Vill än en gång uppmärksamma Donna Haraways bok, When Species Meet, som jag finner högst intressant på många sätt. Dels bjuder den som alltid på tankeväckande kunskaper och belysande exempel, dels bryter den mot reglerna för hur vetenskapliga texter brukar vara utformade. Och det sista behövs. Vetenskapen håller på att allt för mycket likna en maskin som producerar enheter enligt på förhand uppgjorda mallar. Faran med det är att texterna inte läses, man bara räknar publikationer. Kulturvetenskaplig kunskap passar synerligen illa för att pressas in i en sådan mall.
Kulturvetenskapens insikter måste spridas brett för att bli användbara, och då passar bloggformatet synnerligen väl. Men det ger inga som helst akademiska meriter. Till vetenskap räknas bara sådant som passerat genom en peer-rewiew process. Kan inte säga att jag har några invändningar mot det, men jag tycker det är viktigt att påpeka att det aldrig är en garanti för att innehållet är bättre. Oftast är det så klart det, bättre alltså, men den som har har vetenskaplig kompetens och som tycker det är viktigt att texterna som lämnar datorn håller hög klass, han eller hon lägger ju inte ribban lägre för att man skriver i andra fora. Faran med att överlåta ansvaret för kvaliteten är att det kan uppstå en elit som granskar sig själva, och vet vi ju hur det brukar gå. Bättre då att inse att det inte finns några garantier, och att jobba med mottagarnas kompetens och förmåga att läsa alla texter kritiskt. Jag ser det som en bättre väg att gå, än att använda antalet citeringar som ett mått på vetenskaplig kvalitet.
Haraway fortsätter i When Species Meet sin sedan länge pågående analys av interaktionen mellan aktörer, med särskilt fokus på den hypotetiska frågan rörande hur människan skulle kunna hitta fram till ett förhållningssätt där djuren inte betraktas som väsensskilda från människorna, utan som likvärdiga ”medresenärer.” Det är ett sätt att bryta med subjekt/objekt relationen mellan människan och hennes omgivning.
Haraway pekar i boken på den urgamla regeln från de tio budorden, ”Du skall icke dräpa”, vilket hon menar är en djupt problematisk uppmaning eftersom den bygger på förutsättningen att det är möjligt att dela upp världen i dels den grupp individer som inte får dräpas, dels de som kan dräpas utan problem. Ett sådant tänkande är förkastligt eftersom det gör något även med den privilegierade gruppen människor som inte får dödas.
Vad Haraway far efter är ett mycket mer respektfullt förhållningssätt till delarna i sammanhanget som alla aktörer blir till inom, genom sina handlingar upprätthåller och är beroende av. Hennes förslag på nytt budord är, ”du skall icke göra någon möjlig att döda.” Enligt logiken som hon argumenterar för är det inte dödandet som är problematiskt, utan det faktum att det finns aktörer i världen som tilldelats statusen av att vara möjliga att med självklarhet och utan tvekan döda eller utnyttja hänsynslöst. Det synsättet drbbar såväl människor som djur, brottslingar såväl som laboratorieråttor och gödkalvar.
Haraway menar att mänskan inte kan hantera livet förrän hon lärt sig hantera dödandet, eftersom dödande är ett oundvikligt inslag i tillvaron. Men av det konstaterandet följer inte att dödandet måste vara hänsynslöst. Död är en central aspekt av livet, det glöms allt för ofta bort. Dagens samhälle gör allt för att föreka det faktum, men döden drabbar oss alla, förr eller senare. Och kött är något som människor har ätit genom hela sin historia. Därför har alla allt att vinna på att öka medvetenheten om detta faktum, för det gör livet mer värdefullt.
Bara för att man äter kött betyder inte att det är något man bör göra utan tanke på hur det produceras. Mycket talar dessutom för att det äts för mycket kött i världen. Om vi som lever i Väst säker vår produktion med, säg en tredjedel, då skulle mycket vara vunnet. För miljön, för djuren och för människorna. Man behöver inte tänka antingen eller, man kan tänka på hur man gör istället. Och köttindustrin är problematisk, minst sagt. Det är den som är problemet, inte dödandet. Med ökad respekt för livet går det att producera kött, utan att djuren lider. Det kostar lite mer, men värdet av det man får tillbaka översiger vida kostnaderna.
Haraway för fram tanken att djuren som lever sina liv i laboratorier, på bondgårdar eller på andra platser, i samverkan med människor, i högre grad än idag både kan och bör betraktas som likvärdiga aktörer i en kontext där alla behövs. Människorna och djuren har helt enkelt olika roller i samhället, alla lika viktiga för dess långsiktiga överlevnad. Alla är värda lika mycket respekt. Om och när ett sådant tänkande implementerats. Om och när det stora flertalet lever i enlighet med sådana tankar, då är inte dödandet ett stort problem. Inte om det utförs med respekt för livet.
Ett samhälle byggt på interaktion mellan likar kan förverkligas, där respekt inte bara är något människor visar (vissa) andra människor. Genom att leva efter den devisen ökar chansen att målet om långsiktig hållbarhet uppnås.
Människor är också djur!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar