måndag 21 oktober 2019

Tankar om pedagogik 3a

När jag gick den högskolepedagogiska kursen som alla lärare måste gå var jag först skeptisk. Jag hade ju arbetat som lärare på högskolan i närmare fem år, och begreppet obehörig lärare finns inte på högskolan. Där möter man studenter som bedriver självständiga studier och behovet av pedagogik ser annorlunda ut. Jag började kursen med inställningen att bara ta mig igenom den, för att jag var tvungen. Fast ganska snart insåg jag att den inställningen skulle vara förödande för lusen att lära och utvecklas, som är min drivkraft i livet. Efter några veckor ändrade jag därför inställning, läste fler kurser än nödvändigt och plötsligt, när jag läste för min egen skull blev det både roligare och mer meningsfullt. Den här texten skrev jag på en kurs som handlade om lärande, och nästa post i serien 3b skrev jag på en kurs om kvalitet.

Reflektioner kring kursen så här långt

Nu är snart halva kursen avklarad och jag vill börja med att säga att den misstro med vilken jag började terminen nu har förbytts till stor entusiast. Jag har verkligen lärt mig oerhört mycket. Samtalen med lärarkollegorna och pedagogiklärarna har varit ovärderliga. Idag ser jag med helt nya ögon på mitt arbete som Lektor. Det är emellertid svårt att sätta fingret på vad det är som har förändrats. Men det är som något föll på plats när jag fick möta lärare från andra discipliner. Jag tror det är den stora poängen med kursen, just detta att man får möta andra lärare som har andra erfarenheter och som kan se på mina kunskaper och efterenheter med andra ögon. När man träffar sina kollegor på den egna avdelningen då talar man bara om ämnet (och om specifika studenter och unika händelser i mötet mellan dem och oss som lärare) och väldigt sällan om sina pedagogiska tankar, hur man lär ut och varför? Det blir som att de sakerna tas för givet, och man hamnar lätt i en situation där man gör som man alltid gjort. Alla ens kollegor har ju väldigt liknade erfarenheter eftersom man kommer från liknade bakgrunder. Kulturvetenskapen är sig ganska mycket lik mellan de olika lärosätena i Sverige. Därför har det varit så oerhört givande att möta lärare från Omvårdnad, Informatik och Teknik. Och den stora behållningen har varit detta att mötas och få chans att samtala.

Auskultation var något som jag, när detta moment presenterades vid introduktionen, kände instinktivt skulle bli jättejobbigt. Och när jag så fick ett mail om att nu var det två kurskamrater som skulle komma och lyssna på mig fick jag en riktigt stor klump i magen. Jag såg framför mig hur jobbigt det skulle bli att utsättas för den typen av granskning. Döm om min förvåning då när jag märkte att det fick mig att skärpa mig bättre. Och när kamraterna välkom då kändes det inte alls jobbigt, tvärt om. Det var roligt att ha dem där. Jag är dessutom övertygad om att deras närvaro gjorde mig till en bättre lärare, inte bara där och då utan även i ett längre perspektiv. Det gjorde något med mig, detta att lägga upp det hela på ett sådant sätt att jag inte skulle tycka det vore jobbigt om någon kollega helt plötsligt skulle vilja komma förbi och lyssna. Det intrycket förstärktes senare när det var dags för Jan-Erik att vara med. Nu var det alltså ännu lite mer på ”allvar”. Men även det gick bra, och det stärker mig ytterligare inför framtiden. Detta att få utvärderande konstruktiv kritik efteråt ser jag som enbart positivt. Vill man arbeta som lärare, då måste man vara beredd på att bli utvärderad, kanske inte alldeles i början, men definitivt efter ett tag. Undervisning på högskolan är ett statligt uppdrag och studenterna tar ofta studiemedel. Därför har de rätt att kräva att deras lärare är väl förberedda, kompetenta och tillmötesgående. Man måste göra sitt bästa, alltid. Vi undervisar ju sällan varje dag, därför blir det ännu viktigare att det är bra när man väl står där. Och det kan jag ju säga så här med intrycken från mina auskultationstillfällen, att det har fått mig att utvecklas. Nu ser jag, med stort intresse och förväntan, fram emot att själv få gå och lyssna på andra lärare. Men det får bli till våren.

Ett sociokulturellt perspektiv på lärande

Mitt möte med Roger Säljös bok Lärande i praktiken. Ett sociokulturellt perspektiv, har faktiskt ytterligare förstärkt mitt intryck av pedagogikkursen. Om jag hade suttit i Idoljuryn hade jag nog kunnat drista mig till att säga att boken gett mig ett ”Halleluja moment”. Det var riktigt roligt att läsa den. Faktum är att efter den lösningen så har nog alla mina fördomar om pedagoger kommit på skam. Det finns alltså hopp. Säljös tankar kring lärande ligger mycket nära mina tankar kring kunskap och han för samma typ av resonemang som jag gör i min alkoholbok, delvis utifrån andra teoretiker, men det är helt klart samma perspektiv på världen. Detta att Säljö utgår från att världen tolkas för oss i och genom alla våra gemensamma, kollektiva verksamheter, det ligger helt i linje med mina tankar. Och det menar jag är ett oerhört viktigt verktyg för att förstå kulturen som vi lever i.

Vidare talar Säljö om kommunikationens roll, och det är ju i sig inte något unikt. Men när han lyfter in och sätter fokus även på den kommunikation som utförs mellan människor och artefakter/materialitet, då är jag helt med. Det innebär att man i mycket högre grad än utan det perspektivet måste uppmärksamma den miljö där det pedagogiska arbetet utförs, och de fysiska redskap som används. Ska man använda Power Point, till exempel? Eller kanske bara låta budskapet bäras av rösten och det framförande man själv kan åstadkomma med hjälp av sin erfarenhet och fysiska förutsättningar? Hur man gör och vilka verktyg man använder, spelar roll, och är oerhört viktigt att reflektera över detta, även om ingen givetvis kan veta exakt hur det påverkar och även om det är svårt att styra processen.

När Säljö talar om tänkandet som en kommunikativ akt, då kan jag inte göra annat än inom mig höra Johan Asplunds fantastiska förmåga att uttrycka sig i skrift. I hans bok Genom huvudet, som är en bok om hur vi tänker, argumenterar Asplund för tanken på att allt tänkande utförs inom ramen för kommunikation. Även när man sitter för sig själv och arbetar med att lösa ett problem, eller när man skriver en text, så kommunicerar man. Och här och nu sitter jag och reflekterar med mig själv på just det sättet. Kommer de att kunna läsas och förstås av någon annan? Vem riktar jag mig mot? Det utförs dessutom en ständig kommunikation mellan mig och den artefakt, det vill säga datorn, som jag sitter och konstruerar texten med hjälp av. Jag råkade ut för ett datorhaveri förra veckan, och det kan jag säga dig käre läsare var något traumatiskt. Det var förstå gången jag råkade ut för detta och händelsen har påverkat mig djupt. Visserligen hade jag backup, men känslan av att inte kunna lita på mitt verktyg, att datorn svek mig, den känns det som jag aldrig kommer att kunna komma över. Tack gode gud för USB-minnen! Sådana ska jag i fortsättningen skaffa flera.

Det sociokulturella perspektivet på lärande fokuserar även kommunikationen mellan läraren och studenten, och handlar om att lärande alltid är en tvåvägskommunikation. Om jag någonsin har trott att jag bara lärde ut saker till en grupp studenter som tacksamt sög åt sig, så är den illusionen nu definitivt krossad. Kunskapen är alltid situerad och beroende av det sammanhang den förmedlas inom och genom. Jag har på senare år märkt hur vissa föreläsningar som fungerat lysande tidigare, i olika grupper och vid olika tillfällen, helt plötsligt kan ”dö”. Rätt som det är, i en speciell grupp så är det som det manus man har med sig förvandlats till en obegriplig massa ord som faller fullständigt platt till marken. Det är som orden i vissa sammanhang bara försvinner ut i tomma intet, och studenterna tittar på en som vore man tokig. Då kan det vara bra att, känner jag nu efter att ha läst Säljö, att kunna plocka fram de sociokulturella perspektvet. Då slipper man gå under av grubblerier över vad det var som gick snett, eller vems felet var. Världen förändras, och med den kunskapen om världen. Det gäller att vara följsam och uppmärksam på skiftningarna. Det har Säljö gjort mig ännu mer uppmärksam på än jag var förut.

Slutligen tar han upp skriftens roll i lärandet, hur det påverkar vårt tänkande och följaktligen också lärandet. Det handlar som jag ser det om att göra sig medveten om i hur hög grad språket är ett verktyg, skapat av människor, för kommunikation. Det gäller alltså att ständigt försöka förstå, eller åtminstone försöka göra sig medveten om hur språkliga konventioner styr vårt tänkande. När man till exempel bedömer en hemtenta, då gäller det att försöka att inte förföras av ett vackert språk. Man måste försöka se förbi det (även om det givetvis är en viktig kompetens) när man bedömer tankarnas bärighet. Det är viktigt.

För mig handlar det sociokulturella perspektivet om att vara ödmjuk, att inte tro sig om för mycket, och om att öppna upp sitt sinne för att man kanske inte är det unika geni man så gärna vill vara. Det handlar om att göra sig medveten om att man i hög grad blir den man är genom andras uppfattningar om en. Det handlar vidare om att göra sig medveten om att allt lärande och all kunskapsproduktion sker inom ramen för kommunikation, mellan människor, och mellan individer och artefakter samt olika former av materialitet. Jag vet inte om det är just det som illustreras i följande utdrag från inledningen till min bok om alkoholens kulturella roller. Men jag vill nog tro att mina tankar inte är väsensskilda från Säljös.
Michel Foucault menar att ett av de största problemen som vi människor som lever här och nu har att brottas med är den djupa samhälleliga övertygelsen om att det existerar en ideal sanning, och att det i historien finns inlagd en inneboende rationalitet (Foucault 1993:32). Jag ska genast förklara närmare hur jag tänker. Foucault menar att den kollektiva förvissningen om att det finns en absolut sanning som med hjälp av vetenskapliga metoder är möjligt att nå, har en oerhört stark ställning i vårt samhälle. Det han genom sina studier vill göra oss uppmärksamma på är att den inställningen och övertygelsen lever kvar i våra medvetanden genom en rad begränsningar och utestängningar och att det är dessa (huvudsakligen omedvetna) strategier – och här är det viktigt att lägga märke till att det är just omedvetna strategier som omtalas – som framhåller den ideala sanningen och den immanenta rationaliteten. Förnekandet av detta, som han benämner, spel, har ända sedan sofisterna uteslöts ur samhällets gemenskap, i Grekland på 400-talet för Kristus, fått som konsekvens att verklighetens paradoxer tystats eller kanske snarare förträngts (Foucault 1993:32f).
Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen. I vårt samhälle (liksom, föreställer jag mig, i alla andra men då med andra profileringar och accentueringar) finns det utan tvivel en djup logofobi, ett slags dov fruktan inför dessa händelser, inför denna mängd av sagda ting, inför framvällandet av alla yttranden och inför allt däri som kan vara våldsamt, diskontinuerligt, stridslystet, oordnat och farligt, ja inför diskursens stora, oupphörliga och oordnade brus. (ibid:36).
Kanske det är så enkelt som att vi människor helt enkelt inte gillar kaos och osäkerhet? Vi lyssnar därför hellre på den som säger sig veta hur det ligger till, än den som hävdar att det är svårt, komplicerat och kanske till och med omöjligt att plocka fram svaret på just de frågor vi har. Men det vore väl olyckligt i så fall, tycker jag. Det vore lite som att stoppa huvudet i sanden för att slippa ta tag i det vi oundvikligen måste ta tag i, om vi nu vill förstå den värld vi lever i. Här har humaniora emellertid ett stort pedagogiskt problem. Och då kan det vara på sin plats att å det bestämdaste påpeka att det sista jag vill uppnå med denna bok är att skapa kaos och sprida osäkerhet. Däremot vill jag diskutera förutsättningarna för vårt samhälle och ifrågasätta rimligheten i vårt ständiga sökande efter visshet och säkerhet. Men för att göra detta måste man först kunna bemästra den fundamentala osäkerhet som oundvikligen finns ”vid roten” av världen, som är själva det socialas och kulturens ”ursoppa”. När man väl gjort sig vän med den tanken, när man väl har integrerat den i sin världsbild, då först kan arbetet med att förstå världen börja. 
En viktig väg för att förstå hur världen är konstruerad menar Foucault i Diskursens ordning, är att inse vikten av att utsätta den vetenskapliga praktiken för oberoende och öppna granskningar av det arbete som utförs och de rön som presenteras. Alla som vill bedriva arbete i vetenskapens namn bör således, om man nu ställer upp på dessa premisser, presentera den egna praktiken på ett tydligt och väl genomlyst sätt. Foucault menar emellertid att många sådana strävanden förhindras av människors begär efter sanning. Men vad menas med begär efter sanning? Ett trivialt svar på den frågan anser jag mig vara på spåret när jag diskuterade rymden med mina barn. Båda två visade då tydliga tendenser till frustration när de i kör ansatte mig med orden: ”Men rymden måste ju ta slut någonstans”. Och jag tror inte jag är ensam om att minnas hur även jag som barn kände samma frustration. Det finns till och med de som hävdar att man kan bli galen om man funderar för mycket kring rymdens oändlighet, vilket blir en tydlig indikation på hur hög status sanningen och den absoluta säkerheten har (helt oavsett om den är bra eller dålig). Även om jag idag har accepterat att rymden måste förstås som ett rum utan slut, så stöter jag ständigt i min vardag på problem där min instinktiva tanke är, att det eller detta måste gå att förstå, det måste finnas en förklaring. Likafullt så vet jag, om jag tänker närmare på saken, att så inte alltid är fallet. Allting går helt enkelt inte att förklara. Svårigheten att acceptera detta faktum vill jag se som ett uttryck för människans inneboende begär efter sanning. Men den vetenskap som jag, med inspiration från Foucault, här testar förutsättningarna för, är en vetenskap som insett att allt inte går att förklara och som accepterat tanken på att åtminstone den sociala verkligheten är komplex och motsägelsefull. Foucault (1993:36) skriver, för att förklara hur detta kan vara ett faktum även om det är en bild som vi inte känner igen att,
det verkar som om alla förbud, hinder, trösklar och gränser ordnats för att åtminstone delvis bemästra diskursens snabba spridning, på så vis att dess rikedom berövas sin farligaste del och att dess oordning ordnas i figurer som undviker det mest okontrollerbara. Det verkar som om man velat utplåna varje spår av dess inbrytning i tanke- och språkspelen.
En strategi för att hantera världens komplexitet och oförutsägbarhet är att göra som med rymden, ge upp tanken på att det finns ett svar som vi kan förstå. Det kan också sägas handla om att försöka göra sig själv medveten om att det inte finns några garantier för något i livet. Överfört till en diskussion om bruket av alkohol och droger skulle man kunna säga att ingen troligtvis vill bli alkoholist. Ingen människa (föreställer jag mig i alla fall) tror heller att just han eller hon ska bli alkoholist eller att han/hon ska drabbas av skador på grund av sitt drogbruk, åtminstone inte i unga år. Men under tiden som man lever sitt liv i realtid så utsätts man ständigt och oundvikligen för hela den process som drivs mot en allt högre grad av komplexitet genom att den utgör det samlade resultatet av individens samtliga göranden och låtanden, olika löften, val av vägar, reaktioner på stimuli, influenser från andra samt de lagar, regler och konventioner (eller med andra ord den kultur och det samhälle vi lever i). Och alla dessa aspekters respektive konsekvenser, är per definition oöverblickbara. Det är först när man inser detta som en balanserad diskussion om alkohol kan ta sin början. En absolut central premiss för min forskning är att ingen i förväg kan veta hur livet, varken det egna eller kulturen/samhället, kommer att gestalta sig i framtiden. Det enda vi kan veta är att kulturen/samhället och vår egen roll i dessa ständigt görs, och att detta görande oundvikligen får konsekvenser, samt att vi alla därmed har ett ansvar för det samhälle och den kultur vi lever i.
Tack för en givande termin!

