Visar inlägg med etikett Skönlitterära försök. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skönlitterära försök. Visa alla inlägg

söndag 1 januari 2023

Gott Nytt Skrivarår!

Gott Nytt År kära läsare! Denna söndag tar jag ledigt, men vill ändå publicera något. Parallellt med mitt vetenskapliga skrivande och bloggandet håller jag på med ett skönlitterärt projekt som troligen blir klart och ska sändas till något förlag under våren. Det är en utvecklingsroman som handlar om vad mobbing kan göra med människor som utsätts, och eftersom allt skrivande förr eller senare handlar om att döda darlings är det där jag är just nu. Vissa passager har jag dock svårt att släppa taget om, och dagens bloggpost, årets första, får därför bli just en sådan. 

Utanförskap kan generera energi har jag märkt. Och att slå ur underläge är en egenskap jag utvecklat till fulländning. Min första triumf var visserligen inte mycket att hänga i julgranen, men om man ser den som inledningen på en annan utveckling, som ett tecken på att en tendens brutits, får händelsen en annan betydelse. Samtidigt blev det en påminnelse om att man inte så lätt kan kasta av sig sin tillskrivna identitet. Händelsen utspelade sig vid mönstringen till lumpen. Där mötte jag för första gången på länge några av mina skolkamrater. Till mönstringen åkte jag från ett sammanhang där jag var en självklar medlem och där jag trivdes, för när jag kom till gymnasiet fann jag riktiga vänner som respekterade mig. Väl framme i Säve på Hisingen insåg jag omgående att de forna klasskompisarna återigen hade makt över mig. På bara några minuter rasade allt jag byggt upp under åren på gymnasiet. Det var smärtsamt, även om jag visste att det var övergående. Triumfen kom den andra dagen då jag som den ende i min gamla klass kallades till telegrafistprovet, som de som hade bra resultat på intelligenstestet blev uttagna till. ”Va fan”, sa en av ”kamraterna” uppenbart förvånad. ”Ska du göra telegrafistprovet”. Idiot tänkte jag tyst, samtidigt som jag svarade att så var det. Visserligen gick provet åt skogen. Inte kunde jag höra några meningsbärande skillnader mellan de där pipen och blippen. Telegrafist blev jag alltså inte, men jag bevisade för mig själv och de där människorna att betygen i grundskolan inte på något sätt var en indikation på min kapacitet som människa.

Återkommer nästa söndag med en vanlig post. 

söndag 25 juli 2021

Lite tankar om vad platser gör med en

Någonstans måste man börja, det gäller även livet. Ingen föds som ett blankt blad, så platsen där jag kommer från har präglat mig, men ändå inte. Jag formades av den men gick också min egen väg. Platsen jag kommer från både hindrade och höll mig tillbaka, men jag bröt mig loss och sökte mig bort. Utan en plan, men med många drömmar. Länge var mitt enda mål att bli fri från platsen där jag kommer från. Den och det jag fick med mig därifrån hindrade mig att (försöka) förverkliga drömmarna som med tiden tog allt tydligare form. Platsen finns inte längre, inte den plats jag flydde från. Liksom alla platser förändrades den. Nya människor flyttade in och byggde nya hus. Samhället växte, så även om de flesta av de gamla husen finns kvar är det en annan plats nu. Jag bestämde mig för att göra platsen jag kommer från till min egen plats, så efter några år i exil flyttade jag tillbaka. Det är nu många år sedan. Både jag och platsen är förändrad. Mitt liv har både mening och mål och det finns massor av saker jag vill göra, och som jag idag också kan göra och gör. 

Det är som jag kämpade så hårt för att bryta banden att jag av bara farten kastades iväg längre jag vågade drömma om. Det var inte för att ta revansch som jag kom tillbaka, utan för att bevisa för mig själv att jag kunde mer och var bättre än platsen där jag kommer från försökte få mig att tro. Jag ser på de så, som att det är platsen, inte människorna, som påverkade mig; eller för att tala klarspråk, som pekade ut mig som annorlunda. Jag lämnade platsen stukad och besviken, men långt ifrån uppgiven. Och jag växte genom beslutet att bryta. Det var svårare än jag trodde att komma tillbaka, men det har varit mödan värt.

Idag börjar jag känna mig redo att inom några år i alla fall lämna platsen igen, denna gång på helt andra premisser, med tydligare mål och högre ambitioner. Hade jag inte återvänt hade jag kanske fortfarande jagat efter något jag inte visste vad det var. Nu känner jag mig mer landad än någonsin, och mer fylld med tillförsikt. Jag känner och är ödmjuk inför mina begränsningar och vet både mitt värde och vad jag kan och vågar mig på. 

Oklart vad jag vill säga med texten, men jag hade en idé som visade sig svårare att göra något med än jag trodde. Tillåter mig ändå att publicera. För det är sommar, ledigt och behovet av vila från alla krav är viktigt.

måndag 13 mars 2017

Skrivande som ett sätt att leva

Jag drömde länge om att bli författare. Det är lite konstigt, för under åren i skolan klassades jag som ordblind. Det hette så på 1970-talet. Dyslexi talade man inte om. Den som hade problem uppfattades som lite trög. Jag fick gå i klinik, det vill säga separerades ut från klassen och gå iväg till en speciallärare som talade lugnt och metodiskt om mjuka och hårda vokaler. Det är det jag mins. Listorna på väggen och detta att pekas ut och uppmärksammas för något jag klarade sämre än andra men som ingen riktigt verkade förstå. Det var som om stavningen, vokalerna och grammatikens termer var viktigare än allt annat. För så är det. Fast så var det inte för mig. Just det intresserade mig inte. Jag ville lära mig mer och även om jag läste långsamt fascinerade språket, orden och alla berättelserna som omgav mig. Jag har alltid varit en intresserad och uppmärksam lyssnare. Det är formfrågorna jag haft problemen med, inte innehållet. Skapande verksamheter tyckte jag om och jag älskade att skriva. Ändå var det enda jag fick höra att jag stavade som en kratta. Skrivboken kom tillbaka full med rödmarkeringar. Och så den där kliniken. Ingen förväntade sig något av mig och skolsystemet hade ingen aning, upprepade bara sina gamla, inarbetade metoder. Det låter kanske inget vidare, men jag är tacksam för att jag fick gå i just den skolan. Kunskapen stod i centrum där, det var den som allt kretsade kring. Systemets handfallenhet gentemot en avvikare som jag var paradoxalt nog vad som räddare mig, tänker jag idag. Avsaknaden av förståelse och hjälp och det faktum att lärarna bara fortsatte göra som de alltid gjort skapade ett slags lugn. Det fanns tid för reflektion och eftertanke och jag fick vara ifred med mig själv. Skolan intervenerade och tog inget ansvar för min kunskapsutveckling, jag fick göra saker och ting på mitt sätt och det enda skolan gjorde vara att sätta betyg. Dåliga betyg blev det, för jag gjorde som sagt inte som man skulle. Resultatet blev dock att jag lämnade skolan med nyfikenheten och viljan att lära intakt. Mitt stukade självförtroende berodde inte så mycket på den där kliniken som på klasskamraternas behandling av avvikare. Jag minns skolan som en plats fylld av kunskap och skolgården som en plats där jag aldrig kunde känna mig trygg.

Hade jag gått i skolan idag hade jag och mina problem uppmärksammats mycket med. Hjälpen hade dock inte lett till något gott, det är jag övertygad om, för den hade fokuserat på och accentuerat det jag var dålig på och saknade intresse för. Jag hade inte fått vara jag. Jag hade blivit påmind hur annorlunda jag är och hur dålig jag är. Hjälpmedlen och stödet hade inte hjälp mig. Jag tror faktiskt inte det. Idag är jag lärare på högskolan och jag stöter ofta på studenter som talar om sig själva som dyslektiker på ett sätt som tydligt visar att de anser sig vara sämre, och vad värre är, de väntar sig att jag ska ta hänsyn till deras problem. Problemen står i fokus. Språket är inte så viktigt och kunskapen reduceras till en formfråga, en formalitet. Skolan fokuserar på helt fel saker och när alla ska tvingas in samma form finns varken tid eller utrymme för kunskap. Nyfikenhet och olika elevers lust att lära sig olika saker behandlas vårdslöst av skolan som fokuserar på nyckeltalen och prestationerna. Kunskapen har flyttats från lärarna till systemet, och eleverna följer efter och förväntas lydigt uppfylla kraven som systemet ställer på dem. Det gäller att prestera ett så bra resultat som möjligt. Därför står många handfallna när de blir studenter och själva förväntas ta ansvar för sin egen kunskapsutveckling. Och handfallenheten yttrar sig på så sätt att man ställer krav på oss lärare att vi ska tala om vad vi vill och och hur man ska göra. Fast jag vill inget och det finns lika många olika sätt att lära sig på som det finns studenter. Utan egen lust att lära och ett inre driv, utan självständighet, blir studierna på högskolan aldrig högre. Även om jag själv inte är en formmänniska utan mer en innehållsmänniska förstår jag så klart behovet av form, kontroll och regler. Jag driver ingen linje här, med stöd i anekdotisk bevisföring. Jag tänker högt om vem jag är och hur min skolgång var. Och jag värnar mångfald, för den enda vägen leder alltid fel.

Trots den dåliga starten kom skrivande att bli mitt liv. Fast det var först runt 1995 som jag började skriva på allvar, i efterdyningen av besvikelsen över att inte ha lyckats komma in på forskarutbildningen i Etnologi vid Göteborgs universitet. När slutet på studierna nalkades var det skrivandet jag insåg att jag skulle sakna mest, och för att inte stå utan projekt tog jag tag i drömmen om att bli författare och startade ett skönlitterärt projekt. Jag började skissa på en delvis självbiografisk, utvecklingsroman, delvis eftersom jag börjat fundera allt mer på vad som hände egentligen i skolan, åren efter, i bagerivärlden, på KomVux och sedan på universitetet. Hur kom det sig att min bildningsresa såg ut som den gjorde? När jag sökte igen ett tag senare blev jag emellertid antagen, tiden gick och behovet att skriva kanaliserades till avhandlingen. Men manuset låg ändå där och pockade allt som oftast på uppmärksamhet. Ibland filade jag på innehållet eller lade till en episod. Sedan separerade jag och då kom det gamla manuset till heders igen. Skrivandet blev ett sätt att bearbeta sorgen. Idag är jag författare, avhandlingen är utgiven på ett förlag och finns till försäljning. På biblioteket har jag sett att den också läses av icke-akademiker. Aldrig glömmer jag känslan av lycka när jag tillsammans med min handledare öppnade den första kartongen från tryckeriet. Där låg den, boken med mitt namn på framsidan. Underbart! Den känslan är jag enormt tacksam för att jag fått uppleva, inte bara en gång utan två (eller fler om man räknar antologierna jag varit redaktör för). Idag är det hopplöst svårt att få ett manus antaget, om man inte är kändis vill säga. Innehållet är inte det viktiga. Idag handlar det om möjligheten att sälja, eller om formen. Den där formen som verkar förfölja mig. Jag accepterar fortfarande spelreglerna och gör det jag tror på även om det inte räknas. Jag skriver dagligen. På fredag blir bok nummer två klar för redigering. Det blir inte heller denna gång en pappersbok, även del två i serien: Förlag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle blir en E-bok, som kommer att publiceras open access senare i vår. Det känns bra och chansen att nå ut ökar. Den första boken har blivit läst, kanske av fler än någon av mina andra böcker. Det är jag enormt tacksam för.

Jag gick med i Författarförbundet för några år sedan, för att jag kunde och för att det kändes ärorikt på något sätt. Fast det känns ändå inte riktigt som man är författare om man inte gett ut ett skönlitterärt verk. Boken jag påbörjade innan jag blev doktorand ligger där i byrålådan. För typ tio år sedan gjorde jag en fokuserad insats och fick till ett manus som jag tyckte fungerade. Och de som läst det har sagt att historien är allmängiltig och att de fångats av Larrys (huvudpersonen) berättelse. Det är dock bara mina vänner som läst. Jag sände manuset till några bokförlag, men det refuserades utan kommentar. Sådär är det och även om jag hoppades var jag beredd på avslag. Det viktiga för mig var och är att får skriva.

