Vetenskap, föga mer än en glimt av sanning i färd att födas

Principer för kunskapsproduktion
Vad kännetecknar den era som inleddes någon gång runt skiftet 17- 1800? Vilka är denna periods centrala ledmotiv? Foucault räknar upp tre teman som han menar är utmärkande för moderniteten och samtidigt historiskt sett nya. Det vill säga han hittar i arkiven inga tecken på eller uttryck för att dessa processer, eller hur man nu ska benämna dem, skulle ha funnits tidigare i historien. Dessa är för det första det grundade subjektet, vilket är ett slags instans som ger liv åt språkets tomma former. Det som brukar benämnas subjektet är en historiskt ny företeelse och det är först vid denna tid i historien som detta fenomen uppstår. Det handlar alltså om ett speciellt sätt att se på människan som individ.

Ett slags motsatt tema till subjektet är den ursprungliga erfarenheten, som dock ger upphov till samma konsekvenser är det andra temat. Foucault skriver att erfarenheten antas, innan den samlats i ett cogito, genomströmmas av betydelser som föregår erfarenheten (Foucault 1993:34). Subjektet och föreställningen om ursprungliga erfarenheter är vad som ordnar världen runt omkring oss människor, och det är också detta som gör världen tillgänglig för oss, i ett slags primitivt igenkännande. Inom ramen för denna process, uppstår en primär samhörighet med världen vilken är förutsättningen för att man överhuvudtaget skall kunna tala om världen, förstå den, samtidigt som man är mitt inne i den.

Det är med andra ord föreställningen om subjektet och den ursprungliga erfarenheten som leder tänkandet i riktning mot uppfattningen om att det är möjligt att beteckna och benämna världen. Det är dessa historiska teman som är upphovet till tanken om att det går att bedöma och lära känna världen i sanningens form. (Ibid:34).

Det tredje temat handlar om möjligheten av det som Foucault benämner universell förmedling vars konsekvens är att diskursens realitet, det vill säga insikten om att världen drivs framåt i och genom ett slags maskineri, mörkas eller bortträngs. Diskursen är, skriver Foucault,

föga mer än en glimt av en sanning i färd med att födas inför sina egna ögon. Eftersom allt till slut kan anta diskursens form och eftersom allt kan sägas och diskursen kan sägas om allt, kan också alla ting som visat och utbytt sin mening återvända till självmedvetandets tysta inre (Foucault 1993:35).

Härefter följer en central passage i Diskursens ordning, där Foucault resonerar kring diskursen som ett spel, ett skriftspel om den relateras till subjektet, ett läsespel om den relateras till den grundade erfarenheten, och ett utbytesspel om den relateras till universell förmedling.

Här, i ovanstående passage, tror jag man kan finna ett frö till vanföreställningen om att Foucault ser världen och diskursen som synonym för språk. Jag vill dock inte att detta skall läsas som någon kritik mot dem som har använt Foucault på det sättet. Foucault själv är ju noga med att man får använda hans tankar på det sätt man själv finner användbart och bra.

Min läsning av passagen i synnerhet och Foucault i allmänhet är emellertid att han lägger tonvikten vid spelet, och det inbegriper väldigt mycket mer än språket. Språket är en viktig del av diskursen, men det är en hänsynslös och olycklig förenkling av grundtanken att sätta likhetstecken mellan diskurs och språk, vilket framgår av fortsättningen på citatet ovan. Foucault (1993:36) skriver att,

Det verkar som om alla förbud, hinder, trösklar och gränser ordnats för att åtminstone delvis bemästra diskursens snabba spridning, på så vis att dess rikedom berövas sin farligaste del och att dess oordning ordnas i figurer som undviker det mest okontrollerbara. Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus.

Exempel på utryck för denna fruktan inför diskursens brus och inbrytningar i tankespelen finns det hur många som helst, men jag väljer att här ignorera dem eftersom detta inte är en poemisk text. Jag reser inga anspråk på att sitta inne med den rätta tolkningen av Foucault. Och skälet till det är att jag ställer upp på Foucaults grundtankar om att tänkandet, även mitt och mina kollegors, allas tänkande, styrs av diskursens spel.

