Vetenskapen är betydelsefull och ska spela en central roll i alla moderna samhällen, låt mig börja med att påpeka det. Men det är samtidigt både farligt och problematiskt att omge sig med allt för många tvärsäkra forskare som hävdar att de sitter inne med säker kunskap och som vill att mänskligheten ska lägga ödet i deras händer. En vetenskap värd namnet resonerar således även kring sådant man möjligen kan ha missat, just eftersom man tagit det allt för givet och självklart att ens ägna det en tanke. Men det är ett evigt arbete som ingen kan utföra på egen hand och nya blinda fläckar uppstår oundvikligen hela tiden. Därför behöver kulturforskare alltid hjälp från kritiska läsare.
Kultur är på gott och ont en angelägenhet för alla. Till skillnad från andra vetenskapsgrenar är studieobjektet för kulturforskaren något som alla har nära och som alla har en uppfattning om. Det är ett av skälen till att kultur är föränderligt och att det därför inte går att hävda något bestämt om dess innehåll. Eftersom den som läser vad kulturforskaren kommer fram till enkelt kan modifiera sitt tänkande och handlande byggs ett moment av osäkerhet in i analysen, och när tillräckligt många gör förändrar sin syn och sitt agerande, ja då stämmer inte analysen av tingens ordning längre. Det är en aspekt på kultur som alldeles för lätt glöms bort när man talar om metod inom kulturvetenskapen.
Skall man kunna omsätta Foucaults tankar från Diskursens ordning i en metodologi är det av yttersta vikt att man alltid och genomgående under hela processen reflekterar noga över på vilka sätt den fråga man vill utforska är möjlig att besvara samt hur man kan leverera ett svar som inte i onödan låser fast det som undersöks. Det är med andra ord viktigt att noga reflektera över både vad som är och vad som inte är forskningsbart, och kanske framförallt att göra sig medveten om att det inte självklart går att ta något sådant för givet på förhand. Lika viktigt som det är att vara noggrann i forskningen är det alltså att öppet och tydligt erkänna att alla frågor faktiskt inte går att besvara vetenskapligt. Vidare måste man uppmärksamma det faktum att det vetenskapliga sökandet efter kunskap är ett sätt att förstå världen, men inte det enda sättet, och att vetenskapen i hög grad består av socialt upprätthållna konventioner om vad som är önskvärt och angeläget. Sådana frågor, kritiska frågor som riktas mot den egna verksamheten, kan och bör diskuteras mycket mer i relation till valet av och motivet för den metod man använder sig av i sin undersökning.
Metodologin som här skrivs fram utgår från tanken om att skapandet av det goda samhället, såväl idag som i framtiden, kommer att handla om rätten att beteckna, definiera och beskriva verkligheten (jfr Kristensson Uggla, 2002:368ff.). Och i det arbetet har kulturvetenskapen en viktig uppgift att fylla.
Ett konstruktivt och bra sätt att tänka kring vetenskapliga sanningar som knyter samman vetenskaperna med samhället finns hos idéhistorikern Bengt Kristensson Ugglas definition av begreppet demokrati, från boken Slaget om verkligheten. Demokrati, menar han där, är en metafor för hur man kan hantera såväl vetenskapliga som samhälliga problem. Demokratins viktigaste uppgift är, med detta perspektiv, att förhindra att kampen om verkligheten såväl bildligt som bokstavligt utvecklar sig till en öppen och destruktiv strid. Fattandet av demokratiska beslut handlar nämligen om att kollektivt besluta saker som är förpliktigande, men i lika hög grad om att göra sig medveten om att dessa beslut är tillfälliga och ständigt öppna för förändring.
En sådan definition av begreppet demokrati förutsätter, enligt Kristensson Uggla, ett prövande perspektiv på verkligheten som tar sin utgångspunkt i och inte ser som ett problem, att vår tillvaro ständigt präglas av och skapas inom ramen för ett kontinuerligt spel av tillblivelse. Demokrati, för att kunna benämnas just i termer av demokrati, förutsätter en grundläggande öppenhet och att den tillåts vara en oavslutad process. Ett demokratiskt samhälle har, lika lite som verkligheten och vetenskapen, någon fast och evig punkt utifrån vilken man kan bygga en förståelse av helheten. Därför måste man acceptera och i det vetenskapliga arbetet integrera, insikter om världens oundvikliga komplexitet och motsägelsefullhet som utgår från att världen ständigt befinner sig i rörelse, i tillblivelse.
Detta leder tankarna till Donna Haraways (1991:149ff) cyborgmanifest (här finns del att läsa) som är en vetenskapsteoretisk klassiker. Att vara cyborg handlar dels om att befinna sig i ständig rörelse mellan olika positioner, dels om att oupphörligt försöka avläsa verkligheten på nya och konstruktiva sätt. Och det i sin tur kan sägas handla om att sträva efter att nå den punkt där ”filosofin med nödvändighet blir poesi”, som Deleuze (1990:49) menar att Foucaults arbeten kännetecknas av.
Det väsentliga är att ha upptäckt och mätt ut denna okända terräng där en litterär form, en vetenskaplig proposition, en vardaglig fras, en schizofren meningslöshet etc. alla är utsagor på samma sätt, fastän de inte har någon gemensam nämnare – och att göra detta utan vare sig diskursiv reduktion eller ekvivalens. Det är denna punkt som varken logikerna, formalisterna eller tolkarna uppnått. Vetenskap och poesi är båda två i lika hög grad vetande. (ibid:51).Vad jag vill är att visa är att vetenskapen behöver bli lite mer levande! Det är bara fantasin som sätter gränserna för vad man kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar