Efterfrågans mäktiga kraft

Viljan är en urkraft som sällan uppmärksammas på det sättet. Det är en mänsklig förmåga/egenskap som styr både individer och samhällen, problematiskt nog ofta omedvetet. Mänsklighetens samlade vilja är till exempel på god väg att (åtminstone riskera att) föröda den enda planet i universum som människor kan leva på. Vi har med andra ord allt att vinna på att stanna upp och reflektera över vad vilja är och hur den fungerar, både individuellt och kollektivt. Viljan går aldrig att räkna på, men man måste alltid räkna med den. Den går inte att kontrollera, även om det finns gott om tekniker för att manipulera den. Att det är så här beror på att viljan bara delvis är medveten, och att viljan är en i högsta grad komplex företeelse. Det är ännu ett exempel på en öppen fråga utan givet svar, vilket är anledningen till att jag intresserar mig för den. 

Viljan tar sig många olika uttryck och en aspekt av den är alla de olika begär som i hög grad regleras av det undermedvetna och vår biologi, vilket blir särskilt tydligt i vårt komplexa förhållande till mat. Många vill vara smala, men de vill samtidigt äta så mycket de önskar och när andan faller på, vilket är två motstridiga krafter. Viljan att vara smal är långsiktig, medan beslutet att äta eller låta bli när man utsätts för lockelser måste tas många gånger varje dag. Viljan att vara frisk och ha en kropp som ligger nära rådande idealbild må vara stark, men det är en önskan som hela tiden måste balanseras mot andra önskningar. Vi människor är bekväma av naturen och letar (som jag skrev om förra veckan) ständigt efter genvägar. Ska man lyckas i sina uppsåt måste man därför alltid göra sig medveten om vad som är den överordnade önskan, alltså det man helst vill uppnå. När man står i kön till kassan i mataffären med ingredienserna till salladen som är en del av strategin att nå målet om en perfekt kropp vill det till att man kan kontrollera begäret efter socker som triggas av godiset som placerats där eftersom det visat sig att försäljningen ökar då. Och lusten att lägga sig på soffan och bingetitta på en TV-serie måste varje dag balanseras mot omaket som det innebär att ge sig ut på en löptur. 

Vill man bli författare är det inget man bara blir, man måste läsa och skriva en massa för att utveckla förmågan att först hantera språket och sedan utveckla en personlig stil, viket tar mer tid än de flesta ens kan föreställa sig. Ska man lyckas uppnå det övergripande målet, alltså att inte bara tjäna pengar på sitt skrivande utan faktiskt leva och verka i samhället som skrivande och tänkande människa vill det till att man kan motstå frestelsen att använda något av AI-verktygen som nu utvecklas i svindlande takt. Fast det räcker inte, för det enda man kan kontrollera är vad man själv gör. Om allt fler varken vill eller orkar läsa texter minskar gruppen som uppskattar välskrivna texter snabbt och det leder till att det inte spelar någon roll hur bra man är på att skriva. Om allt fler som skriver använder AI för att producera text, för att det är enklare och de inte anser sig ha tid att skriva själva, förändras språket på sikt i grunden, och därmed förändras även kulturen där tänkandet och människoblivandet utspelar sig. Eftersom kunskapens kvalitet och individernas mentala hälsa är kollektiva projekt är aningslösheten som många, även (och kanske framförallt) forskare, visar inför det som håller på att hända, skrämmande.

Med det sagt har det blivit dags att reflektera över efterfrågan, som är en aspekt av viljan. Anledningen till att jag skriver den här bloggposten är att jag menar att synen på vad efterfrågan är för typ av förändringskraft behöver uppmärksammas och problematiseras. Den ekonomiska utvecklingen drivs av tillgång och efterfrågan, vilket gör att det handlar om ännu ett i högsta grad komplext fenomen. Efterfrågan är inget som bara finns där och som man på ett enkelt sätt kan lära sig att kontrollera, den är lika nyckfull och lätt att manipulera som viljan. Och det är bland annat därför som jag värnar bredden i kunskapen, för utan kunskap och bildningsambitioner blir vi människor rön för vinden eller offer för krafter som medvetet eller omedvetet (det spelar ingen roll vilket) manipulerar oss och vårt sätt att tänka och agera. Vad jag försöker säga är att vi inte bara behöver bygga upp en bred och djup förståelse för vilka vi är och hur vi fungerar, vi behöver även utveckla våra intellektuella förmågor samt ta oss tiden som krävs för att använda dem i arbetet med att bygga det långsiktigt hållbara samhälle som vi alla är beroende på, vare sig vi förstår det eller ej.

Efterfrågan har med vilja att göra, men varifrån kommer viljan och vad är det som triggar begäret som gör att viljan riktas mot just det vi vill ha? På den typen av frågor finns inga enkla svar för det beror på en komplex mix av biologi, psykologi, neurologi och kultur, vilket är aspekter av människoblivandet som går att manipulera om man har kunskap och vet hur man gör. Och om det är något som kännetecknar samtiden så är det att den handlar om manipuleringar. Makten ligger idag hos den som är bäst på att manipulera andra. Efterfrågan på politiker som USAs nuvarande president och andra politiker som ägnar sig åt politik, mer för att främja sina egna intressen än för att tjäna det allmänna, bygger på manipulation. Det är den enda rimliga förklaringen till att människor röstar mot sina egna långsiktiga intressen. Om det bara handlade om dumhet skulle efterfrågan på ledare med totalitära ambitioner aldrig kunna växa sig så stark. Men genom manipulation går det att få aningslösa människor att ta beslut som de sedan känner sig tvingade att försvara ända in i döden. Vet man bara hur den mänskliga kognitionen och psykologin fungerar, eller om man har en intuitiv känsla för dessa saker, går det att starta förödande massrörelser.

Den stora och verkligt viktiga frågan i ekonomin är om man ska förhålla sig passiv eller aktiv till efterfrågan, som individ och som samhälle. Som det ser ut idag, och så har det varit sedan mitten av 1800-talet, betraktas efterfrågan som en lika mystisk kraft som kulturen. Därför förhåller sig de flesta passiva till den, vilket bidrar till att kunskap om möjligheterna att manipulera dem inte utvecklas på samma sätt som om medvetenheten om vilken typ av krafter som är i spel hade varit högre. Den som lyckas bli rik på efterfrågan betraktas som ett geni, och eftersom den som en gång blivit rik ofta fortsätter vara rik (för att det är så pengar och ekonomi fungerar) blir det deras syn på vad man ska satsa på i framtiden som blir den rådande. Och eftersom förändringen går så långsamt att den som inte är uppmärksam på den får svårt att lägga märke till den, är det först när någon annan når framgångar som den allmänna uppfattningen om vad man bör göra för att lyckas förändras. Idag är mot nätet som allas blickar riktas, det är vår tids Klondyke. Men liksom under guldrushens dagar är de bästa fyndigheterna redan intecknade när den stora massan vaknar. 

Så länge vi inte stannar upp och reflekterar samt gemensamt försöker skaffa oss kunskap om efterfrågans väsen, alltså utvecklar kollektiv förståelse för vad det är för typ av kraft, kommer både vi och samhället vi lever i att vara rön för vinden och offer för människornas känslor. Liksom kunskap om kultur handlar det inte om en typ av vetande som kan användas för att kontrollera kraften. Därtill är den allt för stor, mäktig och komplex. Efterfrågan går att likna vid klimatförändringarna, som i hög grad är en effekt av efterfrågan och viljan. Men bara för att man inte kan kontrollera efterfrågan betyder inte att den inte går att påverka, åtminstone på marginalen. Inser man att det är exakt det vi alla gör dagligen och stundligen; alltså PÅVERKAR efterfrågan och dess effekter, blir det förhoppningsvis enklare att förstå vad man skulle kunna göra, både som enskild och samhälle, för att med viljekraft förändra efterfrågan. Tricket är att inte överväldigas och ge upp av insikten om den enorma komplexiteten. Och det blir lättare om man tar till sig tanken om att allt det som vi som individer efterfrågar, i varje stund, spelar roll. Allt, verkligen allt räknas: efterfrågan på luft som får oss att dra efter andan, chokladbiten vid kassan på ICA, den extra shoten kaffe i latten som erbjuds på kaféet på vägen till jobbet. Ännu en streamingtjänst som är gratis den första månaden, det nya vårmodet, iPhonemodellen med bättre kamera, bilen som görs reklam för på TV, resan till Thailand. Villan med det stora trädäcket, politiker som lovar skattesänkningar ... och så vidare. 

Fast ska vi verkligen kunna förstå efterfrågan måste vi inse att det inte bara handlar om varor och tjänster. Begäret efter visshet, tilliten till auktoriteter och önskan att låta andra ta beslut åt en är helt centrala aspekter av efterfrågan. Därför återkommer jag till viljan, som också kan vara passiv och aktiv. Kan vi ta kontroll över viljan och kombinera den förmågan med kunskap (alltså verkligt vetande, inte det som lanseras med orden: forskning visar) om konsekvenserna av efterfrågan, finns en god chans att förändringskraftens makt över oss och vårt tänkande kan brytas. Och då blir vi fria på ett helt annat sätt än idag när vi konkurrerar med varandra om vem som är bäst på att sno åt sig flest fördelar på andras bekostnad, vilket gör oss alla till offer för omständigheterna.

Det är nu det jobbiga börjar

Nästa vecka har det gått en månad sedan jag skrev under papperna rörande uppsägningen, och det har gått tre månader sedan jag fick beskedet om att jag skulle sägas upp. Det har varit en omtumlande tid där jag pendlat mellan hopp och förtvivlan. Nu går processen in i en ny fas, och det är den jobbigaste. Fram till nu har det hela tiden funnits olika saker som upptagit mig och som jag kunnat eller tvingats rikta mina tankar mot. Nu går jag in i en tid av väntan där allt på ytan fortsätter som vanligt samtidigt som dagen då jag inte längre har någon garanterad lön obönhörligen närmar sig. Snart är det bara 11 månader kvar innan jag kastas ut i arbetslöshet, ifall jag inte hittar något annat jobb. Det går ingen akut ekonomisk nöd på mig. Och jag har massor av idéer. Allt kan mycket väl ordna sig till det bästa. Men ända sedan jag fick beskedet har jag vetat att den dagen då tystnaden infinner sig skulle komma. Känslan av utanförskap är jag i och för sig van vid, men att bli uppsagd utan att få en motivering till beslutet och vara betraktad som en levande död på den arbetsplats där jag trodde att jag skulle få möjlighet att skörda frukterna av mina över 30 år av studier och forskning, är en plågsam upplevelse. 

Nu blickar cheferna och kollegorna framåt, och alla har fullt upp med den nya vardagen i den nya organisationen. Vi som blivit uppsagda är kvar en, kortare eller som i mitt fall lite längre, (efter 27 år i statlig tjänst har jag 12 månaders uppsägningstid) tid, men ändå inte. Om ett år är vi alla borta på riktigt, men fram till dess att vi lämnat är vår närvaro i lokalerna en påminnelse om osäkerheten på dagens arbetsmarknad. Därför förstår jag kollegorna som undviker mig eller låtsas att de inte ser mig när vi möts i korridoren. Jag har vigt mitt liv åt kunskapen och har meriterat mig till docent samt varit en lojal medarbetare på Högskolan Väst i snart 23 år, men det betyder uppenbarligen ingenting i dagens akademiska värld. Ingen går säker. Alla kan sägas upp. Så jag fattar att mina kollegor reagerar som de gör. Jag klandrar ingen av dem, (förutom mina chefer då som sitter säkert på sina positioner och som skött i alla fall min uppsägning på ett oförsvarligt inkompetent sätt). Men att förstå är en sak, och att uppleva det jag går igenom nu en annan. Det är jag som tvingas ut i kylan på grund av våra chefers beslut, de har kvar sin anställning.

Eftersom jag sedan 12 år undervisar om ledarskap och organisering blir det extra jobbigt att utsättas för det som nu sker på institutionen. Aldrig någonsin tidigare i mitt akademiska liv har diskrepansen mellan teori och praktik varit större. Jag fattar att ledningen, givet det ekonomiska läge som högskolan befinner sig i (vilket i och för sig till dels är ett resultat av ledningens tidigare beslut) var tvungen att ta jobbiga beslut och jag avundas dem inte. Vad jag däremot inte förstår är sättet man valt att "kommunicera" besluten till kollegiet. En kompetent ledningsgrupp hade varit transparent med vilka principer man följt i arbetet, framförallt hade en sådan ledning presenterat ett gediget underlag för alla beslut och stått för det. I de fall det ens finns något underlag har vi som drabbats av besluten fått begära ut detta från registrator eftersom man hänvisar till en sekretess som uppenbarligen är hittepå. Och ledningen har dessutom sagt att vi i kollegiet (där många alltså forskar och undervisar om ekonomi) saknar förmåga att förstå underlaget?! Den klyfta som ledningen på det här sättet, medvetet eller på grund av inkompetens, (jag vet inte vad som är värst) skapat mellan linjen och kollegiet, kommer naturligtvis att påverka arbetsmiljön på institutionen under lång tid framöver.

Jag försöker att vara glad för att jag slipper bry mig om det som händer, men eftersom jag är ett offer för det dåliga ledarskapet är det svårt att glädjas över friheten som jag inte bett om. Och min situation blir inte lättare av att jag fortfarande inte, efter snart en månad fått en förklaring och ett formellt och överklagningsbart beslut till varför jag inte får läsa de mail som jag begärt ut eftersom jag i den maillogg jag fått ta del av via registrator ser att mailen uppenbarligen innehåller det underlag som prefekten påstår inte existerar. Jag har mailat högskolans jurist ett flertal gånger och frågat varför jag inte får det beslut som jag enligt förvaltningslagen har rätt till. Förra fredagen begärde jag att få den förklaring till varför beslutet, (som jag enligt lagen borde fått, utan att be om det, för länge sedan) dröjer. Men jag möts med tystnad. Att min arbetsgivare sedan 22 år, som dessutom är statlig, vilket gör att vi alla arbetar på skattebetalarnas bekostnad, väljer att använda juristens kompetens (om det nu är rätt ord med tanke på hur hen agerar) för att skydda ledningen, skrämmer mig. Om varken högskolelagen där den akademiska friheten står inskriven, eller förvaltningslagen som bestämmer hur våra myndigheter ska agera, respekteras av ledningarna på landets högskolor är både demokratin och kunskapen i fara. Och det borde skrämma fler än jag, för det betyder att alla (utom cheferna) förr eller senare riskerar upptäcka att ingen går säker.

Kan man bli uppsagd från kunskapen?

Skrivandet har genom åren kommit att bli mitt sätt att hantera livet. Genom att sätta ord på tankarna och beskriva upplevelserna av det som sker, både i mitt eget liv och i samhället och världen, blir det lättare att förstå och hantera den förändring som jag ägnat en stor del av mitt akademiska liv åt att på olika sätt beforska. Det är naturligtvis svårt att uttala sig om vad som beror på vad, och det finns självklart inga enkla svar, men jag tror att det nu ganska länge funnits en kollektiv och uppdämd frustation hos mänskligheten i stort, som tar sig olika uttryck beroende på vem man är, vad man gör och var man lever. Min analys av läget, som inte bygger på någon studie utan på all den kunskap och erfarenhet jag skaffat mig under åren, är att frustrationen har med kunskap och kultur att göra, vilket jag ska försöka förklara innan jag kommer till ämnet för den här bloggposten.

Just nu lever vi alla i en turbulent tid. Effekterna av klimatförändringarna blir allt mer uppenbara och drabbar allt fler på allt värre sätt. Demokratin krackelerar i väldigt många länder och auktoritära krafter vinner allt mer mark. I Ukraina, Palestina och på många andra platser i världen dödas dagligen oskyldiga människor. Allt det där påverkar oss alla, såväl fattig som rik, offer som förövare och vi som ser och försöker förstå samt de som valt förnekelsens väg. Den förenande länken mellan allt och alla, och jag ser det även som både lösningen och problemet, står att finna i förståelsen för kulturen och kunskapen. Därför är det dit jag ständigt sökt mig. Det är mot både kulturen och kunskapen i sig och mot relationen mellan båda som fler behöver rikta blicken, menar jag. Det är inte nya forskningsresultat eller revolutionerande lösningar som behövs, utan en kollektiv förståelse för kulturens roll och kunskapens karaktär, samt inte minst respekt för den komplexitet som kännetecknar båda aspekterna av mänskligt liv.

Jag har många gånger här på bloggen skrivit om hur tacksam jag är för att jag hittade in i den akademiska världen och för att jag fått möjlighet att arbeta som lärare och forskare under nu snart 22 år. Många texter har handlat om hur glädjen och tacksamheten förhåller sig till min växande frustration över att förutsättningarna för att värna kunskapen (och den akademiska kvalitet som krävs för att resultatet av arbetet med studier och forskning ska kunna leda till kunskapsutveckling) successivt utarmas, vilket skaver inom mig. Genom åren har det blivit en del kritiska inlägg, men jag har aldrig riktat mig mot någon enskild. Det är förändringen i sig jag har skrivit om och jag har gjort det av omsorg om förutsättningarna för lärare och forskare att göra ett bra jobb, för att göra vad jag kan för att värna kunskapen.

Jag ville börja den här bloggposten där, i de tankarna. Det är i ljuset av det jag sagt hittills (inte bara här i denna post, utan genom hela detta nu snart 15 åriga bloggprojekt) som jag vill sätta ord på det som hände mig på jobbet igår. Jag blev blixtinkallad till ett möte med anledning av den omställningsprocess som många högskolor idag tvingas till på grund nedskärningarna som drabbat utbildningssektorn, vilken kommer att innebära uppsägningar. Att ingen kan känna sig säker på att få jobba kvar har jag vetat sedan innan sommaren och att det kommer att göras utredningar om övertalighet på grund av arbetsbrist och att det skulle skapas kretsar har stått klart länge. Så när jag åkte till jobbet anade jag vad mötet skulle handla om. Jag har som sagt aldrig räknat med att få behålla jobbet, men jag trodde nog att mina 26 år i den akademiska världen, varav de senaste 21 åren på samma högskola, skulle innebära en viss trygghet. Dessutom ska ingen av kurserna jag ansvarar för och bara en av kurserna som jag undervisar på läggas ner. Därför befinner jag mig nu i chock, för beskedet jag fick var att jag delats in i en krets om två personer, där det uppstått arbetsbrist för just två personer.

Just nu fokuserar jag på att ta i det som hänt, och på att sortera alla känslorna som snurrar i huvudet.  Känslan av overklighet är svår att värja sig mot. Jag känner mig ensam, övergiven och sviken. Det är inte första gången i livet jag känner så, vilket gör det lite lättare att hantera situationen jag hamnat i. Det faktum att min kärlek till kunskapen – som jag vigt mitt liv åt och som jag alltid kunnat söka tröst i när problemen hopat sig – inte är besvarad gör dock fruktansvärt ont. Och eftersom jag inte vet något annat sätt att bearbeta det som händer skriver jag.

Just nu har jag ingen aning om vad som kommer att hända. Jag har kontaktat facket och hoppas kunna få svar på några av mina frågor i morgon. Ingen har dock talat om för mig hur jag förväntas lösa mina arbetsuppgifter här efter beskedet. Kvaliteten i undervisningen verkar man ta för givet att jag kommer att upprätthålla, och jag ska självklart göra så gott jag kan. Jag vet inget annat sätt att gripa mig an mitt jobb och har alltid satt en ära i att göra det så bra jag bara kan. Så om inte annat så för min egen skull och för skattebetalarna som betalar min lön kommer jag att göra allt som står i min makt för att värna kvaliteten. Kunskapen har som sagt alltid varit en tröst och arbetet med kvalitet har skänkt mening åt vardagens vedermödor. När jag nu blivit uppsagd famlar jag dock i blindo. Jag vill tro att lusten att lära och glädjen i skrivandet kommer tillbaka, men allt färre läser ju lite längre texter idag, så det orkar jag inte tänka på här och nu.

Tror jag slutar där. Men jag återkommer med fler funderingar framöver, för det går uppenbarligen att säga upp ansvarstagande lektorer, även med många års erfarenhet och en djup passion för kunskapskvalitet i undervisning och forskning, men mitt engagemang för dessa frågor är långt större än vad som ryms inom en anställning.

Tankar från Fekis, fångade i flykten

Kunskaperna jag förfogar över uppstår i och förändras genom dialog, det blir allt tydligare för mig. Det är när jag befinner mig i samtal, både med andra människor, med sådant jag läser eller hör och med mig själv, som jag lär mig saker. Det är dock inte bara så att jag tar till mig fakta, det handlar snarare om att det händer något i mötet. För att kunskap ska kunna sägas vara kunskap krävs att den står i relation till den föränderliga verklighet som den ytterst handlar om, det är alltså inte en kumulativ process, för ju äldre jag blir desto viktigare är det att avlära sådant som inte längre fungerar. Länge var detta ett problem för mig eftersom andra uppfattade det som att jag inte lyssnade eller att jag tänkte på något annat. Men med ålder, erfarenhet och ett bättre självförtroende har jag lärt mig förstå att och hur jag sorterar och värderar resultatet av det ständiga samtal som är mitt liv allt mer upplevs som. Idag är det dels mycket lättare att hantera andras reaktioner på mig, dels enklare att förklara hur jag fungerar och vad jag anser mig veta, och då märker jag att synen på mig och det jag har att säga förändras, jag blir helt enkelt tagen på större allvar.

Det var länge sedan nu som jag upptäckte att jag tänker bäst när jag lyssnar på någon som föreläser, och jag har fångat många tankar i flykten på olika konferenser genom åren. Flest tankar har utvecklats och jag har lärt mig mest på konferenser som ligger utanför mitt eget forskningsområde. Tyvärr finns det inga pengar för att åka på konferens längre, och konferenserna har dessutom förändrats. När jag var doktorand och i början av min tid som disputerad åkte man, i alla fall inom etnologiämnet och genusvetenskapen, på konferens för att möta kollegor, utbyta tankar och hålla sig uppdaterad på kollegornas forskning. Då var konferenserna öppna och inkluderande, idag ingår de i ett meriteringssystem där deras värde avgörs av hur många som nekas (?!) tillträde. En "bra" konferens är idag alltså en konferens med låg acceptance rate, vilket ur ett kunskapsperspektiv är ett fullkomligt förödande kvalitetskriterium. Samtidigt finner jag, som kulturvetare med intresse för relationen mellan kunskap och kultur, den här förändringen intressant, men det är en annan bloggpost, eller egentligen en bok (och den hoppas jag få tid och möjlighet att skriva inom kort).

Det finns dock fortfarande en årligen återkommande konferens som fungerar på det sätt som konferenser gjorde när den akademiska världen fortfarande värderade och respekterade bildning; Fekis, som är en företagsekonomisk konferens som de flesta åker på för att lyssna och lära av presentationerna och samtalen, och där lärare delar med sig av sina tankar om sin undervisning. Och till min stora glädje finns det än så länge pengar för att skicka mig och kollegorna på avdelningen till Fekis, som detta år arrangerades av företagsekonomerna på Karlstad universitet. Veckans bloggpost skapades under konferensens inledning och första paneldiskussion, som handlade om ämnet som sådant och om den akademiska världen och det snabbt föränderliga samhälle vi alla lever i. Tankarna nedan är inga referat av det som sades, utan resultatet dels av det samtal som pågick i mitt huvud parallellt med det som hände och tankarna som lyftes på scenen, dels av en lättare redigering av texten i efterhand. Det är min förhoppning att texten ska kunna fungera som inspiration till egna tankar, för jag driver ingen tydlig egen linje här. Temat för konferensen var: Hur kan ämnet Företagsekonomi vara och förbli relevant i en disruptiv värld? 

Vad är företagsekonomi, och vart är högskolan på väg?

Många utanför akademin, och en hel del innanför också, tror att företagsekonomi handlar om hur man skapar maximalt med vinst i olika typer av företag. Det finns nog tyvärr en del sådana inslag på vissa utbildningar, men i huvudsak är det en villfarelse. Jag visste att det inte stämde redan när jag sökte mig till ämnet efter att den kulturvetenskapliga utbildningen jag arbetade på lades ner 2012. Det som väckte mitt intresse var insikten om att forskningen och undervisningen i ämnet företagsekonomi ytterst handlar om hushållande med begränsade resurser, och att min forskning om kultur, (förutsättningar för) förändring, och kunskapens olika roller och betydelser, låg i linje med eller i alla fall inte gick på tvärs mot den forskning som många företagsekonomer ägnar sig åt. Jag har dessutom många etnologkollegor som framgångsrikt samarbetar med företagsekonomer och jag har från början känt mig hemma i ämnet.

