tisdag 30 april 2019

Låt oss samtala om demokratin

Politiker borde vara ett sällsynt inslag i TV och i nyhetsstudiorna hör de inte hemma. Demokratin är för bräcklig för att sälja ut politiken till den som kan gapa högst och lova mest. Karisma kommer nog alltid att spela en oundviklig roll, men den sidan av politiken måste inte underblåsas. Det är en sak att locka väljare med karisma, och en helt annat att identifieras med och ännu värre identifiera sig med partiet. Demokratin handlar om att jämka samman människors olika visioner och om att förvalta samhället för dagens och kommande generationer av medborgare. Tyvärr säljer det narrativet inga lösnummer och genererar inga klick. Det gör däremot kontroversiella utspel, karismatiska personligheter, personangrepp och populistiska löften om stängda gränser eller sänkt skatt.

Politiker ska inte stå i TV och flina nöjt över en snygg punchline, de ska sitta i förhandlingar med andra politiker för att hitta lösningar på problem och för att dra upp riktlinjerna för en framtid som alltid sträcker sig bortom nästa mandatperiod. Ju mindre POLITIKERNA exponeras i media desto mer hamnar POLITIKEN i fokus för det allmänna medvetandet. Och demokratin är ett kollektivt system för det allmännas bästa, inte en arena för egon att exponera sig på.

Demokratin är allt för bräcklig för att hålla för debatterna som idag avlöser varandra. Demokratin kan bara leva och utvecklas i samtal. Demokrati och politik handlar inte om att prestera och nå mål, utan om att förvalta det gemensamma och skapa hållbara visioner som läggs i väljarnas händer. Utan ödmjukhet inför samhällets och tillvarons oöverblickbarhet kan samhället aldrig bli långsiktigt hållbart.

Det är inte enkla slagord om hårdare straff, stängda gränser, sänkt skatt, fler poliser eller ännu en pappamånad som bygger ett samhälle; tvärtom bryter den synen på politik och demokrati upp de ömtåliga band som håller ihop samhället som alla är mer eller mindre beroende av och både påverkar och påverkas av. Samhället är en KOMPLEX och dynamiskt föränderlig helhet, inte ett komplicerat spel. Därför är det mer samverkan och respektfullt lyssnande möten över gränser som behövs, inte fler strateger och smarta utspel.

Demokratin är inte beroende av politikerna, de är folkvalda representanter för hela vårt land. Politikerna företräder inte SINA väljare utan samhället som vi alla lever i. Där och när grupper ställs mot grupper eller individer är utelämnade till sig själva löses samhället upp och gemenskapen ersätts av egoism. Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, sa Kennedy i ett berömt tal, fråga vad du kan göra för ditt land. Jag skulle vilja säga något liknande till våra folkvalda: Fråga inte vad ni kan göra för era väljare, fråga istället vilka förutsättningar som krävs för att främja samverkan och gemenskap.

Ytterst är det inte politikernas fel att det blivit som det är, det är medborgarnas och befolkningens i stort fel. Medierna och dess logik har bidragit. Fast det tjänar inget till att söka efter problemets egentliga kärna eller leta syndabockar. Den typen av tankar är samma andas barn och är snarare del av problemet än av lösningen. Demokratin handlar alltid om FRAMTIDEN, inte om det som varit eller vem som har rätt alternativt fel.

Hur ser vi på kunskapen och dess värde? Det är den avgörande frågan. Rör vi oss, som samhälle betraktat, uppåt eller nedåt i vetandets hierarki. Vad fokuseras det på: Fakta eller bildning? Vi svämmas idag över av information samtidigt som vi är i desperat behov av vishet. Lite lugn och ro. Tid att tänka efter. Och ökade möjligheter för fler att lyssna mer på vad som sägs än på vem som talar. Det är inga nya stora reformer som behövs. Det är i det lilla, i vardagen och mellan människor som samhället blir till och demokratin utvecklas.

måndag 29 april 2019

Kunskap är överflöd

Hur lite måste jag göra för att få godkänt? Olika varianter av typen av frågor får jag hela tiden i mitt arbete som lärare på högskolan. Få säger ordagrant exakt så, men de flesta rodnar generat när jag ber dem fundera på hur en potentiell arbetsgivare skulle reagera om frågan ställdes på en anställningsintervju. Jag ser den frågan och inställningen till studier (som idag allt mer blivit norm) som en konsekvens av ekonomiseringen av och synen på skola och högre utbildning som en köp-sälj/kund-utförare relation, samt kraven på effektivisering som följer i dess spår. Lika lite som man vinner ett Nobelpris får man en examen; man måste visa att man kan och att man förtjänar utmärkelserna. Annars handlar det inte om kunskap, bara om ära eller makt. Samhället investerar i skola och utbildning för kunskapens skull!

Har man inställningen till sina egna studier att betyg och examina är något man får påverkar det hur man griper sig an studierna och inställningen till kunskap. Det är inte genom att följa minsta motståndets lag som man lär, det är inte så kunskap växer fram. Lärande är en investering och kvaliteten i utfallet står i direkt relation till det egna arbetet. Det finns inga genvägar till kunskap. Tvärtom, ju längre omväg man tar desto mer och bättre lär man sig. Kunskap är inte ett resultat som går att mäta utan en dynamisk förmåga att hantera tillvarons utmaningar i realtid. En verklig kunskapsskola kan aldrig växa fram där det ställs krav på effektiv produktion av resultat, i alla fall inte om det är lärarnas insatser som utvärderas. Ett visst mått av konkurrens mellan elever och studenter kan helt klart gynna lärandet och kunskapsutvecklingen men dagens konkurrens mellan SKOLOR är helt förkastlig.

Kunskap går inte att fastställa på förhand och är inte ett tydligt definierat mål man kan styra verksamheten mot. Kunskap är överflöd och därför blir strävan efter effektivitet kontraproduktiv. För att kunna utveckla kunskap måste fokus riktas mot vägen fram och innehållet samt kvaliteten i det man gör i vardagen. Jag menar att utbildning handlar om att fylla en bestämd tidsenhet med så mycket kvalitativt innehåll som möjligt. I en skola där den principen är ledande förstår alla att frågan om hur LITE man måste göra är helt förkastlig, vilket inte är fallet i en resultatorienterad skola där frågan tvärtom är logisk. Har man lovats en examen med ett visst innehåll blir det upp till läraren att leverera detta, men om kunskap (liksom kondition och styrka) ses som resultatet av det engagemang och den ihärdighet man lägger ner i arbetet kommer saken i ett helt annat läge.

Tanken om att bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig är en variant av definitionen av kunskap som överflöd. Och vishet vill jag se som insikt om och förståelse för tillvarons dynamiska mångtydighet. Kunskap nås genom att ÖVERSKRIDA målen, inte genom att göra så lite som möjligt för att nå dem. Hela tanken på att skolan kan och bör effektiviseras är därför kunskapsvidrig. Vill man verkligen förstå och lära på djupet måste problemen man söker förståelse för göras större och sökningen efter insikt måste breddas. Kunskap växer genom att man skaffar sig perspektiv på frågan, inte genom specifika svar på tydliga frågeställningar för då är det fakta man söker. Och fakta är något annat än kunskap.

söndag 28 april 2019

Intellektuellt utbyte av tankar

Den akademiska kulturen har alltid varit i förändring. Det var inte bättre förr. Men den svartvita debattkultur som utvecklats idag, där referenser kastas mellan kontrahenter som uppfattas som mer eller mindre illvilliga motståndare som ska förgöras och där bara en anses kunna ha rätt, är förödande för all kunskapsutveckling. Vetenskap är inte som boxning där allt handlar om att vinna. Kunskap är resultatet av omsorgsfullt analyserande av en lång rad olika källor. Det som är belönande för och uppskattas av människor leder inte självklart till verkligt viktigt och användbart vetande. Utan ödmjukhet kan inte den samverkan över discipliner och mellan människor som är avgörande för att utveckla akademin till en plats där kunskap växer och frodas växa fram. Där och när alla måste vara vaksamma, hålla uppsikt över ryggen och passa på varje ord som sägs, för att undvika att bli krossad av en motståndare, kan inte det vetande som är en förutsättning för livet på jorden skapas.

Var finns tiden, möjligheten, sammanhangen och förståelsen för vad det innebär att utbyta INTELLEKTUELLA tankar med likasinnade? Vad hände med det akademiska seminariet som arrangerades för utbyte, utveckling och kritisk granskning av texter som läggs fram för att bli belysta på ett sätt som hjälper författaren att skapa en bättre text med ett mer gediget innehåll? Hur kom det säg att möten mellan intresserade och kunniga människor som samtalar för att lyssna och lära av varandra, utan att målet att nödvändigtvis komma överens (om vem som har rätt och vem som har fel), ses som meningslöst slöseri med tid och resurser?

Intellektuella samtal vars mål är ömsesidig förståelse kräver en annan kompetens än debatter vars syfte är att utse en vinnare. Är frågan man möts för att diskutera det minsta komplex är det långt ifrån självklart att det finns ett enda svar, vilket är en förutsättning för att någon ska kunna utses till vinnare (utan att det går ut över kunskapskvaliteten). Båda kan ha rätt och det är potentiellt lika möjligt att båda har fel.

Idag orienterar sig allt fler akademiker i verkligheten med hjälp av en karta som beskriver terrängen som svart eller vit och alla människor man möter som antingen vänner eller fiender. Antingen eller är enkelt att hantera. Den typen av frågor kräver sällan forskarkompetens, och kanske just därför har allt fler frågor som tidigare endast diskuterades av akademiker idag öppnats upp för alla med en åsikt. Alla som kan läsa kan också kasta referenser i ansiktet på meningsmotståndare, men det är inte samma sak som att argumentera och mötas i ett intellektuellt utbyte av tankar om hur verkligheten kan förstås och hur olika sätt att se på tillvaron kan förknippas med olika konsekvenser.

Jag ser med fasa på hur det akademiska landskapet utvecklas till en intellektuell öken där den starkes lag råder och där ödmjukhet och prestigelöshet ses som tecken på svag(sint)het. Risken är att Högskolesverige blir lika gapigt och oresonligt som riksdagen och medielandskapet. Det fyller mig med sorg att jämföra hur det var med hur det blivit, men jag längtar verklige inte tillbaka. Jag blickar framåt och pekar på behovet av samt vill vara med och bygga en akademi där INTELLEKTUELLA kvaliteter värnas mer än idag och där KUNSKAPEN placerats i centrum istället för individer, pengar och jämförbara nyckeltal som kan konkurreras om. Utan samtalande samverkan över gränser och mellan människor med olika intressen som bygger ett samhälle och en akademi tillsammans och för det allmännas och livets på jordens skull, är mänskligheten förlorad.

Jag kan inte bevisa att jag har rätt, men allt jag lärt mig under mina 30 år i akademin talar för att det är en bättre beskrivning av verkligheten och det som behövs för att främja hållbarhet, än den debattkultur som utvecklats i akademin idag. Jag är öppen för att jag har fel. Försök gärna övertyga mig, men gör det med stöd i goda argument och kom inte dragandes med någon studie vars resultat ger stöd för den åsikt som du redan hade. jag skriver inte för att vinna eller få rätt, utan för att lära och utvecklas. 

lördag 27 april 2019

Man måste verkligen VILJA veta för att lära och förstå

Ett växande problem i den akademiska världen och på högskolans utbildningar, som hänger ihop med det faktum att allt fler fokuserar allt mer på (mätbara) resultat, är att det skapas grogrund för helt andra intressen och helt andra människotyper. För att ta en högskoleexamen och för att göra karriär i akademin idag är det inte längre nödvändigt att faktiskt vilja veta veta vad, hur och varför det man undersöker är, ser ut och fungerar som det gör. Det "räcker" att man följer en sanktionerad metod och presenterar tillräckligt med empiri som ger stöd åt resultatet för att det ska godkännas som en merit. Följaktligen produceras det idag enorma mängder resultat samtidigt som det produceras allt mindre kunskap och förståelse. Och eftersom framgång i konkurrensen om medel är en förutsättning för att få forska kommer forskningen att handla om ämnen där det går att nå säkra svar, och det som är komplext och vagt, frågor utan givna svar, lämnas obeaktade eller betraktas som flum. Tomheten triumferar och, som Mats Alvesson brukar säga: "Aldrig förr i mänsklighetens historia har så många skrivit så mycket med så lite att säga till så få."

Det finns en uppenbar risk att vetenskapen på sikt frikopplas från verkligheten och bygger in sig i ett stängt och tillslutet rum när allt fler forskare förhåller sig till varandras texter där olika saker letts i bevis, snarare än till den föränderliga och oöverblickbara verkligheten som samhället är beroende av KUNSKAP om. Akademin håller på att blir en allt mer slimmad produktionsapparat som generar RESULTAT och där viljan att veta, som en gång var universitetens fundament, själva orsaken till att vi har en högskola, ses som ett ovidkommande brus eller ett hinder som stör produktionen.

Studenterna vill veta hur och vad de ska göra för att få sina betyg. "Tala om vad DU vill ha", är ett uttalande eller reaktion jag möter allt oftare. JAG vill dock inte har något. Jag är på högskolan för att lära och mitt uppdrag är att skapa förutsättningar för lärande. Vill man inte på allvar veta, är man bara intresserad av att bli klar, få sina betyg och sin examen, kan och kommer aldrig utbildningen man genomgår att bli HÖGRE. Tyvärr blir det alt svårare för mig att förklara detta för studenterna eftersom även forskningen är produktions- och resultatinriktad.

Kunskapens värde har devalverats i takt med att även politikerna ser mer till sina egna opinionsresultat än till den långsiktiga förvaltningen av samhället. Fenomenet Greta Thunberg och känslorna som hon väcker är ett tecken på detta. Kunskapen och forskningen är bra så länge den ger stöd åt det man redan "vet", men går den på tvärs mot det man vill eller om insikten tvingar en att inte bara tänka om utan även ändra sin livsföring, söker man med ljus och lycka efter andra studier som ger stöd till status quo eller som i alla fall ifrågasätter riktigheten i kunskapens detaljer. Vill man inte veta på riktigt är förnekelse inte något problem, tvärtom är det bara så man kan leva vidare som man alltid gjort, tills man tvingas tänka och agera annorlunda.

Som någon skrev på sociala medier, Greta Thunberg är som det lilla barnet i H C Andersens saga Kejsarens nya kläder, som jag ofta återkommer till här på Flyktlinjer. Hon säger sanningen, det som behöver sägas och som alla innerst inne vet är sant och riktigt. Skillnaden mellan sagan och verkligheten är att i sagan förlöste barnet kunskapen och alla kunde skratta åt dumheten. I vår samtidsverklighet är det påfallande många, företrädesvis äldre män som röstar höger och populistiska politiker, som kastar sig över budbäraren och hånar Greta Thunberg för att hon krossar illusionen som utgör basen för politikerna och debattörernas makt och inflytande. Populisterna och deras väljare vill inte veta, de vill bara fortsätta som de alltid gjort och lyssnar därför på de som säger att det är bra att flyga mer för då kommer flygbolagen att tjäna mer pengar som kan användas för att utveckla klimatneutrala bränslen.

Greta Thunberg vill verkligen veta och hon säger det som behöver sägas, med stöd i relevant och viktig KUNSKAP. Hon engagerar väldigt många människor, vilket fyller mig med hopp, men så länge kunskapens egenvärde inte återupprättas och viljan att verkligen veta utgör motorn i det akademiska maskineriet kan och kommer inte den verkliga och viktiga förändring som förr eller senare kommer att krävas av oss alla att kunna genomföras.

Det är inte mer och säkrare resultat samhället behöver, det är relevant och användbar kunskap om det som är angeläget och viktigt för att värna livet på jorden som är den enda plats i universum där människor kan överleva av det enkla skälet att människan är en INTEGRERAD del av livet, inte någon omnipotent och överlägsen (naken) härskare som klarar sig på egen hand och som inte behöver veta eller förstå.

fredag 26 april 2019

Vad är empiri?

Just nu är det hektiska tider på högskolan. Studenterna är mitt uppe i arbetet med sina uppsatser och håller på att samla in empiri; men vad är empiri egentligen? Det är en av de svåraste utmaningarna jag har som lärare, att förklara vad empiri är. Svårigheten ligger inte i att jag tycker ämnet är svårt, tvärtom. För mig är frågan om empiri enkel, kunskapen sitter i ryggmärgen och den påverkar mitt sätt att vara, tänka och agera akademiskt. Så är det inte för studenterna. Problemet är att jag talat om ämnet sedan slutet av deras allra första kurs på programmet, och jag har upprepat tankarna och utvecklat kunskapen inför arbetet med B-uppsatsen som skrivs efter ett år. Fram till sista terminen har det funnits tid att reflektera, ställa frågor och verkligen sätta sig in i frågan: Vad är empiri? Nu är utbildningen snart slut. Nu ska studenterna visa vad de kan, och att här och nu kompensera för bristande kunskaper går inte, och att inse att man kanske inte förstått är smärtsamt. Även jag stressas över misstanken om att det jag säger uppfattas som grekiska, av insikten om att jag talar över huvudet på studenterna. Problemet är att den här typen av frågor kräver att man som student verkligen vill förstå, inte bara få svar på sina frågor. Det går varken att förstå vad vetenskap är eller genomföra en undersökning vars resultat håller för en vetenskaplig granskning om man inte själv verkligen vill veta.

I grund och botten är det enkelt, men kanske just därför så svårt. Alla vetenskapliga arbeten handlar om att något ska undersökas. Det finns ett behov av kunskap. Och det är alltid någon aspekt av verkligheten som ska studeras. Hela verkligheten kan dock sällan undersökas. För det krävs GIGANTISKA anläggningar, eoner av tid och massor med pengar och personal. Empiri är det utsnitt av verkligheten som analyseras för att komma fram till resultatet. Empirin är det som analyseras, och resultatet av analysen är liktydigt med uppsatsens resultat. All kunskap bygger på tolkning. Ingen har direkt tillgång till verkligheten. Därför är detta avgörande aspekter som man måste förstå innan man planerar sin undersökning. Frågan är inte vilken metod man ska använda, utan vilken KUNSKAP man söker och vilken empiri som är lämplig för ändamålet.

Alla vetenskapliga resultat skapas, det hämtas inte bara in. Vetenskapen beskriver inte passivt världen. Forskare undersöker verkligheten. Arbetar man kvalitativt, vilket de flesta som jag handleder gör, är det INTE dem man intervjuar som ger en några svar. Det är inte svaren på frågorna som ska redovisas, det som sägs under intervjuerna är inte resultatet. Inte i en kvalitativ undersökning med en tolkande ansats. Och som sagt står aldrig valet mellan en kvalitativ eller kvantitativ undersökning. Först måste man veta vad man söker kunskap om, sedan väljer men en metod som resulterar i att man får ett lämpligt material som analyseras för att komma fram till ett resultat.

Frågan om generaliserbarhet är viktig i alla studier. Resultaten måste kunna säga något om verkligheten som ytterst är vad som undersöks. Detta uppnås på olika sätt. Antingen genom att man samlar in så pass mycket empiri att det går att göra statistiskt säkerställda analyser av verkligheten, eller också genom att relatera sina tolkningar av empirin till andra forskares resultat. Man kan även använda teorier för att förklara mönstren som går att finna i empirin. Därför är transparens viktigt, att läsaren av arbetet aldrig svävar i ovisshet om vem som säger vad och på vilka grunder eller med stod i vilka argument.

En vetenskaplig uppsats är inte något man snor ihop strax innan deadline. Examensarbetet på en högskoleutbildning är toppen av det isberg som utbildningens samlade innehåll representerar och kunskaperna man skaffat sig under utbildningens gång. Uppsatsen är slutet av en lång process som börjar redan dag ett. Jag försöker vara tydlig med detta när jag talar om vetenskapsteori i början, och jag upprepar det under handledningen av B-uppsatsen. Nu här på våren är det plågsamt för mig att behöva påminna om detta och jag blir ledsen om jag får höra att, "detta har ingen sagt till oss tidigare." Det stämmer inte, för vi lärare säger inget annat än just det. Fast jag är luttrad, jag förstår att det handlar om att studenterna inte lyssnar eftersom de inte är mottagliga för informationen förrän det är försent. Det är inte studenternas fel, det är politikernas, som utan att det finns vetenskapligt stöd för det har tvingat fram en effektivisering av hela utbildningssystemet. Varför? För att "spara" pengar. I själva verket är det ett gigantiskt slöseri med skattemedel. Det finns INGA genvägar till kunskap, bara hårt och eget, dedikerat arbete som utgår från en ärligt känd vilja att faktiskt veta. Vill man bara bli godkänd eller få en examen blir det oerhört svårt att skriva ett bra examensarbete.

Studenterna frågar hur många intervjuer man ska göra. Jag svarar: det beror på. Principen är att mer alltid är bättre än mindre. Empiri i en uppsats är inte en fråga som bockas av på en lista. Detta att uppsatsens olika delar av många uppfattas som separerade från varandra och därför diskuteras separat, bidrar till svårigheten för mig som lärare att nå fram med mina förklaringar. Syftet avgör vad som är en lämplig metod och ett bra material (samt relevant teori och tidigare forskning). Resultatet står också i direkt relation till (tolkningen av) empirin.

Jag vet inte hur många gånger jag upprepat att det är empiri som samlas in, inte information. Resultatet i uppsatsen är INTE svaren på frågorna, och absolut inte det som står i de vetenskapliga artiklar man läser för att sätta sig in i vad andra forskare kommit fram till. Begreppet litteraturstudie är missvisande, såvida man inte läser litteraturvetenskap. Att läsa vad andra skriver gör man för att förstå vad vi redan vet, för att skaffa sig en grund att stå på i arbetet med att utforma den studie man vill genomföra.

Vilka frågor ska man ställa för att skapa ett så gediget empiriskt underlag som möjligt? Jag brukar säga så här: Tystnaden är er vän. Vänta på svar, ha tålamod. Tankar och reflektioner som kommer spontant, utan att att man fått frågor om det, säger ALLTID med om verkligheten som ska undersökas än svar på specifika frågor. Är det kulturen i en organisation, eller ledarskap man undersöker kan man inte be informanterna svara på dessa frågor. Hur är kulturen på denna avdelning, är inte en fråga som resulterar i meningsfull och användbar empiri. Den typen av frågor resulterar i information, men är det vad man söker är det bättre att använda andra källor. Människor tenderar att tala om hur det borde vara, av det enkla skälet att vi alla är för upptagna med att få vardagen och livspusslet att gå ihop för att se verkligheten för vad den är. Människors upplevelser och åsikter kan vara relevanta, men det är inte en attitydundersökning som samlas in. Vad ett fåtal människor anser är inte relevant för man vet inte hur representativa de är för hela populationen. Kulturen kan bara nås indirekt, genom analyser  och tolkningar av det som sägs mellan raderna. Frågorna som undviks, de svävande svaren. Tvekan och kroppsliga reaktioner som rodnad är del av empirin och där finns massor av uppslag till tolkningar. Lögner bär ofta på mer kunskap än raka svar.

Kvaliteten i empirin påverkas av stämningen man skapar, hur mycket tid man har och var man sitter. Frågor som ställs på mail eller över telefon ger tunnare empiri än ett samtal som går på djupet och som får ta den tid det tar. Därför går det aldrig att säga hur MÅNGA intervjuer man ska göra. Ett resultat som bygger på 200 sidor transkriptioner är mer gedigen än en analys som bygger på 10 sidor transkriberat material. Fler aspekter av verkligheten som ska undersökas går att behandla under hundra timmars intervjuande än under fem. Detta är aspekter av arbetet som man som student och forskare MÅSTE beakta och reflektera över.

