Ett lite mer ödmjukt sätt att se på kunskap

Idag ska jag ägna hela dagen åt att leda ett seminarium där 16 doktorander presenterar texter om deras avhandlingsprojekt, på temat ontologi, epistemologi och etik. Det utgör kulmen på en lång och välfylld vecka och en ovanligt intensiv vår. Jag orkar helt enkelt inte fokusera på något annat, men jag ägnade kvällen igår åt att titta på gamla texter som jag skrivit, och jag fann den här. Det är avslutningen på min bok och alkohol och droger, och jag tycker det är intressant att lägga märke till hur många av tankarna som publicerades där som jag fortfarande arbetar med. Nästa vecka kan jag äntligen återknyta kontakten med tankarna och fortsätta arbetet med mina böcker. Återkommer med nya tankar imorgon.

För att knyta ihop säcken återvänder jag än en gång till Michel Foucault. Det finns de som menar att vi är färdig med honom, att han inte kan tillföra vetenskapen något mer. Men det stämmer inte, vi är inte på långa vägar klara med honom. Det må vara så, vilket jag hört bland annat historiker hävda, att Foucaults arbeten rymmer en del faktafel. Men det betyder inte att han blivit obsolet. Tvärt om blir sådana påpekanden till ett slags bekräftelse på relevansen i hans filosofi, som alltså inte handlar om att skriva en in i minsta detalj korrekt historia utan om tänkandets och maktens inneboende logik. Utan att jämföra mitt arbete med Foucaults så har detta även varit min ambition i boken. Det finns säkert detaljer i texten som går att vederlägga, och det finns troligen exempel som motsäger delar av resonemanget, men det är att betrakta som ovidkommande petitesser. Projektets syfte har aldrig varit att kartlägga den svenska alkoholkulturen, att skapa en simulering av den. Vad som har undersökts är den mycket viktigare frågan om vilken logik som kan sägas ligga inbäddad i den kontext där drickande och drogande praktiseras. I fokus för arbetet står helheten, inte detaljerna, och det har påverkat dispositionen av texten. Foucaults storhet ligger i hans ödmjuka inställning till sin egen person och i hans strävan efter att alltid sätta läsaren i fokus. Ett lysande exempel på denna eftersträvansvärda egenskap är förordet till boken The Order of Things.

This foreword should perhaps be headed “Directions for use”. Not because I feel that the reader cannot be trusted – he is, of course, free to make what he will of the book he has been kind enough to read. What right have I, then, to suggest that is should be used in one way rather than another? When I was writing it there were many things that were not clear to me: some of these seemed too obvious, others too obscure. So I said to myself: this is how my ideal reader would have approached my book, if my intentions had been clearer and my project more ready to take form.[1]

Det är i mellanrummen, mellan människor, mellan tankar och mellan texter och dess läsare som det klimat för kunskapsproduktion som Foucault efterlyser kan uppstå. Framförallt är det när man på allvar börjar lyssna mer på vadsom sägs än vem som talar och först när många människor tänker själva, som möjligheterna med föreliggande studies perspektiv på alkohol och droger kommer till sin rätt. Om man verkligen vill analysera orsakerna till människors fruktan för kaos, komplexitet och motsägelser, och om man istället för att förneka förekomsten av sådana inslag på allvar vill sätta sig in i frågan om hur man kan hantera verkligheten, måste man bestämma sig för att göra tre saker. Man måste för det första ifrågasätta sitt begär efter sanning. Det vill säga, man måste förlika sig med att sanning är och kan bara vara något som existerar i människors medvetande, och man måste acceptera att bara för att man inte kan veta om något är sant för evigt så kan man fortfarande vara säker på att stora delar av den kunskap som hålls för sann är och kommer under överskådlig tid att vara giltig. Förnekandet av en absolut och evig sanning betyder inte att allting är lika giltigt. För det andra måste man återge diskursen dess händelsekaraktär, vilket innebär att fokus helt enkelt riktas från att betrakta världen som något som är, till att betrakta samhället och kultur som storheter under ständig tillblivelse, som kontexter skapade genom handling och interaktion mellan aktörer. För det tredje måste man upphäva det betecknandes makt, eller åtminstone försöka inse vidden av ”problemet.” Det vill säga om man verkligen vill förstå världen måste man acceptera att det inte finns någon allmängiltighet hos någon mening, att alla påstående kommer någonstans ifrån och är situerade i tid och rum. Arbetet med att nå insikt om detta kan utföras på olika sätt. Det sätt som Foucault förordar handlar om att belysa det faktum att försanthållanden upprätthålls genom en rad olika, såväl yttre som inre, utestängningsprocedurer och regleringsmekanismer. Diskursen ”är föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon. Eftersom allt till slut kan anta diskursens form och eftersom allt kan sägas och diskursen kan sägas om allt, kan också alla ting som visat och utbytt sin mening återvända till självmedvetandets tysta inre” (Foucault 1993:35).

Att hänföra alkohol- och drogproblemet uteslutande till isolerade missbrukande subjekt är en brutalt orättvis och missvisande förenkling av ett högst komplext problem, det har jag på olika sätt och med hjälp av olika exempel argumenterat för eftersom det är min övertygelse att missbruket av droger och alkohol bör betraktas som en oundviklig ytterlighetskonsekvens av det i samhället utbredda intresset för droger som visar sig och samtidigt kanaliseras genom bland annat filmer med drogrelaterad handling, rockbiografier och så vidare. Svaret (ett av dem i alla fall) på frågan hur man ska komma tillrätta med drogproblemen bör således sökas i analyser av hur och var det underliggande begäret kanaliseras. För att förstå bruket av droger kan man med andra ord inte begränsa undersökningen till missbrukare, vilket vore att på förhand bestämma var svaret finns. Istället bör man intressera sig mycket mer för hur och var det talas om droger samt undersöka hur sådana berättelser sprids, för det är i och genom sådana nätverk av aktörer som (miss)bruket växer fram över tid, hos vissa individer, som en konsekvens av samtliga aktörers agerande. Drogvärlden är liksom övriga samhället och kultur inte något passivt som bara finns, precis som allt annat blir dessa storheter ständigt till och omskapas processuellt. Om det är så, vilket en lång rad undersökningar visat (se bland annat Andréasson (red) 2003) att minskad exponering och begränsad tillgänglighet av alkohol har en positiv inverkan på folkhälsan, och om det också är så, vilket jag har försökt argumentera för, att populärkultur påverkar människor i och genom den allomfattande kontrollmakt som finns inbyggd i kontexten, då är det hög tid att sätta igång och samtala förutsättningslöst kring sådana frågor. Först när insikterna används aktivt av många aktörer får de något värde. Det är med andra ord först när och om ovanstående förslag på hur man kan förstå droger och alkohol används, sprids, diskuteras och omsätts i handling, som denna bok blir meningsfull. Texters och tankars värde bestäms uteslutande i relation till dess förmåga att hjälpa läsaren att reflektera över tillvaron. Och denna text hade aldrig kunnat skrivas om jag inte stod i ständig kontakt med det sammanhang som består av böckerna i min bokhylla, med Internet och med kollegor som läser och kommenterar vad jag sätter på pränt, samt inte minst läsarna. Människor är som sagt bara en typ av aktör i det nätverk, diagram, assemblage, självorganiserande system (välj det term som fungerar för dig) som allt och alla ingår i och blir till genom, i processer av ömsesidig tillblivelse. Om tillräckligt många människor gör sig medvetna om detta sakernas tillstånd kan ett långsiktigt hållbart arbete för att förstå och motverka problemen med droger sättas i verket. Vad som blir resultatet får framtiden utvisa.

---

[1] ”Detta förord skulle kanske ha kunnat få titeln ’Bruksanvisning.’ Inte för att jag anser att jag inte kan lita på läsaren – givetvis står det honom [eller henne] fritt göra vad han [hon] vill av boken som han [hon] varit vänlig nog att läsa. Vilken rätt har jag då att föreslå att den ska läsas på ett sätt hellre än något annat? När jag skrev boken var det många saker som inte var helt klart definierade hos mig: visa av dessa var bara allt för uppenbara, andra allt för vaga och otydliga. Jag tänkte då för mig själv: Detta är hur jag skulle vilja att läsaren idealt skulle ha angripit och förstått min bok, om mina intentioner hade varit klarare uttryckta och projektet mer färdigarbetat.”

Tankar föregår handling

Här återvänder jag till en artikel jag skrev och fick publicerad för ganska många år sedan nu, men som jag fortfarande finner aktuell, inte bara för att förstå (bruk och missbruk av) alkohol och droger. Det handlar om kulturens försummade roll i samhällets tillblivelse och betydelsen av kunskap om detta. Vi lever på många sätt i ett kulturförnekande samhälle, vilket är ett kulturellt upprätthållet antagande. Det går att lägga ner ämnen på högskolan och pengarna till forskning kan ransoneras, men ingen kommer undan kulturen. Jag menar att vi behöver kulturvetenskapen mer än kulturvetenskapen behöver oss. Ju fler ingångar, perspektiv, uppslag och analytiska verktyg man förfogar över, desto bättre och mer användbar blir kunskapen om fenomenet som undersöks. Tankarna nedan handlar som sagt om alkohol och droger, men teorierna och resonemangen är tillämpbara på andra områden också.

Utgångspunkten för detta projekt är att alkohol och droger finns i kulturen, men att kulturen också finns i drogerna och alkoholen och att båda aspekterna förändras ömsesidigt och processuellt. Och just eftersom kulturen och drogerna ständigt samproduceras går det inte att förstå det ena utan att beakta det andra. Droger är, med en sådan förståelse, inte något. Droger blir ständigt till, i och genom processer och sammanhang. Svaret på frågan hur man ska komma tillrätta med drogproblemet bör därför även sökas i analyser av hur och var innebörder och föreställningar uppstår och sprids. Ingen blir missbrukare över en natt, hur biologiskt predestinerad man än är för detta. Riskbruk och missbruk bör snarare betraktas som ytterlighetsaspekter av ett i samhället och kulturen djupt inneboende och utbrett intresse för alkohol och droger. Om man vill nå ut till den stora gruppen medborgare som inte anser sig ha några problem, men ur vilken missbrukare och problemkonsumenter med tiden emanerar, bör sådana aspekter av problemet beaktas i mycket högre grad än vad som är fallet idag. Därför behövs också kulturvetenskaplig alkohol- och drogforskning.

Metod och teoretiska utgångspunkter

Kulturvetenskaplig forskning handlar i mångt och mycket om att skapa förutsättningar för människor att frigöra sig från invanda mönster. Aktör-nätverksteori (ANT, som i detta sammanhang inte bör förväxlas med Alkohol, Narkotika och Tobak) vilket är det analytiska redskap som används i projektet, är framförallt en metod för att lära sig se på och förstå det vardagliga på nya sätt. Både kulturellt immateriella och fysiskt materiella aspekter av helheten, både människor, tankar, ord och saker kan göra skillnad, och kan följaktligen i analysen betraktas som aktörer, utan att man gör våld på verkligheten. Strategin motiveras med att man inte på förhand, innan själva undersökningen påbörjats, bör slå fast att det finns någon kvalitativt avgörande skillnad mellan hur man ska förhålla sig till individer och till institutioner (att den ena nödvändigtvis skulle höra till psykologins intressesfär och den andra till ekonomins). Alla fenomen kan förstås som enheter vilka är uppbyggda av mindre element eller som aktörer sammankopplade i nätverk. Förutom att identifiera aktörer går analysen därför ut på att även uppmärksamma det som håller storheterna samman, det vill säga förbindelserna som bygger upp nätverket/kulturen.

Den franske vetenskapsteoretikern Bruno Latour, en av studiens nyckelreferenser och den som utvecklat ovanstående tankegångar, har ett motto som enkelt kan sägas fånga arbetets metodiska grundprincip: ”don’t fill in the blanks”, det vill säga hänvisa inte till något som inte går att belägga empiriskt. Ledordet för arbetet inom projektet är strävan efter transparens och tydlighet, efter att presentera en väl genomlyst forskningsprocess där såväl den empiri forskaren utgår från som de analytiska mått och steg han eller hon finner lämpliga öppet redovisas. Kultur kan aldrig vara en förklaring till något, tvärt om är det kulturen som ska förklaras, med hjälp av redogörelser för dels spåren som handlingarna lämnar efter sig, dels genom att identifiera förbindelserna som finns mellan enskilda element inom helheten. En vanlig vardagsförklaring till många fenomen är att: ”det sitter i kulturen.” Men om forskare utgår från och underblåser sådana föreställningar blir det en form av maktutövning genom att uttalandet i kraft av sin status som vetenskap så att säga sanktionerar kulturen som förklaringsgrund. Alkohol dricks, med detta perspektiv, inte av kulturella skäl. Det är alkoholkultur man är med om att iscensätta när man dricker alkohol tillsammans med kräftorna eller sillen.

Två andra franska filosofer, Gilles Deleuze och Felix Guattari, är också viktiga i projektet. Deras analysmodell bygger på att sammanhanget/nätverket (eller kulturen om man så vill) hålls ihop av ett slags kraft som går att liknas vid ett begär. Begäret som här omtalas skapas i och genom interaktion mellan delarna och uppstår i mellanrummen. Det finns varken före eller kan sägas vara frikopplat från de ingående delarna och det kan således bara iakttas via kopplingarna det effektuerar, när dessa utförs. Begäret växer, för att tala med Deleuze och Guattari, fram tillsammans med och mellan de ingående delarna och är positivt i betydelsen en egen verkande kraft, fristående från delarna. Människor har, med en sådan förståelse, inte begär. Drogbegär bör snare förstås som ett slags gravitation, som är eller i alla fall kan förstås i termer av begär. Gravitation är en kraft som verkar ömsesidigt mellan entiteter, inte en egenskap inuti någon av dem. Att alkohol och droger i allmänhet och heroin i synnerhet förknippas med begär är självklart, men betänker man att det är en sanning som gäller först efter att kroppen satts i förbindelse med drogen förlorar påståendet en del av sitt förklaringsvärde eftersom det inte kan användas för att förstå varför man börjar använda droger första gången. För att förstå detta viktiga steg i missbrukarkarriären kan en framkomlig väg vara att uppmärksamma och undersöka det kulturella intresse som föregår bruket. Om begär förstås som något enbart och exklusivt förknippat med kroppsligt sug (hos missbrukare) efter en speciell substans riskerar man att hänföra både problemet och lösningen på det till enskilda subjekt som redan är utsatta, och man får dessutom svårt att nå den som inte identifierar sig som missbrukare eller problemkonsument.

Alkohol, en mångfacetterad och snart sagt allestädes närvarande aktör

Alla har någon gång träffat personer som genomgått personlighetsförändring på grund av alkohol. Det är ett exempel så gott som något på alkoholens förmåga att göra skillnad inom ett kulturellt sammanhang, men ANT-perspektivet används som sagt inte uteslutande för att undersöka förbindelser mellan människor och alkohol/droger. Alkoholen i sig, betraktad med ett ANT-perspektiv, uppvisar en fantastisk förmåga att nå spridning i rummet. Alkoholen som aktör betraktad har, genom att ingå i en rad olika föreningar, kommit att anpassas till snart sagt alla typer av smakriktningar. (Det bör påpekas att analysen är fokuserad på empiriskt iakttagbara företeelser och frågan om vem som gör vad därför är ointressant). Campari som är bitter är en ytterlighet och den sockerstinna bananlikören en annan. Glögg dricker man varm och Jägermeister iskall. Öl finns i en massa olika alkoholstyrkor och smakvarianter i den svagare delen av registret och Stroh rom med sina 80 % finns i den starkare änden. Däremellan finns en uppsjö av varianter på temat vin. Enkla lantviner säljs till ett lågt pris och förpackas företrädesvis i så kallade bag-in-box. Men vin kan också, genom att lagras på ekfat i exklusiva franska slottskällare, betinga ett i princip hur högt pris som helst. Genom att blandas med humle, malt och källvatten når alkoholen spridning hos vissa kategorier av människor, och genom att ingå förening med druvsaft attraheras andra grupper. Öl, vin och starksprit har emellertid den egenheten att dess smak inte är direkt tillgänglig för alla, vilket innebär ett initialt motstånd. Men när man väl lärt sig uppskatta smaken finns ett i det närmaste oändligt utbud att välja från. Om man till detta lägger det populära fenomenet alkoläsk och söta cidervarianter visar alkoholen sin exceptionella förmåga att nå spridning, för i dessa produkter finns inget som helst inneboende motstånd. Alkoläsk och cider smakar samma som de alkoholfria varianterna av samma drycker som säljs i livsmedelsaffärerna. Betraktat på detta sätt kan man inte annat än imponeras av aktören alkohols spridningsförmåga. Den som gillade alkoholfri cider som barn kan enkelt byta ut denna till en variant med alkohol, utan att behöva utveckla smakpreferenserna nämnvärt, och när man väl lärt sig uppskatta alkoholens verkningar är det enkelt att söka sig vidare. Det varierade utbudet gör också att det finns en alkoholsort för alla typer av humör och stämningar liksom för alla tillfällen. Sådana aspekter av alkoholen både kan och bör uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag, och ANT är ett verktyg som passar som hand i handske för det arbetet.

Olika smakvariationer av alkoholhaltiga drycker är nu inte det enda sättet för aktören alkohol att nå spridning i rummet. Det på senare år allt populärare fenomenet single malt är en annan ”strategi” med samma resultat. Genom att man tidigare lade sig vinn om att whiskyn skulle smaka på samma sätt varje år och därför blandade olika sorter av single malt och tappade resultatet på flaska begränsades utbudet av förklarliga skäl. Men genom att tappa varje single malt whisky på en egen flaska mångdubblas utbudet av sorter i ett slag. Oavsett vilka intentioner producenterna har och oberoende av vilken aktör i nätverket som utför de praktiskt nödvändiga handlingarna, så blir resultatet av operationerna att förekomsten av alkohol ökar i sammanhanget som allt och alla delar.

För att vidga förståelsen för problemet uppmärksammas i projektet även det faktum att alkohol och droger inte bara existerar i form av drycker och sinnespåverkande substanser. Var man än rör sig i det offentliga rummet i Sverige stöter man på alkohol, i en eller annan form. Alkohol finns i princip överallt, inte bara på krogen och på systembolaget, utan även i Pressbyråns tidningshylla, i bokhandeln, resebranschen och på bio där filmer med alkohol- och drogrelaterad handling är vanliga. Pressbyrån, TV-soffan och biografsalongen är några av alla de platser och sammanhang där alkohol och droger så att säga laddas med kulturella innebörder och skillnaden mellan de olika framträdelseformerna är ingen artskillnad utan en gradskillnad.

Alkohol och droger blir med en sådan förståelse sammanhållna fenomen bestående av både immateriella och materiella aspekter. Det populärkulturella fenomenet rockbiografier blir därför högintressant att analysera. Rockbiografier är en bokgenre som i det närmaste exploderat på senare år, inte minst efter försäljningsframgångarna med boken The Dirt som handlar om rockgruppen Mötley Crüe. Om man lyfter ut passagerna och berättelserna som har med alkohol och droger att göra hade detta inte blivit mycket till bok. (Om man dessutom lyft ut alla sexistiska skildringar av kvinnor återstår nästan ingenting). Boken The Dirt är inte en isolerad företeelse, tvärt om öppnar sig här en närmast outtömlig källa att hämta empiri från för att fördjupa förståelsen för alkoholens och drogernas immateriella aspekter, dess kulturella innebörder.

Lejonparten av rockbiografierna på bokmarknaden handlar om en speciell kategori av artister, nämligen de som levt mest utsvävande och som varit kända för att vara mest notoriska ifråga om alkohol och droger (och sex). Det blir därför uppenbart att drogbeskrivningar hjälper till att sälja böcker, och att böcker kanaliserar begär efter alkohol och droger. Följande artistbiografier har i samband med projektet studerats: Keith Richards, som är den kanske mest kände av alla? Jim Morrison, som dog av en överdos i Paris 1971. Lemmy från Motörhead, vars självbiografi fått namnet White line fever. Iggy Pop, Shane MacGowan, Kurt Cobain och den förhållandevis unge artisten Pete Doherty är andra exempel. Förhållningssättet till droger som beskrivs i böckerna brukar förknippas med manlighet, men det finns också böcker om kvinnor. Talande nog är att de enda tre biografierna om kvinnliga artister som jag funnit (fast det bör påpekas att några anspråk inte reses på att ha hittat allt som finns, bara ett signifikant urval) handlar om Billie Holiday, Edith Piaf och Janis Joplin, vilka alla är kända för sitt bruk av alkohol och droger. Det finns även böcker om svenska artister, eller det finns i alla fall en bok, som talande nog handlar om Sveriges kanske tydligaste motsvarighet till de internationella rockikoner som presenterats ovan, Freddie Wadling. Berättelserna om droger som finns i boken kan uppfattas som sökta, nästan som om de är införda i efterhand. Intrycket man får är att författaren har skrivit in drogtemat utifrån ett ganska tunt underlag som ett slags genreeftergift. Att det finns tydliga förväntningar på vissa inslag (läs drogskildringar) i genren märks även i en biografi om Frank Sinatra, som visserligen handlar mycket mer om musik, vänner och relationer än övriga böcker i uppräkningen. Men beskrivningar av Sinatras förhållande till alkohol finns med här och där, fast inte alls i samma utsträckning som det utlovas på baksidan av boken där innehållet beskrivs och där sådant lyfts fram som antas appellera till möjliga köpare av boken.

Försäljningsframgångarna med sådana böcker och med filmer där alkohol och droger spelar en framträdande roll kan betraktas som uttryck för ett kulturellt begär efter droger. Detta begär kan inte sägas vara helt frikopplat från det kroppsliga begär som får vissa människor att missbruka och därför bör båda begären ses som olika sidor av samma fenomen.

Avslutande konklusion och tankar om projektets samhällsrelevans

Kunskapsmålet med projektet är att öka medvetenheten om vilken makt över människors ”mentala kartor” som kulturellt immateriella uttryck har. Det finns emellertid inte något ett-till-ett-förhållande mellan bilder av alkohol och konsumtion av dryckerna. Men sådant som man inte tänker på, sådant som inte går på tvärs mot allmänna värderingar och djupt rotade vanor, mot det är alla öppna för influenser. Dryckesvanor är något man kanske inte tänker så mycket på som en vana. Men när man till exempel ser en film där vindruvan Pinot Noir nämns som ett mantra genom hela filmen, och där druvan används som metafor för livet, då, det visar försäljningssiffrorna, påverkas många att köpa vin av den druvan. Medvetenhet om sådana aspekter kan och bör ökas, spridas och diskuteras mycket mer än vad som är fallet idag. Där finns nyckeln till förståelse för det dåligt utforskade men helt centrala ledet mellan tankar på och bruk av droger. En ny och annorlunda alkohol- och drogpraktik finns hela tiden som en immanent potentialitet i sammanhanget som alla lever i och med. Men den kan bara realiseras om tillräckligt många inser att enskilda aktörer, mänskliga såväl som icke-mänskliga, varken är eller kan vara suveräna. Vad som är möjligt att göra och vad som blir utfallet av den process som världen skapas i och genom bestäms av sammanhanget som helhet. Kulturvetenskapens bidrag till missbruksforskningen handlar om att förmedla förståelse för logiken som styr dessa processer.

Narkotika och begäret efter pengar

Igår tittade jag färdigt på TV-serien Narcos som handlar om jakten på den beryktade knarkkungen Pablo Escobar. Serien har verkligen gripit tag om mig. Inte sedan jag såg filmen Traffic har jag känt att problemen med narkotika(handel) belysts på ett bättre och mer mångfacetterat sätt. Narkotika är ett gift vars verkan ingen går helt fri från. Narkotika påverkar inte bara missbrukarna och deras familjer utan hela samhället på olika sätt.

Det finns många olika typer av skildringar av narkotikans effekter. Varnande eländesskildringar som Ett anständigt liv och Requiem for a dream. Sedan finns det humorfilmer (som Fear and Loathing i Las Vegas) och hjälteberättelser som (det är i alla fall så jag uppfattar karaktärsbeskrivningen av George Jung i filmen) Blow.

Och så finns det filmer och här en TV-serie som skildrar komplexiteten i systemet som binder samman producenter, distributörer och brukare och där människorna bakom skildras utan förenklingar. Det må vara så att Pablo Escobar (enligt hans son) var långt mer hänsynslös och grym i verkligheten men jag ser det som en viktig poäng att man i Narcos skildrar sammansatta människor och inte hjältar och monster, vilket är vanligt. Liksom i filmen Traffic visar TV-serien hur narkotikahandeln påverkar både smugglarnas liv och polisernas, men även politikerna och hela det Colombianska samhället. Det är en dramadokumentär, men karaktärerna är porträttlika och handlingen är i alla fall i stora drag trogen verkligheten.

