Metod brukar i vetenskapliga sammanhang beskrivas i termer av användbara handgrepp för insamlande av det material man valt som utgångspunkt för sin undersökning. Men den typen av instruktioner går inte att förena med det tänkande kring kunskap som lanseras här på Flyktlinjer. Metod blir med Foucaults sätt att se på saken snarare ett fåfängt försök att klamra sig fast vid tanken på att det skulle finnas någon immanent rationalitet i världen, möjlig att avtäcka om man bara följer en regelbok.
Strikt metodologi bör snarare betraktas som en utestängningsprincip som reglerar vem som får tala, när och var. För om man bara lyssnar till den som arbetat efter på förhand bestämda metoder kommer man med säkerhet att gå miste om väldigt många kloka lösningar på vardagliga problem, helt enkelt därför att man inte lyssnat på innehållet i det som sades utan mer på vem som talade (jfr Foucault 1993:8f).
Detta är nu inga revolutionerande tankar inom etnologiämnet (som är en av kulturvetenskaperna) där man länge, istället för att bevisa att det är si eller så mer har försökt beskriva världen, fenomen och människorna man undersökt med bibehållen komplexitet. Forskar man om människor och människors uppfattningar är det egentligen omöjligt att utforma, och än mindre hålla sig till, en på förhand definierad metod.
Vetenskapsteoretikern Margareta Hallberg (2001:94ff) har emellertid uppmärksammat en tendens inom etnologisk forskning som hon benämner ämnets underdogperspektiv, vilket kännetecknas av att forskningen handlar om folket, det lokala, det vardagliga. Detta menar hon kan vara en förklaring till att etnologer ofta tar stor hänsyn till informanterna, vilka man tvingas interagera med för att överhuvudtaget få något material.
Hallberg pekar på en rad problem knutna till denna egenhet hos ämnet och dess metodologi. Hon hänvisar bland annat till Paul Ricoeur som kritiserat forskare som gör anspråk på att förmedla förståelse för ”den andre” och menar att man inte bör sammanblanda forskning med ett agerande som tolk eller ambassadör för dem som studerats, vilket ofta blir fallet inom kvalitativ forskning. Under sina fältarbeten ägnar sig etnologen åt att förstå informanterna. Men det är skillnad på att förstå något och att göra anspråk på att förmedla förståelse. Vid mötet med informanterna handlar förståelsen om att vara inkännande och att behandla dem med respekt. Den vetenskapliga redogörelsen över uppnådda resultat däremot, är forskarens tolkningar av det han eller hon anser sig ha förstått av interagerandet i det sammanhang som undersökts.
Det finns inom etnologiämnet en utbredd medvetenhet om att intervjuer genererar kulturellt formade och mångtydiga berättelser. Detta behöver inte betraktas som något problem. Snarare är det en oundviklig konsekvens av tillvarons komplexitet och det bör betraktas som själva utgångspunkten för analysen. Vad man bör tänka på och förhålla sig till både som forskare och som läsare av denna typ av forskning är att materialet som analyseras består av inspelningar eller fältanteckningar från en rad unika möten mellan en informant som (oftast) inte har något inflytande över tolkningen och en forskare som har makten att i efterhand definiera interaktionen.
Det kan inte uteslutas att mötena präglats av en ömsesidig vetskap om att parterna inte kommer att träffas igen. Medföljande observationer kan förmedla kunskap om åsikter och handlingar som förhoppningsvis är representativa och vanligt förekommande inom den kontext som undersöks, men en annan forskare hade med all säkerhet upprättat andra relationer, vilka förmedlat andra, lika relevanta, bilder av samma kontext. Etnologiskt kvalitativa intervjuer, i och genom sin karaktär av social situation, knyter empirin till den som samlat in den och de personer denne mött. Förutom att analysera materialet måste därför en kulturvetare som tagit kunskapsteorin på allvar även rikta uppmärksamheten mot empirins tillkomst.
Etnologen Jonas Frykman (1992:262) har reflekterat över det faktum att allt berättande styrs av kulturella förväntningar. Jag menar dock att det inte går att begränsa diskussionen till att enbart gälla i vilken grad informanternas berättelser präglas av den kulturella kontext de lever i. Insikten bör i lika hög grad leda till funderingar kring vilka signaler forskaren som samlar in materialet omedvetet sänt ut och vilka förväntningar dessa möjligen kan ha givit upphov till.
Forskarens köns- och klasstillhörighet samt hans eller hennes etnicitet kommer oundvikligen att påverka karaktären på empirin som undersökningen bygger på, och det gäller även forskarens val av perspektiv samt utformningen av analyserna, vilket alltid styrs av specifika kulturella förväntningar och konventioner inom den vetenskapliga kontext och seminariekultur där arbetet löpande diskuterats. Utbildningen till och den fortsatta inskolningen till etnolog, vilken man måste underkasta sig om man vill göra karriär inom ämnet, tvingar på forskaren en specifik teoretiserande blick med vilken materialet sedan analyseras.
Allt vetenskapligt tänkande genomsyras härigenom på ett eller annat sätt av teori. Om man väljer att inte förhålla sig till detta faktum, och det måste efter Michel Foucault sägas vara ett medvetet val, kommer man att underblåsa diskursens makt över vetandet.
En stor del av kunskapen inom alla vetenskaper är av karaktären ”tyst kunskap” som inte går att läsa sig till, den internaliseras på andra sätt. Innebörden i begreppen ”den etnologiska blicken” och ”det etnologiska hantverket” kan bland etnologer sägas vara en sådan ”tyst” kompetens. Etnologi är dessutom en vetenskaplig genre där det goda skrivandet och den innovativa analysen premieras (jfr Ehn & Löfgren 1996:149) och därför finns anledning att reflektera över hur det slutgiltiga resultatet påverkats av själva skrivakten.
Frågan om hur mycket av analyserna som skapats framför datorn och hur mycket av tänkandet som styrts av språkliga konventioner är i det närmaste omöjlig att besvara, men det betyder inte att den är irrelevant. Vidare finns en oändlig rad andra saker som i lika hög grad påverkar resultatet av den vetenskapliga processen.
Att redogöra för alla är omöjligt, det får helt enkelt betraktas som en oundviklig konsekvens av tillvarons komplexitet, men om man skall komma någon vart i arbetet med att integrera Foucault tankar i den kulturvetenskapliga praktiken går det inte att blunda för dessa oundvikliga konsekvenser.
Den enda metod man behöver är ett öppet och reflexivt förhållningssätt, och skrivstil!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar