Brist på vilja att verkligen förstå leder till konsekventa felslut

Hur hänger allt ihop egentligen? Det skulle kunna vara ett sätt att formulera forskningsuppdraget inom kulturvetenskapen. Och den kunskap som produceras av kulturvetare skulle kunna användas mycket mer än den gör i samhället idag, till allas bästa. Men också för att hjälpa arbetslivets aktörer att lösa alla de problem man brottas med, vilket dagens bloggpost är tänkt att visa.

Närlingslivsdelen i dagens Svenska Dagbladet visar prov på symptombildens allvar och vidd, men även på såväl brist på kunskap som vilja att förstå. Här skulle kulturvetenskaplig kompetens kunna användas och lösa en hel del problem. Jag ska försöka visa hur.

Det börjar redan i den första stora artikeln. Den handlar om fordonsindustrins bottenskikt. Om själva basen i den industriella världen, även om det inte är så det presenteras. Artikeln: Lång kredittid pressar leverantörer, handlar om företagen som tillverkar komponenterna som bilindustrin är beroende av för att kunna leva upp till sina försäljningsmål, för att kunna bygga förtroende och för att generera vinster som kan slå finansanalytikernas förväntningar och pressa upp aktiekursen till rekordnivåer.

Här framträder inga starka män. Här finns inga glamorösa VDar som kallar till presskonferenser. Det handlar om hårt pressade småföretagare, i Småland och Västergötland, men också i Japan och på andra ställen i världen.

Likviditeten var oerhört ansträngd för landets underleverantörer när finans- och fordonskrisen paralyserade branschen för två år sedan. Tongivande kunder i lastbils- och personbilsindustrin dröjde dessutom länge med att betala för den utrustning som hade levererats. Och fortfarande gäller långa kredittider, trots att fordonsbranschen vänt upp. –Kunderna fortsätter att pressa kredittiderna uppåt. Fenomenet med långa kredittider är också något som sprider sig till branscher utanför fordonsindustrin, säger Sven-Åke Berglie, vd för FKG, en branschorganisation för leverantörer inom fordonsindustrin.

Underleverantörerna förvandlar ren materia till komponenter som Saab och Volvo sedan kan sätta samman till bilar (och annat) för att tillfredställa människornas behov. De utgör med andra ord ett viktigt (men ofta bortglömt) led i den kedja som förbinder tankar, ord och önskningar med jordens inre. Allt hänger ihop, det är en viktig kulturvetenskaplig insikt!

Underleverantörerna står för en stor del av anställningarna som krävs för att bygga ett samhälle. Härifrån hämtas en ansenlig del av den skattebas som finansierar skola, vård och välfärd i Sverige och i andra länder. Hur behandlas företagen i artikeln och i andra sammanhang? Dels som en anonym, ointressant massa eftersom media inte uppmärksammar dem annat än när det blir problem. Dels som en resurs bland andra resurser, som förväntas ställa sina tjänster till maktens förfogande. På maktens, det vill säga bilindustrins direktörers och aktieägarnas, villkor. Vilka blir konsekvenserna med ett sådant fokus?

–Det kan handla om tiotals miljoner kronor som en underleverantör binder genom de långa kredittiderna. Det är pengar som skulle kunna investeras i produktutveckling, i maskiner eller i nyanställningar i stället, säger Sven-Åke Berglie och tillägger att långa kredittider är den vanligaste orsaken inom EU att ett mindre eller medelstort företag, oavsett bransch, går i konkurs.

Med en helhetssyn på och ett större intresse för det nätverk som utgör och skapar samhället, vilket är vad många kulturvetare sysslar med, skulle problemen som det rådande tänkandet ger upphov till kunna mildras och nya mer långsiktigt hållbara lösningar skulle kunna utvecklas. Frustrerande att se det, utan att erbjudas möjlighet att få vara med i arbetet med att lösa problemen. Kompetensen finns, liksom kunskaperna och viljan.

Hur ser resten av Näringslivsdelen ut? Där är det som vanligt den yttersta toppen av nätverket som analyseras och som får komma till tals, och till vilka tilltron knyts: Vi jobbar med likviditeten och Graham tar over Skanska. Bara med utgångspunkt i ett snabbt svep över en enda dagstidning finner jag uppslag till en hel massa kulturvetenskapliga forskningsprojekt.

Vita män i toppen av stora organisationer, det är dem man vänder sig till när man vill försöka förstå. Det är dem som genererar nyheter. Men genom att ge dem en sådan uppmärksamhet. Genom att sprida villfarelsen att makt kommer uppifrån, är medierna med om att upprätthålla föreställningar som ytterst får till konsekvens att (de stora, multinationella) företagens VDar kan förhandla (med sig själva) om bonusar och fantasilöner som helt förlorat kopplingen till resten av världen.

Det är inte männen i toppen det är fel på, det är allmänhetens syn på och accepterande av tanken på att makt kommer uppifrån. Men det gör den inte, och den kunskapen har funnits inom ämnet kulturvetenskap sedan mycket lång tid tillbaka. Jag säger det igen, som kulturvetare har jag vetat länge att makt kommer underifrån, och att den korrumperar. Jag är inte därför inte det minsta förvånad över vad som händer i Vattenfall (se även här, här och här). När ska resten av samhället inse att vi kulturvetare utgör en stor, men sorgligt styvmoderligt behandlad, kunskaps- och kompetensresurs? För oss kommer inget av detta som någon överraskning!

Slutligen, när jag kommer till artikeln Twitter spåkula för New York-börsen, då kan jag inte hålla mig för skratt (även om det är just vad jag borde, för detta är skrämmande).

Genom att granska närmare tio miljoner meddelanden från 2,7 miljoner användare under en period om sex månader, har professor Johan Bollen på Indiana University-Bloomington gjort en förbluffande upptäckt: Mikrobloggverktyget Twitter kan med 86,7 procents säkerhet förutse humöret på Dow Jones. Genom att koppla de meddelanden som publicerades – eller tweets som de kallas på Twitter – till sex olika stämningsord har duon funnit ett tydligt samband mellan allmänhetens humör och börsens svängningar.

Professor, i vad? Inte i kulturvetenskap i alla fall! För som kulturvetare är jag inte det minsta förbluffad av "forskningsrönen". Det jag är förbluffad över är bristen på vetenskaplig kompetens hos dem som får uttala sig i tidningen:

För att verkligen försäkra sig om att metoden fungerade genomfördes undersökning flera gånger. Johan Bollen tittade dessutom tillsammans med kollegerna Huina Mao och Xiao-Jun Zeng på ett fåtal utvalda datum där allmänhetens humör betraktas som enkla att förutspå. Ett sådant var dagen innan presidentvalet 2008 då Twitter-användarna var ängsliga. Tre dagar senare, den 6 november, föll också Dow Jones. Några dagar senare, när Barack Obama blivit vald, lyfte börserna.

Vad är det hos denna typ av forskare som gör att de så enkelt och med sådan självklarhet får tillgång till allmänhetens öron och uppmärksamhet? Vad är det som gör att så många lyssnar på dem, även när de inget har att säga. Ännu mer förbluffad är jag över att de överhuvudtaget får fortsätta uppbära lön, när de inte ens vet själva vad de sysslar med:

–Vi förstår själva inte exakt hur det hänger ihop, bara att det gör det. Men det är det vi måste fokusera på att försöka lösa nu, att verkligen förstår hur det allmänna humöret faktiskt påverkar marknaderna och inte tvärtom, säger Johan Bollen.

Som tur är visas också prov på viss källkritik i artikeln:

Studien har – förståeligt nog – mötts av viss skepsis, bland annat för att ingen urskiljning har gjorts gällande de som har granskats. Undersökningen bygger alltså på tweets om allt från Justin Bieber och misslyckade matlagningsförsök till bitska samhällskommentarer och glädjetjut från dagens börsklipp. Johan Bollen står dock benhårt fast vid sitt resultat. –Jag är forskare och van vid att ifrågasätta mitt eget arbete så jag kan självklart förstå att folk tvivlar. Men vårt resultat visar just vad det visar – börsens svängningar avspeglas tre till fyra dagar i förväg på Twitter.

Att börsen speglar människors känslor och deras förväntningar är också gammal kunskap. Inget konstigt alls för en kulturvetare. Men, och det är viktigt, börsen är varken en barometer, eller en ledstjärna, dess värde är snarare ett resultat av interaktion mellan en lång rad aktörer. Det handlar om samproduktion och att uttala sig om vad som hönan och vad som är ägget är omöjligt. Dessutom, i samma stund som kopplingen mellan Twitter och börsens rörelser blir spridd och allmänt accepterad kommer kunskapen att bli värdelös. Den blir då bara ännu en indikator, bland många andra.

Nyheterna vi presenteras för i medierna är sällan nyheter för en kulturvetare! När skall samhället förstå det, att det finns ett vetenskapligt ämne som kan användas för att ta bra och långsiktigt hållbara beslut? Och hur länge skall vi behöva vänta innan våra kunskaper, verktyg och kompetenser efterfrågas och får den uppskattning de förtjänar? Kulturvetenskap behövs och är samhällsnyttigt.

När får vi läsa om det i medierna?