En fråga som jag är intresserad av och som många företagsekonomer ägnar sig åt är: Hur kan vi fostra studenter i kritiskt tänkande och bygga upp förståelse för, dels vad hållbarhet är, dels vilka kompetenser som behöver praktiseras för att arbetet som utbildningen förbereder för inte bara ska handla om hållbarhet utan även leda till att ett verkligt hållbart samhälle växer fram som en konsekvens av att kunskapen omsätts i handling? Det är den stora utmaningen, för krismedvetandet finns där och vi har redan de flesta av de kunskaper vi behöver, medan förståelsen för hur kunskaperna kan och bör användas lämnar en hel del övrigt att önska. Det faktum att det alltid är lättare att utfästa löften och tala om hållbarhet, än att faktiskt förändra beteendet så att förändringen kommer till stånd, är med andra ord den verkliga utmaningen, inte bara för studenter utan för alla.

En annan fråga som många företagsekonomer ägnar sig åt och som jag ständigt återvänder till är samverkan. Vad är det, hur gör man och varför ägnar man sig åt det? Svaren på frågorna ser väldigt olika ut beroende på vem man frågar, och det är en av sakerna som intresserar mig. Liksom i frågan om hållbarhet finns det en fatal lockelse i att säga att man ägnar sig åt samverkan, men det är svårare att faktiskt göra det i enlighet med ordets betydelse. Det finns massor av samverkansprojekt som i praktiken handlar om att man arbetar parallellt snarare än tillsammans, vilket jag menar att man måste göra, annars blir samverkan bara ett nytt ord för samma gamla vanliga praktik. Utan förståelse för mellanrummen och det som händer i mötet, och i avsaknad av respekt för det faktum att det är resultatet av arbetet som räknas, inte talet om vad man gör och varför man tycker det är viktigt, går det inte att samverka på ett sätt som gör att ett plus ett blir tre, vilket ytterst är poängen. 

En faktor som hotar både demokratin, hållbarheten och den samverkan som utförs dels över disciplingränserna och mellan kunskapsintresserade forskare, dels mellan akademin och det omgivande samhället, är dagens syn på och (bristande respekt för) akademisk frihet. Friheten, som är förutsättningen för en kunskapsutveckling som står i relation till omvärlden och verkligheten, är idag hotat, dels av kunskapsresistenta och känslodrivna populister som förfärande nog får allt mer makt och inflytande över hur forskningen och den högre utbildningen organiseras, dels på grund av bristande förståelse för vad akademisk faktiskt frihet är och vilket ansvar som friheten kommer med. Tecknen på att friheten kringskärs allt mer, trots att den regleras i Högskolelagen, blir fler och fler. I praktiken är det idag, till exempel, snudd på omöjligt att bedriva grundforskning, vilket jag menar uppvisar många likheter med den samverkan som jag är en varm vän av. Kunskap bygger alltid på tolkning och är dessutom resultatet av dialog och utbyte, och dess värde uppstår och förändras i mellanrummet mellan forskningens resultat och den verklighet som kunskapen ytterst handlar om. Forskning och undervisning, liksom samverkan, går att skapa regler för och det är möjligt att mäta resultat och utvärdera arbetet med hänvisning till nyckeltal, men kunskapen fungerar inte på det sättet. Den äger ingen, den går inte att kontrollera; det är därför den akademiska friheten är så viktig.

Akademisk frihet kräver tid att tänka och tillit till professionen, och när dessa aspekter av arbetet på landets högskolor inte respekteras leder det till en djupt problematisk avakademisering av universitetsvärlden. Regleringsbreven som styr högskolornas verksamhet betonar allt mer att akademin är en myndighet bland andra, med alla de krav på dokumentation och måluppfyllelse som följer med den synen på förvaltningen av verksamheten. Är det kunskap vi vill ha har alla ett ansvar att värna och försvara friheten, men det blir svårt att göra när man lever och verkar i en kontext där reglerna blir fler och där timtilldelningen för det växande antalet moment som arbetet delas upp i minskar över tid eftersom staten inte kompenserar högskolorna för allmänna kostnadsökningar. Produktivitetsavdrag och ständigt ökande hyror, liksom växande kostnader för den meritering som lärare och forskare tvingas till för att inte kvaliteten i verksamheten ska hotas, leder till att over-head-kostnaderna successivt urholkar högskolornas ekonomi, vilket gör att tiden minskar och tilliten uppfattas som ett hot mot verksamhetens mål. Problemet är att högskolan som en konsekvens av dessa faktorer sitter fast i ett moment 22, som handlar om att insikt om och förståelse för dessa saker problematiskt nog kräver både tid och tillit till kollegiets kompetenser och omsorg om kunskapen för att bli begripliga.

I en snabbt föränderlig värld där förändringshastigheten dessutom stadigt ökar över tid är det lätt att glömma och svårt att ta till sig och acceptera faktum, att syftet med samhällets investering i forskning och högre utbildning är kunskap, inte produktion av något. Frågan vad som är hönan och ägget, alltså om det är produktionstänkandet som leder till att kunskapens kvalitet utarmas och den akademiska friheten betraktas med misstänksamhet, eller om det är bristande förståelse för vad kunskap och akademisk frihet faktiskt är som leder till produktionstänkandet, är svårt att säga något säkert om. Och just det är något man måste förstå och respektera för att verksamheten som bedrivs på landets högskolor ska kunna leda till användbar kunskap och förmåga att förstå vad verkligt och högkvalitativt lärande kännetecknas av.

Det talas ofta om behovet av livslångt lärande, men den syn på kunskap (eller snarare bristen på förståelse för vad kunskap är) som idag vägleder uppfattningen om vad som är bästa sättet att leda och förvalta arbetet med forskning och högre utbildning, gör det svårare och svårare att skapa förutsättningar för lärande. Hållbarhet, samverkan och såväl lärande som kunskapsutveckling är wicked problems (komplexa och föränderliga problem eller öppna frågor utan givna svar), vilket innebär att alla tankar på tillverkning av standardiserade produkter som går att väga, mäta och konkurrera om, alltså övertygelsen om att arbetet  i den akademiska världen går att målstyra och kvalitetssäkra leder helt fel. Med rådande syn på kunskap och akademisk kvalitet finns en uppenbar risk att undervisning reduceras till en tjänst bland andra, vilket gör att det arbetet inte värderas efter förtjänst. 

Om dessa problem inte uppmärksammas och tas på allvar, alltså om vi inte gör om och gör rätt, är det bara en tidsfråga innan undervisande lärare ersätts med AI, vilket redan är en lösning som många studenter tar till för att hantera den stress som dagens fokus på produktion av resultat vilka kan växlas in mot de betyg och examina som utgör grunden för högskolornas ekonomi leder till. Även forskningens kunskapskvalitet påverkas menligt i ett system där det är viktigare var man publicerar sig och hur många artiklar man skriver samt hur många citeringar artiklarna genererar, än vad man faktiskt forskar och skriver om samt att arbetet resulterar i relevant och användbar kunskap av hög kvalitet. När alla kunskaper ska pressas in i ett och samma system för publicering, vilket krävs för att meritera sig, går det oundvikligen ut över såväl kunskapens kvalitet som dess bredd och användbarhet.

Jag kommer att fortsätta blogga och skriva böcker eftersom den formen är bäst lämpad för spridande av den typ av kunskap som min forskning resulterar i, även om bloggandet ignoreras och bokmediet behandlas styvmoderligt och inte värderas efter förtjänst i dagens akademiska värld. Jag har inga problem att acceptera att mina val av medium för kunskapsförmedling till det omgivande samhället går ut över min akademiska karriär, men rådande syn på hur högskolan leds och förvaltas får tyvärr som konsekvens att bokförlagen idag kämpar i motvind, vilket leder till att utbudet av böcker som utmanar läsaren minskar och det i sin tur leder till minskat läsande, som i sin tur får som konsekvens att förmågan att eftertänksamt och på djupet läsa längre texter och tänka kritiskt utarmas i samhället. Och konsekvensen av det är att studenterna får allt svårare att förstå vad lärarna talar om och vilka krav som det lärande som högskolan skapar förutsättningar för ställer på dem. Ännu ett av kunskapens moment 22 alltså.

Kan vi bryta denna rad av onda cirklar kan den tragiska utvecklingen vändas, men kan vi inte göra det kommer högskolan att förvandlas till något annat än den bildningsinstitution som universitetet än gång var, alltså det universitet där jättarna på vilkas axlar vi alla (än så länge) står fostrades till de högt ärade forskare som många av oss känner dem som, men som vi får allt svårare att förmedla kunskap om och förståelse för eftersom allt fler läser allt mindre.

Sex timmars arbetsdag

Låt mig börja med att säga att jag inte skriver denna bloggpost för att jag vill arbeta mindre. Mitt argument  för sex timmars arbetsdag handlar om kvaliteten i utförandet, och om folkhälsan. Tempot på arbetsmarknaden är idag så högt och kraven på prestation så pass höga att åtta timmars arbetsdag blivit en belastning för både företagen och samhället. Det ligger i både arbetstagarnas och arbetsgivarnas intresse att sänka arbetstiden, både av ekonomiska skäl och ur kvalitetshänseende. För hundra år sedan när normen om åtta timmars arbetsdag drevs igenom såg samhället och arbetslivet helt annorlunda ut. Arbetsgivarna har pressat fram enorma effektivitetsvinster ur arbetstagarna, och nu är det dags att fördela dessa mer rättvist. Inte minst eftersom samhällsvinsten med en sådan reform potentiellt är mycket stor.

Det finns bara fördelar med sex timmars arbetsdag så det är obegripligt att politikerna inte använder det som ett sätt att locka väljare. Löften om minskad invandring, sänkt skatt, ny kärnkraft och stöd till flygindustrin gynnar de som redan är privilegierade, och de blir rikare men samtidigt färre. För att kunna bygga ett tryggt samhälle där fler mår bättre och känner tillförsikt inför framtiden behöver klyftorna minskas och den generella tryggheten samt möjligheterna att värna hälsan öka, vilket sex timmars arbetsdag skulle leda till. En arbetstidsreform är motsatsen till den populism som nu förpestar samhällsklimatet och bidrar till problemen som antas kunna lösas med mer populism. Sex timmars arbetsdag är inget paradigmskifte, det är snarare en anpassning till verkligheten. 

Om alla arbetade mindre skulle det innebära att fler delar på den gemensamma bördan. Både möjligheten att återhämta sig och chansen att fokusera på kvaliteten i arbetets utförande skulle öka, vilket skulle leda till minskad stress, ökad hälsa och bättre kvalitet. Att hålla fast vid åtta timmar är en kollektiv galenskap som drabbar alla, både de som har en anställning och de som saknar en, samt arbetsgivarna. Mycket talar även för att aktieägarna skulle tjäna på en sådan reform eftersom den ökade fritiden och skapar fler möjligheter att konsumera, vilket höjer tillväxten. Och när fler både är i arbete samtidigt som sjukskrivningarna minskar och folkhälsan ökar effektiviseras samhällsförvaltningen.

Kunskapen skulle kunna värnas på ett helt annat sätt än idag om möjligheten till fritid ökade generellt eftersom fler därmed skulle kunna läsa mer och samtala med varandra oftare. Tiden och möjligheten att tänka efter och reflektera över såväl problem som möjliga lösningar skulle öka. Föräldrar skulle lättare kunna hjälpa sina barn med läxorna. På det sättet skulle fler kunna ta klokare beslut. Dumheten, kortsyntheten och egoismen skulle få svårare att dominera det offentliga samtalet på det sätt som är fallet idag. Demokratin skulle stärkas eftersom populistiska politiker skulle få svårare att framställa sin politik som den bästa. Fler skulle dessutom kunna röra sig ute i samhället tillsammans med andra och på det sättet gjuta liv i de offentliga miljöer där kriminella idag kan agera under radarn och bidra till känslan av otrygghet. Möjligheten att se varandra i ögonen skulle öka när fler orkar lyfta blicken från telefonerna som idag har allt lättare att dra till sig allas uppmärksamhet efter som allt fler följer minsta motståndets lag, av den enkla anledningen att de inte orkar göra något annat.