söndag 20 oktober 2019

Dagens bild: Hem är ett relativt begrepp

Gränser finns bara i våra föreställningar. Jorden är ett klot och allt liv lever på och konkurrerar om utrymme på en och samma insida. Människan kan bara överleva på den lilla, tunna skärvan av atmosfär som skyddar oss från rymdens kalla och sterila tomhet. Det är här vi har vårt hem, allt och alla som lever är del av samma evolutionära utvecklingsprocess. Livet är ett och mångfalden som det uppvisar är en förutsättning för allt och allas överlevnad. Det är utgångspunkten för mitt tänkande och min grundsyn.

Föreställningen om att det finns gränser som kan och bör försvaras och uppfattningen om att människor som lever på insidan har mer gemensamt än de som lever på utsidan handlar mer om hur vår hjärna är konstruerad än hur verkligheten är beskaffad. Det är så vi ordnar information och griper oss an livet. Det är enkelt att tänka och leva med utgångspunkt i antingen eller, men svårt att förstå och hantera mångfald. Det kan ingen ändra på, men förstår man det kanske det blir lite lättare att inse att det är mer som förenar oss människor än som skiljer oss åt. Mångfald är en förutsättning för liv, inte ett problem som ska hanteras. Strävan efter igenkänningens trygghet är förklarlig, men den är likafullt ohållbar; den föreställningen går inte att bygga något varaktigt på. Vill vi överleva måste vi förstå och lära oss hantera olikhet.

Tanken på att hjälpa flyktingar på plats, eller uttalanden av typen: Åk hem; bygger på samma dikotomiska tankefigur som delar in världen i vänner och fiender, vilken skapar det fiktiva behovet av gränser som markerar insidor och utsidor. Det ena ger det andra. Tankefiguren äter sig in och sprider sin förödande sjukdom i kroppen som sedan smittar andra kroppar och tanker, eftersom vi människor är sociala varelser. Åk hem säger bara den som tror sig vara säker på att höra hemma på insidan, men i själva verket är vi alla redan hemma. Jorden är VÅRT gemensamma hem. Det är inte invandringen som är problemet, det är vår föreställning om gränser och vår omöjliga längtan efter trygghet och säkerhet. Ju mer vi skyddar oss, desto mer sårbara blir vi. Det är så enfald fungerar, den enfaldige vet inte om och förstår inte hur lite hen vet.    

Bild: Ajan

Den vars hus bombats sönder och vars land förötts av krig hör lika mycket som du och jag HEMMA på jorden. Tänker vi bort alla gränser och ser till det som förenar oss människor, om vi lyssnar på varandra och skapar arenor för möten öga mot öga, kommer vi att se och förstå. Bygger vi murar som stänger andra ute stänger vi in oss själva. Och i avsaknad av information växer olika föreställningar om de andra fram. Det är så vår hjärna fungerar. Det är inte de andra som utgör hotet, utan vi själva och vår förmåga att tänka. Vi kan och bör ta kontroll över tänkandet, inte ta det för givet; för det är en kraft som måste tyglas för att kunna vara till hjälp.

Att stänga ute någon som inte har ett hem att åka till låter sig göras, men handlingen och tankefiguren som gör handlandet möjligt är destruktiv och påverkar både den som hyser den och den som drabbas av oresonligheten. Det kanske uppfattas som ett politiskt uttalande, men det är det inte; det är fakta. Detta är vad vi alla har att förhålla oss till. Mångfald är svårt, oerhört svårt. Problemen vi ser är därför ingen giltig orsak till att stänga gränserna, för det är ingen lösning, bara ett förnekande av faktum. Vill vi överleva har vi alla ett ansvar att lära oss förstå hur livet fungerar och hur vårt tänkande är organiserat.

lördag 19 oktober 2019

Arbetsintegrerat lärande, AIL

Här delar jag en text jag skrivit, om arbetsINTEGRERAT lärande. Alltså ännu en text om det där försummade mellanrummet som blir viktigare och viktigare för mig i min vetenskapliga gärning. Ju mer jag studerar samhället och ju äldre jag blir, desto viktigare upplever jag det vara att vi har kunskap om och förstår dynamiken som uppstår i tillvarons försummade mellanrum. Tyvärr ses mellanrum allt oftare som meningslös tomhet, som ett utrymme för effektivisering eller transportsträckor där ingenting händer. Antingen eller är lätt att hantera; både och är svårt, men viktigt. Tillvaron är sällan svart eller vit, den är komplex och dynamisk. Och mellanrummen är alltid integrerade delar av helheten. Det är där slumpen verkar och förändringens riktning stakas ut. Förstår vi mellanrummen och dess logik blir det lättare att förstå hur man kan arbeta med förändring och samverkan. Arbete och lärande finns det hur mycket kunskap som helst om, men det finns förhållandevis lite kunskap om relationen MELLAN.

Arbetsintegrerat lärande kan handla om lika saker, men för mig handlar det om det som händer mellan. Arbete och lärande kan kombineras på många olika sätt, men för att kunskapen ska kunna sägas vara INTEGRERAD krävs förståelse för komplexitet och dynamiken mellan. Texten nedan handlar om detta, det är ett utdrag från en längre artikel, som jag skrev för några år sedan, innan jag påbörjade arbetet med den bok om mellanrummets filosofi som jag just nu ägnar all ledig tid.

Arbetsintegrerat lärande är något helt unikt, i såväl arbetslivs- som vetenskapssammanhang. AIL rymmer också en ansenlig potential. Men för att kunna förlösa potentialen och till fullo utnyttja möjligheterna som finns i begreppet måste alla parter öppna upp och göra sig mottagliga för det nytänkande som krävs för att arbetet ska kunna bli framgångsrikt. Både akademin och arbetslivet måste dessutom ge upp en del av sin autonomi. För att AIL inte ska bli ännu en pedagogisk modefluga inom utbildningarna eller en sådan quick fix som många konsulter försöker sälja till företag, ännu ett lager fernissa på samma gamla bussines as usual som vi sett så många gånger under årens lopp både inom högskolevärlden och i näringslivet, då krävs det att alla parter vågar satsa. Insatsen kan vid en första anblick tyckas hög, men det finns oerhört mycket att vinna på att verka för ökat utbyte av kunskap och erfarenheter mellan arbetsliv och akademi. Artikelns syfte är att konstruera den praktisktteoretiska infrastruktur som krävs för att AIL-processen ska kunna bli framgångsrik.

Arbetsintegrerat lärande är en process som drivs framåt mellan arbetslivet och akademin. Ska man förstå vad AIL är måste man börja där, i det faktum att AIL är en process vars framgångsfaktor är direkt beroende av att ingen part tillåts ta över den. AIL är och kan bara vara startpunkten, resultatet, det som kommer ur processen är helt och hållet avhängigt relationen mellan dess ingående delar. Detta manar till eftertanke. Företrädare för akademin måste inse att AIL kan och får inte vara något man blir expert på, inget man utformar och bygger upp en gång för alla. Och arbetslivet måste ha i åtanke att AIL varken kan eller får ses som ett verktyg för snabb ökning av lönsamheten, i varje fall kan det inte vara skälet till att börja jobba AIL-inriktat. AIL-processen måste, för att ge upphov till det arbetsintegrerade lärande som gynnar alla parter, tillåtas leva sitt eget liv och den som vill dra nytta av processen kan bara följa med i strömmen.

Det AIL-arbete som skissas på i artikeln är ingen snabb väg till framgång, ingen quick fix. Arbetet handlar om att i grunden förändra tänkandet inom både akademin och arbetslivet. Den snabbt föränderliga värld vi lever i, på gott och ont, kräver nya lösningar på nya problem. Tyvärr verkar det som vi människor allt för ofta och allt för lätt ramlar in i gamla hjulspår. Visst finns det en öppenhet mot nya lösningar, men allt för sällan blir dessa bara ett slags ny lack på gammal plåt. Denna fundamentala egenhet hos människan bortser man ofta från när nya tankar introduceras, man bortser helt enkelt från att de allra flesta människor är bekväma vanedjur som bara i undantagsfall överger beprövade tankemönster. Utmaningen här, i denna artikel, blir därför att inte bortse från denna fundamentalt mänskliga egenhet. Därför vill jag påpeka att vad som framförallt krävs för att kunna ta till sig AIL-tankarna är en öppenhet för nytänkande och en förståelse för dels att det intefinns någon snabb och enkel väg till AIL, dels att ingen framgångsrik nyordning kan gå på tvärs mot människans naturliga fallenheter.

AIL-arbetet finns alltså redan inlagt i världen, som ett slags slumrande potentialitet. Men denna kan bara förlösas inom ramen för en miljö som präglas av förståelse och ömsesidig respekt. Lösningen finns med andra ord redan framför ögonen på oss alla, det gäller bara att lära sig se detta och om att delvis släppa på kontrollen. Potentialen hos AIL finns i mellanrummetmellan akademin och arbetslivet, och en central del i arbetet handlar därför om att upprätthålla ett sådant mellanrum inom vilket själva processen tillåts fortgå. Ingen part kan eller får ta överhanden, då är det inte längre AIL i den mening som åsyftas här vi har att göra med. Allt för ofta genomförs samarbeten mellan akademi och arbetsliv på en av parternas villkor, antingen är det akademin som så att säga står med mössan i hand och ber om pengar från näringslivet, eller så är det företagen som beställer lösningar på specifika problem. Men sådana samarbeten blir per definition bara kortsiktiga, kanske beroende på att parterna i allt för hög grad strävar efter kontroll. Vad som skissas på här är något helt annat. Både akademin och arbetslivet står inför en lång rad utmaningar som måste bemästras, till exempel klimathotet eller den globala arbetsdelningen och inte minst de återkommande konjunktursvängningarna som i uppgångsfasen drabbar akademin och i nedgångsfasen ställer arbetslivet inför problem.

AIL, i praktiken

Det AIL-arbete som jag skissar på kan mycket grovt sägas vara uppdelat i två huvudgrenar eller aspekter. Den ena handlar om utveckling av metoder och regler för samverkan mellan akademin och arbetslivet, det vill säga strategierna för kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan de olika sfärerna. Den andra grenen är abstrakt teoretisk och är inriktad mot frågor om lärande och utveckling samt synen på kunskap och arbete. Båda aspekterna berör såväl akademin som arbetslivet och det omgivande samhället. Det ”kitt” som förenar parterna är frågan om hur erfarenheter från arbetslivet kan integreras i akademin, och hur vetenskaplig kunskap kan integreras i arbetslivet. Vad det handlar om är med andra ord, Samproduktion av kunskap och av kompetens. AIL kan därför sägas vara ett dynamiskt område byggt på tvärkompetens och det handlar om att först och främst ömsesidigt uppmärksamma och lära sig värdera och förhålla sig till så kallade emergenta kvalitéer, det vill säga sådant som ej går att reducera till sina minsta beståndsdelar, sådant som uppstår i mötet eller kommunikationen mellan olika typer av aktörer.

AIL som forskningsområde är utvecklat för att fånga in det som händer i mötet mellan arbetslivet, samhället och akademin och om att omsätta sådana kunskaper i en vetenskaplig praxis. Ska man kunna nå en förståelse för vad ett samhälle och ett arbetsliv är/kan vara, samt hur det fungerar och hur dess delar hänger ihop, går det inte att reducera frågan till enskilda element och studera dessa för sig, svaret måste sökas i helheten. Det är en central tanke inom den tvärvetenskapliga AIL-forskningen vars undersökningsfokus ligger i skärningspunkten mellan ämnena, psykologi, pedagogik, informatik, socialpedagogik, kulturvetenskap, företagsekonomi, omvårdnad och liknande discipliner. AIL-forskningen utgår från en förståelse för både arbetslivet och samhället som processer vilka i hög grad drivs av och upprätthålls inom ramen för och genom kamp om makt och inflytande mellan aktörerna som bygger upp helheterna. Organisationer, till exempel, som är ett viktigt studieområde inom AIL-forskningen, blir ständigt till genom ömsesidiga, icke-linjära processer av blivande. Förstår man detta, och om en sådan förståelse kan spridas brett, då har man kommit en bra bit på väg mot en ny och mer användbar definition av vad ett samhälle är, och på köpet har man tillägnat sig lämpliga verktyg för att förstå hur ett långsiktigt hållbart samhälle och arbetsliv skulle kunna utformas. AIL-verksamheten inom akademin är alltså tvärvetenskaplig till sin karaktär, vilket är en viktig garant för att balansen mellan delarna i området AIL upprätthålls. Av övriga bidrag i antologin framgår att den forskning som pågår på Högskolan Väst framförallt är inriktad mot företags och organisationers hantering av mänskliga resurser, det vill säga kunskap om dels hur lärande går till och kan implementeras i en organisation, dels kunskap om hur personalen som arbetar inom en organisation fungerar enskilt och i grupp samt hur man kan förstå och analysera kommunikation mellan individerna. Informationsbearbetning och kunskapsutbyte samt analyser av maktordningar är andra viktiga aspekter, liksom ledning och organisering av sådant arbete. Detta arbete har på olika sätt bedrivits inom ramen för högskolan och den övergripande vetenskaplig miljö, ofta i samarbete med arbetslivet i regionen.

AIL är med andra ord en verksamhet som pågått länge, och inom området har en ansenlig kompetens upparbetats. Men, och det är här som ovan anföra tankar om samtal kommer in. Arbetslivet har ännu inte engagerats på allvar. Det jämviktsförhållande som lyfts fram ovan som helt centralt för att kunna frammana och tillvara ta de emergenta kvalitéer som efterfrågas. Vad som saknas och behövs för att komma dithän är ett mycket större engagemang för frågan inom arbetslivet. Häri ligger den riktigt stora utmaningen. Hur får man (kanske i första hand) det privata näringslivet att inse vinsterna med att lite mer förutsättningslöst samtala med forskarna? Här tror jag att man måste gå varligt fram och ett sätt att göra det på skulle kunna vara att sätta igång samtal mellan företrädare för berörda parter. På Högskolan Väst finns en mycket speciell plats som skulle kunna användas inledningsvis för detta ändamål, Entré AIL. Det är en fysisk mötesplats där förutsättningslösa samtal kan föras. Sådana samtal måste dock vara förutsättningslösa, annars faller hela poängen, och det är upp till var och en som deltager i samtalen att se till att detta förhållande upprätthålls.

En av parterna i samtalen är akademin. Vad kännetecknar denna? Vetenskapskvinnors och mäns kanske främsta egenskap är deras kreativitet, och den i kombination med djupa specialämneskunskaper utgör en oundgänglig resurs. Men för att kunna förlösa den resursen krävs att de problem som ska lösas är intressanta och kan leda till fördjupad kunskap. En annan part i samtalen är arbetslivet. Här är mina kunskaper inte lika stora, men jag tror inte jag är helt fel ute om jag hävdar att den viktigaste egenskapen hos denna grupp är entreprenörsanda. Det vill säga förmåga att se potential till utveckling och handlingskraft. En tredje part i samtalet är politikerna. Om dem vet jag inte speciellt mycket, men helt klart är att de sitter på och kanaliserar en ansenlig mängd resurser. AIL-samtalen, så som jag föreställer mig dem, försiggår alltså framförallt mellan dessa tre parter som alla besitter unika kunskaper. Och om man kan få dessa kunskaper/kompetenser att samverka, utan att någondera part tar överhanden och försöker styra processen i en för dem kortsiktigt fördelaktig riktning så finns här en ansenlig potential för långsiktigt hållbar utveckling.

Samhället befinner sig i ständig förändring och det byggs och upprätthålls i och genom människors vardagliga handlingar, genom att du, jag och alla andra gör det vi brukar. Det handlar alltså i grund och botten om kanalisering av energi (och i viss mån makt) genom att mina handlingar delvis sätter gränser för andras handlingar. Samhället förstått på detta sätt blir med andra ord ett slags spel som står under ständig förändring, eller för att använda Deleuze teminologi. Samhället blir ständigt till. Inget är med andra ord som det varit och att göra ingenting (vilket således blir en motsägelse) är också en handling som kräver kraft och energi. Att sätta igång ett AIL-arbete är med andra ord inget revolutionerande, men gör man det inom ramen för den tankestruktur och utifrån de premisser som här skissas på kommer arbetet att i mycket högre grad, än vad som varit fallet hittills när man akademin har samarbetat med arbetslivet, att handla om medveten kanalisering av energier och det skulle i så fall vara revolutionerande.

Vem vinner på AIL?

Varför ska man då göra detta? Vad har parterna att vinna på det? Vinn-vinn-situationer talas det ibland om, så pass ofta och så pass många olika sammanhang att det har kommit att bli en klyscha. Men det AIL-arbete som här åsyftas har faktiskt potentialen att göra alla parter till vinnare. Det handlar bara om hur man definierar vinst. Vinsterna ser naturligtvis högst olika ut för akademin, arbetslivet och det omgivande samhället, men en sak måste man ha fullkomligt klart för sig. Pengar har inget med saken att göra. AIL kan och får inte vara något man inför för att öka vinsten, åtminstone får det inte vara den primära orsaken. Ingen vet heller om AIL ger någon ekonomisk avkastning.

Den främsta vinsten med AIL för akademin är att man genom förutsättningslösa samtal kring vardagen inom arbetslivet får tillgång till unika inblickar i hur det faktiskt ser ut och går till på de arbetsplatser som man utbildar studenterna för. Och i förlängningen kan sådana förstahandskunskaper, om de på ett fritt och kreativt sätt, förutsättningslöst bearbetas vetenskapligt, ge upphov till användbara lösningar på problem och frågor som ingen tidigare har upptäckt.

Vinsten för arbetslivet är att man, just genom att samtalen med akademin är förutsättningslösa och drivs framåt av nyfikenhet och vad som för stunden känns aktuellt, får en unik förståelse för vilka kunskaper som finns inom olika vetenskapliga discipliner, inte bara de man själv kommer att tänka på och inte bara de som svarar mot de behov man själv ser.

Samhällets vinst handlar om resurserna man har till sitt förfogande kan utnyttjas bättre. Verkningsgraden på skattemedlen kommer att kunna öka eftersom samtalsformen gör det lättare att sätta igång processer av de medel och de resurser som redan finns.

Det bör ha framgått att nyckel till framgång är helt avhängig dels vilken syn man har på kunskap, dels hur man ser på de krafter som driver förändring. Att arbeta med AIL är enkelt, men som bekant är det som så ofta det enkla som är svårt. Men förstår man det har man redan kommit en bra bit på väg.

fredag 18 oktober 2019

Rasism och annan antihumanism

Tage Danielsson sa att han tog avstånd från alla ismer utom cyklism och humanism. Jag tänker samma, men eftersom jag inte cyklar är det humanismen jag fokuserar på. Humanism är tron på människan och hennes möjlighet att förändra och förändras. Här är tanken inte att problematisera begreppet, vilket jag gjort i andra poster (sök på posthumanism, till exempel). Idag är det viktigare att försvara humanismen än analysera den kritiskt. För mig hänger humanism ihop med bildning. Det ena förutsätter det andra. Jag söker kunskap om och försöker förstå det unikt mänskliga, för att på det sättet försöka förstå allt annat. Humanismen är utgångspunkten för mitt arbete med att lära och utveckla kunskap.

Tron på människan är ett val jag gjort och jag undersöker FÖRUTSÄTTNINGAR för förändring. Humanismen är garanten för mänsklighetens överlevnad. Utan en tro på människan och människans förmåga att och intresse av att ta hand om sig själv, varandra och den enda plats i hela universum där människor kan leva som just människa, kommer andra intressen och krafter att ta över. Och just detta ser vi en massa oroande tecken på idag. Det finns ingen anledning att tro på människan om man fokuserar på det är, det som görs och det som sägs och tänkt. Fast om det krävs evidens för något handlar det ju inte om tro, utan om att veta. Jag vet inte, ingen vet, vad människan är kapabel, men detta vet jag, att utan tro på människans förmåga och önskan att göra gott blir det svårt att arbeta för långsiktig hållbarhet.

Människan vill och strävar efter en massa saker. Allt är inte nyttigt, mycket är inkompatibelt och annat är skadligt. Människor dödar varandra, röker och lever ohälsosamt. Människor förstör miljön och gör en massa olika saker som är dåligt för livet på jorden. Humanismen står inte över detta. Det är vetenskapen om människan och det mänskliga. Men utan humanismens tro på människan och förmågan att förändras finns ingen framtid för livet på jorden. Tekniken är skapad av människor, men om allt för mycket fokus läggs på den vänder den sig mot oss. Atombomben är ett varnande exempel på ett omedelbart tekniskt hot, det räcker med att knapptryck så kan livet på jorden utrotas. Digitaliseringen är ett mer långsiktigt hot som ingen vet vad det kan får för konsekvenser. Mobilerna tar över allt mer av vårt fokus och kontrollerar allt fler människors liv på ett obehagligt, smygande sätt. Implementeringen av digital teknik saknar, i form av hastighet och omfattning, motstycke i mänsklighetens historia. Därför behövs humanismen, som motkraft och något att samlas kring.

Tyvärr växer nationalismen, och många unga idag är aningslösa inför olika tendenser till totalitarism. Över tjugo procent av väljarna i Sverige kan tänka sig att rösta på ett rasistiskt part med nazistiska rötter.  Föga förvånande är SD bildningsfientliga, de underblåser tanken på att känslor är viktigare än kunskap och att människors rädsla (som de själva gör allt för att underblåsa) är viktig att ta på allvar. Och detta gör man för att känslor går att styra. Grogrunden för efterfrågan på en politik som talar till MIG och som lovar att ge MIG vad Jag vill ha, oavsett om det är möjligt att lova det eller inte, är den växande egoismen. När allt fler fokuserar allt mer på sig själva och sin omedelbara, personliga, behovstillfredställelse riskerar samhället att lösas upp inifrån. Globalist har talande nog blivit ett skällsord, något negativt. Ensam är dock inte stark. Människa är något man blir TILLSAMMANS, något som förenar oss. Tanken på vi och dom är förödande för alla eftersom den bygger på rädsla, okunskap och splittring.

Rasism är antihumanism, liksom alla andra essentialistiska uppfattningar, av den enkla anledningen att tankefiguren fokuserar på biologin enbart, det givna och oföränderliga. Rasism är motsatsen till förändring och utveckling och bygger på en misstro mot människan och det mänskliga. Det är en tanke som degenererar och som sprider död och förintelse vart den än dyker upp. Humanismen däremot handlar om det som kännetecknar det MÄNSKLIGA, och det är kultur och kunskap, det vi alla delar med varandra. Människan är visserligen ett djur, men förmågan att tänka abstrakt och planera för framtiden är unikt mänsklig. Humanism handlar om att vårda och utveckla förmågan att tänka bortom det givna, alltså utanför det kända och personliga. Humanism handlar om bilden av människan, inte som hon är utan som hon skulle kunna bli.

Humanism är ingen lösning, det är ett förhållningssätt till kunskap och andra människor. Vi får den humanism och de förutsättningar för liv som vi förtjänar. Därför väljer jag att tro på och värna humanismen, och därför gör jag vad jag kan för att motarbeta rasism, nationalism, kunskapsignorans och alla andra uttryck för dumhet.

torsdag 17 oktober 2019

Jämställd resursfördelning

Här är ambitionen att samla ihop tankarna efter dagen i Stockholm och seminariet, arrangerat av Jämställdhetsmyndigheten, om arbetet med att främja en mer jämställd resursfördelning av forskningsmedel. Temat för dagen var: Hur beaktar lärosätena jämställdhet vid fördelningen av forskningsmedel?

Det enkla svaret är att det görs en hel del åtgärder, men att utfallet av arbetet fortfarande är nedslående ojämställt. Jag har varit engagerad i denna fråga sedan 1990-talet och skrev min avhandling om förutsättningarna för jämställdhetsarbete i den (fortfarande väldigt ojämställda) åkeribranschen, och kan inte undvika att se vissa mönster. Den mest nedslående insikten från igår är att jämställdhetsmyndigheten inte är jämställd, alla arrangörer och presentatörer och en förkrossande majoritet av deltagarna på seminariet (runt 100 representanter från landets lärosäten) var kvinnor. Slutsatsen måste blir att det inte är fel på metoderna, det är i viljan till förändring, framförallt men inte enbart, från de som gynnas av status quo som det brister. Som man finner jag det beklämmande att vara i minoritet och blir bedrövad över att inte fler män engagerar sig för jämställdhet, men det är så det har sett ut så länge jag arbetat med dessa frågor.

I ett samhälle där långt fler än 20 procent av landets befolkning, även massor av kvinnor, menar att feminism är ett hot, och när det till och med reses förslag på att kvinnor ska berövas rätten att rösta, räcker det inte med goda intentioner eller nya förslag på åtgärder. Jag menar att det krävs helt nya sätt att se på problemet och nya sätt att tänka kring frågan och vad det är man vill uppnå egentligen. Det är som Mats Alvesson säger, lätt att få det att se bra ut, men oändligt mycket svårare att få det att verkligen bli bra. Ska verklig jämställdhet någonsin kunna uppnås måste alla vara beredda på att en lång rad ömtåliga tår hos mäktiga och inflytelserika människor oundvikligen kommer att trampas på. Vi måste intressera oss mer för makt och inte betrakta forskare som försöker förstå hur makt fungerar med misstänksamhet. Och som jag skrev igår så måste vi inse att språket aldrig är neutralt. Så länge genusvetenskap och humanioraforskning inte räknas som verkliga vetenskaper och så länge dessa vetenskapers resultat betraktas som flum kommer arbetet med att främja jämställdheten i vårt land att kämpa i motvind. Det finns inga genvägar eller några quick fix som löser ett så pass fundamentalt, djupgående och komplext problem. Ojämställdheten är skapad av människor och det är människor som måste förändra sitt sätt att tänka och agera för att samhället ska kunna bli jämställt.

Första tanken som dök upp i huvudet på mig under mötet är att man ofta rusar förbi de svåra frågorna och verkliga utmaningarna och kastar sig med liv och lust över det man kan göra och det som går att kontrollera, vilket leder till att arbetet med frågan inte blir så förutsättningslöst som det måste vara. Enligt den danske fysikern Niels Bohr mänsklighetens största och vanligaste misstag att vi söker efter svar där vi kan leta, inte där vi vet att svaren faktiskt finns. Rent generellt anser jag att man, innan man talar om hur man ska fördela medel, ingående måste tala om vad det är man vill uppnå egentligen. Vad är viktigast; att det att faktiskt uppnå jämställdhet i hela samhället och på lärosätena, eller är det att forskningsmedlen fördelas jämställt mellan forskande män och kvinnor. Om det senare anses vara viktigast är det relativt enkelt; det är bara att införa en regel om att hälften av forskningsmedlen ska fördelas till kvinnor och hälften till män. Om det visar sig att det inte finns tillräckligt kvalificerade forskare inom respektive kategori måste man inte dela ut alla pengarna, de kan som vanligt återgå till statskassan. Gör man så behövs inga utredningar eller utvärderingar. Systemet blir självreglerande. Om målet däremot är att integrera forskningsverksamheten i samhällets övriga strävan efter jämställdhet på ett djupare plan måste man tänka mycket mer förutsättningslöst och kreativt och vara öppen för att det kommer uppstå turbulens.

Ett talande tecken på businesss as usual var att en av de första frågorna som restes på mötet (av en man) handlade om behovet av likvärdighet i hur man rapporterar in resultatet av arbetet som utförs på lärosätena. Jag utgår från att frågeställarens intentioner var oklanderliga, men påminner om att jämställdhet inte handlar om hur man UTVÄRDERAR verksamheten utan om hur man verkligen får det att bli bra. För att få det att se bra ut måste man ha koll på och kontroll över mätmetoderna och vilka nyckeltal som räknas. Det är så som privilegierade i alla tider mer eller mindre medvetet har arbetat för att bevara staus quo. Den som anser att man måste utvärdera frågan om jämställdhet visar i ord och handling att hen inte förstår eller bryr sig om problemet och dess samhällskonsekvenser. Det är bara ett finare sätt att visa den ignorans som är problemets kärna och den privilegierades rättighet. Det handlar inte om illvilja, det är så här den mänskliga hjärnan fungerar; man undviker frågor utan givna svar och fokuserar på det som är enkelt och hanterbart. Det gäller i alla frågor, inte bara i jämställdhetsfrågan. Om jämställdheten i samhället är beroende av regler och regelföljande handlar det inte om JÄMSTÄLLDHET eftersom graden av jämställdhet är en indikator på hur män och kvinnor liksom manligt och kvinnligt värderas i samhället.

Elefanten i rummet är att väldigt många, framförallt män men även kvinnor inte ser jämställdhet som en prioriterad fråga. Det räcker inte att bara följa regler, den mest verksamma formen av makt och motstånd manifesteras aldrig öppet, det vet varje diktator och det är därför politiker med totalitära anspråk försöker kontrollera medierna och skär ner på humaniora och genusvetenskap, vilket är verksamheter som förfogar över verktyg att kritiskt granska maktordningarna som finns och verkar överallt. Mina kompetenser (kultur och genus) är mitt i prick för att hantera den här typen av problem, men eftersom kultur och genus inte anses vara tillräckligt vetenskapliga, kommer kompetenserna som genusvetare och kulturforskare upparbetat inte att få lika stort genomslag som orden och förslagen som kommer från ingenjörer och forskare inom naturvetenskap. Och så länge det ser ut på detta sätt kommer vi att fortsätta diskutera problemet och utvärdera nya former av regler och åtgärder tills vi får en ny regering som lägger ner Jämställdhetsmyndigheten och frågan nedprioriteras igen.

Mycket tid på mötet läggs åt att visa på att vi har problem, vilket är enkelt att göra samtidigt som det är att slå in öppna dörrar. Även om Sverige är ett av världens mest jämställda länder är vi långt ifrån målet om jämställdhet. Att lägga tid på att visa att vi har ett problem i ett sammanhang som detta, där man talar för redan "frälsta" och insatta människor, är ett paradexempel på ineffektiv användning av tid och resurser. Och det faktum att bevisbördan anses ligga på den underordnade, eller den som ser problemet och vill göra något åt det, är lika talande. Om vi VERKLIGEN vill ha jämställdhet borde bevisbördan ligga på den som försvarar staus quo. Den som hävdar att genus inte spelar någon roll borde vara tvungen att bevisa detta, men så är det inte idag.

Ett annat problem är den ängslighet som lyser igenom i diskussionen och som handlar om att insatserna naturligtvis inte får påverka kvaliteten i det vetenskapliga arbetet. Man utgår alltså helt okritiskt från att nuvarande system som vi vet leder till ojämlikhet alltid sätter kunskapen och den akademiska kvaliteten i första rummet, vilket återstår att bevisa. Staus quo måste kunna problematiseras, annars kommer åtgärderna inte att leda till någon verklig, varaktig förändring. Det är delvis detta som genusvetare ägnat sig åt, med utgångspunkt i en teoretisk diskussion om relationen mellan makt, subjekt och kunskap; i kraftig motvind, eftersom den typen av granskningar anses ovetenskapliga. Innan vi kommer tillrätta med dessa problem kan som jag ser det ingen verkligt konstruktiv diskussion om jämställdhet i forskningen inledas, och några verkligt viktiga resultat kommer heller inte att kunna uppnås.

Under dagen presenteras massor med olika projekt där man arbetat med att uppnå en jämställd fördelning av forskningsmedel, och lika många sätt att utvärdera det arbete som görs. Men eftersom man inte beaktar eller i alla fall undervärderar betydelsen av problemen jag pekat på ovan händer väldigt lite. En fråga som dyker upp i mitt huvud och som vi diskuterade vid mitt bord är: När man mäter kompetens utgår man från publicerade artiklar och citeringar, där det framgår vilket kön och vilka sammanhang forskaren ingår i. Varför bedöms inte ansökningarna anonymt? När man bedömer musiker som ska anställas i en symfoniorkester görs det ofta anonymt, eftersom man insett att man bedömer manliga och kvinnliga sökandes kompetens olika trots att musiken saknar genus. Fungerar det där borde det fungera i vetenskapen också. Om bara viljan finns är metoderna mer en formalitet.

Det visar sig att det i akademin finns en föreställning om att avslag ALLTID handlar om objektivitet och kvalitet, inte om forskarens kön. Om en kvinnlig forskare i en grupp om fem sökande får medel misstänker man att det handlar om kvotering, men så tänker man inte om den män som får medel. Föreställningar spelar roll! Argumentet att kvaliteten blir lidande är enormt starkt, men om vi VERKLIGEN menar allvar med BÅDE betydelsen av jämställdhet och kunskapskvalitet MÅSTE vi våga granska detta påstående kritiskt. Men istället och utan att det finns evidens för det misstänkliggörs budbärarna som pekar på problem inom nuvarande system. Kunskap är aldrig objektiv, eftersom den alltid bygger på tolkningar och sprids och används mellan människor och inom kulturella gemenskaper där det finns en lång rad grundläggande värderingar som de flesta är omedvetna om eller ignoranta inför.

Det nedslående intrycket från mötet är att det som vanligt är de redan frälsta som talar och övertygar varandra om hur viktigt jämställdhet är. Så länge de som betraktar jämställdhet som en irrelevant eller oviktig fråga inte behöver motivera sin tystnad och sitt ointresse kommer ingen förändring att kunna komma till stånd. Den som är privilegierad stöter inte på problemen som underordnade gör, det är detta som är deras privilegium och först när man inser och accepterar detta som kunskap kan arbetet med en varaktig förändring inledas, och då kan förändringen snabbt få genomslag. Den tanken har hållit mitt hopp vid liv och fått mig att orka fortsätta mitt engagemang.

Slutsatsen blir att tolkningsförmåga, kreativitet och kritisk analytisk förmåga är viktigare än några andra kompetenser, ifall det är mer jämställdhet vi vill ha. Och så länge som dessa kompetenser anses vara mindre värda än kompetenserna som används inom naturvetenskapen kommer jämställdhetsarbetet att bli lidande.

onsdag 16 oktober 2019

En bild av ojämlikheten i praktiken

Samlar ihop lite preliminära tankar från dagens möte i Stockholm, arrangerat av Jämställdhetsmyndigheten, om lärosätenas arbete med att få till en jämställd fördelning av forskningsmedel. Dagen väcker så himla många tankar att det kommer bli minst två bloggposter till med utgångspunkt i erfarenheterna. Jag har lite kommit ifrån jämställdhetsfrågan på senare år, och mötet väckte en massa minnen och tankar från andra möten genom åren. Jag har varit engagerad i frågan sedan mitten av 1990-talet och det första som slår mig är att och hur lite som förändrats. Bristande jämställdhet är fortfarande ett problem och vi talar om problemet på samma sätt som diskuterar liknande förslag på lösningar. Hjulet har uppfunnits och fortsätter uppfinnas gång på gång och för varje ny generation av forskare och person i ledande ställning. Inte så att jag tappar sugen, men det blir allt mer tydligt att vi dels måste arbeta på helt nya sätt, dels att vi kanske måste inse att det inte är metoderna det är fel på utan viljan att faktiskt göra något åt problemet hos de som har ansvar för frågan och faktiskt kan göra något åt saken. 

En av presentatörerna visade en bild som i alla fall för mig är talande eftersom jag menar att den visar  var problemet finns. Bilden visar hur sakkunniga har bedömt liknande meriter beroende på om den vars meriter ska bedömas är man eller kvinna. Manliga sökande har visat på djup i sin forskning, medan hon är smal eller ensidig. Han är bred, hon är grund. Han är excellent och hon beskrivs som ambitiös. Och så vidare. På pappret är det likvärdiga meriter, men när granskaren av meriterna sätter ord på dem används olika ord med olika valör beroende på kön. 


Samma sak kan beskrivas på olika sätt, det är inte på något sätt en nyhet för mig som kulturvetare. Ord och benämningar har betydelse för hur vi människor upplever världen, det är ett resultat av både kultur- och genusforskning. Problemet är att den här typen av forskning avfärdas som ovetenskaplig av forskare vars forskning tillmäts mer betydelse i samhället; forskning som sägs vara objektivt bättre och nyttigare (utan att motivera vad man menar med nytta). Vi kan med andra ord sluta undra varför vi inte kommit längre i jämställdhetsarbetet. Bilden säger egentligen allt som behöver sägas, och det är som sagt inga nyheter för mig som genusforskare. Den dag det inte blir uppror på Högskoleläckan om och när genusfrågor diskuteras där kan vi börja hoppas på att en vändning är möjlig och på väg. Där är vi inte på långa vägar.

Kvalitet och kompetens är kvalitativa begrepp och därför kommer strävan efter objektivitet per definition att leda till ojämlikhet. Är du man är det du gör per definition objektivt och uppfyller kraven på god kvalitet, eftersom inga resultat talar för sig själva. Och är du kvinna gäller det motsatta förhållandet. Antingen påpekar hon faktum och anklagas för att vara subjektiv, eller också accepterar hon utlåtandet och blir utan medel. Så här kommer det att fortsätta vara ända tills vi accepterar att kvalitativa bedömningar och kompetens att utföra sådana på ett bra sätt måste uppvärderas och accepteras som lika vetenskapliga sätt att arbeta som annan vetenskap. Det är så här ojämlikheten bevaras, via och med benägen hjälp av ett förment neutralt språk.

Återkommer med fler tankar inom kort.

Nykterhet? Långt ifrån en självklarhet.

Publicerar här ännu en ansökan som jag verkligen ville genomföra men som aldrig fick finansiering eftersom ansökan inte hävdade sig i den mördande konkurrensen med andra ansökningar, vilket inte säger någonting om vad detta projekt skulle kunna resultera i för KUNSKAP och vilken samhällsnytta projektet skulle kunna bidra med. Ingen vet och ingen kommer att få veta, för jag fick aldrig chansen att testa mina tankar i skarpt läge. Tanken med projektet var att gå vidare med resultaten från det projekt som jag arbetade med på fritiden och min kompetensutvecklingstid, vilket gjorde mig till docent och vars resultat presenterats i några artiklar och boken Kung Alkohol, och andra drogaktörer. Jag ville undersöka nykterhet på samma sätt som jag undersökt kulturen i alkoholen och drogerna och alkoholen och drogerna i kulturen. Jag skulle fortfarande vilja genomföra detta projekt eftersom jag tror att kunskapen jag kan bidra med är en viktig pusselbit i arbetet med att förstå missbruk och alla problem som går att härleda till alkohol och droger. Men jag har inget som helst intresse av att ägna tid och kreativ energi åt att knäcka ansökningskoden och lära mig skriva ansökningar som vinner bifall. Varför skulle jag; det är som jag ser det slöseri med skattebetalarnas pengar. Pengarna som samhället investerar i forskning ska gå till FORSKNING, inte till en omfattande administration och granskning av ANSÖKNINGAR om forskningsmedel. Det måste finnas bättre sätt att fördela medlen! Och i väntan på det fokuserar jag på den kunskapsutveckling jag faktiskt har tid att ägna mig åt.

Skulle jag skriva om projektet, framförallt dess metod och teori, idag, skulle jag skriva helt annorlunda. Självklart. Det är tio år sedan ansökan skrevs och jag har lärt mig massor och tänker annorlunda idag. Ämnet anser jag dock fortfarande vara relevant och angeläget. Jag ser bara inte poängen med att utveckla kompetens att skriva bättre ansökningar, för vad är en bra ansökan egentligen och hur ser kausaliteten mellan den och det forskningsprojekt som sedan faktiskt genomförs ut? Jag förstår att man inte kan och tycker heller inte att man bör ge pengar till någon som inte vet vad hen ska göra, men är man forskarutbildad har man ju utbildats för att forska och man har dessutom fått ett forskarkörkort. Om det betyder att man även fortsättningsvis måste kontrolleras och övervakas betyder ju den utbildningen ingenting, det är bara en titel. Varför utbildar vi forskare kan man undra, och ännu mer förbryllande blir det att vi inte utbildar eller har något utvecklat system för att kontrollera och utvärdera GRANSKARNA? Övertygelsen om konkurrensens kvalitetsdrivande egenskaper (ett slags magiskt tänkande) saknar grund och är kontraproduktiv eftersom kunskap kräver samverkan och tid för analys och eftertanke.

Varför väljer man inte projekt utifrån syfte och forskningsidé? I Högskolelagen står det att forskaren är fri att välja metod, men ska man få medel från de statliga forskningsråden är man allt annat än fri att utarbeta sin metod efter eget huvud och i relation till kunskapen man söker. För att lyckas i den mördande konkurrensen om medel måste ansökan innehålla detaljerade uppgifter om hur man ska gå tillväga och även vilka preliminära resultat man väntar sig. Och den som söker medel utan att kunna peka på en väl etablerad och kvalitetssäkrad metod kan glömma att ens komma ifråga för pengar. Dessutom måste projektet även passera genom det nålsöga som etikgranskningen innebär och där man inte bara granskar projektets etiska implikationer utan även dess metod ännu en gång. Projektet om nykterhet är mer av karaktären grundforskning och jag har inte ens idag någon klar uppfattning om vilken metod jag skulle välja. För att kunna genomföra projektet och komma fram till viktig och användbar kunskap MÅSTE jag kunna testa mig fram. Och visst, jag skulle kunna fejka i ansökan och beskriva en beprövad metod in i minsta detalj för att det krävas av mig och sedan, om jag får medel, jobba i enlighet med högskolelagen, men vad är det då för mening att granska ansökan? Redan som det är krävs att man har en mycket detaljerad plan för ekonomin, som kräver tid och engagemang från högskolans ekonomer; trots att alla ansökningar regelmässigt får mindre pengar än vad som ansöks om och som därför gör att man får svårt att genomföra projektet enligt planen.

Så här skrev jag då, och vem vet. Kanske tar jag tag i dessa frågor igen i framtiden, när jag blir pensionär och inte behöver anpassa mig efter regler som jag inte förstår meningen med.

Nykterhet? Långt ifrån en självklarhet.

Nykterhet är en nästan helt oproblematiserad fråga. Det är det kanske viktigaste resultatet av mitt nyligen avslutade alkohol- och drogprojekt (se Nehls 2009), vilket jag arbetat med sedan disputationen 2003. Föreliggande studie av nykterhet ser jag som den naturliga fortsättningen på det projektet. Nykterhet är en central fråga om man på allvar vill förstå såväl bruk som missbruk av alkohol och droger. Det uppmärksammade Gregory Bateson (2000) redan på 1970-talet. Han menar att om man vill förstå missbruk bör intresset riktas mot nykterhet eftersom det är något i denna som driver alkoholisten att dricka. Gränsen mellan nykterhet och onykterhet är emellertid högst flytande. Vad innebär det att vara nykter? Hur ska/bör nykterhet definieras? Hur mycket psykofarmaka kan man stoppa i sig och fortfarande, i laglig och kulturell mening, betraktas som nykter? Hur ska man se på värktabletter, läskedrycker som Red Bull, kaffe, cigaretter, snus med eller utan inblandning av koffein, (och socker samt fett), som alla på ett eller annat sätt påverkar brukaren och därför gör något med begreppet nykterhet?

Det är inledningen till och motiven för projektet, vars syfte är att: undersöka innebörden i begreppet nykterhet? Följande frågeställningar är aktuella: Vilka normer kan nykterheten sägas bygga på och hur påverkas olika individer av dessa? Var går gränsen mellan nykterhet och onykterhet, och hur ser övergångarna från det ena tillståndet och det andra ut? Vilka aktörer agerar inom nykterhetens ramar, och hur ser relationen ut mellan dem och de aktörer som agerar inom alkoholens område? Projektet har också ambitionen att utveckla metoder för studier av komplexa fenomen, vilket nykterhet är.

Teori

Aktör-Nätverksteori (ANT) är den vetenskapliga tradition som är mest relevant för projektet (se t.ex. Kleinman 2005, Law & Hassard 2005, Czarniawska & Hernes 2005). ANT handlar förenklat om att beakta hela det sammanhang där det man undersöker finns.

Det begrepp som används genomgående i analysen är aktör (se t.ex. Latour 1998:11ff). Poängen med att betrakta alla ingående delarna på ett och samma sätt är att man inte hoppar över de led och manövrar genom vilka tillvaron ständigt byggs upp av. Inte bara människor kan fungera som aktörer. En aktör är varje element som ”skapar utrymme runt sig själv, gör andra element beroende av sig själv och översätter deras vilja till ett språk som är dess eget” (Latour 1998:21), alltså allt som kan få något att hända, allt som kan göra skillnad. Vid sidan av aktörer (förenade i nätverk) utgår man från att det som håller storheterna samman är förbindelser, och det är dessa som ska studeras (Latour 1998:54ff). För ”samhället [och nykterhet] är inte det som håller oss samman, det är vad som hålls samman.”

Tankar om metod, material och genomförande

Nykterhet kan inte vara en förklaring, nykterhet är istället vad som ska förklaras, via och med hjälp av de spår den lämnar efter sig. Det är utgångspunkten för arbetet. Men för att kunna arbeta förutsättningslöst, vilket är centralt för genomförandet, är det svårt att redan här bestämma exakt vilket material som kommer att analyseras och vilka metoder som ska användas. Motivet för detta är att strikt metodologi riskerar all bli ett slags utestängningsmekanism som gör att man går miste om viktig kunskap (jfr Sourowiecki 2005 och Tapscott & Williams 2006). John Law (2006:143ff) menar att metod aldrig får betraktas som ett oskyldig och uteslutande tekniskt inslag i den vetenskapliga praktiken. Den princip projektet utgår från och följer är strävan efter tydlighet. Vad som kommer att presenteras är en väl genomlyst forskningsprocess där såväl empirin som analysarbetet öppet redovisas (se t.ex. Latour 1987, Latour & Woolgar 1986, Boaventura de Sousa Santos 2007, Gieryn 1999). Latours motto: don’t fill in the blanks (2005:246), hänvisa inte till något som inte går att belägga empiriskt, är därför centralt.

Arbetet kommer att bedrivas på Högskolan Väst (HV) där jag har min anställning och arbetsplats, på institutionen för Omvårdnad, hälsa och kultur (OHK). Här finns en bred kompetens och forskning om hälsa, vilket är viktigt för projektet. Jag ingår även i och följer aktivt ett par olika tvärdisciplinära seminarier/forskargrupper (bland annat på CFK och GRI) inom Göteborgsområdet, där utbyte kring frågor som rör projektets intresseområden kontinuerligt diskuteras. Dessutom kommer de internationella forskarkontakter som upparbetats på OHK och HV att användas inom projektet för utbyte och spridning av resultat.

Projektet kan grovt delas upp i tre faser: År ett: inläsning och samlande av empiri. År två: analys och artikelskrivande. År tre: konferensdeltagande och spridning av resultat samt författande av en monografi. Utöver lönekostnader, motsvarande halvtid, söks pengar för inköp av litteratur (20000:- det första året och 10000:- det andra).

Tidigare forskning

Från fältet Science and Technology Studies (STS) hämtas projektets viktigaste inspiration. Ett axplock av studier och forskare med relevans för projektet ser ut som följer: Marc Berg bör nämnas (Berg 1997, 2004, Berg & Timmermans 2003), han har tillsammans med Annemarie Mol varit redaktör för antologin Differences in Medicine. Unraveling Practicies, Techniques, and Bodies. STS-forskarna rör sig i gränslandet mellan olika vetenskapliga discipliner och det man studerar är hur kunskap uppstår, påverkar och förmedlas i samhället. Annemarie Mol har här gjort betydande kunskapsteoretiska insatser. I boken The Body Multiple: Ontology in Medical Practice undersöker hon t.ex., med hjälp av (okonventionella) metoder, sjukdomen åderförkalkning. Andra studier av betydelse för projektet är: The Visible Human Project. Informatic Bodies and Posthuman Medicine (Walby 2000), Sorting Things Out. Classification and its Consequences (Bowker & Leigh Star 2000), Impure Science. AIDS, Activism, and the Politics of Knowledge (Epstein 1996). Nämnas bör även: Thompson Klein et al 2001, Zandvliet & Fisher (eds.) 2007, Bowker 2005 och Re-Thingking Science. Knowledge and the Public in an Age of Uncertanty (Nowotny, Scott & Gibbons 2008).

Eftersom projektets kunskapsmål ytterst handlar om att öka förståelsen för bruket och missbruket av alkohol och andra droger är det naturligtvis också viktigt att relatera till den forskning som bedrivs inom detta område. Berit Anderssons (1999) studie Att förstå drogmissbruk är närmast att betrakta som ett svenskt standardverk inom missbrukarforskningen. Anderssons menar att drogbruk alltid försiggår i en materiell/social situation och att det är denna, mer än individen, som bestämmer utfallet av händelseförloppet. (se även t.ex. Solarz 1990, Blomqvist 1999).

En annan viktig studie är Ted Goldbergs Samhället i Narkotikan, vars perspektiv på droger och missbruk går också på tvärs mot gängse uppfattningar. Goldberg riktar fokus, inte mot narkotikan i samhället, utan mot samhället i narkotikan, som en aspekt av hela sammanhanget.

Internationella studier finns också som på liknande sätt tar sig an problemen genom att anlägga ett vidare perspektiv som mer ser till sammanhanget än till individerna är: Contested Meanings. The Construction of Alcohol Problems, (Gusfields 1996), och Confronting Drunk Driving. Social Policy for Saving Lives (Ross 1992). Lösningen på problemet, menar Ross, står att finna i en kombination av åtgärder, vilka inbegriper både individen, samhället, bilarna och vägnätet.

Alkohol- och drogforskning är vanligtvis kvantitativt inriktad och bedrivs framförallt av medicinare, psykologer och sociologer med inriktning mot socialt arbete (se t.ex. Andréasson & Allebeck (red.) 2005, Andréasson (red.) 2003, Lilja & Larson 2003, Leissner (red.) 1997, Löfgren & Nelson-Löfgren 1980). Men antropologisk forskning finns också. (Se Douglas (ed.) 1987, Gefou-Madianou (ed.) 1992) och Wilson (ed.) 2005). Kvalitativ forskning om bruket av alkohol har genomförts av Philip Lalander (1998) och Margareta Norell & Claes Törnqvist (1995). Lalander har även, i boken Hela världen är din, studerat heroinmissbruk, (se också Svensson 1996, 2003, 2005).

Studier kring medier är också ett relevant forskningsområde för projektet. Sådana studier av droger är t.ex. (Shapiro 2003, Manning (ed.) 2007, Cornes 2006 och Denzin 1991). Och två exempel på studier av särskild relevans för projektet, rörande mediers påverkan på samhälle och kultur, bör också nämnas: Maskinskrifter. Essäer om medier och litteratur (Kittler 2003), och The Matrix of Visual Culture. Working with Deleuze in Film Theory (Pistler 2003).

tisdag 15 oktober 2019

Etnologi bortom humanismen 2

En av mina kulturvetenskapliga artiklar, som publicerades 2008 tycker jag fortfarande håller att läsas; särskilt av någon som inte är bevandrad i den senaste teoriutvecklingen. Därför väljer jag att publicera den här, i ett antal lagom långa poster.

Alternativa sätt att tänka kring begreppet människa

Svaret på frågan, vad är en människa, kan tyckas självklart och intrycket att självklarheten är en spridd uppfattning förstärks om man slår upp ordet i Nationalencyklopedin (NE). Där kan man läsa att människan tillhör däggdjursfamiljen hominider och att människan skiljer sig från andra högre däggdjur på många sätt. Skillnaderna som räknas upp rör kroppshållning och arvsmassa, men det är framförallt hjärnan (vilken upptar en stor del av artikeln) och den språkliga kompetensen som lyfts fram och diskuteras i detalj. Innan det inledande resonemanget i artikeln avslutas konstateras följande.
Beskrivningen ovan utesluter på intet sätt att även andra däggdjur än människan, särskilt de mest högtstående aporna, har förmåga att detaljanalysera sin omvärld, att minnas, att ”resonera” och att förutse händelser. Många djur har också rikt utvecklade kommunikationssystem, t.ex. valar, sköldpaddor och vissa insekter. Dessa egenskaper hos olika djurarter kan dock inte mäta sig med människans, tack vare människohjärnans enormt rika kapacitet för abstrakt tänkande och symbolbearbetning.
I citatet bör man lägga märke till några saker. För det första inleds det med konstaterandet att människan är ett däggdjur bland andra (dägg)djur, men i slutet markerar man ändå tydligt att människan inte är ett djur eftersom hennes egenskaper skiljer sig från olika ”djurarter.” För det andra talar man om högtstående apor samtidigt som man poängterar att inga djur kan mäta sig med människans ”enormt rika” kapacitet.

