söndag 26 maj 2024

AI, hot eller möjlighet? Frågan är felställd!

Förra veckan var jag inbjuden som en av talarna på ett heldagsseminarium om kunskap, högre utbildning och Artificiell Intelligens. Utgångspunkten för inläggen och diskussionerna var frågan om ifall AI är ett hot eller en möjlighet. Jag åkte hem från den där dagen med huvudet fullt av tankar. AI känns allt mer som vår tids verkliga ödesfråga, men jag blir bara mer och mer övertygad om att den är felställd. Om AI blir ett hot eller en möjlighet avgörs av sammanhanget som tekniken implementeras i, inte av tekniken i sig. Om det är någon fråga som inte kan lösas med debatter där utgångspunkten är antingen eller är det denna. Är det så man ser på AI, som att det handlar om antingen ett livsfarligt hot eller en fantastisk möjlighet, kommer vi människor aldrig att kunna lära oss leva med tekniken som likt anden inte går att stoppa tillbaka i flaskan när den väl släppts lös. Oavsett vad man anser om AI så är tekniken idag en realitet, och därför är det viktigare än någonsin att kunskapen värnas, vilket bara är möjligt om den placeras i centrum.

Inget säger att vi som arbetar med utbildning och kunskapsproduktion okritiskt måste bejaka digitaliseringen och allt den för med sig, vi är dock tvingade att förstå och förhålla oss till den. I en bildningskultur kan AI mycket väl bli en möjlighet, men så kan det bara bli om vi bryr oss mer om kunskapen än om tekniken. Idag placeras snart sagt all ny teknik på ett slags piedestal och dess förmågor dyrkas av lite för många, vilket gör det svårt att diskutera digitaliseringen och den generativa AI – som nu i rasande takt utvecklas och sprids – på ett akademiskt sätt. AI blir ett hot om vi inte värnar kunskapen och skapar förutsättningar för lärande. Och det gör vi inte idag. Istället för att ta oss tid att tillsammans reflektera över kunskapsfrågan och vad vi ska ha tekniken till, är det påfallande många akademiker som okritiskt låter AI ta över allt fler av arbetsuppgifterna. Jag är inte det minsta rädd för tekniken, det är människornas lathet, ointresse och aningslöshet som skrämmer mig. 

Fram till den punkt i historien, som brukar benämnas singulariteten, där tekniken blivit så pass avancerad att den övertrumfar människan, är AI en spegel av våra egna, högst mänskliga, förmågor och ideal. Sedan, om vi nu når den punkten, förvandlas tekniken till något helt annat, och vi människor reduceras till slavar under den. I det högt uppdrivna tonläge som råder i dagens debattkultur är det lätt att glömma det faktum att tekniken inte utvecklar sig själv. AI är inget väsen som lever sitt eget liv, det är bara så det ser ut i okritiska människors ögon. Värnar vi inte kunskapen och bryr vi oss inte om bildningen som är förutsättningen för vishet, vilket krävs för att vi ska kunna värna demokratin och säkra framtida generationers möjligheter att bygga hållbara kunskapssamhällen, finns en uppenbar risk att teknikoptimisterna får mandat att förstöra det som tagit tusentals år att bygga upp bara för att de kan. Tekniken kan aldrig ta över, inte av egen kraft, det är människor som driver utvecklingen och som lämnar över makten över framtiden till maskinerna genom att sluta läsa, lära, bry sig om och värna våra unikt mänskliga egenskaper. Mänskligheten och livet på jorden står inför enorma utmaningar som kräver både kunskap och analytisk förmåga, inte av ett fåtal utan av alla. Ansvaret för framtiden går inte att delegera, därför kan AI bara bli en möjlighet om vi bryr oss mer om miljön (både den kulturella och den fysiska) och kunskapen och dess kvalitet, än om tekniken.

Varnar man för risker med utvecklingen blir man avfärdad och kallas luddit eller maskinstormare, vilket bygger på den naiva och orimliga föreställningen att allt som är nytt också per definition är bra och önskvärt. Jag är verkligen allt annat än teknikfientlig. Jag använder datorer dagligen och är tacksam för min smarta telefon, men jag värnar också mina mänskliga förmågor och köper tryckta böcker för minst lika mycket pengar som jag handlar teknik för, troligen mer. Min kritik av AI handlar om hur vi förhåller oss till den, vilka förhoppningar vi laddar den med, och framförallt vad den gör med oss. Det faktum att digitaliseringen av samhället får allt fler att sluta läsa böcker, mötas för att samtala och upphör att tänka själv, borde oroa fler. Pappersboken har unika egenskaper som en läsplatta aldrig kan ersätta och det gör mig bedrövad att inte fler ser och förstår det, att vi som värnar den tryckta boken betraktas som bakåtsträvare när vi i själva verket bryr oss om våra barn och barnbarn som behöver kunskap minst lika mycket som vi som lever här och nu. Teknikoptimisterna kastar ut en hel massa barn med badvattnet och ersätter förlusten med ännu mer ny teknik som sällan håller vad den lovar och som dessutom åldras allt snabbare. Digitaliseringen är ett slags kulturens motsvarighet till rymdens svarta hål, och vi rör oss skrämmande fort mot dess händelsehorisont, varifrån det inte finns någon återvändo. 

Vad går förlorat när allt fler aspekter av vårt liv överlåts till maskiner? Benjamin Labtut skriver i boken Maniac bland annat om första gången som världens bästa, mänskliga, GO-spelare, förlorade mot en AI (här finns en tidigare bloggpost om detta ämne), vilket är en spännande men också outsägligt sorglig historia. Berättelsen visar att och hur något essentiellt mänskligt går förlorat när fascinationen för tekniken släpps fri. Förmågan att förundras, till exempel, över livets gåtfullhet och naturens skiftningar, är en av de saker som gör oss människor till människor. Man brukar säga att man ska akta sig för vad man önskar sig, för risken är att ens drömmar går i uppfyllelse. Teamet bakom AIn som besegrade den mänskliga mästaren i GO firade framgången med champagne, men sen då? Den mänskliga stormästaren slutade spela GO och jag har svårt att se hur spelet ska kunna överleva som kulturellt fenomen när ingen människa kan mäta sig med maskinernas förmåga att spela spelet. Kanske kommer en del att titta på matcher som spelas mellan olika AI, men vad är poängen med det? GO är i grund och botten liksom alla andra sällskapsspel ett sätt för människor att mötas för att mäta varandras egenskaper mot varandra. 

Man saknar kon först när båset är tomt, brukar man säga, men då är det för sent att backa bandet. Därför är frågan om AI är ett hot eller en möjlighet felställd, AI är nämligen både och. Kan vi inte hålla båda tankarna i huvudet och det kollektiva medvetandet samtidigt är vi förlorade, eftersom vi därigenom aldrig kommer att kunna skapa de förutsättningar som gör att AI blir en möjlighet. Det är både fascinationen och rädslan för tekniken som är problemet. AI är ett femomen som bara kan hanteras på ett klokt och långsiktigt hållbart sätt genom att betraktas som en fråga om både-och. Bara för att man är expert på digital teknik betyder inte att man är expert på kulturen där den implementeras. Trots att vi behöver både kultur- kunskaps- och teknikkompetens satsas det idag uteslutande på teknik, med argumentet att Sverige inte får halka efter i utvecklingen, vilket inte bara vi utan alla andra oundvikligen kommer att göra om vi fortsätter behandla frågan som om den handlar om antingen ett hot eller en möjlighet.  

Det är synd om människorna sa Strindberg, men vem läser honom idag, vem bryr sig? Debatten om bildning som blossar upp med jämna mellanrum handlar om vilka böcker som ska ingå i en kanon, vilket reducerar läsningen och kunskapsintresset till en fråga om att pricka av saker på olika listor. Och de fysiska bokhandlarna sågar av den gren de sitter på genom att erbjuda rabatt på köpet av tryckta böcker om man accepterar ett ljudboksabonnemang som är gratis i tre månader. Att lyssna på en bok är något helt annat än att läsa, och så länge den skillnaden förringas eller förnekas blir det bara svårare och svårare och förr eller senare omöjligt att värna bildningen. Det är så maskiner "tänker", men det är inte så människor fungerar. När högskornas ekonomi försvagas på grund av nedskärningar beslutade av människor är det humaniora man skär ner på först, med argumentet är att vi behöver fler ingenjörer och mer samt bättre teknik. På område efter område skärs det ner på det unikt mänskliga, titta bara på vården, för att vi inte anser oss ha råd att betala skatt (läs gärna förra veckas bloggpost där jag skriver om förmågan att ta gemensamma beslut, eller en äldre post om förmågan att läsa). Sen skyller allt fler de växande problemen i samhället på invandrare, och efterfrågar totalitära ledare. Det blir så när man tror på enkla lösningar och inte förstår eller orkar ta eget och kollektivt ansvar för någonting, och det förvånar mig inte att vi hamnat där vi är. Men, och det är detta som driver mig, så länge det finns liv finns det hopp. Det ser onekligen mörkt ut, men jag ger inte upp. 

söndag 19 maj 2024

Den (samhällsbyggande) förmågan att ta gemensamt ansvar

Förra veckan bloggade jag om det fatala missförståndet att betrakta komplex och komplicerad som synonymer och problemen som går att förknippa med ignorans inför skillnaden. Individualismen är en minst lika problematisk tankefigur. Förutsättningen för individualism är nämligen ett stabilt, resursstarkt och väl fungerande samhälle. Om jag ska kunna få måste någon annan ge, det är helt enkelt ett Fact of Life som inte går att komma förbi. Ensam är inte stark, och om uppfattningen att jaget är viktigare än laget blir norm får alla det svårare. Trots att alla vet detta väljer väldigt många att bortse från insikten. Känslan blir viktigare än kunskapen på allt fler områden, vilket på sikt hotar att underminera samhället och därmed även förutsättningarna för individer att odla sin individualism. Yttrandefrihet är helt centralt, men den måste respekteras för att fungera. Samma med friheten att välja skola; det är inte bara något man får, för att det ska fungera krävs att det finns förutsättningar för det, vilket kostar pengar. I brist på förståelse för detta, och med stöd i källan känsla, säljs därför den svenska skolan ut och skattemedlen som skulle gå till vara barn slussas till utlandet eller hamnar i fickorna på riskkapitalister som köper lyxjakter och hyllas i medierna som hjältar. Individualismen är med andra ord ytterst en kunskapskris som paradoxalt nog utgör ett ännu större hot mot oss alla, både som individer och som kollektiv, än den förhatliga kommunismen.

Det är sant att det inte finns något linjärt samband mellan storleken på skatten och samhällets möjligheter att investera i välfärden, men det är inget bevis för att sänkt skatt leder till mer pengar att investera i samhället och dess välfärdssystem, vilket många är övertygade om idag. Vad man känner inför att betala skatt eller vad man tror är möjligt, har inget med saken att göra. Vi får helt enkelt det samhälle vi förtjänar, alltså det samhälle vi gemensamt bidrar till. Om ingen vill betala mer kommer alla att tvingas nöja sig med mindre. Viljan kan försätta berg, men den kan inte trotsa naturlagarna. Problemet är att samhället betraktas som ett komplicerat problem, när det i själva verket är komplext. Samhället är en dynamisk helhet där allt och alla både påverkar och påverkas. Så länge det stora flertalet angriper alla problem i termer av antingen eller, trots att det mycket oftare handlar om mer eller mindre av både-och, skjuts lösningarna på framtiden. 

Grundproblemet är att det saknas förståelse för det faktum att gemensamt ansvar både är en individuell och en kollektiv kompetens. Föreställningen om att delat asvar är ingens ansvar präglar både den allmänna debatten och synen på hur beslut tas idag, samt hur man organiserar saker och ting. Idag delegeras ansvar allt oftare till chefer som får lön för att ta ansvar, men i praktiken tar ingen något ansvar eftersom hela systemet bygger på att chefen som får betalt för att göra det avgår om det uppstår problem. Att ansvaret ska förläggas så högt upp i hierarkin som möjligt låter och känns bra, men i praktiken har det lett till att vi skapat en klass av ledare som svävar över alla andra och som rekryterar varandra till ansvarsfulla poster för att de känner och litar på varandra. Övertygelsen om att meritokratin fungerar, vilket det finns massor av tecken på att den inte gör, är ett slags opium för folket och så länge den hålls levande kommer klyftan mellan eliten av ledare och resten av befolkningen att fördunklas och problemen som den leder till går därmed att skyllas på invandringen eller sossarna. Eliter har i hela mänsklighetens historia härskat genom att söndra, det är bara metoderna och argumenten som skiljer sig åt. Vi ser också att demokratin är på tillbakagång och att efterfrågan på totalitära ledare ökar, trots att historien gång på gång visat vilka enorma risker för mänskligheten och livet på jorden som det innebär. Som sagt, det handlar ytterst om en kunskapskris.

Förmågan att ta gemensamt ansvar och viljan att bidra, både ekonomiskt och socialt, till det allmänna – alltså byggandet och förvaltandet av det samhälle som alla civiliserade människor som vill leva ett tryggt liv i ett långsiktigt hållbart samhälle måste investera i – är avgörande både för individuell och kollektiv lycka. Trygghet växer fram mellan människor som litar på och tar ansvar för varandra. Hotet kommer därför alltid inifrån, ytterst sällan utifrån. Förmågan att ta gemensamt ansvar är en lika viktig investering för framtiden som kunskap, vilket kräver ett utbildningssystem som fungerar. Men för att utbildningssystemet ska fungera krävs både investeringar och respekt för att komplexiteten som uppstår i alla kollektiva system. För att kunskap ska kunna utvecklas och förvaltas krävs inte bara excellenta forskare, minst lika viktigt är det att det finns en befolkning som förstår och visar respekt för forskningens resultat, vilket förutsätter en hög, generell grad av läsförmåga i i samhället som helhet. Och det i sin tur förutsätter att människor faktiskt läser längre texter, alltså texter som ger ut av seriösa förlag som inte bara jagar kortsiktiga ekonomiska vinster. Jag fick kritik i en av kommentarerna på förra bloggposten som gick ut på att jag inte förklarade med hjälp av pedagogiska exempel, men här är ett sådant. Allt och alla hänger ihop och språket är ett slags kitt som håller en befolkning samman samtidigt som det är ett medel för kommunikation av både kunskap och gemensamma värderingar. 

Samhället är ett slags försäkring, eller det går i alla fall att se det så, och väljer man att göra det blir det lättare att förstå betydelsen av att alla som vill ta del av tryggheten måste betalar en liten summa kontinuerligt när allt går enligt plan, för att vara garanterade att inte stå ensamma med alla kostnader om katastrofen är ett faktum. Hela poängen med en försäkring är att man tar GEMENSAMT ansvar för varandra, och det gäller även samhällen. Om en växande andel av befolkningen anser sig ha rätt att kräva av samhället att få tillbaka lika mycket som man betalar, eller mer, kommer samhället förr eller senare att lösas upp och tryggheten går förlorad. I en demokrati är skatt ett sätt att bygga den gemenskap och de trygghetssystem som gör samhället till ett samhälle, men det kräver respekt för svårigheten i uppdraget och förståelse för att det inte kan bli exakt som jag vill. Demokrati är med andra ord inte det bästa styrelsesättet, utan det minst dåliga, vilket gör att det aldrig kan fungera perfekt. Samhället kan bara fungera någorlunda bra om majoriteten förstår vikten av att ta gemensamt ansvar och upparbetar kompetens att göra det. 

Väljer man att lyssna på anonyma nättroll och om man accepterar att politiska partier håller sig med sådana är demokratin dödsdömd, kunskapen hotad och allt det vi som lever i Sverige har vant oss vid kommer att tas ifrån oss.

söndag 12 maj 2024

Ett djupt problematiskt missförstånd

Med tiden samlar man på sig en rad lärdomar, i alla fall om man är intresserad av och vill försöka förstå livet, samhället och det som händer omkring en. De viktigaste insikterna jag skaffat mig handlar om mönster och djupare liggande strukturer i det mänskliga tänkandet, kulturen, liksom logiken bakom samhällsutvecklingen (som ofta saknar logik). Jag har alltid, så länge jag kan minnas, intresserat mig för och velat förstå vad som händer, både inom och med mig själv och samhället som jag lever i. Det är ingen slump att det kändes som att komma hem när jag hittade till universitetet och fann etnologiämnet. Kultur är ett mångfacetterat ämne som handlar om det finns runtomkring oss människor. Allt påverkas av kulturen och vi människor både påverkar och påverkas av kulturen som ständigt förändras. Sökandet efter kunskap om kultur kan därför inte vara målfokuserad och insikterna man skaffar sig växer inte inte linjärt. Jag hade aldrig orkat hålla intresset för mitt arbete uppe om jag inte kunnat forska och söka kunskap på det förutsättningslösa sätt som kännetecknar grundforskning. Därför är det heller ingen slump att jag engagerar mig i försvaret av den akademiska friheten, som jag skrev om i förra veckans bloggpost.


