upphäva en av termerna inom förhållandet och inte alls om att avskaffa relationen själv? Den förändras ständigt över tiden och under en given epok kan den anta mångahanda och från varandra avvikande former. Den juridiska exegeten är (sedan en lång tid tillbaka) mycket olik den religiösa kommentaren; ett och samma litterära verk kan samtidigt ge upphov till diskurser av mycket olika slag. Odyseén, tagen som primärtext, upprepas under samma epok i Bérnards översättning, i oändliga textförklaringar och i Joyces Ulysses. 

Kroppen utan organ kan fungera som synonym till diskurs, tänker jag. De båda begreppen fångar samma sak, men bara indirekt. Det är vad som händer i mellanrummen som är det viktiga. Och det finns som sagt inget original, bara kopior av kopior eller kommentarer om kommentarer. Det man ser och upplever är diskursen, men det enda man ser är dess verkan, den går bara att nå indirekt. Därför är sanning ett ord som Foucault värjer sig mot. Tanken på en sanning bygger på att det finns ett centrum och en periferi, vilket Foucault menar är ett feltänk. Lika lite som jorden är universums mitt är människan livets mening. Och målet med vetenskapen är inte att nå fram till SVARET, för det finns inget enda definitivt svar. I atomens centrum är det tomt. Kraftfält är vad vi har att göra med, och kommentaren är diskursens motsvarighet till elektronerna. Vill påpeka att jag tänker högt här, att jag inte vet att det är på detta sätt. Jag sätter ord på min egen förståelse och hoppas att den som vet vill kommentera mina tankar och korrigera uppenbara felaktigheter. Kunskap är ett slags diskurs. Vetande är ett ständigt föränderligt flöde av varierande förståelse, utan början, utan slut och utan kärna. Det viktiga är inte vem som talar, utan vad som sägs. Orden är betydelselösa. Det är effekterna som räknas, det som händer och vad som görs. 

För tillfället vill jag bara påpeka att det som allmänt kallas kommentar har skillnaden mellan primär- och sekundärtext två roller som hör samman. Å ena sidan gör den det möjligt att (i det oändliga) konstruera nya diskurser: ursprungstextens överskuggande roll, dess permanens, dess status som ständigt återaktualiserbar diskurs, den mångfaldiga eller dolda mening som den sägs innehålla liksom den oumbärliga förtegenhet och rikedom man tillskriver den, allt detta bildar grunden för en öppen möjlighet att tala. Men å andra sidan är kommentarens roll, oavsett vilka tekniker den använder sig av, endast att äntligen säga det som i tysthet artikulerades där borta. Enligt en paradox som den ständigt förskjuter men aldrig undkommer måste kommentaren alltid för första gången säga det som dock redan har sagts och outtröttligt upprepa det som trots allt aldrig blev sagt. Kommentarernas obegränsade svall arbetas fram, från insidan, av drömmen om en dold repetition -- vid dess horisont finns kanske inget annat än det som en gång var dess utgångspunkt, en enkel recitation.

Diskursen är en tankefigur och jag lär mig massor om den genom att läsa Foucault, men det är inte han som uppfunnit den, han samlar bara ihop andras tankar och bearbetar dem på sitt sätt för att sätta ord på sin upplevelse av världen. Och jag gör samma sak här. Jag kommenterar, men har ingen ambition att vara ursprungstexten slaviskt trogen. Det viktiga är inte vem som skriver vad utan vad texten och arbetet med den ger upphov till för effekter. Flyktlinjer är en enda lång radda kommentarer av kommentarer. Ett flöde av tankar om samtiden som skrivs för att det är mitt sätt att tänka och för att reaktionerna på det som sätts på pränt (inte bara kommentarerna, utan även klicken och länkarna som dyker upp på de mest oväntade ställen, mailförfrågningarna och kontakterna som knyts via bloggen) ger mig fördjupade kunskaper om kulturen som är mitt forskningsobjekt. Jag har inte anslutit mig till någon skola, jag låter mig inspireras av det som kommer i min väg. Arbetet med Diskursens ordning och andra av Foucaults texter har inte gett mig kunskaper, men jag och mitt tänkande utvecklas genom att gå i clinch med texterna, och förhoppningsvis kan mina tankar hjälpa någon annan att komma vidare i sitt tänkande.

Kommentaren besvärjer diskursens slumpmässighet genom att ta med den i beräkningen: visserligen gör den det möjligt att säga något annat än texten själv, men på villkor att det är texten själv som sägs och i någon mening fullbordas. Den öppna mångfalden, de osäkra faktorerna, överförs genom kommentarens princip från det som hotade att bli sagt till antal, form, förklädnad och de omständigheter som hör repetitionen till. Det nya ligger inte i vad som sagts, utan i själva händelsen att det återkommit.