Empiri är inte en trivial fråga och det finns inga enkla svar. Först när man förstår det och själv börjar reflektera över vad som skulle kunna passa för den undersökning man vill genomföra finns en chans att resultatet faktiskt blir bra.

torsdag 25 april 2019

Tankar om beröm som styrmedel

Det akademiska året har sin rytm och nu går vi in i dess mest intensiva fas. Alla är stressade och tempot drivs upp hela tiden ända fram till början av juni då studenterna tar sin examen. Fast då har lärarna å andra sidan massor med uppgifter att ta tag i; uppsamlingsuppgifter och administration, planering inför nästa termin, konferenser och inte minst eget skrivande som blivit eftersatt. Det är egentligen inte hållbart, och utifrån ett intellektuellt perspektiv är det förkastligt. Tiden som finns att tänka tankar till slut krymper när allt fler och allt mer detaljerade uppgifter ska in i tjänstefördelningen som allt mer i detalj styr framförallt undervisande personal. Högskolan blir allt mer en produktionsenhet och allt mindre en intellektuellt stimulerande akademisk miljö. Det är trist, men jag ger inte upp. Samhällets behov av kunskap är idag större än någonsin, och man kan se på och kalla det som produceras på högskolan vad man vill, men antingen fungerar kunskapen eller också inte. Förr eller senare blir det uppenbart vad som är vad och var det brister, och tills dess bidar jag min tid.

Även om det går rasande fort så finns det trots allt ändå glimtar av intellektuellt stimulerande uppgifter i vardagen, både tillsammans med studenterna (som jag skrev om igår) och med kollegorna. Tyvärr missade jag ett av våra seminarier på avdelningen igår, (det krockade med ett annat möte som jag var tvungen att vara med på, vilket blir allt vanligare när allt fler kalendrar fylls på med allt fler uppgifter) där en kollega presenterade ett papper. Men jag satt på eftermiddagen och kommenterade texten och det var som jag frigjordes från tiden och fick tillbaka en del av den berusande känslan jag hade som student när jag upptäckte att jag kunde, att vingarna bar och jag fick möjlighet att fokusera helt och hållet på kunskapen och min intellektuella utveckling. Texten handlade om ett projekt och en fråga som även många av studenterna jag handleder sysslar med, och eftersom ämnet är allmängiltigt och jag dessutom vill stanna kvar i känslan från igår återvänder jag till ämnet och tänker vidare kring beröm som styrmedel här på bloggen i väntan på dagens uppsatsseminarier.

Beröm är lite en dröm för konsulter, tänker jag och det finns en risk att resultaten av den här typen av forskningsprojekt skulle kunna omstöpas till enkla modeller och förpackas i snygga fodral som krängs till hugade spekulanter på managementmarknaden, och för att mota alla sådana tendenser i grind behöver betonas/uppmärksammas om man ska undersöka användningen av beröm i arbetslivet.

Beröm är som jag ser det (liksom för övrigt kultur, hållbarhet och kunskap) ett mångtydigt och kontext-/individrelaterat begrepp som är vagt och föränderligt till sin natur. Jag ser det som ett relationellt fenomen som uppstår och verkar i mellanrum. Jag har inte tänkt på beröm på detta sättet tidigare, men det slår mig när jag läser texten. Jag tror och menar därför att den aspekten är värd att beakta i sökandet efter förståelse för fenomenet. Beröm är inget i kraft av sig själv, tänker jag. Det är en del av en större helhet och alla försök att bryta loss enskilda aspekter för att behandla dem separat är problematiskt. Allt som sker i det sociala samspelet mellan människor är relaterat till tiden, platsen och delarna som interagerar.

En annan aspekt som jag kommer att tänka på är det faktum att beröm också kan fungera indirekt. Kritik kan vara/uppfattas som beröm. I högpresterande, kvalitetsinriktade och kunskapsfokuserade akademiska miljöer, till exempel, är kritik (eller borde vara det i alla fall), givet att den är elaborerad och genomtänkt, framåtriktad och konstruktiv, mer värd än beröm. Beröm uppfattas där som en enkel väg att slippa engagera sig eftersom beröm i ett sådant sammanhang inte leder till att den som lagt fram sin text får någon hjälp att förbättra arbetet, vilket är hela syftet med akademiska seminarier. Eftersom den eftersträvade effekten/utfallet av handlingen är den samma som ifråga om beröm är det viktigt att beakta detta. Det är något jag själv kämpar med i relationen till studenterna och tanken finns med och ska utvecklas i läroboken jag håller på att skriva.

Eftersom beröm ges från en människa till en annan spelar det roll både vem som ger och vem som får, samt hur, när och för vad berömmet ges. Jag värjer mig för alla förenklingar som bygger på att tillvarons komplexitet förnekas. Komplexa problem kan och får inte förväxlas med komplicerade, för då riskerar det unikt mänskliga och det som sker i samspel mellan att betraktas som problem, när det i själva verket är synen på verkligheten som inte anpassats efter förutsättningarna.

En annan sak jag tänker på är att beröm ofta tenderar att uppfattas som något som endast kommer uppifrån. Särskilt om begreppet placeras i ett managementsammanhang. Det finns dock en rad organisatoriska poänger och aspekter som också är värda att beakta. Jag tycker det är viktigt att inte bara undersöka det beröm som medvetet används av ledare för att öka prestationsgraden eller lönsamheten i verksamheterna. Det finns en uppenbar risk att beröm uppfattas som något som ledaren ”ger” till sina underställda. Man skulle kunna tänka sig ett mer formaliserat beröm som går åt andra hållet också, där medarbetarna berömmer ledningen. Just för att inte ta något för givet utan att först undersöka saken och för att betona att det handlar om något som uppstår i en relation och som är person- och kontextbundet.

Jag tycker även att man bör diskutera EQ och social kompetens ifall man vill förstå hur beröm skulle kunna fungera som styrmedel. Det vill säga, återigen, för att inte endast fokusera på berömmet som sådant. Den som berömmer och människorna som berömmet riktas mot behöver uppmärksammas för att fördjupa förståelsen för begreppet och fenomenet. Allt som händer mellan människor beror på vilka som möts, var och när de möts och hur de mår samt vilka tidigare erfarenheter respektive part bär på, vilket alla är föränderliga egenskaper som dessutom bygger på tolkningar av tolkningar av tolkningar. Inom managementvärlden är allt enkelt, men i verkligheten är det raka, tydliga och okomplicerade undantaget, vilket behöver uppmärksammas och beaktas i alla verksamheter som bygger på mellanmänsklig samverkan.

Jag tänker vidare kring ämnet som verkligen sätter igång fantasin och inser att kvaliteten på berömmet också r viktigt att uppmärksamma. Jag inser att det är svårt att mäta detta, men vill samtidigt påpeka att det gäller allt som viktigt i den mellanmänskliga praktiken. Mätbarhetsproblemet är endast ett problem för den som vill mäta, inte för människorna som lever och verkar tillsammans. Tomt och mekaniskt beröm, utfört av någon som saknar empati, torde närmast få motsatt effekt, även om den som berömmer följer ”manualen” till punkt och pricka. Här ser jag för övrigt massor av paralleller till pedagogik och talet om mätning av effekter av olika sätt att undervisa.

En annan aspekt är att det måste kosta något att ge beröm, annars uppfattas berömmet inte som beröm. Beroende på hur mycket den som berömmer själv utsätter sig för risk, till exempel att få kritik från sina egna överordnade, kommer berömmet att uppfattas olika. Psykologisk forskning (som jag framförallt tagit del av via Henrik Fexeus populärvetenskapliga böcker, som bygger på aktuell forskning på området) har till exempel visat att beröm som ges inför någon annan och som når avsändaren via omvägar, uppfattas som mer värt än beröm som yttras i ett stängt rum med bara ledaren och medarbetaren närvarande. Lite handlar det om tillgång och efterfrågan, och den aspekten är viktig att uppmärksamma ifall man vill förstå hur beröm kan användas och fungera som ett styrmedel. Beröm låter som en oändlig källa, men om det uppfattas och används så kommer dess verkan att utarmas snabbt. Balans framstår som avgörande för effekten. Lagen om tillgång och efterfrågan. Lätt fånget lätt förgånget, lite så, tänker jag.

Och där tog tiden jag hade till mitt förfogande slut. Nu måste jag förbereda mig inför dagens seminarier, ta tag i betygsrapportering och planera resten av våren. Att läsa, skriva och tänka är ett rent nöje. Allt det andra betraktar jag som arbete.

onsdag 24 april 2019

Glädjen över att få vara med när studenter lär och utvecklas

Ofta känner jag i min roll som lärare att jag arbetar i motvind och upplevs som ett hinder av studenterna, på deras väg mot betyg och examen. De vill bli klara och begär att jag ska hjälpa dem att nå sina mål. Och jag förstår studenterna, för det är den pedagogiken som dominerar i dagens målstyrda och effektivitetsinriktade utbildningssystem som skapats för produktion av (och konkurrens om) nyckeltal. Studenterna som kräver hjälp av lärarna för att klara sina kurser och få examen är en produkt av systemet och den rådande synen på kunskap. En konsekvens av högskolans kultur.

Den här utvecklingen oroar mig eftersom vi med stormsteg rör oss neråt i den vetandets hierarki som kännetecknas av information och fakta i botten, kunskap i mitten och där bildning och vishet är högst. För varje steg man tar sig uppåt i hierarkin ökar komplexiteten. Och jag vill vara och verka så nära toppen av den hierarkin som möjligt. Jag strävar efter vishet och kämpar för att kurserna jag ansvarar för och undervisar på ska hålla en så hög akademisk och intellektuell nivå som möjligt, vilket blir allt svårare i dagens akademiska kultur där genomströmning anses viktigare än kunskap, bildning upplevs som ett hot mot effektiviseringen och vishet betraktas som flum.

Jag förstår som sagt studenterna. De är produkter av skolsystemet som de levt med sedan förskoleåren. Studenterna är inte problemet, utan systemets grundprinciper som strider mot allt jag lärt mig av mina lärare och andra kloka människor som jag genom åren läst böcker av eller samtalat med, samt av egen forskning och erfarenhet av att undervisa. Ingen har sagt att mitt uppdrag har förändrats och att jag INTE ska utbilda för kunskap eller att genomströmningen och produktionen av nyckeltal är viktigare än bildning och intellektuell utveckling, men budskapen är dubbla och pengarnas instrumentella och iskalla rationalitet vinner alltid över intellektets och lärandets mer vaga, men just därför värdefulla karaktär. Livet är inte ett (dator)program som kan målstyras och skyndas på. Och den mänskliga hjärnan är den samma idag som för 10000 år sedan när mänsklighetens tidiga civilisationer började spira. Lärande handlar inte om att följa instruktioner eller om att utföra operationer. Målet med skolan och den högre utbildningen är inte information och fakta, utan kunskap och bildning.

Det blev en lång introduktion till det jag ville skriva om, just eftersom det går på tvärs mot det jag beskrivit ovan. Jag ägnade lejonparten av gårdagen åt att läsa och kommentera uppgifter samt rapportera in resultat på en kurs som nu är avslutad. det tog på krafterna, men jag ville verkligen bli färdig för att kunna ägna all min energi här under resten av terminen åt examensarbeten och eget skrivande. När jag la mig i sängen på kvällen var jag trött, men också glad. oftast är jag bara trött och jag har fått vänja mig vid att av saknaden av problem är goda nyheter. Därför överraskades jag av glädjens, om fanns kvar i kroppen när jag vaknade. Studenterna på kursen som jag ansvarat för under första halvan av våren var tacksamma och glada, inte för att jag gett dem något utan för att de klarat utmaningen och för att de i slutet av kursen inser att de lärt sig massor och utvecklats intellektuellt. 

Min glädje bottar i att jag tvingats inse att det är förenligt med risker att utmana och låta studenterna ta eget ansvar genom att placera kunskapen i centrum, det vill säga gå på tvärs mot vad studenterna är vana vid. Innan vi tog bort möjligheten för studenterna att skriva frisvarskommentarer i kursvärderingarna (eftersom det blev ett arbetsmiljöproblem i och med att många studenter gav sig på lärarnas personlighet och använde det som ett forum för allehanda missnöjesyttringar) fick jag återkommande läsa om vilken usel lärare och hemsk människa jag är, vilket har fått mig att tvivla på om jag ska fortsätta vara lärare när mina kunskaper, erfarenheter och omsorg om kursinnehållets intellektuella kvalitet uppskattas av studenterna. Om genomströmning inte var en faktor och mitt uppdrag inte var att producera nyckeltal skulle jag kunna skita i kommentarerna, som ofta lämnas av studenter som också skriver att de ägnar mindre än 20 timmar i veckan åt studier och som väljer bort alla moment som inte är obligatoriska. Jag överraskades av tacksamheten och gensvaret jag fick på slutet av kursen, när det gick upp för studenterna hur mycket de lärt sig och att de faktiskt kunde med än de trodde.

Till saken hör att kursen ges på nät och att jag i princip varit ensam lärare på den. Det har inneburit en hel del arbete, men eftersom kunskapsutfallet på kursen är bättre än vad jag på senare år tvingats vänja mig vid har det varit värt all möda. Studenterna på denna kurs kunde inte vända sig till någon annan och hade inget att jämföra med, de "tvingades" lyssna på mig och följa mina instruktioner, som alltid handlar om att förlägga ansvaret för LÄRANDET där det hör hemma, hos studenterna. Jag förberedde mig när kursen började efter jul på att möta samma gamla vanliga motstånd och klagomål som jag brukar få, men märkte ganska snart att studenternas frågor handlade om andra saker än annars. De ställde här frågor som handlade om kunskapen som de sökte, inte om vad jag ville ha eller vad som kommer på tentan. Många mail blev det, och jag svarade med glädje på alla så fort jag bara kunde. Jag lärde mig massor TILLSAMMANS med studenterna på denna uppsatskurs som gavs för första gången på nät. När jag var ny som lärare mötte jag ofta studenter med samma inställning, men då var jag för rädd och osäker för att uppskatta deras ambitiösa frågor, sedan förändrades studenternas inställning till studier och deras syn på mig som lärare. Därför är jag glad och tacksam och kastar mig ut i slutspurten av terminen med förhoppningar om att högre utbildning faktiskt kan vara högre och att jag som lärare inte måste betraktas som ett hinder. Avslutar med att dela med mig av mina kommentarer till studenterna, som denna gång verkligen kom från hjärtat:
Följande ord rör kursen som helhet och bygger på alla studenters samlade tankar om den och dess upplägg. Jag vill börja med att tacka för att ni haft tålamod och för att ni kämpat på och alltid varit förstående och visat prov på ett ovanligt stort mått av självständighet. Ni har tagit eget ansvar och jag ser i era tankar i reflektionen att ni är kluvna inför detta. Dels vill många ha tydligare information, dels inser de allra flesta av er att man växer som människa och utvecklas som student när man får och kan ta eget ansvar. Och jag ser också när jag läser uppsatserna och när jag lyssnade på er under opponeringarna att ni som grupp är ovanligt mogna. Det är svårt att jämföra grupper, men under mina år som lärare har jag i alla fall aldrig arbetat med någon grupp studenter som skött sig bättre och jag tror inte jag sett en sådan stor progression någon gång. Jag vill att ni alla ska veta att utifrån ett lärarperspektiv har kursen fungerat mycket bra, tack vare er! Och i min roll som examinator kan jag nöjt konstatera att årets kursare, alltså ni, här under vintern och våren, har skapat en stabil grund att stå på inför framtiden. Jag har meddelat mina kollegor på avdelningen att jag tyckte seminarierna vi genomförde förra veckan var outstanding! Jag önskar er alla all lycka till i framtiden, och jag vet att ni kommer att lyckas med allt ni företar er.

Självklart ska KursPM förtydligas till nästa gång. Det är ingen tröst för er, men vi fick besked sent om att kursen skulle ges på nät och jag kastades in i detta. Uppsatskursen har inte gått på nät på många år och det var svårt att med kort varsel föreställa sig hur det skulle bli och planera allt på bästa sätt. Jag har fått tänka om många gånger och förstår att det uppfattats som rörigt ibland. Samtidigt har oklarheterna inneburit att ni fått frihet, eftersom man som lärare aldrig kan kräva något av studenterna som inte kommunicerats tydligt och klart. Många uttrycker kritik rörande detta, men majoriteten har också märkt att man växer som människa av att  ta eget ansvar. Och jag ser i era inlämningar att ni lärt er massor.

En del efterlyser personlig handledning och det är något jag verkligen tar till mig. Orsaken till att det inte blev så har att göra med kursens timtilldelning. Jag önskar att det fanns mer timmar att fördela och har försökt prioritera så gott jag kunnat. Och, återigen, uppsatserna är överlag bättre än de brukar vara, så det har uppenbarligen fungerat ändå. Jag tror det handlar om att ni faktiskt tagit eget ansvar och hoppas att ni nu när ni fått betyget känner att arbetsinsatsen inte varit bortkastad. Behärskar man konsten att bedriva kritisk självständigt tänkande klarar man det mesta. Alla kan följa manualer, tänker jag.

Med dessa ord vill jag tacka er alla för en mycket givande kurs och för att jag tillsammans med er lärt mig massor här under våren!

tisdag 23 april 2019

Fundamentalism finns överallt

Bokstavstroende håller på att bli mainstream. Jakten på säkra, otvetydliga svar och evidensbasering av allt fler aspekter av mänskligt liv liksom strävan efter trygghet, kontroll och målstyrning är ett slags fundamentalism. Tror man att det bara är vissa avarter av islam som följer auktoriteter mer eller mindre blint och läser texter bokstavligen är man blind. EXPERTER som tyder tidens tecken och talar om hur det är och vad som måste göras dyker upp överallt eftersom den här typen av tjänster efterfrågas av allt fler ju mer komplex världen blir och ju fler som får svårt att få livspusslet att gå ihop. Även kritiken mot fundamentalismen är extrem och bokstavstrogen och utrymmet för tolkning är minimalt. Kampen (om makt och inflytande) handlar om antingen eller och alla försök att nyansera eller förstå betraktas som stöd för motståndaren, den andra sidan.

Alla former av fundamentalism och bokstavstroende är problematiska, inte bara de andras. Först när vi förstår detta kan kampen mot extremism och arbetet för ett mer hållbart samhälle bära frukt. Först när fler lär sig lyssna, även på sina motståndare och de som inte håller med och tänker på samma sätt som de själva. Först nå vi människor börjar samtala med varandra och möts i en ömsesidig önskan om att förstå både argumenten som den man samtalar med lutar sig mot och det problem eller den företeelse som diskuteras, kan vi hoppas på nå förståelse, vilket är en absolut förutsättning för den försoning som i sin tur är en förutsättning för tryggheten vi alla söker.

I alla tider har det funnits människor som velat ikläda sig rollen som experter som talar om för andra hur det är och vad som måste göras. Auktoriteter och demagoger är människor som bygger sin makt på andras osäkerhet och rädsla, människor som utnyttjar rädslan för det okända och drömmen om trygghet. Terrorexperterna är lika oresonliga i sina tolkningar av tidens tecken som jihadisternas ledare. Båda lutar sig mot och hänvisar till den rätta läran och predikar den enda vägen. Det finns inget utrymme för tveksamhet eller tolkning hos någon av auktoriteterna, det är själva definitionen av begreppet expert. Det är inte vad man tror på, utan hur säker man är på sin sak som avgör vem som uppfattas som auktoritet av andra. Ju fler lojala följare desto mer makt och inflytande, det är så det fungerar. På Twitter och i samhället och världen. Tillvaron är beskaffad på det sättet och det är så människor fungerar.

Kampen mellan det goda och onda är evig och den utspelar sig INTE bara i fiktionens värld. Game of Thrones vore inte den monumentala framgång den är om serien inte knöt an till det djupt mänskliga. Det är inte bara där som vintern är i antågande. Hotet kommer inte utifrån, det kommer djupt inifrån mänsklighetens allra innersta vrår och skrymslen. Det är drömmen om trygghet och frihet från ansvar samt sökandet efter enkla svar som är problemet. Livet är verkligheten rättar sig ALDRIG efter människors önskningar om hur det borde vara, och det finns ALLTID två sidor i en konflikt.

Kampen för den enda Sanningen förs med alla till buds stående medel. Inte bara med bomber och hot, utan framförallt med desinformation och den sprids på båda sidor. Sanningen är krigets första offer, och kampen om FAKTA kan aldrig vinnas. Är det kunskap man söker krävs tolkningskompetens och förståelse för komplexitet. Vidare krävs respekt för olikhet och ödmjukhet inför det faktum att man själv och den sida man råkat hamna på i konflikten alltid kan ha fel. Svaren på alla verkligt viktiga frågor finns inom en själv och mellan människor. Och de är föränderliga och kontextbundna, alltså är det bara motsatsen till bokstavstroende och fundamentalism som kan upplösa problemen som mänskligheten just nu brottas med på allt fler områden.

För att förstå världen och verkligheten krävs förståelse för kunskapens komplexitet samt bildning och gemensam strävan efter vishet. Det är aldrig enkelt att vara människa och många har nog med problem med sig själva och den egna tillvaron för att orka bry sig om andra. DETTA är problemet och populismen, fundamentalismen, främlingsfientligheten och ytterst terrorismen är symptom på att samhället och kulturen inte är hållbart. Den väg vi slagit in på leder inte till några lösningar eftersom den bygger på en falsk föreställning om att det finns en enda Sanning. Den är den tron som leder till destruktiv kamp om vem som har rätt. Faktum är att båda sidor kan ha rätt, liksom båda sidor kan ha fel. Därför är det inte fler tvärsäkra experter eller profeter som hävdar att de vet vilken väg som är den rätta vi behöver, utan tid att tänka efter och lyssna på varandra. Tid att mötas för att försöka förstå varandra. Utan ödmjukhet inför det faktum att jag och vi kan ha fel och i avsaknad av respekt för tillvarons komplexitet kan och kommer kriget mot terrorismen aldrig att kunna vinnas, av det enkla skälet att båda sidor strider för SIN sanning i en värld där inget är så enkelt.

måndag 22 april 2019

Terrorismens många ansikten

Kan inte annat än tänka på terror. Den är avskyvärd, oavsett vem som utför handlingen eller i vems namn den utförs. Terrorn har inget ansikte, det är den maktlöses och underordnades vapen. Terrorn har ingen riktning och är aldrig någon lösning. Det är ett uttryck för desperation, ett försök att söndra. Även om offren tillhör en viss grupp är det alltid ett angrepp på demokratin och det öppna samhället. Terrorn slår sönder strukturer, sprider rädsla och vänder människor mot varandra. Dess största veckan ligger bortom bomberna och alla döda och skadade. Hotet om, rädslan för och handlingarna som utförs som ett svar på dåden är den verkliga terrorn.

Idag Twittras det om vem som fördömer vem och vilka dåd som är mest avskyvärda. Det är också ett slags terror, och den finns mitt ibland oss och vi tillåter den sprida sig. Terror går inte att skydda sig från; det heter TERROR av en anledning. Om krig (enligt Clausewitz) är politik, med andra medel är terrorhandlingarna en konsekvens hatet som gror mellan människor i vardagen.

Vi är alla mer eller mindre skyldiga. Först när ALLT våld fördöms och vi slutar göra skillnad på vi och dem kan vi hoppas på ett bättre samhälle. Det är inte vem som utför handlingen eller vem som drabbas som avgör dådets grad av avskyvärdhet. Terrorn måste fördömas, och grunden för den måste adresseras. Växande klyftor, fattigdom och förtryck är en en universell grogrund för terror, och graden av hat i världen är bränslet. Och spekulationerna och rädslan håller processen igång.

Öppenhet, medmänsklighet och demokrati är motsatsen till och det enda vapen som fungerar, men inte för att stoppa terrorn utan för att underminera terrorns grorund. Bara genom att ge kan man få. Bara genom att förlåta (men inte glömma) kan man gå vidare och skapa något nytt och hållbart tillsammans. Det handlar om att fokusera på det som är här och nu, inte på det som varit eller det som kan komma att ske. Nu är det enda som går att kontrollera.

Försöken att anklaga en ena eller andra sidan som mest skyldig handlar om att identifiera en yttre fiende som man kan hata tillsammans, men det leder bara till att hatet växer och risken för nya terrordåd ökar. Det finns dock en yttre fiende som skulle kunna ena mänskligheten och öka gemenskapen. Jag tänker på klimathotet som är ett slags lågintensiv terror vars hot växer för varje dag som går. Tyvärr anklagas Greta Thunberg för än det ena än det andra, som inte har något med sakfrågan att göra. Den frågan är inte lika infekterad, så förhoppningsvis är det enklare att se igenom retoriken och förstå vilka mekanismer som är i rörelse. Alla tendenser till att skylla på andra eller skjuta på budbäraren, whataboutism och relativisering är hot mot demokratin, öppenheten och den mellanmänskliga kärlek som växer mellan likar som förenas i ömsesidig förståelse för livets och tillvarons bräcklighet och människans imperfekta natur.

