söndag 30 januari 2022

Tre böcker om kunskap, högskolestudier och akademisk kvalitet


Jag har svårt att tänka mig något mer hedrande och ansvarsfullt än att få förtroendet att skriva en lärobok. Och jag har nu skrivit tre böcker som kan sägas ingå i något slags trilogi som handlar om kunskap, högre studier och vetenskapligt tänkande, vilket är ämnen och egenskaper som behövs för att den akademiska kvaliteten på högskolan ska kunna värnas. I måndags kom den senaste boken, Vägar till vetande. En bok om kunskap, och jag är i full gång med nästa, som ska handla om teori.
Boken inleds på följande sätt: Kunskap är ett samlingsbegrepp som förenar den dynamiskt föränderliga kropp av användbara insikter som mänskligheten samlat på sig genom historien med förmågan att förstå och hantera det man lärt sig samt kompetensen att kritiskt granska det som hålls för sant i olika sammanhang. Skillnaden mellan att vara elev i grundskolan och student på högskolan är att på grundskolan lär man sig vad forskarna är överens om, medan man som student närmar sig kunskapsfronten där det sällan råder konsensus, vilket gör att man måste ta ett mycket större eget ansvar för svaren man väljer och förklaringarna man tar till sig och använder. Syftet med alla vetenskapliga studier och även studentuppsatser är nämligen att bidra med ny kunskap, alltså vetande som inte bara hämtats någonstans ifrån. Kunskap är nämligen något annat än det man minns, och därför handlar högre studier inte om att upprepa det lärarna säger eller memorera innehållet i kurslitteraturen, utan om att bearbeta insikterna och använda dem som verktyg i arbetet med att förstå och hantera vardagen och tillvaron. Åtminstone en basal förståelse för kunskapsteori är en förutsättning för att kunna leva upp till det kravet.

Liksom med så mycket annat som är viktigt i livet och samhället är epistemologi, som är ett annat ord för kunskapens teori, svårt. Det finns nämligen inget enkelt och entydigt svar på frågan: Vad är kunskap? Det är varken meningen eller möjligt att nå fram till svaret på den frågan. Filosofihistorien är fylld av olikaförsök att förstå och förklara verkligheten, alla med sina problem och förtjänster, men det råder inte konsensus om vad kunskap är egentligen. Kunskapsteori är inte ett ämne där man är överens, det är snarare ett ständigt pågående samtal om olika sätt att förstå och definiera begreppetkunskap. Den här boken går att se som en inbjudan till det samtalet. Mellan människor råder oundvikligen delade meningar om det mesta, men eftersom vi är hänvisade till varandra och tillsammans ansvarar för samhället vi lever i och är beroende av behöver vi lära oss förstå och hantera både kunskapen som sådan och varandras olikheter samt skilda uppfattningar om vilka svar som är bäst. Filosofiska termer som episteme, techne och fronesis, som förklaras i nästa kapitel, används inte i vardagsspråket och upplevs kanske onödigt tillkrånglade, men det handlar om termer som behövs för att kunna diskutera kunskapen som sådan. Kommer man bara över det initiala motståndet och lär sig hantera osäkerheten inför det okända inser man att kunskapsteori inte är så svårt som det verkar, samt att studierna i det ämne eller den utbildning man läser underlättas betydligt.

Man kan se på kunskap på lite olika sätt, men det går en tydlig skiljelinje mellan synen på kunskap som ett måloch kunskap som en process(där vägen fram är målet). Om man ser kunskap som ett mål utgår man omedvetet från att det finns ett facit, något externt att jämföra svaren på frågorna med, vilket är en tankemodell som bygger på att antingen är påståendet rätt eller också fel. Något utrymme för tveksamhet finns inte med denna syn på kunskap. Ser man kunskap som ett mål griper man sig an lärandet och uppgifterna man ställs inför på ett annat sätt än om man ser kunskap som en process. Målinriktade studier blir ofta resultatorienterade, vilket leder till att fokus flyttas från kunskapen till betygen och att lärande kan uppfattas som en formalitet eller en transportsträcka. Det kan också bli så att lärare som värnar kunskapen betraktas som ett hinder på vägen mot examen, som man vill nå så snabbt och effektivt som möjligt. Ser man kunskap som ett mål finns en risk att man väljer en studieteknik som går ut på att råplugga inför tentor och inlämningar, vilket inte främjar det fördjupade lärande som behövs för att kunna utveckla förståelse för ett så pass komplext och abstrakt ämne som kunskapsteori. En förutsättning för att förstå kunskapens teori och meningen med att studera denna aspekt för sig är dels att man ser kunskap som en process, dels att man intresserar sig minst lika mycket för och lär sig hantera det man inte vet och det som inte går att veta något om.

Kunskap skapas av och för människor, vilket gör att kunskapen både påverkar och påverkas av den som söker efter och använder den. Det ena går inte att skilja från det andra. Vi vet till exempel att påståenden som yttras av någon som säger sig veta och dessutom utstrålar säkerhet och uppvisar tecken på pålitlighet tas på större allvar och når större spridning och få mer genomslag än förklaringar som förs fram av någon som är osäker eller av olika anledningar inte uppfattas vara tillförlitlig. Det faktum att den som har karisma och äger retorisk skicklighet lättare och oftare bli lyssnad på är viktigt att känna till eftersom det påverkar (synen på) kunskapen. Den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende och blir lyssnad på kommer nämligen att kunna utöva inflytande över andra människors uppfattningar om vad som är rätt och riktigt (Fexeus 2008). Det finns med andra ord en inte obetydlig maktaspekt att beakta i arbetet med att utveckla förståelse för kunskap. Den som har makt tenderar nämligen att bli tagen på större allvar än den som saknar makt, oavsett vad han eller hon säger. Idag finns också starka krafter i samhället som på olika sätt försöker underminera förtroendet både för olika meningsmotståndare och för vetenskapen. Utan hänsyn tagen till såväl psykologi som kultur blir det svårt att förstå hur kunskap blir kunskap och hur vetande används i samhället.

När man väl inser att kunskapsteori inte (bara) handlar om hur man når fram till och värderar olika svarutan minst lika mycket om att utveckla förståelse för olika typer av frågor och de krav som frågorna ställer på den som söker svar eller säger sig veta, ökar chansen, dels att studierna blir roligare, dels att resultatet (som är något annat än betygen) blir mer användbart. Kunskap om kunskap är alltså ett slags nyckelkompetens. Ett examensbevis öppnar dörrar i samhället och arbetslivet men en förutsättning för att lyckas i livet är att man kan användadet man lärt sig i nya ocholikasammanhang liksom att man fortsätter lära och både utvecklar ny och granskar äldre kunskap kritiskt och löpande. Kunskapsteori studerar man med andra ord för att utveckla förståelse både för kunskapens möjligheter och dess begränsningar.

En viktig utgångspunkt för samtal om och studier av epistemologi är att ingen har direkttillgång till verkligheten. Kunskapen är förbindelselänken mellan människorna och världen och den går därför att likna vid den vita käpp som används av de som inte kan se för att orientera sig i rummet. För att kunna använda en blindkäpp måste man upparbeta kompetens att förstå verktyget och utveckla vana att orientera sig i tillvaron med hjälp av det. Vem som helst kan inte bara plocka upp en käpp, binda för ögonen och förvänta sig att kunna röra sig obehindrat med hjälp av den. Samma gäller för kunskapen, för att kunna använda vetande på ett kvalificerat sätt behöver man lära sig förstå och utveckla epistemologisk kompetens, vilket är syftet med denna bok.

Ovanstående tankar är tänkta att ge ett slags översiktsbild och första introduktion till innehållet i boken och det sätt som den närmar sig kunskapen, och resten av kapitlet fortsätter på samma sätt med ambitionen att fördjupa tankarna och lägga grunden för det som kommer sedan genom att peka på några viktiga skillnader i sättet att tänka och visa på användbara egenskaper som är väl värda att uppmärksamma och lära sig förstå och hantera eftersom det underlättar arbetet med att förstå vad kunskap är och hur vetande fungerar.

För ett år sedan kom den andra boken i serien: Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande.


Den boken inleds så här: Det finns massor med böcker om metod, vetenskapligt skrivande, kunskapsteori och olika typer av introduktioner till forskningens praktik. Många av böckerna är väldigt bra och föredömligt pedagogiska, men min erfarenhet är ändå att innehållet och upplägget ofta tilltalar lärare mer än studenter och att råden tyvärr går över huvudet på den som är nybörjare i akademin. Lärare och läroboksförfattare tenderar att fokusera lite för mycket på huroch vadman ska göra. Och när studenterna inte förstår blir förklaringarna mer detaljerade och manualerna mer omfattande, vilket leder till att det blir ännu svårare att förstå. Problemet med många metodböcker är nämligen att de liknar uppslagsverk och därför uppfattas som ett slags rättningsmall, vilket i bästa fall leder till att man följer instruktionerna och därmed gör rätt i formell mening – men förstår man inte vad det innebär atttänkasom en forskare blir resultatet inte vetenskapligt. Uppsatserna kan mycket väl bli bra, men kvaliteten i lärandetriskerar att bli eftersatt. Vetenskapligt tänkande handlar nämligen inte om att följa regler, utan om att utveckla en egen förståelse för reglernas andemening och kompetens att gå sin egen väg inom dess (ganska vida) ramar.

I min roll som lärare ser jag idag tyvärr allt fler tecken på att många studenter anammat en pragmatisk inställning till sina studier, vilket tar sig uttryck i att man griper sig an utbildningen som om det handlade om att nå mål och man fokuserar mer på poängen och examen än vägen fram. Tänker man så blir studietiden en transportsträcka i väntan på det som kommer sedan och det går ut över kvaliteten i studierna. Utgångspunkten för tankarna som presenteras i den här boken är att det är i sökandetefter svar som fungerar och arbetet med att utvecklavetande som lärande uppstår och förmågan att tänka vetenskapligt utvecklas. Även om vetandets universum växer hela tiden ökar samtidigt förståelsen inom vetenskapen, dels för hur lite vi människor vet, dels för hur lite som faktiskt går att veta och hur osäker all kunskap är, vilket gör vetenskapsteori till ett ämne man aldrig blir färdig med.På mitt kylskåp där hemma sitter en magnet, inköpt på konstmuseet i Göteborg, med ett citat från författaren Jack Kerouac: ”I have nothing to offer anyone except my own confusion.” Det är ett visdomsord som gäller även på högskolan. Som forskare och lärare har jag egentligen inget annat att erbjuda än min egen förvirring (eller kanske snarare förundran) över världen och verkligheten. Faktum är att jag själv är i princip lika förvirrad idag som när jag inledde mina studier på 1990-talet. Men, och detta är det viktiga, det helt avgörande, idag är jag förvirrad på ett mycket högre plan och inser allt mer hur litevi människor faktiskt vet.

Jag har länge saknat en bok som riktar sig till uppsatsskrivande studenter och som handlar om hur man kan tänkaför att utveckla ett sådant självständigt, kritiskt analyserande mindset som är förutsättningen för att såväl förstå som skapa och värdera forskningresultat. Och det är en sådan bok jag försökt skriva. Den är tänkt att hjälpa nybörjare att på egen handutveckla förståelse för vetenskapens möjligheter och begränsningar, och förhoppningen är att den kan väcka intresset för fortsätta studier av vetenskapens teori. Den ersätter inte andra metodböcker, ambitionen är istället att visa hur man kan läsa böcker om kunskaps- och vetenskapsteori på ett sätt som leder till att man utvecklar kompetens att tänka vetenskapligt. Boken är utformad som ett slags guidebok och ger en översiktlig bild av det vetenskapliga landskapet och de viktigaste ”sevärdheterna” samt lockar till egna upptäcktsfärder i kunskapens och vetenskapens fascinerande värld. Skillnaden är viktig att lägga märke till. Instruktionsböcker läser man som recept, för att få anvisningar att följa. Guideböcker läser man för att få inspiration och möjlighet att förbereda sig inför resan, för att skaffa sig en uppfattning om terrängen man står i begrepp att ge sig ut i och för att utveckla förståelse för vad som väntar och krävs av en där ute för att upplevelsen ska bli så bra som möjligt.

Eftersom jag vet vad som krävs för att skriva en bra uppsats och min erfarenhet säger mig att alla kan och förmår mer än de tror, är jag alltid tydlig med att jag har höga förväntningar på studenterna. Jag ser mig nämligen som ett slags personlig tränare och räknar med att den som kommer till högskolan är där för att lära och vill åstadkomma något mer än att bara få en examen. Tyvärr uppfattar många mig som sträng eller barsk, vilket inte stämmer överens med min självbild. Jag har funderat massor på vad det kan bero på och tror det handlar om att jag tar mitt arbete på största allvar och att jag räknar med att även studenterna gör det. Jag ser det som ett privilegium att ha fått studera och en ära att få förtroende att undervisa på högskolan. En alternativ förklaring är att jag uppfattas som sträng i jämförelse med andra lärare, som berömmer och uppmuntrar studenterna? Det gör nämligen inte jag eftersom jag inte ser det som lärarens uppgift att berömma (för berömmandets skull). Alla som ber om hjälp och ställer frågor möts däremot självklart med respekt och jag sätter en ära i att alltid svara på alla frågor så snabbt och pedagogiskt som möjligt. Studenter som tar ansvar för sitt eget lärande brukar därför snabbt ändra uppfattning om mig. Det är olyckligt om allvar förväxlas med stränghet. Samhället investerar massor med pengar i skolan och den högre utbildningen och skattebetalarna har rätt att kräva avkastning i form av akademisk kunskap och intellektuell kompetens. På högskolan måste lärare kunna ställa högra krav och ha förväntningar, annars blir det svårt för studenterna att göra vad som krävs för att lära på djupet och utveckla förmåga att tänka vetenskapligt, vilket är vad framtida arbetsgivare kräver av den som har en högskoleexamen. Jag vill inte ge sken av att vetenskap är enkelt, men vill samtidigt vara tydlig med att alla med rätt inställning till studier klarar av att läsa på högskolan. Min ambition är att du som läser boken ska få beröm efterutbildningen, för att uppsatsen som skrivits och arbetet som utförts håller hög klass.