Handlingen i boken byggs kring ett slags ramberättelse, en tågresa. Larry som sitter på tåget befinner sig i en brytpunkt i livet. Det står och väger. Vad ska hända, vad har hänt, vem är han och vad vill han göra av sitt liv? Resan går från Göteborg, via Umeå till Ammarnäs, och tillbaka igen. Berättelsen som är skriven i första person börjar och slutar på Göteborgs centralstation. När Larry åker regnar det och när han kommer åter lyser solen. Göteborg lämnas i en känsla av utanförskap, under resan befinner han sig i ett slags limbo och slutligen återvänder Larry som en hel människa tryggt förvissad om att han från och med nu inte är en betraktare av världen, han är en integrerad del av sammanhanget han lever i. Allt är sig likt, ändå har det förändrats. Det är min berättelse, fast ändå inte. Skönlitterärt skapande innebär att historien kan ändras och sådant jag inte gjorde kunde Larry göra. Arbetet med boken blev ett slags bearbetning av mitt liv och jag är enormt tacksam för att jag tog mig den tiden och lade ner mödan som krävdes. När jag var klar var det som jag kunde blicka framåt och stänga dörren till det gamla. Att bli refuserad tog jag inte personligt, för med distans till innehållet och så här i backspegeln förstår jag ju att texten inte har särskilt många skönlitterära kvaliteter. Hade jag inte sänt iväg manuset till förlagen för påseende hade jag dock ångrat mig. Så här skrev jag i följebrevet.

I korthet går handlingen ut på att Larry bestämmer sig för att ta sig tid att under en sista resa mot norr rekapitulera sitt liv. Han återkallar, bearbetar och sorterar minnena av mobbingen i skolan, de hårda åren i bagerivärlden, uppbrottet därifrån, KomVux och studierna på universitetet. Boken beskriver erfarenheter som förändrat och fått Larry att växa. Roliga minnen och episoder varvas med jobbiga. Avgörande händelser i livet skildras och problematiska saker bearbetas. Ambitionen är att Larrys berättelse ska vara allmängiltig, det är ingen självbiografi jag har skrivit. Läsaren får via Larry bland annat ta del av vardagen i ett bageri. Hultsfredsfestivalen 1998 skildras relativt ingående. Ett utdraget uppbrott från det gamla kompisgänget skildras genom ett antal avgörande händelser (bland annat en herrmiddag). Omöjlig bitterljuv kärlek på universitetet skildras med innerlighet och värme. Insikten om att ingen väg tillbaka finns från en nyss anträdd klassresa blixtbelyses i en kort passage. Och en magisk eftermiddag och kväll i Ammarnäs, längst in i Västerbottens inland, vid Vindelälvens källa, beskrivs på ett sätt som jag hoppas kan få fler att vilja upptäcka denna underbara plats på jorden. Berättelsens klimax och vändpunkt inträffar också på morgonen i Ammarnäs, strax innan avfärd, när Larry utför den katharsiskt renande symbolhandling som antyds i inledningen.

Boken handlar helt enkelt om sådant jag själv lärt mig genom liknande upplevelser, framförallt att alla kan förändra sitt liv om de bara vill, även om det tar tid och inte på något sätt är enkelt. Jag vill visa att ett grundmurat självförtroende är ovärderligt och väl värt att kämpa för. En viktig ambition i berättelsen är vidare att skildra en annorlunda manlighet. Larry har till exempel en kvinnosyn som skiljer sig från genren och han dricker inte på det sätt som många romanfigurer (efter Lundells bok Jack) har kommit att göra. Att resa några anspråk på att ha skrivit en generationsroman vore förmätet, men jag är övertygad om att många som är födda på 1960-talet kan känna igen sig. Som lektor på högskolan kommer jag dessutom dagligen i kontakt med studenter som brottas med samma problem som jag gjorde när jag först kom till universitetet. Högskolan tvingar oundvikligen studenterna att göra en klassresa och det ställer krav på ungdomar från studieovana miljöer. Eftersom Larry sätter ord på sådant som det kan vara svårt att prata om tror jag att boken, med rätt marknadsföring, kan hitta en publik (inte bara) bland den ganska stora grupp människor som nyblivna studenter på högskolan utgör.

Delar av det där manuset finns publicerat här på Flyktlinjer. Kanske vågar jag lägga ut fler passager, men det gränsar till det privata. Det var det svåraste, att hitta en ton och en linje som fungerar. Att skriva allmängiltigt och gestaltande, inte privat och beskrivande. Vi får se om jag gör ett nytt försök i genren. Idag behöver jag dock inte oroa mig över skrivandet. Jag har hittat det inre driv som krävs och jag har en plattform. Flyktlinjer är mitt livsprojekt. Här publicerar jag det mesta av det jag skriver. Jag blir läst och jag når ut. Det kunde jag inte i min vildaste fantasi tro när jag gick i grundskolan, och det kunde nog ingen annan heller. Jag hoppades dock, och känslan av tacksamhet för att jag fått chansen håller inspirationen och skrivandet igång. Det bär så länge det bär. Ingen dag är den andra lik. Varje dag är en ny utmaning. Jag skriver om mitt liv och mitt liv är att skriva.

måndag 13 juli 2015

Viljan att veta, och vad den gör med oss

Vi vill veta. Vi vill så innerligt gärna veta. Vi vill veta: Hur? Vad? När? Var? Varför? Och svaren vi önskar oss ska vara säkra, ju säkrare desto bättre. Helst ska svaren vara tvärsäkra. Sanningen är det högsta goda och evidens är kunskapens motsvarighet till frälsningen välsignelse.

Jag ser en febrig dans kring en guldkalv när jag blickar ut över samhället och akademin. En evig kamp om makt och inflytande, pengar och prestige.

Kontroller och utvärderingar. Planering och validering. Budget och styrning. Den som lovar mest vinner. Och den som har makt har också folkets öra. Hen får äran att tala om vad som ska hända i framtiden. Sedan följer alla efter och gör vad som som krävs för att profetian ska uppfyllas och tron på systemets förträfflighet ska kunna hållas levande och nuvarande ordning bevaras intakt.

Förändring är farlig och osäkerhet en farsot. Det är bättre att aldrig spänna sin båge än att höra strängen brista. Bliv vid din läst. Stick inte upp, inte ut, anpassa dig. Finn dig i den roll du tilldelats och stanna där du är. Utmana inte ödet. Så lyder den abstrakta maktens budskap till folket, den breda massan.

Vi, människorna av kött och blod, glöms bort och glömmer bort sig själv. Det som är levande förnekas. Viljan att veta är på det sättet starkare än livet. För livet är osäkert, föränderligt, nyckfullt och aldrig rättvist eller överblickbart. Livet hotar allt som vi önskar oss av det, samtidigt som det är förutsättningen för vår, samhällets och sin egen existens. Paradoxalt? Visst, men det är som det är och finns inget att göra.

Livet är levande, i ordets vidaste bemärkelse. Livet följer sina egna outgrundliga lagar. Det räcker inte att förstå det, att inse fakta och se världen som den är. Insikten kräver även anpassning, av tankar, handlingar och visioner för framtiden. Vi kan vilja veta, men måste samtidigt acceptera det fåfänga i önskan.

Framtiden finns inte. Därför vet ingen, någonting om den. Det spelar ingen roll hur många Nobelpris, publikationer, citeringar eller titlar och utmärkelser hen har. Det betyder inget att hen är trevlig, snäll karismatisk eller uppvisar alla kännetecken på en ledare. Om framtiden vet ingen. Framtiden skapas här och nu. Av dig och mig och alla andra, lika mycket som den är resultatet av slump och tillfälligheter, planering och drömmar. Framtiden kan påverkas, men den kan aldrig styras.

Viljan att veta är en dödslängtan! För drömmen om kontroll leder till att beslut tas som hotar livet. Glöm aldrig att livet inte går att kontrollera. Tron inte på den som säger sig veta vad som ska komma att hända. Låt dig inte bländas av fina ord, titlar eller tvärsäkerhet. Där finns grogrunden för den smitta som hotar att förgöra oss alla. Lockelsen som finns i viljan att veta.

Förståelse, fördjupad insikt, förundran inför det outgrundliga. Ödmjukhet inför det som inte går att veta. Balans och relationer. Samtal. Varför är det så svårt att förstå? Vill vi verkligen veta, eller handlar det om något annat? Vad, i så fall?

Framtiden är en fråga utan svar. En evig fråga.

onsdag 23 november 2011

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen XIII

När jag vaknar är jag ensam i kupén. Vi närmar oss Skövde märker jag efter en stund. Något har uppenbarligen hänt med mig för jag brukar alltid vakna senast i Örebro. Tydligen tar det på krafterna att göra upp med sitt förflutna. Men så skönt, då är jag snart hemma. Jag klär sakta på mig och går sedan bort till restaurangvagnen där jag får ett eget bord.

När kaffets uppiggande verkan får mig att vakna på riktigt sprider sig känslan av tillförsikt igen. Det var ingen dröm. Jag tror verkligen att livet kan bli bra, på riktigt tror jag det efter denna resa. Det finns visserligen fortfarande saker att ta tag i. Mycket som måste göras. Men jag är redo. Ända sedan grundskolans jobbiga år har jag kämpat med att försöka övervinna osäkerheten och rädslorna. Många som jag mött på vägen genom livet har försökt hindra mig. Varför var det så många som ville hindra just mig? Vad störde de sig på? Det kommer jag aldrig att begripa, det får jag nog leva med i framtiden också. Men idag kan jag ta det, när jag fått ordning på den bakomliggande historien, antar att jag inte är unik heller. Alla kan inte räkna med att vara omtyckt av alla. Det gäller bara att fatta vad som beror på vad, vilka reaktioner som ska skyllas på andra och vilka som beror på ens egen livshistoria och personliga upplevelser. Och när det känns som det gör just nu, när kroppen befinner sig i ett tillstånd av total avslappning, då kan jag också känna viss tacksamhet och glädje; för utan alla plågoandarna hade jag nog varken vågat eller sett mig tvingad att söka mig till och utsätta mig för det obehagliga som allt nytt oundvikligen innebär. Utan deras uppmärksamhet hade jag kanske slagit mig till ro, utan dem hade jag kanske varit nöjd med ett litet radhus och en självklar plats i medelkassgemenskapen. Nu framstår det som ett öde värre än döden, men så är det naturligtvis inte för dem som lever så. Vem är jag att döma?

Jag är glad att jag vågade ta chansen att vidga mina vyer, att jag orkade gå igenom stålbadet som klassresan innebar. Tror dock inte jag är lyckigare än någon annan, men det är gott nog att känna att man fortfarande har saker att uppleva. Jag är nöjd över att the best is yet to come, som Sinatra sjunger. Tänk att jag nu har arbetat som högskolelärare i snart fyra år. Jag arbetar som lärare på högskolan, på universitetet, eller som lärare överhuvudtaget. Det känns ofattbart. Fast i början gick det naturligtvis inte så bra. Jag var väldigt nervös och enormt osäker och då kändes det bra att ha gått igenom det jag gjort. Ur mina erfarenheter kunde jag finna vägar att övervinna nervositeten och osäkerheten. Ett sätt att överleva var att sitta ner under de första föreläsningarna, och jag läste ibland i princip innantill ur manuset. Bara det att jag hade manus märkte jag strax var något som lindrade nervositeten. I grundskolan när jag ställde mig upp inför klassen hade jag aldrig manus. Inte konstigt då att jag var nervös. Det handlade naturligtvis inte bara om gruppen jag tvingades tala inför. Panikkänslorna som alla sådana uppgifter fyllde mig med berodde självklart också på bristen av förberedelsearbete. Men å andra sidan, om jag hade känt mig accepterad, då hade jag kanske kunnat använda kraften inte enbart till att förmå mig att ställa mig upp och tala, utan även till att förbereda mig. Tänk om, det finns så många om. Men jag tänker inte bry mig om dem mer. Aldrig mer ska jag lägga tid och kraft på att fundera över det som aldrig blev av eller det jag inte fick.

Jag är glad att jag orkade genomleva studenternas dåliga utvärderingar i början av lärarkarriären. Studenter är skoningslösa, men that’s the name of the game. Även jag kände ju att jag inte fick någon riktig kontakt med dem i början. Då ska man bara ha kritik. Studenterna har tagit studiemedel och satsat sin tid. Det är ingen rättighet att få undervisa, det är ett förtroende man måste förtjäna. Bara att gilla läget. Och för mig gick det ju också bättre och bättre. Först vågade jag släppa taget om manus, sedan förflyttade jag mig till kanten på katedern och kom då lite närmare studenterna. Vips fick jag bättre kontakt, och med ens släppte nervositeten och då ökade kontakten och jobbet blev roligare. Idag, när jag vant mig vid att föreläsa stående, när jag kan improvisera utifrån manus, när jag vågar vara lyhörd för studenternas behov och när jag känner mig trygg i min roll som lärare; då går det jättebra. Studenternas utvärderingar är oftast uppskattande och jag får bra feedback på mina insatser. Det gäller att hitta fram till och gå in i de goda cirklarna istället för de dåliga. Lätt sagt men ganska svårt om man inte för sitt liv kan begripa vad man gör fel. Men nu vet jag, efter genomgången av livet vet jag hur man kan tänka och göra för att undvika dåliga, självförbrännande cirklar.

Känslan som jag uppfylls av när jag står i ett klassrum och trivs, förnimmelserna jag får av att där känna mig uppskattad och betydelsen av att slippa använda tentaklerna till att skanna av rummet för att hitta dolda faror, den känslan är enorm. Jag har absolut världens bästa arbete. Att få vara med och se studenterna växa som människor är utvecklande och ett privilegium att få vara delaktig i. Ständigt funderar jag på hur man blir en riktigt bra lärare. Det är också ett slags resa och man får aldrig slå sig till ro. När jag lyssnar på andra som talar, på TV eller i vilket annat sammanhang som helst, försöker jag lära mig något av det. Antingen hur man kan göra eller hur man inte ska göra. Och svaret på frågan om vad det är som gör någon till en bra lärare handlar i väldigt hög grad om att först och främst tycka om att undervisa, och det gör jag. För i relation till bageriet representerar undervisningen himmelriket för mig. Lyhördhet för studenternas reaktioner är också viktigt och det är en egenskap jag behärskar till fullo, det är en kompetens som jag tidigare behövde för att överleva, nu kan jag äntligen dra annan nytta av den. Flexibel måste man också vara och även det var något jag tvingats till för min överlevnads skull. Man får heller aldrig glömma att man är där för deras skull. Alla de egenskaperna har jag trimmats i under resans gång. Äntligen har jag hittat en plats där de kan komma till nytta.

Lika viktigt är det att själv, kontinuerligt utvecklas och att ständigt lära sig nya saker parallellt med studenterna, dels genom egen forskning, dels genom studier och genom att hålla sig ajour med vad som händer i samhället. Det är en inre resa som jag aldrig vill ska ta slut, för den dagen då man slår sig till ro med de kunskaper man har då är man dödsdömd inom universitetet. För mig har tågresan och rekapitulationen av min historia hjälpt mig att inse allt detta, och ur erfarenheterna som nu aktualiserats kommer jag att under lång tid framöver kunna hämta kraft och stöd. Äntligen inser jag till fullo att jag verkligen kan använda erfarenheterna som så länge var en börda för mig till något konstruktivt. Jag kan faktiskt ge något till någon annan. Ibland känner jag till och med att jag kan betyda något för någon annan. Det är en ny upplevelse för mig. Det är stort. Jag börjar skratta där i restaurangvagnen, vilken som tur är, är tom. Här sitter jag och blir nästan religiös. Hur gick det till? Fast jag förstår ganska snart att det naturligtvis är ett uttryck för tacksamhet. Jag befinner mig i mitten av livet och känner att det bästa fortfarande ligger framför mig. Tänk om den insikten kommit när jag var sextio? Måste lova mig själv att aldrig glömma dessa känslor, att aldrig ta lyckan och harmonin för givet.

Resan har verkligen varit precis så nyttig för mig som jag hoppades där på stationen för fyra dagar sedan. Ur rekapitulationen och uppgörelsen med mitt förflutna kommer jag under överskådlig tid att kunna hämta kraft och tålamod till att klara mig igenom alla tråkiga och meningslösa jobbmöten som måste besökas, alla ändlösa diskussioner kring saker som inte rör mitt arbete men som jag ändå förväntas delta i, administration och lösande av praktiska problem. Som lärare befinner man sig i en mellanposition och som ett gummiband dras man allt som oftast ut till bristningsgränsen när man ska försöka balansera tillvaron. Det djävulska i situationen är att man aldrig, aldrig, aldrig får glömma att man är där för studenternas skull, och det utnyttjas inom systemet genom att man ständigt lägger på oss lärare fler och fler småsaker, sådant som ”bara tar några minuter”. Sammantaget blir det väldigt mycket av den varan, och den som förlorar är alltid läraren. Antingen blir studenterna sura och lämnar dåliga utvärderingar, eller så blir arbetsledningen irriterad och hotar med repressalier.

Någonstans finns det naturligtvis en gräns. Om man kontinuerligt skär ner, förkortar, snabbar på och minskar marginalerna i enlighet med gällande ekonomiska paradigm, då minskar chanserna för mig att göra mitt jobb. Skönt då att tänka på hur det hade kunnat vara om jag tvingats upp till ett bageri istället. Mina erfarenheter har gjort mig ganska immun mot den typen av krav och den skit man tvingas acceptera som lärare.

Upplevelserna från grundskolan och bageriet har också hjälpt mig att fördra och gör det lättare att se igenom alla de där smutsiga tricken som finns under ytan i universitetets korridorer och som allt för ofta styr besluten i otillbörliga riktningar. Kanske det bara är så att jag har blivit av med det fluor som i början och ganska länge skymde min blick. Kanske är det bara så att jag äntligen har genomskådat och knäckt koden till den där världen som jag närmade mig med sådan oerhörd respekt och underdånighet. Universitetet är en skitvärld, på samma sätt som bageriet är det. Det finns inga perfekta arbeten, någonstans. Oginhet, avundsjuka, maktkamp och tår som oerhört lätt trampas på, det finns överallt. Varför skulle högskolevärlden vara annorlunda? Det tog bara lite längre tid att upptäcka att det faktiskt var så det låg till.

Jag är egentligen inte besviken. Jag har ju överlevt. Men visst är det jobbigt när gamla kollegor, de man trodde var ens vänner går bakom ryggen på en och bestämmer saker som drabbar en menligt. Visst är det jobbigt att inse att man helt plötsligt och utan förklaring blivit bortagen från undervisning man haft i några år och som man räknat med att man skulle få behålla. När faktum bara ligger där på bordet och man förväntas acceptera det utan att klaga. För om man klagar då är man ett problem. Hur man gör har man ändan bak. Mobbig skulle man kunna kalla det om man inte upplevt riktig mobbing, men jag antar att det bara är en gradskillnad. Fast ändå förvånar det mig att människor som säger sig kämpa för jämställdhet, jämlikhet och som meriterar sig och åker runt på konferenser och talar om för andra hur de ska agera i frågor som rör maktförhållanden, hur de kan se sig själva i spegeln när de utan att blinka utmanövrerar en gammal kollega utan förklaring och utan barmhärtighet, bara för att de inte gillar honom eller henne, och bara för att de har makten att göra det. Det är något jag aldrig kommer att vänja mig vid.

Det är en del av vardagen på högskolan och man måste lära sig hantera det, annars kan man lika gärna söka sig någon annan stans, för jag har ingen som helst aning om hur man ska komma förbi problemet. Skönt, känner jag att jag insett att svaret inte ligger där ute, skönt att veta att det inte går att leta efter några svar. Jag vet idag att man måste uppfinna svaren själv och hitta på egna handlingsstrategier. Ingen annan kommer att göra det åt en. Tänk om man i högre grad än idag från stadsmakternas sida betonade värdet av och visade större uppskattning för kvalitet, kunskap och bildning. Och även visade förståelse för att sådant tar tid och att det kostar pengar. Det vore en nåd att stilla be om. Men till den dagen kämpar jag på i skitvärlden som universitetet trots allt är och jag gör det på mitt sätt och tillsammans med mina förtrogna. Trots allt är mitt liv idag bättre än någonsin.

Fast det känns orättvist och tråkigt att känslorna av lycka och tillfredställelse utnyttjas. Men det är ju samtidigt så som det kapitalistiska systemet fungerar, det är så varan får sitt rätta pris. Staten och kapitalet, sitter i samma båt. Det är så jävla sant, fortfarande. Tack för den insikten Blå tåget. Och tack Thåström, för allt.

Jag står väl rustad för framtiden och känner mig redo att från och med nu leva fullt ut. Längtar redan efter höstens terminsstart och de nya studenterna. Men först ska jag njuta av sommarens ledighet och av att projektet äntligen är avslutat. Bara några intervjuer som ska skrivas ut, och sedan en rapport att författa. Men det tunga jobbet är klart, och med mitt nya självförtroende i ryggen känns det som resten kommer att gå som en dans. Ännu finns det tid, sommaren och den efterlängtade semestern är inte här riktigt än. Det ska gå.

Sedan ska jag njuta det som blir min första sommar i full frihet. Vad ska jag göra? Ingen aning, men det spelar ingen roll märker jag. Känslan av befrielse som ritualen i Ammarnäs givit mig är långt mer än jag någonsin vågat hoppas på att uppnå i livet. Om det så regnar hela sommaren och om jag nu inte kan hitta på något annat att göra än att sitta på caféer och läsa så kommer det lika fullt att bli den bästa sommaren hittills i livet.

Äntligen känner jag på allvar att jag inte betraktar tillvaron utifrån. Mitt liv lever jag från och med nu i direktkontakt med verkligheten. Jag befinner mig inte längre utanför. Jag är accepterad och accepterar mig själv, är nöjd med mig själv och det jag åstadkommit. Står inte längre utanför och vill in. ”Nästa, Göteborgs central” ropas det i högtalarna. Reser mig. Hämtar väskorna. Står i korridoren och väntar otåligt på att få går ut i solskenet, ut i försommarvärmen. Hemma igen, för första gången på riktigt. Allt är sig likt, och ändå är det mesta förändrat. Staden ser ljusare ut på något sätt, luften där ute ser renare ut. Framförallt är jag inte längre den samme. Framför mig ligger livet; resten av livet. Det riktiga livet. Och jag njuter i fulla drag av att äntligen kunna vara delaktig i det från en ny utsiktspunkt, inte utifrån tittandes in, utan från en för mig ovan position belägen innanför.

tisdag 22 november 2011

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen XII

Jag går in på järnvägsrestaurangen. Den är tom, så när som på en gammal gubbe som sitter för sig själv. Jag känner till min stora förvåning att jag inte vill vara ensam nu. Det var en ny upplevelse. Jag som annars brukar söka ensamheten. Men nu är det som jag vill ta hela världen i famn och krama alla jag möter. Och denne man är faktiskt den första jag möter, sedan jag gjort upp med mitt förflutna. Med en öl i handen går jag därför bort till honom. Det känns ovant, men gud så skönt märker jag när han möter mig med ett leende och bjuder mig att sitta ner. Han såg verkligen övergiven ut. Och den känslan är jag mer än väl bekant med.

Jag berättar att jag varit i Ammarnäs och hur fint det var där uppe, lugnt och skönt och precis i mellanrummet mellan vår och sommar. Jag förvånas över min egen öppenhet och den lätthet med vilken jag berättar om mig själv. Orden rinner ur mig och det sprider sig en känsla av välbehag i kroppen och känslorna förstärker tron på att jag kanske verkligen har landat i tillvaron. Efter ett tag kommer jag på mig själv med att det bara är jag som talar. Kanske det är en reaktion på alla intervjuer jag gjort där jag bara fått lyssna utan att själv dela med mig. Det brukar kännas så i slutet av en materialinsamlingsperiod. Men jag vill inte bara snacka själv. Jag vill lyssna också. Ge och ta, det är viktigt. Utan att lyssna lär man sig inget. Det får jag aldrig glömma, inpräntar jag i skallen medan jag lyssna på min bordsgranne.

– Här är så ensamt, säger han efter en stund av tyst eftertänksamhet. Jag är ensam nu sedan vännerna gått bort. Men jag blir så glad när jag hör att du fått gå i skolan. Jag blir alltid lika glad när jag hör att ungdomen utbildar sig. För det ska du veta att mor min nog inget högre önskade än att jag skulle läsa någonting, lära mig någonting. Men … sen hade vi ju den andra delen och det var ju ekonomin. Det gick ju inte, det var ju orimligt för oss, för hon att tänka sig. Och jag minns ju också, systra min då hon gick. Då hon gick nattvardsskola. Då hade väl prästerna, de försökte väl påverka hon att hon skulle. Ja studera vidare. Men då vet du, då var morsan, då hade hon blivit märkt av sjukdomen. Hon hade ledgångsreumatism så att hon behövde hjälpen. Så det vart ju omöjligt. Den här systern fick vara hemma och hjälpa till på det viset. Och sen minns jag inte nåt annat än att, ja yngste systern. Hon var ju så pass stor då så hon kunde vi ju hjälp till så hon fick gå och bli lärarinna hon. Det var den enda av oss syskon som fick utbildning. Ja sen den här brorn som dog för några år sedan han. Han hjälpte vi ju också, han fick ju gå utbildning också. Han fick bli polis han, jo. Men dom övriga det var ju, det var ju bara arbete. Det enda jag minns för min del, det var då jag gjorde rekryten på I20. Då gick jag ju under befälsutbildning och fick vara ve och utbilda rekryterna. Och vet du vad, jag fick erbjudande om anställning, fast anställning. Och jag var väl på väg flera gånger, jag skulle gå och anmäla mig för det där. Och ta anställning, eller värvning hette det väl på den tiden, men då komme det ett brev hemifrån där dom tala om att det skulle starta en avverkning, skogsavverkning och det skulle då, det passa då precis så att det skulle bli i anslutning till det att jag skulle rycka ut från värnplikten. Ja då for man hem. Sen vart väl det, för min del vart väl det ändå så att, det där med korrespondensstudierna. Det vart ju nånting som jag vart intresserad av. Så att ute i skogskojan så började dom ju med bibliotekslådor. Man fick läsa litteratur och så då vart det väl intresse för att lära sig vissa saker. Jag minns ju mattematik, det fick man ju lära sig lite grand. Och allteftersom, till sist vart det ju så att vi hade en studiecirkel, ute i skogskojan. Men så den vintern så gick ju farsan och blev sjuk, fick lunginflammation. Och då fick jag ta över hästkörningen på virke. Och det kanske inte vart så jäkla bra för min del. Men, det var ju en tvungenhet för han vart borta hela vintern, och det vart en sån där vinter då det var djupsnö, när man fick lov att dra ihop virke i skogen. Jag minns, jag blödde ur näsan varenda dag. Så det är klart att det vart för tungt.

– Hur gammal var du då, frågar jag fullkomligt hänförd över mannens berättelse. I jämförelse framstod ju min resa som en promenad i parken. I ljuset av andras berättelser kan man alltid hitta något att glädjas över i tillvaron. Det gäller bara att inse med vem man ska jämföra med.

– 18 år var jag. Och sen 19, ja det året då. Ja dom två åren då vart det djupsnön. Det var särskilt en utav vintrarna som det var djupsnön, och då hade jag ju till sist lite hjälp utav en annan att skotta upp en väg i skogen. Och då minns jag, då minns jag hur vi skulle, då sa den där mannen. Att ja nu är vägen öppen, nu är det bara att köra och lasta. Ja jag for dit och då låg ju, på många ställen låg virket tvärt över vägen. Så jag ropa på den där mannen och sa att, inte går det här. Jag kommer inte fram. Jo, sa han, kör du bara. Du vet då körde jag under virket som vart lagt över vägen. Han hade fällt skogen då över vägen och visste ju att den var så högt upp så att jag kunde köra. Och det gick ju bra, då. Jag klarade mig fint då jag upptäckte att det gick att köra under skogen, under träden där. Jo då. Jaa, dom där åren. En annan sak som man kan minnas från den tiden det var ju helt enkelt Skogskojan. Det var ju det vanliga att ha maten med sig ute i skogen. Och stående för min del, det var 5 liter palt varenda vecka. Ha, ha, ha, det minns jag. Jag hade ju annan mat också, men hemifrån hade man 5 liter palt, och det berodde på att, på den tiden hade dom sillbyttor som var på 5 liter och en sån där bruka man använda och det var lämpligt för hela veckan. Ja i alla fall. Dom där kojorna som man komme till då det var ju jordgolv, så räppen opp efter …

– Räppen. Vad är det?

– Räppen, alltså rökröret så att säga. Du vet, det var ju då en öppen. Ja kan rita, sa han och ritade också mycket riktigt på en servett hur det kunde se ut. Sedan fortsatte han. Då hade man en eldpall i mitten där det var jord, timmrat några varv, stockvarv runtomring och så fylld med jord där inne. Och så då var det ju öppen eld och så uppe i taket då var en. Ja vi kallarn för räppen, alltså rökgången. Den var byggd så här då, så röken drogs ut. Och det här då var öppet och det kunde vara en halvmeter. En del kojor var ju byggd på det här viset och en del kojor var ju då byggd så man hade en slaf. Två man på varje. Och i andra så kunde man ju ligga hur många som helst. Den som vart körare han måste ju stiga upp först, för att göra upp eld. Men då minns jag det första man gjorde det var ju att titta upp efter räppen. Och då såg man ju stjärnen och såg man inte stjärnor då var det väl alltid frågan om att det var snö på gång och så där vidare, det lärde man sig snart. Och det var väl inte så roligt. Då var det bättre att det var kallt och stjärnklart. Ja så, så var det på den tiden.

– Du får gärna berätta mer om hur det var. Jag tycker det är jätteintressant. Och du, hur? Det är en sak som jag länge har tänkt på, hade ni väckarklockor där i skogen? Hur vaknar man på morgonen?

– Ja, det. Jag minns aldrig till någon väckarklocka. Men du vet det fanns ju alltid äldre människor med i gänget och dom kunde ju vara vaken precis på vilken tid som helst. Bestämde dom sig för att vaken klockan 5 så gjorde dem ju det. Och det har jag ju experimenterat med nu på senare tid, att bestämmer man sig för det då kan man göra det. Sen fanns det ju dom som låg, som låg och sov väldigt dåligt. Minsta ljud så var dom vaken. Jag minns då särskilt till en man. Men han var ju, han hade ju mördat en människa på den där trakten och tjänat, eller åkte ju fast och fick vara på Långholmen i 17 år. Och så kom han då hem, och givetvis skulle han ut i skogen. Och det var då i den där kojan där jag bodde då. Han kunde berätta precis allt som hade hänt på natten. Han sov inte alls. Ja det är knepigt men så var det.

– Oj, oj, oj, var det enda jag kunde svara. Det kändes som han hade hur mycket som helst att berätta. Men innan jag hann be honom berätta mer hörde jag till min stora sorg hur högtalaren ute på perrongen, ropade att tåget var på ingång. Jag ville lyssna till hans berättelse. Ville stanna här för evigt. Han hade levt ett så annorlunda liv, jämfört med mitt. Han hade så mycket att lära mig. Men jag var tvungen att gå.

– Tack för din underbara berättelse. Men nu går mitt tåg tyvärr, sa jag och reste mig upp.

– Tack själv för att du tog dig tid att lyssna. Vi kanske ses igen, någon gång.

– Kanske det. Ha det så bra! Hej då, sa jag och tumlar ut i den ljusa kvällen.

Bort mot tåget går jag. Hittar min vagn och klättrar upp i den väntande överlafen. Där ligger jag en stund och funderar på de två dagar som gått sedan jag senast äntrade ett tåg. Tänker på hur allt, precis allt har förändrats.

måndag 21 november 2011

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen XI

När jag kommer ner för backen är klockan några minuter i tolv och bussen står och väntar, på tomgång. Vi är bara några få som ska åka. Skönt, då kan jag få ett helt säte för mig själv igen. När jag står där och tittar tillbaka upp mot affären och resten av byn då bryter den fram, solen sveper undan molnen och det känns overkligt, men naturligtvis helt underbart. Våren är slut och sommaren är äntligen här. Jag vill hem nu.

Längtar hem till det nya livet. Livet utan mellanrum mellan tanken och orden, utan lögner och utan oro över att det som sägs inte ska duga, utan vånda över att det eller detta kanske inte passar sig. Jag längtar hem till ett liv som levs fullt ut. Är redo för det nu, äntligen. Längst bak i bussen sjunker jag ner. Och när chauffören gasar upp och vi börjar rulla mot söder jublar jag inombords. I kurvan på andra sidan ån får jag en sista glimt av Ammarnäs och aldrig att jag glömmer den synen. Här slutade verkligen en väg. Men där en väg slutar, där börjar samtidigt en annan. Min väg.

Resan ner till Sorsele går bra. Sedan blir det plötsligt segt, segt, segt. Bussen går inte så fort som jag vill. Men i Lycksele känns det bättre. Snart framme. Vi är i tid och jag ska gott och väl hinna med tåget från Umeå.

När vi stannar i Vännäs får jag ett infall och hoppar av bussen. Jag behöver inte åka med ända till Umeå slår det mig. Tåget passerar ju Vännäs på sin väg ner mot Göteborg. Kan lika gärna stanna här och vänta. Behöver inte se Umeå en gång till. Jag är färdig med den staden, åtminstone för tillfället. Vad jag behöver är en öl istället, på järnvägskrogen. Men först blir jag stående för att beundra det vackra fantasieggande stationshuset. Det är ett fantastiskt hus när man än ser det, men nu i den tidiga kvällen är det sagolikt. Jag drar mig till minnes den första gången jag kom hit. Det var väldigt länge sedan, långt innan jag ens hade den blekaste aning om att detta under närmare sex år skulle utgöra en viktig passerpunkt i tillvaron.

Vår bröllopsresa var inte speciellt konventionell, men den var romantisk. Vi började i Roskilde veckan efter bröllopet, åkte sedan bara hem för att packa om. Sedan tog vi tåget ner till mormor i Malmö, var över i Köpenhamn och hade det hur bra som helst, åt korv, gick på Tivoli och hälsade på den lille havefru. Därefter gick turen, per tåg, till Stockholm där vi bodde två nätter på Sheraton. Vi hade köpt ett Nordiskt tågluffarkort och ville utnyttja det så mycket det gick. Efter Stockholm, med Skansen, Gröna Lund och fina frukostar på hotellet satte vi oss därför på nattåget mot Kiruna. Väl där bytte vi tåg direkt och åkte med malmbanan till Narvik. Men vädret var dåligt och vi vågade inte chansa på att sova ute där, för det hade vi bestämt att vi skulle göra, så vi tog det vändande tåget och styrde kosan åter mot Kiruna. Även om det blev många timmar på tåget var det värt varje minut. Resan över fjällen, längs de branta bergsväggarna i fjordarna längs kusten är svindlande vackra. Och lapporten in mot Sarek, betraktad i motljus är vidunderlig.

Väl framme i Kiruna badade staden i sol, även om klockan var närmare elva på kvällen. Det var första gången jag upplevde midnattssolen, men inte sista. Vi käkade ett skrovmål i gatuköket och beundrade den vackra röda träkyrkan innan vi slog läger i parken nedanför stationen. Utsikten var spektakulär med gruvan till vänster, vattnet framför oss och de gigantiska malmtågen som passerade i närheten. Jag glömmer aldrig den natten. På morgonen åt vi frukost på Domusrestaurangen på stora torget och det kändes som vi förflyttats till en svunnen tid. Luften var krispigt klar och kall, solen sken och livet lekte. Det var en underbar tid. Vi tog tåget neröver igen dagen efter vid middagstid. Det var varmt och trångt. Mycket folk, tågluffare som vi och en hel del andra resenärer, men där på tåget var stämningen god.

Resan, från Malmö i söder till Riksgränsen i norr, fick mig verkligen förstå hur ofantligt långt Sverige är. När klockan var runt sex på eftermiddagen hade vi fortfarande inte kommit längre än strax utanför Luleå. Och först vid tiotiden på kvällen var vi framme i Vännäs. Efter nästan 12 timmars tågresa hade vi alltså inte tillryggalagt mer än knappt hälften av Sveriges längd. Det kändes oerhört exotiskt att stiga av här då. Och det första och mest bestående minnet från det besöket är just stationshuset. Det gamla ångloket som jag inte kunde motstå att klättra upp på var naturligtvis också minnesvärt, men det är ett minne som når mig först när jag kommer fram till järnvägsrestaurangen.

Då dyker även andra minnen upp. Vi var fattiga då, lyckliga men fattiga. Jag minns att vi hade 25 kronor kvar i kontanter. Hur skulle vi göra, köpa något gott, eller satsa allt på en lott? Vi valde det senare. I kön fram till kassan fantiserade vi om vad vi skulle köpa om vi vann. Vi skrattade och var precis så där lyckligt omedvetna om livets baksidor som man bara är vid just sådana tillfällen i livet. Sedan satte vi oss på marken på perrongen och skrapade en liten bit var av lotten. Naturligtvis var det en nitlott. Vi var lika glada för de och jag hade förmodligen aldrig kommit ihåg detta tillfälle om det inte vore för det som hände strax efteråt. För inte långt efter att vi hade accepterat förlusten och börjat snacka om vart vi skulle ta vägen efter Stockholm där vi skulle vakna morgonen efter, så hörde vi hur någon började skrika och sedan såg vi hur hon som stått bakom oss i kön kommer springande. Hon fäktade med armarna och vrålade av lycka, det var uppenbart. Det visade sig att hon också köpt en lott och att hon nu var på väg att hämta ut sin vinst, och hon hade bråttom för tåget var på ingång. Nära skjuter ingen hare. Jag har aldrig haft tur i spel. Däremot har jag fått en del stipendier. Det är fantastiskt och har räddat mig några gånger i livet då ekonomin har varit skakig.

söndag 20 november 2011

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen X


Vädret är inte lika fint idag, det är mulet och luften är rå på morgonen. Men jag hittar i alla fall enkelt hem till honom jag ska intervjua och det är tur att jag har bandspelare med mig för jag är dåligt koncentrerad. Men det går bra, vi är båda lika otåligt och vill få saken ur världen. Han ska ta familjen med till sommarvistet på fjället och jag vill åka hem. Efter en och en halv timme som trots allt blev väldigt intressant eftersom vi nog båda överraskades av hur mycket vi hade gemensamt så är jag tillbaka på hotellet och packar ner sakerna i väskan. Redo att bryta upp från denna underbara oas i världen, av lugn och ro. Bussen går om två timmar.

Bara en sista sak kvar att göra innan resan hem kan påbörjas. Jag har tänkt på det så länge. Om jag ska kunna börja ett nytt liv på riktigt behöver jag göra någon form av manifestation, jag måste gå igenom ett slags rit. Markera att nu har jag gjort upp och är redo att dra vidare. Hur gör man det? Ja, inte vet jag, men en viktig del av ungdomsåren handlade om eld. Alltid skulle det göras upp eld när vi var i skogen, jag och Patrik, och eld har alltid fascinerat mig djupt. Därför har jag ända sedan jag bokade resan hit tänkt att jag här ska elda upp och symboliskt förgöra några högst speciella artefakter från mitt gamla liv. Papper som det räcker att jag ser lådan som de ligger i, i garderoben, för att jag ska känna obehaget komma krypande. Nu ska de brännas, tillsammans med andra papper och saker jag inte längre behöver, saker som hindrar mig att gå vidare. Och sedan ska jag resa mig ur askan, äntra bussen hem, renad och fri från den gamla, osäkre, tafflige och misslyckade människa som var jag. Så ser planen ut. Broarna och skeppen ska brännas. Det finns ingen återvändo. Här slutar allmän väg, och härifrån finns bara en väg och det är hem, hem till det liv jag längtat efter så länge.

Jag siktar in mig på en brant bergsknalle alldeles vid busshållplatsen, där insynen inte verkar vara allt för uppenbar. Där uppifrån är utsikten över sjön nästan lika fantastisk som från potatisbacken. Där ska det ske. På vägen upp samlar jag pinnar och väl uppe hittar jag en öppen plats. Pinnarna placerar jag i en ring vars inre fylls med lite näver och torra löv, fjolårsgräs och granris. Medan jag väntar på att elden ska ta sig tänker jag på pipet från köket. SMS:et med orden ”Kolla dina mail”. Det där mailet kommer jag aldrig att kunna glömma, inser jag, hur många rituella bål jag än iscensätter. Hur kunde hon, efter fyra år, bara lämna mig på det sättet? På det sätt som hon visste skulle skada mig allra mest. Hur kunde hon som just då var den som stod mig närmast lämna mig på det sättet, via sms och mail?! När jag tänker på det i ljuset av min historia inser jag hur mycket hon skadade mig. Plötsligt förstår jag varför det gjorde så ont. I det där lilla meddelandet samlades precis alla smärtsamma minnen av svek från närstående och människor jag litat på i en enda kärnvapenbestyckad stridsspets riktad mot djupet av mitt hjärta, mot allt det som höll mig samman. Och det visste hon. Karin visste att hon skulle skada mig på ett fullkomligt förödande sätt när hon valde att lämna mig på det sättet. Det hugger till i bröstet, men till min glädje märker jag också att det inte gör riktigt lika ont nu och jag inser att separationen inte har knäckt mig. Jag står faktiskt starkare nu än någonsin. Och när lågorna tar sig fylls jag först av vemod över att det blev som det blev, sedan kommer en tomhet över mig. Jag sätter mig ner på en sten. Men redan efter en kort stund fylls jag av lycka över att det äntligen är över och att jag nu kan börja något nytt, om jag bara orkar fortsätta mitt värv.

”Kolla dina mail.” Inget mer stod det. Det behövdes ingen Einstein för att räkna ut vad det innebar. Inte ringde hon. Och hon besvarade inte mina mail. Även det visste hon att jag var känslig för, ändå gjorde hon som hon gjorde. När vi till slut träffades efter en månad var det så tydligt att hon bara ville få mig ur världen. Hon ville inte tala med mig om vad det var som gick snett och när jag grät ut min förtvivlan blev hon förbannad. Hur liten var jag inte då, på alla plan? Hur sårbar? Utan mina tidigare erfarenheter av svek, missräkningar och utan vetskapen om att jag alltid tidigare kunnat ta mig upp ur de hål jag fallit i hade jag nog aldrig överlevt den separationen.

Nu skall allt det gamla brännas. Allt som legat där i lådan i garderoben och påmint mig om det jobbiga. Hur skönt är det inte att göra sig av med detta som allt för länge hindrat mig att gå vidare i livet? De gamla dagböckerna från högstadiet ska brännas. Dem behöver jag inte längre, de hindrar mig bara att gå vidare. Jag kommer ändå aldrig att glömma det jag utsattes för. Att spara tankarna från den tiden tjänar inget syfte längre. Fast det är inte utan tvekan de placeras på elden. Men när röken stiger mot himlen känns det ändå skönt. Bördan lättar ytterligare. Sedan är det dags för mina gamla bageribyxor. De har följt mig från gymnasietiden, över åren av nattarbete och genom tiden som extraarbetare. Fantastiskt fin kvalitet måste jag säga, men om allt gammalt ska brännas så måste de gå samma väg som dagböckerna. Fast de brinner inte lika bra. Men efter en stund och med hjälp av mer näver och lite torrt gräs har även de slukats av lågorna. Sedan är det några gamla foton av kompisar som jag inte längre vill veta av, eller så kallade kompisar som svikit mig eller som utnyttjat mig, kompisar jag vill slippa påminnas om. Bilderna brinner bra och det går nästan för fort att utplåna dem, elden flammar upp betänkligt, men det känns bara bra. Iväg med dem bara. Iväg med all gammal skit som allt för länge hindrat mig att nå min fulla kapacitet.

Nu har jag kommit igång. Jag bränner också inbjudan till konferensen där jag träffade kvinnan som jag under en veckas tid var helt övertygad om hade berövat mig precis allt. Henne har jag nu inget emot, tvärt om, men alla minnen för övrigt av konferensen vill jag utplåna. Det var där det började, allt det jobbiga. Det var egentligen bara breven från Karin som jag tänkte göra mig av med, men eftersom det kändes som en god idé så beslöt jag mig för att även ta med den andra gamla skiten. Nu är det bara mailutskrifterna kvar. För varje mail jag läser, innan de läggs på elden, fylls jag av häpnad över reaktionerna. Inser att jag nog förträngt minnena av hur jag brottades med demonerna under dagarna då hon höll sig borta. Jag räknar till tio mail utan svar. Alla slukas av lågorna. Och för varje brev som försvinner lättar bördan i motsvarande grad.

Innebörden i mailet där hon försökte förklara varför det blev som det blev är inte speciellt uppseendeväckande och egentligen inget att säga om. Det är sättet jag lämnades på som fick mig att fullkomligt tappa fattningen. Det kändes med ens som alla andra svek av människor jag litat på och som stått mig nära kom över mig igen, och denna gång med kvadraten på alla andra svek. Här på berget fylls jag dock av en trygg övertygelse om att jag kommer att gå stärkt ur detta. Och när sotflagorna fladdrande följer värmen från lågorna upp i luften och sprids över sjön infinner sig ett lugn i min kropp. En ro som är ny för mig. Men en ro som jag längtat efter. En ro som är min och som ingen någonsin kan ta ifrån mig.

Fler brev går samma väg och känslan av tillförsikt växer allt mer. Ett efter ett fiskar jag upp dem ur kuvertet i väskan. Läser dem noga innan jag med tillfredställelse tittar på när de slukas av lågorna. Hoppas ingen ser elden, slår det mig plötsligt. Det skulle ju vara en snopen antiklimax på denna resa. Varför sparade jag mailen? Fan vet, men förmodligen för att inte glömma. Men nu ska de iväg, utplånas, och jag ska börja om på nytt. Jag vädrar morgonluft, även om det jag läser fyller mig med ett visst vemod. Hur liten kände jag mig inte då, de där första dagarna? Men jag klarade mig och här står jag på toppen av världen, redo att kasta mig ut i det okända. Äntligen, känner mig redo att möta världen fullt ut.

Det känns lättare nu, att släppa taget om den jag var. Känns bra att den delen av mitt liv därmed höljs i dunkel. Efter ett tag kunde jag ju på allvar ta in att förhållandet var slut. Och då kom bitterheten. Jag överrumplas fullständigt när de känslorna kommer över mig igen under läsningen. Men då blir jag också desto gladare när jag märker att strategin att bränna mailutskrifterna faktiskt lindrar och hjälper mig att lösa upp knuten om mitt hjärta som så länge hämmat mig. Det fungerar, tänker jag jublande. Och läser breven snabbare nu.

Det känns konstigt att läsa mina egna ord och svart på vitt inse hur svårt jag hade att bryta mig loss. Kanske jag ska vara tacksam för att hon framhärdade? Det ryker betänkligt från brasan. Tur att det inte är så många mailutskrifter kvar att förstöra. Minnena bleknar snabbt nu. Det känns inte lika viktigt som för en stund sedan att läsa allt ordagrant. Jag är botad och fri nu, och det känns obeskrivligt skönt. Det återstår bara några få texter. När jag läser det jag skrev efter min första resa till Umeå efter separationen upplever jag än en gång hur en stad kan vara totalt förändrad samtidigt som allt är sig precis likt.