Diskursen är en evig återkomst av det samma. Jag hör ekot av Nietzsche och drar paralleller till Deleuze, inte för att förklara hur det är egentligen utan för att försöka förstå kunskapen som finns djupt inbäddad i diskursens onåbara kärna. Foucault har befriat och släppt mina tankar lösa. Jag läser inte texterna bokstavligt och söker inte efter vad Foucault menade egentligen, jag låter mig inspireras, drar lärdom av och utsätter mina kunskaper för hans ord. Jag tänker om och modifierar, förändrar och återvänder till texterna. Ser nya saker och i ljust av det upptäcker jag nyanser av världen som tidigare var dolda för mig. Sanningen finns där inne någonstans, men ingen når den. Därför är insikten om det första steget mot en bättre förståelse för vetenskapens möjligheter och inte en kritik av arbetet som utförs i forskningens namn.

Ord, ting och diskursiva ordningar 14

Att läsa Diskursens ordning, och andra böcker av den kalibern, det vill säga böcker där det tänks och söks kunskap (till skillnad från böcker och artiklar som leder tankar i bevis), är att utvecklas som människa. Det är en bok som öppnar upp och utmanar intellektet, som ger perspektiv på tillvaron. Det är en klassiker i ordets verkliga betydelse, det vill säga en bok som står utanför tid och rum och som knyter an till något djupt och evigt mänskligt. Boken handlar om kunskap, makt och människor. Tre aspekter av livet här på jorden. Kunskapen förändras, liksom makten och människorna (både som som individer och tillsammans). Därför är boken evig, eftersom den adresserar eviga frågor och djupt mänskliga dilemman. Diskursens ordning handlar om frågor utan givna svar, frågor som människan aldrig blir färdig med, frågor som faller inom humanioras kompetens- och intressesfär. 

Att läsa och tänka med Foucault gör en framförallt bättre på att tänka. Och det behövs i dessa dagar. Tänkande är en styvmoderligt behandlad och underskattad kompetens som måste vårdas och praktiseras för att hållas vid liv. Det tar tid att tänka ... Tänk om man kunde delegera tänkandet till maskiner, tänk om man kunde utveckla system och metoder för att räkna på framtiden, för att på det sättet slippa anstränga hjärnan. Tänk om! Tänkandet är vad som gör människan till människa. Utmanande texter och tänkande är intellektets motsvarighet till näringsriktig mat och träning. Vill man leva ett långt och rikt liv är man dömd till tänkande och man måste röra på sig och anstränga sig både mentalt och kroppsligt. Det finns inga genvägar. Att säga detta är att slå in öppna dörrar. Ändå måste det sägas.

Vi blir inte klara med Foucault. I alla fall inte än på länge, och i vilket fall som helst blir vi aldrig någonsin färdiga med den här typen av böcker. Kultur är en process, liksom livet och människan, kunskapen och makten. Förändringen är det enda som är konstant. Historien har inte nått vägs ände, den kommer att fortsätta och vi som lever här och nu är utkastade i ett evigt flöde. Eller det är i alla fall min övertygelse att det är så. Det går inte att bevisa att det är så, och det enda vapnet jag har till mitt förfogande i en eventuell duell rörande övertygelsen om att Foucault erbjuder användbara verktyg är argumenten jag här sätter på pränt. Min utgångspunkt är att det gäller även den som reser invändningar mot min (och mångas) övertygelse. Fast så fungerar inte makten, vilket är frustrerande att inse samtidigt som man ifrågasätts och avfärdas med hjälp av "bevis", det vill säga åsikter som backas upp av resultat som bygger på erkända metoder. Foucaults utgångspunkt är att människan inte har tillgång till absolut kunskap om sig själv, makt eller kunskap. Diskursens ordning handlar om att presentera argument för den övertygelsen, inte om att leda teorin i bevis.

När jag återknyter bekantskapen med innehållet i boken (eller föreläsningen) har Foucault just avslutat resonemanget om diskursens externa uteslutningsmekanismer, det vill säga de ordningar som reglerar vem som får tala och vad som i ett givet sammanhang är möjligt att säga. Kunskap är som sagt ingenting i sig själv. Vetande måste förpackas (i brist på bättre ord) för att kännas igen som kunskap. Så är det eftersom människan är en kulturvarelse. Människa blir man tillsammans med och i ljuset av andra människors tankar och uppfattningar om en. Paradoxalt nog vill alla vara solitära genier, men för att bli det krävs kollektivt erkännande. Kunskap är vad kampen står om. Handlade vetenskap bara om att tillfredsställa viljan att veta hade akademin sett annorlunda ut. Viljan att veta tar sig ofta uttryck i en vilja till sanning, vilket är något annat än kunskap. Att skilja de båda viljorna åt är dock svårt, för dess form är identisk. Det är ett dilemma som bara kan lösas genom att ta ett steg tillbaka för att reflektera över problemet. Foucault har gjort just det, och det bör vi dra lärdom av. Det är viktigare att lära sig förstå det än att okritiskt ta till sig det han säger. Diskursens ordning handlar om kunskapens, maktens och människans dilemma och paradoxerna som går att relatera till det.

Viljan att veta kan tillfredsställas på olika sätt. Vägen fram är aldrig rak och det viktiga är att man kommer vidare och hittar svar som fungerar. Därför är vägen målet och samtalet metoden. Så vill jag se på saken. Viljan till sanning kräver stringens, effektivitet och lydnad. Det finns i en sådan kunskapsregim endast utrymme för ett svar och bara en kan ha rätt. Viljan till sanning kräver inte bara ett svar som fungerar, utan även ett slags domstol som fäller ett definitivt avgörande och utser en vinnare. För att tillfredsställa begäret efter kunskap (som inbegriper båda viljeyttringarna) på bästa sätt krävs insikt om skillnaden, och Diskursens ordning handlar om att resonera kring lämpliga verktyg för att lära sig förstå just det. De tre externa uteslutningsmekanismerna som Foucault resonerat kring (se tidigare bloggposter i serien) handlar om maktens önskan att framställa viljan till sanning som kungsvägen till kunskap. Han skriver följande i stycket som föregår citatet som strax ska presenteras:

Så framträder för vår blick inget annat än en sanning som tycks vara rikedom, fruktbarhet och kraft -- mjuk och försåtligt universell. Däremot förblir vi okunniga om viljan till sanning, okunniga om det oerhörda maskineri, avsett att utestänga som den är.

Envisas man med att framhärda i övertygelsen om att vetenskap handlar om att BEVISA saker, och att all kunskap och vetenskap är man slav under viljan till sanning. Jag har dock aldrig lockats av det. Det var inte för att få tillgång till någon sanning som jag sökte mig till akademin. Det var kunskapen jag sökte och fortfarande söker, och jag drivs av viljan att veta. Därför oroas jag över utvecklingen i både akademin och i samhället, för jag ser en växande okunnighet och ignorans om det där maskineriet. Exempel på utestängning och kamp om sanningen, på politikens, ekonomins och kulturens områden är många. Skolan har blivit en valfråga, till exempel. Kunskap om och ödmjukhet inför det där maskineriet som döljer viktiga kunskaper för oss behövs om samhället ska kunna utvecklas i en hållbar riktning. Därför behövs Foucault. Inte för att han ger oss några svar, utan för att han ger oss verktyg att tänka med och för att han pekar på problem att reflektera över. Inledningsvis har det alltså handlat om externa kontroll- och utestängningsmekanismer, men det finns andra också. 

Naturligtvis finns det många andra procedurer för att kontrollera och begränsa diskurser. Dem jag talat om verkar så att säga från utsidan. De fungerar som utestängningssystem och berör utan tvivel den del av diskursen som sätter begär och makt i spel.

Människa, kunskapsbegär och makt. Dynamiken som uppstår mellan dessa tre aspekter av livet och samhället är avgörande för vilken riktning som tillblivelsen tar. Kulturen förändras i enlighet med den logik som finns där, mellan människan, makten och kunskapen. Utsidan har beskrivits och reflekterats över. Det finns en insida också, och den handlar fortsättningen om.

Jag tror att man kan särskilja en annan sådan grupp. Här rör det sig om inre procedurer, eftersom det är diskurserna själva som utövar kontroll över sig själva. Procedurerna fungerar i det närmaste som principer för klassifikation, organisation och distribution --som om det denna gång handlade om att behärska en annan av diskursens dimensioner, nämligen dess händelse- och slumpdimension.

Det är lätt att få för sig att människan är i centrum, men utgångspunkten för Foucault och andra poststrukturalistiska tänkare är att något annat befinner i sig i centrum, eller mellan delarna som världen skapas av. Foucault använder begreppet diskurs för att beskriva det han indirekt undersöker. Kunskap om mellanrum går bara att nå genom indirekta studier. Deleuze och Guattari presenterar en rad olika begrepp (kroppen utan organ eller konsistensplanet för att nämna två) för att undersöka "samma" sak. Det är viktigt detta, att det handlar om mellanrum och dess påverkan på tillblivelsen, förändringen som är livet. Jag måste iväg nu, plikten kallar, men vill vara tydlig med det. Återkommer inom kort med fler tankar om de inre procedurerna som fortsättningen av boken handlar om, vilka är följande: Kommentaren, författaren, disciplinerna.

Ord, ting och diskursiva ordningar 13

Öppenhet är ett av de ben som demokratin vilar på, transparens. Ett annat är kritiskt tänkande, det vill säga vetenskap, men även journalistisk granskning och inte minst en befolkning som bryr sig och vill sätta sig in i och lära sig förstå hur samhället fungerar. Ett tredje ben är långsiktighet, att beslut inte tas i affekt, för att vinna ett val eller hyfsa siffrorna inför ett bokslut. När dessa tre fundament utmanas eller om intresset för dem utarmas (vilket är ett slags utmaning) hotas demokratin som är beroende av kollektivt engagemang för att överleva. Demokrati handlar om ett balans, om jämvikt mellan och är ett slags process som förändras tillsammans med människorna som lever i den. Öppenheten är idag hotad, av olika typer av rädsla. Och det kritiska tänkandet befinner sig i kris, vilket visar sig inte minst i skolan (och även inom forskningen) som allt mer handlar om att följa regler och nå på förhand uppsatta (produktions)mål. Långsiktigheten övergavs för länge sedan. Både i ekonomin och politiken är det resultaten per kvartal och mandatperiod som räknas och på börsen köps och säljs aktier inom loppet av mikrosekunder. Vetenskapen är satt under press att producera mätbara resultat (citeringar och publikationer, och det är ANTALET som räknas). Utbildning handlar om att prestera betyg och examina. Medierna jagar klick och snabb spridning av sådant som ger uppmärksamhet, på bekostnad av den kritiska granskningen av makten och samhällets förvaltning. Samhällsmaskineriets förändringshastighet ökar i takt med det allomfattande kravet på PRESTATION. Det oroar mig, för demokratin är grunden för allt som vi lärt oss ta för givet. Det verkliga hotet kommer inifrån, inte bara i form av ett växande stöd för främlingsfientliga grupper utan lika mycket i form av bristande intresse för demokratin.

Poststrukturalismen har anklagats för att vara ett hot mot samhället, eller i alla fall mot vetenskapen. Det är olyckligt om man tänker så, om den tanken får fäste i det allmänna medvetandet. Michel Foucault är inte lösningen på problemen, men genom att läsa honom och med stöd i kunskaperna han förmedlar går det att lära sig mer om förutsättningarna för ett öppet och demokratiskt samhälle. Vi vet att murar och klyftor hotar sammanhållningen och att vanföreställningar framförallt växer där det saknas kunskap och fakta. Det är dock inte information som behövs, utan öppenhet, kritisk medvetenhet och långsiktighet. Jag tror på bildningens kraft. Genom att studera och reflektera över filosofins klassiker ökar förmågan att hantera komplexitet, vilket gör att rädslan för det okända minskar och förståelsen för vikten av kritisk analys ökar, och tiden att tänka värderas därmed högre. Då kan blicken höjas och långsiktigheten värnas bättre. Allt och alla hänger ihop. Och ett sätt att se på sammanhållningen, relationerna mellan (allt och alla), är att betrakta det som ett slags diskurs. Det är så jag läser Foucault och det är med stöd i ovanstående reflektion jag vill motivera läsningen av hans bok Diskursens ordning. Utestängningsmekanismerna som det handlat in inledningsvis är allvarliga hot mot demokratin, öppenheten och långsiktigheten.

Av de tre stora utestängningssystem som drabbar diskursen -- det förbjudna ordet, avskiljandet av vansinnet och viljan till sanning -- har jag talat mest om det sista. Det beror på att de båda första sedan århundraden tillbaka oavbrutet har avletts mot detta. Samtidigt har det i allt högre grad försökt göra de båda andra till sina, dels för att förändra dem, dels för att ge dem en grund. Om de förstnämnda systemen blir allt bräckligare, allt mer osäkra ju mer de genomströmmas av viljan till sanning, så blir denna vilja i sin tur ständigt starkare, djupare och allt mer oundviklig.

Strävan efter kontroll handlar det ytterst om. Viljan att veta är ytterst ett uttryck för önskan att kontrollera. Kunskap är makt, brukar man säga. En examen från högskolan öppnar dörrar. Men, handen på hjärtat, hur mycket handlar studier idag om KUNSKAP egentligen? Skolans uppdrag är att sortera, och den processen fortsätter på högskolan. Lärandet är allt för komplext och vagt för att mätas och kontrolleras, det är en ömtålig kvalitet som bara kan värnas. Därför blir bildning problematiskt i ett allt mer prestationsfokuserat samhälle. Bildning är kunskapssökande för kunskapens skull. Bildningens drivkraft är viljan att veta. Jag vet inte hur tydlig jag varit i tidigare poster, men det framstår här och nu som väldigt viktigt att skilja mellan viljan att veta och viljan till sanning. Viljan att veta handlar om kunskap, medan viljan till sanning handlar om strävan efter kontroll. Inte för inte lobbar Svenskt Näringsliv för att högskolans uppdrag ska omdefinieras. New Public Management handlar om makt och kontroll, inte om kunskap. Ytterst är det demokratin som står på spel. Allt och alla hänger ihop. Det förbjudna ordet är ett samlingsbegrepp för allt som är tabu. Det är det äldsta sättet att kontrollera, sexualitet, kunskap, människor, makt och så vidare. Avskiljandet av vansinnet och fixeringen vid klokhet handlar om en mer utvecklad och sofistikerad kontroll av tankar och människor. I takt med att kunskapen spreds i samhället, och särskilt när kyrkans makt utmanades av vetenskapen, förlorade talet om tabu sin betydelse allt mer. Avskiljandet av vansinnet flyttade, vilket Foucault visar i sin avhandling Vansinnets historia under den klassiska epoken, in kontrollen av människor och tankar i människornas medvetande. Eftersom det inte handlar om någon medveten rörelse, utan om en effekt av kultur (i brist på bättre ord just här), är det bra att använda ett nytt ord eller begrepp för att beskriva processen. Diskurs är Foucaults förslag på analytiskt redskap.

Viljan till sanning är det moderna samhällets motsvarighet till tabu och avskiljande, och är liksom de båda andra ett uttryck för kontroll. Det är detta som gör det så bedrägligt, för alla vill ju veta hur det är. Sanningen dyrkas idag. Därför blir postmodernismens kritik mot den rådande synen på kunskap så provokativ, men det är en sund kritik och den bottnar i viljan att veta. Viljan till sanning är något annat. Skillnaden mellan handlar om graden av kontroll. Sanningen är ett slags omvänt tabu, och granskar man hur kritiken mot poststrukturalismen ser ut så ser man att den liknar ett slags avskiljande. Kritiken som riktas mot den som vågar utmana Sanningen handlar inte om att bemöta vad som sägs, utan om att anklaga den som reser kritik eller ifrågasätter synen på sanning för att vara vansinnig. Det handlar om kontroll, men inte om någons kontroll av någon annan, utan om diskursens kontroll av allt och alla. Vad är det sanningens försvarare försvarar egentligen? Är det viljan att faktiskt veta, eller är det viljan till sanning? Varför är det så provocerande att tala om dessa saker? För mig handlar forskning ytterst om att värna demokratin, och då är viljan till sanning en problematisk metod (eller vad man nu ska kalla det) för den faller så lätt över i kontroll. Viljan att veta är bättre. Kunskap för kunskapens skull, eller bildning. Vill vi verkligen värna demokratin är skillnaden mellan viljan till sanning och viljan att veta viktig att iaktta och lära sig förstå.

Och ändå är det utan tvivel denna vilja man talar minst om. Det är som om viljan till sanning och dess avgörande vändpunkter doldes för oss av sanningen själv och dess nödvändiga utveckling.

Viljan till Sanning är det som sätter känslorna i brand och som gör att kritiken mot kritikerna blir så hård. Viljan till sanning tränger sig emellan och hindrar viljan att veta. Kunskap för kunskapens skull anses farlig för den går inte att kontrollera. "Vi måste veta vart våra skattepengar används till", sägs det. Men handlar det inte snarare om kontroll för kontrollens skull? Jag menar samhället och skattemedlen är ju våra och vi äger och förvaltar dem tillsammans. Vem och vad är det som kontrolleras när kontrollen sprider sig i samhället? Hur påverkar kontrollen demokratin? Och varför är viljan att veta, kunskap för kunskapens skull eller strävan efter bildning så provocerande? 

Orsaken till detta är kanske följande: om den sanna diskursen sedan grekernas tid inte längre är den diskurs som svarar mot begäret eller som utövar makt, vad är det då som står på spel inom viljan till sanning, inom viljan att uttala denna sanna diskurs, om inte begär och makt? Den sanna diskursen, vars form med nödvändighet befriar från begär och lösgör från makt, kan inte erkänna den vilja till sanning som genomströmmar den. Och viljan till sanning -- en vilja som påtvingats oss under så lång tid -- är sådan att sanningen den vill inte kan annan än maskera den.

Kontroll för kontrollens skull är demokratins största fiende. Viljan att veta är det som driver Foucault, och det är samma vilja som driver mig. Det var därför jag sökte mig till universitetet och forskningen; viljan att veta. Kunskap för kunskapens skull, driver mig. Bildning är ledstjärnan jag orienterar mig mot. Det är ur den viljan som mitt engagemang för hållbarhet och demokrati hämtar kraft. Återigen, allt och alla hänger ihop. Demokrati och hållbarhet är liksom kunskap processer som inte går att KONTROLLERA. Viljan till sanning handlar dock om kontroll, om ett slags begär, inte efter kunskap utan efter makt. Därför ökar kontrollen. Kontroll för kontrollens skull är dessutom en linjär process som ökar i varje led. Och det underliggande begäret som driver processen maskeras och döljs i talet om vikten av satsningar på skola och utbildning, i värnandet av sanning och produktionen av mätbara resultat.

Så framträder för vår blick inget annat än en sanning som tycks vara rikedom, fruktbarhet och kraft -- mjuk och försåtligt universell. Däremot förblir vi okunniga om viljan till sanning, okunniga om det oerhörda maskineri, avsett att utestänga som den är.

Poststrukturalismen är ett bildningsprojekt som drivs en oskyldig vilja att veta och förstå. Ett öppet sökande efter kunskap, för kunskapens skull. Att det anses provocerande är något vi borde reflektera mycket mer om än vad som är fallet idag. Ni känner vid det här laget argumenten: Det finns inte tid. Tid är pengar. Förvaltningen av skattemedlen måste vara klok. Hur skulle det se ut om man bara lät människor gör vad de vill? Jag, just det, hur skulle det se ut och vad skulle det leda till? Om vi verkligen vill veta måste vi överge viljan till sanning och bejaka viljan att veta. Det är Foucaults budskap som jag finner mellan raderna i Diskursens ordning. Jag vill se ett utbildningssystem byggt på viljan att veta (bildning), istället för dagens system som bygger på viljan till sanning (kontroll). Varför är det så hotfullt, och i vems fotspår vandrar den som drivs av viljan att veta?

Alla som gång efter annan under historiens lopp försökt dra upp konturerna av denna vilja, alla som försökt ifrågasätta den genom att ställa den mot sanningen just där sanningen försöker berättiga förbudet och definiera vansinnet -- alla dessa alltifrån Nietzsche till Artaud och Bataille kan idag tjäna som (förvisso upphöjda) förtecken för vårt dagliga arbete.

Viljan till sanning döljer den underliggande viljan till makt som leder till kontroll för kontrollens skull. Det handlar dock inte om illvilliga individer, utan om kulturella processer. Därför är diskurs ett bra begrepp att använda i analysen. Ytterst handlar det om att värna demokratin, och arbetet är viktigare idag än någonsin. Öppenhet, kritisk förmåga och långsiktighet ligger i allas intresse. Därför bör man fundera över känslorna som väcks av kritiken som riktar sig mot viljan till sanning. Vad står den för och vilka intressen spelas i händerna av det sättet att tänka och agera? Varför anses kontroll för kontrollens skull vara mindre problematiskt än kunskap för kunskapens skull? Fundera, reflektera och samtala är vägen fram. Tid att tänka. Debattera inte. Debatten är effektiv, men den leder bara till svar och fördelar makt. Debatten främjar varken kunskapsutvecklingen eller demokratin.

Ord, ting och diskursiva ordningar 12

Viljan att veta kan ibland vara så stark att den är starkare än insikten om vad som går att veta. Önskan att få ett svar kan vara viktigare än att svaret verkligen är korrekt. Det är ett mänskligt dilemma, ett olyckligt tillstånd, och det kräver förståelse för fler saker än bara kunskapen. Även den mänskliga psykologin måste tas med i beräkningen, liksom förmågan till kritiskt tänkande. Det räcker inte att något är sant i betydelsen att en utsaga stämmer överens med förhållandet i verkligheten. Kunskap handlar inte bara om det som är och händer där ute, utan lika mycket om det som sker inom och mellan människor. Därför är viljan till sanning, begäret efter kunskap, som Foucault skriver om, så viktigt att uppmärksamma och förstå. Om man verkligen vill veta, vill säga. Kunskapen måste passera genom en lång rad filter och den måste översättas i flera led innan den når ut i samhället. Det finns många resonanslådor och potentiella felkällor att ta i beaktande på vägen mellan verkligheten och vetandet.

Slutligen tror jag att denna vilja till sanning, som alltså vilar på institutionellt stöd och institutionell distribution, har en tendens att utöva -- jag talar fortfarande om vårt samhälle -- ett slags press på och tvingande makt över andra diskursformer.

Här tror jag det har hänt saker i samhället sedan Foucault höll sitt tal på Collège de France 1970. Den vetenskapliga diskursen står idag i ett närmast motsatt förhållande till samhället. Idag är det politiken som i allians med näringslivet utövar tvingande makt över vetenskapen. Kunskapens ställning är inte lika självklar längre, och delvis som en följd av att Foucault visat på relationen mellan makt och kunskap har makten kunnat flytta fram sina positioner för att utmana vetenskapen, särskilt på områden där kunskapsläget inte är diffust. Där man tidigare litade på vetenskapen, lyssnar man idag på andra. Viljan till sanning är lika stark, men resultatet blir ett annat om man väljer att lyssna på företrädare för vetenskapen än om man väljer att lyssna på politiken eller näringslivet. Och eftersom kulturen i hög grad är resultatet av diskurser fungerar det också, åtminstone ett tag. Klimatförnekelse kan man ägna sig åt ganska länge innan problemen blir uppenbara, till exempel. Det går också att få välavlönade arbeten med mycket ansvar även utan utbildning, så länge ägarna inte protesterar.

Jag tänker på hur den västerländska litteraturen i sekler har nödgats stödja sig på det naturliga, det sannolika, på ärligheten liksom på vetenskapen, kort sagt på den sanna diskursen.

Här tänker jag på debatterna på senare år om romaner som sägs handla om sanningen men där det funnits fiktiva inslag, och fiktiva böcker vars innehåll stämmer överens med sanningen. Inom litteraturens område har inte riktigt lika mycket förändrats som på andra områden, uppenbarligen. Fast även där har sanningen förlorat en del av sin glans och oantastlighet. På gott och på ont, för det innebär så klart att vetenskapen också granskas, vilket är viktigt. Kunskapen är aldrig given, den måste reflekteras över, utvärderas och ständigt omvärderas.

Jag tänker också på hur de ekonomiska praktikerna, kodifierade som föreskrifter eller anvisningar (eller möjligen som moral), sedan 1500-talet har försökt finna en grund, försökt ge sig själva ett rationellt berättigande genom en teori om tillgångar och produktion.

Här har det sannerligen hänt saker sedan Foucault talade. Det har till exempel inrättats ett pris till Alfred Nobels minne, i ekonomisk vetenskap. Och även om vetenskapen om ekonomi aldrig lyckats förutsäga kriser eller uppgångar och trots att ekonomin är lika gåtfull som vädret finns det en vilja att vetenskapliggöra ekonomin. Där, i den rörelsen, i den viljan att veta visar sig ett slags begär efter kunskap. Viljan till sanning är starkare än verklighetens och kulturens myllrande komplexitet. Det är mer lockande att ha kunskap om något bestämt, än om något diffust.  

Och jag tänker på hur en så normativ företeelse som straffsystemet har sökt sina grundvalar eller berättiganden först, naturligtvis, i en rättsteori och sedan från och med 1800-talet i sociologisk, psykologisk, medicinsk eller psykiatrisk kunskap. Det är som om inte ens lagens ord kunde auktoriseras i vårt samhälle av någon annan än en sanningsdiskurs.

Som sagt, jag tror det går att iaktta en pendelrörelse här. Idag är sanningen inte absolut, och då har vetenskapens status förlorat en del av sin forna glans. Trots att sanningen om sanningen är att det inte går att uttala sig så säkert som man kanske trodde tidigare är det som om kunskapen upplösts och inte är lika intressant längre. Jag tror det handlar om lockelsen som ligger i tvärsäkerheten; både i att vara säker och att lyssna på någon som säger sig vara säker. Människan har en utpräglad fallenhet att vika sig för auktoriteter och genom historien har den som vill leda lutat sig mot olika saker: Gud, vetenskapen och idag pengar. Därför är det berättigat att tala om diskursens ordning, istället för kunskap. Ordningen och auktoritetstron kommer före kunskapen. Makt, vetande och subjekt är en dynamisk och sammanhållen enhet som allt och alla relateras till och får sin mening genom.

Ord, ting och diskursiva ordningar 11

Viljan till sanning är en stark mänsklig drivkraft. Den har byggt samhällen, botat sjukdomar, skapat välstånd och binder mänskligheten samman. Nere i Cern finns (som jag förstår det) världens största laboratorium, en partikelaccelerator som byggts för att ge svar på frågor rörande materiens allra minsta beståndsdelar. Både enskilda och samhällen drivs av viljan till sanning, och innan vetenskapen vann maktkampen över kyrkan var det prästerna som tillfredsställde människans vilja att veta sanningen. Svaret, i bestämd form singular, är även inom vetenskapen närmast heligt. Hur kan man veta att det verkligen är så, att det faktiskt finns ett enda svar på alla frågor? Sanningen är att man bara kan veta det genom att undersöka saken. Fast hur gör man det?

Michael Foucault utmanade den synen på kunskap och undersökte relationen mellan makt och kunskap. Han klampade in på känslig och minerad mark och han trampade på ömma tår. Få saker är mer besvärande (för de flesta) att få synpunkter och kritik på, än ens grundläggande uppfattningar. Och utgångspunkten att Sanningen är en och odelbar är ett sådan antagande. Kyrkan och vetenskapen gav olika svar, men båda svaren utgick från antagandet att det endast finns ett och ett enda svar på frågan. Så är det fortfarande. Viljan till sanning lever och är stark. För många spelar det inte så stor roll vilket svaret är, bara att det endast finns ett och att det inte råder någon tvekan. Viljan till kunskap är inte alls lika stark som viljan till sanning. Få är intresserade av att veta hur det är egentligen. Jag förstår dem, för det är mycket enklare att bestämma sig och sedan hålla fast vid svaret. Debatten är mer belönande än samtalet. Den som vinner (och det kan man göra på många olika sätt) tar hem hela äran och får själv svara på varför. Vinnaren skriver historien. Det är så det moderna samhället är uppbyggt. Sanningen står inte på egna ben.

Ty liksom de andra utestängningssystemen förlitar sig viljan till sanning på institutionellt stöd. Den både förstärks och förnyas av en tröghet inom praktikerna, inom pedagogiken naturligtvis men också inom bok-, publicerings- och bibliotekssystemen, inom de lärda sällskapen förr i tiden och inom laboratorierna idag.

