Mina år i akademin 20

Återvänder i tankarna till våren 1997. Det året är det mest omtumlande året i mitt liv. Redan det som hände första halvan av året gör att det kommer högt upp på listan, men det skull hända mer. Om det var jag dock fortfarande lyckligt ovetande de där dagarna av väntan, medan våren vaknade på allvar. Jag våndades en hel del. Arbetade i bageriet. Läste böcker och artiklar om lastbilsförare och planerade för intervjuer. Rastlös är det ord som kanske bäst beskriver min känsla under veckorna efter mötet på Volvo, innan beskedet. Den väntan var visserligen jobbig, men inget stod och föll med beskedet, för oavsett vad man sa på Volvo var jag ju fortfarande doktorand. Även om jag inte fick pengar hade jag försäkrat mig om fortsatta studier. Det kunde inget ta ifrån mig, rätten att studera.

Där stannar jag upp, mitt i berättelsen. Jag ska avsluta bloggposten med att berätta hur det gick, men jag vill först reflektera lite över detta med studier i ljuset av det som hänt under veckan som gått. Rubriken på denna serie bloggposter är, Mina år i akademin. Vad jag försöker göra här är att visa dels hur min väg genom akademin sett ut, dels förklara min tacksamhet över allt jag fått uppleva. Dels inser jag nu att denna serien poster faktiskt också handlar om att försöka förklara varför jag blir så bedrövad över det som hänt och det som håller på att hända.

Akademin ser helt annorlunda ut idag än för 20 år sedan. Villkoren för kunskapsproduktion har dock inte förändrats, så målet borde vara det samma: Kunskap, fördjupad förståelse och lärande. Samhället och kulturen har förändrats, dramatiskt, men genetiskt är människan den samma över årtusenden. Akademin borde inte behöva förändras, för dess viktigaste uppgift och mest grundläggande förutsättningar har inte nämnvärt förändrats. När förändringens vindar blåser är trygghet och kontinuitet viktigare än någonsin, eller borde vara det. Trots detta har akademin under de år jag befunnit mig i den förändrats dramatiskt, och förändringen har dessutom accelererat under den allra senaste tiden. Den allvarligaste förändringen och det som oroar mig mest av allt är att fokus allt mer flyttas från innehållet till formen. Utbildning ska inte (enligt dem som har makten över utbildningspolitiken) vara en passion, det ska vara en strikt kontrollerad, mål- och kvalitetssäkrad samt effektiv väg fram till examen. Denna instrumentella syn på utbildning fanns inte när jag läste, varken hos mina lärare eller hos mig. Jag läste inte för att få någon examen och inte heller för att öka min inkomst, jag läste för kunskapens skull och för att utvecklas som människa.

Kanske kan detta förklara, dels en del av problemen, dels varför lösningarna som presenteras och implementeras inte leder till önskat resultat? Kanske, jag vet så klart inte. Jag kan bara konstatera att SFS i sin rapport som jag skrev om igår ger uttryck för en väsensskild syn på vad utbildning är, jämfört med den syn jag hade som student och som även mina lärare på den tiden hade. Den synen på kunskap möter jag också i min vardag som lärare idag, och jag famlar därför i blindo. Jag vill att mina studenter ska lära sig lika mycket och få med sig lika mycket från sina studier som jag fick av mina. Det enda jag kräver som lärare är att studenterna visar att de vill lära. Gör de bara det kan allt annat lösas, dåliga förkunskaper, bristande förståelse och dåligt självförtroende. Det spelar ingen roll, så länge viljan att lära finns där och så länge studenterna lägger ner tiden som krävs. Tyvärr talar ingen om det idag, man talar om problemen och debatterar olika lösningar. Och SFS svarar med att lägga HELA ansvaret på oss lärare. De menar att studenterna investerar en massa och att de därför har rätt att kräva en god utbildning, som om det var en handelsvara. SFS uppför sig med andra ord som de kunder som rådande utbildningspolitik gjort dem till. Inte minst därför blir det så smärtsamt att tvingas uppleva det som händer, för jag förstår dem samtidigt som jag aldrig kan spela med i det spelet, för jag är och förblir trogen kunskapen.

Jag vägrar överge tron på kraften i kunskapen (och det kunskaps begrepp jag utgår från är vidast möjliga, det viktiga är inte ordet, formen, utan innehållet och det kan se väldigt olika ut). Så länge vi talar om kunskap, så länge vi bryr oss om innehållet, spelar det ingen som helst roll om vi är överens eller ej. Så länge vi samtalar om och bryr oss om INNEHÅLLET och varandra, så länge undervisning handlar om möten mellan två parter som närmar sig kunskapen från var sitt håll, utifrån respektive parts förutsättningar, med ömsesidig respekt för varandra, är det kunskapsutveckling och lärande vi sysslar med. Bara genom att samverka kan undervisningens kvalitet öka, och samverkan kräver att båda parter gör vad som krävs av dem. I ljuset av dessa insikter framstår krav på 10 veckors högskolepedagogik för lärare som ett hån. Jag skulle aldrig ha drömt om att tänka så när jag var student. Och tro mig, jag mötte massor av, med pedagogiska mått mätt, urusla lärare. Men så länge de talade om sina kunskaper och så länge jag själv engagerade mig var det aldrig några problem. Jag ville lyssna och jag vill lära, och jag läste och läste och fortsatte läsa även om jag ibland inte fattade. Studenterna idag ger upp och kräver att jag ska förklara, så att de slipper jobba med texterna. Den synen på kunskap och lärande ligger helt i linje med kraven på mer PEDAGOGIK.

Detta är en tendens som även finns inom forskningen, och det gör inte min oro mindre. Även forskning handlar allt mer om form och allt mindre om forskning. Det viktiga är att reglerna följs (reglerna för referenser, för rubriker, för metod och teori och vilken forskning och vilka forskare man relaterar till). Granskningen av det vetenskapliga resultatet utförs allt mer enligt mallar. One zice fits all. Kvantitet istället för kvalitet. Igår på personalmötet fick vi veta att för att arbetet ska räknas måste det publiceras i följande journals ... Kvaliteten garanteras inte genom vad man skriver, utan var man publicerar sig. Det faktum att jag igår sände ett bokmanus för påseende till ett erkänt kvalitetsförlag spelar ingen som helst roll. Och skulle manuset antas och ges ut kanske jag får en klapp på axeln, men det betyder ingenting! När resultaten uteblir och kvalitetsproblemen ökar är det mer av samma som läggs fram som lösningen. Mer fokus på form, på bibliometri och utanpåverk.

Fortsätter det kan snart ingen tänka självständigt, vilket vore en katastrof. Ser här paralleller till det som håller på att hända på dagens arbetsmarknad där automatiseringen går allt snabbare och allt fler arbeten ersätts av robotar. Roland Heickerö skriver följande i dagens tidning:

Under den senaste tiden har en rad rapporter, dokument och böcker tagit upp den megaförändring vi är inne i nu – den tredje industriella revolutionen – som bland annat kännetecknas av höggradig automatisering, robotisering och autonoma självgående system. Det här kommer att ge en enorm påverkan inte enbart på arbetslivet utan även på samhället i stort. Det man inte nämner lika frekvent är vilka utmaningar som förändringen medför avseende nya hotbilder, risker och krav på säkerhet.

Inom en relativt kort tidsperiod kommer vi att se mer eller mindre helautomatiska fabriker där insatsvaror kan raffineras till färdiga produkter utan människans direkta aktivitet vid såväl tillverkningen som i den administrativa processen.

Vad som är orsak och vad som är verkan här är omöjligt att uttala sig om. Kultur är en komplex, ömsesidig, förändringsprocess som ingen står utanför. Allt och alla påverkas. Människan har dock en viktig egenskap som aktivt och medvetet kan påverka förändringens riktning, möjligheten att agera annorlunda. Vill vi kan vi motarbeta utvecklingen. Styra den går inte, men om vi inte gör motstånd utan istället anpassar oss accelererar den negativa utvecklingen och det som skulle ge oss trygghet och goda resultat vänds till sin motsats.

Paradigmskiftet mot självstyrande intelligenta nätverk och system och helautomatiska processer innebär förutom en rad etiska dilemman och fördelningspolitiska frågeställningar mellan arbete och kapital, även en uppkomst av nya hot, risker och sårbarheter. Dessa måste kunna hanteras. Strategier, tekniker och metoder för ökad säkerhet behöver utverkas inom hela spektrat av funktioner som berörs av utvecklingen. Ett första steg är att föra en öppen diskussion kring den tekniska utvecklingen och dess sociala och säkerhetsmässiga konsekvens så att tekniken blir till hjälp och inte ett hot.

Jag kan bara instämma, men för att kunna föra en öppen diskussion byggd på kunskap och med ökad förståelse som mål krävs en väl utvecklad förmåga till kritiskt, självständigt arbete. Och det är ord som allt fler av dagens studenter inte förstår. I min mailbox ligger till exempel ett långt mail som jag ska svara på på måndag, från en ambitiös och duktig student, som handlar om just detta med självständighet. Vad är det och vad menar du, frågar studenten. Klart vi får problem då, när automatiseringen även tagit sig in i akademin och när inte ens forskare får tänka själva. Detta oroar mig enormt mycket. Jag sökte mig till akademin för kunskapen och innehållet, inte för formen eller någon titel.

Skillnaden mellan nu och då är enorm. När jag antogs som doktorand antogs jag, kort och gott. Jag skrevs in på doktorandutbildningen och sedan var det upp till mig att göra vad som krävdes, eller i alla fall låg ansvaret för lärandet helt och hållet på mig. Det var som som fick ställa krav, komma med förslag, be om hjälp och göra allt arbete. Sedan fick jag hjälp och stöd. Dokumentationen var minimal. Allt fokus låg på innehållet. Självklart förstår jag att alla inte klarar av att ta ett så pass stort ansvar och jag menar heller inte att det var oproblematiskt eller att det var bättre förr. Det är inte för att propagera för en återgång till hur det var jag skriver. Jag skriver för att ge perspektiv, för att visa hur det var eller i alla fall hur jag upplevde det. Framförallt skriver jag för att jag bryr mig om akademin, som är mitt hem och den bästa platsen jag kan tänka mig. Och det menar jag även om det ser ut som det gör idag och trots att jag allt oftare tvekar på om jag ska fortsätta. Det finns ingen annanstans där det är bättre. Samhället är som sagt en helhet och ingen kommer undan kulturen, som sedan början av 1990-talet varit mitt studieobjekt och forskningsområde. Boken jag sänt till förlaget heter, Studier av förändring, i rörelse. För en angelägen kulturvetenskap i takt med tiden. Den handlar om alternativa vägar fram och framförallt om verktyg för förändring. Den boken är frukten av alla mina år i akademin. Det är ett helt igenom självständigt verk där jag satsat allt på innehållet, kunskapen, lärandet och det som är viktigast. Jag har där tagit mig alla de friheter som förvägras mig i akademin idag. Men nu var det inte detta det skulle handla om, utan om den där våren 1997.

Det kom ett besked någon månad senare. Volvo hade valt ut mitt projekt som ett av dem de ville gå vidare med. Letar i mina gamla papper. Hittar anställningsbeviset. Forskning 100% står det. Från och med 970601 till och med 19981130. Titeln var: Forskningsassistent och lönen 14000:- Lyckan var fullkomlig. Härmed var empiriinlsamligen till mitt avhandlingsprojekt garanterad. Jag svävade på moln efter mötet på Volvo i slutet av maj där förutsättningarna gavs. Äntligen!

Under sommaren gjorde jag intervjuer och besökte Vänersmuseet i Lidköping där jag fick nys om att det fanns arkivmaterial som jag hade användning av. Jag reste till Helsingborg och andra ständer och sökte upp några av chaufförerna jag åkt lastbil med under förstudien. Jag och familjen besökte Tånga hed utanför Vårgårda för där anordnades en utställning med lastbilar och så fort jag hittade en artikel eller något som handlade om lastbilar eller chaufförer samlade jag på mig det. Nere i källaren står fortfarande, av nostalgiska skäl två sparade flyttkartonger med material. Jag anmälde mig även till Nordiska Sommaruniversitets (som för övrigt är hotat, för att politikerna inte anser sig ha råd?!) möte i Mariefred, som följande poster kommer att handla om. Följande får sammanfatta denna post, denna vecka och även det som hänt i akademin och med synen på kunskap sedan sommaren 1997. Orden kommer från artikeln jag läkat till i parentesen och är skrivna av  en lång rad prominenta forskare med lång erfarenhet av kunskapsproduktion.

NSU är frukten av ett kontinentalt universitets- och lärdomsideal korsat med en nordisk förenings- och folkbildningstradition. I ett samhälle präglat av New Public Management framstår emellertid de kollegiala beslutsformerna som en belastning. I sitt förslag skriver Nordiska ministerrådet att NSU är trögrörligt på grund av de demokratiska processerna. Enligt detta synsätt bör forskningens innehåll inte styras av utövarna själva, utan av forskningsråden.

Om bildningsidealet är vägledande följer emellertid andra slutsatser för hur akademiska och kulturella verksamheter bör bedrivas, vilket kan illustreras med avstamp i två inlägg i den pågående debatten om bildning. Jasenko Selimovic skriver att bildning är en väg till individuell utveckling som inte får underordnas statens behov (DN 18/3). Jenny Maria Nilsson försvarar bildningsidealet mot anklagelsen om elitism. Bildning är en förutsättning för klassresor och för utjämnandet av ekonomiska villkor (SvD 4/4). Historiskt sett har dock bildning varit nära förbunden med statskonsten, och därmed med de styrande klasserna. Det finns en lärdom att dra av detta, inte med avseende på det faktum att bildning var förbehållen samhällets övre skikt, utan för att den försökte inpränta omdömesförmåga i de styrande. Är bristen på dylika bildningsideal hos dagens makthavare förklaringen till varför stödet till autonoma bildningsinstitutioner som NSU alltmer undergrävs?

Mina år i akademin 11

Utan att jag ville eller kunde göra något åt saken var det plötsligt fredag. Även om jag suttit på rummet ett par timmar kvällen innan hade jag inte lyckats få ihop annat än lite stolpar till ett manus. Problemet var att jag inte riktigt kunde bestämma mig för vad jag ville och att jag inte riktigt visste vart tankarna var på väg eller om de höll. Det enda jag visste var att jag ville. Mer än någonting annat just då ville och längtade jag efter mer av den vara jag fått smaka på under veckan på Tromöy i Nordiska Sommaruniversitetets regi. Jag stod just utanför dörren till akademin och hade gläntat på den och sett vad som fanns där på andra sidan. Nu ville jag in, men förlamades av osäkerhet och dåligt självförtroende.

I programmet stod det: 14.00-15.15 Eddy Nehls: Manligt Umgänge som terapeutisk metod. En diskussion om AA och Länken. Herre Gud, tänkte jag. En timme och femton minuter ska jag fylla med innehåll. Detta var första gången jag talade för akademiker som inte var mina lärare. Första gången jag var på konferens. Det kändes som hjärnan kortslöts och det enda jag kunde få ner på pappret framför mig var fragment. Allt jag lärt under veckan var som bortblåst och C-uppsatsen och Genuskursens innehåll fick jag ingen riktig kontakt med. Jag svettades under armarna och kände ett växande obehag. Hela kroppen gjorde motstånd. Den ville inte, men jag ville och tvingade mig vidare. Tog en dusch, klädde mig och gick en kort promenad i skogen bakom huset. Lite bättre kändes det, men inte mycket.

Dagen började med att Christian Cullberg talade om Fäder och skilsmässan. Om familjerättssekreterares föreställningar. Jag minns inget av den, för jag satt bara och tänkte på mitt anförande, som kröp närmare och närmare. På rasten sökte jag ensamhet. Ville vara för mig själv, för då gick det lättare att bära känslan av att leva i en bubbla, utan riktig kontakt med vännerna och omvärlden. Sedan var det dags för Lars-Erik Berg att tala, utifrån rubriken: Klyvningar. Om frånskilda fäders bearbetning av sin familjesituation. Den presentationen minns jag faktiskt, delar av den i alla fall. Eller om det är någon annan som talat om detta, jag blir osäker. Jag mins i alla fall en berättelse om fäders hopplösa situation i kontakten med myndigheter. Hur de där hamnade i en hopplös situation, när en vårdnadstvist dragits igång. Hur de hade ögonen på sig och hur frustrationen växte när de möttes av noll förståelse. Jag mins berättelsen om vad som hände när fäderna brusade upp för att de inte kände sig förstådda och hur detta vändes mot dem. Den hopplösheten kände jag igen och jag kände med fäderna. Dömda oavsett, på förhand. Kanske minns jag detta för att jag själv något år senare hamnade i en liknande situation. Hur hjälplös en pappa som vill ta ansvar för sina barn är och hur myndigheterna, i alla fall då, självklart ta mammans parti. Fast det kan också handla om min egen hjälplöshet, där och då. Jag satt fast och snart var det bara en lunch mellan mig och mitt anförande. Vad skulle jag säga? Hjälp!

Jag petade i maten. Var torr i munnen och kände svetten komma. Jag darrade i hela kroppen och frös och blev varm om vartannat. Men jag tvingade mig vidare. En stund och ett steg i taget. Så vad det dags. Det var min tur. Det blev tyst och allas blickar vändes mot mig. Paniken drabbade mig. Det var svart, totalt svart. Jag mumlade något om hur fantastiskt veckan varit. Påbörjade ett resonemang om att detta var tankar kring en eventuell avhandling, att jag var tacksam för respons. Det var fortfarande svart och jag tittade ner i mina papper. Jag trasslade in mig i ett resonemang om Ulf Lundell, om hans relation till och berättelser om alkohol och missbruk. Jag tittade hela tiden ner i papprena och när jag tittade upp såg medlidande och något plågat i ansiktena på åhörarna. De led med mig och jag kände en viss otålighet. Stressades av det och tappade tråden. Tystnade. Hörde hjärtat som bultade. Började om. Gick vilse och kämpade för min överlevnad. Jag ville bort. Tänkte att jag klarar inte detta. Jag fick min chans men håller inte måttet, fast jag så innerligt hjärna vill. Hummade lite och talade en stund om klass, om hur jag kom från en studieovan miljö. Ville be om ursäkt. Kände mig patetisk och led mig på det sättet igenom, hur många minuter vet jag inte, men plötslig kunde jag inte få ur mig mer. Jag skämdes, kände mig totalt misslyckad. Jag bad om respons och hoppades på barmhärtighet. Och det tror jag faktiskt att jag fick. Fast det jag minns tydligast är hur en av deltagarna (som jag väljer att inte nämna vid namn, för vi är goda vänner idag och orden var inte riktade mot mig) sa: Typiskt Göteborgsetnologi. Fast det gjorde varken från eller till för min känsla, och jag var nog inte värd mer. För mitt första anförande i den akademiska världen var verkligen URUSELT!

Trots att jag kände mig bortgjord och totalt tom vad det ändå med lättnad jag tog mig till rummet. Jag hade överlevt. Jag klarade det. Och vinet lindrade trots allt känslan. Sedan var det film: Midnight Run, med Robert DiNero. Action. Efter det var det avslutningsmiddag och disco. Jag blev full. Gjorde bort mig på dansgolvet när jag missbedömde promillehalten. Fast alla andra var också fulla. Stämningen var på topp och även om jag kände mig utanför var det ändå med en känsla av lättnad jag rörde mig i lokalen.

Jag satte mig utanför på trappan för att vila och hämta luft. Plötsligt satte sig någon bredvid mig. Det var Astrid. Hon la armen på min axel och sa: Det var inte så himla bra, sitt anförande idag. Men så där kan det bli. Och jag tror du har något där. Deppa inte ihop över detta nu. Jag är säker på att du kommer att bli doktorand. Och så hoppas jag att vi ses nästa sommar på NSU, på maskulinitetskretsens sista möte. (kretsarbetet löpte på tre år. Arbetet hade inletts på Island året innan). Jag fick en kram. Sedan var hon borta. Tack, tänkte jag. Jag behövde få höra de orden. Sedan tid jag en promenad ner till vattnet, till stranden med stenarna. Där satt jag en bra stund och lyssnade på vågorna. Det var ljummet ute. Det började så smått ljusna och jag uppfylldes av positiva känslor av tillförsikt. Sakta drog jag mig mot huset, gick och la mig och vaknade med separationsångest dagen efter, den sista dagen. Hemresedagen.

Efter frukost städade jag ur rummet. Det var uppbrottsstämning i lägret. Några hade redan åkt. Jag sökte med blicken efter Astrid. Ville tacka henne, men jag såg henne inte. Talade lite med några av de nyfunna vännerna. Men det enda jag tänkte på var att jag ville vara ensam. Jag tog första bästa buss till Arendal, även om det var många timmar kvar innan tåget till Oslo skulle gå frampå eftermiddagen. Sedan satt jag på en klippa i solen och samlade ihop alla intryck. Jag bestämde mig för att göra ett allvarligt försök att komma in på forskarutbildningen, fast inte i Göteborg. Jag hade hört att en av mina gamla lärare hade en tjänst i Umeå. Bestämde mig för att kontakta honom så fort jag kom hem.

På stationen höll jag mig för mig själv. Allt akademiskt självförtroende var som bortblåst. Nu var jag en bagare igen, som skulle åka hem till familjen och till ett år med studier i Idé- och lärdomshistoria. Det längtade jag efter och även om jag inte visste vad som skulle hända sedan hade jag åtminstone ett år på mig att bestämma mig.

Jag satt för mig själv på tåget. Och väl framme i Oslo undvek jag de andra. Jag skulle sova på stationen för mitt tåg gick först klockan åtta på morgonen. Hur hade jag tänkt där, när jag beställde biljett. Att det skulle ordna nig. Nu kändes det inte alls lockande, snarare som en galen idé. Nåväl, jag la mig till rätta på en bänk. Det fanns andra som gjorde likadant. Tänkte att det är bara att härda ut. Blundade och höll precis på att somna när någon stötte till mig i sidan. Två vakter böjde sig över mig. "Här kan du inte sova", sa de. "Stationen stänger om en stund och hålls låst hela natten". Det hade jag inte räknat med. Hur skulle jag göra nu? Väl ute på trappan tittade jag längtansfullt bort mot hotellet, men jag hade inga pengar så det kunde lika gärna vara månen jag stirrade på.

Resten av natten vandrade jag upp och ner längs Karl-Johan. Först var det med nyfikna ögon, men allt eftersom timmarna segade sig fram och leden av festande och glada människor glesnade förbyttes känslan allt mer i trött förtvivlan. När det slutligen började ljusna var det bara jag och några prostituerade kvar och jag längtade hem som jag aldrig längtat hem förut. Den sista timmen satt jag i solen utanför stationen och väntade. Sedan, när tåget öppnats, sökte jag omgående upp min plats. La biljetten på bordet framför mig och somnade. Vaknade till vid några av stationerna, men mestadels sov jag. Trött och tom inombords, men ändå med ett litet, litet för av hopp som grodde djupt där inne.

På stationen möttes jag av två strålande glada barn och en leende fru. Hemma, äntligen. Vi åkte till Nolhagaparken, barnen lekte med djuren när de inte satt i mitt knä. Och jag försökte berätta om veckan ock allt jag varit med om, försökte sätta ord på förändringen som jag genomgått. Det gick sådär, men just då spelade det ingen roll. En boll hade satts i rullning och jag var lycklig och trodde på framtiden.

Mina år i akademin 10

Onsdag. Regn. Och vi som skulle på utflykt. Halv nio gick båten till Lyngör. En mycket vacker ö, som jag mins den. Fast jag minns inte längre så mycket av själva utflykten, bara att den gav mig fler chanser att samspråka och lära känna, utan att behöva blotta min akademiska osäkerhet. Stämningen i gruppen var lättsam, många hade varit med flera gånger förut och kände varandra sedan tidigare. Och så länge det handlade om socialt umgänge var det oproblematiskt för mig, för jag var inte purung, hade rest en del och här talades det inte om teorier som jag bara vagt kände mig bekväm med. Under den fria dagen fick jag dessutom respit från oron över vad jag skulle tala om på fredagen. Jag hade en titel och en hel del fragment och tankar, uppslag och idéer, men jag behövde ett detaljerat manus för att kunna säga något vettigt. Ett moment 22, för ett manus kunde jag bara få till om jag kände mig säker på vad jag skulle tala om och det var alldeles för mycket och på tok för rörigt än så länge. Jag sköt det därför framför mig och njöt av samvaron och naturen.

På väg tillbaka till Tromöy klarnade det upp, och efter lite vin på rummet var jag redo för förfest på verandan. Klockan sju skulle det bli grillfest och sedan jamsession. Stämningen var på topp, kvällssolen lyste och grillen spred en känsla av förväntan. Varje krets hittade enligt instruktionerna en egen plats att vara på och vi hämtade maten som skulle tillagas från kansliet. Fisk i folie. Det smakade, till skillnad från maten för övrigt under veckan, fantastiskt. Jag har inget dåligt att säga om NSU, förutom maten på Hove gård. Till frukost och lunch fick vi resterna från kvällens middag, indränkta i majonnäs. "Det var värre förra gången vi var här", sa någon. "Då var det flera som blev sjuka av maten ...". Fast det kunde jag ta. Det var en lågt pris att betala för att få del av det jag fick ta del av under veckan, som nu led mot sitt slut, oroväckande snabbt. Kämpade med att hålla de tankarna borta. Koncentrerade mig på festen, på de nyvunna vännerna, och njöt av känslan.

Efter maten och vinet och solen och de uppsluppna samtalen var tankarna på fredagen som bortblåsta. Jag var där och då och tog vara på stunden. Jag var full och lycklig, kände hopp och brydde mig inte om något annat än att ha så roligt som det bara gick. Vi dansade i ring och det kändes som en familj formerats där på ön, en maskulinitetsfamilj. Och jag kände mig som en del av den, nästan som en fullvärdig medlem. I alla fall på kvällen, så länge jag hade alkohol i blodet. Tänker idag på hur mycket oro jag besparats och hur ännu mycket bättre det hade känts där och då om jag vetat vad som låg framför mig. Fast hade jag vetat hade känslan inte varit lika värdefull. Om jag vetat att jag skulle vara med och bygga upp den svenska maskulinitetsforskningen några år senare hade dagarna på ön kanske inte alls levt kvar som de gjort i mitt minne. Där och då stod allt på spel och framtiden var vidöppen, allt var värdefullt och förspilld tid förkastlig. Det var nu eller aldrig, så kände jag.

Flera av maskulinitetskretsens deltagare spelade i band och det jammades på scen. Och sedan klev Ulf Mellström upp och körde ett stand-up-nummer. Jag var del av något stort kändes det som. Av en slump hade jag inte bara hamnat där, jag hade dessutom hamnat i den bästa kretsen, bland de bästa människorna. Och den känslan fyllde mig med mod och tillförsikt. Jag minns hur bra det gick att dansa den kvällen, hur det liksom kändes som inget kunde stoppa mig, som om allt jag gjorde blev bra. Jag var ett med musiken och dem jag dansade med. Det var mitt sätt att göra avtryck och känna delaktighet. På dansgolvet vad det jag som förde, jag som bestämde takt och riktning. Där var jag trygg och vågade ta för mig.

Sedan slog ångesten till och jag kände mig tvingad att bryta upp, innan jag kom allt för nära och innan alkoholen hade fått mig att göra något jag skulle ångra. Jag tog mig till mitt rum och satte mig att försöka skriva på mitt manus. Det gick inte alls. Jag tog en promenad och sökte mig tillbaka till festen, men då var den slut. Såg på avstånd hur ett stort gäng drog iväg på efterfest på någons rum. Kände mig utanför igen. Tvingade mig tillbaka till rummet och manuset, men somnade av utmattning och vaknade först sent nästa dag. Trött, bakis och skräckslagen.

Solen lyste igen. Det gjorde dagen och känslan jag bar på lite lättare att uthärda. Jag längtade efter kaffe, det var det enda jag tänkte på när jag jäktade till till salen. Astrid som jag dansat en del med med kvällen innan och som jag ofta sökte mig till, för hon tog sig an mig på ett sätt som jag uppskattade väldigt mycket och fortfarande känner tacksamhet för, hörde min längtan och såg min besvikelse när det visade sig att kaffet var slut. "Jag tog det sista är jag rädd", sa hon. "Fast jag egentligen inte var sugen ... av gammal vana". Hon tittade ner i koppen, sedan tittade hon på mig och sträckte fram koppen med kaffe. "Du får den", sa hon. Och jag tackade och drack den med glädje, även om det var både socker och grädde i den. "Du ser ut att behöva det mer än jag", sa hon. Omsorgen fyllde mig med värme, inte bara den omsorg som visades mig just där, utan omsorgen som hon visade mig under hela veckan. Det kändes ofarligt att vara i hennes närhet, för hon hade stor integritet och visade tydligt att hon inte var intresserad av mig, inte på det sättet. Däremot var hon intresserad av att samtala med mig och hon delade med sig av sina erfarenheter, sina akademiska drömmar och planer för framtiden. Hon är en av alla vänliga, tillmötesgående människor som jag mött på vägen mot akademin och som hjälp mig öppna dörren ditin. Och jag sög i mig allt, lärde mig massor och drabbades gång på gång av mitt dåliga självförtroende, fast i hennes och övrigas närvaro vågade jag fortsätta trots att jag var rädd. Skillnaden mellan det hon berättade och den hon var, och jag och mitt liv, var enorm. Den klyftan, den akademiska avgrunden, måste jag övervinna och ta mig över, tänkte jag när jag lyssnade. Jag stod utanför, medan hon och alla andra befann sig säkert på andra sidan. Det var dit jag vill och det var nu eller aldrig. Det måste gå.

Minnena flyter som sagt samman och programmet ger ingen hjälp. Vet inte om det var denna dag jag lyssnade på Philip Lalander, men det han talade om minns jag dock väl. Han höll hov där framme och hans berättelse vad både intressant, analytisk och handlade om saker som låg mig nära, sker som jag stärktes i tron om att även jag skulle kunna syssla med. Manlighet och alkohol. Tre ungdomsgäng, tre olika sätt att hantera och använda alkohol. En kristen gemenskap som helt tog avstånd från alkoholen, om den gruppen talades det inte så mycket. Ett gäng mediestuderande tjejer, som det talades lite mer om men ändå nästan inget i jämförelse med den grupp av politiskt aktiva liberalkonservativa killar som var anförandets huvudnummer. Lalander talade med inlevelse om sina upplevelser och jag minns fortfarande dammsugaren som antog närmast mytiska proportioner för killarna i deras initiationsriter. Vad de gjorde med den och om den faktiskt användes var höljt i dunkel, men den fungerade ändå som en symbol på samma sätt som alkoholen, för en speciell typ av manlighet. Stämningen i rummet var uppsluppen och frågorna var många. Samtalet om studien och ungdomarna fortsatte på rasten, vilket var en annan av alla sakerna jag uppskattade. Att även om det var ledigt och semester så handlade umgänget och samtalen om viktiga, vettiga, intellektuella saker.

Vi var alla olika, men ändå lika i det att vi sysslade med något som vi brann för. Kanske var den insikten den viktigaste för mig, insikten om att det inte den man är som betyder något, utan vart man är på väg och vad man vill.

Mina år i akademin 9

Dagarna på ön flyter ihop och det gamla programmet innehåller en del ändringar. Inser att min berättelse blir mer anekdotisk än sann. Det jag beskriver än minnet av en känsla, och det kan väl sägas vara nog så sant, för det är vad jag har kvar, minnet. Och det är minnena av det som var och vägen fram som präglar min syn på vardagen i akademin idag. Därför fortsätter jag vandringen längs minnenas allé.

Tisdagens presentationer skulle hållas på engelska. Det stressade mig lite, för jag kände mig inte säker där. Å andra sidan sa jag inget på sessionerna. Men ändå, jag ville veta och förstå, om inte annat så för att kunna hänga med i diskussionerna under raster och på lunchen. Jag var en del av gemenskapen, men för mig var det ett spel. Jag kunde på inget sätt känna mig som en i gänget. Men jag var tacksam över att det gick att spela. Ibland brukar jag säga till mina studenter, fake it till you make it. Det är så jag agerat många gånger genom åren. När jag inte riktigt vågat eller känt mig osäker har jag spelat. Och det har fungerat, för mig. Det har räddat mig och jag har lärt mig oerhört mycket. Visst har jag varit rädd och känt mig ensam, men det har tagit mig dit jag velat.

När jag tänker tillbaka på de där dagarna tänker jag på hur mycket jag lärde mig och på hur jag förändrades av att vara där. Jag tänker med värme på människorna jag mötte och på hur förstående och vänliga de var. Och jag tänker på hur jag sökte och fann olika strategier att hitta ett utrymme där jag kunde fungera och agera mer otvunget än i det akademiska där jag fortfarande var förlamad.

Vill inte tänka på det som strategier, för jag har aldrig använt något av det utstuderat, utan mer av nödvändighet. Det var mitt sätt att göra det bästa av det jag hade och den jag var. Kvinnor har alltid känts lättare att komma nära, för att jag är man och för att det alltid finns något där. Länge hamnade jag i problematiska situationer när det uppstod känslor, vilket är oundvikligt i den typen av möten, speciellt om man är naiv och inte riktigt vet hur man själv eller andra fungerar. Och särskilt när det är fest, alkohol och dans inblandat. Där kände jag mig trygg, med alkohol i blodet, på dansgolvet, ensam och nära någon jag beundrade, men som jag inte riktigt vågade tala med. Inget hände, men det var plågsamt och slet och rev i mina känslor. Jag minns fortfarande stunder av närhet, promenader i skogen, förtroliga samtal om livet och den akademiska världen. Jag minns stunderna och tillfällena med värme och med sorg. För jag spelade ett spel och var bara delvis närvarande. Ingen visste allt om mig. Som sagt jag ljög inte och gjorde inget jag inte kunde stå för. Jag gick inte över linjen. Men känslomässigt engagerades jag och det tog på krafterna.

Jag lärde känna Lars-Erik Berg som talade om faderskap på tisdagen, genom samtal om hälsa och relation till barnen. Vi talade om vad det innebär att vara förälder, tillsammans med några andra på verandan till det hus vi bodde i. Och det kunde jag ju tala om, mitt liv och mina erfarenheter. Inga problem, men så fort det blev vetenskap av det tystnade jag. Fast det blev inte det, inte på rasterna eller på kvällarna. Nordiska Sommaruniversitetet är bra på det sättet. Det är semester, men en intellektuell semester.

Att heja på ett fotbollslag kan också vara en dörröppnare och inledningen på en vänskap. Vid något tillfälle råkade jag i förbifarten yttra att jag hejar på GAIS, och det kom att bli upptakten till en relation som fortfarande är levande. Det var så jag lärde känna Ulf Mellström, som varit den av dem som var med på ön, som genom åren närmast följt mig. Men det var känslan av samhörighet som uppstod i den gemensamma kärleken till fotbollslaget GAIS som hjälpte mig att våga öppna upp mig och berätta, om annat också.

Respekt är ordet som beskriver min känsla bäst. Jag var tacksam bara att få vara med, för det var in i den världen jag ville och längtade till. Och NSU och människorna jag mötte gav mig hopp, bara genom att se mig, tala med mig och låta mig vara den jag var. Min respekt för akademin var monumental och utan kretsmedlemmarna och mötena på raster, måltider och kvällarna är det inte säkert att jag vågat. För där på ön fick jag smaka på något jag inte ville vara utan, jag fick ta del av akademisk gemenskap. NSU var ren glädje och inget av det som idag präglar min vardag, såsom administration och osjälvständiga studenter som inte kan eller vill ta ansvar, fanns där. Bara kunskap, intresse och intellektuell gemenskap. För kunskapens, samtalens och den akademiska gemenskapens skull. Det var semester, men ändå inte.

Alkoholens betydelse kan inte underskattas. Det är en drog, men rätt använd kan den vara fantastisk. Och den hjälpte mig enormt mycket. Kanske är det en anledning till att jag senare kom att skriva en helt annan bok om alkohol än den som började ta form i huvudet på mig där på ön. Jag vet inte, men det kan vara så. Alkohol är en drog med många ansikten och den kan vara lika farlig som den är underbar. Alla klarade inte av att dricka med måtta, men det urartade inte. För vi var där för något annat än för festen. Festerna var del av helheten, men aldrig ett självändamål. Som på vetenskapliga konferenser, där festas det också, men konferensen är ingen ursäkt för att få eller kunna festa. Så var det på SNU och för mig var alkoholen en teknik för att vinna självförtroende, eller snarare för att kunna vara den jag var, djupt där inne, den som jag var alldeles för distraherad av intryck och oro för att våga vara. När jag drack slipades oron och distraktionen av i kanterna och ett lugn infann sig. Där i den känslan kunde jag vila och vågade jag göra ett avtryck.

Det var viktigt för mig, att göra ett avtryck, att inte bli en grå mus som ingen mindes. För om ingen mindes mig och att jag varit där var jag rädd att det aldrig skulle ha hänt. Det kändes som det var nu eller aldrig, som om jag här hade min sista chans att förankra en lina som jag senare skulle kunna använda för att hiva mig upp över kanten och in i akademin med hjälp av. Den känslan minns jag tydligt. Känslan av att något påbörjats.

Innan middagen handlade jag två flaskor vin i "Per Olafs" mobila bar. En drack jag på rummet, för att våga vara mig själv, och den andra tog jag med mig ut på verandan och smuttade i lugn och ro på. Den räckte även till middagen. Sedan var det visafton. Odd Börretzen och Alf Cranner uppträdde. Jag förstod att de var stora namn i Norge, men först efteråt insåg jag hur ambitiöst kulturprogrammet på NSU var. Som sagt, jag var ny, osäker och bara en besökare. Detta var min första upplevelse av den akademiska världen. Det smakade mer.

På kvällen kröp oron på. Nästa dag var det fria aktiviteter. Vi skulle på utflykt och sedan var det kretsmiddag och grillfest. Sedan var det bara en dag kvar till jag skulle tala och jag hade ännu inget manus. Det som skrämde mig och spädde på oron var att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på uppgiften, som där och då, ensam i sängen, kändes mig övermäktig.

Mina år i akademin 8

Måndag. Vaknade av tankar, mitt i formuleringar. Ett avhandlingsämne började ta form. Nyktra alkoholisters terapeutiska arbete i Länken och AA, med fokus på genus/maskulinitet. Ämnet hade berörts tidigare, på en kurs i kvinnohistoria och genusteori som jag läst året innan jag sökte forskarutbildningen första gången. Att det skulle kunna bli ett avhandlingsämne av den tanken slog mig först nu, först här. Nordiska Sommaruniversitet och människorna jag mötte där, i Norge på Tromöy, var det som hjälpte mig att se mönstret och vägarna fram. På egen hand förlamades jag, men här öppnades dörrar och sträcktes ut händer. Efter några dagar på ön och i gemenskapen hade jag hittat både mig själv i akademin och vänner som visade vägen. I huvudet växte det som långt senare skulle anta en fastare form fram. Så här skrev jag inte då, men jag tänkte i dessa banor.

Jag vill – med inspiration från Sven-Erik Liedmans (1999) resonemang om solidaritet, där han bland annat konstaterar att ”äkta” solidaritet endast kan finnas där ett ömsesidigt beroende existerar – diskutera relationen mellan (minoriteten) missbrukare och (majoriteten) brukare. En viktig fråga i detta sammanhang blir att belysa såväl missbrukande mäns som kvinnors situation. Mycket talar för att definitionen av ett acceptabelt bruk av alkohol och droger skiljer sig åt för män och kvinnor (jfr Trulsson 2002:86ff, Jansson 2002:126). Liksom i många andra sammanhang har mannen också inom missbrukarvården kommit att utgöra normen (Hilte 2002:166), vilket kan innebära problem för missbrukande kvinnor (jfr Andersson 1999:34). Under arbetet med min C-uppsats (Nehls 1994) fann jag tecken på att kvinnor i högre grad än män döljer sitt missbruk, vilket kan leda till att de kommer under behandling i ett senare skede med större skador samt längre rehabilitering som följd. Det visade sig också att kvinnorna i högre grad än männen berättade om svåra skuldkänslor när eventuella barn misskötts eller lämnats till sociala myndigheter. Inte bara könsapekter utan även drogbrukarens klasstillhörighet verkar påverka såväl individens dryckesvanor som hans eller hennes väg in i missbruk, behandling och rehabilitering (Andersson 1999, Kristiansen 2002, Norell & Törnqvist 1995). Men jag har också ambitionen att uppmärksamma maktaspekter av relationen mellan etnicitet och alkohol, som i svenska missbrukarsammanhang kanske oftast drabbat invandrare från Finland (Kuosmanen 1999).

Den kanske viktigaste aspekten att lyfta fram i studien är livet ”på andra sidan”, tillvaron efter år av missbruk. Hur kan den se ut? Vad kan samhället lära sig av nyktra alkoholisters erfarenheter? Vården av missbrukare har sedan länge bedrivits med hjälp av ideellt arbete inom olika kyrkliga organisationer och självhjälpsgrupper som Länken och AA. De senare kommer särskilt att uppmärksammas i studien. Såväl AA som Länken är två tydligt könssegregerade och mansdominerade organisationer (Helmersson Bergmark 1995:85f, Nehls 1994). En central fråga blir därför att analysera hur detta könsförhållande reproduceras samt hur det eventuellt skulle kunna förändras i framtiden. Utifrån ett köns/maskulinitetsperspektiv finner jag det särskilt viktigt att uppmärksamma, dokumentera och analysera det faktum att metoderna inom AA och Länken bygger på att alkoholisten (vilka till stor del är män) ställer sig upp inför andra (manliga) alkoholister och erkänner personliga svagheter och berättar om misslyckanden. Hur ser männen inom Länken och AA på det faktum att den terapeutiska metoden går på tvärs mot sådana manliga ideal där muskelstyrka och tålighet gentemot alkohol premieras (jfr Lalander 1998:129f, Kuosmanen 2001:204)? Under arbetet med min C-uppsats fann jag också en annan aspekt som här kommer att utvecklas och diskuteras kritiskt. Vissa av de manliga nyktra alkoholisterna betraktade sig som ett slags hjältar. Man talade om sig själv i termer av någon som utsatts för prövningar men som gått stärkt ur processen. Sådana tendenser finns också inom forskningen om alkoholister (jfr Cary 1999). Frågan jag vill diskutera är hur detta tänkande förhåller sig till könsaspekterna som presenterats ovan.

Jag skrev aldrig min avhandling om nyktra alkoholister, men det var detta jag ville skriva om och det blev ämnet för arbetet efter disputationen. Utan veckan i Norge är jag tveksam till att något av det där hade blivit av. Och hade jag vetat hur mycket arbete jag hade framför mig, hur många vedermödor jag skulle tvingas genomlida innan jag nått mitt mål kanske jag inte hade varit lika glad som jag var den där soliga, somriga morgonen. Aldrig att jag ångrar att jag tog de beslut jag tog eller att jag gjorde som jag gjorde, aldrig!

Dagens första föreläsare var norrman: Geir A Öygarden, som talade utifrån följande rubrik: Når lepper sprekker: Kunsten å sminke med röde handsker. Jag minns inte vad det handlade om, bara att jag var ovan vid norskan och att mycket gick mig förbi. Nästa föreläsare minns jag dock tydligt, för han var så uppenbart nervös och tappade bort sig. Men han klarade ändå uppdraget galant och ingen i publiken visade något annat än värme, förståelse och intresse. Jag kan fortfarande se honom stå där framme: Lars Lagergren, med sin omisskännliga östgötadialekt, talandes om motorcyklar och chopperkulturens manlighet.

På eftermiddagen lyssnade vi alla i den stora aulan på gästföreläsaqren från Tyskland, Klaus Thiweleit som året innan kommit ut med boken Mansfantasier, om tyska frikårssoldater under mellankrigsåren. Under föreläsningen hände det konstiga saker. När han talade om tåg ljöd en tågvissla i fjärran, och just när ha sa något om en kanon ljöd åskan. Synkronicitet var ett ord jag aldrig hört innan, men det nändes av Thiweleit och det har etsats sig fast. Minnet är märkligt på det sättet och att minnas och skriva om sina minnen gör att man lär sig lär sig med om och av sig själv, för det är så mycket jag glömt märker jag, men som väcks till liv att att återvända till den jag var då och till det jag upplevde.

Efter middagen, innan kvällens kulturprogram, satt jag utanför huset och drack vin med mina nyfunna vänner i den nedåtgående solen. Och jag njöt i fulla drag av känslan av att kunna smälta in och fungera bland akademiker, inte som en gäst utan som en del av gemenskapen. Tacksamheten och glädjen kände inga gränser och än var det lång tid kvar innan jag behövde oroa mig för mitt eget framträdande. Än kunde jag vila i känslan av tillhörighet.

Mina år i akademin 7

Solen väckte mig efter en orolig natt i en smal och obekväm säng. Idag skulle arbetet i kretsarna börja. Seminarier från förmiddag till kväll. Arbetet skulle avslutas med att det visades film. En av kretsledarna var tydligen filmvetare och en del av hans projekt gick ut på att övriga skulle titta på ett antal filmer som han valt ut, på temat bromace, eller buddy movies. Filmer där två män och deras interagerande utgör handlingen. Midnight Cowboy, med Dustin Hoffman och John Voight stod på programmet idag, söndag. Känslorna i kroppen var motstridiga. Jag både ville och ville inte vara med. Jag kände mig inbjuden, men inte hemma. Känslan av att det var detta jag ville utmanades av rädslan för det okända, och jag tvingade mig framåt och vidare. Först till frukosten som jag åt i ensamhet. Sedan tillbaka till rummet för att samla ihop mig och mina saker.

Jag läste i programmet: Mikael Carleheden skulle inleda, med rubriken, Till kritiken av konstruktivistisk genusteori. Nästa anförande var av Anette Dina Sörensen; Könskonstruktioner i reklambilder från 1950-talet och framåt. Ingen av dem hade jag hört talas om innan. Arne Nilsson kände jag dock till; Creating Their own private and public: The male homosexual life space in a Nordic city during high modernity. Sedan film. Jag tog ett djupt andetag. Öppnade dörren och gick genom korrideoren, ut till platsen utanför huset där jag bodde tillsammans med drygt 10 andra deltagare. Där stod en lång kille i min ålder. Han presenterade sig. Christian Kullgren. Han verkade trevlig, men jag hamnade omgående i underläge när han spanade bland folket som samlades på gräsplätten och sa: "Undrar om det är någon man känner här. Även om det är första gången jag deltar, brukar det alltid vara någon." Och mycket riktigt. Han hittade någon. Lämnade mig och jag vandrade ensam mot lokalen där vi skulle vara. Jag tänkte på vad han sagt och på hur ovan, liten och ensam jag kände mig. Att jag skulle träffa någon jag kände här var uteslutet. Jag var på besök i akademin. Jag iakttog och observerade det nya och okända. Jag önskade inget hellre än att bli en del av detta sammanhang, men insåg också att jag hade en lång väg kvar att vandra.

I den solbelysta backen ner mot huset hanns jag ikapp av Philip Lalander som jag talat lite med under middagen. Han var från Norrköping, men var doktorand vid Högskolan i Kalmar. Han skulle tala om sitt projekt senare under veckan. Jag stammade något om att detta var första gången för mig, att det verkade trevligt och att det skulle bli kul. Bad min vana trogen om ursäkt för att jag bara var student, men försökte rädda situationen med att säga att jag sökte forskarutbildningen. Att jag sökt två gånger men inte lyckats komma in berättade jag inte. Det var för plågsamt. Under vår korta promenad luftade dock för första gången, både för mig själv och för någon annan, mina tankar på ämne för avhandlingen. Efter att jag fått beskedet att programmet ändrats hade jag tänkt om. Jag skulle inte tala om Ulf Lundell, utan om nyktra alkoholisters arbete i AA och Länken. Titeln på mitt anförande skulle jag ge till Thomas under dagen: Manligt umgänge som terapeutisk metod: En diskussion om AA och Länken. "Vad kul", sa Philip. "Jag ska också tala om män och alkohol". Inombords jublade jag. Jag var kanske trots allt inte så utanför som jag trodde, som jag allt för lätt och allt som oftast kunde få för mig. Vi talade om detta och Philip berättade om förra årets session, på Island. Han talade till mig som vore jag en del i en gemenskap. Detta börjar bra, tänkte jag. Solen sken och livet lekte. Bageriets grepp runt strupen lossnade lite och oron inför fredagens uppgift gick att släppa lite.

Det fortsatte kännas bra. Carleheden talade väl och jag kände igen mig. Jag hade ju läst en hel del genusteori, trots allt. Jag var ingen nybörjare, även om det var första gången jag träffade dessa människor, i detta sammanhang. Även om jag satt tyst stärktes jag i tron på att jag kanske var något på spåret här. Kanske hade jag äntligen hittat ämnet för en avhandling, den sista pusselbiten för att ta steget in i akademin. Att jag inte kommit in på forskarutbildningen hade till stor del handlat om att jag först inte visste alls vad jag ville skriva om, vilket de tre som antogs hade klara bilder av. Andra gången hade jag tvingat fram ett ämne jag inte riktigt trodde på, vilket så klart lyste igenom i ansökan. Men här fanns något. Genus, maskulinitet och droger/missbruk ringade väl in mina intressen. Ett litet hopp började spira inombords.

Efter lunchen satte jag mig i solen utanför huset. Jag åt snabbt och sökte mig sedan till ensamheten, för att samla kraft och mod. Intrycken var många, liksom alla motstridiga känslor som bubblade inombords. Det tog på krafterna. Ensamhet har för mig alltid varit ett sätt att klara mig genom det okända och svåra. Ensam är inte starkt, det är inte så jag känner, men för mig har det varit ett sätt att klara kraven och lösa problemen, som ofta har varit sociala. Efter en kort promenad runt anläggningen hamnade jag, redo för eftermiddagen, utanför huset där vi höll till. Plötsligt stod hon där framför mig, en av tjejerna i kretsen. Hon presenterade sig som Astrid Hedin och frågade vem jag var. Jag drog den korta versionen. Hon hade varit med tidigare och skulle vara med och arrangera nästa års träff, i Sverige. Hon var världsvan och akademiker. Hon var en del av den värld jag så innerligt gärna ville in i. Hon hade allt det jag saknade. Läste Tyska på Goethe Institut och förde sig som man ska. Att hon sökte upp mig och gläntade på dörren till akademin fick min kropp att reagera. Jag togs på sängen av känslorna som bubblade inombords. Men jag höll det inom mig, för känslan av underlägsenhet förlamade mig. Jag försökte överleva och var tacksam för att hon uppenbarligen tog sig an mig, för att hon varsamt visade vägen. Snart kom de andra och förtrollningen var bruten.

Arne Nilsson ansvarade för eftermiddagens enda presentation, som jag delvis hört innan, men som var lika fascinerande, denna gång drog han den på engelska. Maskulinitet är intressant, tänkte jag. Och förslaget till avhandlingsämne antog allt tydligare former. Nu skulle jag bara få ner tankarna på papper, i form av en presentation som jag kunde delge övriga. Det skulle nog gå bra, tänkte jag. Detta var trevliga människor som ville mig väl och vi var alla intresserade av samma sak. Efter Arne var det dags för film. Vi fick i uppdrag att tänka på och sedan svara på några frågor. Och det släppte lös en flodväg av tankar och analytiska uppslag. Plötsligt såg jag saker jag aldrig tänkt på. Veckans berg-och-dalbane-färd rullade på. Jag var lycklig.

Efter filmen bar det av med buss till en nedlagd bomullsfabrik, som nu huserade ett galleri. I programmet presenterades den som Norges bästa utställningslokal. Det var det säkert också, men nu när jag kände mig mer bekväm tog jag tillfället i akt att tala med de nyvunna bekantskaperna. Jag spelade rollen som akademiker och det gick riktigt bra. Sedan var det fest på kvällen. Jag drack vin. Dansade och njöt av livet och sammanhanget. När jag skulle gå tillbaka till mitt rum kom jag fel. Alla husen såg likadana ut och nyckeln passade inte i dörren. Jag var inte helt nykter. Förbryllad stod jag där och tänkte på vad som var fel. Då hörde jag det omisskännliga av ett älskande par, som gav sig här åt varandras kroppar så hela huset skakade. Det var en av sakerna som jag hört om NSU, att det idkas en hel del könsligt umgänge där. Unga akademiska människor, fria och med hela livet framför sig. Varför inte. Vackert! Men jag var gift, hade barn och detta var min sista chans att ta mig in i akademin. Den dörren var stängd! Det var inte därför jag var där. Jag gick till mitt hus, till mitt rum och min säng. Och jag somnade i ett rus av glädje som inte bara hade med alkoholen att göra. Jag tänkte äntligen! Kanske, kanske!

Mina år i akademin 6

Känslan av ensamhet, där på caféet i Arendal, lördagen den 27 juli, 1996. Den känslan minns jag fortfarande. Dagen innan hade jag stått i bageriet, i en miljö och med människor som jag visserligen fungerade och kände mig hemma i, men som jag mentalt lämnat många år tidigare. Det var hit jag ville, in i akademin. Men när jag väl stod där på tröskeln tvekade jag. Här befann jag mig i okänt land, ensam i en terräng som bara på ytan liknade den jag var van vid. Här liksom i bageriet fanns det människor, hus och natur. Solen strålade och havet glimrade bortanför båtarnas vajande master nere i hamnen. Men det såg jag som på film, innesluten som jag var, i en osynlig bubbla. Redan dagen efter skulle jag hålla min presentation, om Ulf Lundell och nordisk maskulinitet. Kroppen gjorde motstånd. Jag var inte redo, hade inte kunnat förbereda mig av rädsla och nervositet. Detta var min chans, min biljett till det liv och den värld jag så hett längtade efter. Det var här och det var nu det gällde. Jag var skräckslagen.

Jag satt på caféet i någon timme medan det sakta fylldes med gäster. 13.30 skulle det gå en buss från Rutebilstationen, ut till Hove på Tromöya. Än fanns det tid. Jag gick ut på torget och vandrade planlöst genom staden, ner i hamnen. Hela tiden, liksom innesluten i en bubbla. Kontakten med verkligheten var avskuren, av skräck och förväntan. Jag ringde hem till min fru och barnen från en telefonkiosk. Det var innan mobiltelefonen blev var mans egendom. Vi hade skiljts åt som ovänner. Sommaren hade varit jobbig, för vi ville så uppenbart olika saker med våra liv. Det bidrog till den alienerade känslan och fick mig att känna mig än mer ensam. Och när vi inte kunde komma överens på telefon ångrade jag att jag ringt, även om det kändes bra att höra min dotters glada röst. Jag var på väg, men dröjde mig kvar i dörrhålet.

Satte mig på en klippa med utsikt över havet. Tänkte på veckan som låg framför mig. På kvällens festmiddag. Men mest på mitt anförande dagen efter. Vad skulle jag tala om och vem skulle jag tala inför. Jag hade föreläst en gång, om min C-uppsats. Och inför den föreläsningen hade jag varit skräckslagen. Under 24 timmar innan kunde jag inte tänka på något annat, även om jag skulle tala om en text jag jobbat med i nästan två år. Det gick bra trots allt och efteråt gick jag som på moln. Men då talade jag för studenter. Här skulle jag tala för doktorander, lärare och kanske även för någon professor. Hur skulle det gå? Magen bubblade, huvudet kokade. Solen lyste. Det var en helt underbar sommardag och det var detta jag vill, mer än något annat. Det får gå som det vill. Jag måste göra det. Vandrade ett varv till, upp och ner för de branta backarna. Hittade Rutebilstationen. Satte mig att vänta. Det var en timme kvar till bussen skulle gå.

Plötsligt stod den bara där, bussen. Och jag klev på. Nästa minne är från den öppna gräsplanen. Vid kortänden till ett av husen stod ett bord. Där skulle man anmäla sig och det bjöds på välkomstdrink. Jag hälsades välkommen, prickades av och fick en nyckel. Jag skulle bo i ett av husen längst upp, längst bort, från salen där festmiddagen skulle hållas senare på kvällen. Tog min väska och gick till rummet där jag bäddade den smala sängen. Anläggningen väckte minnen från lumpen, men här fick jag i alla fall ett eget rum. Ansattes av rastlöshet. Tog en promenad. Gick ner till havet och fann en helt fantastisk strand, fylld med runda, fina stenar. Satt där i över en timme och samlade tankarna. Även om man inte fick det tog jag med mig några stenar upp till rummet. På vägen tillbaka mötte jag Thomas som bjudit in mig i kretsen Mellan män och maskuliniteter och till veckan i regi av Nordiska Sommaruniversitetet. Han hälsade hjärtligt! Vi talade en stund om sommaren och jag frågade om veckan och vad som skulle hända. Då sa han något som fick en stor sten att lätta från bröstet på mig. "Vi har ändrat lite i programmet och din presentation har flyttats till fredagen. Hoppas det är okej?" Klart det var! Jag jublade inombords. Nu kunde jag ägna veckan åt att lyssna in, lära mig mer och förbereda mig på vad jag skulle säga. "Vi ses senare, på middagen", sa han och jag gick till mitt rum och sov en stund, lättad över beskedet.

Satte mig sedan och studerade veckans program. Jag läste namn som för mig där och då bara var just namn, men som senare kommit att bli människor, några är idag kollegor och vissa har jag lärt känna som vänner. Om det visste jag emellertid då inget. Än så länge var framtiden fullkomligt öppen. Det kändes tryggt att jag kände Thomas lite och att jag tidigare lyssnat på Arne Nilsson, som jag såg skulle tala dagen efter om homosexuella mäns arbete med att skapa privata arenor för möten i det offentliga. Han hade talat på etnologen något år tidigare. Ibland behövs det inte så mycket för att känslan av trygghet ska infinna sig. Lite omstuvningar i programmet och några bekanta ansikten.

Inför middagen på kvällen drack jag lite vodka på rummet, för det var otänkbart att möta nya, obekanta människor, i en helt ny och skrämmande ovan miljö, nykter. Konsten att mingla har jag aldrig lyckats lära mig och med tanke på vem jag var då och på omständigheten var det för mig otänkbart att åka utan att vara väl förberedd. Jag drack inte för att att bli full, utan för att kunna fungera nyktert och belevat, för att inte lamslås av rädsla och osäkerhet. Vid vårt bord var stämningen dock inbjudande och god. Thomas presenterade mig för Phillip Lalander och vid bordet satt även Ella Johansson, som jag visste hade en PostDoc-tjänst i Umeå, tillsammans med en av mina gamla lärare från grundutbildningen i Etnologi. Plötsligt kände jag mig inte riktigt lika utanför längre. Innanför skulle det dröja många år innan jag kände mig, men där och då räckte den känslan en lång väg.

Mina år i akademin 5

Återvänder i tanken till våren 1996. Till vändningen. Till ett år som började i besvikelse, men som sedan hämtade upp sig betydligt. För andra gången hade jag misslyckats med att antas som doktorand i etnologi vid Göteborgs universitet. Jag läste kulturvetenskap och författade en essä om Ulf Lundell (som jag med skämskudden i beredskap har publicerat här, här, här och här). Den texten kom att få en stor betydelse för mig och mitt liv. Först nu när jag blickar bakåt inser jag hur stor betydelse just den texten har spelat. Inte på grund av dess akademiska kvaliteter, för sådana saknas. Jag skrev den för att jag kunde och för att jag lyssnade en massa på hans musik då. Min lärare peppade mig, men jag förstod längre fram i processen att hon var besviken, för hon såg framför sig en analys av Lundells kvinnosyn. Där var jag dock inte då i tanken. Visst förstod jag vad hon menade, men jag skrev om en artist jag beundrade och var alldeles för upptagen av det för att tänka kritiskt. Det var med andra ord inte därför den kom att bli betydelsefull.

Essän om Lundell skrev jag under den tredje delkursen, i början av maj. Den sista delkursen handlade om Kultursociologi, och där skrev jag som bekant (se tidigare poster i denna serie) om Karel Kosik, som jag tänk skulle utgöra den teoretiska stommen i min avhandling, den som jag allt mer tappade tron på. Kursen hölls av sociologerna Thomas Johansson och Håkan Thörn. Sista tillfället på kursen, i början av juni, tittade vi på film. Vi höll till i en gammal stenvilla ovanför Näckrosdammen, vid Humanisten. Det var en varm dag. Vi tittade på film, Blue Velvet, av David Lynch. Vill minnas att den presenterade som en postmodern film, och att vi efteråt skulle samtala om den analytiska ingången över ett glas vin och lite ost och kex. Det var trevligt, lärarna bjöd på sig själva. Kvällen var ljum och innan vi bröt upp för att dra vidare till restaurang Krakov för att äta kallade Thomas Johansson mig till sig. Han frågade om jag skrivit om Ulf Lundell och om jag inte hade lust att komma med till Nordiska Sommaruniversitetet (NSU), i Arendal i Norge i slutet av sommaren? Johansson var en av ledarna för en krets (arbetsgrupperna heter så): Mellan män och maskuliniteter. Jag överrumplades. Skulle jag kunna det? Skulle jag våga presentera något, för akademiker, utomlands? Det är väldigt prestiglöst och en blandning av folk, studenter och forskare. Kom med, sa han. Tänk på det så kan vi höras.