Vi rör oss idag snabbt in i en återvändsgränd, vilket är en utveckling som skulle kunna vändas genom att möjligheterna till eftertanke ökade och stressen i vardagen minskade. När frågan om sex timmars arbetsdag kommer upp brukar rationalitetens försvarare avfärda idén med hänvisning till priset, som om det vore ett objektivt mått. Det är det inte, priser är lika mycket (om inte mer) psykologi som ekonomi. Det kanske känns som vi inte har råd, men det har inte hindrat oss tidigare, så varför skulle det göra det nu. På samma sätt som ständigt ökande bränslepriser blir vardag och höjd ränta är något alla anpassar sig till även om man klagar, är priset på arbete inte objektivt eller något slags naturlag. Dessutom handlar det ju inte bara om vad det kostar, utan lika mycket om vad vi får. Och samhällsvinsten i form av sänkta vårdkostnader, klokare och mer långsiktig hållbara beslut, samt inte minst en ökad kollektiv känsla av livskvalitet, är både ekonomiskt och socialt en vinst. Det faktum att det gick att tjäna pengar på att köpa arbetskraft när skatten var högre och effektiviteten mindre, talar för att olyckskorparna bygger motståndet mer på irrationella känslor än fakta och förnuft.

Så, vad väntar vi på? Vill vi så kan vi tillsammans rösta igenom en arbetstidsreform som skulle gynna alla i hela samhället.

När allt mäts i framgång

När det blev viktigt hur många följare man har och hur mycket digital trafik man drar till till sina noder i sociala nätverk förråades tonen i samhället som helhet och när politiker började se på demokratin som en kamp om vilket parti som kan samla flest anhängare accelererade utvecklingen. Allt mäts idag i framgång, och därför tvingas forskare idag fokusera mer på karriären genom att konkurrera om pengar och publikationer med andra forskare, än på samverkan för kunskap. Det är en tragisk utveckling, av många olika skäl. Det mest uppenbara är att när alla fokuserar på sina egna konkurrensfördelar och när all publicitet anses vara bra, alltså att det är viktigare att man får så många följare och uppmärksamhet som möjligt, inte varför man får det, förytligas samhället och kunskapen förflackas eftersom ingen har tid att lyssna på vad som sägs eller reflektera över ordens innebörd. Andra konsekvenser är kanske inte lika uppenbara, men minst lika allvarliga.

Så länge som nuvarande logik inte ifrågasätts kommer det oundvikligen att gå inflation i både pengarna och uppmärksamheten, samtidigt som kunskapen förflackas allt mer när även forskare tvingas anpassa sig och sitt arbete efter förutsättningarna. Vetenskapens uppgift är att skapa kunskap, och det är när kunskapen används ute i samhället som det blir hållbart. I enlighet med rådande logik är det dock bara forskarna som publicerar flest artiklar och som citeras mest som får uppmärksamhet och lyssnas på. Följaktligen produceras det mest kunskap om ämnen där det finns mycket pengar och många journaler, men det är inte självklart att det är den kunskapen som behövs för att försvara demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet, vilket är förutsättningen för allt annat. Eftersom kunskap och det som verkligen är hållbart tar tid och kräver resurser, tid och möda, både av den som skapar den och de som tar den till sig är det enkelt att se vad som ligger i farans riktning. Men också lätt att inse hur hopplöst svårt det är att vända utvecklingen.

Följare är med andra ord ett förödande mått på framgång, för det är till skillnad från kunskap och verklig kvalitet något som går att manipulera. Och när man lyckats locka till sig följare eller fått tillräckligt många publikationer, alltså lyckats skapa uppmärksamhet, egalt hur, anses man framgångsrik och ens ord får större tyngd och genomslag i det allmänna bruset. Makt går på detta sätt före rätt, vilket Donald Trump och andra populister är ett plågsamt tydligt tecken på. Och vetenskapen kommer att få svårt att värja sig mot människor som Paulo Macciarini. I en sådan värld blir det oundvikligen en större nyhet att SAS resenärer förlorar Eurobonuspoäng när bolaget säljs, än att klimatförändringarna eskalerar på grund av flyget. Bankernas vinster diskuteras mer än låntagarnas växande problem att få ekonomin och livet att gå ihop. Och allt som Elon Musk och Jan Emanuel gör och säger blir "viktiga" nyheter. 

Forskare som talar om vikten av FÖREBYGGANDE åtgärder för att hindra nyrekryteringen till den organiserade brottsligheten får kritik och betraktas med skepsis, om de ens uppmärksammas när regeringen håller en ny presskonferens där man presenterar sina populistiska förslag på hårdare straff, fler övervakningskameror och minskad integritet (som motiveras med att bara den som har något att dölja behöver vara orolig). På det här sättet kan gränserna stängas, demokratin ifrågasättas, tilliten i samhället undermineras och misstänksamheten öka, utan att någon lyfter på ögonbrynen. Och snart kan undantagstillståndet mycket väl bli det nya normala. Att statsministern håller ett tal till nationen som i princip är ett valtal riktat till sina egna anhängare (det heter inte väljare längre, helt i enlighet med rådande logik), där han skyller alla problem på förra reningen och invandrarna, istället för att hålla ett lugnande och samlande tal till nationen, är ett allvarligt och mycket oroande tecken i tiden på att samhället förändrats i grunden, på att Sverige håller på att bli en totalitär stat.

Livet, liksom kunskapen och kvaliteten i allt som är viktigt, påverkas av vad man investerar i och lägger tid på, och känslan av tillfredsställelse kommer inifrån och är beroende av hur mycket man faktiskt bryr sig om vad man läser, hur man läser, vem man väljer att lyssna och lägga sin röst på. Att demokratin och det öppna samhället i snabb takt håller på att ersättas med ett ytligt, populistiskt samhälle, där inget betyder något på riktigt och alla andra ses som konkurrenter eller fiender, är ingen liten sak.

Den totalitära drömmen om effektivitet

Den bästa vägen mellan två punkter är aldrig självklart den snabbaste. Vissa saker varken kan eller ska skyndas på. Livet till exempel tar längre tid att leva idag, i alla fall för de flesta, i och med att folkhälsan förbättrats, men för att tillvaron inte ska bli en plåga behöver den fyllas med meningsfullt innehåll. Och mer är inte självklart bättre. Livet är på samma sätt som arbetstiden en konstant, det ändras inte i och med den allt mer aggressiva effektiviseringen, vilket gör att den på allt fler områden leder till hälsovådlig stress. Själva poängen med en naturupplevelse, ett besök på en konstutställning, att läsa poesi eller samvaro med någon man tycker om är att ta sig tid och njuta av upplevelsen. Och vad är poängen med att sträva efter att tjäna mer pengar om man inte har tid eller möjlighet att göra något meningsfullt med dem? 

Effektivitet betraktas problematiskt nog som en synonym för motsatsen till slöseri, alltså som något självklart positivt. Hur skulle vi annars göra? Jag hoppas att inledningen visat hur problematiskt den uppfattningen är. Många ser effektivisering som ett slags inneboende kraft, något oundvikligt, och det stämmer till viss del. Men det är skillnad på att försöka tvinga fram effektivisering och att skapa förutsättningar för den. Alla verksamheter går heller inte att effektivisera, och det är inte en synonym för sänkta kostnader (utan kvalitetsförlust) i allmänhet. Förstå mig rätt, jag är inte motståndare till effektivisering; det är inget dåligt per se. Men utan reflektion och eftertanke fungerar det inte.

Konsekvenserna av samtidens fixering av effektivitet och synen på effektivisering som en universallösning behöver analyseras. Idag skär man hänsynslöst i statens utgifter för vård, skola och förvaltningen av viktiga samhällsfunktioner, och man gör det med motiveringen att verksamheterna effektiviseras. Och när ansvariga som luftar sina farhågor över att servicen och kvaliteten i arbetet försämras om intäkterna minskas möts av en finansminister som viftar bort oron med orden: man får väl effektivisera, är det ett tydligt förakt för kunskapen. Människors tillfrisknande från sjukdom liksom lärande är aspekter av mänskligt liv som tar lika lång tid idag som tidigare. Trots att vi vet detta och även om det finns gott om tecken på problem kopplade till konsekvenserna av de allt mer aggressiva nedskärningarna på allt fler områden talar man om det som "besparingar" när det i praktiken antingen handlar om att samhällskostnader flyttas från ett konto till ett annat, eller att kvaliteten utarmas.

Fakta kan man skaffa sig effektivt genom digitala verktyg, men kunskap och än mer bildning kräver tid och kvaliteten i den typen av arbete står i direkt relation till det engagemang man känner för uppgiften och den tid man har till sitt förfogande. Digitaliseringen är bedräglig på det sättet, för den ser ut att effektivisera studier, men i själva verket är det bara hastigheten i sökandet efter svar som drivs upp, vilket får negativa konsekvenser både för elevers och studenters hälsa och för kunskapskvaliteten. Ska man verkligen lära sig något tar det den tid det tar. Försöker man läsa eller skriva snabbare, eller om lärarna talar snabbare eller om undervisningen inte går på djupet går det oundvikligen ut över kvaliteten i studierna. Kostnaderna kan sänkas och nyckeltal kan produceras effektivt, men kunskaper tar tid att utveckla av det enkla skälet att lärande inte är en linjär process.  

Livet på jorden är en dynamisk helhet som kräver förståelse och respekt för komplexiteten, inte en maskin vars prestanda går att pressa och vars utfall går att styra och kontrollera. Viljan kan på många sätt försätta berg, men vissa helt avgörande aspekter av livet måste man bara acceptera. Det gäller även politik och samhällsbyggande. Självklart ska skattemedel inte slösas med, men en effektiv förvaltning av det allmänna handlar inte om att skära ner utan om att skapa så bra förutsättningar för så många som möjligt att leva ett gott liv utan att äventyra förutsättningarna för framtida generationer. Eftersom demokrati kräver kunskap och respekt för komplexitet blir tiden som finns att ägna sig åt lärande helt avgörande, både för kunskapen och demokratin. Även om politiken idag blir allt mer populistisk och känslostyrd finns det inga enkla lösningar. 

Tanken på en upplyst despot -- som föga förvånande vinner mark idag, eftersom många inte anser sig ha tid att följa med i och intressera sig för politik -- ser på pappret ut som en effektiv lösning, men det är en djupt problematisk uppfattning. Drömmen om effektivisering är även på andra sätt en totalitär tankefigur, eller ett slags destruktiv dödslängtan. Försöker man "effektivisera" barnuppfostran genom att ägna mindre tid åt barnen kan man rättfärdiga det med att man ger dem kvalitetstid, men det är dumheten som talar för det finns bara tid och kvaliteten kommer an på vad man gör och hur man gör det. Tar man sig inte tid och är man inte närvarande ger man sina barn en dålig start i livet. Och man röstar på politiker som lovar att sänka skatten för att "ge" väljarna mer pengar, leder det oundvikligen till att kostnaderna ökar. Och den som redan lever på marginalen får svårare att klara sig. Den gruppen blir fler och fler när klyftorna i samhället ökar, och det går att fler och fler drabbas av oro, vilket leder till stress, som går ut över förmågan att ta kloka beslut.

Vi går alla ut i livet och samhället med en gigantisk skuld

Alla inser att spädbarn inte kan bära sina egna kostnader, men det glöms konsekvent bort när frågan om storleken på skatteuttaget diskuteras. Då är det faktum att samhället under hela uppväxten stått för sjukvård, tandvård, skola och allt annat som krävs för att den uppväxande generationen ska överleva och få en bra start i livet som bortblåst. Efter (minst) arton år går dock alla ut i livet och samhället med en gigantisk skuld. Och skatt är det sätt vi betalar av på den skulden. Vill vi ha en anständig pension från staten när arbetslivet är över vill det till att vi först betalar tillbaka vad vi är skyldiga, och sen betalar in vad vi ska leva för som pensionärer, annars går samhället back. Dessutom finns det en massa saker som behövs under åren då vi jobbar, som bekostas av skattebetalarna: vägar, tågspår, sjukhus, polis, domstolar, försvaret och så vidare. Vill man skaffa sig en högre utbildning kostar det också pengar, liksom studiemedlen som delvis är lån, delvis bidrag. Dessutom skjuts inträdet på arbetsmarknaden framåt i tiden. Och de flesta vill inte jobba ens enda fram till 67. Så ska var och en uppbära sina egna samhällskostnader vill det till att man har en hög lön och betalar rejält med skatt för att kalkylen ska gå ihop.