Missförståndet som jag vill reflektera över här är ett av de teman jag ständigt återkommer till, ett av de missförstånd eller grundläggande problem som mänskligheten behöver acceptera, förstå och lära sig hantera för att kunna hoppas på att överleva. Det handlar om skillnaden mellan komplex och komplicerad, eller snarare om ointresset för det faktum att det är en fundamental skillnad mellan fenomenen dessa båda ord beskriver. Svårigheten att inse skillnaden är lätt att förstå eftersom den bottnar i vår perception och vårt sätt att tänka, men ointresset för frågan och försöken att avfärda den som påpekar det uppenbara, att komplex och komplicerad inte är synonymer för det som är svårt, oroar. Samtidigt är det just det som fascinerar och håller intresset för frågan vid liv. 


Problemet med att ignorera skillnaden är kanske inte så stort i vardagen, men ska man kunna hantera allvarliga utmaningar är det helt avgörande att man vet vad det är för typ av fenomen man står inför. Försöker man lösa ett komplext problem med metoder skapade för komplicerade kommer problemet att förvärras. När en uppgift ska lösas idag är det oftast metoder skapade för att lösa komplicerade problem som används, för dessa har visat sig fungera. Men, och det är så klart ett helt centralt men, komplexa problem går inte att lösa på det sättet, där krävs andra sätt att tänka och arbeta; ofta finns det inga patenterade metoder att ta till. Komplexa problem går helt enkelt inte att lösa, det enda man kan göra är att försöka upplösa grunden för dem. 

 

Typexemplet på ett komplicerat problem är Appolloprojektet, som handlade om att skicka människor fram och tillbaka till månen levande. Det var ett gigantiskt och oerhört svårt problem, men det gick att lösa genom att delas upp i mindre delar som löstes var för sig och sedan sattes samman till en fungerande helhet. Om alla problem var av den karaktären skulle det sättet att arbeta vara standard, men verkligheten fungerar inte på det sättet. Det spelar ingen roll hur bra ett visst verktyg är, om det används på fel sätt eller för ändamål som det inte är skapat för fungerar det inte. Komplexa problem är av en helt anan art och de går inte att delas upp; komplexiteten kvarstår nämligen. Därför tenderar problemen att förvärras när man försöker lösa dem med någon best practice. Ignorerar man skillnaden och griper man sig an komplexa problem på samma sätt som komplicerade gör man visserligen något, men det arbetet blir ofta ett meningslöst slöseri med resurser och tid. Detta ser vi exempel på hela tiden. Ofta förvärras problemen.


För att kunna komma tillrätta med den växande kriminaliteten, den alarmerande klimatkrisen, minskande läsförmåga och den kunskapsignorans som banar väg för destruktiv populism som i sin tur utgör grogrunden för totalitarism måste man först förstå och respektera skillnaden mellan komplex och komplicerad och sedan utarbeta metoder anpassade efter sammanhanget och frågan. I grund och botten är problemen som listats ovan ett och samma problem, och det är en konsekvens av bristande förståelse för vilken typ av problem vi står inför och har att hantera. 


Politiker i olika läger förordar sin metod för att komma tillrätta med problem, men så länge åtgärderna som presenteras och försvaras inte adresserar grundproblemet kommer detta oundvikligen att förvärras. Och så länge politikerna skyller misslyckandena på varandra går det inte att komma tillrätta med problemen som alla är överens om att vi måste komma tillrätta med för att kunna bygga ett hållbart samhälle där det stora flertalet kan leva ett drägligt liv. Det är ingen lösning, det är inte ens början på en lösning, men förhoppningsvis kan förståelse för skillnaden mellan komplex och komplicerad innebära början på slutet av den process med förvärrade problem som vi alla ser och som ingen är nöjd med; för att travestera Churchill.