Det får bli mitt påskbudskap på sociala medier, och det riktar sig till alla.

söndag 21 april 2019

Bara mellan Jag och Du kan ett hållbart samhälle växa fram

Jag blir till i mötet med dig, och min självbild beror lika mycket på hur jag ser på andra som hur jag ser på mig själv och den grupp jag anser mig tillhöra. Väljer jag att bara söka efter och uppmärksamma dina problem och sedan jämför dessa med mina egna bästa egenskaper kommer jag alltid att vara överlägsen; men bara i mina egna ögon. En sådan människosyn har aldrig lett till något gott, någonstans. Tvärtom är det just det sättet att se på och förstå som lett till de problem som skapar flyktingströmmarna som gör att problemen sprider sig. Alla har ett ansvar, inte för att ta hand om sig själv, utan att ta hand om VARANDRA.

Vi är inte bättre än dem av det enkla skälet att det bara finns ett enda vi och det inbegriper alla som lever och verkar på jorden. Mänskligheten är en helhet bestående av individer som är precis lika sammansatta som alla andra. Skillnader på gruppnivå är skapade och perspektivberoende åsikter om hur verkligheten ska förstås, inga sanningar om hur det är. Vill man verkligen veta något om det faktiska läget i landet måste man träda ut ur sin bubbla och se världen med andras ögon, inte bara leta  efter bilder och berättelser som bekräftar det man redan vet.

Varför sprider de som säger sig värna vårt land nidbilder av andra? På vilket sätt gynnar det landet och samhället, som vi alla lever i? Faktum är att det sättet att tänka och agera inte alls gynnar samhället, det gynnar endast den egna gruppen av likasinnade och deras kamp för ett land, ett folk, en ledare. Det är inte de andra som radikaliseras, och det är inte religion som är den enda grunden. Fundamentalism är en mänsklig företeelse som inte känner av några gränser.

Jag är en dålig utgångspunkt för samtal. Bara när vi möts som två Du kan vi bygga något tillsammans. Vem är DU? Vad vill DU? Hur tänker DU? Bara genom nyfikna samlat med dessa frågor som utgångspunkt kan möten mellan likar skapas och det är så man lär sig inse att det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Om JAG väljer att betrakta dig som en representant för gruppen dom, istället för en unik medmänniska som jag vill lyssna på för att försöka förstå, påverkas även jag av beslutet. Den som bejakar sin rädsla för det okända och söker likasinnades bekräftelse på att man har rätt i att vi är bra och de är dåliga, bygger murar och låser in sig i en väl filtrerad bubbla där vanföreställningarna växer tillsammans med rädslan. Det är att balansera på gränsen till paranoia och bara för att man inte är ensam betyder det inte att man har rätt, det gör det hela bara ännu värre.

Det är Påsk nu och den firas (även av ateister) till åminnelse av Jesus död och uppståndelse, men det är uppenbart att det inte är kristna värderingar som behövs, utan mänskliga.

fredag 19 april 2019

Vackra ord och fint språk

Jag skriver bara det som kommer för mig och varnar känsliga läsare för eventuella drag av pekoral i dagens bloggpost. Långfredag och ledighet. Några dagars respit från arbetslivets larmande krav. På väg in i årets mest intensiva period på jobbet. Tar därför vara på chansen att landa i tillvaron och samla kraft inför slutspurten. Ute lyser solen och värmen kickade in igår. Lite omtumlande, men så klart efterlängtat och skönt. Fast tänk om det blir som förra året, att det bara fortsätter, fortsätter och fortsätter. Tänk om denna vår och sommar blir lika torr som förra. Försöker att inte tänka på det.

Låter bara tankarna komma och gå. Kravlöshet och frihet är ledighet. Flödet av tankar går aldrig att stoppa, men under ledigheten behöver jag inte rikta dem, de får dyka upp och leva sitt eget liv. Jag lyssnar och lär mig förstå mig själv bättre. Det är inte jag som styr. Jag kan bara delvis påverka riktningen som livet tar. För att orka fokusera och hantera tillvarons alla måsten är kravlösa dagar utan annat mål än att vara. Jag öppnar upp mig, slappnar av och tänker på fina ord och vackert språk. 

Jag är ingen poet men uppskattar kloka tankar som klätts i genomtänkta ord och som paketerats på ett smakfullt sätt. Återkommer ofta till Karin Boye, som är en favorit. Hennes språk är vackert och bakom och mellan orden finns något till hälften dolt, vilket bidrar till dynamik och spänningar som gör att man inte tröttnar på orden som ofta betyder helt olika saker i skilda sammanhang och beroende på stämningen man befinner sig i när man läser. Dikterna jag gillar mest handlar om det som löper som en röd tråd genom Håkan Hellströms produktion, tanken på att inget är färdigt och att det bästa inte hänt än. Karin Boye skriver bland annat:
Här går nya vägar.
Låt oss vandra fromma.
Kom, låt oss söka
någon ny och vacker blomma.  
Kasta det vi äger!
Allting nått och färdigt
 livlöst oss tynger,
dröm och sång och dåd ej värdigt.

Liv är det som väntar,
det man ej kan veta...
Kom, låt oss glömma!
Låt oss nytt och fagert leta!
Jag är en nomad i kropp och sinne. Boye sätter ord på det jag känner och jag tröstas av hennes vackra språk och fina ord som beskriver känslan jag så länge upplevde som ett problem. Rastlösheten och rotlösheten som tvingade mig att inse att jag är annorlunda, och som andra så ofta regerar på. Jag längtade hem och sökte vägar in i gemenskapen, men sakta gick det upp för mig att det aldrig skulle komma att bli så, att jag är dömd till utanförskap. När jag accepterade det såg jag på mig själv, på tillvaron och sammanhangen jag lever i på ett annat sätt. Inget hade förändrats och ändå var allt annorlunda. Jag insåg att mål varken kan eller ska nås, att livet och lyckan är det som väntas, och fann tröst i tanken på att det bästa inte hänt än.

Jag förstår verkligen kärleken till våra klassiska poeter som visar på vårt språks möjligheter, som allt fler idag och tyvärr allt mer sällan tar vara på eller ens tar sig tid att stanna upp för att reflektera över. På Twitter skriks det och ingen lyssnar. Alla vill bara bli hörda. Ställ det i kontrast till stämningarna som Dan Andersson målar upp i sina dikter om livet i de djupa skogarna eller naturscenerierna som Gustav Fröding beskriver med sina väl valda ord (och som Mando Diao tonsatt så vackert och stämningsfyllt).
Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.
Nils Ferlin, hans texter och tankar minner om tillvarons avsaknad av mening och får mig att inse tillfredställelse inte kommer utifrån, den måste man skapa själv. Lätt att glömma det är livets alla måsten tvingar sig på. Vi behöver jorden mer än jorden behöver oss, och för stjärnorna kvittar det lika och vi lever eller dör.
Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör...
Det sägs att en stjärna skall falla
var gång när en människa dör -

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundar yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd -
- Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.
Utan perspektiv blir det svårt att bedöma vad som värt och viktigt. Tar mig tid att reflektera över det en dag som denna som sluter cirkeln med en av mina absoluta favoritdikter, av Nobelpristagaren Tomas Tranströmer, som liksom Boye sätter ord på skönheten och värdet i att vara på väg och ständigt bli till. Romanska bågar minner även om Notre Dame som i sin tur blev en påminnelse om att inget varar för evigt, och att det är som det ska.
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.
Livet och vi människor blir aldrig färdiga. Vi är alla nomader även om bara vissa ser det så och förstår skönheten i förändring och möten samt mellanrum som uppstår och försvinner. Ingenting är, allting förändras och blir. Jag är en annan idag än jag var igår och imorgon vet jag inte vilka flyktlinjer som kommer att uppstå. Det enda jag vet och det viktigaste jag lärt mig är att man måste acceptera det oundvikliga och att det går att förändra det andra; om man bara förstår skillnaden.

Glad Påsk önskar jag och beger mig ut i vårsolen.

torsdag 18 april 2019

Problemdiskussioner och skrivarmödor

Blev lite ställd av responsen jag fick på min kommentar på ett uppsatsmanus. Jag skrev att argumentationen för undersökningen behövde utvecklas och fick då frågan om jag kunde utveckla och förklara vad jag menade; vad betyder argumentera? Vad svarar man på det, tänkte jag. Är det ordet som är svårt eller är det innebörden i begreppet? Dagens studenter har av någon outgrundlig anledning kommit att fostras till att tro att egna åsikter per definition alltid är subjektiva, och man tror att allt som står i böcker och artiklar är objektivt. Trots att det står i läromålen att studenterna ska kunna visa prov på självständigt, kritiskt tänkande, vet många inte vad det innebär att argumentera. Och kan man inte argumentera kan man heller inte värdera argument. Följaktligen lever man i en värld där allt är antingen rätt eller fel, sant eller falskt. Plötsligt förstår jag samhällsdebatten och den växande efterfrågan på populism i politiken. Frågan är med andra ord viktig, och så här tänker jag ifråga om argumentation och formuleringen av en fungerande problemdiskussion.

Problemdiskussionen i uppsatsen är den plats där man som författare övertygar läsaren om att undersökningen man vill genomföra är relevant och att resultaten som undersökningen kan leda till (man varken kan eller ska utlova något) är viktiga och behövs. Argumentationen handlar om att visa prov på kritisk självständighet och om att inte ta något för givet. Att påstå att någon annan menar eller hävdar si eller så är inte att argumentera, men man kan hämta stöd i sin argumentation från andras studier. Det finns inte ett sätt att bygga upp en argumentation och ingen annan kan göra det åt någon annan, bara den som ska genomföra arbetet kan veta varför man anser att undersökningen är viktig. Och detta måste man kunna visa för att läsaren ska kunna förstå syftet (vad som ska undersökas), och för att kunna avgöra relevansen i/med den teoretiska referensramen och de metodval som gjorts. Hela uppsatsen är en helhet som måste hänga ihop, och allt utgår från syftet.

Syftet måste vara undersökningsbart och det tänkta resultatet måste vara möjligt att falsifiera, annars blir undersökningen inte vetenskaplig. Det är även viktigt att anpassa kunskapsanspråken till förutsättningarna, som i ett examensarbete handlar om 10 veckors heltidsarbete. Frågor som kan besvaras med Ja/Nej fungerar sällan och är inte förenliga med en kvalitativ metod. Självständig, kritisk och objektiv blir undersökningen om den är transparent presenterad och väl argumenterad för. Argumentation handlar inte om åsikter utan om tydlighet och förankring av tankar. Det handlar om att vända och vrida på sina utgångspunkter och förvissa sig om att man belyst frågan från så många olika håll som möjligt. Läsaren får inte sväva i ovisshet om vad som är vad och på vilka grunder påståendena som förs fram vilar.

Jag tror att en delförklaring till bristande förståelse för vad argumentation innebär står att finna i språket och skrivandet. Idag finns sällan tid att läsa eftertänksamt och alla är ute i sista stund. På sådana premisser går det inte att skriva väl, och det går heller inte att utforma en väl genomtänkt argumentation. Att skriva uppsats handlar liksom allt författande om att ständigt revidera sin text. Inte ens när uppsatsen är klar och godkänd kommer den att att vara invändningsfri och perfekt. Ingen text är det, så detta måste man vara medveten om och inte se som något problem. Det går inte att skriva en argumentation utan att läsa den kritiskt, ända ner på detaljnivå. Oklara syftningar och stavfel kan ibland ändra hela textens innebörd. Och det är bara författaren som vet vad hen menar. Det tar tid att skriva och texten måste både läsas noga många gånger och skrivas om kontinuerligt. Om jag som lärare/handledare säger till studenterna att de måste "jobba med språket" betyder det att HELA texten måste gås igenom noga, det betyder inte att det räcker att ändra några slarvfel här och där. Och samma gäller argumentationen, den skriver man inte bara ner. Det krävs eftertänksamhet och tid att läsa kritiskt. Först måste man veta vad man själv menar och varför man väljer att inta den ståndpunkten i frågan, sedan måste man söka stöd för åsikten. Och därefter måste tankarna formuleras i ord som en läsare som inte känner en kan förstå. Det är omöjligt utan kontinuerlig revidering.

Jag sitter just nu och skriver på en lärobok som ska ges ut på Studentlitteratur till hösten, och den texten har skrivits om många gånger redan och jag vet att den måste skrivas om flera gånger till, och ändå vet jag att jag kommer att få kritik på den slutgiltiga versionen. Det är så livet och vardagen ser ut och fungerar för oss författare, och det är lika för alla som vill få sina texter godkända, publicerade och lästa.

Slår ett slag för grundforskning

Viljan att veta är ett slags mänsklig urkraft som tar sig en lång rad olika uttryck. Sökandet efter kunskap är bara ett av dem. Ibland och för vissa handlar det om strävan efter makt, som är en aspekt av vetande. Strävan efter betyg är en annan variant, som både studenter, politiker och ledningen för många läroanstalter misstar för kunskap. Betyg och makt går att mäta och i viss mån kontrollera. Ingen äger dock kunskapen, den måste alla som söker insikt och förståelse anpassa sig till.

Vad handlar forskning om, egentligen? Svaret på frågan beror på vem man är och vad man strävar efter. Spontant tänker många kunskap, men det är långt ifrån alltid fallet. Viljan att veta är som sagt mångfacetterad och eftersom kunskapen är komplex, föränderlig och vag till sin natur, är det svårt att avgöra om den som säger sig veta verkligen lutar sig mot kunskap eller om man bara söker makt och/eller pengar. Där och när effektivitet anses vara lösningen riktar fokus mot kontroll, styrning och konkurrens. Det mäts, räknas och jämförs och den som har mest och snabbast når målen vinner både pengar, ära, makt och inflytande. Och eftersom viljan att veta är så stark och det samtidigt är så svårt att avgöra vad någon annan faktiskt vet blir det svårt för den som bara har kunskap att luta sig mot och argumentera med att vinna gehör för eventuell kritik.

Grundforskning handlar om sökande efter kunskap. Viljan att veta är motorn i sökandet, men det är inte makt och pengar som söks. Möjligen ära; men framförallt kunskap. Annars handlar det inte om grundforskning. Det finns inga som helst garantier för att nå några på förhand uppgjorda mål om man ägnar sig åt grundforskning. Verksamheten är vidare allt annat än effektiv och det kostar pengar, i alla fall om det krävs laboratorier eller teknisk utrustning. På pappret och för den som har svårt att förstå skillnaden som jag försökt visa på här, eller om man fokuserar på pengar, makt, framgång och måluppfyllelse, framstår grundforskning som slöseri med pengar. Varför ge pengar och tid till forskare som inte ens vet vad de söker efter? Det är där vi står idag. Forskning och utbildning kostar pengar och är en stor post i politikernas, på grund av effektivitetskrav, krympande budget. Det krävs allt fler och allt tydligare och dessutom allt mer ihärdigt framförda argument och hårda armbågar för att erhålla forskningsmedel idag. Ofta krävs det makt, pengar och inflytande för att lyckas i konkurrensen, vilket gör att det växer fram ett akademiskt landskap som både på individ, grupp och lärosätesnivå präglas av tanken om att åt den som har skall vara givet.

Det är inte så man värnar kunskap. Och det är olyckligt att det blivit så här. Viljan att veta är som sagt en mänsklig urkraft som lätt förväxlas med kunskap, och kunskap anses fint och ädelt, vilket strävan efter makt, pengar och inflytande inte gör. Därför ser det ut som det gör i samhället idag. Kunskapen utarmas allt mer och det blir allt svårare för allt fler att se och förstå skillnaden. Grundforskningen, den akademiska friheten och forskningens möjligheter att söka kunskap kringskärs. Varje år varnar Nobelpristagare som ofta belönas just för sin grundforskning för denna utveckling. När Jan Björklund var ansvarig minister för forskning och utbildning var hans mål med politiken att Sverige skulle få ett Nobelpris. Han satte upp ett mål och pekade ut en riktning, precis som man gör i näringslivet (och i allt fler sammanhang idag). Som om han eller någon annan skulle kunna veta var kunskapen som belönas med Nobelpris finns. Visste vi behövdes ingen FORSKNING. Vem är det som slösar med pengar egentligen? Är det som dem verkligen söker kunskap eller är det den som delar ut pengar i form av riktade, strikt konkurrerade och målstyrda projekt?

Jag ägnar mig åt grundforskning och mina ord här kan säkert uppfattas som uttryck för bitterhet över uteblivna medel, men jag värnar kunskapen och söker varken pengar eller makt. Min belöning är människors tacksamhet över hjälpen som mitt arbete ibland, vid vissa lyckliga tillfällen, kan resultera i och fungera som. Jag ägnar mig åt grundforskning och drivs av viljan att veta. Det är kunskap och förståelse jag söker. Och som kulturforskare är jag lyckligt lottad. Det enda jag behöver är egentligen tid. Humanister och många samhällsvetare behöver inga labb och ingen dyr utrustning för att bedriva forskning, bara tid att tänka, skriva och samtala. Det är så kunskap om det som finns och förändras mellan människor, det som både påverkar och påverkas, uppstår. Kunskap om kultur kan inte tvingas fram, den måste man anpassa sig efter och acceptera som den är och fungerar. Det kan ingen med aldrig så mycket makt, pengar och inflytande ändra på.

onsdag 17 april 2019

Vad är en avgränsning, ett syfte och resultatens överförbarhet?

Handledning idag. Många frågor. Förbereder mig här och ger även andra studenter en chans att ta del av tankarna som ständigt återkommer och vars svar det är min uppgift som lärare att upprepa på olika sätt. Än har studenterna inte riktigt kommit igång med sina arbeten på allvar. Några veckor till är det hyfsat lugnt, innan vi går in i slutfasen. Fick en fråga igår som handlade om studiens avgränsningar, vilket föranleder denna post.

Det står i anvisningarna att studiens avgränsningar ska anges i anslutning till syftet, men mitt råd är alltid att man ska tänka mer på vad som är syftet än vilka avgränsningar som är lämpliga. Av erfarenhet vet jag nämligen att många har svårt att förstå vad det är som ska undersökas i ett examensarbete i företagsekonomi; nämligen ett fenomen eller en fråga av principiell karaktär. Det är INTE en specifik organisation eller position. Syftet är något annat än empirin som samlas in för att analyseras för att komma fram till resultatet, vilket ska vara ny kunskap med någon form av överförbarhet.

Uppsatsen består inte av ett antal delar som man kan behandla var för sig eller förklara separat, allt hänger ihop i en helhet där det ena beror på det andra. Eventuella avgränsningar kan (och bör man) vänta med att formulera tills slutredigeringen av texten och den sista genomgången av uppsatsen; om det finns anledning till det. Avgränsningar handlar nämligen inte om vilken organisation man väljer att skicka sina enkäter till eller vem/vilka man intervjuar. Som handledare kan jag inte avgöra vad som är en lämplig avgränsning eller om undersökningen ska ha någon avgränsning över huvudtaget, i alla fall inte förrän jag vet vad som är syftet, det vill säga vad undersökningen handlar om och vilken kunskap man söker.

En relevant avgränsning skulle kunna vara att man undersöker ett specifikt fenomen under en speciell tidsperiod, till exempel effekterna av en viss ledarskapsstil mellan tidpunkten x till y, eftersom det fanns en viss lagstiftning just då. Då är det ett ett relevant fenomen som undersöks under vissa förhållanden. Liksom syftet måste även avgränsningen diskuteras i problemformuleringen. Alla beslut som tas måste utgå från och bottna i goda, det vill säga kontrollerbara, argument. Därför kan jag som handledare inte uttala om om avgränsningen är lämplig förrän jag vet vad som ska undersökas.

Allt i en vetenskaplig studie går tillbaka till och utgår från SYFTET. Vad är det som ska undersökas? Vilka frågor kommer att besvaras? Och varför det just detta viktigt att undersöka? För att kunna besvara dessa frågor behöver man läsa tidigare studier om liknande frågor och sätta sig in i vad forskarsamhället redan vet, och när man studerar tidigare forskning får man även en inblick i vilka metoder som skulle kunna vara tillämpbara. Man kan även finna goda argument för den studie man vill genomföra.

När syftet formulerats och man gjort klart för sig själv vad som ska undersökas är det dags att välja en lämplig metod som faktiskt ger en ett material som, efter analys, kan leda till den kunskap som eftersöks. Syftet måste därför vara så pass tydligt och klart formulerat att det med ledning av skrivningen (och i viss mån den förtydligande argumentationen för studiens relevans som formulerats i problemdiskussionen) går att bilda sig en uppfattning om ifall det är en kvalitativ eller en kvantitativ studie som är lämplig. Här är det dock viktigt att påpeka att valet inte står mellan DEN kvalitativa eller DEN kvantitativa metoden, liksom att semistrukturerade intervjuer INTE är en metod. Metod i vetenskapliga sammanhang är det sätt man samlar in lämplig empiri på, och även detta måste man resonera kring och argumentera för. Det går inte att ta något för givet, och det handlar aldrig om att enbart informera om vad man gjort. Målet är att nå full transparens i alla led, samt att få HELA uppsatsen dels att hänga ihop, dels cirkulera kring syftet.

Arbetar man kvantitativt uppnås överförbarhet genom att man samlar in ett tillräckligt stort material för att göra statistiskt säkerställda analyser, alltså genom att visa med siffror att det man hävdar är relevant och går att överföra även till andra liknande fall och fenomen. Arbetar man kvalitativt uppnås överförbarhet genom att relatera resultaten (det vill säga analysen/tolkningarna av empirin) till andra forskares arbeten och deras resultat. Empirin talar aldrig för sig själv och även resultaten måste diskuteras och bottna i kontrollerbara argument.

Svaren på frågorna som samlas in med hjälp av intervjuer är INTE resultatet av undersökningen, därför är det viktigt att man tänker noga igenom vilka frågor man ska ställa så att materialet man samlar in och ska analysera faktiskt kan användas för att belysa det man vill undersöka. Är det till exempel relationen mellan ledarskap och kultur man vill undersöka kan man inte ställa några frågor om detta, för då är det informanterna som besvarar forskningsfrågan och det är ovetenskapligt. Kunskapen växer alltid fram ur analysen av materialet som aldrig talar för sig självt. Det är forskaren som presenterar SINA resultat och överlämnar dem till opponenterna och andra (kritiska) läsare för granskning, vilket resultaten måste hålla för om de ska kunna sägas vara relevanta.

Många studenter har svårt att förstå skillnaden mellan teori och tidigare forskning och det verkar inte hjälpa särskilt mycket att jag säger att teori är relevanta TANKAR om det man ska undersöka och tidigare forskning är aktuella resultat av forskning som handlar om liknande saker. Teorin bevisar inget, den BELYSER frågan och ger perspektiv. Teorin utgör ett slags fond mot vilket ens egna resultat speglas. När man läser in sig på lämpliga teorier för att fördjupa sin egen förståelse för ämnet som ska undersökas får man samtidigt uppslag till frågor man kan ställa; inte för att bekräfta eller förkasta teorin, utan för att skapa ett material som täcker in så många olika aspekter av ämnet för undersökningen som möjligt. Teorin ger en möjliga och mer eller mindre rimliga förklaringar, vilket är viktig kunskap som behövs i både problemdiskussionen, utformningen av intervjufrågor och analysen.

Allt hänger som sagt samman i en dynamisk helhet och ändrar man något på ett ställe i uppsatsen får det återverkningar på andra ställen. Därför går det inte att säga hur man skriver en avgränsning, ett syfte eller ett metodavsnitt innan man vet vad som ska undersökas, vilken kunskap studien skapats för att söka.

tisdag 16 april 2019

Notre Dame, hotet inifrån och vikten av att skynda att älska

Bränder har i alla tider utgjort en risk, men i vårt allt mer kontrollerade samhälle har risker kommit att förknippas nästan enbart med terrorism. Så när nyheten om branden i Notre Dame nådde mig igår blev det en påminnelse om hur bräckligt livet och tillvaron är. Än en gång påmindes jag om att det aldrig finns några garantier för något.

Den vackra medeltidskyrkan har stått där det står i över 800 år och klarade sig genom två världskrig. Nu är den totalförstörd. Och det var en helt vanlig brand, inte någon bomb eller någon hämndaktion som förödde kyrkan.

För mindre än ett år sedan satt jag och åt frukost i dess skugga. Och sommaren mellan nian och gymnasiet var jag inne i kyrkan. Det jag slogs av förra året var hur mycket mer turismen blivit en industri och det jag tänker på idag, när vidden av katastrofen allt mer går upp för mig, är hur lätt det är att ta det vackra och värdefulla som finns runtomkring oss för givet. När all oro riktas mot ett diffust, utifrån kommande hot från terrorister är det lätt att glömma att tillvaron är och alltid har varit fylld av hot.

Det är ett ovärderligt kulturellt världsarv som nu förötts. Jag vill se katastrofen som en påminnelse om hur viktigt det är att ta vara på och vårda arvet av tidigare generationers arbetsinsatser och tankemöda. Idag är vi så fixerade vid säkerhet och mål som ska nås i framtiden att vi inte tar oss tid att stanna upp och tänka efter. Det är vårt eget fel, inte någon annans. Vi är och har alltid varit våra egna värsta fiender.

Klimatförändringarna är inte lika dramatiska som branden i den gamla, välkända och älskade kyrkan i Paris, men konsekvenserna av vårt sätt att leva och tänka är potentiellt lika förödande. Vi lever idag i en allt mer kulturförnekande kultur där evidens, styrning och kvalitetssäkringssystem sprider en falsk föreställning om att trygghet och måluppfyllelse är möjligt och att det enda hotet kommer utifrån. Tänk om vi kunde ta tillfället i akt och stanna upp och reflektera kring mer än bara sorgen över förlusten av en historisk byggnad.

Branden i Notre Dame skulle kunna fungera som en metafor för vårt sätt att leva och konsekvenserna av våra prioriteringar i livet. En textrad kommer för mig, som jag inte tänkt eller tänker särskilt mycket på i vanliga fall, men den är också älskad och del av vårt gemensamma kulturarv. Ute spirar våren men det är Tove Janssons Höstvisa som dyker upp i huvudet idag:
Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mig att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunde vinna.
Du kommer kanske nån gång, förr'n skymmningen blir blå,
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dig älskade, skynda att älska,
dagarna mörkna minut för minut,
tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommarn slut

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är försent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre, än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.
Hotet kommer inte utifrån. Notre Dame överlevde 800 år av krig, svält och annat elände. Slarv och försummelse (som det verkar är det orsaken till katastrofen) är lika förödande som terrorhandlingarna som är lika svåra att skydda sig mot. Det är inte mer säkerhet vi behöver, det är närvaro och gemenskap. Upplever vi inte och tar vara på det vi har kan det snart vara försent att göra något. Livet och tillvaron är bräcklig, så skynda att ÄLSKA. Det är nära till natten. EN ENDA SAK ÄR VIKTIG: Hjärtats lust och att få vara samman med varandra.

Ni gör som ni vill, men detta är i alla fall vad jag tänker på idag.

måndag 15 april 2019

Världsledande forskare, och kunskap för mänsklighetens och livets på jorden skull

Varför ska alla forskare göra internationell karriär? Vad vinner samhället och allmänheten på att forskarutbildade människor konkurrerar om den typen av framgångar? Att vara världsledande är ytterst få förunnat, och vad betyder det ens? Är det ett värde i sig, för samhället? Jag vill placera KUNSKAPEN i centrum, liksom samverkan. Inte enskilda forskare och konkurrens. Det är ur bredden och djupet som framgångar växer och det är omöjligt att på förhand veta vem som kommer att nå ett genombrott.

Varför organiseras inte forskarutbildningarna och karriärvägarna på så sätt att man först gör en lokal, sedan en nationell och därefter en internationell karriär som bygger på uppnådda resultat och dess relevans för samhället och mänskligheten? Varför stressa doktorander att satsa på att bli världsledande? Det i sig har inget som helst kunskapsvärde, det leder bara till framväxten av allt smalare och allt mer differentierade ämnen som får allt svårare att kommunicera med varandra. Alla forskare kan inte bli världsledande, det är omöjligt. Därför fungerar det inte som kvalitetsindikator. Alla kan dock bli duktiga och bidra i arbetet med att skapa användbar kunskap, men för det krävs samverkan och möten över ämnesgränser.

För KUNSKAPENS skull är det viktigt att skilja mellan forskares karriärer och kunskapens utveckling. I den bästa av världar hänger dessa saker ihop, men vi lever i den värld vi lever i och där är det långt ifrån självklart. Och som den vetenskapliga journalvärlden ser ut idag -- just eftersom fokus för forskningspolitiken ligger på enskilda forskares karriärer, inte på kunskapen som arbetet faktiskt leder till -- är det en oöverblickbar djungel av artiklar med varierande kvalitet som stadigt växer. Förlagen tjänar massor med pengar och är några av världens mest lönsamma företag; de tjänar helt klart på nuvarande syn på vad som främjar kunskapsutveckling, men det är inte givet att samhället och skattebetalarna gör det.

En annan aspekt av jakten på internationella framgångar är alla resorna som forskare gör till konferenser där resultaten presenteras och diskuteras. Det är en industri och många städer konkurrerar om att locka till sig dessa konferenser som gynnar den lokala ekonomin, men på bekostnad av klimatet. Vissa konferenser är meriterande bara att få ett paper antaget till. En del forskare åker till andra sidan jordklotet för att presentera en poster ... För den enskilde forskaren är det lätt att se värdet av att får resa, men gynnar det verkligen kunskapsutvecklingen? Och är det bra för miljön att alla forskare inom alla ämnen träffas på exotiska resmål för att utbyta erfarenheter inom sina allt smalare och allt mer specialiserade ämnesområden? Jag tror inte det.

Forskare har i alla tider läst varandras arbeten och tagit del av auktoriteters arbeten, vilka översatts och spridits på grund av innehållets relevans. Idag har man vänt på den kunskapens pyramid som förr i tiden pressade den bästa kunskapen upp mot toppen. Idag konkurrerar alla om framgång, vilket gör att verkligt viktiga resultat riskerar att försvinna i mängden när fokus riktas mer mot forskarnas position i hierarkin än mot kunskapen.

För att främja kunskapsutveckling behövs lugn och ro mer än någonting annat. Tid att tänka och möjlighet till kritisk reflektion tillsammans med kollegor man känner och som bryr sig om, både varandra och kunskapen som all forskning alltid ytterst handlar om. Jakten efter världsledarskap och den stenhårda konkurrensen om framgång i publiceringsracet i kombination med den framväxande konferensindustrin gör att forskare blir protektionistiska och leder till att det byggs murar och bevakas gränser. För att inte tala om vad jakten på erforderliga medel gör med forskarna som människor. Akademisk konkurrens driver inte kunskapskvalitet och gynnar inte mänskligheten och livet på jorden, den skapar bara karriärvägar för enskilda individer och spelar dessutom ut länder mot varandra.

söndag 14 april 2019

På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen av ...

Anledningen till att samhället investerar i skola, utbildning och forskning är att det behövs kunskap för att förvalta arvet av tidigare generationers arbete och för att skapa förutsättningar för framtida generationer att leva ett minst lika gott liv som vi som lever här gör. Det är en stor kostnad, en av de största i budgeten. Därför är frågan om vad som gynnar kunskapsutvecklingen viktig. För om skolan och den högre utbildningen inte gynnar lärande och kunskapsutveckling handlar det om ett gigantiskt slöseri med allmänna medel. Därför ställer jag frågan: På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i vårt land av ...

Att studenterna kan hämta ut och studera gamla tentor?

Vad är poängen med att tillåta studenter att se gamla tentor? Jag vet att det räknas som allmänna handlingar, men förstår inte varför. Antingen kan man eller också inte och kunskapsutvecklingen gynnas inte av att man lärt sig svara på en viss typ av frågor. Jag är osäker på om det stämmer men har hört att det finns kåraktiva som driver frågan att även svaren ska finnas tillgängliga. Fast då är det inte längre utbildning vi sysslar med på högskolan.


Att studenterna i utvärderingar av kurserna frågas vad de tycker om utbildningen (istället för att ge dem tillfälle att framföra välgrundad kritik)?

Kundnöjdhet lever inte till kunskapsutveckling. I alla fall inte utan en noggrann analys av vari nöjdheten består. Ambitiösa studenter som är på högskolan för kunskapens skull och som verkligen vill lära blir nöjda av andra skäl än den som kommer dit enbart för att få betyg och examen. Ambitiösa studenter uppskattar höga krav och svåra uppgifter, medan de som vill bli klara så fort och enkelt som möjligt ser lärarna som ett hinder på vägen. Alla kan uttryck en åsikt, men för att värna kunskapsutvecklingen är det bara åsikter som rör det ämnet som är relevanta.


Att rättssäkerhet sätts före lärande och kunskapskvalitet?

Självklart ska verksamheten som bedrivs på landets högskolan vara transparent, men talet om rättssäkerhet har jag aldrig förstått. Om bedömningar av tentor görs till en juridisk fråga förändras hela verksamheten i grunden. Lärande handlar om vad man kan, inte om vilka regler som följs. Enligt lagen måste vi lärare tillämpa regeln om positivt myndighetsbesked ifall vi gör fel i inrapporteringen av betyg, vilket kan innebära att någon som inte kan ändå får godkänt betyg. Bara misstag som begås åt andra hållet kan och får ändras till studentens fördel. På vilket sätt gör det att studenterna lär sig mer och bättre?

Att genomströmning är en faktor som kopplats till högskolans ekonomi?

Om jag underkänner inlämningar som kommer till mig för bedömning innebär det att jag bestraffas dubbelt eftersom jag dels måste göra om arbetet utan att få betalt för det, dels minskar kursens lönsamhet, vilket bevakas av högskolans ekonomer. Det sägs att systemet inte påverkar kvaliteten och stödet för det påståendet är att ingen lärare säger att man tar hänsyn till ekonomin i sin bedömning. Det finns dock massivt forskningsstöd för insikten om att det som mäts påverkar, och är det genomströmning ledningen vill ha så kommer ledningen att få just det. Eftersom ansvaret för att lära ligger på studenten kommer kunskapskvaliteten att påverkas menligt om lärarna också har ekonomiskt ansvar för verksamheten.

Att administrationen, dokumentationen och förpappringen av högskolan ökar?

All tid som lärare lägger på att sitta i möten eller åt dokumentation och administration eller utvärdering av verksamheten är tid som tas från lärande och arbete med kunskapsutveckling. Och den tiden ökar för varje år som går. På vilket sätt blir en gris fetare av att den vägs stup i kvarten, och hur har vi kunnat få för oss att kunskapskvaliteten gynnas av extern kontroll och ekonomistyrning av verksamheten.

För att kunna arbeta fokuserat med lärande måste lärarna kunna rikta sitt fulla fokus mot studenterna och kunskapsutvecklingen, men idag tvingas lärarna allt mer fokusera på annat, vilket i kombination med övriga punkter på denna inkompletta lista över saker som riskerar att sänka kunskapskvaliteten i den högre utbildningen leder till framväxten av en allt mer splittrad och fragmentiserad akademi.

På vilket sätt gynnas kunskapsutvecklingen i högskolesektorn och vårt land av detta? Jag har inga svar, bara aningar och egna åsikter. Jag ställer frågan för jag menar att vi måste diskutera dessa saker, med kunskapen i centrum; annars kan och kommer den högre utbildningen inte att kunna vara högre särskilt länge till.

lördag 13 april 2019

Bloggpost 3900

Lite över åtta år har jag hållit igång Flyktlinjer med dagliga uppdateringar. Detta blir post nummer 3900. Inte så att jag räknar egentligen. Jag har inget annat mål än att skriva något varje dag. Jag brukar dock stanna upp vid var hundrade post för att reflektera över vart jag är, vad jag vill och hur jag ser på det som blivit gjort.

