Hur bryter man människors begär efter sanning?

Vad Foucault gör i Diskursens ordning är att beskriva och kritiskt granska den process som resulterat i det västerländska tänkande och i förlängningen även samhället som helhet. Han riktar med andra ord den analytiska blicken mot och synliggör det man till vardags tar för givet. Han pekar ut konturerna för den diskurs (eller det maskineri) som ger upphov till samhället av idag, vars maktordningar alla har att rätta sig efter oavsett hur man ser på förhållandena.

Foucault presenterar även ett antal konstruktiva förslag på hur man kan arbeta för att bryta med premisserna för detta tänkande, för att försöka förändra förhållandena så att de ger upphov till andra möjligheter (och givetvis andra begränsningar). Och bryta sig loss från det invanda måste man göra, om man vill förstå världen man lever i, och om man verkligen vill analysera diskursernas villkor, spel och effekter. Ett sätt att arbeta systematiskt för att bryta invanda tankemönster är att ifrågasätta det begär efter sanning som är så utbredd i (väst)världen, och det fungerar här som utgångspunkt för ett resonemang om metod för studier av kultur.


Den gängse uppfattningen – såväl ute i samhället bland ”vanligt folk” som inom delar av akademin – är att vetenskap är resultatet av en utvecklingsprocess mot en allt större och mer förfinad, sann kunskap om världen, samhället och verkligheten. Ett utmärkt exempel på detta är den gigantiska partikelacceleratorn som invigdes för några år sedan i Cern, i Schweiz.

Vidare är det en utbredd uppfattning att vetskap utförs av solitära genier som sitter på sin kammare och i ensamhet tänker stora tankar. Exempel på det är dyrkan av Einstein, och Nobelpriset som delas ut till enskilda upphovsmän och kvinnor.

Otvivelaktigt åtnjuter vetenskapen, hur man än definierar begreppet, trovärdighet och respekt i samhället, oftast med rätta bör påpekas. Diskursanalys i den mening som här skrivs fram handlar absolut inte om att ifrågasätta vetenskapen som verksamhet eller om att uppmana till skepsis ifråga om resultatet av det vetenskapliga arbetet. Men eftersom det otvivelaktigt innebär makt varje gång något tilldelas epitetet geni, eller när ett genombrott identifieras så har alla, både vetenskapare och allmänheten ett ansvar att förhålla sig skeptiska till allt som hävdas i vetenskapens namn.

Foucault (1993:36) menar att arbetet med att tillägna sig ett sådant skeptiskt tänkande, och det bör påpekas att här åsyftas ett tänkande som är kritiskt men inte avfärdande, kan och bör ske stegvis och efter några tydliga principer, som jag här skall försöka översätta till en metodologi. Foucaults förklaring till vetenskapens höga anseende går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har uppstått) finns en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara.

Den kanske viktigaste lärdomen man får av Diskursens ordning är att vetenskap är en mänsklig verksamhet, med allt vad det innebär. Detta glöms allt för sällan bort när man fokuserar på fakta, och eftersom kulturvetenskaplig forskning sällan presenterar fakta är det också helt avgörande för ämnets långsiktiga överlevnad att man kan förklara dels vad kritiken mot det vetenskapliga projektet går ut på, dels att man kan övertyga samtiden om vad vi, det vill säga samhället som helhet, har att vinna på att tillägna oss insikterna som Foucault förmedlar.

Fakta är om man tänker rätt på saken bara ett ord, och om man förleds att ta den för given, utan att reflektera över hur den uppstått, då blir det svårt att hävda att man har ett kritiskt förhållningssätt. Hela tiden och överallt utsätts man i dagens samhälle för olika aktörer och strategier som alla har det gemensamt att de vill få övriga att acceptera just deras fakta som just fakta, kunskap eller sanning. Och när man gör det, när man okritiskt tar till sig det man får sig serverat utan att reflektera över på vilka grunder eller med hjälp av vilka metoder som kunskapen blivit just kunskap i och genom, då har man givit upp en del av sin autonomi och man har intagit en underordnad position i förhållande till den som hävdar att det han eller hon säger är riktigt. Och om man därtill tar personens titel som intäkt för riktigheten i det som hävdas, ja då är man riktigt illa ute.

Om ett sådant förhållningssätt sprider sig i samhället utsätter vi varandra, kollektivt för en mycket stor fara. Faran handlar inte om att någon skulle ta över samhället och styra majoriteten i enlighet med minoritetens önskemål, det handlar istället om att ett viktigt skydd mot oförutsedda risker raseras. Det finns helt enkelt inga genvägar till ett långsiktigt hållbart samhälle. För att nå dit behövs det en kritisk massa av engagerade och reflekterande individer och samhällsmedborgare.

Vetenskap är en central del i alla samhällen, men man skall akta sig för att lägga allt för mycket makt i allt för få individers hand. Kulturvetenskap skulle kunna fungera som ett slags väktare för alla sådana tendenser och en utbildare av allmänheten i kritiskt tänkande, men då behövs det utvecklas nya metoder för att bedriva kulturvetenskap.

Kunskap och makt är två sidor avsamma sak. Därför behövs kritiskt tänkande och analytisk förmåga. Därför behövs kulturvetenskap!