Långsamt går det upp för mig, att det samhälle jag växte upp i på 1970-talet är en parentes i historien. Även om jag naturligtvis vet att kultur är en process och förstår att alla samhällen ständigt förändras är det sorgligt att tvingas konstatera hur många av de värderingar som togs för givet och påverkade samhällsutvecklingen under min uppväxt idag har övergivits. Sverige är fortfarande ett av världens bästa länder att leva i, men krafterna som driver på för att göra vårt land till något annat än vad det var på den tiden när jämlikheten var som högst och vi hade ett utbildningssystem som andra länder kom hit för att studera, möter inget riktigt motstånd.
Det är självklart svårt att jämföra och gradera, men en viktig skillnad mellan då och nu är att den allmänna känslan av gemenskap och den kollektiva graden av ansvar för samhället som helhet har urholkats. Två viktiga drivkrafter i förändringen har varit egoism och rädsla för det som uppfattas annorlunda, som båda bottnar i en orimlig längtan efter en individuell frihet som inte går att kombinera med byggandet av ett tryggt, demokratiskt välfärdssamhälle. Hotet mot det som gjort Sverige till Sverige kommer alltså inte utifrån, utan växte och växer fortfarande fram inom och mellan oss som lever här. Vi får inte det samhälle vi drömmer om, utan det vi förtjänar. Det är alltså karma som tagit oss dit där vi är.
Svårigheten att bilda en ny regering bottnar, som jag ser det, dels i väljarnas ointresse för politikens förutsättningar, dels i befolkningens kollektiva oförmåga att förstå att samhället som helhet står och faller med den samlade förståelsen och det kollektiva engagemanget för den komplexa helheten. Eftersom det inte finns några enkla lösningar och på grund av att all varaktig förändring växer fram i vardagen och mellan människor, kommer alla beslut som inte bygger på kunskap om hur saker och ting faktiskt fungerar resultera i nya problem vilket oundvikligen leder till att missnöjet växer.
Så länge den allmänna uppfattningen är att det är politikerna som är ansvariga för problemen kan och kommer byggandet av det långsiktigt hållbara samhälle som alla säger sig vilja leva i att skjutas på framtiden. Och ju längre vi väntar med att göra upp med och släppa taget om orimliga uppfattningar om hur saker och ting är och fungerar, desto svårare blir det att göra något åt problemen. Efterfrågan på enkla lösningar och önskan att slippa göra något själv, som vänder oss mot varandra och leder till ökad polarisering och tydligare segregering, eldar på känslan av otrygghet.
Några tecken på att Sverige och världen skulle stå inför något slags vändning av den negativa trenden i närtid är svårt att se. Men när jag väl accepterade att Donald Trump inte är en mardrömsparentes utan det nya normala, blev mitt liv lättare att leva. Det var som att oron och känslan av uppgivenhet försvann. För mig som vigt mitt liv åt kunskapen var det dock svårt att ta in faktum, att även om det skulle dyka upp en klok och ansvarstagande politiker, i USA, Sverige eller någon annanstans, så lever vi fortfarande i en värld där människor dels saknar tålamod, dels har orimliga förväntningar på politikerna.
Det var befriande att acceptera Trumpismen som det nya normala, för det gör världen begriplig och hjälper mig att vara mer närvarande i nuet. Idag använder jag min kreativitet och lagar efter läget, istället för att vänta på något som inte kommer att försvinna i en handvändning. Jag fokuserar på mitt skrivande och studierna av ämnen som intresserar mig. Jag tror inte att jag sitter inne med lösningen, men genom att utveckla och sprida kunskap om kultur, kunskap och förändring känner jag att jag gör det jag kan, vilket ger mitt liv mening.
Om jag ska försöka mig på något slags analys av grunden till problemen tänker jag mig att det handlar om okunskap om och bristande respekt för människans fallenhet att tänka i dikotomier; antingen eller. Vilket gör det svårt att utveckla förståelse för den typen av komplexa problem som demokrati och samhällsbyggande är. Så länge väljarna efterfrågar isolerade förslag som de kan vara för eller mot – utan att behöva ta hänsyn till den dynamiska helhet som samhället är – kommer politiken att bidra till polariseringen. Och i ett sådant samhällsklimat kan det inte bli något tydligt valresultat. Där kan och kommer hälften av väljarna aldrig att kunna känna något annat än missnöje. Eftersom det tar emot att kritisera sig själv framstår det alltid som att det är någon annans fel, eller att medierna som inte ger en de nyheter man vill ha ljuger.
Det faktum att vi människor har svårt att förstå i hur hög grad vi tenderar att lyssna mer på vem som talar, än vad som faktiskt sägs, bidrar också. För att kunna komma tillrätta med problemen som dessa egenheter leder till behövs först och främst kunskap om att det är så här det fungerar, och sedan acceptans och respekt för den insikten. Men det är först när det stora flertalet utvecklar strategier för att undvika att deras tänkande och handlande påverkas av känslor eller någon typ av bias som det går att börja hoppas på en varaktig förändring.
Politiker har ingen egen makt, de får det inflytande som väljarna ger dem, dels var fjärde år, dels i alla olika opinionsmätningar som genomförs för att ta tempen på det politiska dagsklimatet. Den politiker som är bäst på att kanalisera känslor får idag mest "förtroende" och den sida som känns bäst för flest på valdagen får en knapp majoritet av rösterna. Därför får vi de politiker vi förtjänar, inte det långsiktiga, visionära ledarskap vi och världen vi lever i behöver. Det faktum att det uppmätta förtroendet för partiledarna kan växla enormt på bara några veckor är en skrämmande påminnelse om hur lite vi bryr oss om samhället vi lever i.
Eftersom politik idag inte handlar om ideologi, alltså om partiernas grundläggande värderingar och vilket samhälle de vill förverkliga – utan om att få makt, genom att lova väljarna olika konkreta saker – är risken överhängande att det demokratiska systemet hackas av lobbyister, hemliga ekonomiska sponsorer och digitala påverkansoperationer. Idag möts politiker endast i debatter där det bara handlar om att vinna. Eftersom det aldrig finns tid för politikerna att mötas för att förklara vad de vill och för att lyssna och bli bättre på att förstå varandras olika visioner, och eftersom partiernas företrädare vägrar svara på journalisternas frågor talar dagens makthavare mer om problemen de ser i andra partier än om sina egna förslag och visioner. Ivrigt påhejade av sina anhängare. Det är ingen grund att bygga något långsiktigt hållbart på.
Vad var det Strindberg sa i Ett drömspel? Det är synd om människorna!