Escobar utförde verkligen vidriga dåd, men jag ser ändå honom liksom alla andra som offer. Inte så att det skulle ursäkta någonting, absolut inte. Så här tänker jag: Narkotika, eller i alla fall tung narkotika som heroin och kokain, är en drog vars förmåga till agens är människan övermäktig. Inte bara den som missbrukar riskerar att bli beroende, alla som kommer i kontakt med drogen utsätter sig för risken att drabbas av drogernas enorma kraft. Detta skildras på ett träffande sätt i Narcos. Även om Escobar en tid var bland de rikaste i världen är han ett lika olyckligt offer för narkotikans makt som missbrukarna i Miami, Los Angeles och New York. Han startade sin kriminella bana som smugglare och byggde på det sättet upp en infrastruktur, som när kokainet kom i hans väg helt tog över både honom och hans verksamhet. Plötsligt upptäckte han en vara som kunde säljas per gram vilket dramatiskt förenklade smugglingen. Så länge han höll sig till mindre kvantiteter gick det bra, men när han insåg och började utnyttja drogens fulla ekonomiska potential var han förlorad.

Smugglarna är lika beroende av pengar som missbrukarna är av drogerna. Det är vad som slagit mig under seriens gång och vad jag suttit och reflekterat över. Kokain är dels en vara som säljer sig själv eftersom den som blivit beroende bokstavligen gör vad som helst för att få tag i mer. Priset är högre än för guld, men väger ingenting i jämförelse. Den som börjar handla med droger kan mycket väl fastna i beroende av pengar vilket inte står långt efter beroendet av droger. Escobar var under en tid världens sjunde rikaste och pengarna som var i omlopp runt honom trotsar all fantasi, vilket gör att fler än man vanligtvis tänker på när man talar om narkotika drabbas och kan ses som offer.

En bild: ett ton marijuana tar väldigt mycket större plats än ett ton kokain. Men i jämförelse med hur stor plats sedlarna med dollar som kokainet representerar är det ingenting. Vet inte om det är sant, men läser på nätet att kostnaden för att köpa in tillräckligt med gummiband för att organisera kontanterna (eftersom det är en svart ekonomi måste man hantera kontanter) kostade 2.500 dollar i månaden. Den typen av ekonomisk rörlighet och flöden av pengar går ingen spårlöst förbi, men man förstår kanske inte varifrån pengarna kommer. Därför är det alltid fler än man tror som påverkas av narkotika och som är beroende av drogen.

Kokainsmuggling kräver en väl utvecklad logistik som dessutom måste hållas dold från alla. Både polisen och konkurrenterna utgör ett hot. Den som upptäcker en så pass lukrativ vara kan aldrig någonsin räkna med att få behålla den för sig själv. Hela samhället drabbas, dels av pengarna som rullar in och sätter de vanliga marknadskrafterna ur spel, del av våldet som den typen av desperation som beroenden (av både pengar och droger) triggar. Escobar som var rikast var tvungen att anställa en armé av beväpnade och utförde en lång rad mord på poliser, domare och även oskyldiga civila som drabbades av bomber och kom i vägen för skottlossning. Det är en illustration till den ohållbara med klyftor i ett samhälle. Alla drabbas, om än på olika sätt, av att skillnaderna mellan de rikaste och fattigaste ökar. Escobar kunde köpa sig vänner bland folket eftersom han hade mycket pengar och de hade lite. Om skillnaden mellan varit mindre hade han aldrig kunnat betala dem, och de hade inte varit desperata nog att ta emot hans pengar.

Droger är ett samhällsproblem eftersom det drabbar missbrukarna och deras familjer, men drogernas verkan drabbar även samhället och ekonomin eftersom sjukvårdskostnaderna och försäkringspremierna ökar, eftersom kostnaderna för polis och bevakning ökar. Men även av skälen som jag försökt reflektera över här. Det är inte bara drogerna som är problemet, utan pengarna också, vilka sprider sig och dess påverkan på kulturen är oöverblickbar. Jag vill föra in dessa tankar och insikter i debatten om narkotika och jag vill visa på vikten av samtal där komplexiteten kan beaktas och reflekteras över. Det är inte ett enkelt problem, vilket är lätt att få för sig. Narkotikans effekter handlar inte bara om missbrukare, för även den som aldrig varit i närheten av droger påverkas och kan till och med vara offer utan att veta om det.

Hur kan man då tänka och göra för att motarbeta problemen? Jag tänker på två saker. För det första behöver ekonomin bli mer transparent. Företagshemligheter är problematiska på många olika sätt. Möjligheten att tvätta pengar är bara ett, men ett viktigt problem. Till dels har problemet lösts i och med att kontanthanteringen i samhället minskat, men det finns saker att göra som skulle få andra positiva effekter. Äganderätten måste inte nödvändigtvis innebära frihet från insyn, tänker jag. Särskilt inte om det kan försvåra otillbörliga ekonomiska transaktioner. Den andra saken, som kanske redan tillämpas, är att göra som man gör i en annan välgjord och ögonöppnande TV-serie som också handlar om narkotika och som verkligen beskriver komplexiteten och drogernas påverkan på samhället, nämligen The Wire: Följ pengarna. Droger är ett mynt med (minst) två sidor och även om den ena är höljd i dunkel är den andra fullt synlig eftersom pengar inte är värt någonting om de inte omsätts i varor och tjänster. Följer man pengarna måste man dock vara beredd på att man kanske inte hittar det man tror och flödet kanske inte tar en dit man önskar.

Sideways, sett genom botten av ett vinglas III

När Miles och Jack kommer till huset stannar killarna återigen utanför en liten stund för att snacka sig samman. Jack halar fram kondomer. ”En till dig, och tre till mig”, säger han. Miles svarar: ”Är du säker på att du vill göra detta.” Jack bara vänder sig om och öppnar dörren. Som väntat börjar Jack och Stephanie genast hångla. Först säger hon dock till Miles att Maja sitter på baksidan. Miles går dit. Det visar sig att Maja letar efter ett lämpligt vin i Stephanies samling. ”Har hon något gott”, frågar Miles. ”Jaa”, säger Maja, ”Stephanie är jätteförtjust i Pino och Syrah.” Hon ropar sedan till Stephanie och frågar om de verkligen får öppna precis vad de vill. ”Jo visst, vad dom helst. Utom Richebourgflaskan. ”Va”, säger Miles imponerad. ”Har hon en Richebourg? Jag har totalt missbedömt Stephanie.” Han och Maja beundrar den eftertraktade flaskan. Sedan plockar hon fram en annan flaska. ”Andrew Murray, helt okej”, säger Miles.

Ute i köket frågar Maja vad för rariteter Miles har i sin samling. ”Äää, det är inte mycket till samling”, säger han. ”Jag har aldrig riktigt haft tillräckligt med pengar för något sådant. Jag lever mer från flaska till flaska. Fast jag har saker som jag sparar, helt klart. Stjärnan är nog en Cheval Blanc från 1961.” Maja ser imponerad ut: ”Så du sitter på en Cheval Blanc 61:a! Den ska du ju dricka nu. Hämta den genast. Visst är det så att just 61:orna är på topp nu?” Miles håller med om det och Maja säger då att det kanske redan är för sent. ”Vad väntar du på?” Miles svarar, ”Jag vet inte … Ett speciellt tillfälle, med en speciell person. Tanken var att vi skulle dricka det när vi varit gifta i 10 år, men …” Maja svarar: ”Den dagen du öppnar en Cheval Blanc 1961, det är ett speciellt tillfälle.” Miles frågar henne hur länge hon varit intresserad av vin. ”Jag blev seriös för sju år sedan”, svarar hon. ”Och vilken flaska var det som gjorde det?”, frågar han. ”Det var en Sassicaia 1988”, svarar hon. Miles gratulerar henne och säger att den är/var väldigt god. Han förstår att den fick henne att bli intresserad (åter igen ett exempel på vinet som aktör med förmåga till agens). Det blir tyst och de snurrar sina glas och provar sedan Stephanies vin. ”Wow, det var fint. Väldigt gott”, säger Miles. ”Vi måste ge det en minut. Men det smakar verkligen gott.” När Miles frågar Maja vad hon tycker tittar hon eftertänksamt på honom och säger sedan: ”Jag tycker nog att det är lite överarbetat. Det är för mycket alkohol, som tar över så man inte känner fruktigheten.” Miles smakar på vinet igen och säger sedan att hon har rätt. ”Väldigt bra!” De ser varandra i ögonen och hon tackar honom (fast det nu blivit uppenbart att hon kan mer om vin än Miles spelar hon skickligt rollen som kvinna genom att underbetona detta och rikta uppmärksamheten mot mannen). Så dricker de igen. Den intima stämning som byggts upp bryts dock av Miles när han ser ett kort och frågar om det är Stephanies barn. Maja svarar att det är Sienna. ”Hon är söt.” Maja frågar om Miles har några barn. ”Nej inte jag. Jag skulle bara sabba dem! Det var en bra sak med min skilsmässa. Inga barn.” ”Samma för mig”, svarar Maja. Förtrollningen är bruten. Miles vågar helt enkelt inte släppa henne inpå sig. Men gång på gång under kvällen har han med hjälp av vinet lockats riktigt nära att bjuda in henne i sitt liv. Maja föreslår att de ska gå in till de andra. Hela tiden är det hon som är den aktiva parten. Jack och Stephanie har låst in sig i hennes sovrum. Miles och Maja sätter sig i soffan och kommenterar ljuden från rummet intill. Maja frågar Miles om hans bok, och han berättar att den delvis är självbiografisk. Hon låter uppriktigt imponerad och säger att hon är jätteglad för att han ska bli publicerad. ”Jag vet ju hur svårt det är bara att skriva det”, säger hon. ”Jag har stora problem bara med mitt paper som ska vara klart nu på fredag.” ”Jag läser till en master i horticultur.” Maja berättar att hon läser för att kanske få ett jobb på en vingård i framtiden. Sedan frågar hon när hon ska få läsa hans bok. Miles berättar att han har ett manus i bilen. Sedan blir det pinsamt och tyst. Det hörs tydligt nu hur det idkas älskog i det andra rummet. Maja reser sig och går ut på verandan. Miles följer efter.

”Får jag ställa en personlig fråga till dig Miles”, säger hon när de satt sig där ute. ”Visst”, svarar han. Paret sitter nära varandra i var sin stol och stämningen är förtätad: ”Varför är du så hoked upp på Pino? Det är ju lite som en grej hos dig.” Miles svarar: ”Jag vet inte. Jag vet inte. Det är en svår druva att odla, som du vet. Den har ett tunt skal och är temperamentsfull. Mognar tidigt. Den är inte en överlevare som Cabernet, som bara växer vart som helst och frodas även när den är försummad. Nej, Pinot kräver ständig uppmärksamhet och omsorg. Faktum är att den bara kan odlas i dessa väldigt speciella, undanskuffade/bortglömda hörn av världen. Och bara den odlare som har rikligt med tålamod och känsla för omsorg behärskar konsten att odla den. Bara den som tar sig tid att verkligen förstå Pinots potential kan lirka fram, och få den att visa sitt fulla utryck. Sedan, jag menar … dess smak. Den är bara så eftertraktad, så brilliant, spännande och raffinerad. Den är evig på vår planet.” Maja tittar på honom. Han är tyst en stund och säger sedan: ”Du vet, Cabernet kan vara kraftfull och krävande också, men de druvorna upplever jag som ganska prosaiska, av någon anledning, i jämförelse. Jag vet inte”, slutar han med en min som låter tittaren ana att han fullkomligt tagits på sängen av den intimitet utläggningen om Pinotdruvan givit upphov till (ytterligare ett exempel på vinets förmåga till agens). Tittaren inser att det inte bara är en druva han talar om utan att hans berättelse också utgör ett slags metafor för honom själv. Men Miles kan, som läsaren redan vet, överhuvudtaget inte lita på att han själv kan vara eftertraktad, brilliant, spännande och raffinerad. Han bryter således än en gång magin genom att fråga Maja: ”Hur är det med dig?”

Hon svarar: ”Vad då, med mig?” Miles säger: ”Ja, varför gillar du vin?” Maja replikerar då, ”Jag tror jag drogs in i det genom min ex-make. Han hade den här stora skrytkällaren. Men sedan upptäckte jag att jag hade ett riktigt välutvecklat smaksinne. Och ju mer jag drack desto mer intresserad blev jag av vad det fick mig att tänka på.” ”Som vad då”, frågar Miles. ”Vilken skit han var.” Miles skrattar och Maja fortsätter: ”Nej, jag tycker om att tänka på vinets livslopp, hur det faktiskt är ett levande väsen. Jag tycker om att tänka på vad som hände det år då druvan mognade. Hur solen sken. Om det regnade. Jag tycker om att tänka på alla de människor som tog hand om och plockade druvorna. Och om det är ett gammalt vin, då tänker jag på hur många av dem som måste vara döda nu. Jag tycker om hur vin fortsätter att utvecklas. Som, till exempel, om jag öppnar en flaska vin idag. Då kommer den att smaka helt annorlunda än om jag hade öppnat den en annan dag. Eftersom en flaska vin faktiskt är levande … och det är statt i ständig utveckling och blir bara mer och mer komplext. Så är det i alla fall tills den når sin topp, som din 61:a. Sedan så börjar den sitt stadiga, oundvikliga förfall. Och det smakar så jävla bra!” Hon ser honom i ögonen och lägger sin hand på hans. Mycket tydligare kan det inte sägas. Men Miles sitter tyst och är märkbart tagen, chockad av intimiteten och den egna handlingsförlamningen. ”Precis”, säger han sedan och bryter än en gång förtrollningen, och fortsätter lite stappligt med: ”Du vet jag gillar andra viner också, förutom Pinot. Nu på senaste tiden har jag varit ganska inne på Riesling … Tycker du om Riesling, Riesling?” ”Jo”, säger hon, uppenbart besviken över hans tafatta osäkerhet. Miles reser sig upp och går på toaletten. Där tvättar han ansiktet. Han förbannar sig själv och den förlorare han är. Sedan går han ut till Maja som står och dricker vatten i köket. Hon frågar honom om han vill ha vatten. Han försöker då kyssa henne. Men tillfället är förlorat och det blir misslyckat och pinsamt. Hon säger att hon ska åka. De kramas. Sedan far de i var sin bil och när Miles ska ta av mot hotellet stannar de, säger hej och han ger henne romanmanuset.

Med hjälp av begreppet genus går det att upptäcka hur könskodat intresset för vin är. När Miles berättar om sin passion för vinet tar han fasta på de framställningstekniska aspekterna av Pinot noir-druvan. Han talar om hur krävande den är och hur svårt det är att tillverka gott vin av den. Han talar om druvan som ett subjekt vilket man måste bemästra för att skapa vin. Vinmakandet som ett slags kamp, mellan den vilda naturen och den kultiverande människan (eller mannen, vilket antytts tidigare i filmen). Majas passion för vin handlar mycket mer om hela det kollektiv av människor och det sammanhang som skapat vinet och inte bara om vinmakaren som subjekt. Hon talar om kollektivet av arbetare med vördnad och respekt. Maja talar vidare mycket mer i termer av en cirkulär tidsuppfattning, om vinets livslopp, att det föds, åldras och dör. Vinet för henne behöver lika mycket av omsorg som det vin Miles talar om. Men medan hans Pinot noir-druva är mer av ett singulärt subjekt, blir vinet i hennes skildring mycket mer en kollektiv process av ömsesidighet mellan de människor som arbetar med framställningen av vinet och själva druvan samt den miljö där den sedan lagras. Talet om vin kan med andra ord också sägas vara ett uttryck för görande av genus, fast då kan det samtidigt vara intressant att lägga märke till att den manlighet som Miles iscensätter bryter mot mönstret. Han vågar inte ta några som helst initiativ, även om Maja visar med all önskvärd tydlighet att hon tycker om honom och vill lära känna honom bättre. Hans maktlöshet inför alkoholen har redan visats och här framställs han alltså i dubbel bemärkelse som misslyckad.

Efter dessa scener ändrar filmen karaktär något och i det följande resonemanget koncentreras analysen uteslutande på alkoholens roller i och för handlingen. Jack ägnar sig med liv och lust åt Stephanie, som naturligtvis inget vet om det förestående bröllopet. Och Miles får klara sig på egen hand. Stephanie säger, innan hon och Jack sticker iväg på hennes motorcykel att Miles bör ringa Maja som berättat att hon hade trevligt kvällen innan. Miles lämnas ensam och har tråkigt. Upprepade gånger kollar han om han fått något meddelande från sin agent, sedan äter han och spelar golf. Tillbaka på hotellrummet ramlar han mitt in i Jacks och Stephanies älskog. Han går då till baren dit Jack anländer efter en stund och berättar att han och Stephanie varit ute bland vinfälten under dagen och att han börjar få kläm på det här med vin. Han har lärt sig några termer som han försöker använda. Miles anklagar honom emellertid för att utnyttja Stephanie. Jack säger att han tvekar om bröllopet och att han kanske vill starta en vingård med Stephanie. Miles vill inte höra på, men följer ändå med dem till en bowlinghall. Fast sedan åker paret hem till Stephanie och Miles är ensam igen. Han köper lite snacks och ett nummer av porrtidningen Barely legal och för att riktigt visa hur torftigt liv han lever låter man honom avböja det nummer handlaren ger honom. Han vill ha det senaste numret. Miles går sedan till hotellrummet och lägger sig att läsa och dricka vin. Men efter en stund ångrar han sig, tar en dusch och går till restaurangen där de åt första dagen. Han beställer en flaska Highliner i baren och frågar sedan efter Maja. Men hon är ledig. När man stänger stället vacklar Miles ut och personalen frågar om han är okej. Detta är första gången i filmen han är märkbart påverkad.

Nästa dag golfar först Miles och Jack, sedan sammanstrålar paren. Maja har hört att Miles sökt henne på restaurangen och berättar att hon var på en föreläsning kvällen innan. Paren åker sedan runt till olika ställen i vindistriktet. På ett ställe som uppenbart ska föreställa osmakligt för konnässörer hamnar sällskapet mitt i en föreläsning om sådant de redan kan och de smiter därför in bland faten som ligger för lagring. Sedan beger de sig ut på picnic i solnedgången. På kvällen åker Miles och Maja hem till henne. Miles ser glad ut i bilen. De säger inget. Kysser bara varandra utanför dörren. Sedan är det morgon. Maja dricker te. Miles sover ännu. Hon väcker honom. De gör saker tillsammans under dagen och ser lyckliga ut. Senare sitter de under ett träd i skuggan och talar och läser. Då frågar Maja om han sett att det ska vara en vinprovning av Bordeauxdruvor i Santa Barbara på lördag. ”Det är lite dyrt, men om du vill så går jag gärna. Varför kan ni inte stanna över helgen?” Och då kommer vändningen i filmen, när Miles utan att tänka sig för berättar att Jack ska gifta sig på lördagen. Maja blir arg och paret skiljs åt, utan att Miles får en chans att förklara.

Tillbaka på hotellet vill Jack höra allt om hur det gick. Men Miles vill inte berätta. Jacks blivande fru ringer. Miles är besviken och säger att han vill åka hem. Men han berättar fortfarande inte varför. ”Jag vet precis vad du behöver”, säger Jack och kör dem till ett ställe de inte varit på. Frass Canyon, heter det. ”Det är ett skämt”, enligt Miles. ”Har du varit där”, frågar Jack. ”Det behöver jag inte”, svarar Miles. Här får man, genom en listig kameravinkel se hur de tappar vin på jättelika trailers: ett tecken på allt annat än finess. Hit kommer dessutom busslaster med turister, något man inte sett tidigare i filmen på ställena som besökts. Frass Canyon har också en fontän som sprutar vin, och det sitter en trubadur och spelat gitarr i vinprovarhallen. Här är det uppenbart försäljningen som prioriteras framför känsla och omsorg om druvorna. Människorna som är här är också mer intresserade av souvenirer än av vin, det framställs i filmen med all önskvärd tydlighet. Men de provar ändå ett glas här. Fast Miles är sarkastisk när han kommenterar vinet. ”Ett riktigt skitvin!” Men Jack tycker (som vanligt) att det smakar bra. ”Titta här”, säger han. ”De har en Pinot reserva.” Men Miles är inte intresserad. Han vill låna telefonen för att ringa agenten. Och ute på baksidan, bland ännu fler stålfat för lagring av (osofistikerat) vin, får han så det väntade beskedet, att förlaget inte antar manuset.

Miles är nu riktigt uppriven och besviken. Han tar först några tabletter Xantax och går sedan med resoluta steg in till provdisken. Där vill han få vin upphällt. När vinet hälls upp informeras Miles om att man har specialpris på Syrah i bag-in-box. Nu befinner han sig på den absoluta botten. Han sveper skvätten med vin och vill omgående ha mer. Han får då lite till, som han genast halsar. Han vill dock ha ännu mer och säger att han vill ha ett fullt glas. Han är beredd att betala för det. Men det får han inte. ”Varför köper du inte en flaska och går ut”, säger killen bakom disken. Då tar Miles flaskan från honom och häller glaset fullt. De börjar emellertid bråka och vinet hamnar på disken. Miles tar då slaskspannen, halsar så det rinner över ansiktet och på kläderna. Förnedringen är fullständig och Jack får ta hand om honom och leda honom ut. Återigen tar Miles till droger när livet går honom emot. Vinkännaren förvandlas på bara några sekunder till en lysten missbrukare som häver i sig vad som helst som finns i närheten. Och i denna sekvens blandar han dessutom bensodiazepiner med alkohol. Detta tilltag är en talande illustration av alkoholens dubbelhet, dess komplexitet. Vin är å ena sidan en mycket gammal kulturprodukt som förfinats genom seklerna, och lagrade viner kan bjuda på fantastiska upplevelser för den som övat upp smak- och luktsinnena. Men alkohol är å andra sidan också en berusande drog som det kan vara svårt att motstå om man som Miles behöver kemiska medel för att hantera känslolivet. Och ingen kan egentligen veta om han eller hon kommer att hamna där, eller när man har passerat gränsen för normalt bruk och är på väg in i ett missbruk. Så även om filmen illustrerar vinets potential som njutningsförhöjare visar den samtidigt på farorna som lurar i mossen. Problemet är bara att dessa sidor av drogen utgör filmens komiska poänger, vilket tar udden av den kritik som hade kunnat balansera skildringen.

Resan utför har börjat på allvar och tillbaka vid motellet väntar en ursinnig Stephanie. Hon slår Jack i ansiktet med sin MC-hjälm och lämnar honom blödande. Lite senare, i väntrummet på sjukhuset, ringer Miles till Maja för att be om ursäkt och för att tala om hur mycket han gillade att vara med henne. Hon svarar inte, men han berättar för hennes telefonsvarare att boken inte ska ges ut. Efter ytterligare strul som de råkar in i när Jack raggar upp en servitris vars man kommer på dem, är det dags för hemfärd. På lördagen gifter sig Jack och Miles som är med som best man. Han talar utanför kyrkan med sin förra fru och hälsar även på hennes nye man. Han ser samlad ut. Men när hon berättar att hon inte kan skåla för brudparet på den efterföljande middagen eftersom hon är med barn, brister allt igen och Miles lämnar sällskapet. Han åker hem. Springer upp till lägenheten och rotar fram sin 1961:a från gömslet under golvet i garderoben. Sedan får man se honom när han sitter på ett gatukök och dricker vinet, i smyg ur en plastmugg, till hamburgare. Det smakar uppenbarligen gott, men han är inte lycklig. Ännu en gång tar han till alkohol för att bearbeta det som gör ont. Filmen slutar strax efter detta. Miles hör Majas röst på telefonsvararen några dagar senare …

Sideways, sett genom botten av ett vinglas II

Vid frukosten nästa morgon förklarar Miles planen för dagen: ”Vi åker norröver, och börjar vintouren där, sedan jobbar vi oss söderöver så att ju mer vi dricker desto närmare hotellet kommer vi”, vilket är ytterligare ett exempel på en lättsam inställning till ”drink and drive.” Jack är missnöjd, för han har andra planer för resan, sex. Fast när Miles blir uppenbart besviken över det konstaterandet säger Jack trots allt att han vill dela vinupplevelserna med honom. Sedan åker de under tystnad genom Kaliforniens vinfält. ”This is our Syrah”, säger Miles och svänger av vid en liten vingård. Här provas några olika viner, dock inte lika ingående beskrivet som dagen innan. Men rollfördelningen mellan Miles och Jack är ändå den samma. På nästa ställe diskuterar kvinnan som har hand om provningen vinets smak med tanninerna som ger strävhet och karaktär. Miles behöver dock inte någon lektion, det visar han demonstrativt. Och när hon lämnar dem för att ta hand om andra kunder sträcker sig Jack snabbt fram, tar flaskan, drar ur korken och fyller deras glas. Han vill uppenbart bli full och inte bara serveras skvättar som han ändå tycker smakar likadant. Nya filmklipp följer på detta, med vyer över ännu fler vinfält.

