Vad har jag lärt av David Bowie?

Ända sedan jag var liten, långt innan jag började lyssna på David Bowie, var det något hos honom som slog an en ton hos mig. Jag minns intervjuer med honom på TV och att han fascinerade mig. På högstadiet, när Scary Monsters kom fick jag upp ögonen för musiken men det var först efter konserten på Ullevi 1984 som jag köpte alla skivorna och spelade in kassettband som slets ner i min Walkman. Konserten på Eriksberg 1987 var tyvärr en besvikelse. Och när jag började studera och fick barn fick jag annat att tänka på. Men även om jag inte köpte de nya skivorna glömde jag honom inte. När The next day kom väcktes intresset till liv, men jag hann inte utveckla det förrän han dog samtidigt som Black Star släpptes, vilket berörde mig mer än jag trodde.

Tråkigt nog var det först efter att han dött som jag på allvar började analysera mitt intresse, men när jag väl gjorde det fann jag å andra sidan en massa nycklar till självförståelse, och det är ju så livet fungerar. Först i efterhand har man facit och det är bara då kan kan förstå på djupet. Han var en outsider och när jag tänker på det idag inser jag att det var detta som fångade mitt intresse. Inte så att jag ville vara utanför, tvärtom, men det är inget man styr över och jag tror idag att hans existens fungerade som ett slags fyr, ett ljus i mörkret. Det var absolut inte så jag tänkte då, men det är så jag tolkar mitt intresse för honom som person. Jag lever inte i hans efterföljd och klär mig inte som honom, men hans inställning till livet och skapande är inspirerande och lärorik.

I dokumentären Moonage Daydream, som jag såg på bio förra året och som jag såg om för en vecka sedan, på Netflix, säger Bowie två saker som fastnat hos mig. Det första handlar om att han efter framgångarna med Let's Dance kände sig tom eftersom han gav publiken det publiken önskade, istället för att kämpa för att försöka få publiken att gilla det han själv gillade, vilket var vad hans skapande handlade om under de första tio, fullkomligt magiska, åren av sin karriär. Det andra handlar om hans sätt att se på meningen med livet. Jaga inte efter en dröm; gör det du tycker om, var närvarande i det du gör och gör det bra, så kommer du att skapa din dröm. 

Jag la märke till dessa båda klokskaper redan första gången jag såg dokumentären, men det var när jag såg den en andra gång som jag på allvar insåg hur mycket de där orden svänger i takt med den jag är och det liv jag lever. Jag har aldrig jagat någon dröm, för jag har aldrig haft någon. Jag har strävat efter att komma bort från saker som jag inte trivs i eller med, och jag har aldrig varit rädd att prova saker. Sen är jag lyhörd. Jag har alltid satt en ära i att göra det jag gör så bra jag bara kan. Idag är jag där jag vill vara och jag gör det jag trivs med och finner intressant och utvecklande under en stor del av de flesta dagarna, så även om universitetsvärlden och samhället förändras oroväckande snabbt till det sämre lever jag det liv jag önskar och känner ingen längtan bort. Det är så nära ett slags drömtillvaro som jag kan hoppas på att komma. Jag har förändrat det jag kan och lägger ingen tid och energi på det jag måste acceptera.

Först på senare år, efter att jag fick min första lärobok antagen, när jag äntligen fick gehör för och möjlighet att göra det jag tror på, har jag kunnat kämpa för att försöka få andra att se värdet i och uppskatta det jag tror på. Och det bidrar till att förstärka känslan av att leva ett rikt och meningsfullt liv. Att få böcker antagna är svårt och det blir svårare och svårare att slå igenom i det allt mer öronbedövande bruset, därför kommer jag aldrig att ta det föregivet att jag ska få ge ut böcker. Skrivandet kan dock ingen ta ifrån mig. Just nu lägger jag sista handen vid manuset till min kommande lärobok, om metod. Nästa vecka ska jag påbörja arbetet med nästa lärobok, om ledarskap. Och under tiden jag väntar på besked från förlaget om min bok om akademisk kvalitet filar jag på språket och detaljerna i det manuset, för jag vet att det finns en uppenbar risk att boken inte antas. Jag har blivit refuserad några gånger på de stora förslagen, men jag kommer i inte att ge upp. Så länge jag finner mening i skrivandet jobbar jag vidare med tankarna och slipar på dess form. Det är kampen för att övertyga och få fler att se och förstå det jag ser och förstår som ger min tillvaro mening, och skulle jag lyckas är det en bonus.

