onsdag 21 augusti 2019

Står vid en avgörande punkt i mitt skrivande liv

Resten av veckan är helt tom i kalendern. Inga möten, inga påtvingade måsten. Tre dagar utan andra krav än dem jag sätter upp för mig själv. Nu ska här skrivas. Känns andäktigt och ansvarsfullt. Måste ta vara på tiden. På måndag är det kick-off och sedan börjar terminen. Det är nu eller aldrig. Jag är fokuserad, tror tiden räcker och är inte stressad. Förutsättningarna är goda och det finns inget att skylla på. Bokmanuset är korrekturläst och problem har identifierats, frågetecken antecknats och preliminära förslag på omskrivningar och förtydliganden har noterats i marginalen av manuset. Jag är så redo jag kan bli. Och det känns väldigt bra.

Man kan inte värdera sina böcker; det är som ens barn. Man älskar dem lika mycket men på olika sätt. Det är inte första boken jag skriver. Räknar man böckerna jag är ensamförfattare till så är denna bok den sjunde, men det blir min tredje förlagsutgivna bok. Två böcker har jag varit redaktör till, tillsammans med kollegor. Det blir min första lärobok, och jag ser den som ett slags generalrepetition eller förövning till den stora boken som jag arbetat med i många år nu, där jag riktar mig till mina akademiska kollegor i allmänhet och till humanioraforskare i synnerhet. Den där boken är mitt bidrag till forskningen och mitt livsverk. Läroboken som ska skickas till förlaget på fredag riktar sig till blivande och nyantagna studenter, liksom till lärare som vill förbereda elever som ska ta steget från elev till student. Boken ser jag också som ett inlägg i Sveriges utbildningsdebatt, ett försök att skapa förutsättningar för den annorlunda och mer bildningsorienterade högskola som jag menar att samhället behöver för att värna demokratin, öppenheten, mångfalden, vilket är förutsättningen för att klara av att hantera klimatutmaningarna.

Jag har aldrig varit rädd för att sikta mot stjärnorna. Samtidigt vet jag hur svårt det är att lyckas. Jag värnar mitt dåliga självförtroende eftersom det hjälper mig att vara ödmjuk. Jag hoppas kunna nå ut och att mina tankar om vad som gör högre utbildning högre får genomslag och att boken blir läst och diskuterad av många, men av erfarenhet vet jag också att det sällan blir så. Mitt skrivandet står och faller dock inte med en eventuell framgång; det är inte därför jag ägnar så mycket av min vakna tid som möjligt åt skrivande, läsande och tankar om kunskap. Jag har redan allt jag någonsin drömt om och är tacksam bara för att jag får fortsätta.

Bokmanuset kom till av en slump, även om boken är resultatet av många års erfarenhet, reflektion och skrivande. Jag kontaktade redaktören i ett annat ärende. Sedan många år är jag på jakt efter en bok i vetenskapsteori som fungerar för nybörjare. Det finns en som jag vet är på gång och jag hörde mig för om det fanns en prognos för den, som verkar lovande. Av en ingivelse tog jag chansen att droppa tanken på min bok, och jag fick svar på vändande att man ville läsa mer. En vecka senare, någon gång i mars skickade jag in typ 20 sidor och lite mer utvecklade tankar om vilket typ av bok jag ville skriva. Kort därefter fick jag svaret att förlaget ville skriva kontrakt och vi satte deadline för boken till den förste september. Detta peppade mig. Jag kommer aldrig någonsin i livet att få en bättre chans att verkligen visa vad jag går för, tänkte jag. Det blev en hektisk vår. Innan midsommar, efter tre intensiva dagar på olika caféer i Malmö och Köpenhamn (sedan studenttiden är det där jag tänker bäst, i lagom stimmiga offentliga miljöer) med manusläsning och sedan skrivande hemma skickade jag iväg manuset till redaktören för genomläsning och kommentarer. Jag var nöjd, men gick på semester med en gnagande känsla av att det kanske inte håller. Strax innan jag började jobba igen fick jag ett uppmuntrande svar med viktig och konstruktiv kritik som peppade mig något enormt. Två veckor senare sitter jag nu här, med bara tre dagar kvar. Det är nu det gäller.

Ska snart börja arbeta, men jag har aldrig kunnat bara sätta mig och skriva. Inte när det gäller texter som ska skickas till någon annan. Blogga kan jag göra på uppstuds och delar av boken utgörs också av (bearbetade) bloggposter. Manus och andra liknande texter kräver mer av förberedelser och genom åren har jag utvecklat ritualer för att komma igång. Jag ska gå ut och gå en sväng, sedan äta frukost och meditera en stund. När det är klart brygger jag kaffe och häller upp det i koppen jag köpte 1999 i Höganäs, som följt mig genom hela mitt skrivande liv, och flyttar mig till skrivbordet i sovrummet som är fyllt från golv till tak längs alla väggar med böcker. Sedan är det bara att köra.

tisdag 20 augusti 2019

Vetenskap som lösning, eller som problem?

Vårt moderna samhälle vilar på en stabil grund av vetenskap och nya innovationer och kreativa lösningar skapas hela tiden, men genom historien har vetenskapen nästan lika ofta visat sig ge upphov till problem. Framtiden är öppen och det går aldrig att räkna på alla potentiella utfall, ett visst mått av osäkerhet och utrymme för slumpen finns alltid. Annars skulle världen och verkligheten se annorlunda ut. Vi vill gärna tänka på historiens rörelse som en konsekvens av medveten utveckling, men det handlar snarare om icke-linjär förändring. Historien fungerar som evolutionen och den blir till i mellanrummen, delvis som ett resultat av slumpen. Vi är därför alla inbegripna i ett realtidsexperiment där vi hela tiden måste, dels hantera konsekvenserna av våra tankar och handlingar, dels lära oss inse att förändringen inte går att detaljstyra och utfallet inte går att kontrollera. Målstyrning och kontroll är en dröm. I praktiken handlar det om att finna lösningar på problem idag utan att veta vilka konsekvenser lösningarna kan tänkas ge upphov till. Atombomben skapades för få slut på alla krig, vilket gick sådär. Och det är bara ett av en lång, lång rad liknande exempel som manar till ödmjukhet.

Påpekandet ovan ska inte ses som kritik mot samhället eller vetenskapen, det är bara ett konstaterande. Så här fungerar verkligheten och vetandet. Det är inga problem som beskrivs och reflekteras över, det är förutsättningarna för samhällets och tillvarons kontinuerliga tillblivelse som diskuteras. Både människor och samhällen lär och blir med tiden bättre på att hantera kända problem och komplexa utmaningar, men det betyder inte att allt bli bättre. Samhället är dynamiskt och hela tiden uppstår nya problem, ofta som en effekt av lösningarna som fördes fram för att hantera gamla, som i den nya kontexten kanske inte ens är ett problem längre.Särskilt viktigt är det att förstå detta i relation till klimatförändringarna. Lyssnar man bara på teknikoptimisterna och slår sig till ro med att forskningen nog kommer att lösa problemen, i framtiden, finns en uppenbar risk att det är för sent att göra något när den kunskapen och tekniken väl existerar i sinnevärlden. Och ingen vet vilka nya problem som eventuella lösningar kan komma att ge upphov till.

Humanvetenskapen som jag håller på att utveckla handlar om människan, intellektet och kulturens roll i verklighetens och samhällets tillblivelse. Jag utvecklar kunskap om och verktyg som kan användas för att förstå betydelsen av rörelse och förändring, konsekvenser av perspektiv och val av utgångspunkt, relationer och mellanrum. Inser man att inga lösningar någonsin är enkla eller självklara och oproblematiska och att tillvaron aldrig är en och odelbar samt att verkligheten är komplex och delad, har man kommit en lång väg mot fördjupad förståelse, vilket är en förutsättning för att hantera, inte bara klimatutmaningen. Tyvärr kämpar kulturvetare och humanvetenskap lite i motvind i dessa dagar då snabba och säkra resultat efterfrågas och effektivitet ses som universallösningen.

Förändring är centralt för allt som har med kultur att göra. Kultur kan sägas vara förändring. Kulturvetares kompetens uppskattas tyvärr inte efter förtjänst. Kulturvetare skulle kunna bidra med kunskap om hur man kan se på och arbeta med icke-linjära processer av förändring, enligt resonemanget ovan. Fast det är inte sådan kunskap som efterfrågas, utan kompetens att hantera förändring i en bestämd riktning och mot på förhand definierade mål.Sådan kunskap finns det ett närmast omättligt behov av. Och där det finns behov, där finns det konsulter. Ju större behov, desto mer pengar finns att tjäna. Kulturvetaren riskerar därför tyvärr att försvinna i mängden. Förändring är dock alldeles för viktigt för att överlåtas till konsulter med enkla lösningar och kortsiktiga intressen. Därför kämpar jag på och försöker på olika sätt visa på betydelsen av kompetenserna som finns inom humaniora.

Redan tidigt i min vetenskapliga karriär insåg jag vidden av problemet med att nå ut med kunskaperna som finns inom humaniora, när jag talade på en konferens som nybliven doktor. Jag låg sist i programmet. Efter en konsult med jämställdhet som sitt specialområde. Han förförde publiken med enkla lösningar, befäste stereotyper och spred uppfattningen att könsroller är något fast och evigt, något vi gör bäst i att anpassa oss till. Jag valde strategin att få åhörarna att tänka själva, och visade att förändring är möjligt, att könsskillnaderna är kulturellt skapade och upprätthållna och att de därför kan förändras, om tillräckligt många vill. Ju mer jag talade desto sämre blev stämningen bland publiken som ville bli förförd och underhållen, inte konfronteras med komplexitet och svårigheter. Besviken och ledsen gick jag därifrån, men det fick mig snarare att ladda om och tänka nytt än att ge upp. Det är som sagt svårt, men samtidigt är det ju viktigt. Därför får man inte ge upp, man får testa olika metoder istället. Att våga misslyckas är nyckeln till framgång. Uthållighet, engagemang över tid, är vad som krävs, liksom kunskap om fällorna och hindren man har att hantera under processens gång.

måndag 19 augusti 2019

Effektivisering, en invasiv och destruktiv tanke

Önskan att betala mindre i skatt är bedräglig eftersom den lätt tar överhanden och styr tänkandet i riktningar som utmanar kunskapen om hur samhället hänger ihop. Ingen vill betala mer än man behöver för något, alla vill betala mindre; det är mänskligt och fullkomligt normalt. Men man får ALLTID vad man betalar för. Det finns inga fria luncher och det går inte att förena det oförenliga. Vill man ha en fungerande infrastruktur, en fungerande vårdapparat, ett utbildningssystem och allt annat som hör ett modernt samhälle till måste kostnaderna för detta täckas på något sätt. Det är förutsättningen för all politik, från höger till vänster.

I dagens polariserade samhällsklimat har frågan om skatt delats upp på ett olyckligt sätt. Högern fokuserar och bygger sin poltik på sänkt skatt, och vänstern driver på för att höja skatten. Det är inte hållbart att tänka så, för politikens roll i ett demokratiskt samhälle är inte att ge människor vad de vill ha, utan att förvalta samhället på ett hållbart sätt, både för människorna som lever här och nu och för framtida generationer.

Polariseringen gör att det blir svårt att föra samtal, vilket är enda sättet att lära sig förstå och hantera komplexiteten i dagens samhälle. Politiker och andra debatterar och det enda som betyder något är att vinna. Och när det handlar om skatt debatterar man dess storlek frikopplat från användningen av pengarna. Det är att be om problem, och problem har vi, ingen tvekan om det. Att söka efter eller utse syndabockar är dock ingen lösning, det leder istället till ökad polarisering och växande problem. Jag ser synen på skatt och oförmågan att se och hantera samhället som en helhet som samhällsproblemens moder. Tanken på sänkt skatt har en tendens att leva sitt eget liv och det är som den kämpar till varje pris för att överleva, den tar sig in i medvetandet och gör kroppen och tanken till sitt verktyg. Och det leder i många fall till förnekelse; när verkligheten inte stämmer överens med kartan menar många att det är verkligheten som ska anpassa sig. Kartan, drömmarna och föreställningen om hur det borde vara överges inte förrän det är uppenbart att önskningarna är ohållbara.

En politisk innovation som skapats för att hålla drömmen om att det går att få mer genom att betala mindre vid liv är EFFEKTIVISERING. Jag är inte ensam om att oroas över tankens spridning och effekterna av det sättet att tänka kring förvaltning av det allmänna. Bygger man bilar kan man effektivisera tillverkningsprocessen, men arbetar man med lärande eller vård leder effektiviseringsförsöken till att människorna i skolan och vården offras. Och för att hålla drömmen vid liv och slippa tänka om låter man lärare och vårdpersonal bränna ut sig och betraktar det som ett individproblem. Om det gick att vara sjuk hade problemen inte varit så allvarliga, men även Försäkringskassan har krav på sig att effektivisera verksamheten, det vill säga sänka sina kostnader. Det gör man cyniskt nog genom att anställa läkare som hävdar att människor är friska trots att alla tänkande och kännande människor ser och förstår att så inte är fallet. Det är dock enda sättet för Försäkringskassan att sänka sina kostnader. Det är en jakt mot nollpunkten. Effektivisering är ingen lösning, det är en invasiv tanke som uppstått och omhuldas för att den som vill sänka skatten ska slippa acceptera att samhället är en komplex helhet.

Jag ser paralleller här till tanken på hårdare straff. Det är en annan invasiv tanke som fungerar i debatter i riksdagen, men som i praktiken leder till att påföljden för alla brott, förr eller senare, blir dödsstraff. Kraven på höjda straff är befängd. Efter ett tag med nya straffsatser kryper sig känslan på om ännu högre straff. Var går gränsen, och vem ska betala för fångvårdens växande kostnader? Hur effektiviserar man den verksamheten? Genom att tränga in fler fångar i mindre celler? Tanken och önskan att hålla den vid liv påverkar inte bara brottslingarna utan även politikerna och medborgarna. Hela samhället påverkas och gör det kallare och cyniskt. 

Tanken på effektivisering leder först till ignorans, avsaknad av empati och förståelse för komplexitet och sedan förr eller senare till förnekelse. Det finns inget annat sätt att hålla drömmen om att få mer för mindre vid liv. Och när förnekelsen väl accepterats kan man fortsätta driva den ohållbara poltiken ett tag till, särskilt om man kan övertyga allmänheten om att problemen går att koppla till en icke-existerande massinvandring. Man skjuter dock bara problemen på framtiden och rätt som det är kan the point of no return ha passerats. Då är det för sent att göra något åt saken.

Vad hände med ödmjukheten, kunskapen och medmänskligheten? Varifrån kommer den hybris som idag sprider sig som en löpeld? Vad gör det med oss och samhället att frågan om skatt inte debatteras TILLSAMMANS med frågan om samhällets långsiktiga förvaltning? Hur gick det till när vi övergav kunskapen som mål och upphöjde förnekelse och ignorans till efterfrågade och upphöjda egenskaper i  politiken och samhällsdebatten? Den väg vi slagit in på är ohållbar och det måste troligen men tragiskt nog bli värre innan det kan bli bättre.

söndag 18 augusti 2019

Utbildning är ingenting man får, det är något man gör

Jag har en vision, om en annan akademi och en annan högskola; en annan syn på kunskap och högre studier. Innan vi åker på kick-off med jobbet veckan efter nästa, det vill säga innan undervisningen konsumerar all min tid ska jag ha färdigställt ett bokmanus som handlar om hur högskolan och den högre utbildningen blir högre. Det krävs gemensamma ansträngningar för det. Lärarna eller ledningen kan inte ensam göra den högre utbildningen högre. Utan intresserade och engagerade studenter som verkligen vill lära och förstår vad som krävs av dem, går det inte. Utbildning är ingenting man får, det är något man gör. Det är utgångspunkten för tankarna som utvecklas i boken.

Jag utgår i hög grad från mig själv och visar med olika exempel att jag inte glömt hur det var när jag var ny, osäker och förvirrad student. Jag diskuterar även mina egna tillkortakommanden och misslyckanden, för att visa att vägen till kunskap är en omväg. Boken är personligt hållen och handlar mer om hur man kan tänka än vad man ska göra för att lyckas på universitetet. Boken vänder sig i första hand till nyblivna studenter som står i begrepp att ta steget från elev till student, men även till elever på gymnasiet som funderar på att läsa på högskolan, samt lärare som introducerar studenter på universitetet eller förbereder elever för högskolan. Boken är mitt bidrag till debatten om skolan och den högre utbildningen, och den inleds på följande sätt:
Många söker idag efter genvägar till kunskap och landets lärare dignar under krav på sig att snabbare och mer effektivt producera resultat. Den som letar efter något sådant i denna bok kommer att bli besviken, för utgångspunkten för tankarna som presenteras här går helt på tvärs mot den synen på kunskap och utbildning. Ska den högre utbildningen verkligen kunna bli högre går det inte att leta efter enkla lösningar och snabba svar. Högskolan har liksom Winston Churchill inget annat att erbjuda än blod, svett och tårar. Kunskap är resultatet av envishet, uthållighet och kamp. Ingen kan ge fördjupade insikter åt en och sina egna intellektuella förmågor måste man utveckla på egen hand. Jag tror inte på mer eller bättre pedagogik, jag tror på samtal och utbyte av tankar och erfarenheter. Kunskap uppstår och utvecklas mellan människor och på högskolan är alla vuxna och måste kunna förväntas ta ett vuxet ansvar, det gäller både lärare och studenter. Högre utbildning är inget man får utan något man gör, och belöningen i form av bredare och djupare kunskap och förståelse står i direkt relation den tid och det engagemang som läggs ner på studierna. Ansvaret för kvalitén i all utbildning är delat och därför är det lika olyckligt om lärarna klagar på studenterna som om studenterna klagar på lärarna. Det är inte (enbart) för sin egen skull man studerar på universitetet, det är lika mycket för demokratins skull och samhällets och dess långsiktiga hållbarhet. Utbildning är en investering för framtiden, både för individen och samhället. 
Kunskap är inget i sig själv och kan inte på egen hand göra skillnad, det krävs människor som kan, vet och vill agera med utgångspunkt i resultatet av studier och forskning för att samhällets investering i utbildning ska bära frukt. Att läsa på högskolan i Sverige är gratis. Många glömmer att studier är både ett privilegium och ett stort ansvar. Högskoleväsendet har byggts upp för att säkra samhällets framtida kunskapsförsörjning. Skattebetalarna investerar i dig som student och förväntar sig att du med hjälp av kunskaperna och kompetenserna som utvecklas genom studierna på högskolan ska förvalta och utveckla tidigare generationers förvärvade insikter och uppnådda resultat. Jag skriver inte detta för att skrämma någon, utan för att påminna om varför vi har en skola och en högre utbildning. 
När USAs förre president Barak Obama fick frågan hur han såg på presidentämbetet svarade han att han såg på det som ett stafettlopp. Hans uppgift var att göra sitt bästa för landet under den tid han innehade ämbetet för att sedan lämna över stafettpinnen till nästa president som efter bästa förmåga har att förvalta arvet efter tidigare presidenters arbete. Så ser jag på min roll som lärare också. Jag finns och verkar mellan äldre generationers akademiker och dagens studenter och mitt uppdrag är att förvalta kunskapen och skapa förutsättningar för lärande samt bidra till den gemensamma kunskapsutveckling som utgör basen i ett vitalt kunskapssamhälle och en fungerande demokrati. Att vara lärare är lika lite som att vara student en soloprestation. Lärande och kunskapsutveckling är resultatet av gemensamma ansträngningar, något man gör tillsammans med andra. Kunskapen uppstår mellan intresserade medskapare som arbetar tillsammans, där, när och om förutsättningarna är gynnsamma. Utbildning på akademisk nivå blir aldrig högre eller mer kvalitativ än vad människorna som engagerar sig i den tillåter den bli.
När boken publicerats fortsätter arbetet på den bok jag ser som mitt livsverk, som handlar om akademin och som riktar sig mer till forskarsamhället. Jag är en skrivande, läsande, tänkande och kritiskt analyserande människa som vill veta och bygga upp förståelse för världen vi lever i. Och jag kommer under året och framöver att intensifiera mina försök att nå ut med mina tankar. Bokkontraktet som jag skrev på i våras har inspirerat mig och fått mig att samla mod och kraft att försöka. Det känns andäktigt, ansvarsfullt och jag är ödmjuk inför förtroendet som det innebär att bli läst.

lördag 17 augusti 2019

Några ord om kunskap om rörelse och livet som levs

Just nu är jag inne i en intensiv period av skrivande och tänkande, samtidigt som terminen och alla krav som finns kopplade till undervisningen pockar på uppmärksamhet. All min kreativitet konsumeras av texterna som jag står i begrepp att färdigställa, vilket gör att bloggandet riskerar att bli förknippat med tvång. Det får inte hända, men jag vill samtidigt hålla igång projektet och roade mig med att blicka bakåt; jag läste några äldre texter och fann en som handlar om det jag är upptagen med för tillfället. Den får bli dagens bloggpost eftersom den är lika aktuell idag som när jag skrev den 2014.

Kunskap om livet, så som det levs, här och nu av oss, är vad humaniora handlar om. I alla fall den humaniora och kulturvetenskap som jag kämpar för att sprida insikt om och förståelse för. Och denna kunskap, om kulturen, livet, allt det som är mellan människor, finns överallt. Kulturen är inte, den blir. Därför finns ingen på förhand definierad, strikt metod att använda för att nå säker kunskap om kultur. Låt mig illustrera med en bild; ett barn som vandrar i skogen, som hittar några kottar och börjar leka med dem. Där och då förvandlas natur till kultur, omedelbart. Från en stund till en annan har det ena blivit det andra. Lek vidare med tanken. Barnet lär sig kanske något av leken, tar med sig kunskapen hem till gården, till kompisarna som tar till sig kunskapen och genom lek och över tid utvecklas, ställer krav på sina föräldrar. Kultur är allt detta och oändligt mycket mer. Därför är det bättre att tala om kultur som kollektivt blivande, hellre än något som är.

Kultur är rörelse och allt kan fångas av och bli en del av rörelsen, förändringen. Därför finns ingen metod med vars hjälp det går att samla evidens som kan ge stöd för än den ena än den andra ståndpunkten rörande kulturen. För att fortsätta på bilden kan man säga att det finns nya kottar överallt och människan styrs lika mycket av intellekt som av affekt. Människan blir mellan dessa båda egenskaper, i rörelse.

Rörelse, blivande, förändring är kulturens modus. Vi blir tillsammans, mellan. Och rörelsen som påverkar allt och alla formar de sammanhang som utgör kontexten där vi lever våra liv. Framtiden är inte en flod med ett bestämt lopp, den är ett hav och kulturen är en båt och vi människor är matroser som, om vi hittar former för samverkan, kan segla ganska mycket vart vi vill. Det räcker dock inte att vilja och att vara överens. Det är inte människan som bestämmer kulturens riktning, men människan är medskapare av och en del av helheten som befinner sig i rörelse. Metoder för att undersöka kultur måste ta hänsyn till denna rörelse, det faktum att kulturen inte är utan blir. Det är därför svårt att forska om kultur, inom nuvarande akademiska system. Därför bloggar jag, bland annat därför i alla fall. För mig är det viktigare att nå kunskap än att göra karriär, vilket man förväntas göra som forskare. Varför då undrar jag? Vem tjänar på att forskare gör karriär och varifrån kommer den tanken? Från kulturen och från den norm som utkristalliserat sig i kulturen. Från oss alla, för att vi accepterat tanken på att det är så det ska vara.

Detta är tankar som väcks av dagens Under Strecket, som handlar om just rörelse, kultur och makten över riktningen. Texten är skriven av Barbro Gustavsson Rosenqvist och den handlar om Karin Boye och Artur Lundkvist, som båda fast på olika sätt diktade om rörelse. Poesi är ett sätt att inte bara undersöka kultur, utan även påverka blivandets riktning. Ett slags kotte i skogen, för att fortsätta använda berättelsen ovan som verktyg för att förstå. Poesi är inte vetenskap, men genom att läsa och använda poesi kan man få uppslag till kulturvetenskapliga analyser av kultur. Överfölls av längtan att skriva om det idag när jag läste Understreckaren om diktarna. Texten kan sägas fungera som ett slags sammanfattning av allt som hänt mig under den senaste tiden. Bildningsseminariet i Umeå, slutförandet av bokprojekt och filosofiska brottningar med begrepp. I rörelse är dessutom en dikt jag ofta återkommer till och använder mig av på olika sätt. Och dikten är fortfarande i högsta grad aktuell.
Vem sade att svensken läser allt mindre lyrik? Vem sade att reklamspråket är ointellektuellt? Den borde träffa herrarna och damerna på den reklambyrå som Mercedes-Benz anlitar. När de ser den lyxiga vagnen snabbt glida fram på vägen som är mödan värd, då associerar de genast till den sköna dikt som bär just namnet ”I rörelse”, om vår växlingsrika och fascinerande livsresa. Samma dikt som för några år sedan smyckade reklam för Renault. Halsbrytande (bildligt!), javisst. Men knappast gravskändning. Må Svenska Akademien glädjas åt att den största lyriken lever, och får hjälp att nå allt fler.

Rörelse, utveckling, förnyelse utgör ett huvudtema i Karin Boyes diktning. Dynamik, i motsats till stagnation, tillhör modernismens mest hyllade begrepp. Som en central symbol, för vitalitet och liv, framträder rörelsen i den strömning som i svensk litteraturvetenskap har fått just beteckningen vitalismen.
Texten visar att rörelse är ett ord med många olika betydelser. Den rörelse Boye skriver om är inte samma rörelse som Artur Lundqvist skriver om. Också en illustration över kulturell komplexitet och mångtydighet. Understreckaren visar också på hur poesin inte bara är konst och skapande utan även står i dialog med vetenskapen och filosofin. Boye var till exempel inspirerad av Nietzsche. Och ...
Särskilt utpräglat finner man motivet även hos en samtida diktare, Artur Lundkvist. I ”Atlantvind” (1932) talar denne på prosa, tydligt inspirerad av filosofen Henri Bergson och hans huvudbegrepp ”élan vital”, om ”det vitala livsflödet”. Samme författare fastställer i en titellös, mindre ofta citerad dikt med inledningsorden ”Detta lugn, denna säkerhet”, publicerad i samlingen ”Svart stad” (1930): ”Livets väsen är rörlighet”. Lugn och säkerhet är för Lundkvist inte något eftersträvansvärt. Tillfredsställelsen är otillfredsställande – mättnadens välbefinnande väger lätt mot längtans hunger och törst.
Lundqvist var man och Boye kvinna. Det skulle kunna vara ett obetydligt konstaterande, men är det inte. Kulturen genomströmmas av maktordningar och kön är en sådan organiserande princip som inte bara reglerar tänkandet om och förväntningarna på män och kvinnor, utan som även påverkar mäns och kvinnors tänkande. Detta syns tydligt i de båda diktarnas respektive verk och liv, som ofta flyter ihop vilket lätt gör vetenskapen normativ som en av förra veckans bloggposter handlade om. Boye och Lundqvist var båda vandrare, men han rörde sig och såg inte på rörelsen på samma sätt som hon.
Från rörelsen är steget inte långt till vandringen, också ett motiv som man finner hos både Boye och Lundkvist. Vandringen har delvis tidstypisk karaktär. ”Wandervögel” fanns det gott om, såväl i verkligheten som i litteraturen. Att vandra var en favoritsysselsättning för Karin Boye, och motivet återkommer ofta i hennes lyrik, inte minst från studentåren med Uppsala och dess omgivningar som bakgrund – över vintriga slätter, längs vårligt Kungsängen med ”lätta liljeklockor”.

Artur Lundkvist å sin sida manar sina läsare att komma med och ”vandra på landet om sommaren” eller ”in under en regnbåge i september”. Men det konkreta vandrandet, om än skildrat med inlevelsens glädje, är övervägande en symbol för modernismens obändiga och eviga dynamik.
Lundqvist vill vara med och påverka rörelsens riktning, söker kontroll och manar till handling. Han pekar med hela handen. Han ser sig som en modernismens förridare, en som visar vägen och som pekar med hela handen. Lundqvists diktning är tydligt politisk. Han vill något och ser sig som en ledare. För det är vad som förväntas av en man. Även män som inte vill och som inte ser på sig själva på det sättet påverkas av kulturella normer för hur man ska vara och vad man ska göra. Lundqvist vill och kämpar. Därför tycker jag det är intressant att lägga märke till att Karin Boye fortfarande läses och hålls levande, med man hör allt mindre om Lundqvist. Hennes syn på sig själv och sin egen roll i kulturens tillblivelse är mycket mer nedtonad och ödmjuk. Hon är mer förundrad och sökande. Hon har inga aspirationer på ledarskap. Ändå är det hon som får följare och hennes dikter som används, än idag.
För den första Clarté-generationen kom ”I rörelse” att betraktas som förbundets kampsång. Kanske berodde detta på orden ”Den nya dagen gryr”, som man betraktade som en spegling av namnet ”Clarté”, ett uttryck för det nya, ljusa samhälle som man strävade mot. Dikten publicerades först i förbundets tidskrift. Författaren hade blivit medlem i Uppsalasektionen i januari 1925, månaden efter det att den bildats, och fick snart en central position.

Det verkar knappast som att Karin Boye hade för avsikt att med ”I rörelse” förmedla ett socialistiskt budskap – hon var troligen medveten om att dikten kan uppfattas annorlunda, utifrån läsarens personliga situation, och även angelägen att ge vidare syftning än maning till politisk kamp och strävan. Det handlar inte om någon marsch mot ett på förhand utstakat politiskt mål, som ett kommunistiskt idealsamhälle. Tvärtom betonas rörelsen, utvecklingen i sig själv, mer än ”mål och mening”. Vägen sträcker sig mot fjärran, utan att någon ände kan skönjas. Grundtonen i dikten är lyckan över levandet, över möjligheten och förmågan att vidga gränser, över att få anamma livet i dess överväldigande storhet.
Detta säger mig något, eller jag inser när jag läser texten av Gustavsson Rosenqvist att det går att använda tanken för att förstå kulturens inneboende dynamik. Boyes ord och livshållning har visat sig vara mer hållbar än Lundqvists. Mannen eller snarare det manliga har makten i sin samtid, men den makten går under med honom. Femininum är mer i samklang med helheten, mindre fixerat vid jaget och är inte lika makthungrande. Att vilja vara med och påverka är dock djupt mänskligt. Och påverka kan man göra på olika sätt, vilket dessa båda livsöden och gärningar visar. Lundqvist representerar sökandet efter kontroll av rörelsen medan Boye följer. Vi som betraktar dem båda utifrån vår position idag kan dra lärdom av deras sätt att vara, tänka och agera. Är det klokt att söka kontroll, att peka med hela handen och att söka ta ledningen? Eller är det mer hållbart och bättre för alla att "anamma livet i dess överväldigande storhet" och följa med i rörelsen samt försöka påverka dess riktning mer från marginalen? Vilken väg leder oss till en blomstrande framtid och vilken leder till undergång? Mannens väg praktiseras just nu av Putin och jag har svårt att se det som något annat än fullkomligt förödande. Vi har tur om den utvecklingen inte slutar med förskräckelse. Ändå är dagens tidning fylld av exempel som visserligen inte är lika hotfulla som Putins agerande, men som ändå är samma andas barn och som går ut på att söka kontroll och bestämma riktningen på kulturens tillblivelse.

Historien är fylld av berömda män som stupat på sin post och som dragit med sig horder av människor i sitt fall, av civilisationer som gått under för att man fått hybris. Ändå försöker och försöker man igen. För tron på att det måste gå är stark, oerhört stark. Ändå finns det gott om exempel på att det är den andra vägen som leder framåt och som överlever, som är mest hållbar. Fast detta blundar vi för. Kulturvetenskap handlar om att försöka förstå varför det är på det sättet. Kulturvetenskap handlar om att sprida insikt om hur människan mot bättre vetande gång på gång väljer det man tror framför det man vet och sedan hittar på en logisk förklaring i efterhand. Det är inte hållbart och insikt om detta finns överallt. Till exempel i två diktares verk.
Rörelsen i dikten är inte som hos Boye det entusiastiska vandrandet mot ljus och äventyr. Lundkvist talar om strömmarna i djupen, om styrka som uppfyller och slungar ut, om kraftbrottning. Vår strävan gäller här inte samhörighet och gemensamma, mänskliga mål. Att vara mänsklig är att vara animalisk, att ”icke förneka vår djuriskhet” – i denna dikt tänds inga eldar under nattligt uppehåll, en urgammal metod att hålla vilddjur på avstånd. Här finns vilddjuren inom oss, och bör släppas fria.

Om Boye kan sägas sätta i centrum den förmåga till upplevelser och insikt som skiljer människan från lägre stående varelser, en intellektuell, humanistisk vitalism, står Lundkvist för en primitivistisk, icke-intellektuell vitalism, som tvärtom framhäver och idealiserar inte bara det djuriska utan också det vegetativa i oss, ”vår släktskap med mullen, sädeskornet”. Rörelsen är gemensam för de båda diktarna, men de resultat som rörelsen syftar till är högst olikartade.
Jag tror på och låter mig inspireras av Boye. Hur gör du? Vad väljer du och vad tror du är den mest långsiktigt hållbara vägen? Detta är frågor utan svar, för framtiden är öppen, den finns inte förrän vi har satt oss i rörelse och utfört handlingar. Kultur är inte, kultur blir i dynamiken som uppstår mellan. Svaret på framtidens riktning finns inom oss och det är vad som finns där vi måste tala om, mycket mer än vad vi gör. Om det är hållbarhet vi vill ha. Det förstod Boye och det visar Gustavsson Rosenqvist med följande ord och poetiskt vackra rader.
I den djupt idealistiska Karin Boyes ”Så drivs vi...” står svaret på livets hemligheter att finna i vårt inre, när vi lyssnar till sorlet av ”en underjordisk bäck”, till ”en snäckas svaga sus, / där ändå hela havet hörs”. Det individuella upphöjs till gemensamt, den röst som talar till oss är det möjligt för alla att lyssna till. Diktarens djuppsykologiska beläsenhet omfattar inte bara Freud – även Jung har givit inspiration.

Av de båda modernistiska författarna är Artur Lundkvist här den mest renlärige freudianen. Under civilisationens artificiella yta döljer sig djurisk egoism, lust till förgörande – ”homo homini lupus”, människan är människans varg. De krafterna måste släppas fram.

Däremot visar sig Boye som sannare socialist än Lundkvist, ansedd som ytterligt vänsterorienterad. För henne bär människan inom sig goda krafter, ett huvudtema i synnerhet i hennes sena verk. Därför är det möjligt att bygga ett nytt, fritt och lyckligt samhälle, på solidaritetens grund. Detta är budskapet som förmedlas i hennes framtidsroman ”Kallocain” (1940), skriven under den mörkaste av tider.

Artur Lundkvist deklarerar i sin dikt ”en enda tro” som återstår, ”tron på livets djup i det röda blodet”, och ett enda mål för människan, att bli som djuret. Karin Boye ger uttryck åt en tro på en oförstörbar skapandemakt i människans inre, en makt som ger det outgrundliga livet mening.
Människan är skapande, har fantasi och den är en långt större och mer omvälvande kraft än handen någonsin kan uppbåda. Handgriplig förändring och tvång har en uppenbar risk att leda till krig, blodspillan och död. Vi borde därför lyssna mer på Karin Boye. Vi borde överhuvudtaget lyssna mer, på varandra och på det som händer och sker i den kultur vi skapar genom att leva våra liv i vardagen. I rörelse. Lyssna på Lundqvist och jämför hans visioner och hans syn på rörelsen med Boyes.
Den primitivistiska vitalism som vi finner hos Lundkvist innebär självförverkligande, våldsam driftsutlevelse. Där hyllas själva levandet, drifterna, de obändiga krafter som för honom utgör livet, medan hans kvinnliga diktarkollegas tro på livet i stället yttrar sig i vördnad för det levande, för krafter som verkar inom oss och får oss att höja oss över det egna jaget.

Karin Boyes lågmälda lyssnande till en röst i vårt inre, till ett budskap – en vitalism som kan kallas humanistisk – innebär aktning för allt som lever, tro på livets makter. Fascinationen inför levandet blir till vördnad för det levande. I stället för om utlevelse kan man här tala om inlevelse. Dikten lämnar det individcentrerade för att bli allmängiltig, en manifestation av det djupast mänskliga.
Lyssna, jämför. Två ord som kan sägas fånga en hel vetenskap, kulturvetenskapen. Lyssna på ditt hjärta, på varandra och på världen. Försök inte styra och ställa, följ med i rörelsen istället. Var lite ödmjuk, vilket underlättas om man jämför. Till exempel hur det är med hur det skulle kunna vara. Vad vill du, hur ser din vision om ett framtida hållbart samhälle ut? Vilken väg tror du leder oss dit? Jag vet vad jag tror och jag väljer att lyssna på Boye. det är jag inte ensam om att göra. Och det visar att det inte räcker att lyssna, för att något ska hända krävs handling. Men handlingen ligger utanför diktens domän och hur människor ska handla är inget som vetenskapen bör uttala sig om. Vetenskapen sätter kunskapen i centrum, resten är upp till oss.

fredag 16 augusti 2019

En tillvaro tömd på mening?

