Vi behöver en annan humanism!

”Jag är humanist” hör jag mig själv säga, allt som oftast i akademiska sammanhnag. Men det är mest ett sätt att slippa fler frågor, och för att visa att jag inte är naturvetare. Även om jag inte alls, egentligen, vill beskriva mig själv som humanist är jag i grunden ingen motståndare. Fast om jag själv får välja, väljer jag ett annat begrepp för att beskriva vad jag ”är.” Om det tänkte jag skriva några ord denna långfredag.
På föreningen Humanisternas hemsida finns följande förklaring till vad humanism är:

Humanism och humanist är ord som används i flera betydelser. Men humanismen som livssyn står för ett tydligt ställningstagande. Den sätter människan och människovärdet i centrum. Den förenar medmänsklighet och förnuft i en strävan att skapa ett bättre samhälle, där ansvaret läggs på människan själv. Demokrati och mänskliga rättigheter är universella värden som måste gälla alla människor, oavsett var man råkar leva.

Grundläggande för humanismen är kritiskt tänkande och en vetenskaplig kunskapssyn. Humanismen är en sekulär - icke-religiös - livssyn som anser att det inte finns några förnuftiga skäl att tro på religiösa dogmer, gudar eller övernaturliga förklaringar av tillvaron. Humanister har en kritisk inställning till alla former av religion, nyandlighet och ockultism.

Vad vill föreningen uppnå?

Humanistorganisationer över hela världen arbetar för att främja en global etik på humanismens värdegrund, vilket innebär frihet och självbestämmande för individen och ett samhälle utan politiskt och religiöst förtryck. Det ger de bästa förutsättningarna för ett människovärdigt liv.

Har lite svårt för detta, och för organisationen Humanisterna. Detta att sätta människan i centrum. Det låter så bra. Vem kan vara motståndare mot det? Ingen, så klart. Men det är ett alldeles för stort och omfattande begrepp, människan. Finns det någon som är motståndare mot människan?

Frågan man bör ställa sig är snarare vad menar man med begreppet människa. Om det får vi inget veta, det antas man kunna ta för givet. Och var går gränsen mellan människa och hennes omgivning? Om det får man heller inget veta. Man behöver inte gå speciellt långt tillbaka i tiden för att hitta material som, liksom Humanisterna, utgår från en: ”kritiskt tänkande och en vetenskaplig kunskapssyn […] en sekulär - icke-religiös – livssyn”, men som ändå innehåller värderingar och åsikter som är djupt problematiska. Titta bara vad som står att läsa i en gammal Geografibok för Folkskolan som användes runt förra sekelskiftet:

Afrika ej väl för handel. Kuserna sakna djupa vikar, och floderna äro föga segelbara; därför måste all handel i största delen af denna världsdel blifva karavanhandel. Bland de förnämsta varor, som Europa får härifrån, är elfenben (elefantbetar). För sitt lands alster tillbyta sig negrerna bommulstyg, knifvar, bösssor och krut, glaspärlor och granna kläder, hvarmed i synnerhet höfdingarne gärna styra ut sig.

Om folket som bebor den afrikanska kontinenten från vilken Europa ”får” elfenben skriver man följande, och betänk att detta var vad man fick lära sig i skolan för inte speciellt länge sedan.

Negrerna hafva ej så dåliga själsanlag, det hafva de visat, där de bott bland européer, t. ex. i Amerika; men för sig själfva komma de ej långt. De äro i mycket som barn; de älska att styra ut sig med grannlåt, äro häftiga i alla sina själsrörelser, så att de i glädje hoppa, dansa och sjunga, i sorg åter skrika och tjuta, rifva af sig håret och rulla sig på marken. De råka lätt i vrede och äro då grymma och blodtörstiga. Annars äro de allmänhet godsinta, men i hög grad opålitliga och lögnaktiga samt oförskämda tiggare, äfven kungarne. Att arbeta strängt är något som negrerna ej gärna göra, ehuru de äro rätt starka, i synnerhet i armarna; och börja de ett företag, så hålla de ej länge ut därmed; men det är ej heller lätt att i Afrikas heta klimat göra ett uthålligt arbete. – Till sin afgud eller fetisch tager en neger hvad föremål som helst, ett träd, en sten eller dylikt, som synes honom ovanligt och märkvärdigt; han tror att däri bor någon ande, och offrar till honom för att få hans hjälp. Men går det honom illa, så förlorar han tron på fetischen, kastar bort eller bränner upp den och skaffar sig en annan. – Icke alla negrer hafva lika svart hudfärg. Bland de ljusaste äro kaffrerna, som bo längst i sydost och i de flesta fall stå framför de andra negrerna.