När det sista brevet slukats av lågorna och röken sakta stiger mot himlen infinner sig ett fullkomligt lugn inombords. ”Här slutar allmän väg”, tänker jag igen. Det känns verkligen så. Äntligen har jag gjort upp och kan dra vidare. Kampen för att finna visshet om vem jag är, vem jag ska vara och hur jag ska leva för att må bra har kommit till vägs ände. Jag känner mig hemma, äntligen.

När jag släcker elden med min urin kan jag inte låta bli att tänka på Ulf Lundells ord, från botten finns bara en väg och det är upp. Nu har jag visserligen inte supit mig till någon personlig botten, utan mer med hjälp av tankens kraft jobbat mig igenom livets labyrint för att till min stora glädje finna att vid vägs ände finns bara en väg och det är upp, tillbaka, hem.

En unik chans att börja om har öppnat sig och denna gång äger jag insikt, mod och har kraften och alla möjligheter i världen att slippa göra samma misstag igen. Upp, djupt ur mitt inre, bubblar det av känslor. Jag överväldigas. Plötsligt känner jag fågeln som åter bor i mitt hjärta, en liten, liten Kiwifågel som lärt sig acceptera sin litenhet och som kan hämta styrka i sina svagheter. Ingen smärta finns i bröstet längre.

Utan ett ord var hon borta. Jag som borde ha varit glad, tacksam och berusad av befrielsens nektar, krossades istället fullständigt av frigörelsen. Hon knäckte mig fullständigt genom sitt sätt att behandla mig efter separationen, men det var också därför jag kunde, orkade och helt enkelt insåg att jag måste ta tag i mig själv och mitt liv. Det var hennes behandling av mig och min reaktion på den samma som fick mig att inse att måste hitta mig själv om jag någonsin ska kunna bli stark nog att älska igen. Tack Karin, för att du gjorde mig hel. Och dra åt helvete Karin för att du använde mig på det sätt du gjorde, för att du förnedrade mig och satte dig på mig. Ditt hjärtas fågel har lämnat mitt bröst för att lämna rum åt mitt hjärtas fågel, och det är ett rum där den kan växa sig stark.

Lugnet sprider sig från hjärtat ut genom kroppen. För jag inser att jag måste leva mitt liv själv och att jag inte kan skylla på någon annan. Vi var två människor som möttes och vårt möte har förändrat mig. Gott så. När den insikten träffar mig försvinner med ens alla svarta tankar på Karin. Hon kan äntligen sorteras in i arkivet, under rubriken stora men avslutade och färdigbearbetade kärlekar. Kan till och med kosta på mig att sända henne hjärtliga lyckönskningar. Hon hade det nog inte så lätt hon heller och jag lever ju och mår bättre än någonsin. Varför älta och förbanna? Och faktum är ju att vreden över Karins behandling av mig faktiskt fick mig att inse hur många obearbetade saker jag burit på genom alla år. Hon fick mig indirekt att börja bearbeta dem, lyfta upp dem till ytan och syna dem i sömmarna.

Dags nu att dra vidare mot nya utmaningar.

lördag 19 november 2011

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen IX

När jag vandrar tillbaka genom byn verkar den först alldeles tom, men efter en stund märker jag att jag inte är ensam. Folket här är hemma hos varandra och sitter på uteplatser och njuter av vårsommarkvällen, man gör det bara på ett mycket stillsammare sätt än vad jag är van vid. Vid dammen mitt i byn badar barnen och deras röster hörs vida omkring. Att gå hem och lägga sig verkar jag vara ensam om, men så bor jag heller inte här året om. Och de har ju ingen aning om vad jag ska göra imorgon.

Naturligtvis kan jag inte somna fast jag är utmattad, därtill är det alldeles för varmt och ljust och rösterna från nybyggare och samer som vaknat upp från vinterns ide gör mig nyfiken. Länge, länge ligger jag och lyssnar på sorlet från natten där ute som inte är någon natt.

Det känns som jag inte kan sova men rätt som det är befinner jag mig i Kortedala någonstans i skogen bakom huset. Jag liksom svävar några meter över marken. Plötsligt ser jag mig själv. Planlöst vandrande runt. Jag ser ut att tyngas av något, grubblar uppenbart på ett svårlösligt problem. Det är tidig vår och solen kan inte bestämma sig för om den ska lysa upp landskapet eller gömma sig bakom molnen. Omväxlande hänger regnet alldeles över huvudet och översköljs skogen av solljus. Marken är blöt och fuktig och här och var ligger snö i små drivor. Fåglarna har inte anlänt ännu. Det är ganska tyst i skogen. Jag ser dock inte ut att vara särskilt intresserad av skogens ljud. När jag kommer till en klippa, sätter jag mig på den, högt ovanför staden som just då badar i solsken. Jag ser inte glad ut, utan tyngs av något. När solen ännu en gång går i moln, reser jag mig upp och klättrar försiktigt ner för den branta bergssidan. Tar mig ner till vattendraget långt där nere under klippan. Väl där stannar jag och skådar länge ner i vattnet. Jag ser ut som om jag söker efter något. Förmodligen hittar jag det inte i vattnet, för efter en stund fortsätter jag min vandring. Följer vattnet nedströms, mot dess utlopp i Göta älv. Det är stenigt och svårt att ta sig fram, men jag kämpar på. Plötsligt stannar jag till och letar innanför jackan. Drar fram en liten bandspelare och nu syns det tydligt att jag hela tiden haft lurar i öronen. Jag vänder på bandet, sätter igång bandspelaren och stoppar in den i innerfickan igen, väntar en liten stund och fortsätter sedan mot vattendragets utlopp i älven. Vattnet rinner under vägen som leder till staden och under bron balanserar jag på en smal remsa med sprängsten. Längre ner för vattendraget är det jobbigare att gå och jag får kliva över kullfallna trädstammar. Jag halkar i leran, mer än en gång. När jag äntligen kommer fram till utloppet, smutsig och riven i ansiktet, blir jag stående länge, stilla. Även det jag som svävar ovanför marken uppfylls av den majestätiska naturscen som utspelar sig framför oss. Den stora älvens vatten rinner sakta och värdigt förbi på sin väg mot stadens hamninlopp, där flödet i samma värdiga stil sakta förenar sig med havet. Ännu en gång sätter jag mig ner på en sten och följer vattnet med blicken. Här sitter jag sedan länge. Flera gånger vänder jag bandet i spelaren. När solen börjar söka sig ner mot horisonten och skuggorna blir långa, reser jag mig upp och vandrar samma väg tillbaka. Denna gång går det lite snabbare. Mitt utseende är märkbart förändrat när jag kommer upp på vägen och bron. Jag ser inte direkt glad ut, mer lättad, som om jag äntligen kommit fram till ett beslut. Istället för att ta samma väg tillbaka, genom skogen, går jag den stora bilvägen, Burmabacken, upp. Stegen är beslutsamma och även om backen är brant forceras den i rask takt utan att jag behöver stanna en enda gång. Efter krönet viker jag till höger vid brandstationen och in på en liten stig, genom skogsdungen till villaområdet bakom huset. När jag kommer in bland villorna möter jag ett förälskat par som också är ute och går. Det ser inte ut som om jag lägger märke till paret. Min blick är riktad rakt fram, som om den är fokuserad på en punkt flera kilometer bort. Snart kommer jag ut ur villaområdet och in bland de lite högre husen på Söndagsgatan. Väl framme vid Östra Midvinersgatan tar jag av till vänster och går upp för trapporna. Utanför dörren blir jag stående en stund i den skymmande kvällen. Gräver i byxfickan. Tar upp en nyckel och tittar eftertänksamt på den. Sedan sätter jag nyckeln i låset och försvinner in i lägenheten. Hur mycket jag än vill återse mitt gamla hem så kan jag inte ta mig in genom dörrarna. Det gör mig frustrerad. Men efter en kort stund kommer jag ut igen, med rena kläder, utan bandspelare. Jag småspringer ivrigt ner mot gatan på husets baksida och stannar framför en bil som någon jag inte vet vem har kört fram. Återigen blir jag stående en kort stund. Efter ett djupt andetag, öppnar jag dörren, kliver in, sätter mig. Bilen startar och far iväg.

Då vaknar jag mycket förvirrad. Hur ska jag tolka drömmen? Ingen aning, men nu har jag en intervju att göra och minnet av nattens upplevelser bleknar snabbt. Detta är min sista dag i Ammarnäs. Idag börjar återresan och med den ett nytt liv. Spännande.

fredag 18 november 2011

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen VIII

På bänken uppe på toppen av backen, i kvällssolen som känns som allt annat än någon kvällssol, blickandes ut över det vidunderliga landskapet, vandrar tankarna tillbaka till det förflutna. Nu, efter att ha gått igenom alla minnen, när de sorterats och när jag gjort upp med och stuvat undan vissa, förgyllt och ramat in andra, känner jag en ro sprida sig i kroppen. En ro jag inte riktigt känner igen, men som jag snabbt inser att jag kommer att kunna vänja mig vid. Det jobbiga känns inte lika jobbigt nu längre efter att minnena bearbetats på riktigt, en gång för alla. 

Tänker på Krister som jag stött på från och till efter uppgörelsen kring körkortet. Jag kan nog inte riktigt förlåta honom för det, men vad fan. Inte kan jag gå runt och vara arg på honom heller. Han visade ju bara vem han är, och jag har därför inget förlorat. Vi kan snacka med varandra och kolla vad som händer i våra liv. Något annat känns inte intressant. Skönt att jag fattade mod och gjorde upp. När jag tänker på det så var det mitt livs första riktiga uppgörelse. Och det måste ju sägas vara något positivt. Han lärde mig att säga ifrån, och gud så skönt det var, eller är kanske man ska tillägga. Fast det är svårt. Jag tycker ju i grunden om människor och vill dem väl. Att vara missunnsam mår man bara dåligt av själv, och med min start i livet, med mina erfarenheter från skolan vore det naturligtvis bra töntigt att bli likadan själv. Det vore ju att ge idioterna rätt. Jag står över det, koncentrerar mig på mitt jobb och mina barn istället. 

Det får mig också att tänka på Love. Han gick igenom Komvux samtidigt som jag, fortsatte till universitetet och har nu ett arbete som matchar utbildningen. Det trodde jag inte var möjligt. Att våra livsresor skulle förbli parallella ända fram till dags dato. Det är jag tacksam över, oändligt tacksam. Ingen av oss har kvar de flickvänner som föste oss samman, men vi är fortfarande vänner. Skönt! Patrik, herre gud, honom har jag också glömt bort. Men också han finns ju kvar. Vi ses inte speciellt ofta, men vår kontakt är av mer andlig karaktär. Ingen av vännerna känner mig nog så väl som han. Patrik fanns med och stöttade mig genom de hårda åren. Utan honom hade jag inte suttit här, det är jag övertygad om. Får inte glömma att skriva ett vykort och hälsa. Det börjar bli dags att ses för att snacka om gamla minnen igen över några öl, utifrån ett medelåldersperspektiv. Jag känner mig redo att berätta för honom hur jag egentligen ser på min tid i skolan. Hur tänker han, vad minns han? Hur ser han på sin skolgång? Vi gick ju i samma klass ändå. Fast vi har nog aldrig riktigt tala om det. Kanske känner han som jag? Eller också är jag känsligare än honom. 