Genom att leva efter dessa enkla principer, vilka fylls med det som passar mig och ger min tillvaro mening byggs drömmen successivt och från grunden, och jag riskerar inte att drabbas av den tomhet som framgång byggd på anpassning efter det som ligger i tiden och som andra gillar leder till. Därmed har jag gjort vad jag kan för att få det så bra som möjligt.

Lärare är inget serviceyrke

På grund av förkylning och stor arbetsbörda lyckades jag inte få så mycket tid för bloggande som jag önskade här i veckan, me jag hoppas ändå att grundtanken går fram och att texten är begriplig.

Att skolan öppnats upp för privata vinstintressen och förvandlats till en marknad är förödande för kunskapsutvecklingen i vårt land, vilket i sin tur är förödande för demokratin. Det finns nämligen inga genvägar till kunskap. Kvaliteten i allt lärande står i direkt relation till den tid och det engagemang som den som ska lära lägger ner. Det faktum att kunskap är en individuell och förkroppsligad egenskap, inte en produkt, och undervisning handlar om att skapa förutsättningar för elevers och studenters lärande, gör att skolan förvandlas till något annat när företag tillåts ta över verksamheten. 

När skolan blir en affärsidé förvandlas den i grunden. För att det ska gå att plocka ut vinst ur verksamheten krävs en annan syn på kunskap än den som gjorde svensk skola till ett föredöme i världen. Resultatet av verksamheten måste produktifieras, alltså bli mät- och jämförbart, vilket gör att fokus flyttas från elevernas kunskaper och kompetenser till resultaten på proven, alltså nyckeltalen som lärarna rapporterar. Ansvaret för produktionen av resultat läggs på lärarna. På det här sättet förvandlas både läraryrket i grunden och synen på lärande. Lärare förväntas inte längre skapa förutsättningar för elevernas lärande, vilket tar tid och kräver att lärarna har ett stort mått av frihet. För att eleverna ska kunna producera mätbara resultat måste proven handla om faktauppgifter som går att memorera, vilket är något annat än kunskap och något väsensskilt från bildning. Om inte denna syn på skolans uppdrag förändras är det bara en tidsfråga innan lärare ersätts med AI, men då handlar utbildning inte längre om kunskap.

Dagens syn på kvalitet i skolan och den högre utbildningen är inte anpassad efter kunskapens krav, istället är det kursernas innehåll som anpassas efter en definition på kvalitet hämtad från tillverkningsindustrin. Kvalitetsarbetet har blivit ett självändamål och en egen syssla som tar allt mer tid och kräver allt mer uppmärksamhet och resurser, vilket går ut över kunskapen och kvaliteten i lärandet. En förutsättning för att högskolans utbildningar ska kunna hålla hög akademisk kvalitet är att såväl kunskapssynen som verksamheten utgår från, och att definitionen av progression ligger i linje med, vad vi vet om människans kognition. Och eftersom lärande och kunskapsutveckling är icke-linjära processer går det inte att tvinga in den högre utbildningen i en mall som bygger på helt andra principer, hämtade från helt andra verksamheter. Ett citat från Adam Grants bok Öppet sinne skulle kunna fungera som inspiration i arbetet med att utveckla en sant akademisk modell för progression, vars syfte inte är att nå mål utan att utmana och överskrida tidigare kunskaper samt förstå världen och verkligheten bättre.

Våra identiteter är öppna system och det är våra liv också. Vi måste inte sita fast i gamla tankar om vart vi vill bege oss eller vilka vi vill vara. Det enklaste sättet att ompröva våra övertygelser är att ifrågasätta vad vi gör dagligen.