Inom genusteori brukar man tala om samhällets genuskontrakt (se t.ex. Hirdman 2001) som bygger på två principer, den ena är isärhållandets princip som går ut på att könen skall hållas åtskilda. Den andra handlar om hierarkisering och att det manliga samt det män gör överallt överordnas och idealiseras. Och samma förhållande upprätthålls i NE, med den skillnaden att människan beskrivs genusneutralt, men som högre stående och som väsensskild från övriga djur. Det är ingen slump att feministen och vetenskapsteoretikern Donna Haraway (1989) intresserat sig för den vetenskapliga disciplinen primatologi, det vill säga forskningen om apor. Haraway visar med hjälp av olika exempel hur maktens det vill säga människans och mannens röst gör sig gällande i studier av primater och hon finner inbäddat i dess teori och praktik uttryck för såväl sexism och rasism som ekonomisk och teknologisk exploatering. Haraway identifierar inom primatologin samma slags gränsdragningsarbete som citatet i NE ger uttryck för och som syftar till att upprätthålla gränsen mellan människan och det övriga djurlivet samt att underblåsa hierarkin som placerar människan över djuren. Frågan Haraway ställer genomgående i sin forskning är: Finns det några signifikanta skillnader mellan människan och andra djur, och existerar det några absoluta gränser mellan människan och de teknologier som människor använder för att leva ett ”normalt” liv? Svaret är; Nej, det finns inga sådana gränser, alla uttryck för och uppfattningar om att dessa skulle existera är resultatet av aktivt lobby- eller gränsdragningsarbete som i onödan sätter gränser för vetenskapen.

Ett sätt att istället försöka ifrågasätta och bryta upp gränser är att göra som den världsberömde neurologen Antonio Damasio gör i sin bok Descartes misstag, det vill säga sprida medvetenhet om att det är ett misstag att skilja på kropp och medvetande. Kroppen och hjärnan är helt enkelt oskiljaktiga. Hjärnan kommunicerar oavbrutet med hela kroppen, som i sin tur fungerar som receptor för hjärnans interaktion med omgivningen. Damasio (2004:200) hävdar att tanken på att det skulle finnas något sådant som ett ”rent förnuft”, vilket Descartes hävdade och som är en tanke som fortfarande lever och är vida spridd, är befängd och helt saknar empirisk grund. Människan är i mycket högre grad än man tidigare trott styrd av känslor. Det är, menar Damasio, helt enkelt en nödvändighet eftersom hjärnans kapacitet, hur fantastisk den än är, är för liten för att kunna hålla mängden information som krävs för en sådan tankeoperation aktuell. I slutet av boken skriver Damasio (2004:279) följande som en lysande sammanfattning av arbetet.
En uttömmande förståelse av det mänskliga medvetandet förutsätter ett perspektiv på hela organismen. Medvetandet måste återföras frän positionen av immateriell tanke till de biologiska livsprocessernas rike, och länkas samman med en hel och odelad organism där kropp och hjärna samverkar och tillsammans interagerar med en fysisk och social omgivning.
Neurologen och hjärnforskaren David Ingvar (2001) menar också att hjärnan är beroende av ett ständigt flöde av information från omvärlden, att isolering till och med kan ge upphov till medvetandestörningar, desorientering och hallucinationer. Konsekvensen av Batesons, Haraways, Ingvars, Damasios och andra forskares arbeten är att den absoluta gränsen mellan kropparna och dess omgivning luckras upp. De visar alla på olika sätt hur diffus och porös gränsen är. Människa är inget absolut begrepp, det är en porös och högst tillfällig såväl biologisk som social konstruktion som för sin överlevnad dessutom är beroende av en hel massa teknologier. Alla dessa aspekter behövs för att förstå människoblivandet, men de ryms inte inom det snäva och begränsande begreppet humanism.

Vill man förstå kön/genus på ett posthumanistiskt sätt kan man vända sig till den italienska feministen och forskaren Rosi Braidotti (1994, 2002) som är verksam inom en rad områden och upprätthåller lärostolar på olika platser i världen. Hon hämtar inspiration från den franske filosofen Gilles Deleuze texter och gör det som Deleuze uttryckligen vill att man ska göra, det vill säga använda tankarna konstruktivt för att hitta nya svar på gamla frågor. Braidottis perspektiv är posthumanistiskt i den meningen att hon inte tänker på begreppet människa som begränsat till biologin utan mycket mer som ett slags helhet bestående av en massa olika delar. Hennes sätt att förstå kön handlar om att betrakta manlighet och kvinnlighet som förkroppsligade och bekönade praktiker, ständigt pågående processer av blivande/becoming som utspelar sig inom ramen för kommunikation mellan kroppar och dess omgivning. Människan, och i samma process även man eller kvinna, skapas i växelspelet eller oscillationen mellan det kollektiva yttre och det personliga inre (Braidotti 2002:226ff). Och det man uppfattar som jaget blir till i och genom kommunikation mellan minnet som är knutet till en specifik kropp och det sammanhang kroppen uppehåller sig i. Genus, menar hon, är något som bör (om)definieras till att förstås som en subjektivitet förvärvad inom ramen för en kommunikativ process mellan materiellt institutionella och diskursivt symboliska praktiker. Braidotti (1994:98f) menar att man måste uppmärksamma såväl subjektivitetens processuella karaktär som materialiteters och teknologiers betydelse, samt de konkret situerade förutsättningar som subjektivitet struktureras genom.

För att understryka att tankarna är vida spridda kan den amerikanske filosofen och partikelfysikern Karen Barad också nämnas. Människan, skriver Barad (2007:206f), liksom alla andra delar av naturen,
är av världen, inte i världen och definitivt inte positionerad på utsidan blickandes in. Människor är intra-aktiva (re)konstituerade som delar av världens ständiga blivande. Vilket inte är det samma som att säga att människan enbart är en effekt av, men heller inte att hon/vi är orsaken till, världens blivande.[1] [Lite längre fram förtydligar hon hur dessa tankar används vetenskapligt genom att hävda att], realismens mål omformuleras därmed till strävandet efter korrekta beskrivningar av den verklighet som vi samtidigt är del av och intra-agerar tillsammans med, snarare än någon föreställd och idealiserad människooberoende verklighet.[2] (Min översättning).
Posthumanism handlar väldigt förenklat om att förstå att kunskap alltid är ett resultat av samproduktion. Världen skapar människan och människan skapar världen i en ömsesidig, oavslutbar process av öppna tillblivelser. Det handlar inte om att resa anspråk på att världen skulle ha förändrats utan om att fokus flyttats, från förutfattade meningar om hur fenomen ska definieras, till förutsättningslösa iakttagelser av konsekvenser.


[1] “In other words, humans (like other parts of nature) are of the world, not in the world, and surely not outside of it looking in. Humans are intra-actively (re)constituted as part of the world’s becoming. Which is not to say that humans are the mere effect, but neither are they/we the sole cause, of the world’s becoming.” (Barad 2007:206).
[2] “That is, realism is reformulated in terms of the goal of providing accurate descriptions of that reality of which we are a part and which we intra-act, rather than some imagined and idealized human-independent reality.” (Barad 2007:207).

En allt mer avprofessionaliserad profession, till vilken nytta?

I ett verkligt kunskapssamhälle är lärare ett eftertraktat högstatusyrke som de allra bästa och mest hängivna människorna strävar efter att arbeta i. Synen på lärare är med andra ord ett slags indikator på kunskapens status i samhället. Och det enda hållbara sättet att höja statusen på läraryrket är att värdera kunskapen högre. Att höja lönen är INTE rätt väg att gå, inte om det verkligen är ett kunskapssamhälle man vill utveckla. Det finns inga genvägar. Bara där och när lärare i praktiken är en profession som allmänheten och makthavarna ser upp till och litar på är det rimligt att tala om ett kunskapssamhälle. Vi är inte ens i närheten av detta önskade läge och det är allvarligt i en tid när samhället gjort sig mer beroende av kvalificerad kunskap än någonsin tidigare i mänsklighetens historia.

Igår fångade jag upp en intressant och viktig debattartikel i flödet på sociala medier, från Uppsala Nya Tidning, författad eller i alla fall undertecknad av en lång rad forskare från olika lärosäten (se nedan). Jag ser det som ett tecken på forskningens status och kunskapens faktiska betydelse i vårt land att forskare skriver debattartiklar för att varna för avprofessionaliseringen av forskarprofessionen samtidigt som tjugo procent eller fler av landets befolkning anser att ett kunskapsförnekande parti verkar vara lämpligt att rösta på. Återigen, om kunskapens status var ohotad i samhället skulle dessa två fenomen vara otänkbara.
Det högtidstal som Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Södertörns högskola, höll i samband med riksdagens öppnande 10 september delas flitigt på sociala medier.
Många tycks ha känt igen sig i Bornemarks budskap att vi fått ett ”system som ger allt mindre plats för ett professionellt omdöme” där ”jobbet blir tömt på mening när det allt mer handlar om att mata pappersapparaten och där bara det mätbara blir synligt”.
Väldigt många arbetare inom en lång rad yrken känner igen sig Bornemarks beskrivning, och det faktum att deras oro inte tas på allvar utan viftas bort som ovidkommande brus från företrädare för olika särintressen är lika tydliga tecken på att något är allvarligt fel som smältande glaciärer, skogsbränder och extremväder. Därför håller jag med författarna till debattartikeln.
Men är frågan kanske större än så? Har hotet mot professionerna konsekvenser som är betydligt mer vittgående än kvaliteten i och meningen med utfört arbete?
Den 18 augusti framhöll DN:s chefredaktör Peter Wolodarski att den gemensamma nämnaren i de auktoritära system som nu växer fram i bland annat Polen, Ungern, Ryssland och i Trumps USA är just att ta makten och ansvaret ifrån professionsutövare som domare, forskare och lärare.
Det är ingen slump att ett av Trums första offentliga uttalande handlade om relativisera kunskapen och anklaga medierna för lögner. Ingen äger nämligen kunskapen så den ledare som kan få allmänheten att tvivla på forskarnas ord och få dem att framstå som ett särintresse som måste balanseras mot andra intressen ökar sin makt och utmanar demokratin. Det är en medveten strategi.
Avsikten är att förstärka respektive lednings ”makt över tanken”. När detta görs så skamlöst och öppet som i ovan nämnda exempel är det enkelt att se konsekvenser i form av en undergrävd demokrati.
Många tänker att det händer inte här. Våra nationalister med totalitära anspråk är snälla. Titta på Jimmie Åkesson, han är ju precis som du och jag. Hans tal om att det är känslan som räknas är en strategi för att ta makten över tanken som alltid går att kontrollera. Den tillgängliga kunskapen talar ett annat språk. Den visar på MINSKAT våld och ÖKAT klimathot. Ointresset för politik går hand i hand med kunskapens sjunkande status. Det är på allvar, och läget är allvarligt.
Kan det vara så att även länder som är befriade från ett uttalat auktoritärt politiskt ledarskap trots detta, medvetet eller omedvetet, gynnar ledningsregimer som tar ifrån professionerna makt och ansvar? Finns det ett släktskap med auktoritära regimers nedmonterande av professionernas makt och ansvar och den styrningsregim som tillämpas inom svensk offentlig sektor?
Ja, definitivt, men det krävs kvalificerad kunskap och intresse för den här typen av frågor för att se sambanden. Och bara den som förstår värdet av demokrati inser allvaret. Kunskap och makt är två sidor av samma sak. Skillnaden är att försöken att värna kunskapen är antitesen till totalitära maktanspråk. Ingen äger eller kontrollerar nämligen kunskapen och därför spelar den en så viktig roll för demokratins utveckling. Forskare söker och granskar kunskapsanspråk och viker sig för argument som talar mot det vi ansåg oss veta. Den som söker MAKT talar till känslorna och förnekar kunskapen för sina egna intressens skull.
Även om de svenska professionerna inte på långt när är lika utsatta så finns varnande exempel. I vården hotas läkares och sjuksköterskors professionella bedömningar av offentliga administratörers eller privata konsultföretags organisationsmodeller.
I skolan hotas lärarkollegiets makt och ansvar över undervisningen av utomstående intressens krav på dokumentering eller på att eleverna får höga betyg. Styrsystemet är politiskt sanktionerat – men det hotar paradoxalt nog de mål och författningar som samma politiska system definierat som medborgerliga rättigheter.

Professionsfrågor är med andra ord allt annat än triviala. Vikten av att bevaka och bevara professionernas inflytande över sitt arbete sträcker sig långt utöver det meningsskapande. Att inte ta ifrån professionerna ”makten över tanken” är centralt i en demokrati.
Doktorandutbildningen är landets dyraste utbildning eftersom den som läser en forskarutbildning är anställd. Forskare och universitetslärare är den högsta och mest kvalificerade professionen. När professioner avprofessionaliseras, vilket är fallet när landets högst utbildade förväntas följa manualer och utföra order enligt standardiserade program, är det ett GIGANTISKT slöseri med skattemedel. Hela poängen med professioner är de ska vara kvalificerade och möjliga att lita på. Idag litar man mer på ledningarna och konsulterna som lyder under makten. Om och när professionella avprofessionaliseras har samhället tagit ett stort kliv bort från kunskapssamhället och manegen är krattad för politiker med totalitära anspråk.
Trots detta förekommer inte bara av en trivialisering av professionerna och deras samhällsroll, utan också en mytbildning om deras dysfunktionalitet. För det första sägs professionella grupper agera som ett särintresse. De anses därmed inte representera allmänintresset utan endast bevaka egna revir och privilegier. För det andra sägs professionella grupper ha svårt för att genomföra förändringar, samtidigt som de anklagas både för svårigheter att komma överens och för vänskapskorruption. För det tredje anses professionen inte klara budgetansvar då yrkesmässiga mål sägs sätts före kostnadsmål.
Det är en lika stor och allvarlig myt som klimat- och kunskapsförnekelsen, och den går hand i hand med demokratins nedmontering. Kunskap är per definition inget särintresse. Ekonomi och makt är det däremot, och varifrån kommer kraven på kontroll av forskare, lärare och vårdpersonal? Från de som vill kontrollera allmänhetens bild av läget i vårt land. Från de som talar om systemkollaps, massinvandring och som ropar på hårdare straff och fler poliser, mot bättre vetande och i strid mot tillgänglig kunskap. Forskare och lärare sätter KUNSKAPEN i första rummet och utgör en garant för demokratin. Det är nu problemen kan uppmärksammas och det är möjligt att göra något åt saken, när SD "tagit" makten (så har fler än en företrädare för partiet uttryckt sig) är det försent.
Som kommentar till myterna menar vi att den första inte är ett faktapåstående utan ett försanthållande. Myten vilar på en stiliserad ekonomisk modell: människan är en rationell och nyttomaximerande egoist. Vi delar inte den starka förenklingen, vare sig vad gäller människan generellt eller professionella grupper. De två andra myterna är däremot generaliseringar. Det innebär att det går att ifrågasätta deras faktaunderbyggnad. Det finns inte några vetenskapligt belagda fakta som stöder dessa. Tvärtom finns det i samtiden mycket som tyder på motsatsen.
Bryr vi oss inte om kunskapen är det naturligtvis meningslöst att tala om dessa saker. Anses det vara känslan som räknas blir kunskapen en belastning. Men om politikerna faktiskt anser att det är så och verkligen ser forskare, lärare och vårdpersonal som ovidkommande särintressen så borde man i konsekvensens namn avskaffa skolplikten och lägga mer universiteten. Det går inte att få både kunskap och kontrollmakt, man måste välja, Och vad säger att en totalitär makthavare kommer att lyssna på väljarna när hen har all makt och inte längre är beroende av några väljare? Faktum är att INGENTING talar för det.
I organisationer som inte är professionsstyrda finns det starka tendenser till växande byråkrati och mindre fokus på kärnverksamheten. Fler kommunikatörer anställs, mer pengar läggs på marknadsföring och omorganisation.

Ett aktuellt exempel är Nya Karolinska Sjukhuset, där ett antal studier pekar på att kostnaderna blivit lägre och kvaliteten för patienterna högre om läkar- och sjuksköterskeprofessionerna hade fått större inflytande över såväl sjukhusbyggandet som arbetsorganisering.

När nya ledningsregimer införs oreflekterat – ofta med de mest välvilliga avsikter – kan biverkningarna i termer av bristande mening, ekonomi och kvalitet i det professionella arbetet bli förödande. ”Lita på vårt professionella omdöme”, avslutade Jonna Bornemark sitt tal i samband med riksdagens öppnande.
Om jag inte får agera som forskare, med stöd i kunskap, varför skulle samhället investera i min utbildning? Att lita på professionerna är att lita på kunskapen. Om känslorna tillåts styra banas väg för ledare som endast är intresserade av makt för maktens egen skull, det vill säga ledare som ser demokratin som ett hinder istället för den möjlighet och det löfte om frihet under ansvar som all tillgänglig kunskap säger att demokratin är. Professioner är en förutsättning för det öppna samhället.  
”Behåll förmågan att bli ursinnig och chockad”, citerade Wolodarski journalisten Masha Gessen, och påminde om att avprofessionalisering bidrar till att underminera demokratin.
Vi instämmer i båda dessa uttalanden och menar att värnande om professionsbaserade styrformer, det vill säga professionernas makt över såväl tanke som utförande och ekonomi, måste sättas högt på varje demokratiskt sinnat politiskt partis agenda.
När jag strider för kunskapen gör jag det av allmänintresse, inte av egenintresse. Jag är genuint intresserad av kunskap och bildning dels eftersom det har ett egenvärde, dels eftersom kunskap är en förutsättning för demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Jag är ointresserad av makt och är obrottsligt lojal mot kunskapen, liksom författarna till debattartikeln.
Alexandra Waluszewski, professor i företagsekonomi, Uppsala universitet, Shirin Ahlbäck-Öberg, docent i statskunskap, Uppsala universitet, Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia, Uppsala universitet, Sverker Gustavsson, professor i statskunskap, Uppsala universitet, Thomas Karlsohn, professor i idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet, Mats Hyvönen, fil. dr. i media- och kommunikationsvetenskap, Uppsala universitet, Nicklas Neuman, fil. dr. i kostvetenskap, Uppsala universitet, Henrik Björck, professor i idé- och lärdomshistoria, Göteborgs universitet, Magnus Nilsson, professor i litteraturvetenskap, Malmö högskola.
Kunskap och utbildning är dyrt, men i jämförelse med kostnaderna för avprofessionaliseringen av vårt lands professionen är det en droppe i havet. Kunskap är en INVESTERING, låt oss aldrig glömma det. Ett land byggt på känslor är en krutdurk och ingen skonas om den exploderar, vilket den kommer att göra, förr eller senare.

måndag 14 oktober 2019

Missbrukare och deras barn – formellt stöd och individuella överlevnadsstrategier.

Många ansökningar har det blivit genom åren, men inte särskilt många som vunnit bifall. Gör det mig till en sämre forskare? Den möjligheten är jag definitivt öppen för, men jag kommer aldrig att acceptera avslag på ANSÖKNINGAR som grund för en bedömning av min förmåga att faktiskt bedriva forskning. Om man inte får chansen, hur skulle man då kunna veta? Jag har hur som helst blivit vederbörligen granskad och bedömd som docentkompetent, så helt värdelös kan jag inte vara. Och någon kod har jag aldrig varit intresserad av att knäcka. Jag utbildade mig till akademiker för kunskapens skull, inte för pengarnas.

Jag har lagt ner många timmar på arbete med ansökningar, men då dessa uppenbarligen inte fallit i god jord hos granskarna som arbetar på uppdrag av anslagsgivarna gav jag upp. Jag anser inte att det system vi har i dag, där uppemot 90 procent av alla ansökningar får avslag, är rätt sätt att förvalta skattebetalarnas pengar. Betänk att det är högt utbildade människor som redan är anställda av staten som lägger en ansenlig del av arbetstiden (som bekostas med skattemedel) på att skriva texter vars enda syfte är att konkurrera om medel för att få göra vad de är utbildade för. För mig var det befriande att ge upp den hopplösa strävan efter något som är hopplöst svårt att få, och där det dessutom ofta är slumpen som avgör; hur förklarar man annars fenomenet att exakt samma ansökan ena året rankas som betydande av granskarna, och nästa som ovärdig.

Vill vara tydlig med att jag inte klagar. Jag skriver detta för att dela med mig av mina ambitioner. För ett arbetet med texterna inte ska ha varit fullkomligt förgäves väljer jag att publicera några av ansökningarna. Det handlar om projekt jag skulle velat arbeta med, men som jag hindrades att göra. Det handlar alltså om potentiell kunskap som samhället gått miste om. Jag är som sagt inte ensam. En förkrossande majoritet av förslagen som arbetas fram av kvalificerade forskare, på tid som bekostas av det allmänna vinner aldrig bifall. Nog borde det finnas ett bättre system för fördelning än nuvarande? Vad säger att den som är bra (vad det nu är och innebär) på att skriva ansökningar också är bra på att forska? Och hur avgörs det vetenskapligt när bara de som lyckas med sina ansökningar får möjlighet att visa sin förmåga?

Just det här projektet var tänkt att vara tvärvetenskapligt, vilket är om möjligt ännu svårare att får ekonomiskt stöd för eftersom ansökan då faller mellan stolarna.

Missbrukare och deras barn – formellt stöd och individuella överlevnadsstrategier.

Studiens syfte, mål och centrala frågeställningar

Studiens syfte är att, med utgångspunkt från den marginalposition som barn till drogmissbrukare och rehabiliterade alkoholister befinner sig i, studera personligt individuella effekter av den svenska alkoholkulturen samt drogrelaterade upplevelser och livsstrategier.

Målet med projektet är att presentera en sammanhållen studie av dels stödet till barn/tonåringar som lever i familjer där en eller båda vårdnadshavarna har haft eller har ett missbruk, dels rehabiliterade missbrukares vardag och upplevelser av att förlora kontakten med sina barn.

Viktiga frågeställningar är: Hur kan det vara att leva som barn/tonåring till en missbrukare?: Hur ser arbetet ut inom en av de stödgrupper som finns, Bona via, och hur berättar barn/tonåringar om sitt liv? Vilka barn är det som kommer till gruppen? Och hur ser motsvarande situation ut för nyktra alkoholister?

Bakgrund

Idag växer minst 200 000 barn och ungdomar upp i hem där den ena eller båda föräldrarna missbrukar alkohol eller andra droger enligt en uppskattning från socialstyrelsen (Junis, 2007). Barn som lever i missbrukarfamiljer är oerhört utsatta. Vi vet att de också riskerar att själva utveckla ett eget beroende senare i livet. Enligt Regeringskansliets (2005) handlingsplan för alkoholpolitik 2005-2006 är ”barn till föräldrar med missbruksproblem särskilt prioriterade områden de kommande åren”. (Regeringskansliet, 2005:1).

Inom varje kommun där det finns verksamheter där barn finns måste ha en beredskap och metoder behöver utvecklas och förankras på alla nivåer för att upptäcka, bemöta och stödja barn i riskmiljöer. Att inte tillhandahålla tillräckligt stöd till barn i riskmiljöer är ett brott mot barnkonventionens princip om att barnets bästa ska komma i främsta rummet. Regeringen har gett länsstyrelserna i uppdrag att i samverkan med Folkhälsoinstitutet (FHI) och Socialstyrelsen förstärka uppföljningen av kommunernas insatser för dessa barn. Satsningar på barn till missbrukare understryks alltså särskilt i förslaget, där 100 miljoner öronmärks för de närmaste två åren.

I propositionen tas även upp att ett jämställdhetsperspektiv skall genomsyra alkoholpolitik på grundval av att mäns och kvinnors alkoholvanor, livsvillkor och behov är olika. Synen på hur ett acceptabelt bruk av alkohol och droger ser ut skiljer sig för män och kvinnor (jfr Trulsson 2002:86ff, Jansson 2002:126). Liksom i så många andra sammanhang har mannen inom missbrukarvården kommit att utgöra normen (Hilte 2002:166), vilket kan innebära problem för missbrukande kvinnor (jfr Andersson 1999:34). Inte bara kön utan även drogbrukarens klasstillhörighet påverkar såväl individens dryckesvanor som hans eller hennes väg in i missbruk, behandling och rehabilitering (Andersson 1999, Kristiansen 2002, Norell & Törnqvist 1995). Enligt propositionen ska alkoholpolitiken även ha ett jämlikhetsperspektiv vilket innebär att även etnicitet måste problematiseras i relation till alkohol. Dessa aspekter kommer att beaktas i vårt projekt.

Leissner och Hedin (2002) räknar upp fem områden som behöver studeras. Ett av dessa är bristande kunskap om hur kvinnors och mäns kroppar påverkas av drogmissbruk. Hur skiljer sig kvinnors och mäns konsumtion av droger åt och hur ser mäns och kvinnors missbrukarkarriärer ut? Hur påverkas eventuella barn av föräldrars missbruk? Ett annat bristande kunskapsområde berör välfärdsstatens resursdistribution och agerande i förhållande till kvinnor och män med drogproblem. Kvinnliga missbrukare utmanar föreställningarna om vad som kan räknas som feminint, vilket får till följd att missbrukande kvinnors behov ofta negligeras, något som även får konsekvenser för barnen.

Resultatet av studien bör kunna bli användbart i arbetet med att utforma framtida stöd till barn och tonåringar som lever i missbruksfamiljer, samt öka förståelsen för dels hur missbruk uppstår och hur
det är att leva som rehabiliterad missbrukare.

Teoretiska utgångspunkter

Arbetet utförs med inspiration från det vetenskapliga fältet Cultural Studies (se t.ex. Barker 2000), varifrån det betonas att studier av samhället bör ta sin utgångspunkt i fenomen som befinner sig i marginalen, och det är just vad barn och ungdomar till missbrukare, samt rehabiliterade missbrukare gör. Motivet för detta är att vi vill, så att säga ta tempen på Sveriges alkoholkultur. Det är i marginalen som problemen visar sig först, och de som drabbas är ofta resurssvaga individer som sällan får göra sin röst hörd.

Genusperspektiv

Genusperspektivet kommer att vara uttalat och tydligt även om det inte är undersökningens enda teoretiska perspektiv. Vi vill uppmärksamma även andra aspekter av makt inom ramen för ett intersektionalitetsperspektiv (se t.ex. Lykke 2003). Som nämnts ovan finns det en rad indikationer på att män och kvinnor förhåller sig till och påverkas olika av alkohol och droger, och att synen på missbruk skiljer sig åt mellan könen. Men även människors etniska och klassmässiga tillhörighet bör uppmärksammas. AA, som främst attraherar medelklassen, och Länken där det finns en arbetarklassmajoritet, är båda mansdominerade organisationer (Helmersson Bergmark 1995:85f, Nehls 1994). Utifrån ett köns/maskulinitetsperspektiv finner vi det särskilt viktigt att uppmärksamma, dokumentera och analysera det faktum att metoderna inom AA och Länken bygger på att alkoholisten (vilka till stor del är män) ställer sig upp inför andra (manliga) alkoholister och erkänner svagheter och berättar om personliga misslyckanden. Hur ser männen inom Länken och AA på det faktum att den terapeutiska metoden går på tvärs mot sådana manliga ideal som premierar muskelstyrka och tålighet gentemot alkohol (jfr Lalander 1998:129f, Kuosmanen 2001:204)? Eftersom föräldraskap och missbruk är ett viktigt tema i undersökningen kommer även detta att undersökas med hjälp av könsperspektivet, mycket tyder till exempel på att skillnaderna i både upplevelse och samhällelig uppfattning, mellan att vara missbrukande mamma och pappa, är stora.

Vårt förhållningssätt till begreppsparet kön/genus hämtas från den poststrukturalistiska ickeessentiella tanketradition (se exempelvis Haraway 1997, Butler 1996, 1997a, 1997b) som hävdar att varken manlighet eller kvinnlighet är naturliga eller ursprungliga identiteter, utan kulturellt skapade, alltid ofullständiga och mångtydiga kategorier under kontinuerlig tillblivelse. Genusperspektivet används därför för att uppmärksamma just aspekter av görande i allmänhet och meningstillskrivande i synnerhet, samt den makt i form av uteslutningar och gränsdragningar som är kopplat till detta. Motivet för vårt val är att vi vill undersöka den roll som genus/kön har i arbetet med missbrukare. Vi utgår till exempel från att vad som erkänns som manligt och kvinnligt aldrig bestäms av enskilda individer (Butler 1997a, McKenzie 2001:166ff). Det konstruktivistiska perspektivet möjliggör en fokusering på sådana föreställningar, begrepp och konventioner som upprätthåller den manliga dominansen och könskodningen i samhället, inte minst av missbrukare.

Genom valet av konstruktivistiska analysverktyg vill vi visa på möjligheter till förändring och ett konstruktivistiskt angreppssätt ger bäst förutsättningar för detta. Samtidigt som tillvaron oftast ter sig stabil består den de facto av ett ständigt görande och upprepande. Det som i vardagen tas för givet upprätthålls således genom handling och befinner sig därför ständigt under tillblivelse. Vår utgångspunkt är att det rådande kräver lika mycket aktiv handling som eventuella förändringar.

I det analytiska arbetet kommer även Bruno Latours(2005) sätt att definiera sociologi att användas där vikten av att studera förbindelser mellan aktörer (både mänskliga och icke-mänskliga) betonas. Genom detta angreppssätt underlättas förståelsen för missbruk som en praktik som, när den uppmärksammas som just missbruk, redan har pågått under lång tid, i vardagen, och inom ramen för en interaktion mellan en lång rad aktörer. Genom att fokusera processer kommer man även åt och får redskap för att förstå den unika situation som barn/ tonåringar vilka levt med en missbrukande förälder under lång tid, befinner sig i. Tidsperspektivet hjälper oss även att förstå hur relationen som barnen/tonåringarna har till vuxna blir speciell. Vår utgångspunkt är att makten och inflytandet över människors förhållande till alkohol inte finns hos enskilda aktörer (varken mänskliga eller icke-mänskliga) utan snarare i en kedja av relationer mellan en lång rad olika element sammanbundna i nätverk.

Tidigare forskning

Det saknas både vårdvetenskaplig och kulturvetenskapligt präglad kunskap om såväl missbruk som konsekvenserna av olika alkoholpolitiska strategier.

Det finns ett fåtal studier inom vårdvetenskap som handlar om barn och tonåringar till alkoholister, ingen av dessa är svenska och flertalet är genomförda i början a 1990-talet. De som finns är framförallt från USA och England. Ett exempel på en färsk studie från 2008 (Gance-Cleveland et al) hade syftet att fastslå samband mellan barns hälsa och sociala anpassning relaterat till föräldrars missbruk. En tidig studie från 1990, tar upp att barn till missbrukare löper stor ohälsorisker och att sjuksköterskans roll i arbetet med att stödja barn behöver tydliggöras (Scheitlin,1990).

Alkoholforskning har oftast varit kvantitativt inriktad och har framförallt bedrivits inom medicin, psykologi och sociologi med inriktning mot socialt arbete ( Andréasson (red.). 2003, Leissner (red.) 1997, Löfgren & Nelson-Löfgren 1992). Undantag finns emellertid. Antropologiska forskare har till exempel intresserat sig för bruket av alkohol, vilket bland annat resulterat i två antologier: Constructive Drinking (Douglas (ed.) 1987) Alcohol, gender and culture (Gefou-Madianou (ed.) 1992). Den största poängen för antropologer att studera alkohol, menar så gott som alla bidragsgivare i antologierna, är att huvuddelen av människors intag av alkohol sker inom ramen för ett normalt bruk. Antropologerna är också, med några få undantag (t ex Antze 1987, som skriver om livsberättelser inom AA), intresserade av alkoholens symboliska betydelser i vardag såväl som fest hos de folk man studerat. Inom denna typ av forskning används därför alkoholen som utgångspunkt för mer allmänna studier av kultur.

Några studier som problemorienterat svenskars förhållande till alkohol är Lalander (1998) och Norell och Törnqvist (1995), vars forskning uppvisar en rad inbördes likheter. Båda avhandlingarna är kvalitativt inriktade och bygger på jämförande studier av olika ungdomsgruppers förhållande till och bruk av alkohol. Författarna koncentrerar sig i båda studierna på köns- och klassaspekter av nämnda bruk. Norell och Törnqvist visar hur den sociokulturella kontexten kan påverka ungdomarnas värdering av ruset och hur drogen tillskrivs olika innebörder beroende på av vem och i vilket sammanhang den används. Det visade sig till exempel att ungdomarna använde alkoholruset för att bekräfta en tänkt, idealiserad och framtidsinriktad ”sekundär identitet” (1995:229). Utifrån begreppen ”det framgångsrika”, ”det skötsamma” och ”det triumferande” ruset skapar författarna en förståelse för hur de socioekonomiska förutsättningarna kan påverka ungdomars förhållande till alkohol. De mål ungdomarna hade i livet och förväntningarna samt möjligheterna som fanns att förverkliga dessa mål påverkade hur man drack, vad man gjorde under ruset och hur detta tolkades av omgivningen. Lalander kommer fram till liknande slutsatser gällande förhållandet mellan klass och bruket av alkohol, men han har även intresserat sig för ungdomar som aktivt tar avstånd från alkohol (1998:221ff), vilket är ett mycket viktigt perspektiv som behöver uppmärksammas mer.

Berit Anderssons (1999) studie Att förstå drogmissbruk är närmast att betrakta som ett svenskt standardverk inom missbrukarforskningen .Den utgår från livshistoriska intervjuer med 39 missbrukare, av vilka sju analyseras närmare i boken. Anderssons arbete förmedlar viktiga inblickar i hur det kan gå till när människor hamnar i ett missbruk samt hur deras livssituation kan se ut, både under pågående missbruk och genom det mödosamma arbetet ut ur detta. Författaren hänvisar till ”The sociology of becoming”, som hon menar är den mest fruktbara sociologin emedan den ”avslöjar det verkliga förhållandet mellan individ och samhälle, mellan handling och struktur” (1999:29). Att undvika en tudelning i inre och yttre betingelser kan övervinnas genom att samtidigt uppmärksamma såväl individernas vilja och handlingsförmåga som deras social och existentiella villkor. Hon utgår från ”livsformsbegreppets”, fyra principer i en allmän samhällelig uppfattning om vad som kännetecknar en individ: Människovärde, självbestämmande, självförverkligande och integritet. Dessa är enligt Andersson är centrala för att förstå missbrukares identitet, både den självupplevda och den tillskrivna.

IOGT-NTOs juniorförbund genomförde år 2007 en studie om stödgruppsverksamheter i landets kommuner. Av totalt 290 kommuner besvarade 228 en enkät (Junis, 2007). Liknande studier har även genomförts mellan åren 2004 - 2006 och svarsfrekvensen var då högre. Resultatet av den nu aktuella studien visar att det är få kommuner som erbjuder stödgrupper, ungefär 2% av alla barn till missbrukare, fr.a. alkoholister kan få plats i en stödgrupp. Det var dock fler kommuner som hade stödgrupper år 2007 jämfört med de tre tidigare studierna och bl.a. finns det i Göteborg en omfattande verksamhet (Bona via). Studien var kvantitativ och gav således inget utrymmer för några djupare berättelser beskrivningar. Skerfving (1996) menar att barn till psykiskt sjuka och eller missbrukand föräldrar kan hamna i en omvänd föräldra- barn relation. Samtidigt som barnen berättar om en känsla av isolering från världen runt omkring tar de på sig ansvar för sin förälder vilket kan leda till att barnet förnekar sina egna känslor och behov. Rädsla för att skadas av föräldern eller att föräldern ska skada sig själv förekommer och Skerfving (2005) skriver vidare att många barn har varit med om suicidhot/suicidförsök från förälderns sida. Enligt Dyregrov (1997) är det viktigaste med att samla barn i grupp att barnen får höra att andra reagerar på samma sätt som de själva, vilket gör att de normaliserar sina reaktioner (Dyregrov, 1997). Barn som träffas i grupp kan dela med sig av sina metoder för att hantera det som har skett och lösa olika problem som uppstår och på så sätt få perspektiv på sin egen situation. I dessa grupper kan barnen uppleva att de kan vara till hjälp för andra i gruppen samtidig som de själv har en möjlighet att uttrycka sina känslor och tankar. Medlemmar i en grupp som varit med om liknande situationer besitter tillsammans mer kunskap och information än var och för sig, något som kan ge dem större handlingsberedskap

Att minnet är ett grundläggande kognitiv förmåga, som påverkas av de erfarenheter som barnet gör påpekas av Vasta, (1999). Minnet förändras ju äldre barnet blir, mellan fyra till åtta års ålder börjar sanningsbegrepp, tidsbegrepp och enkla logiska kategorier utvecklas och vid åtta års ålder behärskar barnet de flesta grundläggande logiska och relationella begrepp i konkreta sammanhang. Det innebär att barnet kan framställa sina upplevelser och erfarenheter mer sammanhängande i dialoger och berättelser (Øvreeide, 1998). Lindstein ( 2001) beskriver med barnens ord deras upplevelser av att delta i Ersta vändpunktens program för barn med missbrukande föräldrar. Studien omfattar samtliga barn som var involverade i verksamheten under en treårsperiod, 1991-1994 och resultatet lyfter fram deras upplevelser och värderingar av de lärdomar och stöd de anser att de fått.

Metoder, material och tidsplan

Material till undersökningen samlas in huvudsakligen med hjälp av kvalitativa metoder. Kunskaper om hur det kan vara att leva som nykter alkoholist inhämtas delvis med hjälp av deltagande observationer på de möten som hålls inom organisationen Fria Sällskapet Länken (och i viss mån AA). Deltagarna berättar där för varandra om sina erfarenheter av missbruk och om livet som nykter alkoholist. Minnesanteckningarna från mötena samlas i en ”fältdagbok” som dels bildar underlag till intervjufrågor, dels ger uppslag till resonemang och analyser i den rapport där studiens resultat presenteras. Under projektets första år kommer minst ett möte i månaden att besökas (sammanlagt 12 möten).

En annan viktig materialinsamlingsmetod kommer att vara livsloppsintervjuer. Intervjuerna spelas in och transkriberas samt analyseras med hjälp av anförda teorier. Detta material ser vi som projektets viktigaste och intervjuer kommer att användas i båda ”delprojekten.” 25 nyktra alkoholister kommer att intervjuas, och lika många barn till missbrukare. Detta arbete kommer också att utföras under projektets första år.

Bona Via "den goda vägen" är en anhörigverksamhet för barn, ungdomar och föräldrar i familjer där någon vuxen är beroende av alkohol eller andra droger. Bona Via erbjuder gruppverksamhet för barn, ungdomar och föräldrar i familjer där någon vuxen är beroende av droger. Barngrupp 7-12 år Tonårsgrupp 13-20 år samt föräldragrupp som vänder sig till föräldrar som har barn i barngrupp eller tonårsgrupp. Från denna verksamhet hämtas 25 informanter och intervjuerna utförs under projektets första år.

Utifrån ovanstående material kan såväl olika vägar in i missbruk, som erfarenheter av att leva som nykter alkoholist och som barn till en missbrukare, dokumenteras och analyseras. Vårt mål är att belysa forskningsproblemet från så många olika sidor som möjligt och då passar en kvalitativ ansats bäst. För att en förståelse för känsliga erfarenheter ska kunna uppnås, och det måste den om arbetet med att stödja utsatta ungdomar och rehabiliterade missbrukare, måste man vara flexibel i sin forskning och vara beredd på att ändra inriktning under projektets gång. Det är ett viktigt motiv för vårt val av metod. Under projektets andra år kommer materialet att analyseras och utkast till tolkningar kommer att diskuteras på konferenser och med kollegor på Högskolan Väst och andra institutioner. Under projektets sista år sammanställs allt material och projektet avrapporteras skriftligen.

Med tanke på att det inom både omvårdnadsämnet och etnologiämnet finns en väl upparbetad praxis för hur konfidentiellt material ska hanteras torde projektet inte behöva aktualisera några forskningsetiska överväganden som går utöver vad som anges i VRs Forskningsetiska principer. Individskyddskravets fyra allmänna huvudkrav kommer att uppfyllas inom projektet.