Foucault ifrågasätter inte sanningen, han undersöker förutsättningarna för den!

Det västerländska tänkandets ursprung och kännetecken
Efter att ha gått igenom diskursens regleringsmekanismer byter Foucault spår i föreläsningen genom att ställa sig frågan om det inte är så att filosofin, som den kommit att praktiseras i västerlandet, svarar mot en hel del av regleringsmekanismerna som han identifierat. Försiktigt lanseras därefter tanken att filosofin kanske till och med har förstärkt tendenserna.

Inom filosofin (och tanken har därifrån spridit sig till hela det vetenskapliga samfundet) utgår man från och idealiserar sanningen som den egna verksamhetens, samhällets och världens främsta utvecklingsprincip. Filosofin förutsätter att det finns en i världen nedlagd rationalitet, möjligt för oss människor att upptäcka, om vi bara skaffar oss tillräckligt bra instrument. Och denna immanenta rationalitet reglerar filosofins ritualer, samfund, läror, discipliner och pedagogik. Alla regleringsmekanismer drar så att säga åt samma håll. Diskursens verkningsgrad förstärks dessutom genom att dess existens förnekas.

Ända sedan sofisternas spel och vandel uteslöts, ända sedan man mer eller mindre framgångsrikt tystat deras paradoxer, tycks det västerländska tänkandet ha försökt se till att diskursen får så lite plats som möjligt mellan tanken och ordet. Det tycks som om det försökt få diskurserandet [Detta är en term som är uppfunnen av bokens översättare, Mats Rosengren, och den syftar på alla aktiviteter som har med talande att göra, det vill säga även tomt prat] att endast framstå som ett speciellt förhållande mellan att tänka och att tala: antingen en tanke iklädd sina tecken och synliggjord av orden eller, omvänt, spelet hos språkets egna strukturer såsom producerande en meningseffekt. (Foucault 1993:33).

Vad som beskrivs här är ett slags projekt som drivs framåt av handlingar såsom förbudet. Utestängningen av sofisterna ur den filosofiska gemenskapen, det filosofiska samfundet, är med andra ord resultatet av en strid som vanns av Sokrates och hans filosofiska skola. Som alltid är det vinnaren som skriver historien, och resultatet av denna/dessa handlingar påverkar oss fortfarande idag. Hyllar vi Platon och Aristoteles för att de är kloka, eller är det så att vi har annammat deras definition av klokskap och därför ser dem som kloka?

Exempel på detta finns överallt inom akademin där sanningen är något som aldrig får ifrågasättas, eller ens diskuteras. Att ställa upp på tanken att sanningen finns i världen för oss människor att upptäcka, det är själva förutsättningen för att man överhuvudtaget skall få träda in i den akademiska läran, för att kunna bli en del av dess samfund, läran. Och det i sin tur är vad som krävs för att det man säger skall erkännas ute i samhället som värt att lyssnas på och tas på allvar. Men vad händer om denna syn på sanning, att den finns är evig och möjligt att avtäcka, överges? Vad får det för konsekvenser för oss som lever på jorden idag om detta inte skulle visa sig vara en adekvat beskrivning av sakernas tillstånd? Det är en brännande fråga som ägnas alldeles för lite uppmärksamhet.

Betänk att Foucault inte för fram någon alternativ syn på hur man kan/bör se på sanningen om världen, han analyserar bara den process som har lett fram till den rådande synen som finns idag. Ibland får man höra att Foucault skulle ifrågasätta sanningen, och att han själv skulle ha en annan syn på begreppet. Men när jag läser hans originaltexter finner jag inget sådant, bara mer eller mindre empiriskt underbyggda brottningar med innehållet i arkiven.

Genom att arbeta som en arkeolog i arkiven och inte som en sanningssökare, (det vill säga någon som letar efter belägg för sin tes) genom att förutsättningslöst granska mänsklighetens kvarlåtenskap i form av alla upptänkliga typer av dokument, inte bara sådana som innehåller den information som eftersöks, hjälper Foucault oss att förstå själva principen för hur världen, vetandet, makt och subjekt frambringas.

Det är av central vikt att man inte behandlar Foucault som en historiker. Han skriver inte västerlandets historia, vad han skriver fram är ett nytt sätt att se på kunskapsproduktion. Och det är denna jag skulle vilja se använd mycket mer inom ämnet kulturvetenskap. Det finns något där som kulturvetarna än så länge bara snuddat vid. Vi är med andra ord långt ifrån färdiga med Foucault.

Med utgångspunkt i ovanstående reflektioner kan man fundera över varför det fortfarande produceras kommentarer till ”de gamla grekerna” och varför den intellektuella historien börjar just där? Med Foucaults terminologi skulle en tänkbar förklaring till detta kunna vara att diskursens ordning, genom sin verkan över tid, har gett upphov till detta utfall. Då är det diskursen som sådan som upprätthåller föreställningen om sanningen som nedlagd i världen. Det är diskursen som så att säga tvingar alla som vill syssla med vetenskap att anamma den utgångspunkten och bara den. Huruvida det är sant eller ej, det kan ingen veta.

Ett ämne som kulturvetenskap, det är bestämt redan innan matchen har börjat, kommer att vara förlorare i ett sådant system. Och det är ju precis vad vi ser idag. De mest ansedda vetenskaperna är de som tagit till sig och som gjort diskursen om sanning till sin ledstjärna. Naturvetenskaperna, med fysiken i spetsen, har tolkningsföreträde, får mest pengar och det är dess utövare som får tillgång till det offentliga rummet och som man lyssnar mest på. Detta får nu inte uppfattas som någon kritik av verksamheten som bedrivs inom dessa ämnen. Det är absolut inte vad det handlar om. Att kritisera fysikerna vore idiotiskt eftersom alla vet att det är med hjälp av resultatet av deras arbete som det samhälle vi lever i och med, på gott och ont, har byggts.

Kritik leder ingen vart, men samtal kan göra det!