Jag kanske inte alls ska klaga? Tänk om det är så att jag i jämförelse med många andra inte alls hade det svårt. Det kan vara så. Men det förändrar ingenting. Mina upplevelser är just mina. Där har jag tolkningsföreträde. Och jag har aldrig gått ut med eller försökt få uppmärksamhet på grund av dem. Jag har burit dem inom mig alla dessa år och nu när de äntligen släppts upp till ytan har det faktiskt förlorat lite av sin udd och riviga kantighet. Det gör inte ont längre att tänka på minnena av svek, oförrätt och utsatthet. Och de individer som gjorde mig illa har alla i princip försvunnit ut ur mitt liv. Jag minns dem inte. När jag någon enstaka gång har stött på någon av dem så har jag antingen känt att jag lever ett bättre liv än dem och att jag mår bättre, eller också har de överraskat mig positivt. Förlåta och glömma har jag inga problem med. De har ju på sätt och vis ”hjälpt” mig att bli den jag är idag. Någon annan skulle jag inte vilja vara, så varför klaga.

Eller ja, ibland kan jag fundera på Sofia och min reaktion på mötet med henne och på mitt sätt att agera. Det hade jag kanske löst på ett smidigare sätt om det hänt idag, eller om jag mött henne med andra erfarenheter i bagaget. Fast även det är ju som det är och jag hade inte mött henne om jag inte var den jag är, på gott och ont. Genom bekantas bekanta har jag hört att det gått bra för henne. Hon har fyra barn och bor i Stockholm. Göteborg var för litet och obetydligt för henne. Det slår mig nu att det inte är sant att jag inte sett henne sedan vi skiljdes åt utanför Folkets Hus, där för 100 år sedan, i en annan värld. Det stämmer inte, för en dag när jag satt hemma i lägenheten hörde jag plötsligt en bekant röst från TVn. Hjärtat höll på att stanna. Sofia! Hur var det möjligt? Det visade sig då att hon arbetade på TV, med ett program om föräldraskap. Hon var sig inte riktigt lik där i rutan, men lika fullt kom alla känslorna på en och samma gång och sköljde över mig, i våg efter våg. Där var hon, och skakade återigen om mig. Känslor jag trodde var bearbetade och undanstuvade kom tillbaka och fick mitt hjärta att slå fortare. Jag blev sittande i soffan en lång stund efteråt. 

Fan vet om det inte var i samband med den oväntade känslostormen som jag bestämde mig för att relationen med Karin var en återvändsgränd, att det var den kvällen min tro på oss falnade. Men kärleken dog inte för det? Varför? Varför gjorde den inte det? Det har jag funderat på så länge nu. Det enda svar jag kan komma på är att jag var rädd för att lämnas. Hellre leva i en relation som inte fungerar än att bli lämnad. Så tänkte jag då. Kan inte tro annat än att det är en konsekvens av upplevelserna av svek i den tidiga barndomen och erfarenheterna från grundskolan. 

Och samma sak kan naturligtvis förklara reaktionerna på intresset som visades för mig, från både Elin, Sofia och Karin. Alla tre representerade det högsta goda, det ouppnåeligt gudomliga. Elin var det svårt att skaka sig fri från. Hennes sätt att tala, hennes världsvana och bländande värme och intellekt, det var nog faktiskt det som mer än något annat fick mig att våga ta steget in på universitetet. Hon öppnade dörren. Och väl där inne korsades mitt spår av Sofia. Men när jag mötte henne var jag inte beredd, det insåg jag ju, och det räddade mig förmodligen från ett ännu värre öde. Visst är det jobbigt att aldrig få veta hur det hade kunnat bli om allt hade sett annorlunda ut, men samtidigt fick jag ju lära känna henne och hon finns ju med mig djupt där inne i hjärtats innersta rum, på något sätt. 

Naturligtvis påverkade de båda mötena med ouppnåeliga kvinnor min reaktion på Karins intresse för mig. Omedvetet förväntade jag mig att få uppleva allt det jag inte fick vara med om tillsammans med Elin och Sofia. Äntligen skulle alla önskningar om ett förhållande som byggts upp infrias. Naturligtvis kunde hon inte leva upp till det. Hur skulle hon kunna? Träffar jag någonsin någon igen då känner jag åtminstone att nu är jag redo. Jag vet att jag inte kommer att gå på samma nit en gång till. Därtill har jag allt för noga tittat ner i mitt innersta djup och av detta lärt mig hur jag fungerar och varför. Nästa gång jag träffar någon då står jag rustad. Alltid något. Det var det kanske inte värt trots allt, men nu gäller det att hitta det positiva. Vad annat kan man göra? 

Tänker på Varberg. Konstigt hur associationerna går när tanken får flyga fritt utan stress, vilket den verkligen kan göra här i den ljumma kvällssolen, långt bort från alla krav och måsten. I Varberg var det som jag fick ett slags revansch. Att inte bara svälja polisens uppenbara felbehandling, utan att jag faktiskt gjorde vad jag kunde för att få upprättelse, det stärkte mig, i alla fall på sikt. Vetskapen om det fyller mig med ro. 

Andra minnesbilder flimrar förbi för min inre syn. Osorterade bilder av mindre betydelsefulla upplevelser, händelser och erfarenheter dyker upp. Det tolkar jag som ett tecken på att jag börjar bli färdig, och om jag ska orka slutföra mitt uppdrag här så måste jag nog gå och lägga mig snart, även om det känns galet med tanke på var solen står på himlen.

torsdag 17 november 2011

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen VII

Här är underbart tänker jag när jag vandrar tillbaka mot centrum av byn och viker av vid kyrkan. Den började byggas 1910 och stod färdig 1912. Det är en timrad kyrka som är klädd med tjärade spån som gör att den ser riktigt gammal ut. Även om den står långt ute i periferin så läser jag på en skylt utanför att den är ritad av samma arkitekt som Stockholms stadion. Världen är inte så stor som man tror, det får man sig bevisat gång på gång.

Jag vandrar runt bland gravarna som ligger inne mellan träden strax utanför kyrkan, och jag lägger omgående märke till gravstenarna som man verkar ha funnit på fjället och plockat med sig. Ingen är den andre lik. Här ligger alltså de som byggde byn, varav många förmodligen aldrig varit längre bort än Sorsele som för mig ligger vid världens ände. De har vigt sina liv för att bygga en by som de flesta i Sverige och världen inte känner till. Lite fler känner kanske till Tärnaby som ligger fyra mil söder ut över fjällen, för därifrån kommer ju vår nationalhjälte som helt obegripligt snuvades på titeln århundrades idrottsman av Björn Borg. Han fick väl aldrig Sverige att stå still eller hålla andan?! Nåväl de människor som ligger begravda här i på Ammarnäs skogskyrkogård är värda all heder. Och om jag med min studie av män från tre generationer födda och uppväxta i Västerbottens inland kan kasta ett litet ljus över deras liv och historia då ska jag sannerligen göra det, lovar jag mig när jag lämnar kyrkogården och viker av upp mot potatisbacken som blir höjdpunkten på min kvällsvandring.

Klockan är nu närmare nio, men solen står fortfarande högt på himlen. Det är obeskrivligt vackert, och potatisbacken visar sig vara väl värd ett besök för det är nog det konstigaste jag sett, någonsin. En brant söderbacke full med små spirande potatisplantor, otroligt fascinerande. Men på det sättet går det ju effektivt att ta tillvara solvärmen. Växtsäsongen är inte lång här uppe. Backen är jobbigare att bestiga än jag trodde, man blir väl blind av fjällen som omger byn och får backen att se mindre ut än den gör.

Från toppen ser jag så gott som hela byn och en stor del av sjön Gautsträsk. Uppe bakom backen, till vänster rinner den å som sedan under sin väg mot kusten ska komma att växa betänkligt och som då byter namn till Vindelälven upp.

Utsikten är betagande, hänförande och tar andan ur mig. Om jag inte visste att det inom några allt för korta månader kommer att börja snöa och bli kallt här så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att stanna här. Jag sätter mig ner på bänken på toppen av backen och låter mig förföras av omgivningarnas storslagenhet, och min egen litenhet.

Man behöver verkligen komma bort för att få perspektiv på tillvaron.

onsdag 16 november 2011

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen VI

Jag går ut i den ljumma kvällen. Inga mygg, skönt. Den bedövande och svårförklarligt dånande tystnaden griper tag i mig och fyller mig med kraft, så fort jag kommer ut. Solen står fortfarande högt på himlen. Jag går längs Tjulån, bort mot hembygdsgården. Och där står den. Skylten som symboliserar målet för min resa, ”Här slutar allmän väg.”

Längre bort än så här kommer jag alltså inte. Det är dags att vända åter. Dags att börja leva på nytt, ett annat liv. Ett liv byggt på grunden av det gamla, men där det jobbiga rensats ut och där gjorda erfarenheter används konstruktivt. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att börja leva på än Ammarnäs, en fin dag i början av juni, efter snön och innan myggen. Varje andetag fyller mig med kraft och tillförsikt.

Framme vid hembygdsgården tittar jag på utställningen över byns historia och får lära mig att huset uppfördes 1901, ett år efter min mormor föddes, och att det fungerat som boningshus, postkontor, skola, frisersalong, polisstation, telestation, läkarmottagning och möteslokal. Jag läser om Nils Johansson som runt 1826 kom hit efter att han köpt ett hemman, med en liten stuga som mätte fyra gånger fyra meter. Stugan var så liten att Nils och hans hustru Magdalena och de tre barnen var tvungna att flytta ut smörkärnan och annat skrymmande för att kunna bädda ut sängarna. Inte konstigt med tanke på att det med hemmanet följde en födorätt till några äldre samer som på detta sätt garanterades husrum och mat till döddagar.

För att få ytterligare perspektiv på tillvarons knapphet måste man lägga märke till att det inte fanns någon odlad mark här när de anlände. Men med Nils började den epok av odlar- och nybyggaranda som fortfarande råder här uppe. Nils var en flitig man, för när han överlät kronobygget till sina söner 1849 fanns där två mangårdsbyggnader med ladugårdar och foderlador till båda dessa. Dessutom fanns där tre förådsbodar, en smedja, bastu för torkning av korn, två sommarladugårdar och tjugofem ängslador. Men å andra sidan så fanns det ju inte så mycket mer att göra här, långt från stadens lockelser.

Nils hade två söner. Johan, eller Jonken som han kallades, läser jag, blev stamfader för släkten Grundström och den andre sonen, Anders blev stamfader för släkten Strömgren. Dessa släkter har tydligen allt sedan dess bott här i relativt fredlig samverkan med samerna, för ännu idag heter de flesta antingen Strömgren eller Grundström. Men det visar sig även finnas en släkt Forsvall också, som tydligen kom hitflyttandes 1871, samt en släkt Bergvall som flyttade till Ammarnäs 1883.

Telefonen kom till byn 1919, och ström fick man 1923 när några av byns män byggde ett mindre kraftverk, som snabbt blev för litet. Men från 1943 har man haft tillgång till elektricitet på ett sätt som åtminstone liknar det mina föräldrar varit vana vid. ”Senare tids barn har kanske svårt att förstå hur mycket möda gångna generationer haft för att klara livet”, läser jag på en skylt och kan bara instämma.

Ammarnäs ligger lång från allt. Frågan är om jag skulle kunna leva här, där morgontidningen kommer först på tidig eftermiddag, och där man i hög grad lever på självhushållning. Men det är onekligen en lisa för själen att vara här en tid, åtminstone så länge som man slipper myggen. Och det verkar som jag kommit till byn vid precis rätt tidpunkt.

tisdag 15 november 2011

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen V

När den första dagens intervjuer klarats av pustar jag ut på mitt rum på Ammarnäsgården, vilket inte riktigt sågs med blida ögon av informanterna. Det var något med en gammal strid. ”Varför bor du inte på Jonsstugan istället”, sa mer än en av dem jag träffade. Men det kan ju inte jag ta hänsyn till.

Ägarna är vänliga och tar sig tid, vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag är ensam gäst på hotellet. Först vid åtta på kvällen har jag hämtat mig från intervjuerna, som nu helt och hållet har flutit ihop och blandats till en gröt i minnet. Vem sa vad? Tur att jag har bandspelare. Undrar hur de orkade förr? Etnologerna som med studentmössa per cykel gav sig iväg ut i kulturen, på landet för att fånga allmogens berättelser. För att rädda det som räddas kunde av det gamla bondesamhället. Fem i tolv, som man sa. För det är jobbigt att intervjua även om man kan spela in det som sägs, det ska gudarna veta. Och så här efter lite mer än tjugo intervjuer blir allt en enda röra av minimala variationer på samma tema. Vi människor är inte så unika som vi gärna vill tro.