Vi fortsatte sedan till restaurangen, men jag var någon annanstans i tanken. Jag åt och satt sedan tyst och lyssnade. Njöt av umgänget och den fina kvällen. Dröjde mig kvar i känslan av att vara student. Höll bageriet på armlängds avstånd. Till hösten skulle jag läsa Idé- och Lärdomshistoria. Sista året som jag kunde ta studiemedel. Lyssnade dock inte på vad de andra talade om. Tänkte på NSU, på om jag vågade. För jag visste redan att detta var chansen jag väntat på. Det var nu eller aldrig. När jag gick sa jag till Thomas att jag skulle höra av mig när jag tänkt färdigt, vilket jag gjorde redan dagen efter. Självklart skulle jag vara med.

Sommaren rann iväg och snart var det dags att köpa biljett till Norge, till Arendal. Minns tydligt hur jag stod på centralstationen i Göteborg och vägde olika alternativ som jag fick presenterade för mig, av kvinnan i kassan. Även om jag jobbat en hel sommar var jag student och vi hade det inte så fett. Bagerijobbet gav inte så mycket, så jag tyckte det lät som en god idé att övernatta i Oslo, på centralstationen där. Det gick nämligen inget tåg till Göteborg förrän på morgonen efter. Dit bokade jag tåg till Oslo och sedan nattåg till Arendal. Det kändes som en lysande idé, där och då. Jag var fokuserad på det jag skulle göra då, under veckan, på mitt anförande om Ulf Lundell och nordisk maskulinitet, som titeln lyser i det första programmet. Jag skulle tala den första dagen och det skrämde mig lite.

Det var med oro i kroppen, men också med förväntan, jag satte mig på tåget mot Oslo, fredagen den 26 juli. När jag kom fram var det mörkt och sent, men jag hittade mig sovvagn och insåg när tåget rullade att jag var ensam i kupén. Ganska tidigt på natten kom tåget fram till Arendal och där kopplades vagnen av, så jag sov gott i en tyst och stillastående tågvagn, fortfarande ensam i kupén. På morgonen väcktes jag av konduktören som kackade på dörren och ställde en frukostbricka utanför. Jag tog med mig maten och satte mig på klipporna vid hamnen. Solen strålade och jag bubblade över av känslor. Glädje, oro, spänning. Nu var jag här och från och med nu överlämnar jag mig i ödets händer, det var vad som fick mig att våga ta ett steg till, så ett till. Och ytterligare ett.

Än var det många timmar kvar till bussen mot ön Tromöy där NSUs sommarsession skulle hållas, gick. Jag satte sikte på första bästa café. Där kände jag mig hemma. Där kunde jag landa och samla ihop mig och där kunde jag förbereda mig för vecka som skulle komma och på mitt anförande. Jag köpte en norsk dagstidning, för det vad som sagt ett nordiskt möte med deltagare från alla nordiska länder. Kroppen var i olag, men detta var min chans och jag tänkte inte låta ett sviktande självförtroende stoppa mig. Det var nu eller aldrig!

Mina år i akademin 4

Tar sats lite inför språnget. Drar ut på detta lite, för jag vill ge mig själv chansen att komma ikapp och behöver dessutom lite tid att samla ihop minnen och tankar kring den jag var, den tid och den akademin som jag var student i. Och jag vill inte slarva över vändningen, som alltså kom den där våren, 1996. Det gick trots allt ganska lätt att komma över besvikelsen över att inte ha kommit in på forskarutbildningen. Jag hade ett år kvar att ta studiemedel. Ett år kvar att läsa det jag ville och gott om tid att klura ut vad jag skulle göra sedan. En sak visste jag, att tillbaka till bageriet skulle jag inte. Jag jobbade fortfarande extra som bagare, en dag i veckan och varannan lördag. Det var inte optimalt, men det fick gå an. Hade jag fått möjligheten att gå tillbaka för att ändra något är det en sådan sak jag skulle ha ändrat, detta att jag inte klippte banden till bagerivärlden tidigare. För det faktum att jag var kvar bidrog till känslan av att inte riktigt höra hemma på universitetet. Så tänkte jag inte då, men idag när jag blickar bakåt blir det väldigt tydligt, plågsamt tydligt.

Kulturvetenskap gav mig massor av kunskaper jag inte hade en aning om innan och med åren har inblickarna jag fick under den kursen hjälp mig att hitta ingångar till och fördjupningar av det vi läste om och det är jag evigt tacksam för. Konstvetenskap var en sådan sak, litteraturvetenskap en annan. Vi tolkade dikter och en helt ny värld och dimension öppnade upp sig. Mitt framför mig låg något som jag aldrig tidigare hade förstått poängen med. Kunskap om hur man tolkar och vad en tolkning är, insikten i hur man kan AVLOCKA en text som i förstone ser obegriplig ut, mening, är värdefull och det gör mig förfärad att se hur den förmågan håller på att utarmas i samhället idag. Men det visste jag inget om då, på våren 1996.

Litteratur

Intensivläsningen och tolkningsarbetet med Ann Jäderlunds dikter var en ny upplevelse för mig som tidigare trodde att lyrik endast kunde ha en estetisk mening i form av vackra formuleringar; jag kunde få ut något och lära mig något om både Ann Jäderlund och mig själv, samtidigt som förståelsen för livet och verkligheten ökade. På vilket sätt är Jäderlunds dikter relevant i min diskusion om verklighet i konsten? Jag tror att jag kan använda Pierce begrepp, ikon, symbol och index. Isåfall skulle ikoniciteten svara mot det som jag själv känner igen i dikterna, det som liknar saker, händelser som jag själv upplevt, sett eller hört talas om, tex parken, huset, vattnet, men även känslorna som beskrivs. Jag menar att jag i dikterna kan läsa om och förstå den verklighet som jag själv upplevt och lever i, det kan vara minst lika viktigt och relevant som tolkningen av hennes mening, kanske är det detta hon menar när hon säger att hon skriver semiotiskt istället för symboliskt. Symboler har för mig mycket lite att tillföra och jag skulle vilja hävda att det hör till en svunnen tid, möjligen fungerar dom som ett stilgrepp, men att föra in dem i tolkningen kan jag inte se någon mening med, åtminstonne inte om man är ute efter att berika sin egna verklighet. När det gäller den indexikala aspekten skulle jag vilja hänföra även den till stilgreppen, ett sätt för författaren att förtäta och bygga upp och ut, berättelsen. Erik Lindegren talar om känslorealism och att känslan bör laddas upp med tankar, istället för att tankarna laddas med känslor. Vidare säger han att "Huvudsaken är att uttryckstvånget är starkare än meddelelsebehovet". Precis så uppfattar jag Jäderlunds dikter, där är det viljan att uttrycka sig som är starkare än meddelelsebehovet och det korresponderar väl mot min uppfattning av konsten och diktens roll i samhället.

Om någon hade lagt den här texten framför mig hade jag inte kunnat vara säker på att den var min. Jag imponeras över min egen förmåga, måste få säga det. Över att jag kunde och vågade uttrycka mig så då, men det handlade om sammanhanget och även om det faktum att jag levde i och med känslan att jag inte hade något att förlora. Jag bara körde på. Kastade mig orädd ut, och upptäckte att vingarna bar.

När man säger att upprepning är inlärningens moder tror jag inte att man tänker på betydelsen av att glömma det man lärt innan man upprepar det man ska lära sig. Svåra saker tror jag är nödvändigt att man faktiskt först glömmer och sedan återvänder till längre fram. I texten ovan inser jag att nu att jag faktiskt läst om semiotik långt innan jag som doktorand stötte på och jobbade med semiotiska teorier. Bildning är det som finns kvar när man glömt det man lärt sig, det ligger oerhört mycket i Ellen Keys ord, inser det allt mer! Men vi läste mer, långt mer än jag minns inser jag när jag fortsätter läsa.

Självbiografin som exempel på verklighetsframställning är intressant. Att läsa Alice B. Toklas självbiografi ställer verkligen det mesta på ända och tvingar mig att tänka till. Här har vi en bok som utger sig för att vara en självbiografi, men den är skriven av en annan person som själv omnämns i boken. Boken är en verklighetsskildring, men vems verklighet är det som skildras. Är det en objektiv verklighet, (är det överhuvud taget möjligt att skriva något sådant). Eller är det författarens subjektiva minne av en upplevd verklighet? Vems verklighet är det som beskrivs, Alice eller Gertrud Steins? Om man strikt ska följa den modell som jag diskuterat, ska man läsa denna bok som en skildring av verkligheten. Eftersom verkligheten är ett så komplicerat begrepp och ser så olika ut för alla individer ska man inte lägga ner så mycket energi på att besvara ovanstående frågor, istället ska man koncentrera sig på det som händer med en själv när man läser skildringen. Den verklighet som var vid handen för bokens utgivande är historia idag och det gäller i ännu högre grad upplevelserna som beskrivs. Ändå kan man med behållning fortfarande läsa texten. Jag tror inte bara att den tillfredställer vår nyfikenhet på vad det nu må vara, jag tror också att boken hjälper till att uppmärksamma den verklighet som läsaren lever i. Beskrivningens relation till händelser som de facto inträffat är för mig sekundär, jag hänvisar till Aristoteles som menar att det sannolika ibland, även om det ej inträffat är att föredra framför det osannolika som verkligen inträffat. Även Roman Jacobson antyder en liknande uppfattning i sina A och B definitioner av realism. Eftersom självbiografin visar på en inre verklighet så tror jag att det är en genre som i framtiden kommer att få en allt större betydelse. Även om det kan tyckas vara en bedräglig konstart med många möjligheter till förfalskningar av verkligheten så kan den ändå ge läsaren något, så länge som den är sannolik.

Här tänker jag på frågorna jag får från studenterna idag, om referenser. Ibland är det som det vore det svåraste av allt på högskolan, detta att i den löpande textenen redovisa vad man läst, hur man läst, vad som är egna tankar och vad som är tankar hämtade från boken man läst? Hur svårt kan det vara, har jag alltid tänkt. Det oroar mig att det som borde vara en självklarhet inte är det. Jag använder inte Harvard här i denna text, men det råder ändå aldrig någon tvekan om vad som är vad. Och att göra som dagens studenter tenderar att allt mer göra, mekaniskt lägga in en felfri referens med efternamn, årtal och sidhänvisning, i slutet av VARJE stycke, det är ett skolexempel på hur man följer regelboken till punkt och pricka och ändå gör fel. För vad är det man vill säga med sin referens om man skriver så? Jag befarar ofta att man inte vet, och inser att jag visste, för detta var inget jag tänkte på, det var en självklarhet. Varför det var så har jag ingen aning om, men det var det på något sätt. Det kan bero på att grundskolan förändrats sedan dess, sedan det tidiga 1990-talet. Om det är förklaringen vet jag inte, men mycket talat för det och bara misstanken borde mana till eftertanke hos ansvariga politiker, om det är kunskap man menar att skolan ska ge och om det är samhällets vetande man värnar.

Avslutning

Här sitter man då och våndas över kvaliteten i det man skrivit. Jag har försökt att vara ärlig både mot mig själv och den litteratur jag läst. Mitt intresse för kultur i alla dess former är stor, även om mina kunskaper om både litteraturhistorien och konsthistorien är bristfälliga om inte obefintliga. Det gör kanske att mina tankar om verklighetsframställning i konsten inte följer normerna inom dessa discipliner, ibland är jag kanske naiv och blottar betydliga kunskapsluckor. Men jag är av den fasta överygelsen att litteraturen och konsten tillhör alla. Även om det är så att kursens syfte gått mig förbi så har jag ändå fått många värdefulla ingångar till fortsatt arbete samtidigt som min förståelse ökat betydligt, främst för bildkonsten. Avslutningsvis vill jag presentera en tanke om varför verklighetsframställning överhuvud taget kan vara ett problem.

Återigen slås jag av mitt eget dåliga självförtroende och häpnar över hur explicit det uttrycks. Fattar inte varför jag valde den vägen. Kanske för att jag ville vara ärlig mot mig själv, för det är fortfarande mitt mål och livsstrategi. Nåväl, det var på gott och ont och jag avslutar som tur är texten med att spänna bågen igen, genom att kasta mig mig ut i ett resonemang som jag inte var trygg i, men som jag ändå vågade mig ut i. Verkligheten och kunskapen om den handlar det om, då liksom idag.

Jag tror att det mänskliga språket är ganska begränsat. Det syns när man ska försöka beskriva känslor och verkligheten som man lever i. Vårt undermedvetna måste många gånger vara otroligt frustrerat, kanske är det därför som lusten att kommunicera med andra uttrycksmedel än talat språk uppstått. Lyriken och bildkonsten kan i sig ge uttryck för så mycket mer än vad mänskligt tal kan. Så länge som vi har ett så underutvecklat språk som vi har så kommer ord och bild konsten att vara nödvändig och viktig. Jag kommer avslutningsvis att tänka på ett folk som jag mött i litteraturens underbara värld, det är ett folk med ett mycket utvecklat språk: Tolkiens Enter! När enterna talar tar det mycket lång tid att komma fram till något, eftersom deras språk är så uttrycksfullt och rikt att det exakt kan beskriva alla känslor och tankar. I deras samhälle kanske konsten inte kan tillföra något. Så länge som vi saknar ett lika utvecklat språk så får vi hålla tillgodo med ord och bildkonsten. Jag kan inte säga att jag lider.

Åren i akademin är inget jag ångrar och jag kan ärligt säga att jag inte har lidit speciellt mycket, ens under de jobbigaste perioderna. Min smekmånad med universitetet varade länge och det var först när jag fått en fast anställning, först när jag fick administrativt ansvar och tvingades göra allt mer av sådant som man slipper när man är student. Jag är tacksam för alla läsår, alla timmar av studier och arbete, och alt jag lärt mig. Kan fortfarande inte säga att jag lider, även om det mesta med små medel skulle kunna vara så mycket bättre.

Mina år i akademin 3

Den där märkliga våren 1996, som började i desillusionerad moll och som slutade med att ett hoppfullt durackord slogs an, var en tid som har en speciell plats i mitt hjärta. Jag hade inte läst konstvetenskap om det inte var så att det ingick några sådana poäng i kursen. Det är inget jag ångrar, inte på något sätt. Tvärtom är det något jag sätter mycket stort värde på. Och när jag läser det jag skrev och gör texten offentlig är det inte utan att jag tvekar lite, för vem dyker upp om inte Lars Vilks, som då bara var känd för drivvedsprojektet Nims nere på Kullahalvön. Han talade på kursen om konstbegreppet, vilket är en av föreläsningarna från min studietid som jag minns än idag. Han öppnade ögonen på mig, problematiserade det invanda och fick mig att se på världen med nya ögon. Idag ser jag på honom med andra ögon än jag gjorde då, för han har utvecklats i en obekväm riktning även om han, vad jag kan bedöma, är konsekvent i sin hållning gentemot konsten.

Konst

Lars Vilks har för mig blivit kursens stora behållning. Hans konstbegreppsresonemang känns mycket övertygande. För mig har det blivit det enda möjliga förhållningssättet till konst. Han har visat på en väg mot förståelse för något som jag tidigare stod frågande inför, om jag inte tog direkt avstånd från det. Jag finner i boken många viktiga argument och ingångar till en förståelse för bl. a. konceptkonsten. Det var ett fenomen som jag tidigare helt avfärdade. Jag kan nu istället se den konstformen som en viktig väg till en fullkomligare förståelse för verkligheten. Jag ser konceptkonsten som ett sökande eller kartläggande av mänsklighetens inre verklighet. Uppfattad i den meningen har konsten, precis som Vilks säger, samma status som vetenskapen och religionen. Om jag drar de fulla konsekvenserna av mitt resonemang ovan så kommer konsten att ersätta religionen. Jag tror inte det är en orimlig tanke. Både konceptkonsten och den moderna litteraturen har enligt mitt förmenande ett dubbelt syfte. Dels är det en konstnärs tolkning av verkligheten, dels kan bertraktaren i sin tolkning av konstverket / texten öka förståelsen för sin verklighet. Jag skulle, med novisens naiva tro på sin egen förmåga, vilja hävda att den estetiska upplevelsen av konst hör till en förgången tid. Kanske var det dåtidens människors sätt att komma i kontakt med den enda sanna verklighet de kände, nämligen det gudomliga. Estetiska upplevelser kan verkligen uppfattas / kännas som kontakt med en gudomlighet. Den konstupplevelse som man får av konceptkonsten är inte estetisk och ska väl heller inte vara det. Rätt använd skapar den istället ökad förståelse för verkligheten i sin fulla mening. Här är konsten utan tolkning ingenting värd.

Tolkningens roll och dess värde. Tankar som jag idag bottnar i och förstår fullt ut, som jag tror på och har gjort till en central del av min forskning kan jag här finna frön till. Och så där är det ju, allt som senare blommar ut har någon gång varit ett frö. Om det handlar den kulturvetenskap jag vill vara med och försöka uppvärdera, om att utarbeta verktyg för att upptäcka om använda dessa insikter. Allting börjar någonstans, men det är först när fenomenet når spridning, mognad och en kritisk massa som det kan iakttas av allmänheten. Konsten har inte samma krav på sig som vetenskapen och därför kan den tidigare fånga upp och experimentera med uttrycken som finns där ute, överallt i vardagens myller.

Jag vill visa hur min förståelse av konceptkonsten ser ut genom att ge ett exempel. När Ulf Lundell för några år sedan, under sin missbrukarperiod sa, efter det att han varit oförmögen att genomföra en spelning att, "en inställd spelning är också en spelning", då förstod jag inte alls var han menade och tyckte det var dumt och flummigt. Nu med min nyvunna syn på konst så förstår jag lite mer vad han menade, utan att för den skull tycka att det var rätt att ställa in. Om han ser sig som en konstnär (han behöver förmodligen inte ens själv göra det) och uttolkare av verkligheten, så kan en inställd spelning vara en spelning ändå, förutsatt att biljettköparna sätter sig ner och tänker efter och koncentrerar sig på upplevelsen som beskedet innebär. Åskådarna kan då lära sig något om sig själva. I kampen för att få tillbaka pengarna blottar sig det kapitalistiska systemet, (om det nu var några problem att få tillbaka dem) och man ges tillfälle till eftertanke om samhällsbygget och våra värderingar. När det som planerats ställs in tvingas vi att hitta på något annat som kanske i slutändan visar sig vara minst lika bra. Den som råkar ut för något sådant och vågar tänka kritiskt på saken samt är på sin vakt och analyserar de egna reaktionerna inför det som händer får en större verklighetsinsikt och utvecklas som människor, tror jag.

Det som rör upp känslor, är en del av kulturen, är en del av helheten som vi människor har att hantera. Även inställda arrangemang och kollektiva besvikelser, liksom det oväntat oväntade. Helheten är inte bara det som går att belägga med evidens eller det som syns i statistiska analyser, den består av så mycket mer. Oändligt mycket mer än vad någon i sin fantasi kan föreställa sig. Och den tanken hålls levande inom humaniora. Konsten utforskar den känslan, men bevisar inget. Konst och kulturvetenskap handlar om att ställa frågor och om att undersöka världen i hela sin komplexitet och dess fulla vidd.

I Cindy Shermans bilder ställs saker och ting verkligen på sin spets. Vad föreställer bilderna? Är det fotografier av Cindy Sherman själv eller är det en relevant verklighet, utanför och skild från henne som visas. Kan man se sin egen verklighet i bilderna? Hon säger att hon inte gör några självporträtt. Jag tror att det är omöjligt att helt undvika att ens personlighet avspeglar sig i, vilka bilder man än framställer. Eftersom bilderna är skapade av ett mänskligt subjekt så är dom starkt bundna till den individens syn på verkligheten. Även om man inte kan kalla det för självporträtt så är det omöjligt att helt bortse från konstnären när man bedömmer bilderna. Det betyder ju inte att man ej kan få en fördjupad förståelse för sin egna verklighet, särskilt inte när bilderna är skapade av en så skicklig konstnär och uttolkare som Sherman. Jag ser paralleller och möjligheter till ett fördjupat resonemang om dessa frågor i fenomenet Lenin, där liknande problem aktualiseras. Leninbilderna ger sken av att vara realistiska verklighetsavbildningar, men i själva verket är det där frågan om ett subtilt försök att skapa en bild av Ledaren, som ska påverka betraktaren att tro på möjligheterna och fördelarna med hans idéer och den regim som säger sig utgå från dessa. Meningen är att man ska titta på bilderna och uppfyllas av en kraft som slår undan alla eventuella tvivel man kan ha. Både Leninbilderna och Cindy Shermans foton är laddade med budskap. Om man endast ser på avbildningarna som estetiska objekt, så kan man lätt luras att sluka budskapet utan reflektioner. Om man istället väljer att betrakta bilderna som verklighetsförmedlare då tvingas man fundera djupare på vems verklighet som visas fram och kan lättare bedömma om denna verklighet stämmer överens med ens egen syn. Med en sådan konstuppfattning, måste man förhålla sig mycket vaksamt och kritiskt till alla bilder och texter. Den meningsfulla och för mig intressanta konsten är den realistiska uttrycksmättade ord- och bildkonsten, som möjliggör en tolkning som pekar framåt och syftar till ökad förståelse för nuet, men även för framtidens möjligheter. Att söka sig bakåt från bilden till konstnären och historien är för mig endast ett kuriöst intresse exklusivt vikt för den insatte med stora kunskaper och vana att konsumera konst. Ibland kan tolkningarna säkert vara infekerade av sensationslystnad och nyfikenhet.

Jag lär av mig själv och fascineras återigen över hur mycket jag vågade ta ut svängarna. Känner mig beklämd över hur mycket vi idag, genom att underkasta oss alla kontroller och utvärderingar, tar död på skaparlusten och kreativiteten, som kan spira hos en student som får söka sig fram längs sin egen väg. Jag ser en klåfingrighet, en bessevisserattityd och en överlägsen vi-vet-bäst-inställning till studenterna. Och jag är medskyldig till detta, för det är svårt att göra uppror. Fast vi borde, för det sätt som vi organiserar högre utbildning idag tar död på allt vad kreativitet heter, både hos studenterna och hos lärarna, och ytterst i hela samhället. Det är en återvändsgränd vi irrat oss in i.

Jag har nu diskuterat min syn på konst och dess relation till verkligheten. Jag vill göra några förtydliganden av min kritik ovan, genom att titta närmare på tolkningen av "Två tomma stolar" av Vincent van Gogh. Den psykoanalytiska tolkningen, men kanske i högre grad den långa rad av andra tolkningsmodeller, tror jag är ett uttryck för uppskattning. När man gillar något har man ett behov av att tala om det och utbyta erfarenheter med andra. För mig som inte i samma grad delar detta intresse för konst, kanske beroende på dåliga kunskaper känns det svårt att uppbåda energi för att sätta sig in i denna diskurs. Den psykoanalytiska tolkningsmodellen hamnar dock någonstans mitt emellan. Här kommer man verkligen en fördjupad förståelse av verkligheten nära och man kan lära sig något om tillvaron. För mig känns det ändå ibland lite onödigt att blanda in konstverken. Van Gogh är utan tvekan en spännande personlighet, oavsett vad man tycker om hans tavlor. Jag kan inte riktigt se den koppling som Nagera gör mellan konstverken och konstnären. Tolkningen fördjupar heller inte min upplevelse av tavlorna. För mig är det endast två stolar. Det är först när konsten i sig får mig att reflektera över mig och mitt liv som den väcker mitt intresse. Det betyder inte att jag inte bryr mig om konstnären bakom verket, men för att det ska ge mig något vill jag nog byta genre och läsa det som en biografi. Jag ser både konsten och litteraturen som uttryck för samma fundamentala behov att uttrycka sig. Jag vill renodla begreppen och uppfattar konsten som en ickeverbal och litteraturen som en verbal sida av samma sak. De flesta tolkningar och samtal om konstformerna ser jag som utövande och fördjupning av ett intresse.

En värld och ett samhälle som avfärdar tolkning och hermeneutik, för att det är subjektivt, förstår inte sitt eget bästa. Själva poängen med tolkningen är att den är öppen och att den triggar fantasin. Tolkningar öppnar upp världen och visar på alternativa vägar fram. Ja, tolkningar är osäkra, men inte mer osäkra än världen som omger oss. Tar vi död på den förmågan kommer vi att drabbas hårt, kollektivt riskerar vi att gå under, för världen är och kommer att förbli oöverblickbar hur många kontrollsystem och utvärderingsmodeller vi än underkastar oss. För sådan är världen, så ser den ut och så fungerar den.

Konstvetenskap läser man inte i första hand för att bli något, för att få en titel och en anställning, utan för att bättre förstå livet och världen. Och det samhälle som inte kan se och uppskatta värdet av detta är ett tomt och döende samhälle. Ett samhälle dränerat på liv och mening. Det måste inte vara så, och det har inte alltid varit så. Dagens situation är resultatet av beslut och handlingar som ligger mellan mig och det tid som är vår idag, och den som var jag då och den tid jag studerade på Göteborgs Universitet. Ingen såg tecknen då, men fröna till det som skulle utvecklas till dagens genomkontrollerade högskola såddes där, någon gång i det tidiga 1999-talet.

Vi kan så nya frön.

Mina år i akademin 2

Våren 1996 var en jobbig och omtumlande tid. Jag var stukad och lite desillusionerad. För andra gången hade jag misslyckats med att komma in på forskarutbildningen. Samtidigt hade jag studiemedel kvar att ta ut och jag var på inget sätt mätt på kunskap. Jag ville vidare och kände att jag hade mer att ge. Frågan vara bara vart och hur. Under tiden och i väntan på tecken utifrån läste jag kulturvetenskap, det vill säga konst och litteratur. Och det var där det hände. Alldeles i slutet av den kursen fick jag ett erbjudande som jag nappade på och som sedan ledde till att jag blev antagen till forskarutbildningen.

Här vill jag dock dröja mig kvar lite. Läser gamla inlämningsuppgifter och tentor. Den första tentan på kursen har jag kvar i datorn. När jag läser den texten minns jag den där våren. Det var en rolig tid på många sätt, delvis för att avslagen på mina ansökningar gjorde att jag inte brydde mig så mycket om hur det blev. Jag lyssnade mer fritt och förutsättningslöst och jag skrev mer från hjärtat. Som alltid är det med viss rodnad på kinderna jag läser mina gamla texter, men detta är preskriberat för länge sedan, samtidigt som jag tycker att textens innehåll fortfarande har aktualitet.

Att prova vingarna i en helt ny disciplin är inte helt lätt, i gruppen finns det många med betydande förkunskaper och det kan i många lägen verka hämmande, speciellt om man är ensam om att uppfatta en text eller tolkning på ett visst sätt, då är det lätt att tro att man själv missuppfattat saken. Jag vill i denna essä pröva min egen förmåga att diskutera konst och litteratur. Eventuella felaktigheter, missuppfattningar och galenskaper får skyllas på dåliga förkunskaper, som jag ändå uppfattar som en relativ styrka. Genom att inte vara bunden av ämnesdiskurser och gamla sanningar kan man kanske se vissa saker med nya ögon och upptäcka nya aspekter och ingångar till problem. I min definition av essäuppgiften har jag tagit fasta på relationen mellan kulturen (Eftersom jag är etnolog känns det ovant att använda detta ord) och verkligheten. Konstarterna är inte bara en del av verkligheten de är i sig lika verkliga och viktiga för kulturen, i etnologisk betydelse som individerna som uppbär den. 

Min syn på både ord och bildkonst är av lekmannakaraktär, men det kommer inte att hindra mig från att reflektera. Om inte alla kan ha synpunkter på fenomenen i sin omvärld tror jag vi är inne på en farlig väg. Jag håller med Cindy Sherman som säger: "När jag gick i skolan fick jag avsmak för inställningen att konsten är så väldans helig eller religiös. Så jag ville göra något som folk kan relatera till utan att först ha läst en bok om det. Sådant att vem som helst på gatan skulle kunna uppskatta det - även om de inte skulle förstå det till fullo, skulle de ändå få ut något av det." Det är en uppfattning som jag gillar. Riktigt stor konst ska kunna beröra alla, oavsett förkunskaper samtidigt som man med tiden ska kunna utveckla och fördjupa sin relation till konstverket. När man kan återvända och finna nya djup i ett konstverk efter att man skaffat sig större kunskaper och erfarenheter, då är det stor relevant och viktig konst.

Tankarna jag uttryckte på detta sätt kan jag fortfarande stå för och det blir tydligt hur mycket den där kursen har betytt för mig, och hur mycket den, dess innehåll, lärarna och det jag vågade göra där och då, har präglat mig och mitt sätt att tänka. Jag var en etablerad student, en forskarutbildningsaspirant. Samtidigt var jag osäker. Men jag var nyfiken, ville lära och njöt av att upptäcka nya saker. Jag läste kursen av rent nöje och för livet, inte för att få poäng eller för att jag måste. Och det kunde man göra när jag var student. Det gick att läsa lite mer planlöst och sökande, utan att någon höjde ett varnande finger eller påpekade att man strulade till sitt liv.

Cindy Sherman stiftade jag bekantskap med den våren och seminariet om hennes foton var ett rent nöje. Vi var en ganska liten grupp studenter som fann varandra och vi träffades en del även utanför kursen. Vi läste tillsammans och hade djupa och givande diskussioner. Vi talade om livet, om studier, framtiden och vardagen. Alla ville något och vi var där för att vi var intresserade. Det var en lärande kulturmiljö som skapades av oss studenter och lärarna, gemensamt. Bara undantagsvis får jag vara med om något sådant i min lärargärning. Det är inte utan att jag känner en viss besvikelse och sorg när jag tänker tillbaka på min tid som student, för när jag jämför hur det var då med hur ser ser ut idag är skillnaden enorm. Det skulle kunna vara så mycket bättre och högskolan skulle kunna vara en helt annan plats, med enormt mycket högre verkningsgrad (det vill säga utfallet på insatt kapital kunde varit så mycket mer högkvalitativt) om kunskapen fick stå i centrum, vilket den gjorde.

Visst vet jag att jag skriver detta i backspegeln och att även om jag tvivlade på min förmåga då och trots att jag kände mig som en osäker student i mängden, så visade det sig ändå att jag lyckades ta mig in på forskarutbildningen och jag klarade av att skriva avhandling och disputera. Jag var därför inte vilken student som helst, men det visste så klart varken jag eller mina lärare. Inte där och så. Ingen kan veta något om framtiden och jag vet att jag inte hade någon som helst aning, inte då. Jag famlade i blindo och det som häll mig uppe och gav livet struktur var studierna, extraarbetet i bageriet, mina barn och familjen jag och deras mamma byggde. Fast även där svajade det betydligt. Ville vi samma sak? Vi var osäkra och allt stod och vägde. Självklart beroende på min osäkerhet och min önskan om att forska och läsa vidare. Något växte inom mig och det händer massor i en students liv som förändrar en, vilket är svårt att leva upp och förhålla sig till för den som inte läser. Barnens mor läste inte på högskolan. Hon drömde om ett hus på landet. Det är en aspekt av studier som sällan uppmärksammas, kanske för att man tänker sig att det bara är kunskap man får när man läser på högskolan och att kunskap är det samma som neutral information? Kanske!

Synen på kunskap är idag en annan, både bland lärare och studenter. Kunskap håller på att bli synonymt med information. Därifrån är tanken till studier som konsumtion av information och tentaskrivande som förflyttning av information inte långt. Tänker på tentorna som jag rättat nyss i vetenskapsteori och på hur osjälvständiga studenter är i sitt skrivande idag. Nu var detta deras första skriftliga inlämning, men även på C-nivå och i handledning till examensarbeten är det påfallande vanligt att den som skriver inte uttrycker egna tanker eller driver egna resonemang. Det flyttas allt mer information i akademin idag. Det tänks och resoneras allt mindre. Det är i alla fall min känsla, och den förstärks när jag läser min egen text, från våren 1996. Jag imponeras av mitt mod och min förmåga att driva egna självständiga resonemang. Det är inte så jag minns det, men texten talar sitt eget språk och jag vet så klart inte hur någon annan läser följande, men jag läser det i alla fall med viss behållning och tycker att innehållet fortfarande har viss aktualitet.

Verklighet

Ett problem som jag inte kan komma förbi utan att kommentera det, är definitionen av ordet verklighet. Vad är verkligt? Vad är verkligheten? Kultur, om den ska ha någon mening för mig måste på något sätt kopplas eller relatera till livet, samhället och verkligheten. För att kunna diskutera verklighetsframställningar i dikt och bild känner jag ett behov av att definiera ordet verklighet. Jag vände mig till "Filosofilexikonet" och där fann jag att begreppet inte är så enkelt och entydigt som man kanske kunde tro. Verklighet ses i en aspekt som motsatsen till "det möjliga". Hegel, som representerar den traditionen, ser verklighet som förnuft och säger: "Det verkliga är det förnuftiga, och det förnuftiga är det verkliga". Hegels förnuft tillför inte min uppfattning så särskilt mycket och jag söker mig till ett annat ord i lexikonet: Vara, "det som är gemensamt för allt det som är, det varande " Boken sätter likhetstecken mellan verklighet och ordet är. Jag tolkar texten så, att ordet verklighet är något subjektivt och flytande, fritt att definiera individuellt. Platon nämns både i lexikonet och kurslitteraturen, jag försöka börja mitt resonemang där. För Platon är den verklighet som människorna känner på jorden endast olika, lägre grader av en fullkomlig idévärld, skild och ouppnåelig för människan. Det vi ser på jorden är då mer eller mindre fullkomliga avbildningar av en perfekt motsvarighet i idévärlden. Eftersom jag inte delar denna uppfattning och även anser att Aristoteles är den av antikens teoretiker som håller sig bäst genom tiden har jag valt att influeras av honom i mina tankar om verkligheten. Aristoteles världsuppfattning är inte dualistisk. Han flyttar ner idéerna, som Platon placerade i en värld skild från fenomenen och hävdar att den bestämmande idén finns i objekten. Verkligheten, med dess möjligheter och begränsningar är mer bundna till livet här och nu och även om jag inte fullt ut kan leva upp till idealet vill jag i mitt resonemang sätta likhetstecken mellan verkligheten och livet. Aristoteles har ingen tro på själens odödlighet. Den tanken ligger mer i linje med ett modernt sekulariserat samhälle. Vi har frigjort oss från en bestämmande idévärld i form av Gud. Vi finner oss utlämnade till oss själva och våra möjligheter att förverkliga de inneboende egenskaper, som Freud och psykoanalysen uppenbarat för oss. I detta arbete tror jag, att både ord och bildkonsten fyller en mycket viktig funktion. 

Upplysningen skapade möjligheterna att utforska det inre. Jag vill hävda att människan tog kontrollen över verkligheten. Man myndigförklarade det mänskliga subjektet och började utforska det som redan Aristoteles hävdat fanns inom oss. Marshall Berman visar övertygande hur detta nya ideal får konsekvenser för och påverkar kulturen. När jag ser hur allt fullkomligt exploderar vid den tiden i historien kan jag inte tolka det på annat sätt än att det är den sekulariserade människan som upptäcker möjligheterna som slumrat inom henne. Mina allt för bristfälliga kunskaper om konsthistorien och andra relevanta discipliner gör det svårt att rätt bedöma Bermans teorier men jag tycker att han presenterar ett övertygande resonemang som för mig känns riktigt. Dessa tankar stämmer mycket väl överens med min uppfattning om konsten och litteraturen och dess plats i samhället. Den omvälvande utveckling som sker under perioden borde påverka och forma kulturen. Några invändningar har jag dock till Bermans text. Han kan inte se något slut på den moderna eran i historien. Jag tycker mig se många vägar ur det typiskt moderna och ord- och bildkonsten tror jag kan spela en mycket viktig roll i den kommande samhällsutvecklingen, jag tror att vi nått en gräns för tekniska framsteg och nu behöver kulturen komma ikapp och konsten och litteraturen är viktiga medium för tolkning och kommentering av vår kultur (i etnologisk betydelse) och dess möjligheter. Den verklighet vi lever i behöver fyllas med innehåll och olika alternativ för framtiden behöver diskuteras. Den rollen kan endast konsten och litteraturen fylla. Verkligheten är allt för stor och komplex för att någon ska kunna greppa den i sin helhet. Kulturen är som jag ser det i alla sina aspekter, uttryck för och tolkningar av verkligheten. Den kommunicerar med individerna och fyller tillvaron med en mening som gått förlorad när vi klippte banden med Gud.

Det finns en skrivarglädje som lyser mellan raderna. Jag skrev av lust, även om det inte alltid gick lätt. Och det är nog detta som hållit mig kvar, glädjen i skrivandet. Att skriva var då liksom nu att tänka, för mig. Och det var också vid denna tid som jag inledde arbetet på en skönlitterär roman, för jag ville skriva. Det var det jag sörjde mest när jag inte kom in på forskarutbildningen, skrivandet. Idag tvingas både jag och studenterna att skriva av tvång, enligt en mall och bara om det som anses viktigt. Det finns allt mindre frihet och allt mer styrning.

Vad är det vi håller på att förvandla skolan till?