Jag är övertygad om att Humanisterna är lika indignerade över ovanstående citat som alla andra, men det är lika fullt en text som bygger (eller skrevs, då) på humanistisk vetenskaplig grund. Citatet visar att det är skillnad på folk och folk, och idag är väl synen på muslimerna det som kommer närmast ovanstående tankar.

Kolonisationen av Afrika var ett humanistiskt projekt. Den vite mannen som stod på toppen av den mänskliga utvecklingsstegen tog på sig uppdraget att hjälpa utvecklingen på traven genom att sprida sin visdom. Det var i alla fall så man motiverade exploateringen av Afrika och Asien.

Eftersom ingen försvarar kolonisationen och eftersom jag inte vill misstänkliggöra Humanisterna vill jag påpeka att detta inte är skälet till att jag är obekväm med benämningen humanist. Även om humanismen har en rad lik i garderoben så finns det andra och mer konstruktiva skäl till anamma en annan definition av begreppet människa, än humanismens.

Posthumanism är ett slags samlingsbegrepp för definitioner av begreppet människa, som kommer efter humanismen. Och på nätet hittar jag följande enkla beskrivning av vad det skulle kunna vara:

posthumanismen skall inte uppfattas som en dogm som ersätter en annan. Posthumanismens kunskapssyn är fundamentalt annorlunda än till exempel humanismens. Posthumanismen kommer aldrig att nå fram, den är istället en ständigt pågående dekonstruktion av livet självt. Vi har aldrig varit människor, konstaterat Cary Wolfe, åtminstone inte i ordets vedertagna betydelse – vi är något annat.

Posthumanist, det är jag bekväm med. Den beskrivningen av mig kan jag leva med. Och det är också så som Gilles Deleuze, Felix Guattari och alla andra av mina favoritfilosofer ser på begreppet människa. Som något annat, något mer och något mycket mer intressant än vad som ryms inom humanismens definition.

För att knyta an till dagen som idag är, Långfredagen, vill jag lyfta ett citat till. Det är hämtat från en av platåerna i boken A thousand plateaus, Year Zero: Faciality.

Similarly, the form of subjectivity, whether consciousness or passion, would remain absolutely empty if faces did not form loci of resonance that select the sensed or mental reality and make it conform in advance to a dominant realty. The face itself is redundancy. It is itself in redundancy with the redundancies of significance or frequency, and those of resonance or subjectivity. The face constructs the wall that the signifier needs in order to bounce off of; it constitutes the wall of the signifier, the frame or screen. The face digs the hole that subjectification needs in order to break through; it constitutes the black hole of subjectivity as consciousness or passion, the camera, the third eye.

Deleuze och Guattari utgår här från dels att ansiktens betydelse för den mänskliga identitet har en historia som sträcker sig från Jesus. Det var kristendomen och spridandet av den som avskilde mänskligheten från övriga världen, vilket blir tydligt om man jämför kristendom med hinduism till exempel. Och vad passar väl bättre då än att lyfta frågan på självaste långfredagen. Den dag då Jesus dog på korset.

Vad är det då som är identitetens säte? Var uppstår det jag som älskar att betrakta sig själv som en unik del av livet på jorden? Vad är det som driver processen framåt, om det nu inte är människan? Det är ett av de teman som Flyktlinjer handlar om, så svaret på frågorna finns på många ställen här på bloggen. Företrädesvis men inte uteslutande under rubriken Posthumanism och OOO. Deleuze och Guattari skriver så här, som svar på frågan i samma platå:

Concrete faces cannot be assumed to come ready-made. They are engendered by an abstract machine of faciality (visagèitè), which produces them at the same time as it gives the signifier its white wall and subjectivity its black hole. Thus the black hole/white wall system is, to begin with, not a face but the abstract machine that produces faces according to the changeable combinations of its cogwheels. Do not expect the abstract machine to resemble what it produces, or will produce.

Mänskligheten samproduceras med och i sammanhangen som människorna ingår i och interagerar med. Mänskligheten och humanismen är med andra ord resultatet av den process som skapar samhället.

Människan och människovärdet kanske inte är det bästa sättet att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle på. Humanismen upprättar en otillbörlig gräns i världen mellan subjekt och objekt, och detta gränsdragande gör något med synen på resten av världen. Tror ni mig inte, läs citatet om Afrikas folk ovan, det utgår från samma typ av gränsdragning. Där är det gränsen mellan oss, européer, och dem, afrikanerna, som upprättas. För humanisterna är det gränsen mellan oss, människor, och det resten av världen (djur, natur, teknologer och allt annat) som upprätthålls.

Det är djupt problematiskt, och ger upphov till konsekvenser som inte leder i riktning mot långsiktig hållbarhet. Det tycker jag är ett ämne som lämpar sig för reflektion denna sagolikt vackra Långfredag, i nådens år 2011.

Glad Påsk!