Kunskap, verklig kunskap, det vill säga vetenskapligt sanktionerat vetande, är en produkt. Alla vet att kunskap är resultatet av kollektivt arbete. Partikelacceleratorn i Cern är resultatet av enormt många människors insatser och kunskapen som strömmar därur är allas förtjänst. Ändå var det bara två vetenskapsmän som fick Nobelpriset när Higgspartikelns existens bekräftades. Dyrkan av geniet är nästan lika stark som viljan till sanning. De där sakerna hänger ihop, vilket stärker debattens företräde framför samtalet än mer. Människor vill att sanningen ska vara en och att kunskapen ska kunna knytas till den klokaste av de kloka. Ingen kommer i närheten av Albert Einsteins status. Han är själva sinnebilden av geniet; ett slags mänsklig motsvarighet till Sanningen. Den bäste, den ende. Även om alla vet att kunskap är resultatet av gemensamma ansträngningar är det inte så man hanterar viljan att veta. För om det verkligen var kunskap om verkligheten man sökte skulle viljan till sanning inte tillåtas påverka resultatet på det sätt som är fallet.

Viljan till sanning stänger ute den som vill samtala, den som vågar ställa kritiska frågor till auktoriteter eller som närmar sig svaren på alternativa vägar. Även ifråga om metod och problemformulering spökar sanningen och antagandet om en eller ett. Svar som tagits fram med en tolkande ansats erkänns inte riktigt som vetenskap. Och den som för fram alternativa tolkningar, den som inte först bestämmer sig för vad som är det BÄSTA det vill säga enda) svaret måste räkna med att ifrågasättas eller avfärdas. Även inom humaniora finns en vilja till sanning som tar sig lite olika uttryck, men som ändå är stark. Det pågår till exempel strider om vilken tolkning som är den rätta, av till exempel Foucault. Hur ska han läsas? Hur ska han förstås? Nåde den som frångår akademins chain of command och lanserar en egen, hemmasnickrad tolkning. Även om den förs fram som underlag för samtal, för att få synpunkter på innehållet och alldeles oavsett hur väl underbyggd och logiskt stringent tolkningen är, kan tankar som utmanar auktoriteter och etablerade antaganden aldrig räkna med att bli tagna på allvar. Viljan till samtal är liten. Debatten är enklare, och när viljan till sanning kombineras med viljan till makt skapas ett mäktigt maskineri som man gör bäst i att inte utmana, om man fortsättningsvis vill vara en röst som blir lyssnad på. 

Men de förnyas utan tvivel också, och på ett djupare sätt, av hur kunskap används i ett samhälle -- hur den värderas, distribueras, fördelas och så att säga attribueras.

Det är detta jag är intresserad av, hur kunskap värderas, distribueras och används. Akademin liksom kunskapssamhället är kulturella enheter, eller går åtminstone att studera utifrån kulturella perspektiv. Jag söker inte svaret, jag söker förståelse för förutsättningar för förändring. Jag dras likt en fluga till en sockerbit till frågor utan givna svar, till komplexitet och till grundläggande antaganden som inte utan vidare antas kunna ifrågasättas. Kunskapen förändras, men viljan till sanning består. Vetenskapens uppdrag antas vara att ge svar(et). Paradoxalt nog erkänns inte alla svar. Bara svar som ligger i linje med kulturella, grundläggande antaganden erkänns som riktiga, viktiga svar. Bara den som vinner debatter eller som upphöjts till geni kan räkna med att bli tagen på allvar. Och den som vill samtala för att gemensamt nå fördjupad förståelse får finna sig i att bli betraktad som (i bästa fall) apart. 

Låt mig här, rent symboliskt, få påminna er om den gamla grekiska princip som säger att aritmetik mycket väl kan vara en angelägenhet för demokratier, eftersom den undervisar om likhetsförhållanden, medan endast geometri borde läras ut till oligarker då denna bevisar olikhetsförhållanden.

Aritmetik handlar om räknande och är ett vardagligt verktyg för att lösa problem som uppstår under vägs. Aritmetiken är demokratisk eftersom den får sin mening genom att användas i samhällsbygget. Geometri är mer abstrakt och sysslar med eviga former och samband. Om aritmetiken löser problem i vardagen ger oss geometrin svar på eviga frågor. Max Tegmark menar att verkligheten är matematisk. Studier av matematik bli därmed studier av verkligheten. Hur bra man än är på att lösa problem i vardagen blir man inte upphöjd till geni. Det blir bara den som sysslar med Sanningen och som levererar svaret.

Foucault leder inget i bevis. Han undersöker verkligheten, på verklighetens egna premisser. Han letar inte efter svaret. Det är diskursen han är intresserad av; det vill säga förutsättningarna för kunskap. Han utgår inte från något, tar inget för givet. Han undersöker saken. Foucault är den samtalande filosof, inte en debatterande. Därför uppskattar jag hans texter så mycket. Han ger mig inga svar, utan hjälper mig att tänka och förstå min samtid bättre. Kritiken han dragit på sig är därför intressant, för den innehåller massor med information om kunskap och om konsekvenserna av viljan till sanning.