Foucaults förklaring till att detta förhållande har uppstått går lite förenklat ut på att det i kulturen (som är den ”plats” där det västerländska tänkandet och det moderna subjektet har uppstått) finns ett begär efter sanning och en utbredd övertygelse om att världen in i minsta detalj är rationellt ordnad och därmed möjlig att förklara. Eftersom detta är ett felaktigt antagande, hur spritt det än är, ägnar Foucault som synes en stor del av föreläsningen åt att försöka förklara hur dessa övertygelser kommit att bli så omhuldade.

En viktig förklaring som förs fram är att filosofin kommit att betraktas som idealvetenskap. En annan förklaring (se Foucault 1993:32f) är att den traditionella idéhistorian har underblåst sådana tendenser genom sitt sökande efter,

skapelsepunkten, enheten hos ett verk, en epok eller ett tema, tecknet på den individuella originaliteten.

Historievetenskapen, hävdar han vidare, har allt för lättvindigt tilldelats äran av att vara den vetenskapliga disciplin som ”avslöjade” de förhållanden som idag lett fram till en mer försiktig och relativistisk vetenskapssyn, eller med Foucaults terminologi, ett diskursperspektiv.

Begäret efter ideala sanningar ser Foucault som en konsekvens av övertygelsen om att det i världen skulle finnas en immanent rationalitet, möjlig att upptäcka. Foucault ägnar därför mycken möda på att visa hur tankarna på och övertygelsen om världens inneboende rationalitet genom historien upprätthållits genom en rad strategier såsom exempelvis begränsningar och utestängningar och han hävdar att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier, vilka han benämner diskursernas lag, som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten.

Uppkomsten av dessa strategier, viljan att begränsa och stänga ute, förklarar Foucault är ett resultat av vetenskapens kamp om inflytande i samhället. Det är alltså, väldigt förenklat, enskilda vetenskapsmäns och kvinnors (även om de varit få i historien) kamp för överlevnad i en speciell kontext som är upphovet till den rådande synen på kunskap.

Sanning betraktad på detta sätt blir mer en konsekvens av det sammanhang forskningen skapas inom än en egenskap inlagd i världen. Agensen, det vill säga förmågan att få något att hända, förflyttas därmed från solitära mänskliga subjekt till det sammanhang där kunskapen uppstår, och sammanhang består alltid av såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer. Konsekvensen av sådana tankar blir att man intresserar sig mer för resultatet av handlingar än av intentioner, tolkningar och uttalanden.

Utan en bred och allmän tro på en immanent rationalitet, det vill säga en i världen nedlagd men djupt förborgad evig sanning hade inte vetenskapen haft den position i samhället som den har idag. Vetenskapens anseende blir, med en sådan förståelse, något som upprätthålls i en relation mellan vetenskapsvärlden och det omgivande samhället, i och genom ett sammanhang bestående av såväl mänskliga som icke-mänskliga aktörer.

Förnekandet av detta spel och av det faktum att förhållandet är kontextuellt upprätthållet, har fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare bortträngts (Foucault 1993:32f). Skälet till att uppmärksamma detta, att undersöka tankens rimlighet, kort sagt skälet till att man bör analysera rimligheten i detta väl underbyggda påstående (med hjälp av ”arkeologiska” grävningar i otaliga arkiv), är att det borde ligga i allas intresse att granska kunskapsproduktionen på samma sätt som vi granskar medierna, politikerna och alla andra makthavare i samhället.

Den uppgiften är allt för viktig för att överlåtas till ett så kallat peer-rewiew förfarande. Vilka andra makthavare tillåts granska sig själva? Detta får nu inte uppfattas, vilket är en mycket vanlig missuppfattning när diskursteori kommer på tal, som någon kritik mot varken utövarna av vetenskap eller resultatet som arbetet genererar. Det handlar uteslutande om en önskan om att processen som leder fram till resultaten måste bli mer transparant. Frågan som ställs är alltså inte; är resultatet sant eller ej, utan hur gick det till när kunskapen blev kunskap, och vilka aktörer samt teknologier var inblandade och hur?

Låt mig vara tydlig med att jag är övertygad om att vi behöver vetenskapen. Önskan om att den borde granskas närmare handlar, med stöd i ovanstående tankar, om att den möjligen skulle kunna bli ännu bättre. Vetenskapen skulle, om man bättre kunde ta hänsyn till de inneboende problem som processen bär på, kunna bli effektivare och snabbare kunna möta samhällets behov.