Det kräver ödmjukhet för att vi ska ompröva våra tidigare åtaganden, tvivel för att vi ska ifrågasätta våra nuvarande beslut och nyfikenhet för att vi ska föreställa oss våra framtidsplaner på nytt. Det vi upptäcker på vägen kan befria oss från bojorna som bekanta omgivningar och våra gamla jag utgör. Att tänka om gör oss fria att åstadkomma mer än att uppdatera vår kunskap och våra åsikter – det är ett verktyg för att leva ett mer meningsfullt liv. (Grant 2021, 242)

Kraven på prestation måste balanseras mot kunskapsutvecklingens krav på tid för reflektion och möjlighet till kritisk granskning. Hetsen och pressen som lärare och studenter utsätts för tvingar bort allt vad bildning heter och påverkar kunskapskvaliteten menligt, för det handlar om komplexa kvaliteter. Utbildning riskerar att reduceras till reproduktion av redan kända fakta.

Den enda progression som betyder något är den som utspelar sig i studenternas huvuden. Hela tanken på att läraren med hjälp av en uppsättning standardiserade och kvalitetssäkrade metoder ska leda studenterna mot på förhand utformade mål (learning outcomes) bygger på ett helt annat kvalitetsbegrepp än det akademiska. Den pedagogiska modellen fostrar inte studenterna till självständiga, kritiskt tänkande och ansvarstagande människor som kan utmana lärarna och den etablerade kunskapen samt överskrida målen, vilket kännetecknar progression inom forskningen. Utmärkande för kvalitet i akademiska miljöer är att det finns goda förutsättningar för stävan uppåt i vetandets hierarki, men den rörelsen går inte att tvinga fram. Progression i den akademiska världen handlar inte om att studenterna ska kunna visa att de vet mer och mer, utan om att utveckla förmågan att hantera svårare och svårare problem. Den kanske viktigaste egenskapen hos någon som vill lära sig nya saker och på egen hand söka sig ut i kunskapens okända terräng är förmågan att stanna kvar i problemen och aldrig slå sig till ro med vad man vet utan hela tiden höja ribban och vara medveten om vikten av att göra sig av med kunskaper som inte fungerar längre. Progression handlar inte om att nå mål utan om att överskrida dem.

Ett exempel på hur en intellektuell definition av progression skulle kunna omsättas i undervisningspraktik skulle kunna vara att låta studenterna läsa, till exempel Michel Foucaults bok Diskursens ordning, som många betraktar som en av de svåraste böckerna man kan läsa, först en gång i början av utbildningen, sedan en gång i mitten och en sista gång mot slutet av utbildningen. Progressionen handlar då om den utvecklade förmågan att förstå den typen av texter, inte om att tillägna sig en på förhand bestämd och tydligt definierad mängd kunskap. Kompetensen som byggs upp på det sättet har en mycket längre hållbarhet än resultatet av målstyrda och kvalitetssäkrade utbildningar, och den kan dessutom användas i många olika typer av sammanhang. Genom att återvända till samma text eller samma problem i ljuset av nya kunskaper och mer utvecklad förmåga att läsa svåra texter kommer förståelsen hos studenterna att öka gradvis, men inte linjärt och heller inte i samma takt hos alla, av den enkla och självklara anledningen att det är så som människor de facto fungerar. Detta processorienterade sätt att se på progression – där förmågan att stanna kvar i och utveckla förmågan att hantera problem anses viktigare än det som kan visas upp och som går att kontrollera – skapar förutsättningar för en helt annan interaktion mellan lärare och studenter där lärandet står i centrum istället för betyg och genomströmning. I en sådan miljö blir kunskapen inte ett tak eller en destination man fördas tryggt och säkert mot, utan en trampolin som man tar spjärn emot för att på egen hand hoppa så samlat och långt som möjligt med hjälp av. Arbetar man med progression på det sättet blir lärarens uppgift att bjuda så mycket motstånd som möjligt, vilket alltid är individuellt och kontextuellt. Istället för att alla förväntas nå samma resultat, vilka stipuleras i kursens lärandemål, kommer var och en att utvecklas i sin egen takt och erbjudas möjlighet att inte bara nå utan även överskrida sin egen förmågas gräns, vilket är enda sättet att utvecklas som intellektuell och tänkande människa. Ytterst är det vad rörelsen uppåt i vetandets hierarki handlar om och det är detta som synen på och arbetet med progression behöver handla om ifall man vill värna den akademiska kvaliteten och högskolans intellektuella miljö.

Den kontemplativa förmågan

Vi som lever idag har exakt lika mycket tid till vårt förfogande som alla andra människor i världshistorien. Skillnaden är att vi tvingar oss själva och varandra att fylla tiden med fler och fler uppgifter som hela tiden ska utföras på kortare tid. Det finns massor av saker som kan utföras snabbare utan kvalitetsförlust, men vissa saker kräver tid för att kunna bli bra, och ju mer tid man kan och får ägna åt saken desto bättre. Ägnar man sig åt analytiskt, kontemplativt tänkande står kvaliteten i utfallet i direkt relation till tiden som läggs ner på uppgiften. Prestationskrav och stress är den intellektuella kvalitetens värsta fiende, vid sidan av störmoment av olika slag. Utan tid för eftertanke och möjlighet att dra sig undan i en avskild vrå där tankarna kan utvecklas i sin egen takt finns med andra ord ingen möjlighet att uppnå akademisk kvalitet, och utan akademisk kvalitet i den högre utbildningen blir kunskapen lidande och det gör samhällets investering i forskning och utbildning till ett gigantiskt slöseri. Och när kunskapen och den analytiska förmågan utarmas i samhället, vilket den gör när generation efter generation av studenter lämnar högskolan med ett examensbevis i handen (utan att ha förstått vad det innebär att tänka kritiskt och självständigt), samtidigt som äldre generationer går i pension och dör, blir det på sikt allt svårare för allmänheten att hantera komplexa problem. Därifrån stupar det brant utför för demokratin.

Mitt arbete som lektor har förändrats i grunden och jag undervisar idag i en helt annan högskola än den jag var student och doktorand i och där jag påbörjade min lärargärning. Jag har över 30 års erfarenhet av högre studier och kunskapsutveckling, men jag upplever det sorgligt nog allt mer som att mina kunskaper och min erfarenhet betraktas som en belastning i den kontext jag nu verkar i. Det är så himla sorgligt att tvingas konstatera att jag oftare på senare tid önskar att jag inte brydde mig så mycket. Det tär på mig att tvingas se på och i viss mån vara delaktig i avakademiseringen av högskolan. 

Kunskapen kan bara försvaras om den respekteras, och det gör den tyvärr inte idag. I hög grad beror den bristande respekten för kunskap på att tiden för att kontemplera saknas i den prestationssamhälle som vuxit fram mellan oss människor, vilket gör att man inte vet vad man går miste om. Trots att eftertänksamhet och möjligheten att skapa sig perspektiv, samt möjligheten att låta tänkandet ta den tid det tar, är en förutsättning för kunskapsutveckling, betraktas dessa helt essentiella inslag i forskning och utbildning som slöseri med resurser. Det skulle kunna sägas vara definitionen på galenskap, men eftersom kraven på "en budget i balans" och eviga "effektiviseringar" anses vara tecken på klok förvaltning av alla verksamheter idag är det den som talar om det jag skriver om här som betraktas som tokig. Därför finns ingen ljusning i sikte. Sällan har det gamla ordspråket: Man saknar inte kon förrän båset är tomt, känns mer aktuellt. 