Det kanske känns som mycket pengar som "försvinner" i skatt, men eftersom anständiga samhällen som medborgarna trivs i och är stolta över kostar pengar är den känslan ovidkommande. Skatt handlar lite lite som den där Teslan eller drömlägenheten på Söder i Stockholm om vad man vill betala. Att det finns politiker som påstår det och söker mandat från väljarna med löftet om att sänka skatten utan att det påverkar kvaliteten i vården, skolan och resten av samhällsförvaltningen gör inte påståendet sannare. Antingen går samhällskalkylen ihop eller också inte, det kommer inte an på vad man tycker.

Om de egna kostnaderna glöms bort talas det desto mer om kostnaderna för invandringen, trots att en stor andel av de som flyttar från ett land till ett annat är vuxna och i många fall till och med färdigutbildade, vilket gör att de omgående kan börja arbeta och betala skatt och moms. Invandrarna tar dessutom i högre grad lågbetalda arbeten i yrken som utgör själva fundamentet av samhället, till exempel i vården.

Det minsta man kan begära av någon som luftar åsikten att hen betalar för mycket i skatt är att den personen ligger på plus och har avsatt tillräckligt med pengar för en anständig pension från 65 till minst 100 eftersom det är så länge de flesta vuxna människor faktiskt lever idag. Räknar man på det skulle de allra flesta inse att de får vara glada om de faktiskt bär sina egna kostnader över livet, ens om de är friska och har turen att inte kastas ut i arbetslöshet. Att födas in i en välbärgad familj som faktiskt betalar mer än vad man kostar är ingen merit och inget man kan slå sig för bröstet för. 

Många av de som säger sig vara stolta svenskar är påfallande ofta kritiska till vårt land. De skulle knappast bli mer stolta om de får igenom sina krav på sänkt skatt, för det skulle innebära att pengarna som går till skolan, vården och allt annat som gör ett anständigt, öppet och demokratiskt samhälle möjligt oundvikligen skulle minska. Och att de som faktiskt lyckats och blivit rika inte är tacksamma över allt de fått visar vad rikedom och privilegier gör med människor. Antingen anser man att alla ska bära sina egna kostnader, och är konsekvent med det. Eller också accepterar man att samhällen kostar pengar och kräver ekonomiska uppoffringar. Frågan är inte vad fan vi får för pengarna, hur mycket som är rimligt att betala eller hur det känns, utan vad var och en av oss kostar samhället och vem som ska betala för det som är gemensamt, samt, ytterst vilket samhälle vi vill leva i.

Kunskap är INTE en tjänst eller vara bland andra

Friskolelobbyn blir allt mer desperat i sitt försvar av sina världsunika privilegier att inte bara kunna plocka ut "vinst" ur skolverksamheten, utan dessutom själv få bedöma resultatet av det egna arbetet. Trots att en stor majoritet av befolkningen inte står bakom upplägget är det få partier som tydligt tar avstånd från riskkapitalisternas möjlighet att plocka ut pengar från stadskassan. Motivet är att privata ägare är mer effektiva, och så kanske det är -- men utbildning är inte en verksamhet som går att effektivisera, och dessutom leder upplägget inte till sänkta utgifter för skattebetalarna.

Nuvarande upplägg leder både till att samhällets investeringar i skolan går till annat än lärande och till betygsinflation samt segregering. Det var INTE så det var tänkt när friskolereformen lanserades och föräldrar fick möjligheten att välja skola. Tanken var att skolorna skulle konkurrera med olika pedagogiska upplägg. Så är det nu inte, friskolorna konkurrerar med betyg och olika typer av förmåner. Trots att alla lärare och alla forskare och kunskapsintresserade männiksor vet att utbildning inte är en tjänst bland andra och kunskap inte är en vara är friskolelobbyns motiv för att även i fortsättningen få tälja guld med kniv just det. Eftersom den här föreställningen ändå sprids påverkas allmänhetens syn på skolan, vilket gör att samhällsvinsten för det svenska upplägget blir negativt.

Lärande är inget man får eller ger, utan något som var och en måste göra på egen hand och tillsammans med andra. Kunskap är inte om något slags transaktion eller överföring av en fastställd mängd fakta eller information som kan skyndas på. Eftersom ingen har direkt tillgång till kunskap leder det tanken fel att se den som en vara bland andra, så det friskolelobbyn gör när man försvarar möjligheten att plocka ut vinst ur skolan är inte bara kunskapsvidrigt, själva debatten som sådan bidrar till förflackningen av kunskapen i samhället. Liksom i klimatfrågan banar försvaret av orimliga föreställningar om vad som är möjligt väg för kunskapsresistens, vilket naturligtvis är helt orimligt.

Skolan är en plats där kunskapen är tänkt att växa mellan människor, inte en produktionsenhet som effektivt levererar något som någon beställt. Hela tanken på att skolan kan och ska effektiviseras är galen och visar dessutom hur synen på kunskap förändras när makten över undervisningen flyttas från lärare och forskare till politiker och ägare. Pengarna som skattebetalarna lägger på skolan är en långsiktig investering vars vinst består i den uppväxande generationens kunskaper, så när riskkapitalisterna plockar pengar ur verksamheten och lägger i egen ficka är det alla vi andra som står för notan, inte bara idag utan långt in i framtiden. Skadan är redan skedd och liksom ifråga om klimatet kommer det att ta lång tid att reparera den. Så här i efterhand är det lätt att se hur naiv friskolereformen var och hur fel det blev, men att försvara upplägget idag, med facit i hand, är ren idioti. Innan riskkapitalisterna släpptes in i skolans värld rankades Svensk skola som världsledande och sågs som ett föredöme i världen. Idag skakar forskare och utbildningsföreträdare världen över på sina huvuden åt upplägget. 

Kanske håller det ändå på att hända något. På Twitter låter det åtminstone som en förändring är på väg. Friskolornas riksförbunds ställde härom dagen en fråga till landets lärare, om de önskade sig fler eller färre arbetsgivare, och ALLA svarade färre, vilket måste sägas vara ett pinsamt bakslag. De trodde uppenbarligen att lärarna stod bakom dem. Fast alla riktiga lärare är i skolan för att LÄRA och arbeta med KUNSKAP, inte för att producera resultat så effektivt som möjligt. Ägarna till vinstdrivande skolor utnyttjar både lärare, elever och skattebetalarna. Vem skulle sakna dem om skolan förstatligades? 

Jakten på kostnader, uttag av vinst och anorektiska organisationer

När alla avdelningar och moment i alla organisationer förväntas bära sina egna kostnader och helst ska gå med vinst, och när vinsten dessutom skapas för att plockas ut ur verksamheten, blir organisationen anorektisk. Det står aldrig mellan att spara eller slösa. Det är bara en falsk motsättning som ställs upp för att försvara nuvarande sätt att tänka. Såväl organisationer som samhällen och människoliv kan förvaltas mer eller mindre klokt och hållbart, men aldrig genom att utgå från antingen eller, bara genom att utveckla förståelse för och förmåga att hantera både och. 

När jag kritiserar dagens syn på vinst och framförallt uttag av vinst handlar det INTE om att jag menar att alla företag ska förstatligas eller att vinstuttag ska förbjudas. Den enda vägen leder ALLTID fel och man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Långsiktiga investeringar, som idag allt oftare betraktas som kostnader både i näringslivet och i politiken, är nödvändiga. Och i en demokrati är skatt en investering som garanterar samhällets långsiktiga hållbarhet. Inte minst här under pandemin borde detta stå klart för alla. Om staten, med väljarnas goda minne, agerar som en girig företagsledare som gör allt för att hålla nere alla utgifter kommer allt fler medborgare att se på staten med misstänksamhet. USA är ett varnande exempel. Trump valdes till president dels för att han lovade att sänka skatterna (vilket gynnade de rika), dels för att många (de fattigaste) var besvikna på samhället och antingen inte brydde sig eller ville ge igen. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men tror tyvärr att han kommer att bli omvald, dels eftersom han gjorde vad han lovade, dels eftersom besvikelsen och uppgivenheten bland de som behöver staten mest har ökat under mandatperioden. Populismen är på frammarsch även i Sverige och trots att SD troligen inte blir landets största parti vid nästa val talar allt för att deras politik kommer att normaliseras allt mer. Och det är inte konstigt när samhället saknar resurser att ta tag i problemen som hopar sig. Att skylla på invandringen är en enkel och lockande tanke, det är ett sätt att både äta kakan och ha den kvar. Ett alternativ på den tanken är att hålla fast vid teorin om evig tillväxt, det vill säga att sänkta skatter leder till starkare statliga finanser, vilket ännu återstår att bevisa.

Under mina år i arbetslivet har det allt tydligare utvecklats till en hänsynslös jakt mot botten och tillvaron håller på att bli ett allas krig mot alla. Jakten på vinst finns överallt och gör alla till konkurrenter, vilket vänder människor mot varandra och pressar alla till gränsen för vad man rimligen kan förväntas klara av. De som faller ifrån får skylla sig själva. Detta sätt att tänka drabbar inte bara oss människor, även förutsättningarna för liv på jorden påverkas när regnskog helt oproblematiskt anses kunna bytas mot Coca-Cola. Det är illa nog att man tänker och agerar på detta sätt i tillverkningsindustrin och tjänstesektorn, men när tänkandet får fullt genomslag i utbildningssystemet och forskningen träffar, som man säger i Amerika, skiten fläkten. 

Samhällets självbild påverkas. Titta på USA där Trump går till val med slogan: Keep America Great. Vad är great med Amerika idag? En gång var det världens modernaste land; frihetens försvarare på jorden. Vad har USA idag att sätta emot Kina, som med sin kombination av kommunistisk diktatur och marknadsekonomi håller på att bli eller redan är världens mäktigaste land? Den som hävdar att Amerika är great är antingen ignorant eller lider av vanföreställningar. Yes we can, sa Obama. Han lovade ingenting och han sa redan i sitt första tal att det kanske inte skulle gå att återupprätta den amerikanska drömmen under en eller ens två mandatperioder. Förutsättningen för att lyckas är att medborgarna investerar i samhället och överlåter en del av sin makt och sina pengar till staten, som är förutsättningen för en fungerande infrastruktur samt skola och sjukvård för alla. Ett starkt försvar behövs nog, men tror man att det räcker att försvara landets gränser för att samhället ska blomstra är man mer än lovligt dum.  Självbilden är så pass förvriden idag att den som påpekar att människor mår dåligt av rådande förhållanden och vill förändra samhället genom att förespråka en mer humanistisk politik anklagas för godhetknarkande. Att skjuta budbäraren är dock ingen lösning, och väljer man att rösta på politiska partier som skyller problemen på invandrare eller vill göra det "lönsamt" att arbeta genom att försämra grundtryggheten i samhället, lever man i livsfarlig förnekelse. De enda partierna som kan sägas vara extrema i en demokrati vars ambition är att vara en välfärdsstat är partier som bortser från fundamentala kunskaper om ekonomi och människans natur samt förnekar forskarnas varningar rörande klimatet, och de blir tyvärr fler och fler, inte bara i USA utan även här hemma.

Att vi människor offrar oss själva för den heliga vinstens skull är den sak, men när sjukdomen sprider sig och drabbar även förutsättningarna för livet på jorden, finns snart inga vinster att göra och än mindre några pengar att plocka ut ur verksamheten. Corona urholkar statens finanser snabbt och det går ännu snabbare när allt fler företag går i konkurs och arbetslösheten skjuter i höjden. Mer av samma kommer inte att lösa några problem och drar vi inte lärdom av det som sker kommer nästa pandemi eller konsekvenserna av klimatförändringarna kanske att knäcka oss och vårt samhälle. Ingen vill ta emot fler flyktingar eller betala mer i skatt, men väljer man att se på världen och samhället på ett så pass begränsat sätt och tar man bara hänsyn till och bryr sig endast om sig själv, vill det till att man har pengar i överflöd, aldrig blir sjuk eller drabbas av något oförutsett.

Företag och människor

Jag är tacksam över att ha ett arbete, inte bara en anställning utan ett jobb som jag trivs med. Och här under pandemin är det ett privilegium att kunna arbeta hemifrån. Tiden som frigörs av det minskade resandet försöker jag använda till läsande, skrivande och tänkande. Det var ju för att få möjlighet att studera jag sökte mig till högskolan. Pandemin innebär väntan, inte bara för oss i akademin utan för alla. Världen och allt vi vant oss vid att ta för givet är pausat och det frigör tid att tänka, i alla fall för oss som inte behöver oroa oss för hur det ska gå för företaget man arbetar i. Att bara vänta på att viruset ska blåsa över och allt ska återgå till det normala vore idiotiskt. Det finns så många viktiga lärdomar att dra av det som händer.

En sådan sak handlar om relationen mellan företag och människor. Att känna tillhörighet är en djupt mänsklig drift, liksom önskan att vara del av en gemenskap. Därför är det inte konstigt att människor identifierar sig med sin arbetsplats. Att grundare av företag många gånger har svårt att skilja mellan sin egen person och verksamheten man byggt upp är helt naturligt. Men att behandla företag som tänkande och kännande subjekt, med behov och rättigheter, är djupt problematiskt. Det är dock en tanke som allt mer normaliserats under senare år. Nu när företagens ledare försvagats och tvingas vara lite mer ödmjuka har vi ett gyllene tillfälle att göra något åt detta.

Min utgångspunkt är att företag byggs upp och ägs av människor, men företag är ingenting i kraft av sig själva. Den principen är viktig att hålla fast vid, annars finns en uppenbar risk att företag växer sig starkare än och därför spelar ut länders befolkningar mot varandra. Om företagen själva får bestämma blir allt som utgör hinder för deras lönsamhet ett problem. Skatt, till exempel, uppfattas som stöld. Utifrån företagets kortsiktiga, kvartalsekonomiska perspektiv kommer frågan, vad fan får jag för pengarna, att framstå som logisk. Samhället blir olyckligtvis svaret skyldig, i normalfallet. Men här under pandemin när kunderna sviker är det uppenbart vad vi och företagen får för pengarna.

Accepterar man tanken på att företag har en egen vilja och rättigheter blir det svårt att värna livet på jorden. Floran och faunan tas för given och klimatet är allt för diffust för att kunna greppa. Företagens ledare och ägare har dock i kraft av att kopplas samman med företaget makt att bestämma över vilka regler som ska gälla. Företagen kan alltid hota med arbetslöshet eller att man produktionen ska flytta någon annanstans, där arbetskraften är billigare, skatten lägre eller regelverket mer anpassat efter företagens fiktiva behov.

Tänker man istället att det enda som finns är människor som lever tillsammans på jorden som är den enda plats i universum där människor kan leva kommer synen på företag att bli en annan. Den som är satt att leda ett multinationellt företag är fortfarande bara en enda människa och vi människor är alltid mer lika varandra än olika. Donald Trump är ett sorgligt bevis på det faktum att bara för att man har lyckats tillskansa sig makt och befinner sig toppen av en hierarki betyder inte att man nödvändigtvis besitter bättre kvaliteter än någon annan. När chefen för SAS eller Volvo Cars uttalar sig i TV talar de sig inte som individer och medmänniskor utan som företrädare för stora företag med många anställda. Deras makt och inflytande bygger på att vi identifierar dem med företaget som de är ledare för. Vi måste dock inte köpa deras bild av läget och det finns inget som säger att samhället självklart ska tillmötesgå alla deras krav, i alla fall inte villkorslöst. Den självklara frågan som våra folkvalda politiker, vilka företräder skattebetalarna och medborgarna, det vill säga alla vi tillsammans, borde bolla tillbaka till Svenskt Näringsliv och företagsledarna som nu kräver pengar för att överleva är: Vad fan får vi för pengarna?

Självklart behövs företagen och givetvis måste vi hjälpa dem, men både samhällen och företag består av människor. Företagen är inget i kraft av sig själva. När företag säger att man måste avskeda, det vill säga göra sig av med en del av sina anställda, skjuter de över ansvaret för individerna på någon annan. Så kan bara företag tänka och agera, inte samhällen. Därför är det avgörande för den sociala hållbarheten att företagen bidrar till det allmänna genom att tvingas betala skatt. Livet är ett givande och ett tagande för alla och balans är nyckeln till hållbarhet.

Jag oroas över politiker som identifierar sig med företagen och går deras ärenden. När Ulf Kristersson sitter  i Agenda och säger att staten borde ge FÖRETAGEN 100 miljarder i månaden tills pandemin är över är inget annat än galenskap, helt i partitet med förelagen från den orange ledaren i väst. Alla företag består av människor, och vi människorna måste ta hand om VARANDRA. Som människor är vi både arbetare och kunder, ytterst är det vi som är samhället och företagen.

Corona blottlägger som sagt en lång rad problematiska förgivettaganden och vi har nu en chans att stanna upp och tänka efter. Tyskland tänker, som jag förstår det, ta tillfället i akt att satsa de allmänna medlen på företag som tar ansvar och bryr sig om miljön. Det borde fler samhällen göra. Livet på jorden behöver inte självupptagna ledare med grandiosa personlighetsstörningar. Att människor har svårt att skilja mellan sin egen person och företaget som betalar deras lön är en sak, men att samhällen accepterar detta är problematiskt. Nu kan vi göra något åt saken. Vad väntar vi på?

En ekonomi som kräver att vi konsumerar mer än vi behöver kan aldrig bli hållbar

Här under pandemin konsumeras mindre än vanligt. Många handlar bara det absolut nödvändiga. Hur kan det vara ett problem? Det faktum att vi accepterar detta som ett problem är det verkliga problemet, för om vi inte gjort oss och vårt samhälle beroende av konsumtionen hade Corona inte inneburit att ekonomin klappade ihop fullkomligt. Att påpeka detta är ingen politisk värdering utan ett krasst konstaterande. Länge har miljörörelsen hånats för att man påpekat att flygindustrin påverkar klimatet, att köttindustrin påverkar både matens kvalitet, bidrar till antibiotikaresistens och behandlar djuren vidrigt. Vi har hela tiden vetat att vårt sätt att konsumera är ohållbart, men ytterst få har brytt sig om detta. Nu när kraven på nedstängningar av länder och samhällen höjs och konsumtionen går ner blir det uppenbart att vi vant oss vid att leva på ett ohållbart sätt.

Mänskligheten står inför ett vägskäl. Ska vi subventionera ohållbara verksamheter i väntan på ett vaccin och sedan fortsätta som om inget hänt, eller ska vi ta tillfället i akt och reflektera över vad som är hållbart och försöka utarbeta strategier för att skapa ekonomiska system som står pall för pandemier. Varken klimatet eller hotet från nya virus försvinner för att vi väljer att fokusera på annat. Det handlar inte om, utan när vi tvingas till nya restriktioner av det slag som vi nu och under ett tag framöver måste leva med.

Ett ekonomiskt system som fungerar både när gränserna och samhällena är öppna och stängda är en trygghetsförsäkring för alla. En sak mindre att oroa sig över. Det är inte en höger-/vänsterfråga utan en hållbarhetsfråga som ligger i allas intressen. Den konstgjorda andning som nu sätts in är ingen långsiktig lösning.

Jag är humanist och värnar människan som är en integrerad del av livet på jorden. Många av problemen vi brottas med nu och har brottats med under lång tid, även om läget inte upplevts vara akut, går att härleda till de multinationella storföretagen som fram till för bara någon månad sedan hade en enorm makt, men som nu försvagats betydligt på grund av att konsumtionen dragits ner till ett minimum och riktats mot det som är nödvändigt. Vi har alltså ett gyllene tillfälle att rätta till balansen mellan människorna och gigantiska ekonomiska kolosser som hänsynslöst exploaterar livet på jorden i sin jakt på allt snabbare ekonomisk avkastning. Företag som har makt att spela ut länder och regioner mot varandra för att slippa betala skatt, det vill säga bidra till samhällena som man nu, cyniskt nog, ber om hjälp från. Att inte villkora stödet till företagen vore skamligt!

Ett ekonomiskt system som sätter människan och klimatet, liksom djuren och naturen i centrum påverkas inte av pandemier och andra hot som kräver förändrade vanor. Alla tjänar på det, utom de multinationella företagsjättarna; men de består ju ytterst av människor så att dessa giganter löses upp och försvinner är bara ett problem för de individer som befinner sig i toppen av dessa företag. Och de är rika nog att aldrig behöva oroa sig för något under resten av sina liv. Vi har alltså inget att förlora på att offra företag som inte vill bidra till det allmänna. Något slags försäkring behövs, där både företag och medborgare bidrar till det allmänna i goda tider och får hjälp när det krisar. Skatt är ekonomins lungor. För att överleva måste man både andas in och andas ut.

Elefanten i rummet är tanken på VINST, som är en aspekt av företagande som hamnat alldeles för mycket i centrum. Det har sagts att det är själva syftet med allt företagande, vilket är rent hittepå. Företag drivs för att förverkliga visioner och tillfredsställa behov, inte för att plocka ut så mycket pengar som möjligt ur verksamheten. Den ekonomiska krisen beror inte på Corona utan på att vi gjort oss beroende av företag som fokuserar på en enda sak: Vinstuttag.

Vinst(uttag) i välfärden

En organisation är inte ett subjekt och har inga egna behov eller känslor. Företag är begärsdrivna processer som startats av någon med en idé som hen vill förverkliga. Utan pengar går det dock inte att driva företag, och den som saknar pengar får låna eller överlåta en del av makten och inflytandet över verksamheten till någon som har tillgång till kapital som hen kan tänka sig att riskera. Ingen äger dock företaget, det är ett resultat av organisering som lever sitt eget liv. Utan kunder som efterfrågar och är beredda att betala för varorna eller tjänsterna som företaget producerar existerar varken företaget eller entreprenören och ägarnas krav på vinst ekar tomt. Det är en av många olika och för vissa oväntade saker som Coronakrisen lär oss.

Jag tycker synd om entreprenörer som identifierar sig med företaget som en gång startades av deras ingivelse, som sätter likhetstecken mellan sig själva och företaget. Många av dem lever i en illusion som nu brutalt krossas av insikten om att deras inflytande och exceptionella förmågor inte är någonting värda utanför relationen med kunderna som nu sviker dem av rädsla för en potentiellt livshotande sjukdom. Den där illusionen behöver vi göra upp med, den är förenad med risker. Vi behöver även, en gång för alla göra upp med Milton Friedmans ekonomiska teori om evig tillväxt och idén om att ägarnas intressen ska överordnas de anställdas. Girighet är en drivkraft, men den är lika potentiellt förödande som kärnkraften.

Dyrkan av entreprenören i kombination med villfarelsen om att det går att äga en organisation, det vill säga en process, har försatt oss och vårt samhälle i den prekära situation vi nu befinner oss i. Ett ekonomiskt system som kollapsar på bara några veckor och som tvingar ut miljoner människor i arbetslöshet är och kan aldrig bli hållbart. Utan den av entreprenörerna och kapitalägarna föraktade staten, det vill säga skattebetalarna, hade väldigt många fler människor dött.

Ytterst är det drömmen om snabba cash som vi måste överge. Eftersom företag är (begärsdrivna) processer som kräver tillförsel av energi, alltså pengar och resurser, blir det problematiskt om det uppstår en norm och förväntan om att alla verksamheter måste generera vinst och att vinsten dessutom ska öka över tid. Alla företag måste generera överskott, men för att processen ska kunna vara livskraftig behöver överskottet återinvesteras i verksamheten. Detta lärde jag mig när jag studerade ekonomisk historia. Efter att Columbus "upptäckt" Amerika strömmade det in guld till Spanien som blomstrade av välstånd och vars makt växte, men så fort flödet av rikedom sinade rasade allt samman. Kapitalismen föddes i Holland bland kalvinister som i sin jakt på gudomlig bekräftelse avstod från att göra som spanjorerna, det vill säga konsumera upp överskottet. Hollands ekonomiska framgångar var en konsekvens av den återinvestering i verksamheterna som gjorde dem livskraftiga. Och i Manchester, där den moderna kapitalismen uppstod, exploderade det när man höjde lönerna för de anställda så att fick möjlighet att köpa tygerna som de producerade; vilket för övrigt även var nyckeln till den exempellösa framgången för Ford.

Även om kapitalismen alltid kännetecknats av kriser är det en framgångsaga. Problemet är att Friedman ändrade narrativet och sagans innehåll när han hävdade att företagen uteslutande finns till för aktieägarna. Fram till slutet av 17970-talet befann sig aktieägarna och företagen i ett ömsesidigt beroendeförhållande. Företagens överskott delades mellan ägarna och de anställda. Sedan byte man perspektiv och anammade en syn på företag som pengamaskiner, vilket fick till följd av att synen på företagens syfte ändrades. Plötsligt handlade företagande inte längre om att bidra till byggandet av samhället, utan om att generera ekonomisk vinst till en anonym grupp av ägare, eller en mytisk marknad. Reagan och Thatcher tog denna idé till sig och började driva även samhället enligt samma princip. Skatten skulle sänkas och möjligheten att tjäna pengar, det vill säga plocka ut vinst från alla verksamheter, värnades till varje pris. Stabila och välmående företag som gav anställda en trygg lön och cheferna en hög lön, vilket bidrog till samhällets hållbarhet, piskades nu att generera en ökande vinst som plockades ut ur verksamheten, vilket tvingade fram massavskedningar, utlokaliseringar till låglöneländer och företagsuppköp för att kunna dra nytta av stordriftsfördelar. Aktiemarknaden blomstrade, klyftorna ökade och marknaden bestämde. Allt det där var gott och väl så länge den destruktiva logiken hölls avskild från samhällsbärande verksamheter som skola och vård. Företag kan gå i konkurs om efterfrågan viker eller om balansen mellan kostnader och utgifter rubbas, men skola och vård är inte varor och tjänster som underlättar vardagen, det är samhällets själva fundament, vilket vi nu blir varse.

Alla pengar som skattebetalarna lägger på utbildning och vård måste stanna kvar i dessa verksamheter av den enkla och självklara anledningen att det handlar om samhällsbärande underhållsprocesser, till skillnad från företagen som säljer varor och tjänster på en självreglerande marknad som avgör priset. Skatt är ingen utgift utan en investering i samhällets bärande delar och dess långsiktiga hållbarhet. Att tillåta uttag av vinst från skolan och vården är som att tillåta en djurägare att piska sin utmärglade packåsna till dödens gräns, för att hålla vinstmarginalen uppe. Det är så skattesänkarpolitiken fungerar. Den strider mot själva livets och ekonomins lagar och bygger på önsketänkande. Det är en destruktiv idé som vi måste göra oss av med, ju förr desto bättre eftersom vi och vårt samhälle bärs upp av den där åsnan som får för lite mat, som får stå ute under natten och som piskas för att röra sig snabbare, trots att den saknar energi och går på knäna.

Planeringssamhällets upplösning

Planekonomi förknippas med Sovjetstaten och kommunismen, men dagens marknadsekonomi och New Public Management bygger på precis samma tanke om att det går att styra komplexa processer med hjälp av kunskap om framtiden, vilket nu visar sig vara ett utslag av hybris som slår tillbaka mot samhället med oväntat stor kraft. Företagsledarnas groteskt höga löner motiveras med att de besitter en exceptionell kompetens. Om det låg något i det befann vi oss inte i den besvärliga situation som vi nu måste hantera tillsammans.

INGEN vet något om framtiden eftersom den bara existerar i fantasin, och därför finns det heller ingen kunskap om den. Med en dåres envishet har jag och många andra också hävdat detta. Nu när alla planer spricker och inget blir som vi tänkt, när vi lever mitt i stormens öga, står och faller både vi och vårt samhälle med de kunskaper och kompetenser vi faktiskt förfogar över. Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser presenterar hela tiden nya siffror och föreslår nya åtgärder med stöd i den för stunden bästa tillgängliga kunskapen. Kritiken mot Anders Tegnell och regeringen för att de inte gör si eller så, med hänvisning till enstaka studier som ger stöd för det som kritikerna menar är klokast att göra, är ovärdig och kunskapsvidrig. Det sättet att tänka har försatt oss i den prekära situation vi befinner oss i.

Lärdomen vi kan och som jag menar att vi bör dra av det som händer nu är för det första att det behövs marginaler. Det oväntat oväntade är inte undantaget utan regeln. Även om det går långt mellan kriserna är det huvudlöst att göra sig av med marginalerna, just eftersom ingen vet var och när nästa kris kommer eller hur den tar sig uttryck. Det fina med marginaler är att de kan användas för att göra livet drägligt i mellanperioderna, det är alltså ingen uppoffring. Om forskare och lärare, till exempel, som nu dignar under den enorma administrativa börda som NPM kräver (men som nu visar sig vara totalt meningslöst slöseri med tid och resurser), kunde ägna en del av sin arbetstid åt att förkovra sig genom att läsa och bidra till kvaliteten i olika typer av seminarier, skulle de kunna utvecklas och bli bättre och bättre med tiden, och när krisen väl kommer står de väl rustade för att hantera den nya och okända situation som skolan och den högre utbildningen befinner sig i. Samma gäller för den anorektiska vården där personalen redan under normala förhållanden går på knäna.

Många av kraven som förs fram från allmänheten bottnar i okunskap och naivitet. Gapet om stängda gränser och skolor samt beredvilligheten att acceptera undantagstillstånd skrämmer mig mer än smittan för COVID-19 (och jag är ändå astmatiker). Demagoger har i alla tider utnyttjat människors rädsla för att förändra samhället och ta makten, och sedan är det oerhört svårt att återinföra frihet och demokrati. Med en skola värd namnet och en högre utbildning där kunskapen placerats i centrum skulle förhoppningsvis fler inse vilka risker vi utsätter oss själva och samhället för, både i normalfallet (genom att kräva sänkt skatt eller falla för populismens lockelser) eller i tider av kris. Kunskap är inte lösningen, men i ett samhälle som strävar efter bildning är chansen större att politikerna tar kloka beslut än i ett effektivitets och vinstmaximerande samhälle som bara bryr sig om pengar.

I en tidigare post har jag skrivit om medborgarlön, som skulle innebära all alla medborgare har en grundtrygghet, vilket tar udden av rädslan för det okända. Den ekonomiska kris som Corona snabbt utvecklats till är till stor del psykologisk. Osäkerheten på arbetsmarknaden som förespråkarna för nyliberalismen hävdade var en förutsättning för lönsamhet visar sig nu blåsa under krisen. Medborgarlön innebär att det finns en inbyggd grundtrygghet som gör att fler skulle våga testa nya saker, vilket skulle kunna öka chansen att kreativa lösningar uppstår. Och de som inte är lika driftiga kan ägna tiden åt att ta hand om sig och sina nära och kära, eller förkovra sig och skaffa sig djupare kunskaper och utveckla bredare kompetenser.

Jag är orolig som alla andra, men mitt sätt att hantera kriser är att intellektualisera det som händer, och motivationen att slutföra arbetet med min bok om mellanrummen växer på kvadraten av problemen som nu rapporteras om. Mellanrummets filosofi handlar dels om att lära sig se och förstå vikten av fokus på här och nu, dels om att utveckla kompetens att orientera sig i okänd terräng (vilket vi nu alla tvingas till). Nu är och har alltid varit en plats mellan ett föränderligt då och ett öppet sedan. Både synen på framtiden och historien förändras i ljuset av det som är. Därför är det så viktigt att inte vara fixerad av att beskriva historien så exakt som möjligt, för då är risken att man fastnar där och blir ignorant både och nuet och framtiden. Och lever man i framtiden har man intecknat och i värsta fall kanske till och med belånat det som kanske kommer att hända, vilket det aldrig finns några garantier för. Vi människor är helt enkelt dömda att leva våra liv här och nu och det spelar ingen roll hur vi ser på detta, det är ett obestridligt faktum som jag menar att vi gör bäst i att acceptera och lär oss förstå och hantera.

Corona visar att New Public Management aldrig var lösningen

Under många år har jag levt med en gnagande känsla av att leva i en låtsasvärld, ett hittepåsamhälle där känslor och åsikter tas på lika stort allvar som kunskap och kompetens. På bara några dagar har allt förändrats. Nu är det på riktigt. Oppositionsindignationen lyser fortfarande igenom, men den dominerar inte nyhetssändningarna och den tar på tillbörligt allvar; det vill säga avfärdas som oseriös.  Plötsligt är det forskare som intervjuas på allvar i TV, istället för experter som debatterar. Förändringen gick oerhört fort. Tänk vad märkligt ändå, att vi behövde drabbas av sjukdom för att tillfriskna. Jag hoppas innerligt att vi inte faller tillbaka i de destruktiva mönster som präglat samtidsdebatten under de senaste 10 åren. Nu när KUNSKAPEN placerats i centrum på riktigt vore det tragiskt om känslorna tilltäts ta över igen.

Vi har nu ett gyllene tillfälle att ställa om och överge en hel massa saker som aldrig var bra. Betänk att vi nu ställer in möten för att världen INTE ska gå under, och det gör att det samhällsbyggande, verkligt viktiga arbetet utförs effektivt och att tillgängliga resurser används ändamålsenligt. Jämför med hur det ser ut i vardagen där mötena bara blir fler och fler och den administrativa bördan ökar hela tiden. Om det var så att New Public Management faktist fungerade och samhället gick att styra och man kunde planera för alla behov skulle inte allt vad styrning och planering heter fara all världens väg, vilket är fallet här i det akuta läget. Låt oss dra lärdom av detta och sedan, efter krisen, endast återinföra möten som det finns verkliga behov av och håll administrationen på ett absolut minimum.

Förändringar som går långsamt och införs gradvis vänjer man sig vid, det blir det nya normala, och därför uppfattas kritikerna som problemet istället för det som kritiseras. Lärare och vårdpersonal har under lång tid kritiserat New Public Management för att ta fokus och resurser från det verkligt viktiga, vilket nu blir smärtsamt tydligt. Läs till exempel vad som står i denna debattartikel i Dagens Samhälle, och förklara sedan i ljuset av behoven som uppstår här under epidemin hur prioriteringarna som gjorts fram till nu kan anses kloka och nödvändiga.

Regionerna har cirka 29 000 läkare. Samtidigt, enligt statistik från Sveriges kommuner och regioner (SKR), finns cirka 46 000 administratörer och chefer, alltså fler administratörer än läkare. Denna byråkrati har ökat med 36 procent inom landstingsvården sedan 2010 och deras lönekostnad har ökat mer än dubbelt så mycket som för sjuksköterskorna, som i stället minskat i antal i flera regioner. Direktörerna i regionerna har löner som är långt över Sveriges statsministers.

Det ser ut ungefär på samma sätt på högskolan. Tron på styrning och kontroll har blivit en sektliknande religion och om det inte var uppenbart tidigare borde det vara det nu. Administrationen är som en gökunge som bokstavligen äter upp en allt större andel av resurserna som samhället lägger på vård, omsorg och utbildning. Till ingen som helst nytta. Ingen efterfrågan administratörernas arbete i dessa dagar och rutinerna fungera bara i teorin. Läkarna och vårdpersonalen agerar nu med utgångspunkt i den kunskap och beprövade erfarenhet som innan Corona betraktades med misstänksamhet och sågs som ett kvalitetsproblem.

Här finns en konflikt mellan två grupper, som ingen politiker vill tala om. Vi som jobbar i verkligheten och springer i kulvertar mellan vårdavdelningar och patienter. Vi är de närande, producenterna. Utan oss stannar sjukvården. Trots det har vi mycket litet att säga till om. Sedan har vi kastet av överbetalda direktörer, byråkrater och ”kommunikatörer” som lever högt uppe i organisationens topp, utan att träffa patienter. De är den resursslukande, tärande sektorn, med stort inflytande över vårdens resurser.

Detta är "vad fan vi får för pengarna", och drar vi inte lärdom av det som händer nu förtjänar vi inte att kallas för ett kunskapssamhälle. Samhället vilar nu bokstavligen på läkare, forskare och andra med kunskaper och erfarenheter, människor som arbetar med uppgifterna som sjukhus och skolor ska arbeta med. Jag hoppas att vi kan inse och erkänna att New Public Management aldrig var lösningen och att vi drar lärdom och låter läkare läka, sjuksköterskor vårda och lärare lära.

