Förslag till svar på frågan om vad som är kulturvetenskapens uppgift I

Den vetenskapliga verksamheten både kan och bör undersökas, men inte nödvändigtvis för att ifrågasätta dess resultat. Men om man vill analysera uppkomsten av och yttringarna för den fruktan som Foucault finner utryck för, och om man istället för att utplåna den samma vill försöka förstå den, då finns det tre saker man kan göra menar Foucault. Tre svåra saker eftersom tänkandet instinktivt tvekar inför dem.

För det första måste man ifrågasätta den i samhället utbredda viljan att uppnå sanning. För det andra måste man återge diskursen dess händelsekaraktär, det vill säga man måste lära sig inse att världen inte framskrider linjärt, utan präglas av ständiga diskontinuerliga brott. För det tredje måste man upphäva det betecknandes makt, det vill säga öka medvetenheten om att kunskap om världen, för att erkännas som adekvat kunskap om världen, idag måste passera genom vetenskapssamhället innan den erkänns som just kunskap om världen. Men kunskap kommer inte till mänskligheten i ren form, den är alltid förmedlad.

Svårare än så är egentligen inte Foucaults ”programförklaring.” Det är, säger han i föreläsningen, detta han vill arbeta med under sin tid vid Collège de France. Det är dessa teman han vill undersöka. Temana svarar mot de funktionsgrupperna som nämnts i tidigare bloggposter: Det grundade subjektet, den ursprungliga erfarenheten och universell förmedling. Och för att undersöka dem drar Foucault upp fyra metodologiska riktlinjer för det fortsatta arbetet.

För det första lägger han fram en omkastningsprincip. Den går i korthet ut på att förmedla insikt om att där man tidigare har sökt efter källan till och kontinuiteten som kunskapen förmedlas genom, det vill säga författaren, disciplinen och viljan till sanning. Där måste man istället lära sig upptäcka det spel, de handlingar och förhandlingar som ger upphov dels till uppdelning av vad som skall benämnas kunskap och vad som inte är att betrakta som kunskap. Dels till gallringen av vad som kan och får förmedlas i sanningens namn. Omkastningsprincipen handlar med andra ord om att rikta den kritiska blicken från resultatet av det vetenskapliga arbetet, till att studera vägen dit.

För det andra för han fram en diskontinuitetsprincip. Under gallringssystemen härskar en stor, obegränsad, kontinuerlig och tyst diskurs som förträngs eller tystas av förhandlingarna och gallringssystemen. Foucaults projekt går ut på att ge denna diskurs ordet, att lyfta fram den i ljuset för att på det sättet medvetandegöra den. Bara då kan man förhålla sig till den. Och det måste man, om man vill uppnå fördjupad kunskap om världen och de sammanhang människorna verkar inom.

Diskontinuitetsprincipen kan hjälpa oss att,

inse att det inte finns något osagt eller otänkt som genomkorsar världen och vävs samman med alla dess former och händelser och som det gäller att äntligen artikulera eller tänka. (Foucault 1993:37)

Diskurserna måste istället behandlas som,

åtskilda praktiker vilka korsas och ibland närmar sig varandra men lika ofta är ovetande om eller utesluter varandra. (Ibid). 

Här handlar det om att lära sig se att olika sammanhang inom sig är fullkomligt logiska och konsistenta, men att olika diskurser sinsemellan är icke-kompatibla. För att kunna samtala och uppnå förståelse krävs således att man befinner sig inom samma diskurs.

Jag läser detta, inte som ett försök att utplåna ”problemet”, utan som en uppmaning till ökad insikt om sakernas tillstånd. Men andra ord, det är detta som är själva förutsättningen för arbetet med att öka förståelsen för logikerna och mekanismerna bakom samhället och kulturen. Här finns också förklaringen till att det ibland är omöjligt att förstå vissa praktiker. Men om man vet bakgrunden till och kan förklara varför det ser ut som det gör ökar chanserna till att man kan utforma strategier för att möta problemen.

Man måste vara medveten om att det inte går att utplåna denna grundläggande förutsättning. Diskurser kommer alltid att finnas och påverka skeendet utan att det går att de dem. Men just genom att göra sig medveten om denna tingens ordning, för att knyta an till Foucaults genombrottsverk, Les Mots et les choses (Foucault 2002), går det att öka förståelsen för hur strategierna för en bättre vetenskap skulle kunna utarbetas som på ett bättre sätt än idag svarar mot de problem och utmaningar som mänskligheten står inför. Vad Foucault ger oss är en uppsättning verktyg, arbetet måste vi utföra själva.

Nästa sak som förs fram är en specificitetsprincip. Den är tänkt att hjälpa oss att inse att världen och vår kunskap om världen är två helt skilda saker, och det är något man måste acceptera för att kunna fortsätta arbetet med att förstå världen. Foucault skriver att,

Världen står inte i maskopi med vår kunskap, det finns ingen prediskursiv försyn som gör den vänligt stämd gentemot oss. (1993:37)

Han menar med andra ord att det är viktigt att göra sig medveten om att diskursen är ett slags våld som utövas mot tingen, att det är en mänsklig praktik som påtvingas världen. Vetenskap handlar inte om att dechiffrera världen, utan om att konstruera verktyg för att förstå principerna som ligger bakom skeendet som ger upphov till världen, och givetvis även till samhällen samt kultur.

Diskursen är att betrakta som en kedja av diskontinuerliga händelser, och när man tycker sig se regelbundenhet och kontinuitet så är det för att vetenskapen pekar ut detta för oss och inte nödvändigtvis för att det är en egenskap inneboende i världen. Det är just därför som det är så oerhört viktigt att studera vetenskapen som en praktik, och inte bara studera resultatet av det vetenskapliga arbetet. Återigen, detta handlar inte om kritik mot utövarna av vetenskap eller resultatet av deras arbete. Det handlar om att förstå hur det går till när kunskap blir kunskap och att det alltid är resultatet av mänskliga handlingar.

Foucaults fjärde princip eller metodkrav benämns i termer av en exterioritetsregel. Den handlar om att göra sig medveten om att det är problematiskt att lämna diskursen för att söka efter en tänkt dold kärna i dess djupa inre. Det handlar om att inse det meningslösa i att söka efter essensen hos en tanke eller en betydelse, om hur viktigt det är att förstå att det enda som existerar i världen är tillblivelse, förändring och överlagringar av mening.

Foucault argumenterar för att man bör utgå från diskursen själv, att man bör undersöka hur den ter sig, leta efter vilka regelbundenheter den uppvisar och istället för att leta i dess inre rikta uppmärksamheten mot de yttre villkoren för dess möjlighet. En vetenskaplig praktik som arbetar efter denna princip söker efter upphovet till diskurshändelsernas slumpmässiga serie och det som bestämmer dess gränser. Det handlar med andra ord om att undersöka principerna för världens tillblivelse, istället för att försöka avtäcka dess innersta väsen.