När jag vaknar är jag ensam i kupén. Vi närmar oss Skövde märker jag efter en stund. Något har uppenbarligen hänt med mig för jag brukar alltid vakna senast i Örebro. Tydligen tar det på krafterna att göra upp med sitt förflutna. Men så skönt, då är jag snart hemma. Jag klär sakta på mig och går sedan bort till restaurangvagnen där jag får ett eget bord.
När kaffets uppiggande verkan får mig att vakna på riktigt sprider sig känslan av tillförsikt igen. Det var ingen dröm. Jag tror verkligen att livet kan bli bra, på riktigt tror jag det efter denna resa. Det finns visserligen fortfarande saker att ta tag i. Mycket som måste göras. Men jag är redo. Ända sedan grundskolans jobbiga år har jag kämpat med att försöka övervinna osäkerheten och rädslorna. Många som jag mött på vägen genom livet har försökt hindra mig. Varför var det så många som ville hindra just mig? Vad störde de sig på? Det kommer jag aldrig att begripa, det får jag nog leva med i framtiden också. Men idag kan jag ta det, när jag fått ordning på den bakomliggande historien, antar att jag inte är unik heller. Alla kan inte räkna med att vara omtyckt av alla. Det gäller bara att fatta vad som beror på vad, vilka reaktioner som ska skyllas på andra och vilka som beror på ens egen livshistoria och personliga upplevelser. Och när det känns som det gör just nu, när kroppen befinner sig i ett tillstånd av total avslappning, då kan jag också känna viss tacksamhet och glädje; för utan alla plågoandarna hade jag nog varken vågat eller sett mig tvingad att söka mig till och utsätta mig för det obehagliga som allt nytt oundvikligen innebär. Utan deras uppmärksamhet hade jag kanske slagit mig till ro, utan dem hade jag kanske varit nöjd med ett litet radhus och en självklar plats i medelkassgemenskapen. Nu framstår det som ett öde värre än döden, men så är det naturligtvis inte för dem som lever så. Vem är jag att döma?
Jag är glad att jag vågade ta chansen att vidga mina vyer, att jag orkade gå igenom stålbadet som klassresan innebar. Tror dock inte jag är lyckigare än någon annan, men det är gott nog att känna att man fortfarande har saker att uppleva. Jag är nöjd över att the best is yet to come, som Sinatra sjunger. Tänk att jag nu har arbetat som högskolelärare i snart fyra år. Jag arbetar som lärare på högskolan, på universitetet, eller som lärare överhuvudtaget. Det känns ofattbart. Fast i början gick det naturligtvis inte så bra. Jag var väldigt nervös och enormt osäker och då kändes det bra att ha gått igenom det jag gjort. Ur mina erfarenheter kunde jag finna vägar att övervinna nervositeten och osäkerheten. Ett sätt att överleva var att sitta ner under de första föreläsningarna, och jag läste ibland i princip innantill ur manuset. Bara det att jag hade manus märkte jag strax var något som lindrade nervositeten. I grundskolan när jag ställde mig upp inför klassen hade jag aldrig manus. Inte konstigt då att jag var nervös. Det handlade naturligtvis inte bara om gruppen jag tvingades tala inför. Panikkänslorna som alla sådana uppgifter fyllde mig med berodde självklart också på bristen av förberedelsearbete. Men å andra sidan, om jag hade känt mig accepterad, då hade jag kanske kunnat använda kraften inte enbart till att förmå mig att ställa mig upp och tala, utan även till att förbereda mig. Tänk om, det finns så många om. Men jag tänker inte bry mig om dem mer. Aldrig mer ska jag lägga tid och kraft på att fundera över det som aldrig blev av eller det jag inte fick.
Jag är glad att jag orkade genomleva studenternas dåliga utvärderingar i början av lärarkarriären. Studenter är skoningslösa, men that’s the name of the game. Även jag kände ju att jag inte fick någon riktig kontakt med dem i början. Då ska man bara ha kritik. Studenterna har tagit studiemedel och satsat sin tid. Det är ingen rättighet att få undervisa, det är ett förtroende man måste förtjäna. Bara att gilla läget. Och för mig gick det ju också bättre och bättre. Först vågade jag släppa taget om manus, sedan förflyttade jag mig till kanten på katedern och kom då lite närmare studenterna. Vips fick jag bättre kontakt, och med ens släppte nervositeten och då ökade kontakten och jobbet blev roligare. Idag, när jag vant mig vid att föreläsa stående, när jag kan improvisera utifrån manus, när jag vågar vara lyhörd för studenternas behov och när jag känner mig trygg i min roll som lärare; då går det jättebra. Studenternas utvärderingar är oftast uppskattande och jag får bra feedback på mina insatser. Det gäller att hitta fram till och gå in i de goda cirklarna istället för de dåliga. Lätt sagt men ganska svårt om man inte för sitt liv kan begripa vad man gör fel. Men nu vet jag, efter genomgången av livet vet jag hur man kan tänka och göra för att undvika dåliga, självförbrännande cirklar.
Känslan som jag uppfylls av när jag står i ett klassrum och trivs, förnimmelserna jag får av att där känna mig uppskattad och betydelsen av att slippa använda tentaklerna till att skanna av rummet för att hitta dolda faror, den känslan är enorm. Jag har absolut världens bästa arbete. Att få vara med och se studenterna växa som människor är utvecklande och ett privilegium att få vara delaktig i. Ständigt funderar jag på hur man blir en riktigt bra lärare. Det är också ett slags resa och man får aldrig slå sig till ro. När jag lyssnar på andra som talar, på TV eller i vilket annat sammanhang som helst, försöker jag lära mig något av det. Antingen hur man kan göra eller hur man inte ska göra. Och svaret på frågan om vad det är som gör någon till en bra lärare handlar i väldigt hög grad om att först och främst tycka om att undervisa, och det gör jag. För i relation till bageriet representerar undervisningen himmelriket för mig. Lyhördhet för studenternas reaktioner är också viktigt och det är en egenskap jag behärskar till fullo, det är en kompetens som jag tidigare behövde för att överleva, nu kan jag äntligen dra annan nytta av den. Flexibel måste man också vara och även det var något jag tvingats till för min överlevnads skull. Man får heller aldrig glömma att man är där för deras skull. Alla de egenskaperna har jag trimmats i under resans gång. Äntligen har jag hittat en plats där de kan komma till nytta.
Lika viktigt är det att själv, kontinuerligt utvecklas och att ständigt lära sig nya saker parallellt med studenterna, dels genom egen forskning, dels genom studier och genom att hålla sig ajour med vad som händer i samhället. Det är en inre resa som jag aldrig vill ska ta slut, för den dagen då man slår sig till ro med de kunskaper man har då är man dödsdömd inom universitetet. För mig har tågresan och rekapitulationen av min historia hjälpt mig att inse allt detta, och ur erfarenheterna som nu aktualiserats kommer jag att under lång tid framöver kunna hämta kraft och stöd. Äntligen inser jag till fullo att jag verkligen kan använda erfarenheterna som så länge var en börda för mig till något konstruktivt. Jag kan faktiskt ge något till någon annan. Ibland känner jag till och med att jag kan betyda något för någon annan. Det är en ny upplevelse för mig. Det är stort. Jag börjar skratta där i restaurangvagnen, vilken som tur är, är tom. Här sitter jag och blir nästan religiös. Hur gick det till? Fast jag förstår ganska snart att det naturligtvis är ett uttryck för tacksamhet. Jag befinner mig i mitten av livet och känner att det bästa fortfarande ligger framför mig. Tänk om den insikten kommit när jag var sextio? Måste lova mig själv att aldrig glömma dessa känslor, att aldrig ta lyckan och harmonin för givet.
Resan har verkligen varit precis så nyttig för mig som jag hoppades där på stationen för fyra dagar sedan. Ur rekapitulationen och uppgörelsen med mitt förflutna kommer jag under överskådlig tid att kunna hämta kraft och tålamod till att klara mig igenom alla tråkiga och meningslösa jobbmöten som måste besökas, alla ändlösa diskussioner kring saker som inte rör mitt arbete men som jag ändå förväntas delta i, administration och lösande av praktiska problem. Som lärare befinner man sig i en mellanposition och som ett gummiband dras man allt som oftast ut till bristningsgränsen när man ska försöka balansera tillvaron. Det djävulska i situationen är att man aldrig, aldrig, aldrig får glömma att man är där för studenternas skull, och det utnyttjas inom systemet genom att man ständigt lägger på oss lärare fler och fler småsaker, sådant som ”bara tar några minuter”. Sammantaget blir det väldigt mycket av den varan, och den som förlorar är alltid läraren. Antingen blir studenterna sura och lämnar dåliga utvärderingar, eller så blir arbetsledningen irriterad och hotar med repressalier.
Någonstans finns det naturligtvis en gräns. Om man kontinuerligt skär ner, förkortar, snabbar på och minskar marginalerna i enlighet med gällande ekonomiska paradigm, då minskar chanserna för mig att göra mitt jobb. Skönt då att tänka på hur det hade kunnat vara om jag tvingats upp till ett bageri istället. Mina erfarenheter har gjort mig ganska immun mot den typen av krav och den skit man tvingas acceptera som lärare.
Upplevelserna från grundskolan och bageriet har också hjälpt mig att fördra och gör det lättare att se igenom alla de där smutsiga tricken som finns under ytan i universitetets korridorer och som allt för ofta styr besluten i otillbörliga riktningar. Kanske det bara är så att jag har blivit av med det fluor som i början och ganska länge skymde min blick. Kanske är det bara så att jag äntligen har genomskådat och knäckt koden till den där världen som jag närmade mig med sådan oerhörd respekt och underdånighet. Universitetet är en skitvärld, på samma sätt som bageriet är det. Det finns inga perfekta arbeten, någonstans. Oginhet, avundsjuka, maktkamp och tår som oerhört lätt trampas på, det finns överallt. Varför skulle högskolevärlden vara annorlunda? Det tog bara lite längre tid att upptäcka att det faktiskt var så det låg till.
Jag är egentligen inte besviken. Jag har ju överlevt. Men visst är det jobbigt när gamla kollegor, de man trodde var ens vänner går bakom ryggen på en och bestämmer saker som drabbar en menligt. Visst är det jobbigt att inse att man helt plötsligt och utan förklaring blivit bortagen från undervisning man haft i några år och som man räknat med att man skulle få behålla. När faktum bara ligger där på bordet och man förväntas acceptera det utan att klaga. För om man klagar då är man ett problem. Hur man gör har man ändan bak. Mobbig skulle man kunna kalla det om man inte upplevt riktig mobbing, men jag antar att det bara är en gradskillnad. Fast ändå förvånar det mig att människor som säger sig kämpa för jämställdhet, jämlikhet och som meriterar sig och åker runt på konferenser och talar om för andra hur de ska agera i frågor som rör maktförhållanden, hur de kan se sig själva i spegeln när de utan att blinka utmanövrerar en gammal kollega utan förklaring och utan barmhärtighet, bara för att de inte gillar honom eller henne, och bara för att de har makten att göra det. Det är något jag aldrig kommer att vänja mig vid.
Det är en del av vardagen på högskolan och man måste lära sig hantera det, annars kan man lika gärna söka sig någon annan stans, för jag har ingen som helst aning om hur man ska komma förbi problemet. Skönt, känner jag att jag insett att svaret inte ligger där ute, skönt att veta att det inte går att leta efter några svar. Jag vet idag att man måste uppfinna svaren själv och hitta på egna handlingsstrategier. Ingen annan kommer att göra det åt en. Tänk om man i högre grad än idag från stadsmakternas sida betonade värdet av och visade större uppskattning för kvalitet, kunskap och bildning. Och även visade förståelse för att sådant tar tid och att det kostar pengar. Det vore en nåd att stilla be om. Men till den dagen kämpar jag på i skitvärlden som universitetet trots allt är och jag gör det på mitt sätt och tillsammans med mina förtrogna. Trots allt är mitt liv idag bättre än någonsin.
Fast det känns orättvist och tråkigt att känslorna av lycka och tillfredställelse utnyttjas. Men det är ju samtidigt så som det kapitalistiska systemet fungerar, det är så varan får sitt rätta pris. Staten och kapitalet, sitter i samma båt. Det är så jävla sant, fortfarande. Tack för den insikten Blå tåget. Och tack Thåström, för allt.
Jag står väl rustad för framtiden och känner mig redo att från och med nu leva fullt ut. Längtar redan efter höstens terminsstart och de nya studenterna. Men först ska jag njuta av sommarens ledighet och av att projektet äntligen är avslutat. Bara några intervjuer som ska skrivas ut, och sedan en rapport att författa. Men det tunga jobbet är klart, och med mitt nya självförtroende i ryggen känns det som resten kommer att gå som en dans. Ännu finns det tid, sommaren och den efterlängtade semestern är inte här riktigt än. Det ska gå.
Sedan ska jag njuta det som blir min första sommar i full frihet. Vad ska jag göra? Ingen aning, men det spelar ingen roll märker jag. Känslan av befrielse som ritualen i Ammarnäs givit mig är långt mer än jag någonsin vågat hoppas på att uppnå i livet. Om det så regnar hela sommaren och om jag nu inte kan hitta på något annat att göra än att sitta på caféer och läsa så kommer det lika fullt att bli den bästa sommaren hittills i livet.
Äntligen känner jag på allvar att jag inte betraktar tillvaron utifrån. Mitt liv lever jag från och med nu i direktkontakt med verkligheten. Jag befinner mig inte längre utanför. Jag är accepterad och accepterar mig själv, är nöjd med mig själv och det jag åstadkommit. Står inte längre utanför och vill in. ”Nästa, Göteborgs central” ropas det i högtalarna. Reser mig. Hämtar väskorna. Står i korridoren och väntar otåligt på att få går ut i solskenet, ut i försommarvärmen. Hemma igen, för första gången på riktigt. Allt är sig likt, och ändå är det mesta förändrat. Staden ser ljusare ut på något sätt, luften där ute ser renare ut. Framförallt är jag inte längre den samme. Framför mig ligger livet; resten av livet. Det riktiga livet. Och jag njuter i fulla drag av att äntligen kunna vara delaktig i det från en ny utsiktspunkt, inte utifrån tittandes in, utan från en för mig ovan position belägen innanför.