Det finns inga genvägar till kunskap och saknas förutsättningarna blir kvaliteten oundvikligen lidande. Det är ingen åsikt, det är ett faktum. Tyvärr finns en risk att den som påpekar detta uppfattas som en nostalgisk drömmare, naiv förespråkare för något som är omöjligt, eller en illojal medarbetare. Och eftersom den som saknar insikt om problemet inte förstår kritiken -- har man aldrig fått möjlighet att utveckla den kontemplativa förmågan vet man inte vad man går miste om -- behöver kritiken inte bemötas och avakademiseringen fortsätter. Detta är saker jag funderar allt oftare på och kämpar allt mer med i vardagen på högskolan. När den enda frågan jag får efter tre timmars föreläsning om vad som kännetecknar självständigt, kritiskt tänkande är om det kommer att läggas ut instuderingsfrågor för att underlätta läsningen av kurslitteraturen, vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Och när jag av ekonomiska skäl tvingas låta sex studenter (som gör en intervju var) tillsammans skriva "samma" uppsats på fem veckor som jag själv gjorde ensam (och med stöd i tio intervjuer), blir det plågsamt uppenbart hur mycket förutsättningarna att bedriva HÖGRE studier har försämrats sedan jag var student.

För att inte förlora mitt förstånd och för att inte tappa tron på det jag vigt mitt liv åt stjäl jag till mig stunder i enskildhet där jag kan läsa och skriva. Lusten att lära och nyfikenheten som drev mig till högskolan och som hållit mig kvar i alla år finns där fortfarande, men idag är läsandet och skrivandet snarare en existentiell fråga. Dagligen och stundligen ser jag tecken på bristande kontemplativ förmåga, inte bara på sociala nätverk där känslan och dumheten ständigt övertrumfar kunskapen. Vill man bli känd och rik och få följare måste man tala till känslorna, för ingen (avrundat) har kontakt med sitt intellekt i den stressade tillvaro alla tvingas hantera. Det faktum att man till och med kan bli president i världens största och mäktigaste demokrati utan att äga någon som helst kontemplativ förmåga säger något djupt oroande om samtiden. Hur ska konflikten mellan Israel och Palestina kunna nå något slags lösning när det enda språk som världens ledare förstår är våld? Hur ska vi kunna få bukt med skjutningar och galopperande gängkriminalitet i Sverige om den enda åtgärd som föreslås och debatteras är hårdare straff? Klimatförändringarna kommer aldrig att kunna hindras utan tid att tänka och en kollektiv förmåga till kritiskt tänkande och kontemplativ förmåga, därtill är problemet allt för komplext.

Den där helt avgörande, kontemplativa, förmågan grundläggs tidigt i livet. Får man ingen inspiration, alltså om föräldrarna inte visar vägen och ger en stöd i hemmet kommer skolan inte att kunna fungera som det är tänkt, och det påverkar naturligtvis i förlängningen höjden på den högre utbildningen. Att tillägna sig kunskap som går utöver rena fakta som man kan plugga in, alltså kunskap om det som är komplext och där sambanden inte är tydliga, tar tid. Liksom med kondition måste man initialt vara beredd på att utsätta sig för sådant som är jobbigt för att det ska kunna gå lättare sedan. Belöningen står i direkt relation till ansträngningen och den kommer sen, inte omgående. I en skola där lärarna förväntas underlätta för elever och studenter kommer allt färre att övervinna hindren som man måste övervinna för att kunna tillägna sig förmågan, och går därmed miste om det som ligger på andra sidan, vilket naturligtvis får konsekvenser för kunskapens kvalitet. Fast även de som övervunnit hindren, tagit sig igenom högskolans grundutbildning och disputerat har idag svårt att praktisera den kontemplativa förmågan eftersom forskare förväntas konkurrera om medel för att kunna producera artiklar på löpande band, dessutom inom allt smalare områden. I en sådan miljö finns ingen förståelse för komplexa problem och frågor som kräver kontemplativ förmåga, och den kollektiva förståelsen minskar successivt i takt med de äldre forskarna går i pension. Högre seminarier betraktas idag helt följdriktigt som slöseri med tid, vilket gör att de löses upp. Idag är det få som kommer ihåg eller ens vet hur det såg ut och fungerade på den tiden när Sverige ansågs ha ett av världens bästa utbildningssystem, och därför saknar man inte och förstår heller inte meningen med att tänka tillsammans.