Några mexikanska arbetare som plockar druvor och beskär vinstockar flimrar förbi, vilket är värt att uppmärksamma. Det okvalificerade och dåligt betalda plockningsarbetet på vingårdarna är ett säsongsarbete som inte sällan utförs av (illegala) invandrare. Inte mycket har hänt sedan John Steinbeck skrev sin bok Vredens druvor på 1930-talet. Det kan också betraktas som en indikation på att framställningen av alkohol – hur mycket man än i filmen försöker beskriva vinmakandet som ett uttryck för kultur, att produkten framställs varsamt med omsorg och entusiasm – är en mångmiljardindustri med lika hårda krav på ekonomisk avkastning till aktieägarna som annat företagande.

På nästa ställe säger kvinnan som håller i provningen att: ”Detta är husets Chardonnay.” Och här ser Jack sin chans att knyta kontakt. När han frågar, svarar hon att hon heter Stephanie. Miles, som anar vad som är på gång (och han gillar det inte) säger, med initierade ord att vinet inte riktigt faller honom i smaken, och han häller demonstrativt och för första gången i filmen ut slatten med vin i därför avsedd hink. Men Jack menar att han gillar det. ”Ek”, säger han. Stephanie tar då upp en flaska med Cabernet franc. ”Det är femte året vi gör denna variant”, säger hon. ”Det är ovanligt här uppe, att tappa bara Cabernet franc. Det vann en silvermedalj i Paso Robes förra året.” Miles, som fortfarande försöker sätta sig på tvären, säger då: ”Vet du vad, jag har aldrig väntat mig mycket från cab franc, och denna är inget undantag.” Och han häller ut även denna slatt demonstrativt. Men Jack, som inte vill låta tillfället glida honom ur händerna, visar ännu tydligare sitt intresse för Stephanie och säger att han tycker att det smakar bra. Han frågar om hon bor här uppe. ”Det gör jag, uppe i Los Alamos”, svarar hon. Och sedan vänder hon sig i förtroende mot Miles och säger att hon håller med honom om Cabernet franc. Jack talar då om var de bor. Detta gillar inte Miles, som nu börjar bli riktigt sur. Men Jack fortsätter med att fråga om hon känner till Maja. Det gör hon. Miles himlar med ögonen och påpekar irriterat att han vill fortsätta provningen med Syrah. Stephanie påpekar att han är otålig, men häller ändå upp ett, i princip fullt glas av husets Syrah. ”Du är en dålig flicka”, kommenterar Jack tilltaget. ”Jag vet, jag behöver få smisk”, säger hon. I nästa scen väntar Miles sammanbitet vid bilen. Jack kommer ut med två lådor vin. Och när de lastar in vinet i bilen säger Jack att de har en date samma kväll, med Stephanie och Maja. Jack har av Stephanie fått reda på att Maja verkligen är skild. Han är upprymd. Miles är sur.

Fler klipp med vyer från ändlösa fält med vinstockar i rader. Därefter får man se hur Jack och Miles stannar vid en fin utsiktsplats. Miles berättar då att han och Viktoria, hans förra fru, verkligen gillade denna plats. ”En gång hade vi en picnic här och vi drack en Opus ett, 95, med rökt lax och kronärtskocka …”, som uppenbarligen är något som alla kännare vet inte passar till det vinet för han tillägger, ”men det brydde vi oss inte om.” Han saknar henne, det märks här ännu tydligare än tidigare. Han säger att hon hade bättre smakkänslighet än någon kvinna han någonsin känt. ”Hon kunde till och med känna skillnad på alla olika italienska viner”, vilket uppenbarligen är svårt. Jack säger då att det är något han måste berätta. ”Viktoria kommer till bröllopet”, säger han. ”Det vet jag, det har du berättat. Och det är okej för mig”, svarar Miles. ”Visst, men det är inte hela historien”, säger Jack då och berättar att hon ska ta med sig sin nya man. Att hon hade gift om sig visste inte Miles. Han vänder snabbt på huvudet och utbrister: ”Med den där killen? Han med restaurangen?” Miles går sedan med bestämda steg bort till bilen och sätter sig i passagerarsätet. Han vill åka hem nu. ”Varför har du inte berättat detta förut, Jack?”, säger han. ”Därför att jag visste att du skulle bli galen. Men vi är ju här för att glömma allt sådant”, svarar Jack. Miles menar att han kommer att bli en persona non grata på bröllopet, och att alla kommer att hålla andan och bara vänta på att han ska bli full och ställa till en scen. Här blir det som antytts genom i princip hela filmen fullkomligt uppenbart. Miles har inte kontroll över sitt alkoholbruk. Och när Jack berättar att det inte kommer att bli så, att han talat med Viktoria och att hon försäkrat att hon kommer att vara cool, då får Miles ett spel. Han rycker upp bildörren och sliter åt sig en av de nyinköpta flaskorna och drar med tänderna ur korken. Sedan springer han ner bland fälten, halsandes ur flaskan. Jack jagar efter. Först när flaskan tömts stannar de bland några vinstockar. Miles samlar sig och sträcker sedan ut handen och smeker ömt en klase med vindruvor. Alkoholen som Miles genom sitt intresse för vin ständigt har nära tillhands är det medel han tillgriper när hans liv blir för svårt att hantera. Man kan ana att upphovet till ambivalensen inför resan, vilken han ”botade” med alkohol som gav honom baksmälla, till viss del handlar om vetskapen om att hans före detta fru ska närvara på bröllopet. Och när han plötsligt får reda fler uppgifter som han inte hunnit bearbeta är det hos alkoholen han söker tröst. Det blir därigenom tydligt att det är kombinationen av aktörer, det vill säga Miles, alkoholen och ett oväntat problem, som ger upphov till drickandet. Agensen uppstår i och genom sammanhanget, den finns inte hos någon av aktörerna.

Nya vinvyer, under tystnad. Vinprovarrundan är uppenbarligen över efter incidenten, för i nästa scen är de tillbaka på hotellrummet där killarna tittar på TV under tystnad. Jack går efter en stund ut för att simma. Miles kollar ensam vidare på TV. Och väcks en stund senare av Jack, som gjort sig i ordning för kvällen. Han är på gång och säger glatt, att här är tjejerna verkligen heta. Han ringer ett kort samtal till sin blivande fru. På väg mot restaurangen en stund senare förmanar Jack, Miles: ”Var nice nu. Uppför dig som den du var innan du fick spel”, och här antyds något slags nervöst sammanbrott som uppenbarligen inträffat för ett ganska långt tag sedan. ”Alla älskade den du var.” Utanför restaurangen får Miles ytterligare förmaningar. ”Om du vill vara sur så är det ditt problem. Men sabotera inte för mig!”, säger Jack. Sedan säger han: ”Och om de vill dricka Merlot, så dricker vi det.” ”Nej!”, skriker Miles, ”om någon beställer Merlot så sticker jag. Jag kommer inte att dricka någon jävla Merlot!” ”Okej”, säger Jack. ”Ingen Merlot.” Jack frågar om Miles har med sig sin Xanax, [1] och säger sedan: ”Drick inte för mycket! Lyssna på mig. Jag vill inte att du ska somna, eller gå över till den mörka sidan. Du får inte gå över till den mörka sidan!” ”Okej!”, säger Miles trumpet. Därefter går de in.

Bakom bordet, längs hela väggen, ligger vinflaskor uppradade. Väl framme börjar Jack omgående flörta med tjejerna. ”Vad dricker du”, frågar Miles Maja: ”Detta är en Fiddleshead. Sauvignon blanc.” Hon ger Miles glaset så att han får smaka. ”Det var gott”, säger han. ”Lagrat 12 månader på franska ekfat”, svara Maja. ”Intressant”, svarar Miles och tittar sedan surt på Jack (han är uppenbart inte intresserad av Maja, bara av vinet). Men Maja, som är oändligt förstående, berättar att hon känner den som gjort vinet, och att hon brukar komma till restaurangen, vilket uppenbart är anmärkningsvärt eftersom det görs en poäng av att det är en kvinna. Vinmakarvärlden är uppenbart mansdominerad. Miles försöker här trots allt spela med och nämner med eftertänksamhet och med näsan i vinglaset, att det doftar klöver. ”Precis”, säger Maja glatt. ”Jag älskar det.” Miles ber om ursäkt för att han dricker hennes vin. Hon säger att han ska få ett eget glas. Då skiner han upp. Jack, som bara är intresserad av Stephanie trivs nu uppenbart i sällskapet. Efter en stund kommer kyparen och föreslår vilka rätter sällskapet ska äta. Och det ställs fram glas. Miles och Maja talar om vin och Stephanie och Jack är mer allmänt sociala. När glasen ställts fram visas flaskans etikett en stund för kameran, så att tittaren ska veta vad man dricker. (Detta är några av filmens mer uppenbara produktplaceringar. Vinerna som presenteras i andra sekvenser får inte riktigt samma exponering). Det första vinet är en ”Pinot Noir 2001”, från Whitcraft Winery. Stephanie får prova det och hon godkänner flaskan. Maja och Miles förlorar sig omgående i vinets karaktär och färg. Jack avbryter med att nämna att man är där för att fira Miles bok. Miles ser besvärad ut, för han vet ännu inte om förlaget antagit manuset, vilket är ytterligare en orsak till hans nojighet. Nästa vinflaska visas för kameran i närbild, ”Sea Smoke.” Miles ser lycklig ut när han dricker det.

Sedan visas bilder på sällskapet och andra i restaurangen som snackar och har trevligt medan Miles hamnar utanför, drickandes sitt vin. ”Kistler”, heter nästa vin som också presenteras för tittaren. Lite lullig berättar Miles för Maja något om hur man, på ett ställe, handskas med vinet, ”på ett traditionellt sätt …” Jack ser inte glad ut! Men Maja är med i diskussionen. Nya rätter serveras, och till dem dricker man ett 1 cru vin: ”Pommard.” Miles sjunker allt mer in i sig själv. Han häller upp mer vin. Maja talar hela tiden med honom på ett mjukt och förstående sätt. Miles försöker verkligen vara med men är uppenbart nära att gå över till ”den mörka sidan.”

I nästa scen står han vid telefonen. Han ringer till Viktoria. Han vill visa att han vet att hon gift sig. Han säger att han bestämt sig för att inte gå på bröllopet. Hon lägger dock på när hon förstår att han är full. När Miles kommer tillbaka till bordet säger Jack: ”Välkommen tillbaka.” Och Maja frågar han är okej. Det blir tyst runt bordet. Tjejerna ursäktar sig och går på toaletten. Jack växlar då omgående min till att bli rasande och utbrister: ”Vad fan! Ta dig samman. Vart tog du vägen? Gick du och ringde på fyllan?” (Did you drink and dial?, som inte riktigt går att översätta). ”Varför måste du alltid göra så här? Viktoria är ute ur ditt liv. Pof.” Du håller på att sabba en fin möjlighet här med Maja. Hon är ju cool, rolig och hon kan det här med vin.” Miles svarar att han känner sig obekväm i situationen. Jack ger Miles lite vatten att dricka. Och flickorna kommer tillbaka. De föreslår att man ska gå hem till Stephanie. Jack blir glad och kallar på kyparen. Alla verkar nyktra även om man har delat på minst fyra flaskor vin, och då hade tjejerna dessutom vin i sina glas när Miles och Jack anlände till restaurangen. Detta hindrar dock inte paren från att köra i två bilar. Miles som är den som druckit mest kör dock inte. Scenen som följer utgör filmens ”epicentrum”, fast det vet man som tittare ännu inte.

---

[1] Xanax är ett psykofarmaka som används mot ångest. Det tillhör gruppen benzodiazepiner.

Sideways, sett genom botten av ett vinglas I

Så här alldeles i slutet av det gamla året, i skiftet mellan tänkte jag dela med mig av lite tankar kring alkohol. Många kommer att dricka på nyåret, och kanske må dåligt på årets första dag. Det är normen, att ta sig ett glas, att vara onykter. Håller med Claes Malmberg från programmet Stjärnorna på slottet, igår, när han sa att det är mer uppseendeväckande att tacka nej till alkohol på en fest än att spy i rabatten. Värt att tänka på, så här i slutskedet av det gamla, vid inledningen av det nya.

Vilken roll spelar alkoholen i ditt liv? Vet du det? Har du reflekterat över det? Hur mycket alkohol finns i ditt liv, om du tänker i olika former och inte begränsar dig till det som finns på flaska. Betänk att alkohol också är alla de immateriella uttryck som vi omger oss med. Alkohol blir alkohol (i begreppets fulla betydelse) i mellanrummet mellan dryckerna och berättelserna, bilderna av, tankarna på, minnena av. Alkohol är inget, det blir.

Tänker på en gammal text som jag skrev i samband med mitt forskningsprojekt om alkohol, och som finns utgivet i boken Kung Alkohol. Och andra drogaktörer. Texten handlar om en film Sideways, som när den gick upp på bio drev upp vinförsäljningen med över 10 procent, över hela världen där den hade premiär. Värt att tänka på, relationen mellan kultur och bruk av alkohol. Texten delas upp i tre bloggposter, för den är ganska lång, och utgörs av en berättelse om innehållet i filmen, med fokus på alkoholen. Dessa poster får avsluta 2012 års bloggande. Återkommer med nya tankar nästa år.

Filmen Sideways, som här presenteras genom att aktören alkohol följs genom handlingen, kan karakteriseras som en klassisk ”buddy (road)movie.” Den handlar om två manliga vänner som på en resa upplever saker som får dem att växa som människor. Det är söndag morgon när filmens handling inleds, och redan här direkt i filmens allra första sekvens (även om man inte får reda på det förrän något senare) visar det sig att alkoholen spelar en betydelsefull roll.

Publiken får följa huvudpersonen Miles när han gör sig i ordning, kraftigt försenad på grund av en baksmälla vilken fått honom att försova sig, för att hämta upp sin vän Jack som ska gifta sig. Resan blir Jacks ”svensexa.” Explicit visar sig sedan alkoholen på den vita duken sex minuter in i filmen, under en hetsig diskussion där Jack i bilen ondgör sig över att Miles inte kommit i tid för avresan. ”Okej”, erkänner Miles, ”det var en [vin]provning igår. Men jag ville att vi skulle få med oss något fint för resan upp.” Därefter plockar Jack fram en flaska från baksätet – under tiden talar de om Miles bokmanus och hur det tagits emot på förlaget. Jack menar att det är självklart att manuset kommer att antas, men Miles är osäker och visar tydligt hur dåligt självförtroende han har. Det är uppenbart att Jack verkligen ser fram mot resan och att få komma bort ett tag. Och att Miles inte gör det, åtminstone inte på samma sätt som Jack. Killarnas förhållande till alkohol är, precis som till det mesta annat, diametralt olika. Jack är den okomplicerade, njutningslystne slarvern som bara vill supa och ha det bra, och Miles är den sammansatta, osäkra, men förfinade pedanten som kan allt om vin. Detta visas effektivt när Jack plötsligt öppnar flaskan han tagit fram från baksätet, en ”Byron”, från 1992. ”Öppna den inte nu när den är varm”, säger Miles. Men det är redan för sent. Flaskan med musserande vin exploderar i Jacks hand, och han häller skrattande upp innehållet i två glas, ett till dem var. De skålar för en underbar vecka, Jack med tillförsikt och Miles med tvekan. Detta att man dricker alkohol när man kör bil är inte helt ovanligt i amerikanska filmer, vilket naturligtvis inte hindrar att man som konsument av film kan ha synpunkter på det.

För att understryka att Miles är expert på vin påpekar han att vinet till 100 % består av druvan Pinot Noir. Och för att förtydliga att Jack inte förstår vinets hemligheter, replikerar han att han inte förstår hur det kan vara vitt, Pinot Noir är ju en blå druva. Miles ger sig då in i en utläggning om att färgen kommer sig av att vinet inte lagrats med druvans skal, att det är där färgämnena sitter. ”Ställ inga sådana frågor uppe i vindistrikten, de kommer att tycka du är en dum skit”, säger Miles.

Att Miles har en sammansatt personlighet med ett komplicerat psykologiskt bagage uppenbaras strax för publiken när killarna ger sig av på en avstickare. Miles vill ta chansen att hälsa på sin mamma som fyller år (och som present har han med sig en flaska champagne). Detta avbrott på resan gillar inte Jack, som endast motvilligt går med på det, och lika motvilligt övertalas killarna sedan att stanna på mat, mest beroende på att Miles inte har kraft nog att invända. Jack är sur men håller minen. Till maten på kvällen dricker man vin. Under måltiden smiter Miles in i huset och stjäl pengar från mamman, pengar som han vet att hon håller gömda bland underkläderna. Och i samma sekvens visar det sig också att Miles saknar sin förra fru, för ovanpå byrån står hans bröllopsfotografi som han tittar på med sorgsna ögon. Dagen efter är killarna bakis. Jack har somnat ovanpå sängen och har svårt att vakna när Miles rycker i honom för att berätta att de ska smita iväg. Mamman ligger och sover i soffan med TVn på och ett halvfullt vinglas bredvid sig på det stökiga bordet. Mamman används i filmens handling huvudsakligen för att illustrera att Miles inte frigjort sig från henne (och att det är hennes fel). Hon framställs som själva orsaken till Miles vacklande självkänsla.

I nästa scen anländer killarna till Santa Barbara Wine district. Och vinmakaren Sanford blir första anhalt. ”De tillverkar den bästa Pinot Noir och Chardonnay”, säger Miles. Jack svarar att, ”jag trodde inte du gillade Chardonnay?” Miles säger då att det gör han visst, han gillar bara inte hur de manipulerar den i Kalifornien: ”Alldeles för mycket ek och sekundär malolaktisk jäsning.” Jack förstår ingenting. Men på vägen fram till vingården förklarar Miles för Jack varför regionen är så bra för Pinotdruvan, som vid det här laget nämnts ett antal gånger. Det är en mycket känslig druva, som inte gillar för mycket sol och som inte tål torka. Väl framme vid provsmakningsdisken briljerar Miles. Biopubliken, liksom Jack bjuds på en initierad lektion i konsten att prova vin (se ovan). ”Du kunde arbetat i en vinaffär”, säger Jack. ”Jo”, säger Miles, ”det vore just ett bra förslag”, vilket ytterligare indikerar att han faktiskt har ett problematiskt förhållande till alkohol.

Buellton, är nästa anhalt. Här ska de bo på motell: ”The Windmill in.” Senare på kvällen, på en restaurang i närheten, känner personalen igen Miles. Bartendern frågar hur det går med hans bok och bestämmer sedan vad som ska drickas: ”Den nya Bien Naciado.” Den faller verkligen Miles i smaken. ”Skål för min sista vecka i frihet”, säger Jack. När Jack lite senare spanar in en vacker servitris visar det sig att Miles känner även henne. Ibland tar han ett glas med personalen, säger han när hon lämnat bordet efter en flyktig hälsning. När det gäller tjejer är det Jack som sitter inne med kunskaperna. Han tycker att Miles ska stöta på Maja, som hon heter. Att hon bär ring betyder ingenting säger Jack, den kan hon mycket väl ha för att slippa problem med efterhängsna kunder i restaurangen. Miles berättar att Maja kan väldigt mycket om vin. ”Hon tycker om Pinot”, säger han. En relation har därmed upprättats mellan Miles och Maja, med hjälp av ett ömsesidigt intresse för vin och en delad fäbless för Pinot noir-druvan som därmed kan betraktas som ett slags aktör med förmåga till agens i filmens handling.

Efter maten hamnar killarna i baren med var sitt glas vin. När Maja kommer dit vill Jack betala hennes vin, och efter lite tvekan bjuder Miles in henne till dem. Hon frågar om boken. Jack säger då att den ska publiceras och att det är därför de är här, för att fira. Miles gillar det inte, men säger inget och när Maja frågar vad de ska göra ikväll, säger Miles (till Jacks uppenbara besvikelse) att de är trötta och ska gå och lägga sig. Och på vägen mot hotellet är Jack rasande för att Miles inte tog chansen när han hade den. Han berättar dock att han upptäckt att hon inte är gift, för hon hade ingen ring på fingret i baren.

Bag-in-box, och dryckeskulturen

Tänk om det vore så enkelt. Tänk om det fanns en förklaring, och tänk om det gick att styra (alkohol)kultur genom politiska beslut. Tänk, tänk vidare, tänk om. Skall vi komma någon vart i debatten om alkohol, och droger för den delen, måste vi lära oss att se och förstå kulturell komplexitet, och vi måste acceptera att det inte finns några enkla svar, inga tydliga problem eller snabba lösningar. Problemet är stort, komplext och viktigt.

Lite bakis, efter en trevlig disputationsfest igår. Försöker jobba mig in i lördagsmatchen. Kan ju passa då kanske, att reflektera över orsaken till känslan i kroppen idag, av lite för mycket vin igår. Läser i SvD en debattartikel om Systembolaget och dess utbud, där författarna driver tesen att folkets dryckesvanor förflackas av myndighetens beslut. Tänk om det vore så enkelt. Men det är det inte. Dock, låt mig vara tydlig med det så här inledningsvis, håller jag med författarna, i sak och på det stora hela. Det vore bättre om fler drack mindre och bättre, och bag-in-box är möjligen praktiskt och miljövänligt, men det leder till sämre kvalitet och att man lätt dricker mer. Men med detta sagt finns mycket att fundera på i artikeln.

Sverige är sedan länge en spännande och intressant vinmarknad även i ett internationellt perspektiv. Kunder på Systembolaget och gäster på rikets restauranger är snabba att ta till sig nya kvalitetsviner, testa olika mat- och vinkombinationer och vara allmänt nyfikna på upplevelser i vinets underbara värld. Många producenter använder till och med Sverige som testmarknad för att känna av vinnjutarnas reaktion på nya produkter.

Systembolaget är bra, ingen tvekan om det. Det är bra på många olika sätt och borde värnas. Systembolaget är en lyckad kompromiss och jag tror motståndet mot bolaget är svagt, och det är möjligen något man borde fundera över. Uppgiften är ju att hjälpa människor att dricka mindre. Det är därför vi har ett statligt monopol. Tyvärr håller den uppgiften att urholkas, med hemköring och andra reformer. Jag tror personligen på hårdare kontroll av tillgången på alkohol i samhället. Förbud är förkastligt, men lite svårare kan det få bli utan att min livskvalitet försämras. Fast jag bestämmer inte det, och det gör heller inte Systembolaget. Besluten tas i samhället, gemensamt. Politikerna administrerar bara sammanhangets som helhet vilja.

En rejält stor del av svensk vinpublik har sedan länge hyllat principen att dricka mindre och bättre. Men den trenden har brutits i och med introduktionen av kartongviner, som nu uppgår till över 60 procent av Systembolagets försäljning. En del av dessa är förvisso alldeles utmärkta produkter, men flertalet är distinkt ospännande, utslätade och anonyma viner som trivialiserar hela utbudet rejält. 

Vad är hönan och vad är ägget här? Vad är orsak, och vad är verkan? Hade utvecklingen hindrats, och hade folket druckit mindre och bättre utan bag-in-box? Högst osäkert. Frågan man borde diskutera mer och reflektera oftare över är varför man dricker. Vad är det man vill åt, egentligen? Är det ens en enda sak/effekt? Så klart inte. Orsaken till att individer dricker är högst komplex och svaret dessutom kontextberoende, biologiskt avhängigt och över tid föränderligt. Det finns inte ett svar. Först när den uppfattningen blivit allmänt spridd kan vi börja samtala om vilken alkoholpolitik vi bör ha i Sverige. Fast då måste vi samtidigt vara medvetna om att Sverige inte är isolerat från omvärlden. Vi har ingen möjlighet, om vi inte vill följa Nordkoreas exempel och bygga murar, att påverka drickandet annat än på marginalen.

Skälet till att vi har vårt omhuldade alkoholmonopol är omsorgen om folkhälsan. I ljuset av detta är det ibland svårt att förstå sig på Systembolagets sortimentspolitik.
Det är sant att där man i världen erbjuder vin i någon form av storpack, dominerar dessa eller svarar för en ansenlig del av det totala utbudet. Men ingen annanstans än i Sverige domineras marknaden av bag-in-box-produkter. 

Att det blivit så här är ingen tillfällighet. Man skulle kunna tro att det beror på giriga alkoholkapitalister eller ett stort sug från marknaden. I själva verket är det en effekt av Systembolagets sortimentspolitik. Det är monopolet som bestämmer vad vi ska dricka och hur det ska vara förpackat. 

Sedan många år efterfrågar Systembolaget allt fler kartongviner med hänvisning till folkets preferenser och de marknadsundersökningar monopolet gör. Knappast med hänsyn till folkhälsan och god dryckeskultur.

Intressant tanke, som det troligen ligger mycket i. Systembolaget är en ansenlig aktör på den globala marknaden. Beslut om inköp som tas där får konsekvenser. Monopolet bestämmer, men besluten tas ändå i demokratisk anda, via folkvalda politiker. Det ena går inte att skilja från det andra. Ett exempel på samproduktion, en komplex relation. Lösningen då? Att bryta upp monopolet, skulle det ändra utbudet och leda till mer en mer sofistikerad dryckeskultur? Knappast. Det räcker att åka till Danmark för att förstå den saken. Och det vill heller inte artikelförfattarna. Systembolaget kan främja ett annat drickande. Man borde åtminstone försöka. Kanske i samarbete med producenterna? Fast det kommer bara att hända om folket, den stora massan ändrar inställning och byter preferenser. Dricker annat och annorlunda än idag. Som sagt, komplext är det. Och insikten om det är första steget på vägen mot förändring, hållbar och varaktig förändring.

Marknaden för vin avviker inte från andra marknader. Vi som är erfarna och passionerade vinprovare uppskattar inte nödvändigtvis det som massmarknadens kunder köper. Men vi inbillar oss inte att någon marknad kan existera utan segmentet för masskonsumtion. Däremot är det anmärkningsvärt att ett alkoholmonopol med huvuduppdraget att värna folkhälsan bidrar till att förflacka utbudet och därmed marknaden och den intresserade konsumentens verkliga valmöjlighet.

Som sagt, jag håller med artikelförfattarna i stort. Men jag tror ändå inte att Systembolaget dikterar villkoren. Kvalitet kostar pengar, och det är många beredda att betala för. Vinentusiaster och konnässörer är det, och många vill utveckla sin smak. Finns många tecken på det. Men, återigen, varför dricker vi? Är det för att det är gott, eller för att det gör gott? Det är knäckfrågan, som undviks. Och som det ser ut idag finns ingen arena att tala om den aspekten. Saknar det, och tror att sådana samtal bär på långt starkare förmåga till agens än avskaffande av bag-in-box. Jag tror att man ofta säger en sak, men agerar på ett annat sätt. Och de flesta vet inte ens varför. Man förklarar i efterhand. Systembolaget blir då istället en indikator på alkoholkulturens status. Funnes de möjlighet och tid för samtal om varför man dricker och vad man söker i alkoholen, då skulle medvetenheten öka. Och det kanske skulle leda till andra prioriteringar, och i förlängningen ett annat utbud på Systembolaget.

Därför att det är inte bara kartongerna det handlar om. Det är lätt att se att Systembolaget gärna efterfrågar mer av sådant som redan säljer. Motivet torde vara att det är populärt. Å andra sidan är det lätt att en sådan politik leder till att man slentrianmässigt tittar på vad som redan säljer och fortsätter fylla på den hyllan i stället för att använda monopolsituationen och styra rätt, det vill säga åt motsatt håll.

Det är inte så enkelt! Kunde man styra hade dagens situation aldrig uppstått. Man glömmer lätt det. Olyckligt!

Vi har noterat att Systembolaget de senaste åren försökt öka andelen produkter i lite högre prislägen. Det är en politik vi vill uppmuntra; det billigare mass-segmentet på vinmarknaden kräver inte nya produkter hela tiden, vilket uppenbart är fallet för alla andra segment. Genom att fokusera på lite bättre och dyrare viner kan alkoholmonopolet så långt det går dämpa efterfrågan på de billigaste vinerna, som oftast är producerade under sämsta tänkbara betingelser för naturen, människan och kvaliteten. Ju billigare vin Systembolaget köper, desto mer bidrar man till förkastliga odlingsformer och oanständiga arbetsbetingelser. Det är inte heller bra för folkhälsan och rimmar illa med Systembolagets nya, utmärkta satsning på CSR (Corporate Social Responsibility).

Här finns saker att jobba med, helt klart. Systembolaget är intressant på många sätt, inte minst som en aktör i förändringsarbete. Det är bara tron på enkla lösningar och övertygelsen om att det skulle gå att detaljreglera kultur jag vänder mig mot. Frågan är långt mer komplex. Ökad medvetenhet hos inköpare är viktigt, men man måste också inse begränsningarna som finns. Det är till syvende og sidst den stora massan som bestämmer, så att säga i båda ändar. Både på utbudssidan och på efterfrågesidan.

Återigen, jag ser ett behov av fler samtal, och fler arenor för samtal. En annan syn på samtal och på vad som är möjligt. Hur når vi kunskap? Vad kan vi veta? Hur fungerar kultur? Där finns kärnan i hela problematiken, för svaren på de frågorna reglerar hur vi agerar, från individnivå till samhällsnivå. Kulturen påverkas av allt det vi tar för givet, och av det vi inte vet att vi tar för givet. Därför är det insikt om detta som krävs om vi vill förändring. Verklig förändring. Och är det folkhälsan man värnar kanske man inte skall dricka alls. Möjligen är det så, och det borde man vara öppen för. Också. Komplext, som sagt. Det är viktigt att se det, och förstå. Förnekelse leder inte till förändring.

Ett monopol har en valmöjlighet. En konsument på en monopolmarknad har det inte.

Håller jag inte med om, av ovan angivna skäl. Systembolaget är inte ett monopol i den bemärkelse som Televerket var. Viktig skillnad!

Därför är det viktigt att Systembolaget tar sitt ansvar för folkhälsan och satsar på förpackningar som inbjuder till mer sofistikerade dryckesformer och medvetet försöker höja kvaliteten på de enklaste vinerna genom att helt enkelt slopa de billigaste produkterna och genom att betala anständiga priser för viner av högre kvalitet. Därigenom bidrar man inte bara till att förbättra den svenska dryckeskulturen och folkhälsan, man gör också en insats för naturen och för anständiga arbetsvillkor i ett mer globalt perspektiv.

Här glider man på formuleringarna, och blandar ihop orsak och verkan. Det är inte så enkelt, och debattartikeln är en partsinlaga. Författarna vill kunna köpa bättre viner på Systembolaget, men det är folket, vi alla tillsammans som bestämmer. I handling, inte i ord. Håller med om mycket, men inte om att det är så enkelt. Folkhälsan kan man jobba med på olika sätt, och att öka kvaliteten på Systembolagets utbud har troligen bara en marginell påverkan. Om det är folkhälsan man värnar finns bättre saker att ägna kraften åt. Det är olyckligt att blanda in det argumentet, för det kan få motsatt effekt. Tala klarspråk, och håll er till sakfrågan, orsaken till att ni skriver artikeln. Ni vill slå ett slag för bättre kvalitet i utbudet på systemet. Gör det då. Heja, heja.

Systembolaget driver med sin politik marknaden mot ännu fler billiga, profillösa viner vilket i längden alla förlorar på: konsumenten, producenterna och monopolet. En ny sortimentspolitik lär vara på väg och vi kan bara hoppas att budskapet till svensk vinpublik blir: Drick mindre och bättre!

Relationen mellan droger och musik, inte den man tror

Läser i dagens SvD om kopplingen mellan droger och musik. Att polisen jagar brukare av olagliga substanser på House- och Reaggaefestivaler, och att stora artister kommer undan med ohämmade drogflörter. Läser om Madonna och Rihanna, om deras flörtande med droger och kopplingarna till Housemusiken.

I båda fallen handlar det om två världsstjärnor som på senare tid influerats allt tydligare av housemusik. Och housemusiken har, ända sedan den föddes på 1980-talet, förknippats med droger och då främst ecstasy.

När housen nu upplever en ny storhetstid med intåg på såväl konsertarenor som radiokanaler, finns det skäl att misstänka att drogerna kommer med den?

Svaret är, nej. I Sverige dricker man alkohol. Majoriteten gör det i alla fall. Moralisk panik, och den kulturella kopplingen mellan vissa musikstilar och droger gör att det antas att lyssnande leder till drogbruk, som leder till missbruk, som leder till misär och upplösning av samhällsstrukturen.

–När vi berättar att vi ska hit är det många som säger ”aha, ni ska ta ecstasy”. Många har fördomar mot den här musiken, säger Tahmina Akopjan, 21, en av Summerburstbesökarna.

Även ordningsmakt och myndigheter förefaller ha sin bild klar. Flera arrangörer av housemusikspelningar uppger att polisens krav på dem försvårar eller gör det omöjligt att genomföra evenemangen.

I höstas ställdes dansfesten Majestiq 12 i Norrköping in, enligt arrangören på grund av polisen besluta att ta 700000 kronor i betalt för totalt 77 polismän, utöver de 30 ordningsvakterna. ”Vi bedömer att den här tillställningens art och musikens karaktär gör att det troligtvis kan bli stora drogproblem”, motiverade polisen den planerade jätteinsatsen på NT.se.

Det är alltså musiken som avgör hur många poliser som behövs. Och vilken musik som är en riskfaktor avgör polisen själv.

Detta är empiriska iakttagelser av kulturella uppfattningar om droger. Det är ett av mina forskningsområden, droger i kulturen, och kulturen i drogerna. Jag vänder mig, liksom artikelförfattaren, mot den förenklade bild av förhållandet mellan droger och musik. Det finns ingen ett till ett relation här. 

Några vetenskapliga belägg för att vissa musikgenrer skulle locka en högre andel narkotikaanvändare finns inte, konstaterar Philip Lalander, professor i socialt arbete på Malmö högskola. Inte heller finns stöd för att påstå att drogromantiserande budskap i musiken leder till ökad narkotikaanvändning – vad fansen väljer att anamma i stil och identitet är långt mer komplext än så.

–Det vore fullkomligt förkastligt att säga att de som gillar reggae röker cannabis, det finns inget sådant orsakssamband, säger Lalander.

Han menar att samhällets fokus på droger i sådana sammanhang snarast kan få motsatt effekt.

–Genom hårdbevakningen kan man hjälpa till att stärka relationen mellan musikstilen och droganvändande. På 90-talet beskrevs rejv inte som ett sätt för unga att dansa sida vid sida utan klassiska raggningsmönster, utan det sattes likhetstecken mellan rejv och ecstasy. Det kan göra att folk tänker att för att vara en äkta rejvare måste man ta ecstasy.

Om vi verkligen vill förstå och arbeta med drogproblemen i samhället är det av avgörande betydelse att vi vågar se komplexiteten i frågan. Det är inte ett problem att kopplingarna är oklara och att det inte finns några enkla svar, det är själva utgångspunkten för arbetet. Synen på vetenskap som en verksamhet där man producerar tydliga sanningar kan sägas förhindra arbetet med att minska samhällets problem med droger. Vill vi, på allvar, komma någon vart i arbetet krävs en annan syn på både kunskap, droger, kultur och människor.

Förslag på hur man kan tänka finns, bland annat i Ted Goldbergs böcker: Samhället i Narkotikan, och
Legalisera narkotika? : ett diskussionsunderlag. Eller i min bok i ämnet (och på andra ställen här på Flyktlinjer), Kung Alkohol. Och andra drogaktörer. I boken försöker jag med hjälp av och utifrån en rad olika exempel visa hur det ser ut i dagens svenska samhälle och hur alkohol och droger som ett slags aktörer på olika sätt sprider sig i kontexten som allt och alla delar med varandra.

Faktum är att alkohol (och droger) verkligen finns precis överallt, oftast helt oproblematiserad och den dyker även upp på de mest oväntade ställen. Detta är vad som borde uppmärksammas, diskuteras och problematiseras. Inte drogerna i sig eller brukarna, i första hand. Problemet och sambanden vi har att göra med är som sagt komplexa. I dagstidningar som till exempel Göteborgs-Posten, bland serierna är det inte ovanligt att figurer som Pondus, Hagbard eller Ernie befinner sig på krogen. Den kanske mest kände seriealkoholisten är Charlie Christensens figur Arne Anka, som på omslaget till ett av sina album säger: ”Jag har inga problem med alkoholen, jag har problem med verkligheten!” Onykterhet brukar ofta användas som en komisk effekt i humorsammanhang.

En av Sveriges mest folkkära artister, Robert Gustavsson, brukar sägas vara expert på att spela onykter, och han gör det ofta i sina sketcher. Finns det någon som har missat hans nummer med partyillern Göran från Med Killing i manegen? Och hans ”efterträdare” Björn Gustavsson (som enligt uppgift är nykterist) höjdes till skyarna efter några bejublade framträdanden under 2008 års melodifestival där han bland annat spelade upp en sketch, på bästa sändningstid och inför miljoner tittare, där den komiska poängen helt och hållet byggdes kring att han var onykter. Internationellt är det kanske sångaren och skådespelaren Dean Martin som blivit mest känd för sin förmåga att spela full. Så där kan man hålla på, länge. Alkohol och fylla verkar vara en outslitlig källa till humor, vilket blir paradoxalt om man ställer det i relation till vilka konsekvenser alkoholism får i det verkliga livet, eller är det kanske därför det lockar till skratt?

Rör man sig i det offentliga rummet i Sverige behöver man inte leta speciellt länge innan man stöter på aktörerna (med aktör menas här allt som kan göra skillnad) alkohol och droger, i en eller annan form. Alkohol, som är den lagliga kusinen till droger, finns på ett eller annat sätt i princip överallt idag, inte bara på krogen och på systembolaget utan även i Pressbyrån, bokhandeln, restaurangvärlden och på bio.

Tanken om aktörer som kopplas ihop med andra aktörer och förenas i nätverk som byggs upp genom interaktion är ett användbart verktyg för att uppmärksamma det man redan idag ser, men kanske inte registrerar. Det är i alla fall mitt intryck att spridningen av aktören alkohol är en i hög grad ”osynlig” process, vilket baserar sig bland annat på kommentarerna jag fått kring projektet till exempel från kollegor som med ett leende på läpparna frågar om jag använder forskningsmedel för att supa, eller som med skepsis i rösten undrar om jag vill totalförbjuda alkohol. Frågan är helt enkelt så pass brännande, aktuell och laddad att det blir svårt att tala om den på ett balanserat sätt. Kanske detta kan förklaras med hjälp av insikten om att alkoholen är en mäktig aktör med ett vittförgrenat nätverk bestående av aktörer som inte ens är medvetna om sin delaktighet i nätverket?

Genom att uteslutande koncentrera sig på mänskliga aktörer och bara intressera sig för individers tankar om, bruk av och förhållningssätt till alkohol (och droger) är det också lätt att den som inte anser sig ha några problem tappar intresset och slutar läsa. Texter om alkoholens skadeverkningar och om missbruk får svårt att beröra den som anser sig ha ett problemfritt förhållande till alkohol. Det är synd eftersom det är ur den gruppen som problemen emanerar. Ingen föds till alkoholist, i alla fall är det ovanligt att tecken på alkoholism visar sig innan tjugoårsåldern.

Det är hög tid att involvera fler aktörer i det samtal som är nödvändig för att kunna uppfinna långsiktigt hållbara strategier och ur hälsosynpunkt godtagbara förhållningssätt till alkohol, på både samhälls- och individnivå. Om en fungerande alkoholpolitik som varken bygger på totalförbud eller laissez faire ska kunna utformas måste man hitta en annorlunda ingång till frågorna.

För detta ändamål är Aktör Nätverks Teori, ANT synnerligen väl lämpat. Genom att låta resonemanget ta sin utgångspunkt i aktörerna alkohol och droger, och genom att bjuda in till ett slags samtal vars mål är ökad förståelse, istället för att presentera fakta, öppnar sig ett utrymme för förutsättningslösa reflektioner som inte skuldbelägger någon.

Sammanhanget, det vill säga kulturen eller samhället som både läsaren och alkoholen och drogerna befinner sig i är i hög grad komplext, men också självorganiserande och således har alla något att vinna på att försöka förstå dess dynamik och inre logik. Inte bara i och för arbetet med alkohol och drogproblemen.

Alkoholen som aktör. Ett viktigt och ögonöppnande perspektiv på droger!

Icke-mänskliga aktörer uppmärksammas (allt för) sällan i studier av (alkohol)kultur som av tradition och ohejdad vana framförallt intresserat sig för människor och det människor gör. Tyvärr har man därmed på förhand avstått från att ens bry sig om att uppmärksamma en hel massa aspekter av fenomenen man är intresserad av. Det finns helt enkelt många fler fruktbara infallsvinklar som kan användas för att förstå ett specifikt problem än vad man inom en strikt uppdelad forskarvärld (oavsett vilket ämne man verkar inom) förmår se och upptäcka. Detta blir särskilt tydligt inom drogforskningen där många psykologer uteslutande söker svaret i missbrukarens barndom och flertalet sociologer på samma sätt söker svaren i det sociala sammanhang som missbrukaren lever och har vuxit upp i. Medicinarna letar i sin tur huvudsakligen efter gener och enzymer som förklaring på missbruk. Inget av detta kan sägas vara felaktigt. Sådan forskning är naturligtvis också viktig, även om den inte alltid är så förutsättningslös som den kanske vill ge sken av. Men den drogforskning jag som kulturvetare bedriver går ut på att ständigt sträva efter att söka svar på nya, oväntade ställen och bygger på att inget bestäms på förhand. Det handlar om att tänka på och i analysen uppmärksamma såväl människor som alkoholen och drogerna i sig, samt de teknologier som används för att sätta aktörer i förbindelse med varandra.

Poängen är att inget och ingen på förhand betraktas som mer betydelsefull/t än någon eller något annat. Det handlar om att påbörja arbetet på ett så förutsättningslöst sätt som möjligt, och ifråga om bruk av alkohol handlar det om att inte ta för givet att bruket uteslutande kan förklaras med hjälp av premissen att människor åtrår och söker sig till alkoholen, det vill säga förutsätta att agens är något exklusivt mänskligt.

Perspektivet kan säkert kännas underligt om man är ovan, men betänk då att det i det närmaste är ett axiom att bara människor kan få saker att hända, då vore det konstigare om sådana tankar vid en första anblick inte uppfattades som problematiska. Kanske blir det enklare att hänga med om man gör sig medveten om att detta inte är en hypotes som ska testas, det är endast ett tankeverktyg som används för att betrakta vardagliga fenomen på nya sätt. Inget ska bevisas, här ska bara öppnas upp för alternativa förståelser av ett komplext fenomen.

Betraktas alkoholen som en aktör (här gör även medicinska forskare det) upptäcker man snabbt att den äger en sällsynt väl utvecklad förmåga att knyta kontakter med andra aktörer, det är åtminstone en konsekvens som går att belägga empiriskt. Tänk till exempel på den uppsjö av glas som säljs i heminredningsbutiker. Har man köpt vitvinsglas kanske man vill komplettera servisen med rödvinsglas, champagneglas och whiskyglas och när glasen väl står i vitrinskåpet är steget inte långt att köpa drycker att fylla glasen med. Och när dessa väl finns hemma är det naturligtvis lättare att dricka oftare och mer. Analytiskt är det slöseri med tid och energi att försöka utröna vem som fick vad att hända, egentligen. Konsekvenserna är trots allt viktigare än vem som gjorde vad. Vad spelar det för roll var agensen förläggs om det är ett faktum att ökad tillgång på alkohol leder till ökat drickande och i förlängningen skador på såväl individer som samhället? Visst är det människor som utför handlingarna, men på vems initiativ och varför?

Det kan finnas en poäng i att stanna upp något för att reflektera kring beslutet att börja dricka, att sluta dricka, eller att iaktta måttfullhet för den delen. Går det helt och hållet att betrakta sådana handlingar som autonomt individuella beslut? Är det inte snarare så att om man vill förstå en unik individs förhållande till alkohol måste man ta i beaktande hela det nätverk som utgörs av hans eller hennes sociala kontaktnät, familje- släkt-, och kompisband, förebilder samt inte minst individen själv (i betydelsen såväl dennes livshistoria som hans/hennes kropp med dess genetiska förutsättningar)? Det är förhoppningsvis självklara aspekter, men om man tar hjälp av kulturvetenskapliga teorier måste också alkoholproducenter, importörer av alkohol, massmedier och njutningslobbyister beaktas i analysen. Och kanske viktigast av allt, för att förstå bruket av alkohol på ett sant förutsättningslöst sätt bör man även beakta teknologier och materialitet samt givetvis alkoholen i sig och alla de artefakter som är kopplade till alkoholhaltiga drycker (snapsglas, vinglas o.s.v.), gällande lagstiftning, språket och traditioner samt en rad andra saker och aspekter som det inte finns plats att räkna upp här men som läsaren själv kan fundera kring.

Tillsammans skapar dessa, såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer Sveriges rådande alkoholkultur, i en icke-linjär process av blivande. Kort sagt, allt och alla som på något sätt har kopplingar till alkohol både kan och bör betraktas som aktörer i ett och samma nätverk. Om detta och annan viktig kunskap om ock förslag på handlingsstrategier kan man läsa i boken Kung Alkohol. Och andra drogaktörer.

Kung alkohols effekter kan betraktas på olika sätt

Poängen med det jag vill säga här är att inget och ingen på förhand varken kan eller bör betraktas som mer betydelsefull/t än någon eller något annat. Det handlar om att påbörja arbetet med att förstå (det man nu vill försöka förstå) på ett så förutsättningslöst sätt som möjligt. Och ifråga om bruk av alkohol handlar det om att inte ta för givet att bruket uteslutande kan förklaras med hjälp av premissen att människor åtrår och söker sig till alkoholen, det vill säga förutsätta att agens är något exklusivt mänskligt. Perspektivet kan säkert kännas underligt om man är ovan, men betänk då att det i det närmaste är ett axiom att bara människor kan få saker att hända. Då vore det konstigare om sådana tankar vid en första anblick inte uppfattades som problematiska. Kanske blir det enklare att hänga med om man gör sig medveten om att detta inte är en hypotes som ska testas, det är endast ett tankeverktyg som används för att betrakta vardagliga fenomen på nya sätt. Inget ska bevisas, här ska bara öppnas upp för alternativa förståelser av ett komplext fenomen.

Betraktas alkoholen som en aktör (vilket jag tycker att det finns fog för i följande artikel i DN) upptäcker man snabbt att den äger en sällsynt väl utvecklad förmåga att knyta kontakter med andra aktörer. Det går att belägga empiriskt. När dryckesmönster förändras, då förändras också det alkoholrelaterade våldet. Vad är hönan och vad är ägget? Och är det verkligen meningsfullt att bestämma det? Tänk på den uppsjö av glas som säljs i heminredningsbutiker. Har man köpt vitvinsglas kanske man vill komplettera servisen med rödvinsglas, champagneglas och whiskyglas och när glasen väl står i vitrinskåpet är steget inte långt att köpa drycker att fylla glasen med. Och när dessa väl finns hemma är det naturligtvis lättare att dricka oftare och mer. Analytiskt är det slöseri med tid och energi att försöka utröna vem som fick vad att hända, egentligen. Konsekvenserna är trots allt viktigare än vem som gjorde vad. Vad spelar det för roll var agensen förläggs om det är ett faktum att ökad tillgång på alkohol leder till ökat drickande och i förlängningen skador på såväl individer som samhället? Visst är det människor som utför handlingarna, men på vems initiativ och varför? Det är frågor som inte går att besvara och därför är det bättre att som forskare nöja sig med att studera konsekvenser, utan att uttala sig om dess orsaker.

Agens är något som uppstår inom en kontext, inte något som enskilda aktörer äger. Därför finns det mycket att vinna på att betrakta allt som på något sätt har kopplingar till alkohol som aktörer i ett och samma nätverk och nätverket i sin tur betraktas som resultatet av en ständigt pågående serie av mer eller mindre regelbundna händelser, delvis styrda av slumpen. Händelserna föregås av val där andra möjliga utvecklingsvägar valts bort, det vill säga också händelserna räknas som resultatet av ett aktivt åtskillnadsarbete där inte bara människor har ett finger med i spelet.

Detta är ett sätt att uppmärksamma kulturens materialitet och en metod för att söka efter möjlighetsvillkor snarare än betydelser. Alkoholens nätverk finns inte, det blir ständigt till genom interaktion mellan en lång rad aktörer. Det är en tanke som borde användas mer i arbetet med att minimera skadeverkningarna med alkohol.