Jag hoppas också innerligt att vi inser att populism och skattesänkarmentalitet är förkastligt eftersom det bara "fungerar" när allt är som vanligt. Politiker och andra ansvariga i samhället ska inte ge oss vad vi vill ha, och väljer vi ändå, mot bättre vetande, att gå på känsla kommer vi att stå där med byxorna neddragna nästa gång det oväntat oväntade drabbar oss; om vi inte gått under av leda på ändlösa möten eller bränt ut oss av administrationens krav innan dess vill säga.

Det är uppenbart att samhället kan ställas om snabbt och att arbetet som nu utförs med stöd i kunskap och erfarenhet fungerar alldeles utmärkt, liksom att New Public Management är värdelöst när det väl gäller. Drar vi lärdom av detta och agerar i enlighet med den kunskap vi samlar på oss här under krisen är ett annat och mer hållbart samhälle ingen utopi, det är bara att fortsätta på samma sätt som nu. Ingen kommer att sakna administrationen, kostnaderna kan sänkas och kvaliteten ökar; alltså PRECIS vad vi lovades av förespråkarna för New Public Management.

Före och efter Corona

I många år har det talats, inte om utan när ett nytt virus skulle spridas över världen. Vi såg det alltså komma. Ändå gjorde vi inget. Vi fokuserade på vår egen ekonomi istället, på att få ut mesta möjliga av livet i form av spektakulära upplevelser och resor kors och tvärs över världen. Demokratin utnyttjades, först för att driva på för en politik av nedskärningar och sedan för att slippa ta hand om människor i nöd, som flyr för sina liv. Allt handlade om vad JAG skulle få, till lägsta möjliga pris. Skolan och vården offrades lättvindigt av politiker som lovade skattesänkningar, och välfärdens arbetare påtvingades ständiga effektiviseringar. Det såg bra ut på pappret och klimatförändringarna går så långsamt att problemen kunde viftas bort med hänvisning till ekonomins väl och ve eller till olika problem i närtid. Det är för dyrt sa man, vi har inte råd.

Omställningen av samhället och tänkandet började under 1970-talet. Nationalekonomen Milton Friedman lovade evig tillväxt, Reagan och Thatcher lovade skattesänkningar och ekonomin blomstrade. Börsuppgången var exempellös, och den har fortsatt med smärre kriser i form av olika typer av bubblor. Senast 2008. Uppgång på börsen och sänkningar av skatten har gått hand i hand så länge nu att det blivit det nya normala.

När jag läser om de stora influensorna på 60-talet läser jag dels att långt fler blev sjuka, dels att samhället inte påverkades nämnvärt. Samhället kommer att finnas kvar även efter denna influensa som i ett historiskt jämförande perspektiv visar sig vara ungefär lika smittsam och dödlig som tidigare influensaepidemier. Allvarligt nog och inget man kan eller ska ta lätt på, men delvis är KRISEN självförvållad. Vi hade en sjukvård med bredare marginaler, större kapacitet och mer personal innan nedskärningarna. Idag har vi i Sverige ett av världens dyraste och modernaste sjukhus, Nya Karolinska, som samhället pumpat in miljarder i, men som varslar personal och inte är till någon hjälp i det akuta läget. Det bygget och den politik som gjorde det möjligt är själva sinnebilden av vad som är sjukt i samhället. Virus har funnits lika länge eller längre än människorna, men skattesänkningar som urholkar demokratin och nedskärningar som drabbar samhällets själva fundament är historiskt sett nya företeelser. Även om jag är över 50 har jag knappt några egna minnen av hur det var innan, men å andra sidan har man talat om besparingar och nedskärningar ända sedan jag gick ut i arbetslivet runt 1980, när Sverige var världens mest jämlika land och klyftorna mellan de rikaste och vanliga löntagare var som allra minst.

Idag jobbar jag hemma med min bok om mellanrummets filosofi, och jag ser det som händer, krisen som vi är mitt uppe i som ett slags mellanrum. För mig framstår det som fullkomligt uppenbart att ingenting kommer att återgå till det normala efter att virusets verkan klingat av och samhället lämnar det akuta läget. Om vi inte drar lärdom av det som hänt förtjänar mänskligheten att gå under. Kan vi inte ens lära av våra misstag utgör vi ett hot både mot oss själva och livet på jorden. Jag ägnar tiden av väntan åt arbete med lärande och kunskap, för det kommer att behövas. Kunskap är det enda som kan hjälpa oss. Det fokus på produktion av nyckeltal som styrt och reglerat verksamheten på högskolan och övrig offentlig sektor, alltså New Public Management -- som är en effekt av de ekonomiska "framgångarna" -- var uppenbart ohållbart redan eftersom systemet offrade människorna till förmån för annat. Kunskapen behöver åter placeras i centrum. Det är uppenbart i dessa dagar.

Att fokusera på arbetet hjälper mig hålla oron på armlängds avstånd, och jag försöker även tänka på det jag ser som positivt med krisen vi nu är mitt uppe i. Jag tror till exempel att populismens dagar är över. Jimmie "jag vet inte" Åkesson satt aldrig inne med lösningen, och förslagen som läggs fram av M och KD för att "lösa" krisen, alltså YTTERLIGARE skattesänkningar och hårdare tag, visar bara ännu tydligare vad som är det verkliga problemet: Avsaknaden av marginaler, felprioriteringar och efterfrågan på politiker som säger vad vi vill höra och ger oss det vi önskar!

Vad samhället och mänskligheten behöver nu och framöver är ansvarsfulla ledare och en politik som bygger på kunskap och breda marginaler. Ingen vet vad som kommer att hända i framtiden, och därför är det inte ett legitimt skäl att dra ner på försvaret bara för att vi inte ser några allvarliga hot i närtid. Och att dra ner på sjukvården och skapa ett anorektiskt samhälle är huvudlöst.

På bara några dagar har stora delar delar av börsvärdet raderats, och marknaden står handfallen. I tider av kris blir det uppenbart att vi människor inte klarar oss utan ett samhälle som erbjuder trygghet och politiker som är handlingskraftiga, vilket i en demokrati oundvikligen innebär att skatten måste höjas och klyftorna minskas.

Vad är en rättvis fördelning av rikedom?

Att separera frågan om storleken på skatteuttaget från frågan om vad som är är en rimlig nivå på samhällsservicen och utan att ta hänsyn till landets storlek, befolkningssammansättning, topografi och så vidare i jämförelsen mellan länder, är ohållbart. Det låter sig göras, men det är som att försöka "öka" sin inkomst genom att sluta spara. Vet man hur den mänskliga hjärnan och kognitionen fungerar är det lätt att se varför det blir så här, men det gör inte resonemanget mindre hållbart. Människan är en överlevare och att sträva efter att förbättra sina egna möjligheter en egenskap som sitter djupt. Det märkliga är dock att de som talar om "behovet" av sänkt skatt ofta hänvisar till människans rationella förmågor.

Om man som anställd vill öka sin disponibla inkomst är det naturligt att man ser över sina möjligheter. Ett sätt kan vara att arbeta mer, och det är oproblematiskt. Sedan finns det två sätt till (om man bortser från spel och kriminalitet); det ena är att kämpa för sänkt skatt och det andra är att försöka förhandla upp sin lön. Och om det nu är jag som vill ha mer pengar att röra mig med är löneförhandlingsvägen den mest rationella, eftersom samhället står och faller med skatteuttaget som bekostar allt det som vi människor behöver, även om vi inte efterfrågar det. Att försämra för staten och det allmänna står förr eller senare tillbaka på en själv, och ju mindre pengar man har desto härdare blir slaget.

Ökande klyftor mellan länder och inom nationer är ett tecken på ohållbarhet. Därför är frågan om fördelningen av rikedom i världen och det egna landet en viktig fråga för alla. Och det har visat sig vara förhållandevis enkelt att komma överens om vad som är en rimlig skillnad mellan samhällets rikaste och de fattigaste. De flesta tänker ungefär på samma sätt. Ytterst få vill utplåna skillnaderna, och de flesta ser och oroas över problemen med ökande klyftor. Det borde därför inte vara särskilt svårt att hitta en väg fram för politikerna. Om det var här man började diskussionen kunde man, när man väl enats om vad som är en rättvis fördelning, sedan diskutera hur man uppnår målet. Om det var detta som den politiska debatten handlade om skulle samhällets hållbarhet inte äventyras på det sätt som den gör idag, när frågan är vad du tycker är rimligt att du ska betala i skatt.

Talar man om skatter först, eller frågar människor hur mycket pengar man själv vill ha, får diskussionen karaktär av "as long as I am dreaming ...". Det finns ingen gräns för hur mycket pengar och trygghet människor önskar sig. Alla vill som bekant bli rika och få vill bli fråntagen sina pengar. Och när politikerna tänker mer på sin egen makt och cyniskt utnyttjar demokratins bräcklighet för att söka mandat för en politik som bygger på att försvaga samhället genom att minska investeringarna i vård, skola och så vidare, förvärras problemen. Politik sägs vara det möjligas konst och det är svårt att evidenssäkra politiken eftersom det måste finnas utrymme för drömmar och visioner som ännu inte prövats. Samtidigt vet alla att ohållbara beslut är förenade med risker, och ingen förespråkar dumhet. Därför menar jag att man borde kunna förankra diskussionen om vad som är ett rimligt skatteuttag i en gedigen undersökning som visar vad majoriteten i samhället anser vara en rättvis fördelning av rikedom i samhället som helhet. Detta har gjorts, och resultatet finns redovisat i en informativ och tankeväckande film som går att se på YouTube. Undersökningen vars resultat redovisas i filmen är gjord i USA, men liknade undersökningar har utförts i andra länder också och som jag förstår saken är resultaten slående lika, även om det finns mindre kulturella variationer. Det verkar alltså finnas en stor samstämmighet inom mänskligheten om vad som är rättvist, vilket är något helt annat än vad jag önskar för egen del.

Filmen är intressant eftersom den visar att människor tycker att det är rimligt med spridning, det vill säga att det ska gå att bli rik, men också att det ska finnas en gräns för hur fattig någon ska kunna bli. En överväldigande stor majoritet är rörande överens om att det är både rättvist och klokt att samhället inte tillåter ett litet fåtal att bli allt för rika, liksom att det är dåligt för alla om fattigdomen ökar. Det finns som sagt också gediget forskningsstöd för att växande klyftor utgör ett problem för samhället som helhet, eftersom spänningarna ökar, vilket leder till osäkerhet bland både rika och fattiga och människorna i medelklassen. Vad som anses vara en rimlig skillnad mellan de fattigaste och de rikaste är mindre än många tror. Vi människor är mer lika i vårt sätt att tänka än vi anar. Undersökningen visar också att de flesta inser att samhället inte ser ut som man anser vara rimligt, och att klyftorna är större än de borde vara. Men när de faktiska siffrorna om hur det verkligen ser ut visas upp, trotsar dessa fantasin. De rikaste av de rikaste är ENORMT rika, och de fattiga är fattigare; men det som oroar mest är att medelklassen, det stora flertalet har förhållandevis mindre pengar att röra sig med idag än på 1900-talet.

Filmen är en illustration av ekonomins lag: Rikedom sipprar inte ner i samhället och kommer alla till del, den sugs med ett slags kapillärkraft uppåt i systemet. Så länge vi inte tänker om och skapar ett system som fördelar rikedom (enligt allmänhetens uppfattning om vad som är rättvist) kommer ett minskande fåtal att bli allt rikare och få allt mer makt på alla de övrigas och hela samhällets bekostnad. Chansen att just du ska bli en av de rikaste är mindre än att vinna högsta vinsten på lotteri, så varför håller vi fast vid nuvarande syn? Och hur är det möjligt att någon tänkande människa kan få för sig att problemen vi ser INTE har med försvagningen av samhället att göra? Att skylla problemen på invandrarna är skamligt, för det är att blunda för fakta och ge sig på de svagaste.

Om det går enkelt att nå enighet om vad som är rättvist, varför inte använda den kunskapen för att bygga ett samhälle som är långsiktigt hållbart och som alla kan känna sig nöjda med?