Tillvaron blir allt mer fragmenterad och överblicken går därmed förlorad. Allt fler drabbas av ett slags tunnelseende, som med tiden blir den allmänna uppfattningen om hur det ska vara. Därför ser allt färre faran med att allt fler låser in sig i filterbubblor där alla bekräftar och eldar på varandras åsikter. Livet och tillvaron blir således allt mer obegripligt och för många allt mer hotfullt, vilket driver på den negativa utvecklingen. Ohälsan stiger och går man till läkaren får man piller som i bästa fall lindrar symptomen, men eftersom den underliggande sjukdomen är kulturellt betingad finns en uppenbar risk att man fastnar i en ond spiral. Problemen som jag försöker beskriva liknar i mångt och mycket ett moment 22, för om man inte inser betydelsen av att stanna upp och tänka efter, om man inte förstår värdet av att lyssna på sin kropp och på andra människor samt världen man lever i, blir det svårt att ta till sig talet om värdet av att läsa avancerade böcker och tänka tankar som går på djupet, vilket krävs för att man ska kunna skaffa sig den typen av perspektiv på tillvaron som behövs för att förstå verkligheten i sin fulla vidd på ett adekvat sätt. Problemet förvärras av att både förståelsen för värdet av och respekten för den kontemplativa förmågan, samt inte minst kompetensen att använda den, måste vara kollektiv. Det kommer aldrig an på vad enskilda kan, vet och förstår, det är alltid den generella nivån i befolkningen som helhet som räknas. Jag vägrar tro att det är kört, och även om det är så kommer jag aldrig att ge upp kampen.

Ser du också problemen jag pekar på och värnar även du den kontemplativa förmågan: Sprid gärna den här posten, för det krävs för att tankarna ska kunna bryta igenom det allmänna bruset.

Människan, en aningslös och kännande maskin?

Här i veckan var det ett kort inslag i Aktuellts kulturnyheter som handlade om att svenskarnas bokläsande tydligen fortsätter att gå ner. Det var över på någon minut, bara ett kort konstaterande, men det skrämde mig och jag kan inte riktigt släppa det. Efter konstaterandet fick man se några klipp från stan. ”Det är tråkigt att bara sitta ner”, skrattade en yngre tjej. En pojke stod vid sin mamma och sa att han läste varje kväll. "Det är jag som lärt honom", sa mamman. Sen åter till studion. ”Tack för ikväll”. Ingen analys, ingen diskussion, bara ett kort konstaterande och några röster från vanligt folk. I kulturnyheterna!? Jämför det med när börsen går ner. Då blir det krigsrubriker och ekonomiska experter och sparekonomer kallas in för att ge råd och analysera riskerna. Läsande är en helt central del av det som gör oss människor till människor, så det är ingen liten sak att folk läser allt mindre, och att så många bryr sig så lite är ett illavarslande tecken på bildningens och kunskapens egenvärde.

Vad man läser och hur man läser spelar en avgörande roll. Många väljer att lyssna på böcker istället, ofta samtidigt som de gör något annat. Idag måste man kunna multitaska, sägs det. Men det är ingen unikt mänsklig egenskap, läser jag i boken Trötthetssamhället, av Byung-Chul Han. Evolutionen har tvingat fram den egenskapen (om det nu är så det fungerar). Djuren på savannen måste kunna äta samtidigt som de har koll på omgivningen, annars finns en risk att de blir dödade. Det är dock ingen intellektuell förmåga. Ju fler saker man gör samtidigt, desto ytligare blir tänkandet och "läser" man samtidigt som man gör något annat blir det svårart att ta in meningen i det man läser. Om det bara är information eller förströelse går det nog att hänga med, i alla fall hjälpligt. Och om det man lyssnar på verkligen fångar en styrs naturligtvis uppmärksamheten dit. Men det är omöjligt att ta till sig tankar som går på djupet eller tillägna sig abstrakta tankegångar om man inte är fullt fokuserad på det man gör. Det faktum att att allt fler överger pappersboken är med andra ord ingen liten sak.

