Nietzsche — En filosof att tänka med

Igår kom paketet med mina författarexemplar av boken Nietzsche – En filosof att tänka med och jag fick äntligen hålla boken i min hand. Det vackra omslaget ramar in mina tankar på ett fint sätt. Jag kommer aldrig att vänja mig vid känslan av att se mina ord tryckta på papper och publicerade i ett smakfullt typsnitt. Att skriva böcker handlar inte, i alla fall inte för mig, om att producera något för en marknad, det är en skapande verksamhet, ett sätt att kommunicera. Mediet är en viktig del av budskapet. Min kärlek till boken handlar om både form och innehåll. Den tryckta boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. Finns inte tiden att förlora sig i mångfalden av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet – går något essentiellt mänskligt förlorat och kulturen blir instrumentell och steril. Även om vi människor inte är autonoma subjekt spelar det en avgörande roll både vem som skriver och vem som läser, samt på vilket sätt och via vilket medium som tankarna förmedlas. Just den här boken ser ut som den gör för att jag och ingen annan har skrivit den, och hur dess innehåll ska förstås menar jag måste avgöras av de som läser den. På samma sätt som jag i min roll som lektor på högskolan ser mig själv som student och mina studenter som lärare (Nehls 2020, 123ff), betraktas läsaren här liksom i mina andra vetenskapliga publikationer (om kultur), som medskapare till den kunskap och förståelse som boken syftar till att skapa förutsättningar för.

Boken är utgiven på H:ström förlag i Umeå, vilket känns extra fint eftersom det var där jag disputerade. Förlaget har skrivit en väldigt fin presentation av boken som jag gärna vill dela. Även om jag inte skriver för att tjäna pengar vill jag naturligtvis att mina tankar om det jag ser som viktigt ska nå spridning, därför är jag så himla glad att boken fått ett vackert omslag som många reagerar positivt på. 

Det är alltid med viss oro jag öppnar en nytryckt bok som jag författat, för det brukar alltid ha smugit sin in något litet och irriterande korrekturfel, och det känns ibland som om blicken dras dit, men denna gång hittade jag inget, vilket jag tar som ett gott omen. Jag känner mig nöjd med innehållet, och när jag läste förordet blev jag glad. Ibland är man så tacksam över att vara klar att man skriver något som känns bra i stunden, men som man sedan ångrar. Denna gång känner jag inte så, vilket jag är tacksam för.

Förord

Den tyske 1800-talsfilosofen Friedrich Nietzsches förmåga att vara relevant och aktuell saknar motstycke i filosofihistorien. Varje ny generation verkar kunna återupptäcka och utveckla sin egen förståelse för hans texter som är lika eviga som Shakespeares dramer eftersom de handlar om människans, kulturens och kunskapens natur. När jag började läsa Nietzsches samlade verk väcktes omgående lusten att skriva, inte så mycket om hans aforismer som meddem. Ambitionen här är att inspirera andra att med hjälp av Nietzsche tänka, och kanske skriva, själva. För det är så som ny och användbar kunskap utvecklas.

Även om hans böcker är fyllda med kloka ord är långt ifrån allt som Nietzsche skriver lika aktuellt eller briljant. Jag vill därför likna läsandet av hans texter vid en guldgrävares tålmodiga vaskande. Läser man inte uppmärksamt och saknar en egen idé om hur man ska gripa sig an innehållet är det lätt att gå vilse i överflödet av olika tankar, ord och hugskott. Den som här söker efter essensen i Nietzsches tänkande kommer att bli besviken, men förstår man att just avsaknaden av något sådant är en central aspekt av filosofin som han skapade blir resonemangen förhoppningsvis lättare att förstå. Sättet som Nietzsche valde att skriva på förklarar han själv på följande sätt.

Inpass – En bok som denna är inte avsedd att sträckläsas eller läsas högt utan att slås upp här och var, särskilt på promenader och på resor; man ska kunna sticka in huvudet i den och sedan lyfta upp det igen och finna omgivningen helt förändrad. (Nietzsche 2001, 210f)

Just den här passagen är en viktig nyckel till min egen förståelse för Nietzsche. När jag lyfter blicken och ser på världen genom hans ögon så är den förändrad, även om allt är sig likt. Han får min förståelse för tillvaron och vetandet att växa, inte för att han vet mer och undervisar utan för att han är så filterlös och ärlig i sitt skivande. Hans aforismer som ytligt sett ser ut att vara en salig blandning av tankar om olika ämnen, högt och lågt, är fyllda av mänsklig visdom. Nietzsches rastlöshet lyser dock igenom och är något man behöver lära sig att förstå och respektera för att läsningen ska kunna leda till lärande och bättre förståelse för de ämnen som behandlas. Hans sätt att skriva är okonventionellt, men texterna sprakar av liv och kanske är det just därför de fortfarande läses?

Otålighet – Det finns hos idérika och handlingskraftiga människor en grad av otålighet, vilken får dem, när de misslyckas med något, att genast växla över till ett nytt område, de finner ett brinnande intresse och detta sysselsätter sig här med nya saker – tills den uteblivna framgången också här driver bort dem på nytt: så irrar de omkring, äventyrligt och häftigt, genom flera slags verksamheter på många områden och domäner och kan till sist, om deras drift mildras något och genom den oerhörda kunskap om människor och ting som deras ofantliga vandring och övning skänkt dem, bli till män med kolossal praktisk erfarenhet. På så vis blir ett karaktärsfel till en skola för geni. (Nietzsche 2001, 210)

Otåligheten är en av Nietzsches största tillgångar och han visar verkligen hur det ”karaktärsfelet” kan bli en skola för det geniala. Han låser inte fast sig vid en bestämd uppfattning som han sedan argumenterar för, i stället rör han sig runt frågorna och testar ständigt nya svar. Min ambition är att visa att och hur Nietzsches aforismer kan användas som ett slags hammare för att testa hållbarheten och relevansen i ens egen förståelse av världen och verkligheten. Det är när man lyfter blicken, ger sig ut i världen och omsätter insikterna som arbetet med filosofin ger i vardagen man lever i och delar med andra, som dess viktigaste värde uppstår. Nietzsches otålighet och rastlöshet känner jag igen mig själv i, och jag ser liksom honom med oro på hur människor anpassar sina handlingar och tankar efter auktoriteter. Det är svårt att bryta mönster och gå sin egen väg, särskilt i en kultur fylld av tvingande normer. Men just det är vad som behövs för att vi ska kunna hantera utmaningarna som mänskligheten står inför. Jag ser honom inte som en auktoritet som man måste följa utan som ett slags guide som ger mig goda råd och hjälper mig reflektera över tillvaron. Nietzsche är ingen avslöjare utan en upptäckare, en nyfiken och erfaren vandrare att inspireras av.

Bokens disposition är inte särskilt genomtänkt, inte av slarv eller lathet utan dels för att Nietzsche skriver och tänker som han gör, dels för att utmana normen om hur man förväntas disponera akademiska texter, vilken hotar att likrikta vetenskapen och beröva den dess liv. Jag tänker att eftersom verkligheten inte kommer till oss i väl avgränsade, lagom stora, logiskt uppbyggda och sammanhållna delar behöver texterna vara lika levande som ämnet de handlar om. Min erfarenhet är att resonemang som är lite mer öppna och sökande blir intressantare och mer spännande att ta del av och det sättet att skriva gör det också lättare att bilda sig en egen uppfattning om innehållet. Kunskapen som behövs för att förstå världen vi lever i och kulturen som både påverkar oss och som vi påverkar genom att leva i den är inte logiskt ordnad och pedagogiskt organiserad. Jag har försökt dela upp tankarna i teman och presentera resultatet av min dialog med ett urval av Nietzsches aforismer på ett någorlunda stringent sätt, men det blir oundvikligen en del omtag. Jag tänker att det är nödvändigt eftersom många av idéerna går på tvärs både mot vår intuition och konvention. Ambitionen är att skapa ett aktuellt och samhällsrelevant resonemang om vår egen samtid med inspiration från Nietzsche. Boken är skriven lika mycket för att dela med mig av mina kunskaper om kultur, som är ett ämne jag studerat i över 30 år, som för att visa på filosofins möjligheter. Idag mer än kanske någonsin tidigare behövs filosofer som Nietzsche, som inte talar om hur det är utan hjälper oss att hjälpa oss själva. Mänskligheten står inför en rad utmaningar som måste hanteras, och eftersom det handlar om högst komplexa problem finns inga enkla lösningar. Nietzsche ger oss verktyg att tänka med och läsandet av hans tankar främjar den kreativitet som krävs för att kunna tänka nytt.

Några ord om boken som medium

Följande text tänker jag mig ska ingå i en annan bok som jag har för avsikt att skriva klart i höst. Den handlar om relationen mellan kunskap och kultur. Där skriver jag följande om boken: Intellektuell utveckling och lärande är biologiska processer som inte går att effektivisera, skynda på eller målstyra. Kunskap, bildning och vishet är komplexa, mänskliga egenskaper. Datorer är överlägsna människorna på att bearbeta information, men lärande och utbildning handlar om kunskap och intellektuell utveckling samt om fostran av kritiskt drivna, ansvarskännande och demokratiskt sinnade (världs)medborgare. Bara för att det går att ladda ner all världens litteratur på sin padda betyder inte att man också tillägnar sig mänsklighetens samlade visdom. Läshastigheten och den mänskliga hjärnans processorkraft har inte förändrats även om tekniken och kulturen gjort det. Kunskapen beror på vad man lär sig, inte hur stora mängder information och fakta man har tillgång till. I en bok finns det plats att utveckla resonemang och följa tankarna dit de tar en, det finns utrymme för just den fördjupning och möjlighet att göra utvikningar som krävs för att utveckla förståelse för kultur. Böcker kan härbärgera det överflöd och den mångfald som präglar allt som är komplext och föränderligt. I de vetenskapliga journalerna regerar formalia, vilket får kulturvetare att framstå som antingen ovetenskapliga eller överflödiga. 

När pappersböckerna nu i snabb takt överges i den akademiska världen riskerar något ovärderligt att gå förlorat. En djupt mänsklig kvalitet offras. Boken liksom människan är ett analogt medium som skapar förutsättningar för en långsammare och mer eftertänksam läsning som många tyvärr inte anser sig ha tid med i dag. Boken av papper kan aldrig ersättas, bara kompletteras, den är en unik artefakt. Pappersboken är ett medium som vuxit fram tillsammans med och i samspel med människans förmåga att tänka. Jag har själv ständigt minst två böcker med mig, även om det är både tungt och otympligt ibland, men för mig är det just därför som böckerna blir lästa. Pappersboken erbjuder inga flyktvägar och lockar inte med förströelse, den tvingar läsaren att koncentrera sig på det som föreligger. Och när man läst den kan man placera den i sitt växande bibliotek där dess rygg fungerar som ankare för tankarna den är fylld med. Jag skriver bäst när jag är omgiven av mina böcker; deras fysiska närvaro hjälper mig minnas vad jag lärt mig. Alla de där miljonerna filer och digitala texter som också finns tillgängliga bara ett knapptryck bort på datorn och som hela tiden blir fler stressar mig bara, och de enskilda texterna tenderar att försvinna i mängden, deras budskap blandas med andra intryck och förvandlas till brus. Kunskap kräver hårt arbete, och det arbetet måste var och en utföra på egen hand, det går inte att delegera till Google eller något annat system.

Mitt försvar för pappersboken och andra analoga tekniker och kritiken mot digitaliseringen handlar om en djupt känd oro över hur lätt det är för många människor att kasta ovärderliga värden, egenskaper och kvaliteter över bord till förmån för nya och oprövade lösningar. Kunskap är inget i sig, den är en relation, och ju fler sinnen den engagerar desto starkare blir intrycket. En vacker bok med tyngd är något helt annat än en elektronisk fil som lätt försvinner bland alla andra filer, dess värde finns alltså inte bara i innehållet, i orden som går att överföra till nätet, utan framför allt i helheten. Boken är en kulturbärande artefakt som upprättar relationer mellan författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, recensenter, tryckeriarbetare, personal i bokhandeln och på biblioteken samt läsarna. Böcker har ett värde såväl före, under som efter att de lästs, och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera människors ord och tankar om olika aspekter av livet och tillvaron. Tyngden i handen och ljudet av ryggen som knakar när boken öppnas berikar upplevelsen. Prasslet som uppstår när bladen vänds, liksom ett vackert typsnitt och en fin layout som fyller mig med förundran och glädje är en viktig del av känslan som förstärks av ett målande och rikt varierat språk. 

Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den upprättar inte bara band mellan författare och läsare utan är i sig en kulturgärning eftersom den utgör ett led i en historisk kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och knyter – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och för hand kopierade ord och tankar som formulerades under antiken. Det vore därför ett fatalt misstag ifall vi som lever idag bryter den kedjan och överger boken för digitala lösningar. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. En kultur där uppmärksamhetsspannet krymper och kraven på snabba och tydliga svar ökar kan aldrig utvecklas till en kunskapskultur. 

Vad händer när tiden för läsning minskar?

Ett av dagens största dilemman är att de allvarligaste försämringarna ofta kommer successivt och att det inte finns några enkla lösningar, vilket gör att förbättringar tar tid. Eftersom ingen medvetet inför åtgärder som man vet leder till försämringar blir det i praktiken så att vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Detta gäller i högsta grad läsandet av tryckta böcker som idag, generellt sett, är på nedgång. Få väljer nog aktivt att läsa mindre, men det är ett faktum att det blir så. Och det får negativa konsekvenser för alla, både nu och i framtiden. Även om läsande är något man gör i ensamhet är det ett kollektivt fenomen. När många läser blir det lättare för alla att läsa, och när allt fler läser allt mindre blir böckerna dyrare och förlagen får svårare att överleva, vilket blir en ond cirkel. Eftersom läsandet är så intimt sammankopplat med kunskapen och med förmågan att analysera blir det svårt att få gehör för varningen. Man brukar säga att allas ansvar är ingens ansvar, men med läsandet är det tvärtom.

Vi översköljs med mer text idag än någonsin, men allt fler LÄSER allt mindre. Läsande handlar nämligen inte om att konsumera information eller få tillgång till fakta. Läsande är ett ett sätt att vara i och förhålla sig till världen. Det som utmärker oss människor är att vi inte är eller fungerar som datorer, men ett lika utmärkande drag är att vi idealiserar datorerna, vilket leder till att vi ser digitaliseringen som en lösning när det i bästa fall är ett användbart verktyg. På kort tid har en rad analoga och mellanmänskliga företeelser flyttats till eller ersatts av digital teknik. Utvecklingen av och fascinationen inför Artificiell Intelligens är ett skrämmande exempel på hur normaliserad den rörelsen blivit. Mänskligheten håller på att kapitulera inför algoritmerna som ägs av en handfull män, vilka tillsammans får ENORM makt över alla andras liv och allas tänkande. Och utvecklingen välkomnas av aningslösa människor som ser det som en befrielse att slippa tänka, på samma sätt som hissar och andra tekniska hjälpmedel "befriat" deras kroppar från den träning som behövs för att hålla både kroppen och hjärnan i trim.

För att kunna läsa krävs tid, men också ro och möjlighet att fokusera på tankarna som orden förmedlar. Blir man störd av krav på prestation, deadlines, pushnotiser, popupfönser och ständiga krav på nya och säkrare lösenord. Känner man sig ständigt jagad och aldrig kan koppla av eftersom risken att man glömt något är överhängande, kommer läsningen att bli lidande. Ljudboken låter kanske som en lösning, men det är i själva verket en illusion, för lyssnande är något annat än läsande. Gör man dessutom något annat under tiden går man miste om massor, ofta utan att veta om det, eftersom orden fortsätter strömma oavsett om man hänger med eller ej. Läsande är en analog förmåga som vuxit fram tillsammans med den mänskliga förmågan att tänka. Det är alltså ingen liten sak att läsandet nu går ner.

Om det bara var upp till mig skulle jag kunna fortsätta läsa tryckta böcker, men det är inte så det fungerar. Att producera och trycka böcker tar tid och är resultatet av samverkan mellan många människor med olika kompetenser. När den marknaden försvinner, vilket den sakta verkar göra när allt fler läser allt mindre, finns inga böcker att köpa. Och när allt färre läser finns allt färre att tala om böcker och dess innehåll med, och därmed utarmas kulturen och tekniken kan ta över allt allt mer. Problemet är att det inte går att tvinga fram en förändring, det går inte ens att locka fram den. Enda sättet att få fler att läsa är att alla tar ansvar och faktiskt läser böcker. Därför är lässatsningar eller momssänkning på böcker inga lösningar på problemet. Det enda som skulle kunna vända utvecklingen är att den generella tryggheten i samhället ökar, och att fler får mer tid att läsa och samtala om böckernas innehåll.

Det som skrämmer mig är det faktum att man inte saknar något som man inte själv upplevt. Våra smarta telefoner pockar på uppmärksamhet och löftet om att aldrig sakna underhållning, vilket låter som en gåva, men i själva verket säljer vi våra själar till djävulen. Det är ingen konspirationsteori jag formulerar, jag konstaterar bara fakta. Ägarna till techbolagen må vara världens rikaste individer och deras makt är enorm, men de driver inte utvecklingen, det gör alla vi som anpassar oss efter den eller uppslukas av den. 

Jag är uppgiven, men har bestämt mig för att aldrig förlora hoppet för det går att vända trenden. Mer tid och ökad trygghet är lättare att förstå värdet av än bokläsning, så fokuserar vi på det återskapar vi förutsättningarna för läsning och då blir det lättare att tala om bokens värde. Många läser fortfarande och alla vuxna minns boken, så mer tid och ökad trygghet samt ett mänskligare samhälle där digitala och analoga system kompletterar varandra och där man förstår både varandra och det unikt mänskliga, skulle skapa förutsättningar för läsande och då kan den onda cirkeln brytas, men för varje år som går försvinner de där minnena och för varje ny generation som aldrig läst en bok blir det svårare att främja framväxten av en läsande kultur. Jakten på effektiviseringar jagar livet och lusten ur både författare och läsare, vilket påverkar både den mentala och fysiska hälsan eftersom dessa saker hänger ihop och är varandras förutsättningar.

Informationsöverflödets bildningskonsekvenser

Det får bli några korta tankar om ett angeläget ämne innan jag drar iväg på lite hemester. Kanske är det en personlig hang-up, jag har, det kan absolut vara så. Men jag är inte unik, så det borde åtminstone finnas några som delar min uppfattning och liksom jag irriterar sig på all överflödig information som tränger sig på i vardagen. Och jag tänker här inte bara på reklamen som blir allt mer påträngande eller försöken att påverka oss. Bloggposten handlar heller inte om telemarketing och oönskade sms. Mycket av det där går att med olika tekniker komma runt.

Det jag tänker på här är den fördumning som blir konsekvensen av all information som ständigt upprepas. Vi förväntas idag inte (kunna) ta eget ansvar, eller om det är informatörerna som försöker undvika att anklagas för underlåtenhet att informera. Trots att vi inte har samma lagstiftning som i USA där alla kan bli stämda för allt och där man ser sig tvingad att informera om självklarheter för att slippa stå till svars för idiotiska handlingar som utförs för att kunna anklaga företag för de men man ådrar sig eller för risken man utsatt sig för. Jag tänker att det säger något om ett lands generella intelligensnivå och bildningens kvalitet om man måste informera befolkningen om att man inte ska dricka vattnet från toaletten. 

Förväntningarnas makt är stor och bemöts man som mindre vetande eller om det i allt fler sammanhang utgås från att man inte vet eller förstår även de mest basala blir man dum. Kunskap är som kondition, den måste underhållas för att hållas levande och det krävs eget ansvar och möda för att skaffa sig den. Tänker vi oss att det är lärarnas ansvar i skolan att ge eleverna kunskapen som behövs för att klara sig på högskolan blir det svårt att agera student, särskilt som systemen för kvalitetssäkring i den akademiska världen bygger på den kunskapsvidriga uppfattningen att vetande fungerar som bilbyggande längs löpande band. Och inte minst för att högskolornas ekonomi är knuten till genomströmningen. 

Där och när allt fler bara gör vad de blivit tillsagda att göra utarmas kompetensen att lyssna, lära och utveckla kunskap på egen hand. Till och med läsande betraktas som överföring av information, och eftersom förlagen tjänar mer pengar på ljudböcker bidrar det till passiviseringen. Har man väl vant sig vid att få information om allt blir man handfallen om den saknas eller uteblir. Och när detta blir en självklar del av kulturen ökar risken att demokratin avskaffas. Diktaturer bygger nämligen på lydnad och eftersom kunskap och eget ansvar är det enda vaccin som finns mot totalitarismens framväxt är det jag skriver om här ingen liten sak. Visst kan jag uppfattas som en grinig gammal gubbe som drömmer sin tillbaka, men denna text handlar inte om hur det var utan om vad som ligger i farans riktning.

Följande, det som triggade mig att skriva texten, kanske jag är ensam om, så därför tar jag det sist. Jag har fruktansvärt svårt att skärma av omvärlden, även med brusreducerande högtalare (som verkligen är en välsignelse) störs mina tankar av all den meningslösa information som upprepas varje dag, flera gånger, på pendeltåget där alla resenärer betraktas som om det var första gången de åkte tåg. Jag kan acceptera att jag måste visa upp biljetten, men det stör läsningen som jag försöker ägna mig åt under resan. När jag väl störts i min koncentration tar det tid att hitta tillbaka, vilket gör det svårt att läsa under pendlingen till och från arbetet. Om jag visste att det enda som ropades ut var nästa station och om man slapp visa upp biljetten för konduktören varje gång skulle jag med hjälp av mina högtalare kunna fokusera fullt ut på läsandet och på det sättet utveckla mina kunskaper och hålla min intellektuella kapacitet levande.

Hoten mot bildningen är många och här har jag bara pekat på några saker. Men nu ska jag njuta av ledigheten och dess möjligheter att läsa och tänka, skriva och samtala, samt det faktum att jag inte behöver utsatta mig för arbetsvardagens alla störningsmoment.

Ett fantastiskt bildningsprojekt

I hallen där hemma, i en bokhylla står Nationalencyklopedin. 20 halvfranska band med guldsnitt. Jag tittar nästan aldrig i böckerna, men eftersom de representerar det samhälle jag växte upp och fick min utbildning i skulle jag aldrig drömma om att göra mig av med dem. Så fort projektet lanserades började jag betala och när böckerna efter några år började ges ut var det med förväntan och tacksamhet jag med några månaders mellanrum hämtade ut paketen på posten. Stora, tunga paket, fyllda med kunskap. Utgivningen sammanföll med att jag sa upp mig, avslutade min bagerikarriär och började studera, och sista bandet kom ut innan jag blivit doktorand och började få lön. Det faktum att jag betalade för böckerna under den tid i livet då jag var som allra fattigast, bidrar säkert till känslan. Även om jag inte hade pengar fick uppslagsverket och alla andra böcker jag köpte när tillfälle gavs mig att känna mig rik.

Timingen för projektet var inte den bästa, men 1977 när arbetet inleddes, och inte heller när böckerna började ges ut, 1989, kunde någon ana vilken enorm förändring Internet skulle innebära. Genom att flytta allt till nätet och ta del av dess enorma möjligheter skulle allt bli så mycket bättre. Och visst har digitaliseringen inneburit möjligheter, ingen tvekan om det. Men allt blir inte bättre genom att digitaliseras, en massa värden går förlorade i överföringen och en hel del nya problem uppstår.

Det är sorgligt att tänka på det idag, men böckerna i bokhyllan i hallen påminner mig om vilket värde som bildningen hade i samhället jag växte upp och fick min utbildning i. På den tiden satsades det verkligen på utbildning och kunskap, och det svenska skolsystemet ansågs vara ett av världens bästa. Idag satsas det enorma summor på digital teknik, samtidigt som kunskaperna och intresset för skolan sjunker. Vad som är hönan och ägget är omöjligt att uttala sig om, och det spelar heller ingen roll för det är som det är. Kunskapskrisen är ett faktum, och gör vi inget åt den saken kommer vi inte att kunna hantera alla andra problem.

För mig representerar NE, eller banden som står där i hallen är i alla fall en påminnelse om, kunskapens förlorade värde i dagens samhälle. Det är talande att bokförlaget Bra Böcker, som fick uppdraget att ge ut NE, likviderades 2000. Bokförlaget var ingen kassako för aktieägarna, pengarna som företaget drog in gick till böckerna som finns kvar (även om många gjort sig av med de skrymmande banden). Senare tiders satsningar på digitala lösningar har lett till stora vinster för aktieägarna medan systemen man säljer ständigt byts ut för att upprätthålla efterfrågan och vinsten (som idag sällan återinvesteras i verksamheten). 

Böckerna i hallen bekräftar för mig relevansen i tanken på att bildningens värde är det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig. Även om jag inte bläddrar i böckerna fungerar deras existens som påminnelse om kunskapens värde. Medieforskaren Marshal McLuhan förknippas med uttalandet (han skrev det tydligen aldrig, men menade definitivt att): the media is the message. Och det stämmer. Internet gör oss rastlösa och dess innehåll är flyktigt och försvinner snabbt i det växande flödet som skapas för att fånga vår uppmärksamhet så att företagen som agerar på nätet kan sälja information om oss till andra företag som säljer på oss varor och tjänster. 

Ord som fästs på papper och bundits in i läderband finns kvar och är tillgängliga så länge pappret inte förmultnar. När man köpt en bok äger man den och kan sälja den vidare eller ge bort den. Filer på nätet äger man inte ens om man skrivit dem själv. Bloggen äger mig; jag har i alla fall inte kontroll över texterna jag publicerat här. Jag vill inte tillbaka och är egentligen inte nostalgisk, för jag lever här och nu och har massor av projekt som jag vill jobba med, både läs- och skrivprojekt. Jag oroar mig dock över utvecklingen eftersom böcker idag betyder allt mindre för allt fler människor. Ingen kontrollerar kulturella förändringsprocesser, men negativa rörelser kan förhindras om många inser vad som ligger i farans riktning, och ingen kan stoppa verkliga folkrörelser. För att kunna värna bildningen, vars värde är oändligt (men ligger i framtiden) krävs handling av alla oss som bryr oss. 

Kunskap är något annat än känslor, den kräver något av oss, men mödan betalar sig. Stannar vi inte upp och tänker efter vad som verkligen betyder något för oss och vad som gör våra liv meningsfulla kommer företag som ger oss vad som känns bra för stunden att kontrollera våra liv.

Kunskapsmeritering eller antal artiklar

Jag tillhör en forskargeneration som hamnat i kläm mellan bildningshögskolan och dagens produktionsfixerade akademi. Jag lärde mig skriva böcker och fostrades till forskare i en intellektuell miljö där det fanns tid att tänka och samtala. Idag ställs jag inför valet att antingen bidra med kunskap, eller försöka få ännu en artikel publicerad (för publicerandets skull). Även om det går ut över min karriär väljer jag kunskapen varje dag i veckan. För mig handlar det om långsiktig hållbarhet. Ett akademiskt system som inte ser några problem med det faktum att kunskapen späds ut till homeopatiska proportioner, vilket blir fallet när forskare delar upp sina resultat i fler och fler publikationer, kan inte anses vara akademiskt. Kunskapsmeritering är en dynamisk och icke-linjär process, medan dagens system för meritering är linjär.

Forskare som idag ska hålla sig uppdaterade om vad som händer på deras område drabbas lätt av tunnelseende när det hela tiden dyker upp nya artiklar med nya resultat. Och när det blir vardag och norm inom vetenskapen att endast söka kunskap bland de senaste artiklarna finns en uppenbar risk att forskarna aldrig lyfter blicken för att studera verkligheten de lever i och som forskningen faktiskt handlar om. Fullt upptagna av att jämföra sina data med andra forskares resultat fastnar kunskapen i en feed-back-loop och vetenskapen isolerar sig i en bubbla där resultatet av arbetet bara blir en angelägenhet för andra forskare, som läser artiklarna för att kunna referera strategiskt snarare än för kunskapens och lärandets skull.

Förlagen som ger ut vetenskaplig litteratur är några av världens mest lönsamma företag. Affärsidén är nämligen att inte bara låta författarna arbeta gratis, utan dessutom ta betalt för publiceringen. Det stannar dock inte där, för man drar även in pengar på läsarna. Biblioteken måste prenumerera på tidskrifterna för att forskarna ska kunna hålla sig ajour med det senaste. Både forskarens lön, pengarna till publiceringen och prenumerationen på tidskriften bekostas av skattebetalarna. Förlagen ger även ut böcker på samma premisser. Eftersom marknadskrafterna satts ur spel kostar böckerna som ges ut på förlag som anses meriterande långt över tusen kronor, i alla fall den första utgåvan. Biblioteken är ju "tvungna" att köpa in böckerna. 

Utifrån ett kunskapsperspektiv är ekonomiseringen av forskningen naturligtvis rent vansinne. Kostnaderna för administrationen av vetandet har ökat dramatiskt under mina år i den akademiska världen, samtidigt som kunskapens egenvärde urhokats, vilket gör att vi idag betalar mer än någonsin för något som allt fler är allt mer ountresserade av. Det investeras mer pengar än någonsin i forskning och högre utbildning idag, men samhället får allt mindre kunskap tillbaka. Eftersom det gått inflation i akademiska titlar och examina är fasaden den samma, men det som döljer sig där bakom är något annat än det man borde kunna förvänta sig.

God Jul på er! Kampen för kunskapen och den akademiska kvaliteten fortsätter nästa år.

Hotet mot bildningen är allvarligt

Åren som student är början på en intellektuell resa, om man väljer att se det så och har den inställningen till sina studier. Utvecklingen av förmågan till vetenskapligt tänkande är inget man blir färdig med, det är en dynamisk kompetens som hela tiden utvecklas tillsammans med dig som person. Bildning fungerar på samma sätt, men i och med att allt fler läser färdiga utbildningsprogram har studier på högskolan idag tyvärr kommit att tappa kontakten med bildningen, vilket är olyckligt. Utan bildningsambitioner blir högskolan själlös och kunskapen riskerar att uppfattas som synonym med fakta, (se Nehls 2020: 37) vilket är olyckligt eftersom vetande därmed uppfattas som en avstannad rörelse som stelnat i en fast form. Bildning bygger på en annan syn på kunskap och dess betydelse för utvecklingen av kompetensen att tänka vetenskapligt ska diskuteras här.

Bildning handlar om att skaffa sig perspektiv och bli bättre på att förstå världen omkring sig. Ju mer bildad man är desto fler aspekter av sammanhangen man lever i förstår man och kan värdera och hantera. Även om det inte är det primära målet med studierna bidrar strävan efter bildning till man blir bättre på att upptäcka och analysera mönster i tillvaron, och förståelsen för kunskapen fördjupas när man kan placera den i ett sammanhang. Ju mer man vet desto bekantare blir världen och det som är främmande blir mindre gåtfullt och skrämmande. Bildning skapar på detta sätt förutsättningar för trygghet i tillvaron, vilket kan leda till, men är ingen garanti för, minskad främlingsfientlighet och kunskapsresistens. Om man specialiserat sig på ett område och saknar intresse för kunskap som ligger utanför detta riskerar det som är annorlunda och ovant att framstå som hotfullt och det är lätt att få för sig att det var bättre förr, vilket Steven Pinker i den inspirerande boken Upplysning Nu. Ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism, övertygande argumenterar för inte är fallet. Världen vi lever i är föränderlig och om utbildningarna på universiteten blir allt för målinriktade och resultatorienterade finns en uppenbar risk att dess värde minskar. Studenter med bildningsambitioner kan motverka detta, och jag lovar att det är en investering som kommer att betala sig. För att lära sig hantera mångfalden som dagens samhälle präglas av borde inslagen av vetenskapsteori, som Kristensson Uggla (2019) skriver, utökas, men som student finns det mycket man kan göra på egen hand. Bildning är inte svårt att skaffa sig, det enda som krävs är att man avsätter tid och utrustar sig med tålamod. Bildning handlar om att lära sig förstå nya insikter i ljuset till gamla, men också om att hålla kunskap vid liv, om att bredda och fördjupa samt utmana det man vet. Lika viktigt som det är att lära sig nytt är det att göra sig av med eller inaktivera gammal kunskap. Idag ses lärande tyvärr lite för ofta som en linjär process som går från okunskap och hunger efter insikt till kunskap och mättnad, men bildning är komplext och därför är vägen dit alltid en omväg eller ett mål man aldrig når.

Det finns olyckligt nog en rad hot mot bildningen idag. Termen överutbildning, som tyvärr allt oftare dyker upp i samhällsdebatten, är en olycklig och starkt bildningsfientlig tanke som går ut på att svenska studenter läser för mycket och att tiden man befinner sig i utbildning måste kortas. Den typen av förslag går på tvärs mot allt jag lärt mig under mitt liv i akademin och det oroar mig att fler inte reagerar starkare på sådana uttalanden. Med en sådan syn på studier blir det svårt, för att inte säga omöjligt att utveckla vetenskapligt tänkande. Strävan efter effektivitet, som bygger på liknande utgångspunkter, påverkar också högskolornas bildningsambitioner eftersom studenterna bara förväntas läsa exakt så mycket som behövs för att få en examen. Fast hur avgör man vilka kunskaper någon annan behöver? Faktum är att det bara är du själv som kan bestämma vad som är tillräckligt och värdefullt för dig. Framtiden är öppen och det går inte att veta vilka kunskaper som kommer att behövas för att hantera livets och tillvarons alla. Bildningssträvan är ett sätt att använda studietiden klokt, istället för strategiskt, vilket David Epstein, i boken Bredd: Därför lyckas generalister i en specialiserad värld, övertygande argumenterar för är en framgångsfaktor. Han visar att och hur ineffektivitet och bildning främjar kvaliteten i studierna och även kunskapernas långsiktiga värde. Epstein pekar på forskning som ger stöd för tanken att man ska vänta så länge som möjligt med att specialisera sig. En bred uppsättning kunskaper har nämligen visat sig vara förutsättningen för att lyckas på en lång rad områden. Han påpekar att i en komplex och snabbt föränderlig värld är det inte mer specialisering och fördjupning på allt smalare områden som behövs, utan bredd. Tankarna om överutbildning och strävan efter effektivitet går alltså på tvärs mot forskning som handlar om vad som leder till framgång i en värld där datorer tar över allt fler och allt mer specialiserade arbetsuppgifter. Ingen människa kan mäta sig med en dator, så länge man konkurrerar på ett smalt specialområde, men ingen dator kommer under överskådlig tid att kunna utveckla den kompetens som ryms inom begreppet bildning (se Sumpter 2019). Om man inte vill riskera att utkonkurreras av maskiner på arbetsmarknaden är det alltså klokt att satsa på bildning och utveckla sin förmåga att tänka vetenskapligt. Det finns inte ett sätt, en väg till bildning eftersom det inte är ett mål, utan vägen fram. Och det handlar heller inte om en bestämd uppsättning kunskaper utan snarare om en flyktig kvalitet, något abstrakt, öppet och obestämbart som ger liv åt kurserna på högskolan och besjälar akademin.

Betygsfixeringen i dagens utbildningssystem är också problematisk eftersom ett allt för tydligt fokus på bedömningar och examina ger sken av att kunskap går att mäta och kontrollera. Betyg skulle möjligen kunna vara början på bildningsresan, grunden för fortsättningen, ett slags trampolin med vars hjälp man tar sig bortom och förbi kunskaperna man redan har, men när studenter agerar som kunder och kräver valuta för pengarna och den tid de investerar, ställs utbildningen på ända. Utbildning är en investering både för samhället och individen, men kunskap är inte en vara och belöningen av studier kommer alltid först senare. En bildningsinriktad utbildning är inte den kortaste vägen mellan antagning och examen, utan en tidsenhet eller ett utrymme som fylls med mesta möjliga bredd och olika typer av kunskap. Vetenskapligt tänkande handlar om att lära sig hantera tillvarons öppenhet och om att förstå dess dynamik, vilket främjas av bildning. Fokuserar man på bildning kommer man även i kontakt med olika typer av texter och övar upp sin förmåga att läsa och skriva, vilket är viktigt i arbetet med uppsatser. Med ett torftigt språk går det bara att tillgodogöra sig information. Blir språket lite mer utvecklat kan man förstå fakta sedan kunskap och med ett ännu rikare språk inser man värdet av bildning. Vishet kräver därutöver en utveckladfantasiförmåga; att kunna tänka det otänkbara och föreställa sig det som ligger bortom kunskapshorisonten.

En bildningsorienterad högskola fokuserar på frågor, som leder till frågor som leder till nya frågor. Och vetenskapligt tänkande handlar dels om att lära sig förstå vilka frågor som är lämpliga och framåtblickande, perspektivgivande och kritiska, dels om förmågan att avgöra vad som är lämpliga svar, samt (och detta är viktigt) att inga svar med absolut visshet kan sägas vara givna eller definitiva. Förmågan att ställa bra frågor är en viktig kompetens och bildning främjar utvecklingen av den. I dagens högskola lär man sig snarare vad man ska svara. Därför har vi en lång väg kvar och massor av hårt arbete innan vi ens kan börja hoppas på en bildningshögskola, men som student finns det alltså massor man kan göra på egen hand. När jag lyssnade på Sven-Erik Liedman på en konferens för några år sedan avslutade han med några tänkvärda ord som visar varför bildning är så viktigt: ”Vi är alltid på väg mot ett hem vi aldrig har varit i”. Bildning kan sägas vara det där hemmet eftersom det inte går att definiera exakt vad det är. Det handlar inte om en fastställd lista på saker man kan plugga in utan snarare om kompetensen att vid varje givet tillfälle ta kloka och hållbara beslut med stöd i bästa möjliga kunskap. Om bildning är en resa mot ett hem man aldrig varit i, är det viktigt att känna igen det när man väl finner det.

Intellektuell bekvämlighet

Det finns inga genvägar till bildning, alla försök att effektivisera processen leder i motsatt riktning. Intellektuella förmågor är som muskler och kondition som förtvinar om inte utmaningen hela tiden höjs och om förmågorna inte används regelbundet. Utan den ansträngning som krävs för att läsa böcker och svårare texter försämras kvaliteten oundvikligen. Att lyssna på ljudböcker lyfts ibland fram som ett alternativ till läsning, men det är som att ta hissen istället för trapporna och är lika förödande för den intellektuella utvecklingen som fysisk bekvämlighet är det för konditionen och i förlängningen även hälsan.

Google är utmärkt om man söker information eller fakta, men kunskap kan inte utvecklas på det sättet och bildning tar tid och kan bara utvecklas genom att läsa och samtala med andra om det man läst. Förmågan att skriva för hand är viktig, men viktigast är att man skriver och lika viktigt är det att man läser det som sätts på pränt och är lyhörd för reaktionerna som texten väcker hos andra. Intellektuell utveckling är en trial-and-error-process som ofta handlar om att ta två steg fram och ett steg tillbaka. Förmågan står direktrelation till graden av uthållighet och ansträngning även om det inte finns några garantier för att man lyckas.

När arbetet i skolan "effektiviseras" krymper tiden att tänka och utarmas möjligheten att gå på djupet och bredda ansatsen, eleverna stressas och antalet uppgifter som lärarna ska ha koll på ökar, vilket går ut över lärandet och möjligheterna till fortbildning. Där och då framstår välskrivningsövningar som slöseri med tiden, ljudböcker som en lösning och Google som en möjlighet -- men bara i relation till budgetens ekonomiska mål. Kunskapen utarmas oundvikligen och det påverkar förutsättningarna att bedriva högre utbildning på universitetet, vilket går ut över (bland annat) lärarutbildningens kvalitet. Det här sättet att tänka och agera ger upphov till en ond cirkel som bara kan brytas genom att överge alla försök att styra och kvalitetssäkra skolan och den högre utbildningen.

Intellektuell utveckling är inget man blir färdig med, uppnådda kunskaper och färdigheter måste hela tiden underhållas med hjälp av regelbunden övning och nya utmaningar. Inte minst därför är det förödande att så mycket tid, kraft och resurser läggs på prov och betyg i skolan. Om man införde inträdesprov som arrangerades av den som ska anta eleverna istället för på prov som hanteras och administreras av lärare som dessutom ska undervisa eleverna (och som dels bedömer sitt eget arbete, dels kan utsättas för ekonomiska påtryckningar av mindre nogräknade arbetsgivare) skulle arbetet i hela utbildningssystemet i ett enda slag förändras till det bättre, för både lärare, elever och studenter. Massor av tid skulle frigöras och kunna ägnas åt aktiviteter som leder till lärande. Idag läggs på tok för mycket tid på kontroller och bedömningar av kunskaper. Intellektuell bekvämlighet skulle i ett sådant utbildningssystem straffa sig, istället för att som idag ses som en smart strategi för att nå målen.

Boken som medium för förmedling av kunskap

Jag arbetar i dessa dagar intensivt med manuset till boken om mellanrummen, som jag blir allt mer övertygad om kommer att bli klar här under hösten. Vad som händer sedan är bortom min kontroll, men jag vill ge mig själv en ärlig chans och därför valde jag att arbeta på boken istället för att blogga. Fast det finns ju ingen motsättning, så håll till godo med ännu ett avsnitt från inledningen:

Kunskapen som kulturforskningen genererar kan och får inte låsas in eller göras svårtillgänglig för den allmänhet som resultaten ytterst berör, den behöver spridas bland människor och omsättas i handling ute i samhället, eftersom det bara är där som det går att avgöra kunskapens relevans och värde. Analyserna, tolkningarna och berättelserna som kulturforskningen resulterar i behöver därför presenteras på ett sådant sätt att texten engagerar och får läsaren att känna sig berörd och tilltalad på ett respektfullt sätt, eftersom det ökar chansen att tankarna når ut till den breda allmänhet som genom att leva sina liv i vardagen, fullt upptagna med annat, bidrar till upprätthållandet och förändringen av kulturen och samhället. Utan interaktion med omgivningen kan ingen vital vetenskap, särskilt inte om kultur, växa fram. Boken skapar helt andra förutsättningar för det än den idag helt dominerande formen för kommunikation mellan forskare och allmänhet: artiklar publicerade på engelska i internationella, högt rankade journaler. Det är minst sagt olyckligt att okritiskt och i avsaknad av reflektion över vilka värden som går förlorade anpassa sig till nyordningen bara för att artiklar är meriterande. Mitt val av boken som medium är både ett försök att nå ut till allmänheten och en markering. Att skriva böcker är ett sätt att bjuda motstånd mot försöken att tvinga in kunskapen i en rigid form som bygger mer på föreställningar om kunskap (önsketänkande) än om verkligt vetande (användbar kunskap), vilket riskerar leda till en avakademisering av vetenskapen (jfr Rider & Jörnesten (red.) 2007). Olyckligt nog är det viktiga idag inte vad man skriver, utan var man publicerar sig, hur många artiklar man står som (förste)författare till och hur ofta artiklarna citeras (samt hur mycket pengar man drar in). Beslutet att bara räkna en enda standardiserad publiceringsform som vetenskapligt meriterande bygger på kulturellt skapade argument och föränderliga preferenser, samt på föreställningen om att det bara finns ett enda sätt att bedriva vetenskap, vilket är förödande för utvecklingen av en intellektuellt stimulerande och levande akademi. Den bästa vägen från okunskap till insikt om kultur, är inte den rakaste och mest effektiva. I en komplex och snabbt föränderlig värld är det i mindre grad snabba och koncisa svar som behövs; breda kunskaper och kritisk analys är långt viktigare (Epstein 2019, Soyer & Hogarth 2020). Värnandet av boken handlar inte om nostalgi utan om att rädda något värdefullt som håller på att sköljas bort av den allt annat än eftertänksamma våg av digitalisering som sköljer över samhället.

Boken är ett långsamt medium, och det är dess styrka. I en bok finns det plats för fördjupning och där förväntar sig också läsaren att författaren vänder och vrider på påståendena. Boken har med andra ord längre bäst-före-datum än artiklar som skrivs för att vara först med det senaste. Den kan härbärgera det överflöd som är en förutsättning för utvecklingen av förståelse för det som är komplext och föränderligt, medan artikeln är skapad för effektiv och målfokuserad spridning av fakta. Gör vi oss av med boken går en massa värden förlorade och risken är att dessa saknas först när förlusten är ett faktum och det är för sent att göra något åt saken. Bokens betydelse för mänsklighetens kunskapsutveckling är svår att överskatta, den är också själva sinnebilden för bildning. Att skriva och läsa böcker är en kulturgärning eftersom handlingen utgör ett led i en kedja som sträcker sig långt tillbaka i mänsklighetens historia och binder – via Gutenbergs fantastiska uppfinning och dess förmåga att sprida ord och tankar över världen – samman oss som lever och verkar idag med munkarna som satt i klostren och kopierade ord och tankar för hand från ett pergament till ett annat. Boken ser jag som en mångfald och ett slags mellanrum som förenar författare, redaktörer, översättare, språkgranskare, tryckeriarbetare och personalen i bokhandeln och biblioteken samt läsaren. Böcker har ett värde såväl innan, under som efter att de lästs och dess kvaliteter består av så mycket mer än bara orden, tankarna och innehållet. Ljudet av ryggen som knakar när den öppnas och prasslet som uppstår när bladen vänds fyller mig med förväntan och glädje. Känslan av tyngden i handen och bilden på framsidan väcker förundran. Ett vackert typsnitt och en fin layout bidrar till känslan, och ett målande och rikt varierat språk förstärker upplevelsen. Att kasta sig ut i ett nytt kunskapsområde och beställa och läsa nya böcker ger mig en långt djupare tillfredställelse än att googla eftersom det som är lätt fånget också är lätt förgånget. För mig är det en närmast andlig upplevelse att hålla i, se fram emot och öppna en helt ny bok, om ett helt nytt område, fylld av en eller flera andra människors ord och tankar. Det kanske framstår som effektivt att söka information på nätet eller läsa (sammanfattningar av) artiklar, men det är inte så man utvecklar kunskap och intellektuell förmåga. Finns inte tiden att förlora sig i bibliotekens mångfald av böcker – som i sig utgör mångfalder eftersom de hänvisar till andra böcker som hänvisar till andra böcker i oändlighet –går något essentiellt mänskligt förlorat.

I mitt intellektuella liv finns en vattendelare, ett före och ett efter. En bok har kommit att bli viktigare än alla andra: Mille plateause, eller som den heter i versionen jag läst, A Thousand Plateaus, som sedan 2015 finns i svensk översättning: Tusen platåer, skriven av de franska filosoferna Giles Deleuze och Félix Guattari. Länge stod den där boken oläst i bokhyllan hemma. Jag köpte den 2002 när vi fick pengar över i ett projekt. Jag hade hört talas om Deleuze, men ännu inte läst något. Sedan kom livet emellan och slutförandet av avhandlingen upptog all min tid, men det var ändå något med just den boken som fick mig att aldrig glömma den. Läsa den vågade jag inte. Mitt vacklande akademiska självförtroende höll mig tillbaka. Under hösten 2007 hörde jag talas om att det skulle anordnas en seminarieserie på Göteborgs Universitet om just Tusen platåer och jag anmälde mig. Sedan började jag läsa. I princip varje helg ägnades åt läsning och jag tog mig igenom hela boken innan seminariet inleddes i januari 2008. Och även om jag inte fattade särskilt mycket och trots att jag saknade övertygelse om att jag kunde tillföra samtalet något, bestämde jag mig för att inte sitta tyst. Jag tvingade mig att sätta ord på mina tankar om innehållet. Sedan var det som det lossnade och bokens innehåll och bärande tankar öppnades upp för mig. Vi träffades en gång varannan vecka och diskuterade ett avsnitt åt gången, tio träffar under våren och tio under hösten. Ibland kom jag till seminariet dränerad på kraft, men jag lämnade det alltid fylld av energi. För varje läsning hittade jag nya ingångar, nya förståelser. Och i samtalen med övriga seminariedeltagare växte inte bara förståelsen för bokens innehåll och filosofins möjligheter utan även mitt eget intellektuella självförtroende. Tusen platåer är en bok att mötas kring, inspireras av samt använda och bygga vidare på, eller ett slags prisma att betrakta världen genom, vilket denna bok också strävar efter att vara.

Om värdet med bildning

Lärande är inte alltid roligt, men förvärvad kunskap och förmågan att tänka vetenskapligt är värdefull. Studier på högskolan tar tid, men insikterna, förståelsen och kompetenser man skaffar sig finns kvar hela livet och med en högre utbildning i ryggen är det enkelt att fylla på och utveckla kunskaperna efter hand. Åren som student är alltså början på en intellektuell resa, om man väljer att se det så och har den inställningen till sina studier. Utvecklingen av förmågan till vetenskapligt tänkande är inget man blir färdig med, det är en dynamisk kompetens som hela tiden utvecklas tillsammans med dig som person. Bildning fungerar på samma sätt, men i och med all allt fler läser färdiga utbildningsprogram har studier på högskolan idag tyvärr kommit att tappa kontakten med bildningen, vilket är olyckligt. Utan bildningsambitioner blir högskolan själlös och kunskapen riskerar att uppfattas som synonym med fakta, vilket är olyckligt (se Nehls 2020) och därför ska jag här försöka visa på bildningens betydelse för utvecklingen av kompetensen att utveckla ett vetenskapligt tänkande.

Bildning handlar om att skaffa sig perspektiv och bli bättre på att känna igen världen omkring sig. Ju mer bildad man är desto fler aspekter av sammanhangen man lever i förstår man och kan värdera och hantera. Även om det inte är det primära målet med studierna bidrar strävan efter bildning till man blir bättre på att upptäcka och analysera mönster i tillvaron, och förståelsen för kunskapen fördjupas när man kan placera den i ett sammanhang. Ju mer man vet desto bekantare blir världen och det som är främmande blir mindre gåtfullt och skrämmande. Bildning leder därför till trygghet och kan, men är ingen garanti för, minskad främlingsfientlighet och kunskapsresistens. Om man specialiserat sig på ett område och saknar intresse för kunskap som ligger utanför detta riskerar det som är annorlunda och ovant att framstå som hotfullt och det är lätt att få för sig att det var bättre förr, vilket Steven Pinker i den inspirerande boken Upplysning Nu. Ett manifest för förnuft, vetenskap och humanism, övertygande argumenterar för inte är fallet. Världen vi lever i är föränderlig och om utbildningarna på universiteten blir allt för målinriktade och resultatorienterade finns en uppenbar risk att dess värde minskar. Studenter med bildningsambitioner kan motverka detta, och jag lovar att det är en investering som kommer att betala sig. För att lära sig hantera mångfalden som dagens samhälle präglas av borde inslagen av vetenskapsteori, som Kristensson Uggla (2019) skriver i sin bok, utökas, men som student finns det mycket man kan göra på egen hand. Bildning är inte svårt att skaffa sig, det enda som krävs är att man avsätter tid och utrustar sig med tålamod. Bildning handlar om att lära sig förstå nya insikter i ljuset till gamla, men också om att hålla kunskap vid liv, om att bredda och fördjupa samt utmana det man vet. Lika viktigt som det är att lära sig nytt är det att göra sig av med eller inaktivera gammal kunskap. Idag ses lärande ofta som en linjär process som går från okunskap och hunger efter insikt till kunskap och mättnad, men bildning är komplext och därför är vägen dit alltid en omväg eller ett mål man aldrig når.

Det finns en rad hot mot bildningen idag. Termen överutbildning som tyvärr allt oftare dyker upp i samhällsdebatten, är en olycklig och starkt bildningsfientlig tanke som går ut på att svenska studenter läser för mycket, och att tiden man befinner sig i utbildning måste kortas. Den typen av förslag går på tvärs mot allt jag lärt mig under mitt liv i akademin och det oroar mig att fler inte reagerar starkare på sådana uttalanden. Med en sådan syn på studier blir det svårt, för att inte säga omöjligt att utveckla ett vetenskapligt tänkande. Strävan efter effektivitet, som bygger på liknande utgångspunkter, påverkar också högskolornas bildningsambitioner eftersom studenterna bara förväntas läsa exakt så mycket som man behöver för att få sin examen. Fast hur avgör man det? Faktum är att ingen vet och kan bestämma vad som är tillräckligt för någon annan. Framtiden är öppen och det går inte att veta vilka kunskaper som kommer att behövas för att klara av alla utmaningar som livet och samhället ställer en inför. Bildningssträvan är ett sätt att använda studietiden klokt, inte strategiskt. Och det är viktigt eftersom forskning som presenteras och diskuteras av David Epstein, i boken Bredd: Därför lyckas generalister i en specialiserad värld, visar att ineffektivitet främjar kvaliteten i studierna och även kunskapernas långsiktiga värde. Epstein argumenterar även för att man ska vänta så länge som möjligt med att specialisera sig. En bred uppsättning kunskaper har visat sig vara framgångsfaktorer på en lång rad områden. Han påpekar att i en komplex och snabbt föränderlig värld är det inte mer specialisering och fördjupning på allt smalare områden som behövs, utan bredd. Tankarna om överutbildning och strävan efter effektivitet går alltså på tvärs mot forskning som handlar om vad som leder till framgång i en värld där datorer tar över allt fler och allt mer specialiserade arbetsuppgifter. Ingen människa kan mäta sig med en dator, så länge man konkurrerar på ett smalt specialområde, men ingen dator kommer under överskådlig tid att kunna utveckla den kompetens som ryms inom begreppet bildning (se Sumpter 2019). Om man inte vill riskera att utkonkurreras på arbetsmarknaden är det alltså klokt att satsa på bildning och utveckla sin förmåga att tänka vetenskapligt.

Betygsfixeringen i dagens utbildningssystem är problematisk eftersom den hindrar studenter att utvecklas till ansvarstagande och kritiskt medvetna medborgare i demokratin. Betyg skulle möjligen kunna vara början på bildningsresan, grunden för fortsättningen. Ett slags trampolin med vars hjälp man tar sig bortom och förbi kunskapen man redan har, men när studenter agerar som kunder och kräver valuta för pengarna och den tid de investerar, ställs utbildningen på ända; vagnen spänns framför hästen. Kunskapen slutar utvecklas och dynamiken och mångfalden i samhället riskerar att utarmas. Utbildning är en investering både för samhället och individen, men kunskap är inte en vara och belöningen av studier kommer alltid först senare. En bildningsinriktad utbildning är inte den kortaste vägen mellan antagning och examen, utan en omväg, en tidsenhet eller ett utrymme som fylls med mesta möjliga bredd och olika typer av kunskap. Vetenskapligt tänkande handlar om att lära sig hantera tillvarons öppenhet och om att förstå dess dynamik, vilket främjas av bildning. Förmågan att hantera komplexitet står i direkt relation till kunskapens omfattning och dess kvalitet. Fokuserar man på bildning kommer man i kontakt med olika typer av texter och övar upp sin förmåga att läsa och skriva, vilket är viktigt i arbetet med uppsatser. Med ett torftigt språk går det bara att tillgodogöra sig information. Blir språket lite mer utvecklat kan man förstå fakta sedan kunskap och med ett ännu rikare språk inser man även värdet av bildning. Vishet kräver därutöver en utvecklad fantasiförmåga; att kunna tänka det otänkbara och föreställa sig det som ligger bortom kunskapshorisonten och som ännu inte tänkts. Vetenskapligt tänkande utvecklas snabbare och blir mer användbar om man bejakar kunskapen i all sin rikedom och lär sig trivas vid gränsen, men en förutsättning för detta är att man tar ansvar och verkligen vill veta mer och bli bättre.

Bildningshögskolan fokuserar på frågor, som leder till frågor som leder till nya frågor. Och vetenskapligt tänkande handlar dels om att lära sig förstå vilka frågor som är lämpliga och framåtblickande, perspektivgivande och kritiska, dels om förmågan att avgöra vad som är lämpliga svar, samt (och detta är viktigt) att inga svar med absolut visshet kan sägas vara givna eller definitiva. Förmågan att ställa bra frågor är en viktig kompetens och bildning främjar utvecklingen av den. I dagens högskola lär man sig snarare vad man ska svara, än hur man avgör vad som är en lämplig fråga och ett svar som fungerar. Därför har vi en lång väg kvar och massor av hårt arbete innan vi ens kan börja hoppas på en bildningshögskola, men som student finns det alltså massor man kan göra på egen hand. När jag lyssnade på Sven-Erik Liedman på en konferens för några år sedan avslutade han med några tänkvärda ord som visar varför bildning är så viktigt: ”Vi är alltid på väg mot det hem vi aldrig har varit”. Jag associerar till etik, som aldrig går att lära sig exakt vad det är, för det är liksom bildning inte en fastställd lista utan kompetensen att vid varje givet tillfälle ta kloka och hållbara beslut med stöd i bästa möjliga kunskap. Om bildning är en resa mot ett hem vi aldrig varit i, är det viktigt att känna igen det när man väl finner det, och det blir lättare om man är bildad och har tillägnat sig förmågan att tänka vetenskaplig. Det finns inte ett sätt, en väg till bildning eftersom det inte är ett mål, utan vägen fram. Och det handlar inte om en bestämd uppsättning kunskaper utan snarare om en flyktig kvalitét, något abstrakt, öppet och obestämbart som ger liv åt kurserna på högskolan och besjälar akademin.

Analog bildning vs digital fördumning

På senaste tiden har det blivit en del poster om politik och klimatet på sociala nätverk. Ber om ursäkt för det, men jag har lätt att fasta i tankarna ibland och fördumningen av samhället oroar mig. Jag tror inte ett ögonblick att det finns en väg tillbaka. Vi måste helt enkelt uppfinna en väg fram, och den kommer delvis att vara digital. Både som individer och samhälle måste vi lära oss hantera den digitala teknikens möjligheter och problem. Många ser nätet som ett alternativ och förknippar alla digitala lösningar med framtiden och uppfattar allt som är analogt med historien, men jag ser det som ett alternativ eftersom människan är en biologisk varelse skapad av evolutionen. Nätet och digital teknik är fantastiska uppfinningar, men så som verktygen används idag finns det sannerligen potential för förbättring! Twitter är ett gigantiskt avskräde, med några få guldkorn (som å andra sidan är värda att leta efter).

I vardagens fysiska möten hör ingen vad man tänker, men på nätet finns inga som helst spärrar. Jakten på följare radikaliserar hur enkelt som helst, vem som helst. Människorna bakom de anonyma kontona fungerar nog hyfsat i vardagen, men på nätet släpper förfärande många på ALLA hämningar. Och alla sociala nätverksplattformar lever på känslor, ju starkare desto bättre. Hatet är den starkaste känslan och därför är det den som anger tonen på nätet. Allt som kan missförstås och uppfattas som en kränkning som motiverar hat och hot kommer att leda till handling, medan de flesta kärleksfulla och omtänksamma orden och tankarna som publiceras passerar obemärkta. Vill man ha en dräglig digital tillvaro måste man dels rensa rejält i flödet och hela tiden blocka trollen som ständigt dyker upp, dels acceptera att det är en omöjlig strategi för att bygga en inflytelserik plattform som möjligen skulle kunna bjuda motstånd mot giganterna på nätet.

Problemen på nätet kan inte lösas där, tänker jag. Klimatet på sociala nätverk kan bara förändras med hjälp av analoga lösningar eftersom det inte är tekniken som är problemet. Det är människorna bakom kontona som tänker och agerar, inte datorerna, och det är ägarna till de sociala nätverken som tar besluten som leder till konsekvenserna för användarna. Nätet behöver anpassas efter människorna, inte tvärtom. Annars är vi och allt positivt som mänskligheten åstadkommit genom historien förlorade! Poltik borde bannlysas på nätet. Förutsättningen för demokratin och öppenheten är att man vet vem man talar med och att hen kan ställas till svars för det hen hävdar. Bara så går det att lösa problemet med trollfabriker och partier som blåser upp sig själva och sin betydelse med hjälp av fejkkonton och digitala kampanjer. Det som händer på nätet borde stanna där, eftersom det är i den analoga världen och i möten mellan människor av kött och blod som samhället växer fram. På nätet finns inget samhälle. Nätet är en klanstruktur där den starkes rätt råder, och vi behöver agera kraftfullt för att mota alla sådan tendenser i grund. Annars spiller det över på och hotar demokratin.

Bildning skulle kunna vara just den motkraft som behövs för att bjuda motstånd mot ytlighet och fördumning. Den som läser klassiker och samtalar om litteratur utvecklas intellektuellt och fördjupar förmågan till kritiskt tänkande, samtidigt som hen lär sig bemöta sina medmänniskor på ett respektfullt och civiliserat sätt. Pappersboken kommer med ett inbyggt skydd mot distraktion och förlorar man sig i dess värld blir man bildad. Jämför känslan i kroppen och huvudet efter en dag av läsning och samtal om texter, med hur det känns efter åtta timmars twittrande och jakt på roligare YouTube-klipp. Bildning ger tillbaka mer energi än den tar, medan sociala nätverk dels lämnar ett svart hål av tomhet efter sig, dels underblåser suget efter mer av samma.

Det är BILDNING vi behöver, och fler analoga lösningar i skolan och samhället; inte mer digitalisering. Utan samtal och tid att tänka kan ingen kunskap utvecklas, och utan kunskap är demokratin dödsdömd. Bildning är en förutsättning för att kunna finna och ta del av nätets möjligheter, vilket kräver tålamod, nyfikenhet och en vilja att lyssna och lära. Bildning är som balsam för själen, och en förutsättning för att orka ta striden på nätet; för anständigheten, kunskapen och demokratin.

Bildning, ett bibliotek

Bildning är ett ständigt växande bibliotek att hämta inspiration från, och dra lärdom av. Böckerna man läst finns med en och påverkar ens tänkande även efter att man glömt att man läst dem. Bildning är det sättet närmast motsatsen till Internet och Google, som bara finner det man söker. Google ger en svar på specifika frågor, medan bildning ger en förståelse för tillvarons komplexitet. Ju mer man läser och ju fler olika böcker man läser (men även filmer man ser och poddar man lyssnar på) desto bredare kunskapsbas får man, vilket gör att man blir bättre på att inse hur lite man vet och hur svårt det är att säga något säkert om livet, samhället och framtiden.

Jag köper böcker hela tiden, och läser så mycket jag hinner. Men det är lättare att köpa än att läsa så högen med olästa böcker växer snabbare än högen med lästa böcker. Det är nu inget jätteproblem eftersom det samtidigt är en sorteringsmekanism. Och ibland, som här idag på morgonen, finner jag en referens i en bok till en av böcker jag köpt men inte läst (än), och jag kan då börja läsa den omgående. Jag vet aldrig vilka böcker som i framtiden visar sig vara mest relevanta, och det är också något som förändras över tid. Bildning är som att gräva guld och högen med böcker är som gruset i flodbädden som måste vaskas för att guldkornen ska kunna plockas fram. 

Alla har sitt eget bibliotek och samhällets bildningsnivå bestäms av bredden, djupet och mångfalden av medborgarnas samlade tillgång till olika texter som kan ställas mot varandra för att belysa frågorna från olika håll. Det är inte fler och mer specialiserade experter vi behöver utan fler medborgare som läser fler böcker oftare och samtalar mer med varandra. Jakten på pengar och begäret efter vinster får oss att tänka och agera precis tvärtom. Ett fåtal allt mer specialiserade experter får allt oftare mötas i debatter där vinnaren anses vara den som har rätt. Och sökandet efter kunskap blir allt mer målinriktat och effektivt, liksom skolan där man idag måste bestämma sig tidigt för vad man ska göra resten av livet och sedan satsa allt på det kortet. Det är förödande för både individerna och samhället.

Få saker är så vilsamma som att ströva planlöst i ett bibliotek och svepa med blicken över bokryggarna. På det sättet upptäcker man både nya böcker och sådana man glömt att man läst eller i alla fall kände till. Biblioteket i sig består av mångfald men det gör även böckerna som alltid hänvisar till eller bygger på andra böcker som bygger på andra böcker i oändlighet.

Vägen till kunskap är en omväg och den som rör sig genom ett bibliotek kommer att lära sig mer än den som googlar sig fram till ett korrekt svar. Den bästa vägen från okunskap till insikt är inte den rakaset och mest effektiva. I en komplex och snabbt föränderlig värld är det inte snabba svar man behöver utan breda kunskaper och tid för eftertanke. Bildning ser ut som en kostnad men det är en investering som blir mer och mer värdefull ju mer tid och pengar man lägger ner i projektet, och det gäller både för individer och samhällen.

Bildning är delad, föränderlig kunskap

Jag får ibland höra att jag kvackar när jag söker mig till sammanhang som ligger utanför mitt formella ”expertområde”. Det är ett förklenande omdöme. Jag har aldrig sagt något jag inte har täckning för. Jag är inte rädd för att påpeka att jag är osäker, att jag försöker. Kunskap ska spridas och det är i möten mellan och i olika sammanhang som ny kunskap uppstår, oftare som ett resultat av slump än planering. Att ”låsa in” kunskaper och kompetenser i ett ämne, vilket i praktiken är fallet idag med nuvarande syn på kunskap, kompetens och karriär/utveckling, är djupt olyckligt. Expertväldet litar mer på människor med de ”rätta” examina, än på det som sägs. Med dagens syn på kunskap lyssnas det mycket mer på VEM som talar, än VAD som sägs. För allt fler har allt mindre, tid, kompetens och intresse för att tänka kritiskt. Därför kvackar jag inte, jag lyssnar, lär och delar med mig av användbara kunskaper. Jag undersöker kultur genom att röra mig över gränser, i akademin likväl som i kulturen, i arbetet och vardagen. Jag försöker och tänker: kanske. Kanske. Plötsligt händer det. Flyktlinjer finns och uppstår också överallt. Forskning handlar om det vi INTE vet och insikt om just det, om vad vi inte vet är ofta långt viktigare än det vi faktiskt vet. Därför är det bättre att försöka än att vara säker, om det är kunskap man söker.

Bildning handlar vidare om förmågan att använda kunskaperna man på olika sätt och via olika erfarenheter och kanaler har skaffat sig tillgång till. Bildning handlar också om konsekvenserna av det man lärt sig och det man kan. Kunskap som inte används är ingen kunskap. Vetande som inte satts i verket och som inte följer med i den förändringsprocess som allt och alla är delar av är något annat, oklart vad. Information? Jag vill se på bildning som att det har med förmågan att förändra att göra. Detta glöms allt för ofta bort i dagens effektivitetshetsande samhälle, där bildning gärna ses som en lista som man gör bäst i att memorera på kortast möjliga tid och med minsta möjliga möda. Den synen på kunskap håller på att implementeras i grundskolan och den knackar allt ihärdigare på akademins dörr. Bildning måste ständigt försvaras, för allas skull.

Bildning måste vara levande och befinna sig i rörelse tillsammans med allt och alla andra, med kulturen och samhället, med dig och mig och resten av mänskligheten. Bildning måste förändras i både form och innehåll och den måste bli till, och till, och till. Bildning är ingen form, den är samspelet mellan form och innehåll. Mellanrummet som är allas och ingens, en gemensam resurs som ger stadga åt förändringens riktning och som håller ihop kunskapssamhället. Bildning är det som läggs till det som redan finns, det som går utöver rena fakta. Kunskap och handling, förändring och kontinuitet: Ur den myllan växer hållbara kunskapskulturer.

Jag söker en definition på bildning (som jag menar är akademins uppdrag) som förpliktigar som tvingar den som gör anspråk på att ”vara” utbildad till handling. Kunskapen måste visas upp och omsättas i handling för att få värde och mening. Utbildning handlar om rörelse, om att hantera tillvaron på ett långsiktigt hållbart sätt. Bildning har inget med uppnådda resultat att göra, eller med betyg och examina. Kunskap produceras inte, den växer där och när förutsättningarna är de rätta, och den skapas genom icke-linjära processer av tillblivelse. Bildning kan och får inte handla om gamla meriter, fokus måste vara på det som är här och nu. Bildning handlar om framtiden, om förmågan att säkerställa att det finns en framtid för kommande generationer.

Process och förändring måste tydligare fokuseras. Rörelse och tillblivelse. Det ömsesidiga, det som finns och som växer fram mellan oss alla. Bildning är det centrum runt vilket allt och alla cirkulerar. Det som håller ihop och som borgar för en hållbar utveckling. Bildning är det som överskrider det som är här och nu. Bildning är KOMBINATIONEN kunskap och handling. RESULTATET av vetande och försök omsatta i kollektiv handling. Resultatet av arbetet är vår gemensamma egendom, vår kultur. Kunskap är en delad resurs som blir vad vi gör av och med den. Bildning är ett kollektivt fenomen, inte en individuell egenskap. Därför är ingen bildad, men alla kan bli det genom att läsa, lära och samtala med varandra. Bildning liknar slutet på regnbågen, så fort man når dit har den flyttat på sig. Därför är förmågan att söka ny kunskap viktigare än det man vet. Bildning är en rörelse, inte ett mål.

Ett skrämmande framtidsscenario vore en värld där kunskap är synonymt med betyg och examina, något som finns på ett papper med vederbörliga stämplar. En värld där innehållet i begreppen kunskap och bildning bestäms av den som har makten (svenskt Näringsliv …). Jag räds synen på bildning som något man plockar fram till kaffet och avecen, som underhållning i väntan på nästa kvartalsrapport. Bildning som yta eller en tom form, utan innehåll, utan mening. En formalitet, eller ett slags inträdesbiljett till annat. Utbildning som ett slags grovsortering för att underlätta för marknadskrafterna att plocka russinen ur den gemensamma kakan. Skräms av att den synen på kunskap håller på att växa fram och vinna mark, vilket talet om effektivisering och målsäkring av utbildning är tydliga tecken på. Där är vi inte ännu, men jag ser indikationerna och läser tecknen i kulturens flöde som sakta förskjuts. Därför stämmer jag i bäcken och kämpar för en annan akademi, en annan syn på utbildning och kunskap. 

Jag kämpa för ett samhälle där kunskapen står i centrum och där bildning omsätts i handling och handlar om utbyte av vetande och erfarenhet, ett samhälle där relationerna mellan människor är viktigare än jag.

Filosofi som växlingen mellan kunskap och okunskap

Tvärsäkerhetens tid är förbi. Det är vad jag hoppas i alla fall. Insikten har inte sjunkit in än, men jag känner mig övertygad om att ingenting kommer att kunna bli sig likt efteråt. Ingenting talar för att allt kan gå tillbaka till hur det var innan det där viruset hoppade över artbarriären och började infektera människor. Vårt moderna samhälle är ohållbart på en lång rad olika sätt och jag hoppas att allt fler inser detta och både tänker och agerar annorlunda, idag, imorgon och framöver. Att inte dra lärdom av misstag är den största synden, vid sidan av hybris. Varningsklockorna har ringt länge och oron har funnits där och lagt sordin på stämningen. Tragiskt nog är det först nu som oron riktas mot något konkret, mot ett reellt hot: ett potentiellt dödligt virus. Innan riktades oron mot det som KÄNDES som ett hot, och kraven på resoluta åtgärder handlade om att stilla oron, inte om att bota den underliggande sjukdomen. Nu finns ett konkret hot och som tur är finns även kunskap. Läget är akut och därför är chansen stor att hotet faktiskt kan hanteras.

Jag tror på framtiden trots allt och tar alla chanser jag får i väntan på att det akuta läget ska klinga av att ägna mig åt eftertanke och kunskapsutveckling. Oron håller jag stången genom att läsa och skriva. Kunskap är en viktig medicin i alla lägen. Idag ska jag handleda via nätet och risken att smittas hålls på en låg nivå. Imorgon jobbar jag hemma. Tar en dag i sänder. Jag är privilegierad och påminner mig om hur tacksam jag är som har ett arbete som jag trivs med, där jag lär mig saker hela tiden. Snart går jag på tåget och där ska jag läsa ut boken jag började på för några veckor sedan. Det är svårt att finna tid och möjlighet att läsa men Existentialisterna är verkligen bra den pockar på uppmärksamhet. Jag rekommenderar den varmt. Sara Bakewell är spränglärd och skriver initierat, klokt och vackert om tänkarna och tankeströmningarna som präglade 1900-talet och förändrade filosofin.

Jag har inte läst särskilt mycket av Sartre och Beauvoir som är navet i boken, men jag lär mig en massa om dem och deras tänkande och återknyter kontakten med andra som jag läst men tappat bort på vägen. Det är så bildning fungerar och dess värde ligger i att den kunskap som en gång tagit sig in i huvudet finns kvar där och påverkar även om efter att man glömt det man lärt sig. Under läsningen av Existentialisterna har min bild av Heidegger fördjupats, intresset för Levinas har återväckts och framförallt hittade jag tillbaka till Maurice Merleau-Ponty, Michel Foucaults lärare. När jag kommer hem ikväll ska jag plocka ner Kroppens fenomeneologi från bokhyllan. Det är därför jag fyller mitt hem med böcker, för att ha dem redo när intresset väcks. Söker jag fakta googlar jag, men kunskap är något HELT annat, vilket följande citat får visa. Det är Bakewell (2017: 268) som skriver och citaten i citatet kommer från Merleau-Ponty.

”Filosofen känns igen på att hans smak för evidens och hans känsla för tvetydighet är oupplösligt förenade.” En ständig rörelse behövs mellan de två -- ett slags gungande rörelse ”som ständigt leder tillbaka från vetandet till okunnigheten, från okunnigheten till vetandet”. Här beskriver Merleau-Ponty ett annat slags ”chiasm”, en X-formad sammanvävning, denna gång inte av medvetande och värld utan av kunskap och frågeställning. Vi kan aldrig ta ett definitivt steg från okunskap till visshet, för undersökandets tråd kommer ständigt att leda oss tillbaka till ovetskap.

Tanken är inte bara vackert uttryck, den rymmer också ett helt universitet av kunskap och vishet. Bildning vill jag se som en växelrörelse eller ett spel mellan kunskap och okunskap. Vishet är en egenskap som rymmer lika mycket insikt om det man vet som om det man inte vet (och det som inte går att veta något om). Jag tror det är DETTA vi behöver lära oss. Kunskap är inte samma som fakta och satsningar på utbildning är inte lösningen på problemen vi brottas med. Kunskap, bildning och strävan efter vishet är FÖRUTSÄTTNINGEN för att kunna finna en lösning, och strävan efter bildning ger livet mening.

Vårt problem har varit bristen på mening och jakten på lycka och pengar. Börsen faller handlöst och enorma summor löses upp i tomma intet. Vad var det för mening med att jaga efter rikedom? Rätt använt är pengar ett fantastiskt samhällsbyggande verktyg, men det sätt som vi använt det vi tjänat sedan börskraschen 2008 är fullkomligt förkastligt. Det som drabbar oss nu är inte COVID-19 utan OKUNSKAP, och det största hotet är oron och rädslan. Med kunskap och bildning får man verktyg att hantera känslorna och perspektiv på det som sker. Det är inte första gången mänskligheten drabbas av ett pandemiskt virus, och i jämförelse med till exempel Spanska sjukan är detta (än så länge) en mild västanfläkt. Kunskapen säger det och det är den vi ska lyssna på, inte oron. Lyssnar vi på känslorna banar vi väg för inkompetenta, okunniga och ansvarslösa ledare som Jimmie Åkesson och Donald Trump. Det är antitesen till lösning och ett symptom på den sjukdom vi nu måste ägna alla våra gemensamma kunskaper och kompetenser för att bekämpa.

Skrivande med bildning som mål

Mitt skrivande ser jag som led i ett ständigt pågående bildningsprojekt, och min definition av bildning är att det handlar om vad som finns kvar när man glömt vad man lärt sig. Bildning vill jag se som ett slags neural grundstruktur, som ett slags ordnande princip för den information, fakta och kunskap man hela tiden konfronteras med och som läsande och tänkande människa bearbetar i vardagen. Det går inte att ta på bildningen som sådan, därför är tanken på en kanon inte förenlig med den definition av bildning som jag arbetar med. Liksom kulturen jag undersöker vill jag se bildningen som en kvalitet som bara går att nå indirekt förståelse för. Bildad är inget man blir på egen hand, bildningen utvecklas och hålls levande mellan människor.

För varje steg man tar uppåt i vetandets hierarki ökar abstraktionsgraden och komplexiteten. Jag strävar efter vishet, vilket är ett mål man aldrig når. Likt regnbågen flyttar och förändras visheten när man närmar sig den. Det handlar om ett blivande och en rörelse, inte om ett projekt eller en prestation. Vishet är en livshållning, ett rättesnöre.

Emergens handlar det om, fenomen på olika skalnivåer. Kunskap är bearbetad information och fakta, men det går inte att härleda ur de enskilda delarna, den är en komplex helhet. Och bildning är bearbetad kunskap som på samma sätt bara existerar på nivån över kunskapen. Därför är vägen mot bildning och vishet alltid en omväg. Det krävs tid och tålamod för att bli bättre, och det är så man utvecklar först kunskap sedan bildning och på det sättet uppnår förståelse för vishet. Försöken att effektivisera skolan är förödande eftersom det enda en standardiserad utbildning kan leda till är fakta, men den kan man lika gärna Googla fram.

I sakandet efter vishet är det vägen som är målet eftersom de verkligt viktiga insikterna uppstår i flödet av tankar och utbytet av insikter och förslag på förklaringar. Jag driver Flyktlinjer som ett bildningsprojekt men kontrollerar inte processen. Varje reaktion och kommentar, här på bloggen, i andra sociala medier eller i vardagen, påverkar riktningen på det kunskapsblivande som går att iaktta i rörelsen. Tillsammans och mellan är två ord som liksom kunskap upprepas i mitt skrivande. Det blir så eftersom förståelse alltid är delad, förmedlad och bara går att nå indirekt. Att upprepa fakta blir tjatigt men upprepning av kunskap blir som ett slags mantra som leder till bildning som skapar förutsättning för vishet.

I dagen samhälle upprepas allt fler och allt mer basala fakta. På pendeltåget till jobbet, till exempel, informerar man inte bara om att det finns en tyst avdelning, men förklarar öven vad tystnad innebär och går igenom olika saker man ska och inte får göra där. Samhället präglas allt mer av redundans, det vill säga meningslösa upprepningar av samma information. Kunskap och än mer bildning är alltid mer eller mindre ofullständig och kräver därför aktivitet och kritisk, självständig analys och tolkning av åhöraren för att bli meningsfull.

Dessa tankar omsätter jag just nu i min stora bok om kunskap och kultur. Igår blev jag klar med ännu en vända med manuset som inneburit att jag dödat närmare 30 sidor av darlings. Ju klarar bilden av vad jag vill säga blir desto lättare blir det att stryka och lägga till mer träffande förklaringar. Det är inte så at jag vet och sätter kunskapen på pränt, vetandet utvecklas i skrivandet och läsandet av manuset. Bildningen växer fram och förändras i mellanrummet som väntan och vilan från manuset skapar. Under resten av februari ska jag jobba med nästa lärobok och sedan växlar jag igen. Det ena befruktar det andra när båda böckerna speglas i varandra.

Jag är inne i en kreativ period nu och skördar frukterna från många års ändlöst harvande. Äntligen har det lossnat och även om det känts meningslöst ibland var det värt varenda timmes arbete, för det la grunden för den jag är och det jag gör idag. Även om jag glömt en massa av det jag lärt mig finns det ändå kvar och påverkar, det hjälper mig orientera i den okända terräng där alla nya tankar och kunskaper finns och måste hämtas från.

Författare skriver inte artiklar

Många drömmer om att bli författare, men få inser vad som krävs för att bli det. Man blir inte bara författare, det är en är en förvärvad egenskap som tar tid och kräver massor med arbete. Utan att skriva, och man måste skriva mycket och länge, blir man inte författare. Är man känd kan man få ge ut böcker, men FÖRFATTARE är något annat. Jag ser det som en hederstitel. Det är något som andra utnämner en till, det är inget man bestämmer över själv. Författare blir man genom att lära sig hantera språket och först när man skaffat sig en egen stil, och det krävs också kunskap och förståelse. Författande är med andra ord en bildningspraktik.

Man kan skriva i olika genrer. Jag skriver om kunskap och kämpar för bokens plats i den akademiska världen där artiklar dominerar allt mer. Boken handlar liksom det högre seminariet om utveckling av bildning och forskares intellektuella förmåga. Det handlar om de akademiska egenskaper som krävs för att skriva böcker och essäer och som i dagens produktionsorienterade högskolevärld är hotade. Min erfarenhet är att artikelskrivande snarare handlar om att knäcka koder; det är så jag fått det berättat för mig av forskare som lyckats. Filmerna på YouTube och texterna som handlar om artikelskrivande fokuserar på formen och när man väl lärt sig hur man gör kan den fyllas med olika typer av innehåll. En bok är något helt annat. Varje bok är unik och utgör ett alldeles eget intellektuellt universum.

Vill man bli författare finns ingen kod att knäcka; det är en personlig, förvärvad och intellektuell egenskap som kräver tid och engagemang. Boken är en dynamisk helhet som passar för att fånga och beskriva den typen av kunskap, det vill säga kunskap där helheten är större än delarna. Artiklar fokuserar på delarna och utgår från en helt annan kunskapssyn som bygger på tanken att världen är komplicerad och går att bryta ner i delar som antas kunna sättas samman till en fungerande helhet. Jag menar inte att det ena är bättre än det andra, bara att världen och verkligheten är större än en snäv och produktionsorienterad akademisk kultur. Båda sätten att skriva och tänka behövs för att samhällets behov av kunskap ska kunna tillgodoses.

Sedan jag blev docent (genom en kombination av en bok och ett antal artiklar) har jag arbetat på det som jag ser som mitt livsverk, den mellanrummets filosofi som jag menar behövs för att förstå kultur. Jag hade skrivit tre böcker innan jag började blogga i samband med att jag blev docent, och Flyktlinjer är en central del i mitt skrivande liv. Bloggen är platsen där flödet av texter och tankar publiceras, det är här som skrivandet tar plats och jag kan fånga tankar i flykten öva mig i sätt att uttrycka mig på, men FÖRFATTANDE är något annat. Jag har skrivit tre förarbeten till min stora bok, mitt livsverk, om mellanrummet, som publicerats på nätet, open access. Men det är först här under hösten som jag nått ett slags genombrott i författandet. Något hände med mig när jag fick min lärobok, Vad gör högre utbildning högre?, antagen. Plötsligt såg jag det jag redan visste i ett helt nytt ljus och insåg att det hänt något med skrivandet, att jag utvecklat en egen stil.

Under julhelgen har jag arbetat på en ny lärobok, ett slags uppföljare eller andra del till/av läroboken som kommer den 31 januari. Det gick av bara farten och jag kände att jag var tvungen att skriva färdigt det första utkasten till den boken så jag kan presentera mina tankar och ett genomtänkt upplägg för förlaget, innan jag tar upp arbetet med kulturboken om mellanrummen igen. Nästa vecka skiftar jag fokus och väntar på vad redaktörens utlåtande. Det blir en bok oavsett, eller två böcker. Och jag hoppas att båda antas på förlag och kan ges ut, men jag vet samtidigt hur svårt det är. Fast det är inte därför jag skriver.

Jag värnar boken som artefakt för att jag värderar bildning så högt. I all högre utbildning har boken en central funktion, och kompetensen att läsa böcker ser jag som en nyckelkompetens för kunskapsutveckling. Att läsa och skriva artiklar är något helt annat än att skriva och läsa böcker. Båda kompetenserna behövs och det viktiga är det som händer mellan. Om boken och författarna bortrationaliseras från akademin påverkar det universitetens själ och det riskerar att växa fram en mekanisk och instrumentell syn på kunskap. Boken är liksom människan organisk och intellektuell.

Allmänbildning eller populism?

Igår på vägen hem från jobbet läste jag ut Sverker Sörlins bok Till bildningens försvar, vars undertitel är: Den svåra konsten att veta tillsammans. En viktig bok som fyller mig med hopp. Det känns skönt att få det bekräftat att jag inte är ensam om att tänka på kunskap på det sätt jag gör. (Innan jag läste Sörlins bok läste jag även Raewyn Connells bok The good University, där liknande tankar lyftes). Kunskap är ingen vara och heller ingen tjänst, men dagens utbildningssystem är allt mer tydligt utformat för att producera resultat. Det har varit befriande att läsa dessa båda böcker, för båda reagerar på problemen, utan att bli nostalgiska. Kunskap är ett GEMENSAMT projekt och bildning är ett verktyg som behövs för att bygga en hållbar framtid.

Bildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700- talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin men vi vet allt mindre tillsammans. 

Boken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare.

Jag har inte tänkt på det, men när jag stötte på ordet allmänbildning i boken reagerade jag med saknad. Ingen talar om allmänbildning längre. Idag förfogar vi, som Sörlin skriver, över mer fakta och information än någonsin, men vi vet allt mindre TILLSAMMANS. Det är detta min lärobok handlar om; den svåra konsten att utveckla gemensam kunskap. Dagens presations- och mätfixerade samt strikt kontrollerade skola är inte längre allmänbildande. Den är inte ens kunskapsorienterad. I dagens skola förväntas lärarna producera betyg, och när det visar sig att kunskaperna sjunker och det går inflation i betygsvalutan tillsätter regeringen en utredning. Varför drar man inte i nödbromsen, förklarar nödläge och tänker om och gör rätt?!

Jag blir tragiskt nog allt mer övertygad om att man inte bryr sig. Kunskapen har inget egenvärde och det finns inga politiska poänger att göra på den. Allt fler fokuserar allt mer på sig själva och sin egen karriär. Ägarna till skolorna fokuserar på vinst, eleverna och deras föräldrar fokuserar på betyg, och lärarna som verkligen bryr sig om KUNSKAPEN lämnar skolan eftersom den påminner dem om hur det skulle kunna vara. Politikerna skär ner på kostnaderna och påtvingar skolpersonalen effektiviseringar (som i utbildningssammanhang bara är ett ord, för lärande och kunskapsutveckling går inte att skynda på, bara produktion av nyckeltal) för att kunna lova väljarna sänkt skatt.

Jan Björklund får sig en känga i boken, men har är inte ensam om ansvaret för nedmonteringen av den svenska skolan. Hans dröm var att Sverige skulle få fler Nobelpris, och han offrade kunskapen som går på djupet och bredden för att med en ful och tom retorik driva igenom besluten som försatt oss i den prekära situation vi nu befinner oss i, där ingen längre talar om allmänbildning och där allt fler förstår allt mindre vad kunskap är.

För att återupprätta kunskapsskolan måste fler, oftare tala om och på allvar bry sig om följande fråga: Vad är rimligt att veta? Ett samhälle som saknar ett allmänt vetande, en gemensam kropp av kunskap att förenas i, utsätter sig för enorma risker. Tyranner har i alla tider härskat genom att söndra, och vi ser en sådan utveckling i land efter land. Populisterna tar över, och den bristande allmänbildningen utgör grogrund för den utvecklingen. Allmänbildning är ett verktyg för integration och en motvikt till individualism, egoism och en förutsättning för att kunna motverka alla former av rovdrift.

Kunskap är något man ska mötas i och utveckla tillsammans, den uppstår mellan och håller ihop. Mot bättre vetande införs konkurrens på allt fler områden, vilken leder till att allt fler mår allt sämre. Och i avsaknad av en allmänbildning och en utbredd känsla för medmänsklighet skyller man de växande problemen på invandrarna. Globalist har blivit ett skällsord och klimat- och kunskapsförnekare ses av en växande skara som frälsare. Trump, SD och andra populister är motsatsen till bildning, och bristen på allmänbildning är grogrunden för deras makt.

Den svåra konsten att veta tillsammans behöver sannerligen återupprättas och uppvärderas. Skolan och den högre utbildningen måste placera KUNSKAPEN i centrum, vilket är omöjligt om samhället som helhet inte bryr sig mer om allmänbildning än vad som är fallet idag. Det finns inga enkla lösningar, inga genvägar till kunskap. Lärande är ett äventyr och vägen till vetande en omväg. Ska den destruktiva fördumningen av samhället kunna brytas är insikten om detta viktigare än något annat. Jag önskar att min lärobok skulle kunna förändra världen eller i alla fall kunskapssynen, men jag är ödmjuk inför det faktum att ingenting talar för det. Allt färre läser tyvärr böcker idag, men jag är tacksam för att ha fått skriva den och över att den kommer att ges ut på Studentlitteratur, liksom över insikten om att jag inte är ensam om att tänka som jag gör.

Resten av dagen ägnas åt kursadministration och fortsatt korrekturläsning, och jag avslutar bloggposten med förordet till boken som kommer ut i januari:

Detta är en bok om lärande som är tänkt att inspirera studenter och blivande studenter att utveckla en egen förståelse för högre studier och vad som krävs för att studierna inte bara ska bli framgångsrika utan även meningsfulla utifrån ett lite längre perspektiv. Boken är ett försök att främja utvecklingen av ett antal generiska kunskaper och färdigheter som krävs för att inte bara ta sig igenom högre utbildning och få sin examen utan faktiskt lära sig vad det innebär att tänka och agera akademiskt i andra sammanhang också. Boken riktar sig till alla som vill lära och bli bättre på att förstå vad kunskap är. Boken kan även ses som ett slags inlägg i debatten om skolan och vårt lands universitetsutbildningar. Det är en personligt hållen bok, tänkt att inspirera till egen utveckling, som bygger på mina erfarenheter av att vara och verka i högskolan, både som student och som lärare och forskare. 

Tanken med boken är att den ska fungera som hjälp och inspiration för att utveckla förmågan till eget, självständigt, kritiskt tänkande, vilket både krävs för och är vad studier på högskolan handlar om. Det finns inte ett sätt eller en väg att klara av högre studier, det finns lika många olika sätt som det finns studenter på högskolan. Utgångspunkten för tankarna som lyfts här är att svaren på frågorna man har rörande sin utbildning i hög grad finns hos en själv och utvecklas genom eget arbete och enträgna försök. Innehållet handlar därför mer om frågor och reflektioner än om svar, och tipsen som ges och tankarna som lyfts handlar om att peka på förslag till konstruktiva vägar fram snarare än om att ge instruktioner. Boken är tänkt att fungera som en karta att orientera sig med i den okända terräng man som student anträder när man söker sig till och påbörjar sina studier på högskolan. Utgångspunkten är att högre studier handlar om lärande och kunskapsutveckling, inte om betyg, examen eller om att göra rätt. På högskolan arbetar studenter och lärare tillsammans för att förvalta och utveckla den kunskap som är en förutsättning för att värna demokratin och bygga det långsiktig hållbara samhälle som alla ytterst är beroende av. 

Kvaliteten på resultatet av studierna står i direkt relation till graden av engagemang och delaktighet i arbetet. Till högskolan kommer man inte för att få något, utan för att delta i ett ansvarsfullt utvecklingsarbete med andra som är intresserade av samma saker. Både lärare och studenter befinner sig så pass nära forskningsfronten att kunskapen som kurserna bygger på inte alls är lika entydig och säker som i grundskolan och på gymnasiet. Det är avgörande att man förstår och lär sig hantera insikten om detta även om det initialt kan ge upphov till frustration. På högskolan studerar man verkligheten och den anpassar sig inte efter hur individer känner, tycker eller tror. Utan eget ansvar, en god portion tålamod och beredvillighet att anta utmaningen som det innebär att studera, utan förståelse för att det inte finns några genvägar till kunskap och utveckling av det kritiska tänkande som kännetecknar studier på universitetet, kan och kommer verksamheten som bedrivs där inte att kunna sägas vara högre.  

Boken vänder sig till alla som söker sig till eller är på högskolan för kunskapens skull. Den som nöjer sig med att ta sin examen och som bara är intresserad av att klara sina kurser så fort som möjligt rekommenderas att läsa andra böcker. Här tas läsaren med på en omväg, för det är där kunskapen finns.

Boken som en metafor för och bärare av bildning

Bildning ser jag som en metafor för det liv jag vill och anser vara värt att leva. Bildning är inget man blir färdig med, inget mål, utan vägen fram. Alla tankar på effektivisering måste därför överges. Det som inte anses värt att vänta på är inte värt att ägna tid och resurser på. Kunskap är inget resultat. Jag ser det som ett av många verktyg som behövs för att sträva efter och ständigt utveckla bildningen vars värde ökar med åren.

Boken vill jag se som en metafor för bildning. Idag tycker jag mig se allt fler tecken på att boken allt mer uppfattas som ett hinder för kunskapsutvecklingen. Ingen säger att det är så, men argumenten för digitaliseringen av samhället och skolan tyder på att den är så man tänker. Digitala lösningar införs för att spara pengar och tid, för att effektivisera. Och det låter bra om det är ekonomin man värnar, men vad är poängen att skynda på livet? Vad är det vi jagar efter eller mot? Winston Churchill lär ha försvarat sin satsning på kultur under Andra världskriget med följande ord: Vad skulle vi annars kriga för? Bildning är som livet, något man bara kan lära sig förstå och hantera genom mänsklig, analog erfarenhet och i realtid. Digitaliseringen leder därför tanken fel och riktar fokus bort från kunskapen och det kritiska tänkandet.

Nätet kanske uppfattas som en plats fylld med oändlig kunskap, men det är i själva verket ett fakta- och informationsbank som växer och blir mer oöverskådligt för varje dag som går. KUNSKAP kan man inte Googla fram. LÄRANDE går inte att skynda på. BILDNING står i direkt relation till den tid och möda som läggs ner i projektet. Det finns inga genvägar till verkligt viktigt vetande och den mänskliga processorkraften och minneskapaciteten har inte förändrats sedan stenåldern. I ett digitaliserat samhälle kommer därför människan oundvikligen att ständigt ligga ett eller flera steg efter, och ju mer tid man tillbringar på nätet och framför skärmen desto större blir risken att man känner sig stressad och otillräcklig. Digitaliseringen är som en gökunge som hotar att göra människan och det mänskliga till ett problem. Det är inte tekniken som gör detta med oss, det är vi själva väljer att jämföra oss och våra förmågor med datorer som vi aldrig kommer att kunna överträffa. I alla fall inte så länge vi väljer att göra datorerna och det digitala till norm.

Digitaliseringen kan aldrig någonsin hjälpa oss att bli bättre MÄNNISKOR, det kan däremot strövan efter bildning. Och kungsvägen till bildning är samtal med andra människor, om innehållet i böcker man läst. Boken är ett medium som anpassats efter människan och det mänskliga. Poängen med boken är att det är ett långsamt medium. För varje bok man läser växer högen med böcker och med tiden bygger man upp ett bibliotek som hjälper en att minnas det man en gång lärt sig. Ett analogt bibliotek växer i takt med kunskapen och den mänskliga utvecklingen. Ju fler böcker man läst desto mer kunskap får man, och det är vad som räknas; det man vet och kan. Inte det som finns på nätet och som går att Googla fram. Böckerna är fyllda med kunskap, nätet med fakta; om man hårdrar. Jag hör digitaliseringen försvarare knorra, och självklart är det inte så enkelt som det kanske framstår som här. Jag förstår det, men det är trots allt ett faktum att datorer processar information och söker fakta snabbare än människan. Och på samma sätt är det ett faktum att det inte är tillgången på kunskap som avgör hur mycket man vet utan hur mycket man faktiskt förstår och verkligen kan.

Boken av papper är inte bara ett medium för förmedling av text, det är ett kitt som för människor samman. En vackert inbunden bok är en manifestation av mänskligt hantverk och gemensamma ansträngningar. Bokbindare, grafiska formgivare, papperstillverkare och bildkonstnärer ger form åt författarens hantverk som utvecklas tillsammans med språkvetare och inte minst läsarna. Boken är något man samlas kring. Biblioteket är en fysisk plats att umgås på och mötas för att utvecklas som människor. En förutsättning för bildning är möten öga mot öga med kunskapen mellan. På nätet är det i princip omöjligt att mötas, där gapar alla ut sina åsikter för att synas och höras. Böcker skrivs för att man har något klokt att säga och utgör därför det enda fungerande gränssnitt för sammanhållning av ett verkligt kunskapssamhälle där strävan efter bildning ger livet och tillvaron mening.

Boken kan aldrig ersättas, men digitala verktyg kan absolut fungera som komplement; men bara om människan och det mänskliga samt kunskapen placeras i centrum och görs till norm.