söndag 5 maj 2024

Akademisk frihet

Förra fredagen satt jag i en panel på högskolan där jag arbetar. Temat för diskussionen var akademisk frihet, som är ett både viktigt och intressant ämne. En typ av fråga som intresserar mig. Mitt nuvarande forskningsområde är inriktat mot relationen mellan kultur och kunskap. Och akademisk frihet har i högsta grad och med det ämnet att göra. Forskningen som jag bedriver är av karaktären grundforskning, mitt sökande efter kunskap och förståelse är inte målinriktat. Jag kan alltså inte peka på några förväntade resultat och det finns ingen deadline. Det är en öppen fråga utan givet svar. Förutsättningen för att kunna bedriva den typ av forskning jag är intresserad av är att jag kan vara fri i sökandet. Och det är detta som den AKADEMISKA friheten handlar om, vilket många har svårt att förstå. Det handlar om en frihet som kommer med ett stort ansvar. 

En av de första sakerna jag lade märke till under samtalet i panelen är hur svårt det är att förstå och hantera frågor som bygger på två eller fler premisser. Vår mänskliga hjärna är inställd på och har en tydlig tendens att tänka i dikotomier, vilket gör att komplexa problem förvandlas till en fråga om antingen eller. För att det ska vara meningsfullt att tala om akademisk frihet måste båda aspekterna beaktas. Det handlar inte om något slags löneförmån för forskare och lärare på högskolan. Alla förnumstiga påståenden om att friheten inte handlar om att forskare ska få göra precis som de vill blir därför meningslösa. Bara för att det går att hitta enstaka exempel på lärare och forskare som är excentriska eller lata betyder inte att friheten är problematisk, det ett utbrett missförstånd som behöver göras upp med. Risken är annars att allmänheten får för sig att man söker sig till akademin och går igenom en forskarutbildning för att kunna njuta av en generöst tilltagen ledighet. Den akademiska friheten är liksom grundskolelärarnas (och elevernas) sommarlov en viktig förutsättning för kvalitet i lärandet och kunskapsutvecklingen.

När jag såg andra avsnittet av TV-serien Smärtpunkten, som handlar om arbetet med Lars Noréns pjäs 7:3, slog det mig att den akademiska friheten på många sätt liknar konstnärlig frihet (och i viss mån även pressfrihet). Det handlar om frihet som ett medel, inte ett mål. Konstnärlig frihet handlar om nödvändigheten av att kunna vara fri i sökandet efter en känsla eller ett uttryck som ofta framträder efter hand, under arbetet och i processen. På samma sätt fungerar grundforskning. Både konst och kunskap kräver att den som arbetar med frågorna är fri att söka sig fram där och när det går, så länge det går. Högskolelagen säger att forskaren är fri att formulera det syfte, utarbeta den metod och välja det publiceringssätt som kunskapen man söker kräver. Anledningen till att det står så i lagen är att friheten är en förutsättning för att vetenskapen ska kunna skapa ny kunskap. Akademisk frihet handlar inte om rätten att göra vad man vill och hur man önskar, utan om att värna kunskapen. Om forskare ska kunna använda förmågan, som man bygger upp under forskarutbildningen, att tänka själv, utan andra hänsyn än till kunskapen, måste man vara fri, och det är detta som akademisk frihet handlar om.

Problematiskt nog är friheten hotad på grund av att det är så svårt att förstå den här typen av problem, företeelser eller kvaliteter. Mitt arbete om relationen mellan kunskap och kultur handlar delvis om detta, eller svårigheten att förstå och problemen att värna den akademiska friheten går att förklara på det sättet. Allt fler forskare och akademiska lärare underordnar sig idag okritiskt den kunskapsvidriga devisen frihet är bra, men kontroll är bättre (en modern uttolkning av Tomas Thorilds berömda citat ovanför stora hörsalen i Uppsala) eftersom det gynnar karriären. Kunskapen offras alltså på mätbarhetens och målstyrningens altare, för att man inte förstår hur problematiskt det är och för att "alla" andra gör det. Idag produceras det därför mer resultat än någonsin, men kunskapen späds ut till homeopatiska proportioner. Det finns ingen enkel lösning på problemet, men tänker man på det, inte som ett problem som ska lösas utan ett problem som bara kan upplösas, ökar chansen att kunskapen kan tas till heder igen. Frihet är just avsaknad av kontroll, men akademisk frihet bygger på ansvar. Transparens och kontrollerbara argument är det enda man kan få och begära av den som strävar efter kunskapsutveckling.

  • Akademisk frihet är en förutsättning för kunskap och akademisk kvalitet. 
  • Akademisk frihet är en svårfångad kvalitet.
  • Akademisk frihet är ett komplext problem.

Vad är poängen med att utbilda människor till forskare – alltså en utbildning om fyra år på heltid, efter avslutad kandidat- fast oftare magisterexamen – om de inte får använda kunskaperna och kompetenserna de skaffat sig? Det är en av de dyraste utbildningarna som finns, och skattebetalarna investerar i forskarnas kompetens för att få kunskap, som alltså kräver frihet. Det är allmänt bekant att kultur äter strategier till frukost, och utvecklingen i den akademiska världen där linjens makt över kollegiet stadigt ökar är ett tecken på det. Föreställningen om att kontroll är bättre än frihet är en konsekvens av den förändringen, och eftersom makt tenderar att övertrumfa kunskapen försvagas forskarnas inflytande över kunskapen som vi idag mer än kanske någonsin är i behov av. Bristande frihet i den akademiska världen handlar alltså om ett problem som angår alla, kanske inte idag men på sikt. Är det kunskap vi vill ha är det akademisk frihet vi behöver, tillsammans med kompetenta och dedikerade människor som äger förmågan att hantera friheten för att söka kunskapen.

Regler och målstyrning liksom en växande och allt mer komplex administrativ apparat (läs New Public Management) utgör ett hot mot friheten och därmed även mot kunskapen och i förlängningen demokratin, så det är ingen liten sak vi diskuterade i panelen. Och det handlar absolut inte om ett perifert  särintresse eller en angelägenhet enbart för forskare. Vetenskap är en fråga som angår alla, åtminstone så länge vi lever i ett kunskapssamhälle. Ska vi kunna komma tillrätta med den organiserade kriminaliteten och hantera problemen som klimatförändringarna leder till måste vi ha kunskap, och för att kunna skapa förutsättningar för lärande och värna kunskapen behöver vi en fungerande demokratisk ordning eftersom det är den enda styrelseformen som bygger på kunskap. Idag rör sig allt fler länder oroväckande nog i motsatt riktning. Efterfrågan på populism och totalitära ledare ökar så länge som villfarelsen om att frihet är bra men kontroll är bättre inte ifrågasätts. Förmågan att arbeta med öppna frågor utan givna svar tar oss in i en hållbar framtid medan strävan efter kontroll leder bakåt. Det bildningsförakt och den kunskapsresistens som idag sprider sig som en löpeld i samhället är alla andra problems moder.

Grundforskning, som är själva sinnebilden för all kunskapsinriktad vetenskap, går inte att målstyra, det är själva poängen och anledningen till det är att ingen vet var kunskapen man söker efter finns. När man väl har insikten eller (upp)löst problemet, med facit i hand, är det enkelt att se och förstå. Kanske är det därför det är så svårt att förstå hur viktig den akademiska friheten är? Det finns inga garantier för att man kommer fram till något nytt och användbart när man bedriver den typen av forskning, men om man gör man det är den kunskapen ovärderlig. Ju fler som får försöka, desto större blir chansen att någon når ett genombrott. Ingen kan dock på förhand veta vem som gör det. Därför är det så viktigt att inte ställa krav på någon annan prestation än att forskarna gör sitt bästa och utnyttjar tiden klokt. Kravet på att enskilda projekt ska vara lönsamma utgör ett hinder för forskningen, det är motsatsen till att utnyttja skattebetalarnas pengar så effektivt som möjligt. Och att mäta framgång i pengar, publikationer och citeringar är huvudlöst. All verksamhet som inte handlar om att utveckla eller värna kunskapen (alltså hela den administrativa apparat som vuxit fram i Högskolesverige och som bekostas genom att ta ut en over-head-kostnad på alla forskningsmedel som vinns i konkurrens) är ett slöseri med tid och resurser. Den som är forskarutbildad behöver ingen ledare som talar om hur undervisningen ska läggas upp eller forskningen bedrivas, det är själva poängen med att utbilda forskare. Vad är samhällsvinsten och vad tjänar skattebetalarna på att forskarutbildade människor slutar forska för att höja sin lön genom att göra administrativ karriär? På vilket sätt är det ett ansvarsfullt sätt att förvalta skattebetalarnas pengar? 

När den som försvarar kunskapen känner sig som en besvärlig jävel är det ett tecken att ta på allvar, det är en indikation på att den akademiska friheten är hotad eftersom andra hänsyn än kunskap placeras först inom akademin. Det kan handla om ekonomi eller olika typer av mer eller mindre medvetna bias. Det är viktigt att påpeka (för detta brukar vara en av invändningarna man möts av när man försvara den akademiska friheten) att friheten inte handlar om att man som forskare ska få så mycket pengar man önskar, utan att behöva förklara eller motivera varför. Politikerna ansvarar för resurstilldelningen och friheten är förenlig med olika typer av satsningar och riktade anslag, men det måste vara upp till forskaren att avgöra hur man ska gripa sig an frågan och hur man utnyttjar tiden och resurserna som samhället anser ska läggas på forskning och högre utbildning. Idag kostar administrationen nästan lika mycket som forskningen och den högre utbildningen, vilket är inte bara är ett sanslöst slöseri med skattebetalarnas resurser, det utgår dessutom ett allvarligt hot mot kunskapen.

Skattebetalarna investerar i forskning och högre utbildning för att säkra tillgången på kunskap, det är tanken med all utbildning, men för att kunna få det man vill ha måste förutsättningarna för detta värnas. För att kunna utveckla och förvalta kunskap som håller hög akademisk klass krävs forskarutbildade lärare. Just det är det ingen som förnekar, tvärtom anses det vara ett kvalitetskriterium (det går att mäta) att andelen lektorer är hög, men eftersom förståelsen för betydelsen av den akademiska friheten är låg kringskärs lektorernas möjligheter att vara lektorer. Det är inte särskilt svårt egentligen att komma tillrätta med problemet, men föreställningarna om att det finns en enkel lösning och villfarelsen att man inte kan lita på landets högst utbildade och kunniga människor gör det svårt. Bristande förståelse och respekt för den avgörande skillnaden mellan komplex och komplicerad är en av orsakerna till problemen. Vägen till vetande är aldrig rak och den leder ut i okänd terräng. För att kunna värna den akademiska friheten behövs ett akademiskt ledarskap, alltså ett ledarskap som liksom kunskapsinriktad forskning bygger vetenskapliga principer. Akademiska ledare kan inte peka med hela handel och tvinga fram resultat som de sedan tar åt sig äran för, det måste bygga dels på kollegialitet, dels på frihet under ansvar och med hänsyn tagen till kunskapen. 

Jonna Bornemarks tal vid Riksdagens öppnande 2019: Om mätbarhetens tyranni och behovet av bedömningskompetens skulle kunna varit en början på en förändring, men inget hände! Det talas om greenwashing och om pinkwashing, men vi borde även tala om bildungwashing. Den akademiska kvaliteten kommer inte an på vilka ord som uttalas vid högtider eller publiceras i värdegrundsdokument, utan om vad som faktiskt värdesätts och skapas förutsättningar för i vardagen på högskolan. Kollegialiteten som idag håller på att avskaffas är ett tecken på att den akademiska friheten bara är ett annat fint ord som liksom bildning. Tillitsbaserad ledning måste bygga på principer, frihet och individuellt ansvar; annars kommer arbetet som den akademiskt utbildade personalen utför aldrig att kunna leda till kunskap och förståelse för den värld vi människor lever i. För att kunna skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling i samhället som helhet måste alla som arbetar med forskning och högre utbildning röra sig från vänster till höger i följande kontinuum: 

  • Regler – Principer
  • Kontroll – Tillit
  • Mäta – Bedöma
  • Fakta – Kunskap, Bildning, Vishet
Kunskap är ingen produkt, utan en process. Utan en generell uppskattning och respekt för kunskapen, och i avsaknad av förståelse för vad som krävs för att värna demokratin, kommer den akademiska friheten att vara hotad, trots att friheten i själva verket är en förutsättning för kunskapen och den akademiska kvaliteten. Det är ett moment 22 som rör oss alla, ett problem som ingen som fortsatt vill leva i ett öppet och demokratiskt kunskapssamhälle kan förneka eller förringa.