Förmågan att förundras håller på att offras för önskan att veta hur det är "egentligen", vilket leder till att allt fler av livets och tillvarons aspekter "avslöjas" och förklaras (natur)vetenskapligt.  Avförtrollningen av världen accelererar liksom känslan av brist på mening. Vad gör vi sen då, när allt kan "förklaras" matematiskt ända ner på elementarpartikelnivå? Jag förstår lockelsen, och människan har i alla tider sökt svar på sina frågor, men det finns saker som inte går att förklara eller avslöja och hur det är egentligen är en fråga om perspektiv och sammanhang. Det finns ytterst sällan ett och ett enda svar på frågorna som uppstår i människors huvud. Den enda vägen leder alltid fel för det finns alltid många olika vägar. Viljan att avslöja är en potentiellt destruktiv kraft som hotar att göra samhället till en iskallt rationell värld utan känslor och medmänsklighet. Kunskapen om kultur, till exempel, som är mitt forskningsområde, ligger till dels bortom det gripbara, den kan man bara nå förståelse för om man ger upp alla försök att avslöja eller försöka förklara hur den fungerar egentligen.

Kultur är bara en av alla frågor som saknar ett givet svar. Det är omöjligt att säga hur den är egentligen alla försök att avslöja eller förklara i detalj är dömda att misslyckas. Visst kan man enas om ett svar och kollektivt bestämma sig för att det är det enda giltiga, men verkligheten är inte som vi önskar och fungerar inte som vi vill; det är på det sätt den är, och det måste vi acceptera och lära oss leva med.

Efter att ha läst David Sumpters bok, Uträknad, som handlar om utvecklingen av artificiell intelligens i allmänhet och om frågan ifall AI utgör ett allvarligt hot mot vår existens i det korta perspektivet, är jag övertygad om att människorna är utlämnade till sig själv under överskådlig tid framöver. Boken presenteras på följande sätt på Adlibris:
Matematikprofessor David Sumpter skriver i Uträknad om hur algoritmer i allt högre grad tar över våra liv. Så hur fungerar de? Och i vilken utsträckning kan de styra oss och vårt beteende? Sumpter menar att media och samhället ofrivilligt har lurat sig själva, till exempel när det gäller fake news-diskussionen. Man frestas att måla upp en bild av matematikens mörka sida och spå en framtid där kunskap om algoritmer är avgörande för att behålla makten över sitt eget liv -- men detta är en hoppingivande bok som ger en balanserad bild av allt från fotboll till AI och algoritmstyrd annonsering.
Det är INTE algoritmerna som håller på att ta över, det är människor som i sin önskan att veta och i ett berusat tillstånd av hybris försöker avskaffa sig själva och allt mänskligt. Jag började läsa för att jag var orolig över utvecklingen och för att jag tog varningarna på allvar, men Sumpter har mångårig forskningserfarenhet bakom sig och vet vad som är möjligt och hur många GIGANTISKA hinder som måste övervinnas innan människan har skapat en generell artificiell intelligens. Föreställningen om att singulariteten (den punkt i historien då datorerna tar över) är nära förestående och utgör ett allvarligare hot än andra identifierbara hot sprids från företag som Google, Facebook och Cambridge Analytica som tjänar pengar på föreställningen om att de vet ALLT om oss och att de kan styra våra liv, vilket Sumpter visar är en grov överdrift.

Människor, kultur och livet som sådant är och bör få fortsätta vara gåtfullt och förmågan att förundras är en förutsättning för att känna mening med livet och tillvaron. Betänkt till exempel att hur kittlande det än är att avslöja ett mind blowing trolleritrick så är den känslan dels snabbt övergående, dels lämnar den en känsla av tomhet efter sig. Samma med kärlek, som sägs vara en effekt av hormoner och neuroner i hjärnan, egentligen. Alla som en gång varit förälskade på allvar vet att det är en lögn, även om svaret bygger på gedigen och oklanderlig forskning.

Vissa saker ska inte avslöjas, för det går inte att sjunka tillbaka i okunskap sedan när man väl fått sin nyfikenhet stillad. Tänk på talesättet, curiosity killed the cat. Förmågan att förundras är en oerhört värdefull förmåga som måste värnas för att kunna vara mänskligheten till gagn. En tillvaro tömd på MENING är tom, iskall och död. Vi människor är meningssökande varelser, den egenskapen är inprogrammerad i vårt DNA, men det är SÖKANDET som gör livet värt att leva. Det är vägen som är målet, och så vidare. Karin Boye är inte ensam om att ha insett det, det finns gott om exempel på vishet i lyriken och konsten vars poäng är just att den INTE ska avslöjas eller förklaras; den kan och ska man bara förundras inför.

torsdag 15 augusti 2019

Skrivande, tänkande, kunskap och akademisk kultur

Arbetsåret har verkligen kickstartat och jag arbetar för fullt med att tänka och skriva. Kunskapen jag har för avsikt att producera uppstår mellan skrivandet och tänkandet, i dynamiken som finns där. Även om jag har tighta deadlines att hålla stressar skrivandet och tänkandet mig inte. Jag är utbildad för att producera kunskap och även om jag var trött igår kväll, efter en hel dag framför datorn är det där och i den verksamheten jag trivs. Idag ska jag till jobbet och spela in filmer som ska användas på nätkurserna jag undervisar i, men jag ska även skriva ut bokmanuset och en artikel jag håller på med så att jag kan läsa imorgon och göra ändringar. Jag kan inte bedöma texterna jag skriver förrän jag läst dem. Ofta vet jag inte riktigt vad jag skriver när jag är mitt uppe i processen, det är först när jag ser orden på papper som jag kan arbeta med innehållet och skapa kunskap.

Mina bästa föreläsningar har fungerat på samma sätt. Jag har märkt att det brukar bli bra när jag talar om något jag själv är intresserad av, men inte riktigt fullt ut förstår. Då skriver jag ett manus att ha som stöd, och när jag förklarar för studenterna förklarar jag lika mycket för mig själv, och med ledning av frågorna jag får växer min egen kunskap snabbt till i realtid och framför åhörarna. Så pass kunnig och erfaren är jag att jag aldrig talar om något helt nytt, och det är därför det fungerar. Det är också så som kunskap skapas. Kunskap upptäcks inte för att sedan spridas, den skapas och förändras hela tiden i samspel mellan världen och urkunderna som hela tiden måste modifieras för att vara relevanta.

Jag är som sagt utbildad att skapa kunskap, om kultur som är mitt forskningsområde. Och så länge jag får arbeta fritt med skrivande, tänkande och skapande av kunskap blir jag aldrig stressad. Jag surfar på en våg av inspiration här gränslandet mellan semester och termin. Trött blir jag, men inte stressad. Jag njuter av friheten och axlar ansvaret jag tilldelats med glädje. Höstens kurser och föreläsningar finns där i bakhuvudet. De tar så sakteliga form och är aldrig helt lika. Ju närmare jag kommer dagen då jag ska tala inför studenterna eller i något annat sammanhang, desto mer fokuserar jag på det. Och där och då är jag fullt närvarande och presterar på topp.

Om jag fick ett beting och tider att hålla mig till, om jag slapp ta hänsyn till alla administrativa deadlines och rigida, standardiserade krav på dokumentation skulle jag ytterst sällan känna stress. Det som stressar mig och som dessutom allt mer för varje år som går hotar att gå ut ut över arbetsuppgifterna som jag på statens bekostnad utbildats är den växande administrativa apparat som skapats för att målstyra och kontrollera verksamheten i Högskolesverige, och alla möten som den genererar. Jag är bra på att hålla många bollar i luften, men bara så länge det är jag själv som kastar upp dem och endast så länge jag får göra det på mitt sätt.

Regler och strukturer måste självklart finnas, liksom administration och även möten. Det är oundvikligt, men hur gör vi om kraven, kontrollerna och styrningen påverkar kunskapskvaliteten och hämmar den intellektuella utvecklingen i akademin? Vad är klokast och mest kostnadseffektivt att prioritera? Kontrollerna och måluppfyllelsen, eller kunskapen och de akademiska kvaliteterna? I den bästa av världar hade jag inte behövt skriva denna bloggpost, eller jag hade kunnat fokusera texten och innehållet, mina tankar och kunskapsutvecklingen, på kunskapsutvecklingen som sker mellan läsningen och skrivandet. Nu märkte jag direkt att jag inser att det relativa lugn och den tankero jag känner dessa inledande dagar på arbetslivet redan nästa vecka kommer att störas av krav på saker som andra anser att jag måste göra, för att reglerna ser ut som de gör och för att vi måste "spara" pengar. För att klara att hålla stressen stången började jag i våras meditera, vilket skulle kunna hjälpa mig i kunskapsutvecklingen. Fast meditationen fungerar frustrerande nog bara som ett skydd för att värna den krympande tiden jag har till mitt förfogande att tänka och skriva.

Det är så det ser ut i den akademiska världen idag. Vi producerar artiklar och andra texter, sitter på möten och följer regler. Kunskapen är satt på undantag eftersom verksamheten organiseras efter principer hämtade från tillverkningsindustrin och den kommersiella tjänstesektorn, trots att vi vet att det inte är så som kunskap skapas. Ingen äger kunskapen och den går inte att tvinga fram, den måste man förhålla sig ödmjuk inför, ifall man verkligen vill veta.

onsdag 14 augusti 2019

Ser en bok formera sig

Igår arbetade jag intensivt med mitt bokmanus, med utgångspunkt i redaktörens kritiska men över lag positiva kommentarer. Som det brukar bli när jag är inne i en intensiv skrivperiod lever jag i och med texten dygnet runt och har svårt att tänka på något annat. Denna bok är den första som jag dels fått kontrakt på innan jag skrivit den, dels som jag inte behöver bidra med pengar för att få den tryckt. Det känns lyxigt och jag är stolt över innehållet och vill ge mig själv chansen att innehållet blir så bra som det bara är möjligt. Nästa fredag är deadline men det är denna vecka som det finns tid att ändra, nästa vecka ägnar jag åt detaljer och korrekturläsning. För att få ut mesta möjliga av dagen delar jag med mig av förordet till boken, som förhoppningsvis kommer ut i tryckt form innan jul.
Detta är en bok om lärande som är tänkt att inspirera studenter och blivande studenter att utveckla en egen förståelse för högre studier och vad som krävs för att studierna inte bara ska bli framgångsrika utan även meningsfulla utifrån ett lite längre perspektiv. Boken är ett försök att främja utvecklingen av ett antal generiska kunskaper och färdigheter som krävs för att inte bara ta sig igenom högre utbildning och få sin examen utan faktiskt lära sig vad det innebär att tänka och agera akademiskt i andra sammanhang också. Boken riktar sig till alla som vill lära och bli bättre på att förstå vad kunskap är. Boken kan även ses som ett slags inlägg i debatten om utformningen vårt lands universitetsutbildningar. Jag delar med mig av mina tankar och erfarenheter av åren i akademin, både som student, lärare och forskare. Det är en personligt hållen bok, tänkt att inspirera till egen utveckling, som bygger på mina erfarenheter av att vara och verka i högskolan, både som student och som lärare och forskare. 
Tanken med boken är att den ska fungera som hjälp och inspiration för att utveckla förmågan till eget, självständigt, kritiskt tänkande, vilket både krävs för och är vad studier på högskolan handlar om. Det finns inte ett sätt eller en väg att klara av högre studier, det finns lika många olika sätt som det finns studenter på högskolan. Svaren på frågorna man har finns i hög grad hos en själv och utvecklas genom eget arbete och enträgna försök, det är utgångspunkten för tankarna som lyfts i denna bok. Innehållet handlar därför mer om frågor och reflektioner än om svar, och tipsen som ges och tankarna som lyfts handlar om att peka på förslag till konstruktiva vägar fram snarare än om att ge instruktioner. Boken är tänkt att fungera som en karta att orientera sig med i den okända terräng man som student anträder när man söker sig till och påbörjar sina studier. Studier på högskolan handlar om lärande, inte om betyg, examen eller om att göra rätt. På högskolan arbetar studenter och lärare tillsammans för att förvalta och utveckla den kunskap som är nödvändig för att tillsammans bygga det långsiktig hållbara samhälle som alla ytterst är beroende av. 
Bokens röda tråd utgörs av följande tanke: Kvaliteten på resultatet av studierna står i direkt relation till graden av engagemang och delaktighet i arbetet. Till högskolan kommer man inte för att få något, utan för att delta i ett ansvarsfullt utvecklingsarbete med andra som är intresserade av samma saker. Både lärare och studenter befinner sig så pass nära forskningsfronten att kunskapen som kurserna bygger på inte alls är lika entydig och säker som i grundskolan och på gymnasiet. Det är avgörande att man förstår och lär sig hantera insikten om detta även om det initialt kan ge upphov till frustration. På högskolan studerar man verkligheten och den anpassar sig inte efter hur individer känner, tycker eller tror. Utan eget ansvar, en god portion tålamod och beredvillighet att anta utmaningen som det innebär att studera, utan förståelse för att det inte finns några genvägar till kunskap och utveckling av det kritiska tänkande som kännetecknar studier på universitetet, kan och kommer verksamheten som bedrivs där inte att kunna sägas vara högre.

Boken vänder sig till alla som söker sig till eller är på högskolan för kunskapens skull. Den som nöjer sig med att ta sin examen och som bara är intresserad av att klara sina kurser så fort som möjligt rekommenderas att läsa andra böcker. Här tas läsaren med på en omväg, för det är där kunskapen finns.

tisdag 13 augusti 2019

Medier, demokrati och kunskap

Det fanns en tid när medierna tog sitt granskande uppdrag på största allvar, när journalister arbetade för det allmännas bästa genom att avslöja korruption och missförhållanden i både politiken och näringslivet. Kanske fungerade det inte perfekt och självklart inte överallt, alltid, men på det stora hela fanns det en balans mellan det offentliga, privata och medierna. Idag har den där balansen rubbats. Jag kan inte säga att jag vet, men det finns indikationer på att förskjutningen började när högermedierna flyttade fram sina positioner och började producera öppet vinklade nyheter som bekräftade högerpolitikens världsbild.

Idag är det som allt är uppdelat i höger och vänster. Även medierna har inordnat sig i nyordningen. SVT vars uppdrag är att vara ett objektivt mediebolag har förvandlats till ett ängsligt företag som av rädsla för att anklagas för att vara vänster har anammat en etik som går ut på att alltid presentera en motbild till alla nyheter, för att på det sättet överlåta till tittarna att avgöra vad som är den mest relevanta och med sanningen överensstämmande bilden av det som tas upp. Och det är VAD man granskar kritiskt som avgör vem som får komma till tals för att ge sin bild, inte ämnets relevans.

En av nyordningens absurda konsekvenser är att en kritisk granskning av ett visst parti måste följas av kritik av ett parti på motsvarande sida av den politiska demarkationslinjen. Oavsett vad kritiken handlar om. Balans i rapporteringen anses idag viktigare än sanningen, vilket är precis vad högermedierna hoppades kunna uppnå när de skapades. Sanningen ligger dock aldrig någonstans mittemellan, den äger ingen och den står över poltiken. Låt oss säga att en sida av poltiken eller en viss typ av företag de facto bryr sig mindre om sanningen och mer om makt och pengar till varje pris. Då skulle dessa företag och partier självklart figurera oftare i medierna eftersom deras agerande är förkastligt. Om medierna verkligen är fria och journalistikens uppdrag faktisk är att granska MAKTEN, skulle partier och företag som har ett promiskuöst förhållande till sanningen kritiseras oftare än andra. Och alla anklagelser för att medierna är vridna åt ena eller andra hållet skulle falla på sin egen orimlighet och slå tillbaka på den som anklagade dem för att presentera vinklade nyheter.

Idag är det tragiskt nog medierna som granskas. Och (vissa) politiker anklagar alla som inte är lojala med deras parti för att producera fake news. Balansen i samhället är rubbad och bilden av tillvaron som svart-vit dominerar; om man hårdrar och extrapolerar. Vänster och höger uppfattas inte längre som politiska ståndpunkter, utan som en kamp mellan det onda och goda som måste vinnas till varje pris. Politiken granskas följaktligen inte med fokus på dess konsekvenser, utan efter vilken färg den har. Och oppositionen är kritiska mot allt som den sittande regeringen gör, även om politiken som förs bygger på beslut tagna av oppositionen själv och trots att oppositionen valde att inte agera när den hade makten.

Mitt arbetsår har kickstartat och jag ägnar resten av dagen åt att läsa manus till min kommande lärobok, som liksom allt annat jag gör är ett försvar för KUNSKAPEN. Jag menar att det enda som kan rädda samhället och hållbarheten är att kunskapen återupprättas och det kan den bara om många människor bryr sig mer om kunskapen, och för det krävs förståelse för ämnets komplexitet. Skolan är en nyckelaktör och förhållandena där, för både lärare och elever, är avgörande för resten. Boken jag arbetar med handlar om vad som gör högre studier högre, och i korthet handlar det om att placera KUNSKAPEN i centrum, inga egenintressen eller något annat. Bara så kan ett verkligt hållbart samhälle växa fram, men utan en fri press, granskande journalistisk och en allmänhet som värnar öppenhet, går det inte.

måndag 12 augusti 2019

Hur utvecklar man kunskap?

Semestern är slut. Idag börjar arbetsåret 2019/2020, vilket känns bra. Semestern har varit fin och fylld med både kravlösa dagar och upplevelser att hämta inspiration från och vila i under hösten och vintern. Högen med böcker som ska läsas och listan med texter att skriva är längre än, tror jag, någonsin. Och det känns bra. Mitt läsande och skrivande är kravlöst; det jag bestämmer över själv alltså. Det här året kommer tydligare än något år tidigare att gå kunskapens tecken. Jag har fått utökat ansvar för doktorandkursen som introducerar till forskarstudier, som ges till alla doktorander på högskolan: ingenjörer, pedagoger och informatiker. Det gör kursen lärorik för mig med, vilket är nyckeln till välbefinnande och trivsel på mitt arbete; för mig i alla fall. Jag ska avsluta arbetet med läroboken, om studier på högskolan, som påbörjades i våras. Har några artiklar vars deadline närmar sig och sedan fortsätter arbetet på mitt livsverk, om kultur och kunskap, som bör blir klart och förhoppningsvis ska kunna publiceras under 2020.

Kunskapsutveckling är den röda tråden, inte bara i mitt arbetsliv. Så länge jag kan minnas har jag velat veta och på olika sätt försökt förstå hur man vet, vad forskare (inom olika ämnen) anser sig veta och varför de som säger sig veta så ofta inte är överens. Framförallt är jag intresserad av KUNSKAP som sådan, både definitioner av begreppet och dess användning i samhället och akademin, inom och mellan olika discipliner. Sedan studentåren har jag hela rört mig mellan discipliner och har även arbetat med praktiker. Det skulle kunna tolkas som ett tecken på rastlöshet, men för mig har drivkraften alltid varit viljan att veta och förstå.

Jag är inte rädd för att tala med experter inom andra områden än mitt eget och det bekommer mig inte, i alla fall inte idag, att jag ofta betraktas som mindre vetande i sådana diskussioner. Kunskapen är det primära och man lär sig enormt mycket om synen på kunskap genom att utsätta sig för olika typer av bemötande från kunniga människor. Tyst kunskap är inte bara något som hantverkare besitter, den finns överallt och hos alla och framträder även mellan raderna i utbyten av tankar på sociala nätverk. Kunskapen är nämligen alltid förkroppsligad, förmedlad och bygger alltid på tolkning; den är aldrig någonsin ren, ofta perspektivrelaterad och alltid föränderlig. Den som uttrycker sig kategoriskt eller hävdar att någon annan har helt fel har lämnat kunskapens domän och ägnar sig åt maktutövning. Och det sker överallt i samhället och akademin; det är kunskapens kulturella och psykologiska sida. Jag har tappat räkningen på tillfällen då jag i mitt sökande efter insikt och förståelse för olika ämnen blivit satt på plats av och avfärdats som mindre vetande, både av auktoriteter jag kritiserat och människor jag (fram till dess de behandlade mig arrogant och nedlåtande) uppfattat som kloka och som jag respekterat och lyssnat på. Jag använder min kropp och människor sätt att se på mig som ett slags verktyg i sökandet efter kunskap, och jag har lärt mig minst lika mycket på det som genom egen forskning och studier.

Redan i skolan lärde jag mig den hårda vägen att kunskap oftast inte finns där man i förstone tror att den ska finnas och så fort jag tillägnat mig ett tillräckligt väl underbyggt självförtroende för att sluta lyssna på VEM som talar och istället började lyssnade på VAD som faktiskt sägs och hur det förhåller sig till hur andra ser på samma eller liknande saker, insåg jag hur komplex kunskapsfrågan egentligen är. Då kunskap var mitt primära mål såg jag det inte som något problem att jag utvecklade kunskap om ett ämne på lektioner som handlade om annat, trots att betygen blev lidande. Och på samma sätt har jag prioriterat kunskapen i akademin framför karriären. Jag tänker fortsätta fokusera på UTVECKLINGEN av kunskap och förståelsen för dess funktion och väsen. Ytterst är det ämnet för både min lärobok och mitt bidrag till kulturforskningen. Det är vad föreläsningarna på doktorandkursen handlar om och det är därför jag läser böcker och engagerar mig i olika frågor på sociala nätverk. Det kostar på att leva och agera som jag gör, men belöningen i form av insikt och förståelse för egen del och uppskattning från likasinnade är värt det.

Kunskap handlar inte om det som går att leda i bevis utan om hur man kan använda frukterna av forskning och andra former för kunskapsutveckling för att bygga en bättre och mer hållbar värld för fler. Så ser i alla fall jag på mitt arbete och forskar- samt lärargärning. Jag är inte en företrädare för kunskapen eller något ämne, jag försvarar inga resultat eller påståenden. Jag är en medskapare av kunskap och förståelse och bjuder in till SAMTAL vars mål är ökad förståelse och fördjupad kunskap om tillvarons alla möjliga och omöjliga aspekter.

Nu kör vi!

torsdag 8 augusti 2019

Den bedrägliga haloeffekten

Experter på ett område antas ofta och av många vara experter även på alla områden; som om expert var en personlig egenskap helt frikopplad från ämnet man talar om. Både forskare som vill bidra till kunskapsutvecklingen och allmänheten som i sin desperata jakt på fakta och förståelse lyssnar på de som säger sig veta, måste förstå det fenomen som av psykologer beskrivs med termen haloeffekten. Enkelt uttryckt kan den sägas beskriva det skimmer som omger människor som i andras ögon betraktas som pålitliga. Det är ett ansvar man har, att utses till eller betraktas som expert; ett ansvar som förpliktigar. Om någon litar på vad du säger har du ett ansvar för vad du påstår dig veta, du kan inte slå ifrån dig eller skylla på någon eller något.

Ansvar för påståenden och fälls är något vi borde tala mycket mer om, särskilt som felaktigheter sprids med ljusets hastighet på nätet. Det räcker inte att mana till eftertanke eller utbilda elever i kritiskt tänkande. Kunskapen är ALLAS ansvar, men det står också i proportion till hur många som lyssnar och litar på en.

Igår hamnade jag i en diskussion om hälsa på Twitter. Temat för utbytet av tankar var: Vem kan man lita på? Vi kom (som vanligt) ingen vart. Det blev snart uppenbart att vi talade förbi varandra. Jag ser kunskap som en komplex, föränderlig och till stora delar oöverblickbar helhet som kräver ödmjukhet inför allt man inte vet och det som inte går att uttala sig säkert om, för att bli meningsfull och användbar. Och jag bemöttes med de vanliga kraven på evidens och specifika studier som kan bemötas separat. Det är inte så jag närmar mig värden och kunskapen, genom att fokusera på detaljer. Kunskapen om hälsa ser jag som en skog och enskida studier ser jag som träden som skogen består av. Det går inte att utifrån (aldrig så väl underbyggd) kunskap om ett eller ett utvalt antal specifika träd uttala sig om skogen som helhet. Jag försvarar inga mirakelkurer eller någon diet. Jag läser det mesta jag kommer över och bildar mig utifrån helhetsbilden en uppfattning om vad som verkar vettigt att göra för att förebygga att sjukdom uppstår och främja en god hälsa, och jag är noga med att hela tiden förändra mitt sätt att äta och leva, i enlighet med nya rön som hela tiden kommer. Människokroppen är individuell, inte ett statistiskt medelvärde. Jag försökte bemöta kritiken som riktades mot en del av författarna till böcker om hälsa och upptäckte då att den där haloeffekten spökade i diskussionen. Författare till hälsoböcker som säljs i bokhandeln avfärdades kategoriskt och utan hänsyn tagen till, dels vilka påståenden som förs fram i böckerna, dels till det faktum att de talar om förebyggande åtgärder (utan bevisade biverkningar) och saker man kan göra för att undvika att bli sjuk. Jag menar att det är skillnad på att överdriva hälsovinsterna av att äta kål och att med stöd i vetenskap påstå att något är bevisat ofarligt. Det är också skillnad på vem som uttalar sig. Jag hävdar att det är värre att en internationellt erkänd och välkänd forskare som Agnes Wold skriver på Twitter att man kan/bör äta Treo varje dag ifall man vill undvika inflammation, än att en sådan som till exempel Maria Borelius säger i Sommar att man blir friska av att äta broccoli.

Med makt och inflytande kommer ett stort ansvar, och vill man verkligen förstå hur kunskap fungerar räcker det inte att fokusera på detaljerna, både den som uttalar sig och mottagaren är del av den helhet där kunskapen uppstår och psykologins roll för synen på auktoritet och pålitlighet är livsfarlig att underskatta. Särskilt ifråga om en sådan sak som hälsa handlar det aldrig om ett ett plus ett är två! Vi människor lyssnar förfärande ofta och enkelt mer på VEM som talar än på VAD som sägs.

onsdag 7 augusti 2019

Jag ger er; känslosamhället

Ilska, hat och oresonlighet dominerar dagens samhällsdebatt. Det finns inte tid att lyssna, tänka efter, analysera och tänka långsiktigt. Vid fronten, på den sociala nätverken är tonen hård och krigarna tävlar om vem som kan väcka mest känslor. Hat och oresonlighet är mycket mer direkta och starkare känslor än kärlek, förståelse och medmänsklighet. Facebook och Twitter lever och profiterar på känslor och ju starkare de är desto bättre, för det skapar engagemang som i sin tur genererar mer data som företagen kan sälja till andra företag och aktörer som tjänar pengar på kunskapen om oss, som vi entusiastiskt skänker bort helt gratis. Samtidigt driver allt fler aktörer inom olika områden på digitaliseringen. Det är som att kasta sig ut från ett flygplan utan fallskärm eller någon aning om hur och vart man landar, för kicken som uppstår under resan ner.

Samhället blir reaktivt och repressivt när hat leder till mer hat och när falska anklagelser mot allt och alla som är annorlunda eller kommer utifrån får enormt mycket större spridning än dementierna som "ansvarsfulla" debattörer publicerar för att kunna friskriva sig från kritik. I USA, i efterdyningarna av ännu två masskjutningar, talar presidenten om hårdare straff för förövarna, och kraven på åtgärder för att förhindra att människor dödar varandra viftas bort som tecken på svaghet. Odlar man sitt hat och om oresonlighet och hårdare tag idealiseras och betraktas som lösningen blir det så. Hat leder till mer hat, fler offer och ännu mer hat. Radikaliseringen av arga män ökar på nätet och risken för nya attacker växer.

Ett samhälle som föraktar sina svaga, utsatta och olyckligt lottade medborgare och som idealiserar framgångsrika individer är snart inget SAMHÄLLE längre. Sänkt skatt är bra för de redan gynnade, och ju mer pengar och högre inkomster man har desto mer pengar och inkomster får man, med det sättet att resonera. Kritiken mot dagens system -- som bemöter behövande med iskalla, rationella argument, som tvinga sjuka att arbeta och som förvägrar handikappade den hjälp de behöver men själva inte kan betala för, eftersom de är sjuka, svaga eller olyckligt lottade -- viftas bort som vänstertokerier eller tecken på svaghet och godtrogenhet.

Förr var det Stalin som av dåtidens förnekare sågs som en stålhård hjälte. Idag är det Trump, Bolosnaro, Orban och Erdogan och andra ledare med totalitära anspråk som utgör hotet mot demokratin. 10-talet är en inverterad spegelbild av 70-talet, och terrorn är minst lika utbredd idag som då. Vänstern avfärdade allt man inte gillade som borgerlig dekadens, men idag är det högern som förnekar; klimatet, konsekvenserna av privatisering av välfärden och en allt mer oreglerad kapitalism. Allt försvar av den ENDA vägen leder förr eller senare till förnekelse, av den enkla anledningen att verkligheten är långt mer komplex och oöverblickbar än någon politiker eller forskare kan förstå och än mindre hantera. Förnekelsen idag riktar sig bara mot andra mål och leder till andra offer. Det är inte färgen på politiken som avgör om den är hållbar, det är beslutens och slagordens faktiska konsekvenser. Kanske måste det bli sämre innan det blir bättre? Förr eller senare blir det oresonliga hatsamhället ohållbart. Om hatarna får diktera villkoren och visa vägen kommer de förr eller senare att leda oss mot KATASTROF. De är inte lösningen utan själva problemet och hotet kommer som alltid inifrån, samhället och oss själva.

Framtiden avgörs av hur vi ser på och värderar våra känslor och vilka känslor vi släpper fram, visar upp och agerar på. Igår rördes jag till tårar av Lasse Berghagen som öppet visade hur berörd han blev av publikens kärlek på Allsång på Skansen. Tårarna rinner ner för min kind när jag tänker på hans reaktion och jag blir ledsen och bedrövad när jag konstaterar att det av många av nätets och samhällsdebattens tongivande aktörer betraktas som tecken på svaghet. Insikten rör upp minnen från förr, från skolgården och mobbarna som utsåg mig till offer för deras hat och oresonliga hot. Under högstadiets första år, i sjuan grät jag varje dag. Jag kommer aldrig att få veta om det var därför jag mobbades, eller om det var för att jag mobbades jag grät. En sak vet jag dock och det är att jag är stolt över att jag inte lät mobbarna vinna och att jag aldrig sett känslosamhet som en svaghet. Jag odlar mina känslor och det stör mig inte längre att visa tårar öppet. Att kämpa emot är ett slags förnekelse och jag bestämde mig tidigt för att möta livet head on, och se verkligheten för vad den är. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att mobbarna skulle fortsätta förfölja mig, men eftersom jag  redan som ung insåg hur små mobbarna egentligen är och hur lite de som utsatte mig för hat och hot har uppnått i livet, förstår jag att deras väg då likväl som nu är en återvändsgränd. Mobbare har ingen som helst egen makt, de får makt av andra som kanaliserar sitt hat genom dem. Jag drar mig till minnes ett klipp från Obama, där han grät offentligt i samband (tror jag) med att han fördömde ett av terrordåden som drabbade USA under hans vakt. Han lyckades inte stoppa våldet och USA blev inte särskilt mycket bättre under hans åtta år vid makten, men det blev verkligen inte bättre med Trump som är en oresonlig ledare som spelar på människors hat och som använder twitter för att mobilisera folket genom att spela på deras allra lägsta och mest primitiva känslor.

Vi kan bättre och genom att fokusera på andra känslor än dem som styr samhället och debatten om framtiden idag. Genom att lyssna, förstå och sprida kärlek samt agera solidarisk och förlåtande växer både de starka och de svaga och det kan leda till goda cirklar. Det finns dock inga garantier, men vad har vi att förlora? Hatarna erbjuder inga lösningar, bara mer hat. Och det vet vi leder inte till något gott. Jag tror innerst inne och på fullt allvar att en växande andel av befolkningen genomskådat hatretoriken och har insett hur tomt det är bakom den glättiga fasaden som målas upp på nätet, det är bara det att nätets algoritmer döljer deras tankar, känslor och allt gott som faktiskt görs. Jag tro inte det är så enkelt som att bara välja glädje, men jag vet att hat ALDRIG är en lösning.

tisdag 6 augusti 2019

Minnen från Lerum och ett svunnet 1970-talet

Kultur förändras hela tiden. Förändras kulturen i en riktning man inte tycker om är det aldrig någons fel, det är en konsekvens av människors sätt att leva. Det är lätt att få för sig att det är andras (läs invandrare) fel när man helt plötsligt inte känner igen sig längre, men det är inte så det fungerar. Kultur är resultatet av samtliga tankar och handlingar som kommuniceras i ett sammanhang. Det är utgångspunkten för denna bloggpost, och det är insikter jag skaffat mig genom år av studier och egen forskning om just kultur. I skiftet mellan semester och arbete tänkte jag återvända till min barndom och samhället jag växte upp i, för att visa hur det ständigt förändras.

Jag föddes 1965 och flyttade in i de nybyggda husen nera vid Aspen; Almekärr och Lerum Andersvägen. Mamma och pappa flyttade från Gamlestaden, från en liten lägenhet i ett landshövdingehus med toalett på svalen, till en modern trerumslägenhet. Vi bodde där till 1970 då vi flyttade till ett nybyggt radhus på Höjden. Jag har inte så många minnen från Lerum Andersvägen, det mesta jag minns är kopplat till fotografier. På en bild står jag på balkongen med nedkissade kortbyxor och strålar av lycka; det är tagen när jag väl kom inte efter att ha varit ute och lekt på egen hand för första gången. Min första kompis hette Eva och hon bodde på samma våning som jag, hon öppnade världen för mig. Vi lekte på gården som var hela vårt universum. Det fanns många barn där, det minns jag men jag kommer inte ihåg vad vi gjorde, bara brottstycken av lekar och ett och annat barnkalas. Vi badade i Aspen, fem minuters promenad från gården.

Många flyttade samtidigt som vi, 1970, till Höjden och radhusen som byggdes där. Jag bodde på nummer 55. Därifrån har jag massor med minnen. Flytten gick i februari och det var snö långt in på våren. På min födelsedag i maj grävdes jordhögen på baksidan av huset, som under vintern fungerat som pulkabacke bort. Jag minns högen som ett jätteberg, men så var det naturligtvis inte. På Höjden växte mitt universum och så länge jag inte gick över den stora vägen kunde jag och mina kompisar röra oss över ett gigantiskt område. Vi småpojkar följe med det stora kilarna som lekte på byggarbetsplatsen, som på den tiden inte var avspärrade. Jag minns det som otroligt spännande, men naturligtvis ganska farligt också. En gång tog en av kompisarnas storebröder med ett gäng av oss småkillar på en expedition ner till ån. Det var på hösten för vi hade mössor på oss. Väl framme ställdes vi upp på en rad för att invigas i det hemliga sällskapet, och en efter en av oss brännmärktes på handen med en tändsticka. Jag minns det tydligt, men mest som en spännande och obegriplig upplevelse. Han fick sedan, när det uppdagades, gå med sin mamma och be alla om ursäkt.

Min mamma var inte den enda som var hemmafru, det var ganska vanligt. Vi hade fyra dagbarn, och jag minns hur hon skjutsade oss till lekskolan i församlingshemmets källare. Där lärde jag mig vissla och ett minne som etsat sig fast är den gången då jag som sexåring skulle riva av dagens kalenderlapp. Det var en ritual vi hade varje dag. Ett av barnen fick gå fram och riva av dagens lapp, men av någon anledning fick jag med två lappar. Jag minns fortfarande skammen jag kände och hur jobbigt det var att stå i mitten av ringen. Vi gick även till biblioteket, som låg i en barack vid Taxnäs, som jag har för mig fungerade som mataffär ett tag, innan ICA Hallsås byggdes. På biblioteket arrangerades sagostund med dockteater. Taxnäs är ju rivet nu, men därifrån har jag många minnen från alla år. En gång skulle jag och en kompis åka på orienteringsläger och han ville att hans mamma skulle stanna bilen så han kunde köpa godis. Och han dröjde och dröjde. Till slut gick hans mamma in och det visade sig då att han till hennes fasa köpte lösgodis för fem kronor, vilket var en enorm summa. Påsen räckte hela helgen, har jag för mig.