Detta fältarbete, som tagit mig till olika platser längs Vindelälvens dalgång, längs den blå vägen, har varit ett av de mest intressanta mycket beroende på att informanternas erfarenheter så diametralt skiljer sig från vad jag fått mig berättat från män ur samma generation nere från Göteborg och Skåne. Männen jag intervjuat här uppe har verkligen levt annorlunda liv, fyllda av umbäranden, helt och hållet utelämnade till sin egen fysiska förmåga, i kojan i skogen på vintern och som flottare på sommaren.

Fascinerande att lyssna till, även om jag just nu är ända in i märgen trött.

måndag 14 november 2011

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen IV

Jag väcks ur tankarna när bussen passerar under skylten med texten, ”Välkommen till Ammarnäs”. Strax därefter öppnar sig dalsänkan där byn är belägen. Vi kör över Tjulån och till höger skymtar Gautoträsk.

Solen skiner fortfarande och inte ett moln syns på himlen. Underbart. När bussen stannar vid den öppna platsen i vad jag antar är byns centrum, och jag kliver ut i vårsolen uppfylls jag omgående av en ro jag aldrig tidigare upplevt. Tystnaden och lugnet fullkomligt knockar mig. Samen som i Sorsele såg skröplig ut kliver nu av bussen med en omisskännlig spänst. Detta är hans rätta element och jag förstår honom instinktivt då jag andats några tag av luften här uppe.

Svante som jag ska intervjua först möter mig. Inte svårt att hitta varandra då jag uppenbart var den ende utbölingen på bussen. Så här i glipan mellan två turistsäsonger kommer jag att kunna upptäcka byn helt på egen hand. Men först tre intervjuer, vilket egentligen är för många men vad ska man göra när tiden inte räcker till.

Vi åker hem till Svante, som sedan är vänlig nog att skjutsa mig till näste man på listan, som han känner mycket väl. Alltid lika fascinerande att få komma hem till någon som berättar om sitt liv. Det är en av de sakerna jag tycker mest om med mitt nuvarande arbete. Det finns så många berättelser att ta del av och alltid är det de som säger att de inget har att berätta som har störst visdom och mest intressanta saker att förmedla, och därtill är det oftast de som är mest fängslande att lyssna till.

Detta fältarbete har definitivt varit det roligaste. Vemodigt att det snart är över, tänker jag samtidigt som jag också vet att det ska bli skönt. Men så här mot slutet när man ser änden, då känns det alltid som man kan fortsätta hur länge som helst.

Imorgon gör jag den sista intervjun och sedan ska jag åka hem och skriva, vilket också är roligt. Jag funderar en stund över det faktum att jag utan att egentligen veta hur det gick till redan har författat två böcker, och den tredje är på god väg. Det innebär att jag uppnått ett slags bonusdröm på min resa, en dröm som jag inte ens för mig själv vågat uttala, förrän nu i efterhand. En olycka kommer sällan ensam, brukar man säga, men det verkar också som att när det väl börjar lossna då kommer det inte sällan mer positiva saker än man önskat.

söndag 13 november 2011

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen III

Framme i Sorsele är det soligt och skönt, men här är våren ännu lite mindre utvecklad. Strax innan vi ska åka de sista milen fram till Ammarnäs kliver det på en för mig exotisk figur, en mycket gammal same i kolt. Han ser ganska skröplig ut, men stödjer sig på en imponerade vackert utsmyckad vandringsstav. Han sätter sig framme hos chauffören och samtalar med denne som om de vore gamla vänner. På bussen är det nu bara samen, en liten flicka och jag som sitter längst bak och förundras över naturens skiftningar.

Vi kör genom väldiga dalgångar mellan de böljande bergen som först här verkligen ser ut som berg. Och det är en viktig sak som jag lärt mig under åren av resande i Sverige, att det är ett väldigt platt land. Bara i fjällvärden finns det riktiga berg, annars är det mest kullar och böljande landskap om det inte är helt platt, mil efter mil som hemma i Västergötland. Men i takt med att vi närmar oss målet för resan så tornar den omgivande naturen majestätiskt upp sig. Längst uppe på topparna ligger snön kvar, men nere i dalarna är marken snöfri. En skir grönska glimmar i solskenet och jag får än en gång detta år uppleva vårens allra första fas, vilket fyller mig med än större tillförsikt. Det finns ingen bättre tid på året än våren att börja på nytt, att träda in i en ny fas.

Tänker på den lille kille jag en gång var, som trodde alla om gott och som med glädje gav sig ut i livet med en orubbad upptäckarglädje. Tänker på hur han sakta tvingades inse att han inte passade in och hur ont det gjorde i honom. Hur han med olika medel och av olika individer, ofta sådana som fanns i hans närhet, förpassades till ett utanförskap. Det började i lågstadiet, med smågliringar och plötsliga påhopp, fortsatte och eskalerade i mellanstadiet. Fortfarande i sexan hade det jag utsattes för inte knäckt min tro på mig själv, än så länge var problemen allt för kopplat till ett fåtal individer. Särskilt en kille som själv hade uppenbara problem, men som kompenserade detta dels genom att vara bäst på fotboll, dels genom att ge sig på mig som fanns under honom i hackordningen. Men det kunde jag klara av. På högstadiet blev det emellertid värre. Det var då, som amerikanarna säger, the shit hit the fan. Plötsligt var det som alla var emot mig och det ansågs legitimt att ge sig på mig. Jag tvingades sakta in i ett defensivt tillstånd som spädde på min längtan bort från allt, framförallt det påtvingade utanförskap som blivit min identitet.

Jag inser att det inte finns ord för att uttrycka den tacksamhet jag känner gentemot de vänner som faktiskt fanns där och som accepterade mig som en självklar del i deras liv och som trodde på mig, som visade att jag kunde betyda något för någon. Intresset för skolan var minimalt, ändå gick jag dit. Jag sökte kunskap, men oftast inte den kunskap som lärarna tillhandahöll. Men det var den enda som fanns att tillgå då. Skolan var också den plats där jag hade min sociala tillhörighet, min position. Utanför skolan var jag ingen och det var bättre att vara en nedtryckt påpassad medlem i ett kollektiv än att inte vara någon. Ensam är inte stark. Så jag stretade på, i motvind och brottades med demonerna i ensamhet. Ändlösa turer på mopeden på skogsvägarna runt sjön, eller på promenader i skogen blev min terapi, mitt sätt att komma vidare. Det var där jag satte ord på det som hände mig och när det väl var gjort kunde minnena katalogiseras och placeras i därför avsedda boxar. Aldrig kommer jag att glömma, men det räcker att i minnets dunkla vrår beskåda boxarna med olika besvikelser. Jag vill inte och behöver heller inte öppna dem. Bara vetskapen om att de finns där fyller mig med tacksamhet nog att inse att det alltid kunde varit värre. I ljuset av de boxarna inser jag ofta att jag har det bra, fortfarande.

Det finns andra minnen också. Minnen av spännande upptäcktsfärder i alkoholens mystiska värd med kompisarna, och fantastiska möten och relationer med flickor. Kärleken var kanske det som räddade mig. Hur spännande var det inte att för första gången vara ensam med en flicka, på hennes rum i mörkret och först prata om allt möjligt och sedan uppleva hur samtalsämnena tar slut och bara lyssna på andhämtningen och känslan av närhet. Det var inte där som problemen stod att finna, inte hos det motsatta könet. Flickorna på skolan accepterade mig och lät mig vara, utan att ignorera mig. Mitt problem var killarna. De kunde inte acceptera mig för den jag var. Jag skulle in i fållan, med våld om så krävdes. Kanske de såg mig som ett hot eftersom jag inte ställde upp på deras bild av vad en kille skulle vara. Jag hade inga muskler och mätte mig aldrig fysiskt med någon, på eget initiativ. Däremot tvingades jag ständigt in i kraftmätningar, förmodligen för att det var ett säkert sätt för alla att vinna. Jag var den perfekte motståndaren. Dessutom gick det inte en dag i sjuan utan att jag grät, öppet. Fortfarande har jag väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna. Och det har förmodligen varit min välsignelse för jag har därmed alltid kunnat skölja bort problemen.

Vägen ut. Bort, från den plats där jag växte upp, mot det osäkra men lockande i staden var ångestfylld. Men väl där uppfylldes jag till min glädje av en befriande morgonluft. På bageriskolan kände jag mig plötsligt välkommen. Jag var en i gänget och behövde inte alltid vara på min vakt. Men eftersom vårt samhälle nu en gång för alla ser ut som det gör så fick jag betala dyrt för känslorna av tillhörighet och hemkomst. Bagerarbetet är slitigt och utförs på samhällets bakgårdar och på tider då alla andra sover. Det påverkar det sociala livet menligt. Och efter några år insåg jag att det pris jag var tvungen att betala ytterst hade sin upprinnelse och viktigaste orsak i alla de plågoandar som genom de viktiga tidiga åren utsatte mig för än det ena, än det andra, allt efter respektive individs dagsform och uppfinningsförmåga. Det är en klen tröst att veta att många av dem idag, ute i samhället, i den verkliga världen, inte lyckats speciellt bra. Skadeglädje är inte sann glädje. Vad bryr jag mig om dem, idag?

Jag får vara glad över att kunna konstatera att resan varit mödan värd. Även om det tagit tid och även om jag ofta tvivlat på utgången och det kloka i att fortsätta på den inslagna vägen så känner jag mig nu äntligen hel, fortfarande ganska mycket utanför, men äntligen hel och i besittning av mitt eget öde. Det är en känsla som inte går att köpa för pengar och förmodligen hade jag inte uppskattat den om den varit mig given och självklar från födseln.

Till Ammarnäs kom jag, med en bandspelare under armen II

Väl tillbaka på bussen mot Sorsele och fjällvärden kom tankarna tillbaka på det pris jag betalat för att få studera. Var det värt allt jag tvingats gå igenom i transformationen från bagare till akademiker? Är universitetspoängen mer värda än de kompisar som försvann under resans gång? Var doktorstiteln värd att krascha äktenskapet för? Är jag nöjd med tillvaron nu, eller kommer resan att fortsätta tills jag dör?

När det gäller det där med bageriarbetet så har det definitivt varit värt allt. Om jag skulle tvingas tillbaka dit nu skulle jag gå under som människa. Inga vilda hästar i världen skulle kunna dra mig tillbaka dit. Fortfarande, varje morgon, oavsett vad jag ska göra på dagen, hur tråkigt det än är, så får tanken på att jag i alla fall inte behöver gå upp till ett dammigt bageri och ta på mig smutsiga kläder, att gå upp med ett leende på läpparna. För det är jag akademin oändligt tacksam.

Kompisarna som försvann på vägen hade troligtvis försvunnit ändå, därtill var vi allt för olika. Vännerna som försvunnit på vägen var ändå bara vänner som tog mer från mig än vad de tillförde. Och vännerna som tillkommit under vägs uppväger helt klart och med råge förlusten av den kontinuitet de möjligen skulle kunna representera. Även skilsmässan hade troligtvis varit ett faktum även utan universitetet, om än senare och förmodligen mer smärtsamt.

Alla transformationer har ett pris kopplat till sig, att utvecklas är ett mynt med två sidor och man får helt enkelt ta det onda med det goda. Nu när jag sitter här på bussen mot Ammarnäs, i vårsolen, känner jag ända in i märgen att min nuvarande tillvaro varit värd alla uppoffringar och allt som det kostat. Det jag vunnit är ovärderligt. Äntligen, efter närmare fyrtio år känner jag mig hel.

Och när jag fullföljt mitt symboliska uppdrag då kan jag återvända hem till Göteborg, min plats på jorden, som en hel människa. Det längtar jag efter.