Förändringen i synen på bokens och läsandets värde ligger i linje med andra förändringar som oroar lika mycket. Paradigmskiftet tar sig en rad olika uttryck, men det bygger på en kombination av fascination för maskiner och algoritmer och ett förakt för det mänskliga och det får kraft av okunskapen om vad som driver förändring. Människans fallenhet för att lyssna och lita på auktoriteter spelar också en viktig roll, vilken drivs dels av önskan att slippa ta ansvar, dels av uppgivenhet inför komplexitet, dels av drömmen om en frälsare som ska leda gruppen mot en ljus framtid. 

Förändringarna är del av samma rörelse som ytterst handlar om att allt fler människor allt mer försöker likna en maskin. Just nu är AI hetare än någonsin, men drömmen om artificiell intelligens är aningslös och den bygger på känsloargument. Vi måste ingenting, för det är (fortfarande) människor och mänskligt beslut som driver utvecklingen i den riktning som den tar sig, därför är det problematiskt när auktoritet hävdar att att det är av nöden tvunget att göra si eller så. Maskiner kommer ALDRIG att kunna konkurrera på människans villkor, av det enkla och självklara skälet att maskinen aldrig kan bli en människa. Skulle maskinerna utveckla ett medvetande skulle det per definition vara väsensskilt från hur människor fungerar.

I boken Trötthetssamhället, som handlar om konsekvenserna av utvecklingen som diskuteras ovan läste jag om ”förlusten av den kontemplativa förmågan”, och tänker att det är där vi är idag, som kollektiv betraktat. När vi effektiviserar allt försvinner inte bara tiden att tänka, även förmågan att göra det går förlorad. Förlusten av förmågan att tänka är mer skrämmande än de vidriga krigen som rasar just nu i vårt relativa närområde och klimatförändringarna som förr eller senare drabbar oss alla. För med en kollektiv förmåga att tänka kan krig förhindras och klimatförändringar vändas, men utan människans intellektuella förmåga, som är just mänsklig och därför aldrig kommer att kunna övertas av någon algoritm, går vi oundvikligen med öppna ögon mot vår egen undergång.

Trots att riskerna borde vara uppenbara håller mänskligheten på att successivt närma sig maskinerna, som idag utgör idealet och därför betraktas som en auktoritet man måste följa, oavsett vad man tycker eller tror. Med hjälp av kirurgi och botox samt olika slags filter skapar många människor idag en illusion om att utseende är något man väljer och att det är ett permanent attribut, vilket är motsatsen till hur livet fungerar. Det är bara ett trivialt och tragiskt exempel på förnekelse av det unikt mänskliga. Andra exempel är den allt aggressivare digitaliseringen av allt fler aspekter av vardagen och livet, vilken tvingar människor att jämföra sig med maskinerna som vi aldrig kan vinna över. Jakten på effektiviseringsvinster och strategierna för målstyrning och kvalitetssäkring drivs av en ekonomisk logik som algoritmer är bättre på att förstå och ansvara för än människorna som därmed frivilligt underordnar sig maskinerna, genom att försöka likna och konkurrera med dem.  

Börjar man leta efter tecken på vart vi är på väg finner man dem allt oftare och i allt fler sammanhang. Strävan efter att vara och fungera som maskiner i kombination med föreställningen att pengar är det högsta goda gör att vi människor ser varandra som ett potentiellt hot. Här i veckan skrev jag ett antal inlägg om detta på Twitter, som Elon Musk -- en av de fyra eller fem människor som har makt över utvecklingen och som tjänat ihop sin enorma förmögenhet, som ger honom närmast oinskränkt makt över alla andras liv och tänkande -- döpt till X. Tyvärr flimrade inläggen bara förbi i flödet som styrs av känslor, ju starkare desto bättre för det regerar mer data som övervakningskapitalisterna säljer till högstbjudande för att få oss att efterfråga och köpa det marknadens aktörer vill att vi ska köpa, så därför publicerar jag dem här.

Det var inte bättre förr, sägs det. Men när jag var student respekterades forskare för sina breda och djupa kunskaper. Idag avgörs respekten av hur mycket pengar man drar in och hur många publikationer man producerar.

Välkommen till misstänksamhetssamhället, där allt och alla utgör ett potentiellt hot mot dig och där alla därför måste underkasta sig kameraövervakning, visiteringar och nyckfulla förbud, där du ALDRIG kan eller får vila i nuet och ta vara på livets fina stunder.

När hotbilden ökar är det väl allas vaksamhet och försiktighet som behöver öka, inte kontrollerna och restriktionerna? Ett öppet och demokratiskt samhälle måste fortsätta vara just det, annars terroriserar vi oss själva, och vad är då poängen med allt?

Väskförbud låter som en trivial åtgärd, men det innebär att vardagen förändras i grunden. Det är sällan man går direkt hemifrån och sen tillbaka till ett evenemang. Och effekten av att alla betraktas som misstänkta ska inte underskattas. När är det safe att avskaffa förbudet?

Ett samhälle som ser människor som ett hot, ett hinder eller en onödig kostnad, vad fan är det för samhälle?

För att hålla min egen intellektuella förmåga vid liv skriver jag böcker och stjäl till mig stunder av koncentration där jag i tystnad kan försjunka i och fokusera på innehållet i filosofiska böcker och tankeväckande romaner som handlar om djupt mänskliga dilemman. I arbetslivet finns inte tid att tänka, än mindre mötas för att tänka tillsammans med andra människor. Det är orsaken till att jag skrivit en bok om akademisk kvalitet, vilken jag bloggat om här (se posterna som publicerades förra veckan). Och just nu är jag upptagen med slutredigeringen av en bok om Nietzsche. Följande citat reflekterar jag inte över i den boken, men det är skrämmande att se hur en som levde på 1800-talet redan då såg vad som låg i farans riktning. I boken Mänskligt alltförmänskligt, skriver Nietzsche följande:

Den verksamma människans största brist. -- Verksamma människor utmärks ofta av frånvaron av högre verksamhet: jag menar individuell. De är verksamma som ämbetsmän, köpmän, forskare, det vill säga som artvarelser, men inte som enskilda och alldeles särskilda människor: på den punkten är de overksamma. --Det olyckliga med verksamma människor är att deras verksamhet nästan alltid är en smula oförnuftig. Hos exempelvis en penningsamlande bankir frågar man förgäves efter ändamålet med hans rastlösa verksamhet: den är oförnuftig. De verksamma rullar så som stenen rullar, enligt mekanikens dumhet. -- Alla människor sönderfaller, som i alla tider så ock idag, i slavar och fria människor; för den som inte har två tredjedelar av sin dag för sig själv är en slav, han må sedan vara statsman, köpman, ämbetsman eller forskare. (Nietzsche 2000, 172 i Samlade skrifter, band 3)

Det var Byung-Chul Han som gjorde mig uppmärksam på aforismen. Han analyserar i sin bok rörelsen från disciplinsamhället (se Foucault), över kontrollsamhället (se Deleuze), till dagens prestationssamhälle, där människan tvingar sig själv att konkurrera med maskiner, vilket är en kamp som vi aldrig kan vinna och som dessutom gör oss sjuka. Och där prestation är viktigare än kontemplation kommer maskinerna att vinna, men inte för att de är bättre än människorna utan för att människorna inte värderar det unikt mänskliga tillräckligt mycket.

Aldrig någonsin tidigare i utvecklingen av livet på jorden har det funnits ett större behov av att stanna upp och tänka efter. Istället anklagas den som uttrycker minsta lilla oro över vart vi är på för att vara naiv. Kritiken mot digitaliseringen och utvecklingen av AI är den samma som när tågen infördes, säger man. Men det är inget argument, för kritiken mot tågen var en rädsla byggd på känslor för det okända. Hotet som digitaliseringen medför är reellt och går att belägga empiriskt. Paradoxalt nog är det ett moment 22, för det krävs intellektuell och analytisk förmåga samt en vilja att förstå för att se vart vi är på väg, och den förmågan är vi på väg att överge med hänvisning till aningslösa känsloargument. Den som inte läser böcker vet inte vad hen går miste om, och samma gäller kunskapen. Ignorans och dumhet övertrumfar kunskapen, men bara i sammanhang där kunskapen anses sakna värde.