Jag har många minnen av affärerna som vi handlade i. Först och främst Ejes livs på Lerum Andervägen. Jag minns Bogös första lokaler på Bagges torg, där det senare startades en minilivs där man handlade lösgodis styckevis. Jag minns även kiosken, hålet i väggen, vid lilla torg och Frödingskiosken, också ett hål i väggen i en villa vid vägen. Vid lilla torg låg även Falbygdens ost, som jag var med mamma och handlade i. Konsums lokaler, mittemot Solkatten, minns jag tydligt. På lördagarna var kylen där ölen stod förtäckt fram till 12. Det är inga tydliga minnen, mest stämningar, lukter och känslan av förväntan. När jag blev större fick jag cykla in till centrum på egen hand, till Ahlséns leksaksaffär, som först låg mittemot kommunhuset och sedan inne i Solkatten (och det fanns även en leksaksaffär i närheten av Lindvägen). Solkatten och Bagges torg var verkligen centrum i min tonårsvärld, ett innetorg i miniatyr och ett Allum för min genration. Jag var aldrig där, men jag minns lukten från den lilla restaurangen Lerkruset inne på Solkatten. En av mina första skivor köpte jag på El och Ton. Annars var det ju på Lerums skivor, på Adelstorpsvägen, man hängde. Det var alltid fullt med ungdomar där mins jag det som, och man fick lyssna på skivorna innan man eventuellt köpte dem. Kan fortfarande återkalla bilder i huvudet av klassiska skivomslag från backarna man bläddrade i där. Lerum sjöd av mer liv på 1970-talet. I centrum eller i anslutning till torget fanns tre bagerier, det klassiska Kaffedoppet dit vi gick på lunchrasten på högstadiet och köpte gårdagens semlor för halva priset, Petersens på Bagges torg och Åtorps hembageri.

Bäres sport var ett annat tillhåll för oss tonåringar. Där var full rulle under skidsäsongen. Det var några snörika vintrar där på slutet av 70-talet och vi åkte i backen i Talldungen på höjden och i Hallsås, som var den stora backen. Ingen lift och enträget konkande mer skidorna upp, och sedan snabbt ner. Vi byggde hopp och körde slalom. Ett tydligt minne kopplat till en affär är minnet av en kompis storebror som vi småkillar mötte utanför ICA Hallsås. Han hade varit inne och köpt cigaretter och stod och rökte utanför. "Börja aldrig röka killar", sa han till oss, men vi såg ju så klart upp till honom och det rådet fungerade lite si och så, skulle det visa sig. Jag minns honom som sinnebilden av de stora killarna, med jeans och jeansjacka, träskor och långt hår. Modet ändrade sig och såg inte likadant ut när jag blev äldre, men jag minns de stora barnen; hur de stor i grupper och snurrade tuggummi runt fingrarna. Jag var för liten men för mig var Villa Via, vid Vamme bro, ett ställe som jag förknippar med magi. Det var ouppnåeligt, och sedan revs det. Jag har ett tydligt minne av hur man lasta in backar med folköl, tror jag det var och hur det låg förväntan i luften. Men jag var aldrig där, minns bara huset och mina fantasier om vad som försiggick där inne.

Det är ingen riktig kronologi i berättelsen inser jag. Minnena kommer inte i en följd utan varje plats utlöser en explosion av bilder från olika tider. Om jag tar mig tillbaka till ungdomsåren och tänker på skolorna jag gick i minns jag följande. Första klass på Dergårdsskolan var stort. Pedagogiken såg annorlunda ut. I matematiken delades det ut lådor med stavar i olika färger och längder som skulle hjälpa oss förstå, men jag minns dem bara som byggklossar. En gång på hösten eller våren var det stökigt i klassen och någon tappade lådan med stavar i golvet och vår unga fröken körde då ut hela klassen på skogården för att lugna ner oss, men väl ute hade vi inget att göra. En kille i klassen klättrade upp på klätterställningen och trillade ner och slog huvudet i marken. Jag tror inte han behövde åka ambulans, men jag minns frökens allvarliga förmaningar och kan föreställa mig paniken och skuldkänslorna hon bar på. Vi hade gymnastik i huset bredvid och åt mat i matsalen som låg i bottenvåningen i huset mittemot. Andra och tredje klass gick jag i den relativt nybyggda Knappekullaskolan, men det var så många barn som gick i skolan under de där åren så fjärde klass gick på på Västergård, hette det väl? Mellan Dergården och Knappekulla. Lokalerna var ganska nergångna och i området låg tryckeriet i vars container man kunde hitta planscher på bilar från tidningen Start och Speed, som trycktes där. Femman och sexan gick jag på Knappekulla. Jag minns de olika klassrummen, matsalen och skolsköterskans lokaler. Syslöjden och träslöjden. Jag minns hur vi traskade iväg från klassrummet för att tillsammans titta på Ingemar Stenmark i något överfullt klassrum med TV. Jag minns bildspelen som vi tittade på i mörkret, och TV-programmen. Jag minns Hej Matematik och grupparbetena som utfördes i de gemensamma lokalerna. Skolbiblioteket och hur all verksamhet i klassrummet stannade av när det knackade på dörren och flourtanten kom in med en bricka med plastmuggar. Jag minns att vi ofta hade vikarier och att vår klass var stökig, men att vi på vårterminen i femman fick en manlig, nyutexaminerad vikare som hela klassen älskade och som vi åkte på skolresa till Visingsö tillsammans med. Jag mins skoldansen strax innan sommaren, i femman och första gången jag dansade tryckare, som arrangerades i källaren under gymnastiksalen; där jag för övrigt även spelade pingis en gång i veckan. Klassfesterna med ryska posten, dyker också upp på näthinnan.

Första dagen på högstadiet samlades vi killar i klassen utanför Torpskolan. Jag minns hur nervösa vi var och hur det ideligen spottades på marken. 1978 när jag började högstadiet var skolan överfull eftersom Rydsberg inte var färdigt att invigas förrän till våren. De där tre åren är som en livstid och jag minns mer därifrån än från de senaste tio åren av mitt liv. Stisse morot, Geten, Ollonet och så vidare. Aino Nilsson och LP-skivorna som hon vakade över, men som jag har för mig stals vid ett inbrott. Blå havet i källaren och Gula havet utanför matsalen, där jag hade mitt skåp. Bänkarna där vi satt och spelade kort eller bara hängde. Det är svårt att sortera intrycken. Skoldanserna är kanske det jag minns tydligast, eftersom det var så mycket som fokuserades till dem. En eller två gånger per termin. I sjuan drack jag alkohol för första gången. Vi samlades i den gamla vänthallen i Aspedalen och gick sedan till Rydsberg där dansen var. I åttan klädde jag och några kompisar ut oss till Baseball furios, gänget med sminkade ansikten från filmen Warriors, som vi sett på video. Vi fick inte ta in våra basebollträn, som vi svarvat till i slöjden. Och det spreds ett rykte om oss om att vi var där för att bråka. Vi blev rädda och skrubbade av oss sminket i ansiktet på toaletten och kände oss nöjda när gänget som skulle möta oss utanför inte hittade oss. Vi hade fritt valt arbete på högstadiet och jag ägna mig åt modellbyggande, luftgevärsskytte och matlagning, kommer jag ihåg. Dubbeltimmen i matte på fredagar minns jag. Det var dödstråkigt och minst hälften av klassen bad att få gå på toaletten i början, och sen gick vi och lyssnade på musik i aulan och återvände i slutet för att hämta böckerna.

Jag minns den gamla stationsbyggnaden där man köpte tågbiljett innan Västtrafik tog över och man åkte med kuponger istället, samma som på spårvagnarna. Fem kuponger kostade det till stan, och hittade man en remsa med fem kuponger kunde man vika undan två av dem, stämpla igen och sedan åka gratis på spårvagnen. När man blev lite större och inte längre lekte i skogen eller på lekplatsen hemma cyklade man ner till Pressbyråkiosken vid stationen för att se om det hände något. Jag minns hur vi hängde i telefonkiosken och ropade till andra när Heta linjen var inne.

Lerum var min värld och det finns hur många fler minnen som helst. Har tänkt att jag ska skriva mer strukturerat om det någon gång och har för avsikt att samla ihop andra texter jag skrivit, med andra minnen, till en helhet om uppväxten och Sverige på 70- och 80-talen. Detta blogginlägg är ett utkast, ett sätt att dela med mig. Kanske någon känner igen sig? De som är unga idag märker förhoppningsvis att skillnaden mellan då och nu är stor. Det var inte bättre förr, det var bara annorlunda och så kommer det att fortsätta vara. Det är ingens fel, det är bara så det är. Kultur är ingenting i sig själv och kan därför inte bevaras eller kontrolleras, den blir vad vi gör den till. Stelnade former utan liv är inte kultur och nostalgi är trevligt, men inte något man man bygga en hållbar framtid på.

måndag 5 augusti 2019

Kunskapen är större än det som går att leda i bevis

Bara några korta ord för att kicka igång dagen, vars mål är att hitta en väg in i arbetsåret, vars tema jag tänker mig ska vara detta: Humaniora behövs också, inte som ett alternativ utan som en likvärdig samtalspart i jakten på användbar kunskap. Balans mellan kunskapsområden är avgörande. Sanningen är inte en och odelbar. Mänskligheten förfogar över massa odiskutabla fakta, men det finns mer i världen än det som går att belägga och leda i bevis.

Jag vill se bevisen och evidens som kunskapens skelett, men vetande behöver nerver, kött och blod också. Och tankarna som styr handlandet är flyktiga och föränderliga. Fokuserar man enbart på det man vet säkert avfärdas en hel massa aspekter av verkligheten som behövs för att kunna bygga upp en karta av tillvaron som kan användas för att navigera rätt i livet.

Säkerhet är ett eftersträvansvärt mål, men om man slår sig till ro med det kommer man att famla i blindo på väldigt många viktiga områden i livet. Utan kritiskt tänkande och en utvecklad tolkningsförmåga kan ingen kunskap växa fram. Kunskap är inte samma som fakta. Kunskap är alltid mer eller mindre preliminär och föränderlig. Kunskapsutveckling är inte en linjär process, utan en dynamisk helhet. Nya rön kan omkullkasta gamla sanningar och visa på nya vägar fram i sökandet efter bättre vetande.

Vi lever i en tid där politiken mer än någonsin behöver bygga på mänsklighetens bästa insikter, men tyvärr saknas förståelse för hur kunskap faktiskt fungerar. Våra folkvalda väljer och vrakar därför bland alla resultat som kommer från forskarna och bygger med utgångspunkt i dessa upp en världsbild som stämmer överens med partiernas respektive ideologi och löften till väljarna. Och när forskarsamhället, som i klimatfrågan, påpekar att oroväckande många politikerna saknar överblick samt helhetssyn och därför drar fel slutsatser av den samlade forskningen anklagas forskarna för att vara partiska. Det är inte så man bygger ett hållbart samhälle och värnar förutsättningarna för liv på jorden.

söndag 4 augusti 2019

Arbete är inte bara det man gör på jobbet

Arbetet påverkar en långt mer än man kanske tror. Arbete är inte bara uppgifterna som utförs på jobbet, dess effekter är långt mer genomgripande och komplexa än så. Det handlar inte bara om köp och sälj av tid, kompetens och ansträngningar. Arbetet är en central del av livet för alla idag, vare sig man har en anställning eller inte. Allt utgår från arbetet, inte bara individens tillvaro, även samhället som helhet. Lägre lön är bra för den som anställer, men det gemensamma förlorar efter som underlaget för skatt minskar. Och otrygga anställningsvillkor kanske gynnar företagare och aktieägare, men otrygghet leder till ökad risk för ohälsa, som samhället får bära kostnaderna för. Försäkringskassan kan "spara" pengar, men kostnaderna visar sig förr eller senare någon annanstans.

Som alltid vid den här tiden på året vaknade jag av en återkommande mardröm som går ut på att jag befinner mig i ett sammanhang där tiden är knapp och jag är på väg någonstans, men ständigt möter nya problem som gör att paniken ökar exponentiellt. Jag har vant mig och vet vad drömmen står för, och det är inte så att jag fasar för att komma tillbaka till jobbet. Tvärtom, jag längtar tillbaka och vet att jag kan hantera uppgifterna. Arbetet innebär dock tvång och regelföljande, och jag tycker att den administrativa apparaten är klaustrofobisk. Därför drömmer jag mardrömmar i övergången mellan semester och arbete.

Poängen jag vill göra och problemet jag reflekterar över handlar om hur allt och alla hänger ihop. Vi människor lever på insidan och det finns ingenstans att fly till och ingen position utanför varifrån man kan betrakta världen objektivt. Arbetet utgör basen för det moderna samhället och det får konsekvenser som inte går att styra över. Vi får inte det samhälle vi önskar oss, vi får det vi samhälle vi förtjänar. Att som väldigt många gör idag och som många gjort tidigare, skylla problemen på den diffusa kategorin de andra, invandrarna, är en tankefigur byggd på förnekelse. Och det sättet att tänka och agera som samhällsvarelse är destruktivt och potentiellt livsfarligt.

Nästa vecka är min sista semestervecka, men eftersom jag använde den sista arbetsveckan åt att trappa ner jobbet använder jag den sista semesterveckan åt att trappa av ledigheten och mjukstarta jobbet, utan krav. På det sättet får jag en flygande start på arbetsåret och kan med full kraft ägna mig åt alla ansvarsfulla och viktiga uppgifter som ansvarar för och ser fram emot att få ägna mig åt.

lördag 3 augusti 2019

Hut går hem, men hur länge?

Vi lever i en mörk tid. I dagens debattklimat vinner den som lyssnar och bryr sig om andra minst. Den som gapar högst och är mest raljant samlar flest följare och får sina åsikter spridda. Politiker som lovar mest och som skyller på andra när problemen hopar sig får mest makt. När behovet av väl underbyggda beslut är som störst minskar behovet av intellektuell analys och kunskap. Även kunskap används som slagträ i debatten; finns det bara evidens för något anses det räcka som argument, trots att ytterst få frågor är så pass enkla och okomplicerade att det går att uttala sig med säkerhet om hur det faktiskt är och fast det ofta finns lika mycket evidens för motsatsen. Paradoxalt nog är förnekelsen som störst i frågor där forskningen är som mest överens. Mer än 99 procent av världens klimatforskare är eniga om att klimatförändringarna beror på mänsklig påverkan, men ledare efter ledare i land efter land väljer att bortse från fakta som talar mot deras agenda. Kritik avfärdas som fake news och den som kritiserar misskrediteras och misstänkliggörs.

Det finns en stark rörelse som med stöd i äldre, etablerad medicinsk forskning försöker hindra skribenter som med utgångspunkt i nyare och mer osäker forskning skriver om hur man eventuellt skulle kunna förebygga en rad sjukdomar. Det bedrivs en häxjakt på författare som hävdar att det finns indikationer på att mjöksyrebakterier kan förebygga depression, eftersom det inte är bevisat att det är lika effektivt som läkemedel. Först när man är sjuk kan man alltså räkna med stöd, hjälp och intresse från läkarvetenskapen, men eftersom politikerna ständigt drar ner på sjukvården blir det allt svårare och krävs allt allvarligare symptom innan man kan räkna med hjälp. Samtidigt som producenterna av hårt processad mat, industriellt framställt kött och snabbmat blir allt rikare och mäktigare och människors hälsa försämras år för år. Vi lever längre, säger de som kritiserar det förebyggande arbetet. Siffror visar att det är så, det går inte att förneka; men var beror den ökade livslängden på egentligen? Spelar det INGEN roll att vi under min livstid infört lagar om bilbälten, hjälm och att både bilarna och vägarna blivit säkrare? Idag leker barnen ute, om de överhuvudtaget är ute och leker, på EU-anpassade, säkra lekplatser. Och med ny teknik kan fler behandlas mer effektivt och överleva fler sjukdomar längre. Självklart lever vi längre, men den verkligt viktiga frågan är om fler är friskare och mår bättre?

Starka krafter verkar för att skolan ska digitaliseras, trots att det är på nätet som människor radikaliseras och låser in sig i filterbubblor där deras åsikter bekräftas av andra som tycker och tänker som de. Nätet och tekniska plattformar för kommunikation kan manipuleras och för att förstå hur det går till och vilka risker man utsätter sig för när man använder de mäktiga, privata nätaktörernas, som dessutom ofta har en monopolställning, gratistjänster (och på det sätter ger bort kunskap om hur man tänker, agerar och fungerar) krävs kunskap och förmåga att kritiskt analysera tillvaron. Kunskap och förmågor som allt fler har allt svårare att förstå betydelsen av och som allt färre är intresserade av att värna och utveckla.

Hur går hem, men hur länge? Jag bidar min tid men finner det plågsamt att stå vid sidan av och iaktta hur resultatet av arbete utfört av generationer av kloka och framsynta människor raderas ut på ett ögonblick om och när det går att tjäna pengar. Regnskog huggs ner och ersätts med palmoljeodlingar, till exempel. Skolan säljs i valfrihetens namn ut till högstbjudande och vinsterna maximeras genom att lärare ersätts med ny teknik och Artificiell Intelligens. Hur ska någon förändring kunna ske om utvecklingen fortsätter? Är det kanske så att vi måste köra allt i botten för att kunna skapa något nytt, bättre och mer hållbart? Vägrar tro det, och kommer under arbetsåret som inleds inom kort att intensifiera mina försök att bidra till en mer samtalande och intellektuellt hederlig kultur.

fredag 2 augusti 2019

Humanagement, kunskap, Che Guevara och hoten mot demokratin idag

Trillade över ett intressant begrepp igår: Humanagement, i boken Motivationskoden. Har bara läst några sidor, men begreppet lanseras i inledningen och liksom alla bra begrepp går det omgående att använda det som ett verktyg att tänka på. Begrepp är som bekant VERKTYG, inte sanningar eller påståenden. Jag kommer till begreppet snart, men vill först reflektera lite över skillnaden mellan just analytiska verktyg att tänka med, och evidens som kan användas för att leda något i bevis.

För att UTVECKLA kunskap och lära nytt samt lära om, för att FÖRSTÅ världen, samhället och tillvaron, måste man inse skillnaden mellan väl underbyggda påståenden och begrepp samt resultatet av kvalitativa analyser. Idag, särskilt på sociala nätverk, är det förfärande många som tror att alla säkra påståenden är sanningar och att det går att välja och vraka bland utbudet för att sätta samma sin egen världsbild. I ett utbyte igår, som inledes med att jag reagerade på ett uttalande på Twitter, med anledning av Johan Norbergs krönika i Aftonbladet, som uppmärksammade det faktum att det igår var 50 år sedan Che Guevara dog. Jag har aldrig förespråkat våld och tar tydligt avstånd från våld som metod för att uppnå förändring. Och jag uppfattar att det är den allmänna uppfattningen även om vänstern, vilket högerdebattörer har svårt att acceptera. Jag reagerade på krönikan eftersom jag idag ser den där bilden lyftas fram oftare av högermänniskor än av vänstermänniskor, för att misskreditera motståndaren.

Detta var jag tydlig med i tråden, där jag kritiserade den som delade artikeln för hens naiva påpekande att ingen viftar med Anders Bering Breiviks bild. Min poäng är dels att bilden av Che Guevara är ikonisk och del av mänsklighetens moderna kulturarv. Man kan och bör diskutera Guevaras metoder och gärningar, men det faktum att bilden är ikonisk är ingen åsikt, utan just ett neutralt konstaterande. Dels försökte jag visa att, till exempel Franska revolutionen också innehöll terror och avrättningar och att man i konsekvensens namn i så fall även borde ta avstånd från dess ideologi. Naturligtvis ledde utbytet inte till något annat än att jag anklagades för att vara extremvänster och våldsförespråkare, vilket självklart inte förvånade mig. Jag är luttrad och van och såg utbytet som en övning i korrekt bemötande och som ett sätt att försöka förstå hur dagens högerföreträdare tänker och agerar samt hur man förhåller sig till kunskap. Och det är skrämmande hur mycket inkonsekvenser man kan tillåta sig att öppet dela, för att göra sina poänger. Det är och kommer även fortsättningsvis att vara ett problem, så länge som Donals Trump, som på fullt allvar hävdar att han är den minst rasistiska människan på planeten?!

I en tid när mänskligheten både förfogar över mer och bättre kunskap än någonsin och samtidigt är i större behov av kunskapen än kanske någon gång tidigare i världshistorien (titta på David Attenboroughs dokumentär Klimatkrisen), är det frustrerande att se hur dumheten och ignoransen sprider sig och hur svårt det är att faktiskt föra ett samtal där kunskapen står i centrum. Jag är inte ansluten till något parti och försvarar inget åsiktspaket; det är sant att jag ofta står till vänster i politiken; det har jag aldrig försökt dölja. Jag låter KUNSKAPEN vara min kompass i tillvaron och byter åsikt så fort jag möter underbyggda argument som visar att jag har fel.

Idiotin och ignoransen som sprider sig, och för övrigt även försöken att avhumanisera målsäganden i rättegången mot ASAP Rocky, som också pågår här, där man till och med försöker misskreditera domaren för att vara partisk när hen bara gör sitt jobb i enlighet med gällande lag, är lika skakande som förnekelsen av allt som går emot den egna politiska övertygelsen.

Demokratin är i fara, liksom livet på jorden, och kunskapen väger lätt som en fjäder mot makten; om vi människor som lever här och nu tillåter det. Till hösten ska jag undervisa på en ledarskapskurs, och även om boken som jag började reflektera över inte är kurslitteratur verkar den kunna ge mig massor av inspiration. Boken är skriven av Tommy Lundberg och den presenteras på följande sätt på Adlibris hemsida:
Vad är det som gör att vi går igång på jobbet, att vi blir inspirerade, engagerade och motiverade? Den frågan borde varje ledare ställa sig. "Motivationskoden" är en inspirerande och tankeväckande resa genom ekonomisk och psykologisk forskning, den mänskliga hjärnan och författarens egna erfarenheter och tankar om ledarskap. Med träffsäkra analyser av vår samtid och ögonöppnande insikter om mänskligt beteende lyckas boken både underhålla och skaka om. Läs om varför ledarskap handlar mer om kemi än ekonomi, om varför människor vill spela roll snarare än en roll och varför piskor och morötter inte fungerar. Och mycket mer!

Med den här boken vill författaren uppmuntra chefer att leda utifrån de grundläggande mänskliga behov som ligger bakom vår inre motivation. Men här serveras ingen metod eller modell som direkt kan implementeras. Boken lever som den lär: ledarskap handlar inte om att ge svaren, utan om att leverera frågorna som inspirerar människor att tänka själva.
Det är något liknande vi behöver. Vad driver människor att agera som twittraren eller Trump? Vad får människor att rösta på och ge stöd åt antidemokratiska, klimatförnekande ledare? Det är en gåta som jag inte kan värja mig mot. Vad får mäktiga män och (höger)debattörer med massor av följare att förnedra Greta Thunberg? Hur kan de se sig själva i ögonen, och hur har de mage att komma viftande med bilder av Che Guevara? Nåväl, släpper det och fokuserar på begreppet humanagement, som författaren beskriver på följande sätt i boken (s. 15):
Med begreppet humanagement vill jag lansera den rakt motsatta grundtanken: att låta medarbetarna stå för kontrollen och ge individerna större möjlighet att vara sina bästa jag och utnyttja sina unika egenskaper som kreativa varelser. Humanagement är att inte bara ta vara på utan också utgå från de grundläggande mänskliga behov som ligger bakom den inre motivationen.
Ställ motivationen som driver Greta Thunberg mot den motivation som driver hennes kritiker och skillnaden blir uppenbar. Det spelar roll vilka ledare och inspiratörer vi väljer att ansluta oss till. Che Guevara drevs av en vilja att förändra och han var med och störtade en ledare som knappast såg till Cubas medborgares väl. Och han hyllades av många på 60- och 70-talet som en hjälte, det är sant. Men jag ser få eller ingen som försvarar hans metoder idag. Däremot ser jag en hel massa framstående högerdebattörer och tyckare som väljer att förneka klimatförändringar och som avstår från att kritisera ledare som öppet far med osanning eller som avskaffar demokratin för att säkra sin makt. Det finns hur mycket evidens för deras agerande, titta bara på deras profiler på Twitter.

Vad mänskligheten och livet på jorden behöver är både nya ledare och en annan syn på ledarskap, liksom att KUNSKAPEN placeras i centrum för samhällsdebatten, som för övrigt behöver bli mer samtalsinriktad. Ingenting är så enkelt som det framstår på Twitter eller i en ledare; allt är långt mer komplext än någon kan förstå (fullt ut). Försöken att måla upp en svart-vit bild av samtiden eller utse motståndare som förgörs med hat och retorik, eller egentligen det faktum att hut de facto går hem, är en skam för mänskligheten.

Che Guevara är det få som kommer ihåg idag och historien har visat att han valde fel väg. Därför är det dags för alla som tror på kunskap, demokrati och medmänsklighet att förpassa honom till historien och fokusera på dagens ledare, deras metoder och konsekvenserna av vårt sätt att leva, tänka och agera i vardagen. Ingen kan i längden stå emot historiens dom.