Det krävs inga exceptionella talanger eller förmågor för att lyckas med studier på högskolan, man kommer en lång väg med god planering och genom att vara noggrann och intresserad. Tyvärr förlamas ändå många av allvaret i situationen och fastnar i känslan av att det är svårt, vilket naturligtvis är olyckligt. Känner man så kan ingen metodbok eller handledare i världen hjälpa en, men förhoppningsvis kan följande berättelse ta udden av känslan och vara till hjälp. Jag har av många olika anledningar alltid haft dåligt självförtroende och har fortfarande svårt att känna mig säker, inte bara i den akademiska världen. Mitt bristande självförtroende höll mig länge tillbaka och hindrade mig att försöka och fick mig tyvärr ibland att av nervositet slarva med förberedelserna. Jag trodde inte att det spelade någon roll, att jag var dålig av naturen. Långt senare i livet, efter att jag med möda etablerat mig i den akademiska världen, har jag kommit till insikt om att osäkerheten och det vacklande självförtroendet i själva verket är något positivt, eftersom det (rätt använt) kan gynna kunskapsutvecklingen och öka kvaliteten i lärandet. Eftersom jag aldrig känner att jag vet säkert tvingas jag lyssna på andra och vända och vrida på insikterna innan jag tar dem till mig och använder dem. Bristande självförtroende gör det också lättare att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap eftersom man blir mer prestigelös. Ända sedan jag insåg att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bli docent har jag betraktat mitt dåliga självförtroende som en vetenskaplig dygd. Nyckeln till framgång för mig var insikten om att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Länge upplevde jag ingen skillnad, men i takt med framgångarna i akademin tvingades jag inse att det är två olika saker. Idag har jag en stabil och välgrundad självkänsla, medan jag odlar mitt dåliga självförtroende. En god självkänsla är en förutsättning för att kunna odla ett dåligt självförtroende, vilket i sin tur är en förutsättning för att utveckla ett verkligt vetenskapligt tänkande.

Första boken i serien kom ut precis innan pandemin bröt ut, i januari 2020, och hade jag inte "tvingats" arbeta hemifrån, vilket inneburit mindre restid och större möjlighet att kombinera undervisning och möten med skrivande, vet jag inte om det blivit tre böcker på två år. Framöver, när vi återgår till något slags normalläge igen, känner jag dock att jag fått in en skrivrutin i vardagen som jag tror ska hålla, men det återstår att se.  

Hur blir högre studier högre har undertiteln: "Om skillnaden mellan elever och studenter, trampolinhögskolor och katapulthögskolor samt vikten av självständighet, tålamod och samverkan", och den inleds på följande sätt: Detta är en bok om lärande som är tänkt att inspirera studenter och blivande studenter att utveckla en egen förståelse för högre studier och vad som krävs för att studierna inte bara ska bli framgångsrika utan även meningsfulla utifrån ett lite längre perspektiv. Boken är ett försök att främja utvecklingen av ett antal generiska kunskaper och färdigheter som krävs för att dels ta sig igenom högre utbildning och få sin examen, dels lära sig vad det innebär att tänka och agera akademiskt även i andra sammanhang. Boken riktar sig till alla som vill lära och bli bättre på att förstå vad kunskap är. Boken kan även ses som ett slags inlägg i debatten om skolan och vårt lands högskoleutbildningar. Det är en personligt hållen bok, tänkt att inspirera till egen utveckling, som bygger på mina erfarenheter av att vara och verka i högskolan, både som student och som lärare och forskare.

Tanken med boken är att den ska fungera som hjälp och inspiration för att utveckla förmågan till eget, självständigt, kritiskt tänkande, vilket både krävs för och är vad studier på högskolan handlar om. Det finns inte ettsätt eller enväg att klara av högre studier – det finns lika många olika sätt som det finns studenter på högskolan. Utgångspunkten för tankarna som lyfts fram här är att svaren på frågorna man har rörande sin utbildning i hög grad finns hos en själv och utvecklas genom eget arbete och enträgna försök. Innehållet handlar därför mer om frågor och reflektioner än om svar, och tipsen som ges och tankarna som presenteras handlar om att peka på förslag till konstruktiva vägar fram snarare än om att ge instruktioner. Boken är tänkt att fungera som en karta att orientera sig utifrån i den okända terräng man som student anträder när man söker sig till och påbörjar sina studier på högskolan. Utgångspunkten är att högre studier handlar om lärande och kunskapsutveckling, inte om betyg, examen eller att göra rätt. På högskolan arbetar studenter och lärare tillsammansför att förvalta och utveckla den kunskap som är en förutsättning för att värna demokratin och bygga det långsiktig hållbara samhälle som alla ytterst är beroende av.

Kvaliteten på resultatet av studierna står i direkt relation till graden av engagemang och delaktighet i arbetet. Till högskolan kommer man inte för att få något, utan för att delta i ett ansvarsfullt utvecklingsarbete med andra som är intresserade av samma saker. Både lärare och studenter befinner sig så pass nära forskningsfronten att den kunskap som kurserna bygger på inte alls är lika entydig och säker som i grundskolan och på gymnasiet. Det är avgörande att man förstår och lär sig hantera insikten om detta, även om det initialt kan ge upphov till frustration. På högskolan studerar man verkligheten, och den anpassar sig inte efter hur individer känner, tycker eller tror. Utan eget ansvar, en god portion tålamod och beredvillighet att anta utmaningen som det innebär att studera, utan förståelse för att det inte finns några genvägar till kunskap och utveckling av det kritiska tänkande som kännetecknar studier på högskolan, kan och kommer verksamheten som bedrivs där inte att kunna sägas vara ”högre”.

Boken vänder sig till alla som söker sig till eller är på högskolan för kunskapens skull. Den som nöjer sig med att ta sin examen och som bara är intresserad av att klara sina kurser så fort som möjligt rekommenderas att läsa andra böcker. Här tas läsaren med på en omväg, för det är där kunskapen finns.

Vad händer nu?

Böcker lever liksom texter som publiceras på nätet sitt eget liv när de väl tryckts och publicerats. Då jag levt med dem så länge känns det nu lite som tre barn som flyttat hemifrån. Jag hoppas att det ska gå väl för dem och att tankarna når spridning. Det ligger i allas intresse att skattebetalarnas investering i högre utbildning leder till ökad kunskapskvalitet i samhället och förhöjd intellektuell förmåga och kompetens att tänka kritiskt bland medborgarna. Annars blir det svårt att värna demokratin och hantera klimatutmaningarna som vi alla oundvikligen står inför. Dessa tre böcker är mitt bidrag till den allmänna strävan.

söndag 23 januari 2022

Ny bok, nytt liv

I måndags inledde jag arbetet med en ny lärobok, vilket känns bra på en rad olika sätt. Min senaste bok har inte kommit från tryckeriet än. Tydligen råder det pappersbrist i Polen där den trycks. Att vara i full gång med nästa projekt redan innan den kommer ut gör det lättare att hantera känslan av tomhet som alltid uppstår när man lämnar något ifrån sig. Postpublikationsdepressionen blir lättare att hantera. Det är dock inte alltid lätt att komma igång och tvivlen på den egna förmågan finns där alltid under ytan. Mina tre senaste böcker hade jag tänk på länge, så när jag väl fick kontrakt på dem var det som skrivandet gick av sig själv. Efter att jag blivit klar med boken om kunskapsteori som jag hoppas ska kunna komma ut här inom de närmaste veckorna hade jag ingen aning om vad jag skulle skriva om, eller ens som jag skulle bli betrodd att få skriva en bok till. Men boken om vetenskapsteori som kom ut för ett år sedan har tydligen sålt ganska bra. Förra veckan träffade jag redaktören och vi hade ett förutsättningslöst möte om nästa projekt, och vi kom fram till att det skulle handla om teori. När jag åkte från mötet hade jag dock ingen aning om hur jag skulle skriva den, och den här gången kändes det extra jobbigt att hitta inspiration och komma igång då jag fick min bok om mellanrummen refuserad just innan jul. Fast när jag väl hade skapat ett dokument och några rubriker och började skriva kändes det som att kliva in i ett hus som är nytt men ändå välbekant. Mitt beting är att skicka ett synopsis och tjugo sidor till förlaget nästa fredag, som underlag för beslutet om att skriva kontrakt, men till min stora glädje sitter jag redan här med ett manus på tjugofem sidor och jag har en vecka till att spela på.

En sak som jag lagt märke till i mitt skrivande liv är att det ena projektet befruktar det andra och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har förmågan att byta mellan olika texter och att inspirationen flödar mellan. Så har det sannerligen inte varit alltid, det har varit en kamp som jag utkämpat i många, många år. Både läsandet och skrivandet har jag fått kämpa för att integrera i min vardag. En anledning till att jag fortfarande bloggar är för att det var här jag hittade in i skrivandet på allvar. Jag har allt att tacka Flyktlinjer för. Ingen av böckerna jag skrivit hade blivit publicerade om jag inte investerat den tid jag lagt här under de elva år som gått sedan jag började blogga på allvar. Det är en av anledningarna till att jag inte bara kunde skaka av mig besvikelsen över att bli refuserad utan att jag dessutom kunde repa mod. Här under våren har jag relativt lite undervisning så det finns tid och möjlighet att skriva, och jag tar vara på varenda minut. Refuseringen av boken om mellanrummen, som var väldigt respektfull och konstruktiv, hjälpte mig att se på projektet med nya ögon. Nu har jag disponerat om innehållet och renodlat tankarna, så vid sidan av arbetet med boken om teori jobbar jag med tre böcker: En om mellanrummen som jag fortfarande ser som mitt magnum opus, en om Deleuze och Guattari och en om akademisk kvalitet och intellektuell utveckling. Jag har ingen aning om ifall någon av böckerna någonsin kommer att ges ut, men det är inte det viktiga för mig. Skrivandet är det viktiga och möjligheten att utvecklas som tänkare. Till sommaren vet jag mer och lovar att hålla er som läser uppdaterade. Jag tror att jag behövde hjälp att se manuset med en kritisk redaktörs ögon. Jag förstår precis vad de menar och det kändes skönt att skära i och omdisponera texten och tankarna. Jag ville helt enkelt för mycket och pressade in för många olika tankar i en och samma bok. Nu har jag tre teman att arbeta med i tre olika bokprojekt, vid sidan av de andra texterna som jag ska jobba med här under våren.

När jag läser vad jag skriver ovan är det med en känsla av overklighet, för jag hade inte i min vildaste fantasi ens kunnat drömma om att jag skulle kunna få ur mig så mycket text. Även om det tagit tid har det aldrig varit jobbigt. Skrivandet i sig ger mitt liv mening, och tiden det tagit och bakslagen jag drabbats av gör mig ödmjuk och tacksam, vilket hjälper mig att hålla ut och hitta inspiration även dagar när det känns tungt. För så är det med skrivande, det är liksom konditionsträning en kamp, men eftersom man får så mycket tillbaka är det värt varenda minut av kämpande. Det var aldrig ett mål för mig att bli författare, men jag är enormt tacksam och stolt över att jag idag bevisligen är det. Jag tar inget för givet och vårdar förtroendet jag fått och även om de där tre andra böckerna inte blir utgivna (fast nappar inget bokförlag kommer jag att publicera texterna här, som pdf) lär jag mig massor av att arbeta med projekten. När klockan ringer på tidigt på morgonen är det texterna och möjligheten att få skriva som lockar upp mig. Det är min tid. Vid datorn med en kopp kaffe är det jag som bestämmer över min tid och vad jag gör. De där timmarna innan jobbet börjar är enormt värdefulla eftersom New Public Management tar död på glädjen och all inspiration. Hade jag inte haft möjligheten att skriva hade jag aldrig orkat vara kvar i akademin eftersom den blir allt mindre akademisk för varje år som går. Nu kan jag kanalisera sorgen över sakernas tillstånd och frustrationen som målstyrningen och försöken att kvalitetssäkra resultatet (vilket leder till mer administration och utarmning av den AKADEMISKA kvaliteten) tankar och text. Boken om akademisk kvalitet och intellektuell utveckling är både psykoterapi och ett konstruktivt försök att visa på alternativ. Arbetet med den hjälper mig att undvika bitterheten som jag annars med säkerhet skulle känna. 

Nu ska jag ägna dagen åt annat, men jag avslutar denna reflektion med utkastet till förordet till boken om teori som jag ska jobba vidare med imorgon och sedan skicka till redaktören på fredag.

Under mina första år som student var det särskilt en fråga som snurrade i huvudet: Vad är teori? Jag lyssnade på mina lärare, läste kurslitteraturen och klarade oftast tentorna, men jag kunde inte släppa den där frågan. Teori var som en gåta för mig. Under introduktionen till A-kursen i sociologi sa en av lärarna att han var intresserad av teori, vilket var ord som fastnade i mitt huvud. Vad var det han var intresserad av egentligen? Under arbetet med min C-uppsats i etnologi, som handlade om nyktra alkoholister och arbetet i AA och Länken, skrev jag pliktskyldigt ett avsnitt i inledningen om sociolingvisten Basil Bernstein och hans teorier om språk. Och jag tyckte mig se att det han skrev om gick igen i mitt material. Men jag förstod inte kopplingen mellan och vilken roll teorin hade i uppsatsen. Uppsatsen fick högsta betyg och jag skulle kunnat nöja mig med det, men jag är glad att jag inte släppte den där frågan. Jag tog den med mig in i doktorandstudierna, och där någonstans föll bitarna på plats och jag började sakta förstå, inte bara teorins roll utan även dess olika egenskaper. Trots det är min avhandling inte särskilt teoretisk, vilket den i och för sig inte behövde vara då det är en empirisk studie. Efter att jag disputerat ville jag utmana mig själv genom att skriva en i princip helt igenom teoretisk studie, om alkoholen i kulturen och kulturen i alkoholen. Den studien gjorde mig till docent och som docent har man ett ansvar för kunskapsutvecklingen inom mitt område – därför har jag ägnat de senaste tio åren åt att försöka utveckla en ”egen” kulturteori om mellanrummens betydelse.

Teori har aldrig varit enkelt för mig, men just därför har det varit intressant att arbeta med frågan. Som lärare har jag den största respekt för att studenterna tycker att det är svårt att förstå vad jag talar om när jag talar om teori och andra termer och begrepp, men historien ovan visar hur viktigt det är att man inte resignerar inför svårigheten. Det är och ska vara svårt på högskolan. Kunskap är inte fakta som enkelt kan överföras från läraren som vet till studenten som är okunnig. Lärande är en mödosam process där man hela tiden balanserar på gränsen för sin egen förmåga, och det är just det som gör studier så belönande. När jag började undervisa upptäckte jag att det var nästan lika svårt att förklara vad teori är som det var att förstå, men genom att förklara för andra utvecklas ens egen förståelse. Därför är teori en fråga eller ett ämne som bäst behandlas i seminarieform där man möts för att dela med sig bådeav det man tycker sig förstå och frågorna man brottas med. Det är helt avgörande för kvaliteten i lärandet och kunskapen att man förstår att seminariet inte är ett sammanhang där man svarar på frågor, utan en möjlighet att mötas kring ett problem och tänka tillsammans för att utveckla sin förståelse. Ju svårare frågor man brottas med desto mer öppen behöver man vara, både inför andra och sig själv, med vad man inte kan eller förstår. Även om målet med studier och forskning är kunskap handlar det mer om det man inte vet än det man vet. Lärande är inte den närmaste vägen från okunskap till insikt , utan en icke-linjär process som drivs framåt, uppåt, utåt av undran.

Detta är inte den definitiva boken om teori. Det är en introduktion, både till ämnet som sådant och till olika sätt att tänka och arbeta för att utveckla förståelse för frågan: Vad är teori? Det finns massor skrivit om frågan och det finns lika många olika sätt att förklara som det finns lärare som känner sig manade att försöka. Jag har ingen aning om ifall mina exempel och pedagogiska upplägg fungerar, men boken är ett ärligt försök att hjälpa dig som student att förstå något jag själv brottats med i väldigt många år. Som jag försökt illustrera här i inledningen så finns det inga enkla svar eller genvägar till förståelse för ett så pass komplext och mångtydigt begrepp som teori. Det är och kan inte vara annat än svårt, men ser man bara inte det som ett problem och om man kan utrusta sig med tålamod och ödmjukhet inför allt man inte vet eller förstår kommer arbetet med att söka kunskap och förståelse att vara belönande.

söndag 16 januari 2022

Målinrikat, resultatorienterat tänkande vs öppet och sökande

Kunskap handlar förenklat om att veta något om något, men beroende på vad man söker kunskap om kommer resultatet av arbetet att se olika ut. Det finns inte en enda form av och heller inte ett enda sätt att söka efter kunskap, vad som är bra och fungerar beror på vad man vill veta något om. Kunskap om rymden eller coronavirus ser annorlunda ut än kunskap om kultur, till exempel. Vill man verkligen veta och utveckla förståelse för olika aspekter av verkligheten och tillvaron är detta en helt avgörande insikt. Tänker man sig att all kunskap ser ut som fungerar på samma sätt kommer ens vetande att bli smalt och begränsat. 

Till skillnad från sanning som betyder en enda sak är kunskap ett mångtydigt ord. Antingen är det man påstår sant eller också inte, men kunskap handlar om vetande och är ett mycket bredare begrepp. Kunskap kan vara säker och förstås i termer av sanning, men den kan också vara osäker eller handla om saker som går att förstå på många olika sätt. Till skillnad från det som är sant kan kunskap även handla om vad man inte vet och det som inte går att veta något om, vilket gör att det krävs både en hel uppsättning olika kompetenser för att söka och utveckla kunskap, och förståelse för hur vetande fungerar och att det är något som hela tiden förändras.

Arbetet med att utveckla kunskap kan vara rationellt och målinriktat. Det är så man arbetar inom fysiken eller när man söker statistiskt säkerställda korrelationer. Sådan kunskap är antingen rätt eller fel och resultatet av arbetet går att debattera. Är kunskapen man söker av denna karaktär kommer den att handla om mät- och kontrollerbara resultat och den går att söka med hjälp av deduktion, det vill säga logisk härledning utifrån något som man vet är sant och riktigt. Eller via induktion, där man samlar in belägg som analyseras för att bygga upp förståelse för helheten. Kunskap som är av den här karaktären går också att uttala sig om på förhand, som i fallet med Higgs boson. Vill man veta något om hur kulturella fenomen kommer att utvecklas går det dock inte att göra några prediktioner, då krävs en annan kunskapssyn och andra metoder.

Söker man kunskap om kultur måste man anamma ett annat sätt att tänka än det naturvetenskapligt positivistiska. Kulturvetenskapligt sökande efter kunskap (om kultur) är intellektuellt, öppet, sökande och utförs ofta i avsaknad av fundament. Här är det inte nödvändigt och ibland omöjligt att sätta kunskapen i direkt samband med det man söker förståelse för. Ett sätt att se på sådan kunskap är att betrakta den som ett slags karta, alltså ett verktyg att orientera sig i terrängen med hjälp av. Och en karta är varken sann eller falsk. Den kan vara mer eller mindre detaljerad, men det som avgör dess värde är hur väl den fungerar som orienteringsverktyg. Det finns därför ingen anledning att försöka avgöra hur verklighetstrogen en karta är. Om kartan och verkligheten inte stämmer överens är det alltid verkligheten som gäller, som man måste förhålla sig till. Antingen fungerar kartan eller också inte, därför är det viktigt att man som forskare eller kunskapssökande människa inte identifierar sig med sina verktyg eller antaganden.

Inom kulturvetenskapen handlar det inte om att avgöra om resultatet av studierna är sant eller inte, utan om ifall kartorna fungerar som orienteringsverktyg eller ej, vilket inte är en fråga som går att avgöra en gång för alla. Äldre kartor eller kartor som skapats i helt andra sammanhang kan mycket väl visa sig fungera utmärkt, därför är det viktigt att man som kulturvetare är öppen för förändring, både av verkligheten och verktygens användbarhet. Och det är också viktigt att man utvecklar förståelse för och kompetens att tänka öppet, sökande och utan externa fundament. Så länge teorierna saknar interna motsägelser och inte strider mot naturlagarna är de potentiellt användbara.

Det som gör kunskapen om kultur unik och intressant är att den uppstår i mellanrummen och att den handlar om människor som tar del av den och förhåller sig aktiv till den. Kulturforskaren står alltid i dialog med det som studeras och kulturvetarens resultat kan påverka människors tankar och handlingar, vilket ibland får som konsekvens att det som studerats förändras och gör kunskapen obsolet. All forskning är mer eller mindre politisk av den enkla anledningen att den utförs av människor, för människor, inom ett kulturellt sammanhang, men det gäller i mycket högre grad för kulturvetare än fysiker. Studier av kvarkar kan göras på ett objektivt sätt, men kulturforskaren påverkar alltid det sammanhang och människorna som undersöks. Det är inget problem utan en förutsättning för arbetet med att utveckla kunskap.

Skillnaden mellan ett målinriktat och resultatorienterat tänkande, och ett öppet och sökande tänkande som handlar om att skapa kartor, är att det målinriktade tänkandet är skapat för och fokuserat på Sanningen, medan det öppna tänkandet handlar om att utveckla förståelse för den föränderliga värld som bebos och förvaltas av människor. Det handlar inte om antingen eller och det ena är inte bättre än det andra, båda tankesätten och intellektuella kompetenserna behövs, fast till olika saker.

Vet inte om jag gör mig begriplig, men detta är tankar jag jobbar med och det finns anledning att återkomma till dem framöver.

söndag 9 januari 2022

Ska högskolan vara som vilken statlig myndighet som helst?

Allt oftare i olika diskussioner på högskolan påpekas det att högskolan är en statlig myndighet och att lärare är som vilka tjänstemän som helst. Det är sant att det är så, rent formellt är högskolan en statlig myndighet, men när detta faktum påpekas för mig tänker jag på Humes lag, som går ut på att det inte går att härleda ett bör från ett är. Det faktum att högskolan är en statlig myndighet betyder inte att det är lämpligt eller att den måste fungera som, till exempel Försäkringskassan. Vad får det för konsekvenser om forskare och lärare betraktas som vilka tjänstemän som helst? Vad gör det med synen på yrket, hur påverkas synen på utbildning och kunskapens kvalitet av att högre utbildning och även forskning organiseras på det sättet?

Studier är något man kommer till högskolan för att bedriva på egen hand. Lärarna skapar förutsättningar för studenternas lärande, men för att studierna ska kunna resultera i högkvalitativ kunskap, vilket är syftet med all utbildning och själva anledningen till att skattebetalarna investerar i högskolan, går det inte att betrakta studier som ett slags tjänst. Universitetet är en månghundraårig institution med anor, ett slags varumärke som förknippas med bildning, excellens och intellektuell utveckling. Det klassiska universitetet var en plats där man levde och andades kunskap för kunskapens skull och där all verksamhet anpassades efter kunskapens krav. Förändringen påbörjades tidigt, långt innan den stora reformen av högskolan i början av 1990-talet, men det tog ganska lång tid innan nyordningen fick genomslag. Högskolan var nämligen fylld av akademiker som höll på traditionen, men med tiden, en årskull i taget, infördes nya regler och principer för ledningen av verksamheten. New Public Management bygger på att flytta kunskap och beprövad erfarenhet från kollegiet till linjen, vars uppgift är att effektivisera, det vill säga i praktiken hantera de ständiga nedskärningar som drabbar alla statliga myndigheter i ett land där folket hela tiden kräver lägre skatt. Och utifrån ett strikt ekonomiskt ledarperspektiv är det rationellt att betrakta högskolan som vilken myndighet som helst och det är naturligtvis enklare att leda kollegiet och målstyra verksamheten om man betraktar lärare som vilka tjänstemän som helst. Fast utifrån ett kunskapsperspektiv är den tanken helt förkastlig.

Om högskolan även i framtiden ska kunna vara en intellektuell plats där kunskap utvecklas och verkligt akademisk kvalitet faktiskt värnas, behövs en rad olika undantag från reglerna som gäller övriga statliga myndigheter. Kunskapen behöver placeras i centrum för hela verksamheten och alla beslut. Ett exempel. För att förbättra tillgängligheten i samhället är alla statliga myndigheter ålagda att texta alla filmer som läggs ut på hemsidorna, vilket självklart är bra. Det är dock en avgörande skillnad mellan kortare informationsfilmer och inspelade föreläsningar. Inga undantag från regeln tillåts, allt ska textas. Det är en order. Om det avsattes tid för detta i tjänsten vore det ett mindre problem, men det gör det nu inte (fast varför ska en lektor som uppbär lektorslön lägga dyrbar tid på textning, hur motiveras det rent ekonomiskt?). Och om regeln handlade om att all kommunikation med studenterna skulle textas vore det också lättare att förstå beslutet, men så är det inte heller. Föreläsningar i sal eller streamade föreläsningar, handledning och seminarier, behöver inte textas. Det är alltså en inkonsekvent regel som när den tillämpas på samma sätt på alla statliga myndigheter inte bara bidrar till avakademiseringen av högskolan som i sin tur bidrar till fördumningen av samhället, utan dessutom blir ett tomt löfte till alla funktionsvarierade. 

En annan konsekvens av högskolan betraktas som vilken statlig myndighet som helst är begreppet eller termen positivt myndighetsbesked, som går ut på att beslut som tagits inte får ändrats om de missgynnar den som fått beslutet. Det är en bra princip i de flesta myndigheter, men på högskolan utgör den ett hinder eller försvårar i alla fall värnandet av kunskapen. Lärare kan göra fel, särskilt i hanteringen av de allt fler och allt större och mer komplexa systemen för administration, och det är naturligtvis olyckligt, men eftersom högskolans uppdrag är dels att skapa förutsättningar för studenternas lärande, dels göra kvalificerade bedömningar av deras kunskaper är betyg inte ett beslut som går att jämställa med ett försäkringsärende eller ett beslut om bygglov. Antingen har studenten kunskaperna som krävs eller också inte, och om läraren gör fel när resultatet ska rapporteras in påverkar det inte kunskaperna och bör därför inte betraktas som ett "positivt" myndighetsbesked.

Talet om rättssäker examination är en annan effekt av den förändrade synen på högskolan och dess verksamhet. Betyg och examina är ingen rättighet utan intyg på att man kan det man förväntas kunna. Och bedömning av resultat är ingen exakt vetenskap, det kan den inte vara och det spelar ingen roll hur mycket man önskar sig att det vore på något annat sätt. En djupt problematisk effekt av juridifieringen av den högre utbildningen är att fusk och plagiat blivit en växande fråga som tar tid och kräver allt mer jobb av lärarna. För att man ska kunna säga att någon fuskat räcker det inte att säga det, men måste först ingående förklara vad det innebär att fuska och ange exakt vad som räknas till fusk och även dokumentera detta och sedan se till att studenterna tagit del av informationen, annars frias de av systemet trots att underlaget som lämnats in för bedömning inte visar vad studenten faktiskt kan. Lärare tvingas lägga allt mer tid, för för att stävja fusk, sedan för att skapa underlag för anmälan och finns det minsta tveksamhet frias studenten även om denna klippt och klistrat från nätet. Det är närmast motsatsen till att sätta kunskapen i centrum och reducerar lärare och forskare till vilka tjänstemän som helst.  

Offentlighetsprincipen är en annan viktig demokratisk princip som sätter käppar i hjulen för lärande eftersom studenter kan kräva ut inte bara tidigare tentor (för att kunna plugga "effektivare" inför proven) utan även godkända svar. Studenternas inlämningar betraktas som vilka inkomna handlingar som helst, som vem som helst kan begära ut och betraktas som ett ärende som högskolan har en skyldighet att behandla skyndsamt. 

När lärare och forskare betraktas som vilka handläggare som helst ligger det lite i sakens natur att lösa problem eller kompetensbehov med hjälp av obligatoriska utbildningar, till exempel om genus och jämställdhet eller hållbar utveckling som är två aktuella frågor. På till exempel Försäkringskassan majoriteten av de anställda har som mest en kandidatexamen i ryggen är det kanske naturligt och oproblematiskt att bjuda in någon av alla de professionella föreläsare som finns och som är populära och låta alla lyssna på vad de har att säga. Men på högskolan är det långt ifrån självklart att det är ett bra sätt att lösa eventuella kunskapsbrister. Att tvinga mig och andra som skrivit sin avhandling om genusproblematik att lyssna på en föreläsare som talar om vårt ämne eller sitta i smågrupper för att diskutera frågor som rör ämnet vi disputerat i med kollegor som helt saknar kunskap och som ofta inte ens är intresserade av frågan eller har märkliga uppfattningar om ämnet, är kontraproduktivt och kan uppfattas som ett slags intellektuellt övergrepp, särskilt om ledningen inte ens själva deltar i undervisningen. Dels borde man kunna ta för givet att lärare på högskolan kan och tar eget ansvar för sin egen fortbildning i prioriterade frågor, dels borde man visa redan kompetenta lärare respekt och ge dem uppmärksamhet för kunskaperna de faktiskt ha istället för att klumpa ihop alla till en okunnig massa som slentrianmässigt behöver upplysas om olika saker.

Detta är några av effekterna av synen på högskolan som vilken statlig myndighet som helst. På vilket sätt gynnar detta lärandet och kunskapsutvecklingen? Den frågan borde vara rimlig att ställa, men den som gör det möts av misstänksamhet och kritik. Som statlig tjänsteman förväntas man okritiskt följa order, vilket är både självklart och viktigt i många arbeten, särskilt för statligt anställda. Men eftersom lärare och forskare ansvarar för kunskapsutvecklingen i vårt land är det minst sagt olyckligt att den här synen kommit att bli självklar på högskolan. Är det kunskap vi vill ha måste kunskapen placeras i centrum. Och för att högskolans organisering ska kunna bidra till byggandet av kunskapssamhället måste verksamhetens akademiska kvaliteter värnas, och det kräver att högskolans regler skiljer sig från andra statliga myndigheter. Högskolans uppdrag är att utbilda, bland annat, statliga tjänstemän och därför borde det vara uppenbart för alla hur olyckligt det är att betrakta landets högst utbildade som vilka handläggare som helst.

söndag 2 januari 2022

Inleder ett nytt skrivarår

Jag vet vad jag vill säga i böckerna jag skissar på, men tankarna har inte riktigt funnit sin slutgiltiga form. Inledningen av skrivaråret 2022 kommer därför att handla om att döda darlings och revidera texter. Nedanstående tankar, som får inleda det nya bloggåret, är ett resultat av det arbetet.

Den franske filosofen Michel Foucault skrev att författaren är död, vilket är ett uttalande som väckte och fortfarande väcker starka känslor, även utanför akademin. Foucault är för många ett rött skynke, vilket kan sägas bekräfta hypotesen att kunskap, makt och subjekt är olika delar av samma komplexa helhet. Om påståendet om författarens och subjektets död (Foucault 2008, 77ff), verkligen var tänkt att uppfattas bokstavligt, alltså som ett empiriskt grundat påstående, vore det enkelt att falsifiera, men så är det naturligtvis inte. På samma sätt som det krävs energi för att bryta sig loss från jordens dragningskraft och ta sig ut i rymden behöver insikten om subjektets relationella status, vilket är ett slags Kopernikansk vändning, laddas med intensitet för att uppmärksammas, accepteras och få genomslag i tänkandet. Talet om subjektets död är ett försök att utmana grundläggande föreställningar om vad det innebär att vara människa, alltså en teknik för att få perspektiv på det man tror sig veta om sig själv och inte ett påstående om ett faktiskt förhållande. Det är en karta att orientera sig med hjälp av. Fungerar kartan är det bra, men gör den inte det är det bättre att välja en annan karta än att skjuta på budbäraren. Människa är något man blir tillsammans med andra, ens identitet uppstår i hög grad via andras ögon, vilket är en annan tanke hämtad från Foucault. Även om vi människor inte är autonoma subjekt spelar det roll både vem som skriver och vem som läser, samt på vilket sätt och via vilket medium som tankarna förmedlas. Texterna jag skriver har jag och ingen annan skrivit, och berättelsen om mig och den krokiga väg som tagit mig hit, som jag här delar med mig av, är möjligen ovanlig i en text med vetenskapliga anspråk men på inget sätt ovidkommande.

Skönhet finns i betraktarens öga, brukar man säga. Ett konstverks värde avgörs varken av konstnären eller kritikern eftersom det uppstår i mötet och existerar i mellanrummen. Insikten om att detta även gäller oss människor drabbade mig som tonåring när jag såg Woddy Allens mockumentär Zelig som berörde mig djupt. Det kändes nämligen som filmen handlade om mig. Zelig är en mänsklig kameleont, ett slags flytande personlighet som förändrar sitt sätt att tala och även sitt utseende i relation till sammanhangen han befinner sig i. Jag är långt ifrån ensam om att som ung vuxen ha känt så, men den där känslan höll i sig länge hos mig och jag funderar fortfarande på varför. Vad som är hönan och ägget när man formas till den man sedan blir är omöjligt att säga något säkert om. Faktum är dock att jag på högstadiet utsattes för en subtil och passivt aggressiv mobbing. Kanske den där filmen drabbade mig för att jag inte förstod varför jag mobbades? Hur som helst tvingade mobbingen mig att fundera på vem jag var, vilka som gav sig på mig, när och framförallt varför, vilket gjorde att min redan känsliga sensibilitet för stämningar i rummet och lyhördheten för andras uppfattningar förfinades. Utsattheten gjorde mig rädd för att hysa och uttrycka egna åsikter. Liksom Zelig lyssnade jag på alla och hade svårt att ta ställning eftersom jag hela tiden antog den andres perspektiv. Detta ledde till att jag under många år levde med en känsla av tomhet inombords. Även om det var jobbigt och ibland rent plågsamt att pekas ut som annorlunda och tvingas till utanförskap fick dock mobbingen mig också att se möjligheter och alternativ – det ständiga balanserandet och vägandet av olika påståenden som jag mötte lärde mig lyssna på och förstå olika perspektiv och uppfattningar, vilket hjälpte mig att utveckla min analytiska förmåga. Jag ville verkligen vara en del av gemenskapen och försökte aldrig sticka ut, men när jag agerade utan hänsyn tagen till det som förväntades och togs för givet drog jag på mig uppmärksamhet. Och så har det fortsatt vara. Varför gör du så där? är en fråga som förföljt mig genom livet. Svaret har alltid varit: Jag vet inte! Jag uppfattas ibland som obstinat men det har aldrig varit ett självändamål för mig att vara, göra eller tänka annorlunda. Den där boxen man ofta förväntas tänka utanför upptäckte jag den hårda vägen, genom andras påpekanden om att mina ord, tankar och handlingar inte höll sig innanför dess väggar.

Det är meningslöst att försöka utröna varför jag mobbades. Faktum är att jag tror är just därför problemet är lika levande idag som det var när jag växte upp. Dels är mobbing inget barn- eller ungdomsproblem, den tar sig bara andra uttryck i vuxenlivet, dels är det inte den som mobbas som är problemet utan den omgivande kulturen som möjliggör mobbingen. Det faktum att jag led (och fortfarande lider) av dyslexi och därför tvingades gå i klinik, som det hette på 1970-talet, liksom att jag präglas av vad som troligen skulle kunna diagnostiseras som ADHD, bidrog säkert, men det är oviktigt eftersom mobbing är ett strukturellt problem. Poängen som jag vill göra här är att allt detta ledde till att jag kom att misslyckas kapitalt i grundskolan – fast bara om man ser till betygen. Mina problem har nämligen aldrig handlat om inlärningssvårigheter eller bristande kunskapsintresse utan om dåligt självförtroende och svårighet att hålla mig inom angivna ramar. Lärarna i skolan uppfattade mig som frånvarande och ointresserad men faktum är att jag kom till skolan för att lära och aldrig förlorade fokus på kunskapen. Jag lyssnade alltid uppmärksamt på vad som sades på lektionerna. Problemet, i alla fall utifrån lärarnas perspektiv, var att jag inte kunde låta bli att associera till det som sagts på andra lektioner eller sådant jag läst i tidningar eller sett på TV. Mina lärare uppfattade mig som en frånvarande drömmare när jag satt och tittade ut genom fönstret, men det gjorde jag inte för att fly från lektionen utan för att hantera alla nya kopplingar mellan ämnena som dök upp i mitt huvud. Jag bearbetade samhällskunskapen under historielektionerna, fysiken under biologin och utvecklade min känsla för språk när vi hade musik. Jag vet inte om känslan av utanförskap är orsaken till att jag helt saknade intresse för proven, men jag pluggade i alla fall aldrig inför dem. Betygen blev givetvis därefter även om jag ofta var bäst i klassen på oförberedda läxförhör. Mitt intresse för lärande var helt enkelt inte avgränsat till skolan.

Trots alla problem och umbäranden är jag idag tacksam över att lärarna i hög grad lämnade mig ifred och att jag slapp diagnostiseras. Förutsättningen för mitt lärande och utvecklingen av förståelse för världen och tillvaron var att fick jag gå min egen väg. Betygen på högstadiet räckte till en tvåårig yrkesförberedande linje, och även om det inte var min dröm att bli bagare var jag nöjd med att kunna byta skola och miljö. Jag hade helt enkelt fullt upp med att förstå mig själv och min närmaste omgivning och hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv. Åren i grundskolan fick mig att tro att jag inte hade vad som fordrades för att arbeta med intellektuellt krävande uppgifter. Under åtminstone hälften av tiden jag tillbringade i bagerivärlden var jag övertygad om att det var mitt livsöde att arbeta med brödtillverkning. Det som fick mig att söka mig därifrån var en växande känsla av instängdhet och vantrivsel. Efter några år när jag landat i den nya tillvaron blev det allt tydligare för mig att bageriyrket inte gav mig utlopp för önskan att lära och utvecklas som tänkandemänniska. När jag väl lärt mig yrket och efter att ha bytt arbetsgivare några gånger och provat på olika uppgifter var det som om väggarna trängde sig på och taket sänktes. På jobbet stördes mina tankar, och efter arbetet orkade jag inte ägna mig åt det jag allt mer kom att drömma om, vilket tärde på mig. Efter fem år som bagare kom jag till en punkt där jag tvingades välja mellan livet och osäkerheten som en uppsägning och studier innebar, och jag valde kunskapen. På Komvux läste jag upp mina gymnasiebetyg och skaffade mig behörighet att studera på universitetet. Och när jag väl tog steget in i akademin var det som att komma hem. Efter att den initiala osäkerheten lagt sig gick det upp för mig att när jag studerar det som intresserar mig, på mina egna villkor, finns (än så länge) ingen gräns för vad jag kan åstadkomma. Plötsligt fick sökandet efter kunskap och förståelse en riktning. Etnologi var det första ämnet jag kom i kontakt med och jag fångades av tanken att det fanns något som hette kultur och att den både kan och bör undersökas vetenskapligt. Efter A- och B-kursen lockade andra ämnen också. Det ena gav det andra och jag plockade först ihop en kandidat- och sedan en magisterexamen av olika fristående kurser. Efter sex år som student på Göteborgs universitet kände jag mig redo att ta steget till doktorand, och 2003 disputerade jag vid Umeå universitet, på en etnologisk avhandling (Nehls 2003) om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen. Efter disputationen fick jag en anställning som lektor på det som idag heter Högskolan Väst i Trollhättan. Ämnet kulturvetenskap fanns av en tillfällighet på samma institution som vårdvetenskap och därför föll det sig naturligt att ta upp ett gammalt intresse för missbruk. 2011 blev jag docent på en studie av alkohol och droger i kulturen och kulturen i alkoholen och drogerna (Nehls 2009). Därefter kände jag mig redo att påbörja arbetet med detta projekt, som jag ser som mitt bidrag till kunskapsutvecklingen inom humaniora i allmänhet och etnologi i synnerhet. På ytan ser det kanske ut som det saknas en röd tråd i min utbildning och forskargärning, men allt jag läst och studerat liksom texterna jag skrivit genom åren rör alla på ett eller annat sätt kultur och förutsättningar för förändring.

Sökandet efter förståelse både för mig själv och omgivningen har tagit mig dit där jag är idag och är fortfarande vad som får mig att gå upp mig på morgonen. Det har dock inte varit enkelt, men å andra sidan vet ingen vilka problem andra människor brottas med. Och det finns massor av olika tekniker att ta till för att underlätta resan fram, ut och upp i livet. Tidigt som student lärde jag mig till exempel att studierna underlättades om jag satt på café. Där, i ett lagom sorl av röster märkte jag till min glädje att jag faktiskt har förmågan att superfokusera. Problemet är bara att uppmärksamheten sällan håller i sig särskilt länge. En timme, max, sedan börjar tankarna vandra. Men tar jag en promenad och flyttar mig till ett nytt ställe kan proceduren upprepas. För mig var det en förutsättning för att lyckas och pengarna jag lagt på kaffe genom åren är en investering som förräntat sig väl, om inte i pengar så i kunskap och fördjupad förståelse. Även om jag lyckats lära mig leva med mig själv och mina förutsättningar och trots att det på många sätt är en fördel att ha ADHD tär det på krafterna för mig att rikta all uppmärksamhet mot en enda uppgift, och eftersom jag är dyslektiker går allt läsande långsamt, så studierna är fortfarande en kamp. Det är svårt att beskriva men den som sett en katt som koncentrerar sig på något, som är helt fokuserad och som sprätter upp som en fjäder om den överraskas, vet ungefär vad jag upplever varje gång jag störs i arbetet. När koncentrationen brutits är det svårt och tar tid att ladda om. Och det behövs så lite. Ett pling från telefonen, ett utrop i pendeltågets högtalare eller någon som knackar på dörren till kontoret för att ställa en ”snabb” fråga. Jag hoppar inte upp som katten, men inombords regerar jag på samma sätt. Adrenalinpåslaget och den ökade pulsen tröttar. Bara vetskapen om att koncentrationen kan avbrytas på ett ögonblick är påfrestande. Får jag bara lösa arbetsuppgifterna på mitt sätt utgör mina neuropsykiatriska handikapp inga hinder i vardagen eller arbetslivet, men försöken att målstyra och kvalitetssäkra den akademiska verksamheten utgör ett växande hot. Den kreativa förmåga som jag tvingats utveckla är både värdefull i arbetet som forskare och lärare och en överlevnadsstrategi samt en förbannelse eftersom kreativiteten följer sin egen irrationella logik och hela tiden tar mig till nya och oväntade ställen, vilket återigen riskerar att göra mig till en avvikare som uppfattas som ett problem. Ofta sägs det idag att man ska tänka utanför boxen och vara kreativ. Fast så fungerar det inte eftersom verklig kreativitet, så som kreativitet faktiskt tar sig uttryck och fungerar i människors kroppar, aldrig anpassar sig efter några regler eller manualer. Istället för att målstyra utbildning och forskning samt diagnostisera och medicinera människor för att få dem att passa in i en allt smalare norm skulle samhället och synen på normalitet kunna breddas och fler skulle därigenom integreras i samhället och kunskapsutvecklingen. Olika forskare har olika erfarenheter och skilda personligheter, men genom samverkan breddas sökfältet, växer verktygslådan och ökar chansen att resultatet av arbetet blir användbart. Även om jag har problem är jag inget problem, i alla fall inte så länge jag får arbeta i frihet och axla ansvar och lösa uppgifter efter eget huvud.

Det vore förmätet att säga att jag var ämnad för att arbeta med undervisning och forskning men faktum är att jag funnit mig tillrätta i akademin. Arbetet som lektor kräver min fulla uppmärksamhet eftersom jag hela tiden måste prestera på gränsen till min intellektuella förmåga, och där finner jag ro. Jag vill aldrig bli fullärd och anser inte heller att akademiker ska bli det, för då är arbetet inte akademiskt längre. Som forskare måste man prestera på den absoluta toppen av sin förmåga, och att det inte finns några garantier för att man lyckas; det är detta som utmärker intellektuella arbeten. Ställs jag inför den typen av utmaningar kan jag dra nytta av mina kunskaper och erfarenheter och då kommer också mina egenskaper till användning. För mig är lektor oändligt mycket mer än ett jobb, det är en central del av mitt liv. Därför oroar det mig att högskolan håller på att strömlinjeformas som en konsekvens av ökade krav på styrning och kontroll. Problemet är att konformitet och strävan efter den eller det bästa idag närmast är ett krav, och den som är annorlunda betraktas med misstänksamhet. New Public Management och det sätt att se på kunskap och kvalitet som den organisationsideologin bygger på är med andra ord förödande för den akademiska friheten. Forskning handlar per definition om det man (ännu) inte vet, och inte sällan om frågor utan givna svar – därför måste forskningen vara akademisk, alltså en intellektuell verksamhet, och i sådana sammanhang är det inte sällan en fördel att vara missanpassad, rastlös, nyfiken och kreativ.