Det hände något med skrivandet i samband med valet i höstas. Något dog inom mig och jag tappade lite av den kraft och entusiasm som drivit mig framåt genom åren. Det var som jag nådde något slags mättnad och tappade den del av inspirationen. Devis berodde det på att jag ägnar allt mer tid åt annat skrivande vid sidan av; längre och mer genomarbetade texter. Kreativitet är en begränsad kraft, uppenbarligen. Just nu håller jag på med två böcker. Den ena är en lärobok och den andra är mitt livsverk, mitt teoretiska bidrag till kulturforskningen. Fast det är bara en delförklaring till att Flyktlinjer lite ändrat karaktär, den viktigaste anledningen är att politiken och samhällsdebatten stod och fortfarande står mig upp i halsen. Jag orkar helt enkelt inte lyssna och än mindre reagera på ännu ett idiotiskt utspel. Det jag tror på och brinner för, forskar om och har insikt i och förståelse för går allt mer på tvärs med samtiden. Känslan av hopplöshet som drabbade mig i höstas tror jag var nyttig för den tvingade mig att tänka till om varför jag gör det jag gör.

Jag befinner mig i okänd terräng och är i full färd med att skriva mig ut ur känslan av meningslöshet. Det är en ny känsla, och jag lär mig massor. Flyktlinjer är lika viktig nu som den här platsen för fria tankar och kreativa förslag samt språkliga experiment som den alltid varit. Så länge jag tänker behöver jag skriva och jag kommer fortsätta sprida tankar om det jag tror och menar behövs, så länge jag lever. I ett eller annat forum. Just nu känns böckerna lite viktigare och det påverkar så klart innehållet på Flyktlinjer, men det är ändå här allt börjar för mig. När jag läser det jag skriver ser jag möjligheter och föds nya idéer. Lite känns det som samtiden också är inne i en omställningsfas. Alla talar om framtiden men ingen vet vad som faktiskt kommer att hända och det går heller inte att veta något annat än att det troligtvis INTE blir som experterna hävdar.

Hållbarhet är lika viktigt som kunskap och dessa saker hänger ihop. Det är där jag befinner mig och ibland känner jag att jag upprepar mig. Det har också bidragit till att bokskrivandet upptar med av min tid och tankekraft, för där är det lättare att se och det går att ändra och förtydliga. Mellanrummet är vad som upptar mina tankar och det är svårt att skriva om det på bloggen. Kanske är det ett tecken på utveckling. Kanske jag tog ett steg upp eller fram i höstas? Jag vet inte, men jag känner mig tryggare och har en annan överblick. Med årens rätt ser jag att även kulturen upprepar sig. Idag debatteras mycket som redan debatterats flera gånger tidigare. Det bidrar också till tröttheten. Allt oftare ställer jag mig frågan om jag orkar förklara samma sak en gång till. Genus, mångfald, utbildningspolitik och expertmakt.

Jag går i väntans tider och ser med spänning fram emot vart jag är på väg och vad som kommer att hända. Det är en ny känsla för mig, den jag försöker sätta ord på här, och därför är den i sig inspirerande. Inget som är ohållbart eller som utgår från okunskap eller dumhet kan och kommer att överleva på sikt. Jag finner tröst och kan vila i den insikten. Förr eller senare måste även politiken se behovet av verkliga insikter och faktiskt ta ansvar, annars kommer någon annan att göra det. Även om uppskattningen av kunskapen går i vågor och just nu mest ses som ett hinder på vägen mot naiva mål och önsketänkande är och kommer den alltid att behövas. Flyktlinjer är mitt vattenhål och jag skriver för att hålla tankarna vid liv och intellektet i trim. Plötsligt händer det. Jag tror faktiskt det, på riktigt.

Återkommer inom kort med nya tankar om något som jag själv undrar över eller som engagerar mig.

fredag 12 april 2019

Om löpande band och skenande dumhet

Ett utbildningssystem som bygger på tanken att kunskap fungerar och kan produceras på samma sätt som bilar, längs löpande band, kommer oundvikligen att misslyckas med sitt uppdrag och bidra till fördumningen av samhället. Skyller man sedan på lärarna när det önskade resultatet uteblir förvärras den redan djupt problematiska situationen, för ingen äger kunskapen, den kräver förståelse och anpassning av ALLA som söker efter den. Kvalitet rörande utbildning är en enormt komplex fråga eftersom verksamheten dels handlar om kunskap och lärande som INTE är entydiga begrepp, dels utförs av människor med allt vad det innebär ifråga om saknad självinsikt och problem att förstå och anpassa sig till andra och till system. Människor har känslor och fungerar på olika sätt och kunskapen som ska mätas om bedömas finns på insidan och måste kommuniceras och tolkas för att kunna mätas och bedömas och resultatet ska kunna jämföras. Alla led i kedjan innehåller sin unika och föränderliga översättningsproblematik. SÅ HUR KUNDE VI FÅ FÖR OSS ATT UTBILDNING OCH LÄRANDE GICK ATT AUTOMATISERA?!

Bildelar som sätts samman till fordon är kopior av exakt likadana delar som sätts samman på exakt samma sätt med samma verktyg och handhavande, på samma välordnade arbetsplats, vilket gör att varje moment kan tidssättas och hastigheten på bandet anpassas efter människorna och maskinerna som utför de standardiserade uppgifterna. När man väl hittat den optimala hastigheten (och det finns en begränsad uppsättning hastigheter som man enkelt kan växla mellan) är det bara att köra. Ska fler bilar produceras med samma höga kvalitet som kunderna kräver inför man treskift; bandets hastighet ökar inte och arbetarna påtvingas inte fler arbetsuppgifter. För den enskilde förändras inget om inte konjunkturen störtdyker och man tvingas avskeda folk. När jag besökt arbetsplatser där tekniska prylar tillverkas enligt Taylors modell har jag slagits, dels av hur rent det är, dels hur rofyllt arbetet verkar och att det finns tid för småprat inemellan. Kvaliteten står i centrum och takten är anpassad efter människorna som producerar. Och här går det verkligen att mäta kvalitet. Antingen fungerar bilen som den ska och ser den ut som förväntat, eller också inte. Kvalitet inom bilindustrin är inte en tolkningsfråga.

Ju mer standardiserat arbetet är desto bättre verkar människorna som arbetar där må. Förutsatt att arbetet faktiskt kan standardiseras på det sätt som kännetecknar bilindustrin. Jag skulle dock inte fixa det, jag stod inte ut med bristen på intellektuell stimulans i de halvautomatiserade bagerier jag arbetade på i slutet av 1900-talet. Fast det var också den värsta typen av produktionsförhållanden som rådde i bageriet eftersom jäsande degar är levande, nyckfulla enheter som ofta men inte alltid uppför sig enligt beräkningarna. Som bagare är man liksom bilarbetarna bunden vid samma arbetsplats och utför samma moment dag efter dag, samtidigt tvingades man på arbetsplatserna som jag arbetade på följa med i upp och nedgångar av efterfrågan på varor. Skillnaden mellan dagar då vi gjorde som minst och perioderna då vi producerade på toppen av vår fysiska förmåga var stor och det var vi bagare som tvingades prestera mer, inte systemet som sådant. Var det riktigt mycket att göra togs det in extrapersonal, men det hände bara vid verkliga toppar och innebar ingen avlastning för den ordinarie personalen eftersom alla förväntades öka sin prestation. Åtta timmars arbetsdag beskrev alltså bara tiden man befann sig i bageriet och innebar över året olika mycket arbete (för samma lön), vilket i och för sig kännetecknar de flesta arbeten (utom möjligen arbetet vid löpande band i bilindustrin). Kvaliteten på bakverk är lite svårare att mäta objektivt, men det går att göra en kvalitativ bedömning och i slutändan är det kunden som bestämmer. Antingen köps varan eller också inte.

Det jag reflekterar över och vill rikta uppmärksamheten mot är det faktum att en standard inte självklart är applicerbar överallt. Bara för att det fungerar bra med löpande band i bilindustrin betyder inte att det fungerar överallt. Taylors och Fords principer går att överföra till bageriet, men inte självklart och inte utan modifieringar. Det finns större bagerier där arbetet automatiseras i mer eller mindre grad, fast i bageriet skruvar man inte ihop identiska mekaniska delar, man bearbetar jäsande degämnen vars konsistens är beroende av en lång rad faktorer: luftfuktighet, temperatur och hur väl den som skapar degen följer receptet. På ett av ställena hade vi en gigantisk maskin som producerade lika många frallor och thekakor som tio bagare som arbetar med händerna, och allt löpte oftast på som det skulle. Jag ansvarade för att skapa degarna som skulle in i maskinens ena ände och två personer stod i den andra och såg till att resultatet hamnade i vagnar och förflyttades till jäsrummet där den som hade hand om ugnen tog över ansvaret för att bröden hamnade i ugnen och gräddades. Även om min uppgift var att väga upp ingredienser och köra degmaskinerna kunde jag aldrig någonsin slappna av och fokusera enbart på det, för rätt som det var fastade något av degämnena inne i maskinen och när det hände var alla tvungna att agera blixtsnabbt. Panik utbröt regelbundet bland personalen även om det inte hände alla nätter. Varje sekund som maskinen stod stilla innebar att problemen växte exponentiellt, för jäsande degar förändras och uppför sig inte enligt maskiningenjörernas beräkningar. Och eftersom maskinen slukade mycket deg kunde ett enda stopp påverka arbetet under en hel natt. Som bagare visste jag aldrig vad jag kunde förvänta mig när jag kom till min arbetsplats. Trots allt fungerade ändå löpande-bandprincipen oftast hyfsat, och även om arbetet inte passade mig förstår jag att man kan finna sig tillrätta där, uppdraget är komplext och jag kunde uppleva det stimulerande. Jag minns fortfarande känslan av oövervinnerlighet som uppfyllde mig de nätter när allt flöt på som det skulle, just eftersom jag visste att kaos när som helst kunde utbryta. Jag minns också ilskan som spred sig i arbetslaget den gången då jag glömde lägga jäst i degen och allt arbete fick göras om. Det var först när degämnena hamnade i jäsrummet som min fadäs uppenbarade sig ... 

Lärararbetet håller idag på att förändras i grunden, i enlighet med löpande-band-principen som visat sig så framgångsrik i tillverkningsindustrin och som överförts med framgång till många andra yrken. New Public Management kallas det när tanken överförs till offentlig sektor. Det är inget fel på modellen och dess principer, men den fungerar inte i skolan. Jag har visat på adaptionsproblemen som uppstod i överföringen från bilar till deg och ju längre bort från bilindustrins ideala förhållanden man rör sig desto större blir problemen, och vid någon punkt har man passerat det möjligas gräns. Den punkten har passerats långt innan man ens närmat sig skolans och den högre utbildningens komplexa värld.

Lärare är människor, med allt vad det innebär, liksom eleverna och studenterna. Kunskapen som i sig är svårdefinierad måste dessutom kommuniceras, först (för att lärande ska uppstå) från läraren till eleverna och studenterna och sedan (för att resultatet ska kunna bedömas) från eleverna och studenterna till läraren, med hjälp av text och språk som i sig är föränderligt och kräver tolkning. Kunskapskvalitet är ett HOPPLÖST begrepp, omöjligt att standardisera eftersom det är vagt TILL SIN NATUR och dessutom föränderligt och beroende på minne och dagsform. Det som mäts och räknas på i skolans värld är inte kunskap, utan något annat. Och ju fler administratörer som anställs för att hantera mätandet och kontrollera kvaliteten, desto fler arbetsuppgifter adderas till lärarnas uppdrag, vilket gör att tiden för lärande och kunskapsutveckling stadigt krymper. Lägg därtill kraven på effektivisering och betänk att det är människor som är fyllda av känslor och som har ett liv vid sidan av arbetet som ska utveckla och förvalta kunskapen, så borde alla inse hur huvudlöst och kunskapsvidrigt försöken att pressa in kunskapen och lärandet i samma ekonomiskt fokuserade modell som används i bilindustrin. Jag hör redan invändningen från dem som menar att det visst går att räkna, även på utbildningskvalitet. Och till er vill jag säga att det absolut går, i TEORIN och med utgångspunkt i standardsituationer. Lärande är dock kontextuellt och individuellt och alla är unika. Utbildning måste fungera i PRAKTIKEN, annars är det inte utbildning och resultatet är definitivt inte kunskap.